4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 90.
N:o 90.
Af herrar F. Berg i Stockholm och E. Hammarlund, om
skrifvelse till Kongl. Maj:t angående statsbidrag åt socken¬
bibliotek och med dem jemförliga boksamlingar.
Hufvudsyftet med alla skolstudier är att bibringa håg för och för¬
måga af fortsatta studier, och dessa äro bildande och fruktbärande för
lifvet i samma mån som de äro sjelf studier.
I betraktande häraf är det helt naturligt, att intresset för folk¬
skolan alltid dragit med sig intresset för öfriga folkbildningsanstalter
och bland dem särskildt för folkbiblioteken.
Föregångslandet på folkskolelagstiftningens område har derför ock
varit föregångslandet på folkbibliotekens. Redan år 1696 blef i Skott¬
land genom lag stadgadt, att i hvarje församling skulle finnas en folk¬
skola, och tre år derefter framstälde skottske presten James Kirkwood
ett förslag till inrättande och upprätthållande af bibliotek i hvarje soc¬
ken öfver hela riket. Förslaget blef visserligen icke genomfördt, men
den uppfattningen, att främjandet af god folkläsning vore en ange¬
lägenhet af nationel betydelse, lefde qvar och gaf upphof åt en mängd
bibliotek, mestadels grundade genom gåfvor och underhållna genom
personliga bidrag.
Skottlands föredöme vann efterföljd i öfriga delar af brittiska väl¬
det. I Nordamerika tog rörelsen sin början genom det af Benjamin
Franklin år 1732 bildade Bibliotekssällskapet i Filadelfia. I England
synes den hafva fått någon starkare fart först i början af 1800-talet,
då under förberedelserna till den stora parlamentsreformen den öfver-
tygelsen allt mer trängde sig fram, att en i möjligaste måtto upplyst
demokrati vore den enda tillförlitliga garantien för samhällets ostörda
utveckling. Den borgerliga och religiösa frihetens stora intressen, me¬
nade man, hade sitt fastaste stöd i en grundlig bildning, och denna
utgjorde det säkraste värnet för lugn och ordning i staten. Med äkta
brittisk energi arbetades ock på målets vinnande. Man anordnade all¬
mänfa ttliga föreläsningar och folkkonserter samt undervisningskurser i
olika ämnen jemte förevisningar och experiment; man upprättade läse-
föreningar med låneboksamlingar och läsestugor; efter mönstret af de
Motioner i Andra Kammaren N:o 90.
5
skotska sockenbiblioteken grundades i flera landsdelar bybibliotek (cot-
tage libraries), och för spridande af litteraturens skatter äfven till de
aflägsnaste bygder uppfann en fyndig man, S. Brown i Haddington, de
s. k. vandringsbiblioteken (itinerant libraries), d. v. s. små valda bok¬
samlingar, hvilka efter öfverenskommelse skickades till den ena orten
efter den andra och stannade en viss tid på hvarje ställe.
Sin organisatör fick hela denna rörelse i den bekante, från Skott¬
land stammande och af Benjamin Franklins åskådningar starkt påver¬
kade statsmannen Henry Brougham. Efter att år 1825 hafva utgifvit
sina »Iakttagelser öfver folkuppfostran» stiftade han följande år det
stora »Sällskapet för nyttiga kunskapers spridande» (Society for the dif¬
fusion of useful knowledge). Det hade till syfte att understödja alla
slags folkbildningssträfvanden men lade särskild! an på att tillhanda¬
hålla värdefull och billig läsning för menige man samt utgaf för detta
ändamål flera olika serier af tidskrifter: Bibliotek för nyttiga kunskaper,
Nöjsam läsning i blandade ämnen, Bibliotek för landtmän, Arbetarens
ledsagare, Tidskrift för uppfostran m. m.
De sträfvanden, för hvilka en af Englands högsta värdighetsinne-
hafvare sålunda gjort sig till målsman, kunde så mycket mindre undgå
att väcka uppmärksamhet, som de stodo i full öfverensstämmelse med
tidens allmänna utveckling. De väckte anklang äfven i vårt land.
Här hade krafvet på lagstadgade folkskolor blifvit vid riksdagarna
1809, 1812 och 1815 framstäldt af bröderna Silvérstolpe, vid riksdagen
1823 förnyadt af trenne förslagsställare samt vid riksdagen 1828—30
återupptaget genom icke mindre än tio motioner, hvaraf sju ensamt
från bondeståndet, Det varma deltagande, hvarmed detta visat sig
omfatta sträfvandena för folkbildningen, föranledde en medlem af rid-
derskapet och adeln, Carl Ulrik Roos, att i en motion den 15 december
1828 hemställa om statsbidrag för grundläggande af sockenbibliotek i
vårt land.
