Motioner i Andra Kammaren, N:o 91.
17
N:o 91.
Af herrar F. Berg i Stockholm och E. Hammarlund,
angående vilkoren för statsunderstöd åt högre skolor för
qvinlig ungdom och vissa samskolor.
I årets statsverksproposition har Kongl. Maj:t i punkt 19 under
åttonde hufvudtiteln begärt en höjning af det hittills utgående under¬
stödet åt högre skolor för qvinlig ungdom och sådana samskolor, som
äro upprättade å orter, der allmänt läroverk för gossar ej finnes. Vid
den motivering för detta förslag, som statsrådet och chefen för eckle¬
siastikdepartementet lemnat i sitt anförande till statsrådsprotokollet den
11 dennes, stöder han sig hufvudsakligen på en af rektor L. M. Waern
verkstäld utredning af de ekonomiska förhållandena vid nämnda skolor,
af hvilken utredning tydligen framgår, att det hittills erhållna stats¬
understödet är alldeles otillräckligt.
Orsakerna härtill angifvas vara mångahanda, men en af dem vore en¬
ligt den åberopade utredningen att söka i den omständigheten, att i sjelfva
verket endast en del af understödets belopp komme skolorna såsom sådana
till godo.
»Det ekonomiska värdet för de ifrågavarande skolorna af det statsunderstöd,
de åtnjöte, reduceras», heter det i ofvannämnda anförande till statsrådsprotokollet,
»ej oväsentligt genom de vilkor, som dervid vore fästade rörande dels kostnads¬
fri undervisning, dels undervisning mot nedsatt afgift för vissa elever, hvilkas
antal vore bestämdt i en ungefärlig proportion till understödets belopp. På grund
af dessa vilkor hade vid de understödda skolorna 611 elever undervisats afgifts-
fritt, under det att 980 elever undervisats mot en årsafgift af högst 50 kronor.
Finge man nu antaga, att de 611 frieleverna under andra omständigheter skulle
hafva tillhört samma skolor som betalande elever, och vore, på sätt Wrorn längre
fram i skrifvelseu utvecklat, medel-årsafgiften per elev att beräkna till 125 kro¬
nor, så skulle ifrågavarande åliggande representera ett värde af 76,375 kronor och
åsamka de understödda skolöYna en lika stor minskning i deras årsinkomster.
Och finge man antaga, att de 980 elever, som undervisats mot nedsatt afgift, un-
Bih. till lliksd. Prot. 1902. 1 Band. 2 A/d. 2 Band. 23 Käft. 3
18
Motioner i Andra Kammaren, N:o 91.
der andra omständigheter skulle hafva tillhört skolorna såsom fullt betalande lär¬
jungar, skulle, under samma förutsättning rörande årsafgiftens medeltal, genom
det andra vilkoret (nemligen att 980 lärjungar erlade 50 kronor om året i stället
för 125 kronor) de understödda skolorna lidit en minskning af 73,500 kronor i
sina årsinkomster. Nu vore man visserligen ej berättigad att göra sådana antagan¬
den, enär en del af eleverna i fråga under andra omständigheter sannolikt skulle
ha saknat möjlighet att begagna undervisningen i dessa skolor. Den grad, i hvil¬
ken de statsunderstödda skolornas budget belastades genom nämnda åligganden,
borde ej mätas med summan af de båda nyss angifna talen. Men det faktum’
som framginge af utredningen, vore, att omkring 149,875 kronor af statens årliga
anslag till högre flickskolor och samskolor användes till att helt eller delvis be¬
kosta vid pass 1,600 barns undervisning i dessa skolor. Af det statsanslag å
196,875 kronor, som under det afsedda räkenskapsåret utgått till sagda skolor,
hade alltså, strängt taget, endast en mindre del eller 47,000 kronor varit att be¬
trakta såsom understöd åt skolorna, under det att den större delen haft karaktä¬
ren af understöd åt föräldrar och målsmän i och för deras barns uppfostran.»
