9
Motioner i Andra Kammaren, N:o 8.
mellan husägare, som hyra nt rum, och dem, som
* hyra sådana antingen som bostad eller till affärs¬
lokaler.
Om remiss till vederbörligt utskott anhålles.
i Stockholm den 18 januari 1902.
• ' -t :■ ■ • - y f. -o .> f --M t -;; !' :t <j
J. Byström.
1 ______________________
N:o 8.
Af herr E. H. Sjövall, om tillägg till 2 § 4 mom. tryckfrihets¬
förordningen.
I sin skrifvelse till Konungen af den 2 juni 1901 i anledning af
Kongl. Maj:ts proposition angående ny härordning förklarar Riksdagen,
att:-; den direkta skatten hädanefter bör anordnas i sammanhang med
obligatorisk sjelfdeklaration, och anhåller, att Kongl. Maj:t ville låta för
Riksdagen framlägga förslag till författningsbestämmelser angående de¬
klarationsskyldighet, uttalande derjemte såsom sin bestämda mening, att
obligatorisk sjelfdeklaration är behöflig ej blott vid en ren inkomstskatt,
utan äfven vid hvarje annan form af skattelagstiftning, såvida en rätt¬
vis och jemlik taxering skall kunna komma till stånd.
Åsigten om lämpligheten och nödvändigheten af deklarationstvång
har sålunda efter lång tid nu mognat. Redan före 1860 hade bevill-
ningslagstiftningen sökt tillgodogöra sig detta beskattningsmedel, men
på ett otympligt och ytterst bristfälligt sätt, hvarför hela deklarations-
tvånget vid 1860 års riksdag afskaffades, utom i fråga om bolags års¬
vinst^ enär man kommit till erfarenhet af, att de befintliga föreskrifterna
visat fsig vara onyttiga och olämpliga. Återinförande af denna grundsats
i skattelagstiftningen förordades icke heller af 1876 års s. k. förberedande
skattejemkningskomité, ej heller af skatteregleringskomitén af 1879 i
dess 1881 afgifna betänkande. År 1883 hade man emellertid kommit
till insigt om behöfligheten af sjelfdeklaration under lämpligare och
bättre former, och i detta års bevillningsförordning infördes nya, ännu
Bih. till Rilcsd. Prot. 1902. I Sami. 2 Afd. 2 Band. 3 Käft. 2
10
Motioner i 'Andra Kammaren, N:o 8.
gällande stadganden om utsträckning af bolagens deklarationspligt samt
om åliggande för hvarje skattskyldig att vid visst äfventyr och inom
viss tid efter derom erhållen uppmaning lemna uppgift å sin inkomst
af kapital eller arbete. Vid 1890 års riksdag väcktes motion om in¬
förande af obligatorisk sjelfdeklaration, men bevillningsutskottet ansåg
sådan ej vara af behofvet påkallad, och 1892 upplyste samma utskott
om, att allmänheten ogerna underkastade sig densamma till och med i
dess dåvarande lindriga form. Någon undersökning om anledningen
till denna allmänhetens obenägenhet företog emellertid utskottet icke.
Måhända hade man kunnat finna den i det sätt, hvarpå taxerings¬
myndigheterna begagnat sin rätt, och i bristen på närmare föreskrifter
om deklarationernas form och hemlighållande. År 1893 hade emellertid
bevillningsutskottet för sin del funnit, att tiden var mogen för ett in¬
förande af obligatorisk sjelfdeklaration, åtminstone hvad kapital och
arbete anginge. Det hos oss stadgade sättet för uppskattning af de
skattskyldiges inkomster var allt annat än tillfredsställande, och olägen¬
heten blefve känbarare, ju mer den direkta beskattningen måste tagas
i anspråk, och kunde näppeligen afhjelpas annorlunda än genom den
skattskyldiges förpligtande att efter bästa förstånd och samvete sjelf
uppgifva sina inkomster, ty han ensam vore i stånd att derom lemna
fullt tillförlitlig upplysning. Utan obligatorisk sjelfdeklaration vore det
helt enkelt ogörligt att åstadkomma en rättvis inkomstbeskattning.
Andra Kammaren ville i öfverensstämmelse med utskottets betänkande
af Kongl. Maj:t begära förslag till stadganden angående obligatorisk
sjelfdeklaration för dem, som hade inkomst utöfver ett visst belopp,
men Första Kammaren ville icke vara med derom, och frågan föll.