»Att inrätta skolor och lära ungdomen läsa, skrifva och räkna nå¬
got litet, är», yttrade lian, »visst ganska rigtigt och bra, men hvad
endast dermed för det stora ändamålet, upplysningen, egentligen vun¬
nits, lärer vid en säker granskning befinnas inskränka sig till ett ej
tillräckligt resultat.» Vid all högre undervisning hade det ju funnits
oundgängligt att väsentligen lita till läsningen på egen hand. »Och
om man annars allvarsamt önskar en allmännare upplysning och bild¬
ning, torde utan någon särskild bevisning kunna antagas, att ätven för
medborgare i allmänhet det vore af särdeles värde, om jemte de an¬
stalter, som finnas nödiga för lärandet af att läsa (hvithet torde utgöra
6 Motioner i Andra Kammaren, N:o 90.
upplysningens blotta vehikel), äfven tillgång bereddes på tjenlig lektyr,
sedan skolkursen och skolboken ej mera äro till fyllest. Jag vågar
alltså härmed vördsamt föreslå, att lokalbibliotek för allmänheten måtte
inrättas, der böcker och skrifter uti religion, moral, historia, geografi,
lag och ekonomi m. m. emot ingen eller ringa och lätt afgift vore att
tillgå.» För åstadkommande af dessa lokal- eller sockenbibliotek yrka¬
des, att riksbanken skulle till hvarje pastorat, som ville inrätta ett så¬
dant, förskjuta eu viss summa (1,500 kronor), hvaraf en fjerdedel skulle
betraktas som gåfva och återstoden som räntefritt lån att inom sju år
återbetalas. Genom en dylik hjelp skulle enligt motionärens mening ett
kraftigt handtag vara gifvet de enskilda bemödandena till sakens vidare
befordran. »Jag inser väl», yttrade han, »att detta föreslagna biträde
icke skulle genast fullkomligt uppfylla ändamålet, men jag tror man
med säkerhet kan antaga, att ett sådant biträde från statens sida skulle
utgöra en säker grund, på hvilken enskilda omtanken och välviljan
kunde fullborda byggnaden.»
Vid denna tid hade man emellertid icke ännu kommit till den upp¬
fattningen, att folkbildningen i det hela vore en angelägenhet, som
borde med statsmedel understödjas. Allmänna besvärs- och ekonomi¬
utskottet vid 1828—30 års riksdag förklarade, att »de lägre folkklas¬
serna» hade nog af den undervisning, som presterskapet meddelade, och
afstyrkte derför samtliga motioner om upprättande af sockenskolor samt
lyckades få sitt betänkande godkändt af alla stånden. Under sådana
förhållanden säger det sig sjelft, att motionen om sockenbibliotek ej
kunde tillvinna sig gehör. Bankoutskottet, till hvars granskning den
hänvisats och som helt naturligt fann dess syfte »främmande för ban¬
kens ändamål», ansåg »den föreslagna anstalten kunna alldeles öfverlem-
nas till den enskilda omtanken och hvarje menighets egna bepröfvande»,
hvilken åsigt äfven biträddes af Riksdagen.
Härmed var saken dock icke fallen. Den upptogs af expeditions¬
sekreteraren, sedermera generalkonsuln F. A. Ewerlöf genom en af
honom 1832 utgifven skrift med titeln »Om folkbildning af Brougham,
lord-storkansler af England. Öfversättning med anteckningar om de i
England befintliga handtverks-instituterna och sällskapet för nyttiga
kunskapers spridande, samlade under en resa i nämnda land åren
1830—31». Detta arbete tilldrog sig stor uppmärksamhet, och under
den agitation för lagstadgade folkskolor, som utmärkte det närmast
följande årtiondet, blef åstadkommandet af folkläsning och sockenbiblio¬
tek ett af folkbildnings vännernas stående önskemål. Det framhölls
bland annat af kyrkoherden C. A. Bergman i hans bok »Om svenska
Motioner i Andra Kammaren, N:o 90.
7
skolväsendet» 1832 och i bonden Per Sahlströms förträffliga reform¬
skrift »Om folkundervisningen, framställning till den upplysta allmän¬
heten samt Sveriges bondestånd» 1833. Den 19 december 1833 stif¬
tades på expeditionssekreteraren Ewerlöfs initiativ »Sällskapet för spri¬
dande af nyttiga kunskaper bland allmogen och de arbetande klas¬
serna», hvilket redan följande år började utgifva den bekanta tidskrif¬
ten »Läsning för folket», och år 1835 bildades efter dess föredöme
»Föreningen till utspridande af nyttig folkläsning i Karlstads stift»,
genom hvars försorg bibliotek snart kommo till stånd inom de flesta af
Vermlands socknar.