En liknande uppfattning uttalades i en på uppdrag af föreståndare
och föreståndarinnor vid Sveriges flick- och samskolor den 30 augusti
1901 till Kongl. Maj:t afgifven petition, hvari bland annat anfördes:
Enligt de vilkor, som för närvarande vore fästa vid de understöd, som åt-
njötes af våra flick- och samskolor, undervisades omkring 6 procent af hela lär¬
jungeantalet kostnadsfritt och omkring 9 procent mot en årsafgift af 50 kronor.
Att öka denna procent kunde med nuvarande understöd från det allmännas sida
icke ifrågasättas, enär dessa vilkor för skolorna, särdeles de mindre, i icke obe¬
tydlig grad förminskade värdet af det erhållna understödet, och äfven med ett
förhöj dt anslag borde endast undantagsvis och i ringa utsträckning en ökning af
friplatserna eller halfbetalande elever ifrågakomma, om anslaget skulle vara den
understödda skolan till verkligt gagn.
Dessa uttalanden från flick- och samskolornas målsmän visa, att i
fall man anser, att ifrågavarande skolor under det i utredningen afsedda
räkenskapsåret erhållit ett statsunderstöd af 196,875 kronor, så är detta
endast nominelt rigtigt. Nämnda belopp måste egentligen tänkas uppde-
ladt i två summor utgående för alldeles olika ändamål: 47,000 kronor
såsom understöd åt skolorna och 149,875 kronor såsom understöd åt
ett antal obemedlade eller mindre bemedlade föräldrar, hvilka önska
få sina barn undervisade i så kallade högre flick- och samskolor i stäl¬
let för i folkskolan.
Samma uttalanden ådagalägga dessutom, såsom ock naturligt är, att
skyldigheten att hålla frielever eller halfbetalande elever innebär en
belastning af flick- och samskolornas budget samt en bidragande or¬
sak till det ekonomiska betryck, som Kongl. Maj:ts nu framlagda pro¬
position afser att i någon mån afhjelpa.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 91.
19
Under sådana omständigheter kan man knappast underlåta att göra
sig den frågan: finnes det verkligen något skäl, som tvingar staten att
såsom ett slags godtgörelse för det gifna understödet pålägga flick-
och samskolorna ett åliggande, hvilket af dem kännes såsom en tyn¬
gande och hämmande börda? Eller, för att formulera samma fråga på
ett annat sätt: är det verkligen ett statsintresse, att hälft annat tusen¬
tal barn sättes i tillfälle att besöka högre skolor i stället för folksko¬
lan, och kan detta intresse anses så maktpåliggande, att större delen
af det till blick- och samskolorna utgående statsbidraget bör för detta
speciella syftemål användas?
Under en förutsättning skulle man kunna vara benägen att på detta
spörsmål gifva ett jakande svar. Att bereda obemedlade eller mindre
bemedlade föräldrars barn tillfälle till högre studier är utan all fråga
ett statsintresse af högsta vigt, så vida det gäller sådana barn, om
hvilka man har anledning antaga, att studiebanan är den genom fram¬
stående intellektuel begåfning af naturen för dem anvisade. Men att
så skulle vara förhållandet med de 1,500 till 1,600 halfbetalande eller
icke betalande elever, åt hvilka blick- och samskolorna årligen nödgas
meddela undervisning, är i hög grad osannolikt. Deras intagande be¬
stämmes ingalunda genom något slags ordnadt urval och sker dessutom
vanligen vid så tidig ålder, att ett dylikt urval ej är tänkbart. Det är
på grund häraf omöjligt att föreställa sig, att dessa 1,500 till 1,600
lärjungar skulle utgöra likasom eliterna bland den stora massan af obe¬
medlade eller mindre bemedlade föräldrars barn.
Men, torde någon möjligen häremot kunna invända, om också
ifrågavarande 1,500 till 1,600 barn icke kommit i åtnjutande af högre
skolundervisning genom något med hänsyn till deras ådagalagda studie-
begåfning gjordt urval, så innebär dock denna högre undervisning för
dem personligen och för deras föräldrar en så stor förmån, att ingen
borde förmena dem det statsunderstöd af ungefär 150,000 kronor, som
för ändamålet årligen kommer dem till del.