1892 års urtima Riksdag enade sig emellertid om att, i sammanhang
med beslutet om en förbättrad härordning och grundskatternas afskrif¬
ning, hos Kongl. Maj:t anhålla om förslag till revision af bevillnings-
förordningen. Så tillkom en komité, som i sitt 1894 afgifna förslag
upptog obligatorisk sjelfdeklaration såsom ett väsentligt vilkor för
åstadkommande af en verkligt rättvis och jemlik beskattning. Den
nya komité, hvilken skulle yttra sig om lämpligheten af 1894 års
komités förslag, uttalade sig i sitt 1895 afgifna utlåtande äfven på det
bestämdaste för obligatorisk sjelfdeklaration och för öfvervinnandet af
de betänkligheter, som mot densamma hittills gjort sig gällande. Då¬
varande finansministern, statsrådet Wersäll, förklarade, att den ökade
effektivitet i tillämpningen af skattebestämmelserna, som med deklara-
tionsförfarandet afsåges, äfven skulle komma att leda till ökad rättvisa
och jemlikhet i taxeringen, och på hans hemställan afläts till 1897 års
Motioner i Andra Kammaren, N:o 8.
11
Riksdag kongl. proposition om de ändringar i bevillningsförordningen,
som erfordrades för den obligatoriska sjelfdeklarationens införande.
Utskottet tillstyrkte förslaget och Andra Kammaren antog ett modi-
fieradt förslag, men Första Kammaren var äfven nu obenägen att ingå
på principen, hvadan frågan äfven nu förföll. År 1900 afgaf kommu-
nalskattekomitén sitt betänkande och förordade ganska enhälligt obli¬
gatorisk sjelfdeklaration. Stadsfullmäktige i rikets båda största kom¬
muner, Stockholm och Göteborg, förklarade ock i sina öfver komiténs
betänkande afgifna utlåtanden, att, under vissa förutsättningar, införandet
af sjelfdeklaration vore en afgjord förbättring i taxeringshänseende.
Vid sistlidet års riksdag, då man i sammanhang med lösandet af
försvarsfrågan måste söka utvägar för fyllandet af de genom denna
frågas afgörande väsentligt ökade statsutgifterna, var man i båda kam¬
rarna ense om att fylla de nya behofven i främsta rummet på den
direkta beskattningens väg, och bland de nya beskattningsprinciper,
som chefen för finansdepartementet ansåg för ändamålet böra vinna
tillämpning, var äfven obligatorisk sjelfdeklaration. Något förslag här;
om väcktes emellertid icke af Kongl. Maj:t i Riksdagen, men skedde
detta genom enskild motion, och på bevillningsutskottets hemställan
beslöto nu båda kamrarna enhälligt att, under förklaring, det Riksdagen
anser obligatorisk sjelfdeklaration böra införas till ledning för den di¬
rekta beskattningen, i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes, efter utredning af frågan, låta för Riksdagen framlägga
förslag till författningsbestämmelser angående deklarationsskyldighet.
Af hvad som nu blifvit anfördt torde med all önskvärd tydlighet
framgå, hurusom den herrskande obenägenheten mot obligatorisk sjelf¬
deklaration endast småningom gifvit vika för en allt allmännare åsigt
om dess behöflighet i och för en effektivare och rättvisare, direkt be¬
skattning. Denna åsigt har emellertid genom omständigheternas makt
nu principielt tillkämpat sig fullständig seger, och man är fullt på det
klara med, att ju större belopp, som skall genom direkt beskattning
uttagas, desto angelägnare är det, att inkomsttaxeringen blir möjligast
rigtig och så litet som möjligt godtycklig och nyckfull.
Afgjord är emellertid saken ingalunda härmed. Från tvångsdekla-
rationens principiella antagande till dess varaktiga och tillfredsställande
användning i praktiken är steget ännu icke taget. De mer än 40 år,
frågan varit stäld under debatt, visa nogsamt, huru svårt den haft att
arbeta sig fram till enhälligt erkännande inom Riksdagen, och otvifvel¬
aktigt beror grundsatsens införande i bevillningsförordningen på den
omfattning, de former och de vilkor, hvarunder detta kommer att ske.
12
Motioner i Andra Kammaren, N:o 8.