Då vid riksdagen 1840—41 frågan om folkskolans lagstadgande
ändtligen var mogen för sin lösning, hade ock öfvertygelsen om nöd¬
vändigheten af fortbildning utöfver barndom såldern samt af socken¬
bibliotek såsom ett hufvudmedel härför blifvit så allmän, att ett utta¬
lande härom inrycktes i det betänkande, som sammansatta stats- samt
allmänna besvärs- och ekonomiutskotten afgåfvo med anledning af den
kungliga propositionen rörande folkskoleväsendets ordnande samt de
många i ämnet väckta motionerna. I utskottens första utlåtande
(n:o 5, afgifvet den 29 juni 1840) förklarade de sig anse »något
förfogande nödigt, hvarigenom den undervisning, barnen inhemtat, må,
äfven sedan de blifvit fria från skyldigheten att bevista skolan, i min¬
net behållas», för hvilket ändamål de föreslogo, att om söndagarna,
när så ske kan, undervisning må meddelas af vederbörande prester¬
skap och lärare icke allenast uti religionen utan också uti öfriga för
skolorna föreskrifna läroämnen samt att vid dessa tillfällen förhör böra
med ungdomen anställas, hvarjemte utskotten anse sig böra uttrycka
den önskan, att för skolundervisningens fortgång och befrämjande soc¬
kenbiblioteks inrättande måtte uppmuntras».
Onekligen var detta uttalande mindre väl formuleradt, enär det
lätt kunde anses innebära, att den af utskotten föreslagna fortsatta un¬
dervisningen väsentligen borde inskränka sig till repetitionsförhör,
samt att de ifrågasatta sockenbiblioteken endast vore afsedda för lär¬
jungar och lärare och sålunda rätteligen borde benämnas skolbibliotek.
I sitt af de framstälda anmärkningarna föranledda nya betänkande
(n:o 128, afgifvet den 7 januari 1841) ansågo sig utskotten derför böra
förklara, att den fortsatta undervisning, de åsyftat, vore beräknad ej
blott »att i minnet behålla och städse ånyo uppfriska de under skol¬
tiden inhemtade kunskaper utan ock att dem i möjligaste måtto ytter¬
ligare utveckla». Beträffande yrkandet, att benämningen »sockenbiblio¬
tek» borde utbytas mot »skolbibliotek», anmärkte utskotten, att skol¬
8 Motioner i Andra Kammaren, N:o 90.
bibliotek visserligen måste anses »utgöra ett oundgängligt inventarium
vid hvarje skola», men att här icke vore fråga derom, utan om »en
samling af sådana nyttiga böcker och skrifter, hvilka både af ungdom
och äldre personer kunna begagnas för att genom läsning utvidga redan
vunna kunskaper. Den är således ämnad att efter skolgångens slut
utgöra ett medel till sjelfundervisning, så mycket nödvändigare som
äfven de bästa anlag och den varmaste håg, hvilken annars möjligen
skulle föra långt nog fram på bildningens väg, utan ett sådant biträde
skulle se sina framsteg i förtid stängda. Dessa sockenbibliotek, sådana
utskotten tänkt sig dem, utgöra således ett ganska vigtigt medel till
folkundervisningens befrämjande, ett nödvändigt supplement till sjelfva
sko lund er visning en».
I hufvudsak blef utskottens mening af ständerna godkänd, och i
folkskolestadgan af den 18 juni 1842 inrycktes derför af Kongl. Maj:t
en bestämmelse (§ 10 mom. 2), hvari önskvärdheten af fortsatta bild-
ningstillfällen och af sockenbibliotekens befrämjande uttalades, ehuru
visserligen i en särdeles snäf och äfven i öfrigt allt annat än lycklig
form. »För underhållandet af de i skolan förvärfvade kunskaper och
synnerligen för befrämjande af en sann kristlig bildning bör», hette
det der, »helst under den tid af året, då ledighet från skolan gifves,
skolläraren under inseende och med biträde, der så ske kan, af försam¬
lingens presterskap under söndagarna meddela undervisning och an¬
ställa förhör med den ungdom, som utgått från skolan. För samma
ändamål åligge det ock presterskapet att uppmuntra till inrättande och
begagnande af sockenbibliotek samt dertill tjenliga böcker föreslå».
Det har behöfts en lång tid, innan de önskemål, som i denna folk¬
skolestadgans bestämmelse erhöllo ett oklart och famlande uttryck, blif¬
va i någon mån verkliggjorda. Så småningom har detta dock skett,
ehuru ofta i helt andra former än man för sextio år sedan tänkte sig.