Härom kunna emellertid meningarna vara något delade. För
det mindretal, som är utrustadt med utpräglade studieanlag, innebär
det måhända en förmån att, om ock helt eller delvis på nåder, blifva
Överflyttad till en skola, som meddelar s. k. högre bildning. Men med
afseende på de flesta af ifrågavarande barn torde det låta tänka sig, att
nämnda »förmån» är ganska tvifvelsam. Den uppfattningen är säkerligen
ej alldeles ogrundad, att det för många af dessa barn skulle vara lika bra,
att icke säga bättre, om de finge genomgå folkskolan och derpå folk¬
skolans högre afdelning eller en högre folkskola, samt att den under¬
20 Motioner i Andra Kammaren, N:o 91.
visning i tre främmande språk, som i flick- och samskolorna lägger
beslag på deras tid och intresse, mer än väl uppväges af den grundligare
undervisning i handarbete och huslig ekonomi, som på folkskolans högre
stadium i stället skulle komma dem till del.
Med afseende härå kunna ju emellertid olika åsigter göra sig gäl¬
lande. Flick- och samskolornas skyldighet att skaffa sig halfbetalande
eller icke betalande elever kan från dessa elevers egen synpunkt af
somliga anses såsom en afgjord fördel, af andra åter såsom en mycket
tvifvelaktig sådan. Deremot kunna inga skiljaktiga uppfattningar råda
derom, att nämnda skyldighet innebär en synnerligen stor olägenhet för
folkskolan och en allvarlig fara för hennes utveckling.
För hvar och en, som bär någon närmare erfarenhet om folkskolans
ställning, är det nemligen uppenbart, att så länge flick- och samskolorna
äro formligen ålagda att skaffa sig lärjungar ur de samhällsklasser,
hvilka eljest vore för sina barn närmast hänvisade till ortens folkskola
(jemte de öfverbyggnader, hvarmed denna kan vara försedd), så måste
de ovilkorligen, medvetet eller omedvetet, viljande eller icke viljande,
komma att äfven bland dessa samhällsklasser utbreda den föreställningen,
att folkskoleundervisningen under alla omständigheter är något sämre
och ringare, något, som man endast i yttersta nödfall kan låta sig nöja
med. Följden häraf blir ett sjunkande af aktningen och intresset för
folkskolan från föräldrarnas och dermed äfven från kommunens sida,
och hvilka verkningar detta måste medföra, derom hafva folkskolans
närmaste målsmän flerstädes fått en synnerligen nedslående erfarenhet.
Måhända skall man särskild! inom de kretsar, som äro utan personlig
beröring med folkskolan, vara böjd att anse dessa betänkligheter och far¬
hågor ej ega någon allmännare giltighet, enär inom de flesta skoldistrikt
högre flick- och samskolor saknas. Gentemot en sådan åskådning, i
fall den hos någon med förhållandena mindre förtrogen skulle uppstå,
torde vara nog att hänvisa till den storartade ökning i antalet flick-
ocli samskolor, som redan egt rum och som i händelse af höjdt stats¬
understöd enligt hittills gällande grunder tvifvelsutan allt framgent
kommer att fortgå. »Erfarenheten har», yttrar härom statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet i sitt anförande till statsråds¬
protokollet, »visat, att eu ökning af statsanslaget ständigt haft till
följd eu ökning i antalet statsunderstödda skolor. Första gången
beviljades anslag till understödjande af högre skolor för qvinlig ungdom
af 1874 års Riksdag med ett belopp af 30,000 kronor på extra stat.
Detta anslag höjdes af 1876 års Riksdag till 40,000 kronor. 1878 års
Riksdag ökade beloppet till 50,000 kronor och uppförde anslaget på
Motioner i Andra Kammaren, N:o 91.