Fortsättningsskolor hafva på åtskilliga ställen blifvit inrättade, här och
der har folkskolan erhållit såsom öfverbyggnad en högre folkskola eller
en folkskolans högre afdelning, folkhögskolor hafva kommit till stånd,
och under de senaste årtiondena hafva arbetareinstitut och föreläsnings-
föreningar uppstått i olika landsändar. Till utveckling af samtliga dessa
anstalter för fortsatt folkbildning har staten bidragit med större eller
mindre men i det stora hela allt jemt växande belopp. Endast det
fortbildningsmedel, som vid 1840—41 års riksdag betecknades såsom
Motioner i Andra Kammaren, N:o 90. 9
»ett nödvändigt supplement till sjelfva skolundervisningen», liar blifvit
lemnadt utan understöd, och alla förslag om ändring i detta förhållande
hafva hittills förblifvit utan resultat.
En och annan gång har Riksdagen visserligen afgifvit förklaringar,
Indika innebära ett erkännande, att spridandet af god folkläsning verk¬
ligen är ett statsintresse, förtjent af offentligt understöd. Sålunda
motiveras i en riksdagsskrifvelse den 5 augusti 1848 beviljandet af
statsanslag för utgifvande af läseböcker för allmogen med uttalande af
den grundsatsen, att »ett af de vigtigaste föremålen för statens verk¬
samhet är att göra alla sina medlemmar i möjligaste måtto delaktiga
af upplysningens välgerningar». Då vid 1850—51 års riksdag prosten
Anders Lagergren, under hänvisning till folkskolestadgan och till sam¬
bandet mellan folkskolorna och sockenbiblioteken, väckte motion derom,
att 18,000 kronor skulle beviljas för inköp af dittills utkomna årgångar
af »Läsning för folket» för att kostnadsfritt utdelas till rikets samtliga
folkskolor »såsom utgörande en kärna för anläggningen af de i Kongl.
Maj:ts förenämnda stadga i öfverensstämmelse med Riksens Ständers
önskan förordade sockenbibliotek», blef detta förslag af ständerna bifallet.
Deremot afslogos vid samma riksdag tre af herr Sundler inom borgar¬
ståndet, herr Cnattingius inom presteståndet och herr A. F. Liljenstolpe
inom adeln väckta motioner i syfte att erhålla statsunderstöd för socken¬
biblioteken, och anfördes såsom skäl härför, att då det ankomme på
församlingarnas skolstyrelser att på egen bekostnad anskaffa de böcker,
hvaraf de ansåge sig vara i behof, något bidrag af allmänna medel till
dylikt föremål icke borde ifrågakomma. Att döma häraf synes Riks¬
dagen vid denna tid varit af den uppfattningen, att staten visserligen
borde med penningemedel befrämja sockenbiblioteken, men icke genom
direkta bidrag, hvilka finge af vederbörande kommunala myndigheter
användas efter eget omdöme, utan genom inlösen eller bekostande af
vissa folkskrifter, som Riksdagen för sin de! pröfvade för ändamålet
tjenliga och derför såsom gåfva tillstälde kommunerna.
Samtidigt med att en sådan oklarhet i grundsatser gjorde sig gäl¬
lande hos oss, hade i utlandet, och framför allt i Amerika och England,
folkbiblioteken inträdt i ett nytt skede. Förut hade man temligen all¬
mänt varit af den åsigten, att de borde vara enskilda inrättningar,
grundade genom gåfvor och underhållna genom låntagaruos utgifter.
Trots Amerikas och Englands jemförelsevis rika tillgång på mecenater,
Bih. till liiksd. Blot. 1902. 1 Band. 2 Afd. 2 Band. 23 Haft. 2
10 Motioner i Andra Kammaren, N:o 90.
både man nu funnit, att i fall det skulle blifva något af, så måste
folkbiblioteken väsentligen grundas på offentliga medel, på bidrag från
kommun och stat. År 1847 antog lagstiftande församlingen i Massachu¬
setts den första lag, som tillät upptagande af biblioteksskatt, 1850
följde engelska parlamentet efter, och härmed var förutsättningen gif¬
ven för den storartade och i främlingars ögon rent af häpnadsväckande
utveckling, som folkbiblioteken i Amerika och England under senaste
halfseklet vunnit. Att den enskilda offervilligheten härigenom icke på
något sätt förlamats utan tvärtom kraftigt uppmuntrats, är en känd
sak, som tillräckligt bestyrkes genom hänvisning till de båda namnen
John Passmore Edwards och Andrew Carnegie, andra att förtiga.
Äfven för Sverige har denna utveckling varit af betydelse, detta i
första rummet genom den klarsynte och på så många områden fram¬
stående folkbildningsvännen P. A. Siljeström. Efter att redan 1844
hafva börjat utgifvandet af en tidskrift, som han kallade »Arbetarens
fritimmar» och inledde med en uppsats »Om nyttan och behofvet af
läsning», företog han under 1849 och 1850 en resa i Nordamerika, och
på grundvalen af derunder gjorda iakttagelser utgaf han 1852 sin lika
sakrika som intressanta bok »Om undervisningsväsendet i Förenta sta¬
terna». Såsom en af de första iakttagelser, hvilka i detta land ovil¬
korligen tränga sig på betraktaren, framhöll han häri, »att amerikanarne
äro icke blott det mest praktiska folk på jorden utan — i massa tagna
— det mest läsande folk på jorden», och han fann dessa båda egen¬
skaper stå i närmaste samband med hvarandra. Man hade i Amerika
ej satt folkbildningens problem i bibringandet af blotta färdigheten att
läsa utan i skolkunskapernas användande som medel att göra det största
möjliga antal medborgare till tänkande menniskor, och man hade der¬
för lagt synnerlig vigt på tillfällen till fortsatt utbildning, dels genom
populära föreläsningar och kurser, dels genom folkbibliotek. Något af
den andliga vakenhet och dermed sammanhängande företagsamhet, som
dessa bildningsmedel bidragit att sprida inom den amerikanska nationen,
hoppades Siljeström med samma medel kunna befordra äfven inom den
svenska, och han arbetade under en följd af år med outtröttlig ifver i
denna rigtning.
Efter allt att döma var det ock i samråd med honom, som P. Sahl-
ström vid 1856—58 års riksdag väckte en motion, hvari hemstäldes,
att då det väsentligaste hindret för inrättande af dylika bibliotek vore
anskaffande af den första nödiga grundfonden, Rikets Ständer måtte »på
det sätt uppmuntra inrättandet af sockenbibliotek, att hvarje församling
i riket, som vill inrätta dylikt och för sådant ändamål genom samman¬
Motioner i Andra Kammaren, N:o 90.
11
skott inom församlingen anskaffat minst 50 rdr rmt, måtte af statsme¬
del understödjas med en lika stor summa eller 50 rdr rmt.»
Ännu var tiden för ett sådant steg dock ej hos oss mogen. »Er¬
kännande det välgörande och förädlande inflytande, som en väl vald
läsning skulle på folkbildningen utöfva», ansåg dock statsutskottet, som
fick motionen till sig hänvisad, »den nu väckta frågan vara en kommu¬
nens angelägenhet och icke statens, hvilken för öfrigt skulle, om den
föreslagna åtgärden godkändes, härigenom ådragas allt för betydliga
kostnader». Utskottet afstyrkte derför bifall, och ständerna fattade sitt
beslut i enlighet dermed.
Den praktiska verksamhet till sockenbibliotekens främjande, som
Siljeström utöfvade och som understöddes af den folkbildningsvänliga
tidsrigtning, som utmärkte 1850- och början af 1860-talet, hade emel¬
lertid till följd, att en stor mängd sockenbibliotek blefvo bildade. Då
folkskoleinspektionen inrättades, blefvo inspektörerna genom sin instruk¬
tion ålagda att i sina berättelser rörande de olika skoldistrikten angifva,
»om sockenbibliotek finnes och i sådan händelse, af hvilka böcker det
består samt i hvad mån det anlitas». Af de uppgifter, som till följd
häraf samlades, framgår, att ifrågavarande biblioteks antal år 1866 upp¬
gick till 1,265 och 1868 stigit till 1,437.
Efter denna tid af relativ blomstring följde emellertid snart en tid
af stillastående och förfall.
Att så verkligen är fallet, synes vara till fullo konstateradt genom
de ganska omfattande undersökningar, som nyligen anstälts dels af öfver-
läraren Alfr. Dalin i Husqvarna, dels af studentföreningen Heimdal i Up-
sala, och hvilkas resultat blifvit offentliggjorda i »Verdandi, tidskrift
för ungdomens målsmän och vänner i hem och skola», årgången 1898,
häftet 3, samt i Verner Söderbergs arbete »Sveriges sockenbibliotek
och öfriga anstalter för folkläsning» (Föreningen Heimdals folkskrifter
n:o 69).
Om orsakerna till detta bedröfliga sakförhållande hafva åter flera
olika åsigter sökt göra sig gällande. Fullständigt grundlös är don me¬
ningen, att orsaken till förfallet skulle vara bristande bildningslag och
minskad läslust hos vårt folk. På alla ställen, der biblioteken skötas
rätt, har man nemligen gjort en alldeles motsatt erfarenhet.