21
ordinarie stat. Sedermera höjdes detta anslag af Riksdagen 1882 till
70,000 kronor, år 1891 till i00,000 kronor och år 1896 till 200,000
kronor. De statsunderstödda skolornas antal åter var 6 år 1875, 28
år 1877, 38 år 1882, 62 år 1890 och 76 år 1896 samt är för närva¬
rande 103. Sedan anslaget år 1896 höjdes, har således de statsunder¬
stödda skolornas antal ökats med 27 eller med mer än en tredjedel af
antalet år 1896. Och denna utveckling är säkerligen ännu icke afslutad.
Särskildt kan man vänta uppkomsten af högre samskolor i mindre städer,
köpingar, större stationssamhällen och å andra mer befolkade platser.))
De högre flick- och sam skolorna intaga ett synnerligen framstående
rum i kedjan af svenska undervisningsanstalter. Den frihet, hvarunder
de hittills arbetat, har gjort, att de under de båda senaste årtiondena
kunnat gå i spetsen för den pedagogiska utvecklingen i vårt land. De
förtjena derför väl att komma i åtnjutande af det ökade understöd,
hvaraf den verkstälda utredningen visat dem vara i behof. Så vidt vi
förstå, synes dock detta understöd mera böra afse att förbättra de
bestående skolorna samt förhjelpa dem och deras lärarekrafter till
en gynsammare ekonomisk ställning än att framlocka ett alltjemt växande
antal af nya småläroverk i alla delar af riket. Den enorma utveckling
i yttre hänseende, som statsrådet och chefen för ecklesiastikdeparte¬
mentet påpekat, synes oss böra framkalla den frågan: är en dylik
utveckling i rent qvantitativ rigtning verkligen fullt sund, och kan
den anses förtjent att af statsmakterna på allt sätt befrämjas?
För vår del nödgas vi, särskildt med hänsyn till densammas häm¬
mande inflytande på folkskolans verksamhet, besvara frågan med ett
bestämdt nej. Skall det understöd, som bör lemnas de högre flick- och
samskolorna, och hvilket vi gerna se ökadt, blifva dessa skolor till
verkligt gagn och icke lända vårt folkskoleväsende till obotlig skada,
så måste det begränsas till sådana skolor, hvilka visat sig ega lifskraft
nog att kunna existera och draga till sig nödigt antal elever utan den
lockelse, som ligger i beviljandet af nedsatta afgifter eller gratisunder-
visning åt lärjungar på folkskolans åldersstadium.
Om staten understödjer de högre flick- och samskolorna med ett
belopp af 30 eller 45 kronor årligen för hvarje elev, synes oss dess¬
utom rättvisan kräfva, att den beviljar motsvarande klasser af folkskolan
eller åtminstone folkskolans högre afdelning samma förmån, hvilket
för närvarande ingalunda är fallet, enär statens bidrag till folkskole¬
väsendet endast motsvarar mellan 7 och 8 kronor för hvarje lärjunge.
För det allmänna måste väl folkskolan erkännas vara af minst lika stor
betydelse som de högre flick- och samskolorna. Något yrkande i nyss-
Ji,h. tiil lliksd. Vrot. 1902. 1 Sami. 2 Afl. 2 Band. 23 lläft. 4
22
Motioner i Andra Kammaren, N:o 91:
nämnda rigtning vilja vi emellertid ej nu framställa, utan anse oss med
afseende härå böra afvakta det beslut, som Riksdagen med anledning af
Kongl. Maj:ts förevarande framställning kan komma att fatta.
Vi inskränka oss alltså för närvarande till den hemställan,
att Riksdagen måtte besluta, att af de i punkten
19 under åttonde hufvudtiteln af Kongl. Maj:t föreslagna
vilkor för statsunderstöds tilldelande åt högre skolor för
qvinlig ungdom och vissa samskolor det under mom.
e) upptagna vilkoret måtte utgå.
Stockholm den 27 januari 1902.
Fridtjuv Berg. - Emil Hammarlund.
I-A
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1902.