Mera fog har utan tvifvel det påståendet, att det är konkurrensen
med tidningarna, som gjort böckerna mindre begärliga än de fordom
12
Motioner i Andra Kammaren, N:o 90.
varit. Men äfven denna anmärkning mister en stor del af sin kraft
inför nyss anförda erfarenhet. Endast de bibliotek, hvilka ej på än¬
damålsenligt sätt förnyas, ligga under i täflingen med tidningarna; för
de tidsenliga deremot måste dagspressen snarare vara en bundsförvant
än en konkurrent, hvilket för öfrigt på det mest oförtydbara sätt åda-
galägges af förhållandena i Amerika och England.
Nej, der våra sockenbibliotek råkat i förfall, der är rätta orsaken
helt visst att söka i deras beskaffenhet, hvilken enligt de anstälda un¬
dersökningarna i många fall är synnerligen olämplig. Anledningen
härtill åter är tvåfaldig. Flerstädes hafva vederbörande myndigheter
vid urvalet tagit så ringa hänsyn till allmänhetens smak, att biblioteken
väsentligen kommit att utgöras af visserligen mycket respektabla men
tillika mycket tråkiga skrifter, hvilka ungdomen naturligtvis låter stå
i ostörd ro för att i stället tillfredsställa sin läshunger med de underhal¬
tiga, att ej säga usla, men i alla fall lättlästa och spännande tryckeri¬
produkter, som den s. k. kolportage- eller kökstrappslitteraturen har
att erbjuda.
Äfven der dylika välmenta men skäligen kortsynta principer ej
vid urvalet gjort sig gällande, är bokförrådet mångenstädes till sin be¬
skaffenhet olämpligt helt enkelt derigenom, att det är alldeles föråldradt
och förlegad!. Det har en gång varit godt och tidsenligt och då i
vanliga fall äfven starkt anlitadt, men regelbundna nyanskaffningar
hafva ej egt rum, och efter en följd af år har den ursprungliga upp¬
sättningen varit utläst af det äldre slägtet och för gammalmodig för
att i regeln kunna tillvinna sig de yngres intresse. Många bibliotek
hafva till följd häraf blifvit glömda och gömda eller rent af försvun¬
nit. Om åtskilliga har vid undersökningarna lemnats den uppgiften,
att de numera bestå af »en hög lumpor i en vrå» eller af »utslitna
böcker utan permar och permar utan böcker» o. s. v. På ett och an¬
nat ställe har förfallet och i samband dermed missaktningen gått så
långt, att kommunerna tagit, sig före att realisera resterna af sina
gamla sockenbibliotek på auktion.
I vissa städer och större industrisamhällen samt andra folkrikare
orter finnas dock folkbibliotek, som äro tidsenligt anordnade och jem¬
förelsevis flitigt anlitade. Hit höra t. ex. Göteborgs stads folkbiblio¬
tek, några af hufvudstadens församlingsbibliotek och Stockholms arbe¬
tarebibliotek samt ett och annat bibliotek i landsorten (Ofvansjö, Orsa,
Stora Skedvi, Motala m. fl.). Det, som skiljer dessa bibliotek från den
stora mängden, är, att de regelbundet förnyas, hvilket åter beror derpå,
Motioner i Andra Kammaren, N:o 90.
13
att de äro i åtnjutande af ett bestämdt och icke allt för obetydligt ärs-
anslag af kommuner eller af organisationer (fackföreningar, arbetare¬
föreningar, nykterhetsföreningar o. s. v.).
Nu anförda förhållanden utgöra ett inom vårt land tillgängligt be¬
vis för en erfarenhet, som man inom andra land för länge sedan vun¬
nit och som egentligen knappast tarfvar något bevis, nemligen att
folkbiblioteken visserligen kunna kallas till lif genom enskilda ifrares
entusiastiska verksamhet och genom den offervilliga stämning, som så¬
lunda kan väckas, men att för deras vidmakthållande och fortgående
utveckliug kräfvas regelbundna årliga inkomster. Sådana kunna åt¬
minstone i någon mån påräknas af bibliotek, som understödjas af folk-
rikare och mera bemedlade kommuner eller af stora organisationer med
betydande resurser, men alldeles icke af den stora mängden sockenbi¬
bliotek i småstäderna och på landsbygden. Det lägervall, hvari dessa
senare i allmänhet nu befinna sig, är följaktligen ganska naturligt, och
någon genomgripande förbättring är ej att vänta utan tillgripande af
det botemedel, som redan 1856 föreslogs och som i fråga om alla öf-
riga åtgärder för folkbildningens befrämjande visat sig så verksamt,
nämligen statsbidrag, stående i ett visst förhållande till de belopp, som
på annan väg för ändamålet anskaffas.
Detta botemedel föreslogs ock i den motion rörande folkbibliote¬
kens upphjelpande, som vid 1899 års riksdag väcktes af hrr G. Kron-
lund och J. Centervall och hvari hemstäldes, »att Riksdagen ville be¬
vilja ett årligt anslag af 10,000 kronor att ställas till Kongl. Maj:ts
disposition att i enlighet med af Kongl. Maj:t faststälda bestämmelser
utgå till understöd af folkbibliotek på landsbygden och i städerna».
I det utlåtande (n:o 9 sid. 106), som statsutskottet öfver denna
hemställan afgaf, förklarade utskottet det vara »synnerligen önskvärdt,
att sträfvandena för inrättande och vidmakthållande af sockenbibliotek
och andra likartade bokförråd måtte blifva med allmännare intresse
omfattade». Men då utskottet ej var öfvertygadt om »huruvida dessa
sträfvanden böra med statsmedel understödjas», och då i allt fall den
utredning, som i motionen innefattades, icke syntes vara af sådan be¬
skaffenhet, att någon åtgärd med stöd af densamma borde af Riksda¬
gen vidtagas, fann sig utskottet böra hemställa om afslag, hvilket ock
blef kamrarnas beslut.
14
Motioner i Andra Kammaren, N:o 90.
Efter ett så varmt erkännande af folkbibliotekens stora betydelse,
som 1899 års statsutskott i anförda utlåtande gifvit, torde det befinnas
alldeles öfverflödigt att i nu föreliggande motion ytterligare härom orda.
Med anledning af hvad utskottet för öfrig! i saken yttrat, hafva
vi deremot ansett oss böra såsom motivering för vårt i denna motion
gjorda yrkande lemna en öfversigt af folkbiblioteks-frågans historiska
utveckling såväl i det hela som ock i vårt land. Denna öfversigt synes
oss gifva stöd för den öfvertygelsen, att folkbiblioteken måste anses
utgöra en lika oundgänglig länk i folkbildningsanstalternas kedja som
föreläsningsföreningarna, arbetareinstituten och folkhögskolorna m. m.
samt att de till stat och kommun böra stå i samma förhållande som
dessa.
Ett ytterligare stöd för rigtigheten af denna uppfattning finna vi
i den omständigheten, att den numera är gängse inom de flesta andra
land, der bildningens utbredning till samhällets alla lager räknas som
ett statsintresse af första rang, och särskilt inom våra grannland.
På grund af svårigheten att erhålla statistiska uppgifter rörande
de olika staternas utgifter för folkbiblioteken, måste vi med afseende
härå inskränka oss till enstaka meddelanden. I Frankrike utgick till
och med år 1871 understödet för ifrågavarande bibliotek med 100,000
francs, 1872 höjdes det till 120,000, 1878 till 200,000 och 1882 till
250.000. För 1899 uppgifves det hafva varit 287,850 francs. I Tysk¬
land lemna flera stater, från Preussen ända ned till det lilla Reuss
yngre linien, större eller mindre belopp till sina folkbibliotek. Sålunda
gifver hertigdöme! Braunschweig, som räknar omkring 430,000 inbyg¬
gare, ett årsbidrag af 6,820 mark. I Sachsen anslogs på 1870-talet
för ändamålet 15,000 mark, derpå 18,000 och under de senare åren
20.000. I Preussen uppgick understödsbeloppet 1899 till 50,000 mark.
I Danmark, der de första folkbiblioteken uppstodo i slutet af 1700-
och början af 1800-talet, blef under finansåret 1882—83 i riksstaten
uppfördt ett anslag af 6,000 kronor »til sognebiblioteker og lignende
bogsamlinger». Det höjdes 1889—90 till 10,000 kronor och 1897—98
till 14,000 kronor samt förvaltas nu af »Statens komité til understöt-
telse af folkebogsamlinger». Understöden till de särskilda biblioteken vexla
mellan 25 och 350 kronor. Under 1899—1900 har komitén låtit inrätta
»Vandrebogsamlinger», ett slags lätt transportabla skåp, som innehålla
36—50 valda band samt kostnadsfritt för en tid af sex månader ut¬
lånas till små och under bildning varande bibliotek ute på landsbygden.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 90. 15
I Norge, der verksamheten för upprättande af folkbibliotek lika¬
ledes går tillbaka till slutet af 1700-talet, har man hunnit ännu längre.
Der erhöll denna verksamhet under förra hälften af nittonde århund¬
radet ett kraftigt stöd af Selskabet for Norges vel samt af sådana män
som Henrik Wergeland, Ole Vig och Eilert Sundt. Redan 1836 väcktes
inom stortinget förslag om statsbidrag, och med anledning häraf be¬
myndigades kirkedepartementet den 20 februari 1839 att använda en
summa af 8,000 kronor till fördelning mellan de landskommuner, der
»almuebiblioteker» voro inrättade, dock så att biblioteken skulle vara
underkastade vissa föreskrifna vilkor och att intet bibliotek erhöll mer
än 200 kronor. Vid 1851 års storting blef på Jaabaeks förslag för
ändamålet beviljadt ett understöd af 12,000 kronor, hvarvid bestämdes,
att detsamma skulle afse icke blott landsbygden, utan »almuebiblioteker
saavel i landdistrikterne som i kj0b- o g ladestederne». Från 1878 har
stortinget till folkbiblioteken beviljat ett årligt anslag, som först utgjorde
8,000 kronor, men 1886 höjdes till 10,000, 1888 till 12,000, 1892 till
15,000, 1895 till 16,500 samt 1898 till 20,000.
I den statsverksproposition, som blifvit förelagd nu samlade stor¬
ting, finnes ock uppfördt dels ett förslagsanslag af 20,000 kronor för
»folkebiblioteker paa betingelse af, åt bidrag af denne bevilgning ikke
tilstaes nogen bogsamling uden åt et tilsvarende belöb er tilveiebragt
paa anden maade», dels ett anslag af 3,600 kronor »til sagkyndig bi¬
stånd for departementet ved folkebibliotekernes administration, til udgi-
velse af en katalog m. v.», hvarjemte, och i enlighet med hvad som
förut skett, för »skolebogsamlinger for folkeskolen paa landet o g i de
mindre byer» äskas ett anslag af 10,000 kronor »paa samme betingelser
som for folkebiblioteker bestemt» samt till understöd åt »centralstyret
for de norske barne- og ungdomsbiblioteker» ett förhöjdt dylikt på
5,800 kronor.
Genom hvad vi sålunda andragit synes åtminstone så mycket vara
ådagalagdt, att sockenbiblioteken och med dem jemförliga boksamlingar
(folkbibliotek, skolbibliotek o. s. \.) för närvarande intaga en undan¬
tagsställning bland vårt lands folkbildningsanstalter samt att vi svenskar
med afseende på dem intaga en undantagsställning bland de skandina¬
viska folken. Det förefaller oss, som om detta borde kunna utgöra
tillräcklig grund för statsmakterna att taga under öfvervägande, huru¬
vida ett sådant förhållande verkligen bör fortfara.
16
Motioner i Andra Kammaren, N:o 90.
Genom statens medverkan på ifrågavarande område skulle våra
folkbibliotek vinna icke allenast ekonomisk hjelp, utan äfven en välbe-
höflig ledning och kontroll. Gifvet är nemligen, att om statsunderstöd
lemnas för upprättande af och underhåll af dylika bibliotek, vissa vilkor
måste uppställas. Dessa vilkor torde i tillämpliga delar kunna blifva
likartade med de vilkor, som uppstälts för statsunderstöd åt sådana
anstalter eller föreningar, som anordna föreläsningskurser för arbets¬
klassen. Sålunda torde böra bestämmas:
att kommun eller enskilda borde tillskjuta minst lika mycket som
staten;
att bibliotekets angelägenheter skulle vårdas af en styrelse, som
hade att antaga föreståndare (bibliotekarie);
att biblioteket hölles regelbundet öppet vissa timmar i veckan;
att biblioteket skulle vara skyldigt underkasta sig de vilkor och
kontroller, som i öfrigt af Kongl. Maj:t. pröfvades nödiga och lämpliga.
Beträffande det anslagsbelopp, som kan blifva erforderligt, torde
det vara för tidigt att nu yttra sig. En närmare utredning synes under
alla omständigheter vara erforderlig, innan Riksdagen definitivt be¬
stämmer sig.
Yi tillåta oss alltså hemställa,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
om och på hvilka vilkor statsbidrag skulle kunna
lemnas till sockenbibliotek och med dem jemförliga
boksamlingar, samt för Riksdagen framlägga det för¬
slag hvartill utredningen kan föranleda.
Stockholm den 27 januari 1902.
Fridtjuv Berg.
Emil Hammarlund.
I motionens syfte instämma:
S. J. Boethius.
J. Bromée.
A. H. Göthberg.
L. Gast. Broomé.
Joh. Nydal.
G. Kronlund.
Ernst Carlson.
E. Norman.
E. G. Åkerlind.