En stötesten, och detta måhända den största och svåraste, som
principen om obligatorisk sjelfdeklaration måste söka undanrödja, innan
den kan påräkna att med fullt förtroende mottagas af allmänheten så¬
som lag, är den tidt och ofta framhållna, under nuvarande förhållanden
rådande osäkerheten i afseende på deklarationernas hemlighållande.
För samtliga näringsidkare måste det vara af största vigt, att de af
dem lemnade uppgifterna icke blifva kända af flera personer, än som
är oundgängligen nödvändigt, och framför allt, att de icke blifva till¬
gängliga för konkurrenter, hvarigenom de skulle blifva en välkommen
ledning för utrönande af detaljerna i deras affärsverksamhet. Visser¬
ligen äro taxeringsmyndigheternas medlemmar ålagda tystnadspligt, och
brott deremot är belagd t med ansvar. Detta är dock, i betraktande af
nuvarande taxeringsmyndigheters sammansättning och deras medlemmars
talrikhet, icke nog, ty just bland deras ledamöter kan deklaranten hafva
sina svåraste konkurrenter, och för öfrigt i ju flera händer en hemlighet
befinner sig, dess mindre är säkerheten för, att den icke småningom
silar ut utan att någon viss man derför kan tagas för hufvudet. Deras
antal, som ega att taga del af deklarationens innehåll, bör alltså in¬
skränkas till det minsta möjliga. Så har ock förordats af 1895 års
komité i kongl. propositionen 1897 och i kommunalskattekomiténs för¬
slag. Tryggast vore helt visst, att granskningen af deklarationerna
anförtroddes åt endast vederbörande nämnds ordförande och krono-
ombudet, hvilka sedan hade att åt nämnden i dess helhet lemna den
redogörelse för de granskade uppgifternas innehåll, som för taxeringen
vore oundgängligen erforderlig.
Hvilka bestämmelser man än i b e v il 1 ningslags tift n in gs v äg må vid¬
taga, är dock icke tillräckligt sörjdt för sekretessen, så länge en hvar
med tryckfrihetsförordningen i hand kan fordra rätt att offentliggöra
afgifna inkomstdeklarationers innehåll. Ett nödvändigt komplement till
hvad i en blifvande bevillningsförordning kan varda i detta stycke
stadgadt, måste således blifva ett tillägg till tryckfrihetsförordningen,
hvarigenom inkomstdeklarationer undantagas från sådana skrifter, som
få offentligt delgifvas, något, som ju hittills också alltid blifvit fram¬
hållet, då förslag om införandet af deklarationstvång bragts å bane.
Öfvertyga^ om, att åtgärder redan nu böra vidtagas för den vig¬
tiga frågans lösning, anser jag det derför vara af nöden, att Riksdagen
före utgången af innevarande treårsperiod antager såsom hvilande den
erforderliga grundlagsändringen under förutsättning, att Kongl. Maj:t
för Riksdagen framlägger förslag till bevillningsförordning, grundad på
principen om obligatorisk sjelfdeklaration. Skulle under denna riksdag
Motioner i Andra Kammaren, N:o 8.
13
grundlagsändringen ej antagas såsom hyllande, blir den oundvikliga
följden, att stötestenen förblifver liggande ännu åtminstone för en tid
af fyra år, ty ett uppskjutande är ju liktydigt med frågans förhalande
öfver nästa treårsperiod.
På det att största möjliga trygghet måtte beredas för hemlighål¬
landet af deklarationers innehåll, vågar jag derför föreslå,
att Riksdagen måtte såsom hvilande i grundlags¬
enlig ordning antaga följande tillägg till 2 § 4 mom.
af Kong!. Maj:ts och Riksens Ständers faststälda
tryckfrihetsförordning:
4:o. I grund af hvad — — — — — —--
—• — — — styrkande af sjelfva hufvudsaken. Att
ingen må tillåtas att, i andra fall och i annan mån
än allmänna lagen och gällande författningar utstaka,
utan deklarantens medgifvande meddela eller till tryck
utlemna inkomstdeklarationer till taxeringsmyndigheter.
Den häremot bryter straffes efter allmän lag och sär¬
skilda stadgar.
Stockholm den 18 januari 1902.
Hj. Sjövall.
Bih. till lliksd. Prat. 1902. 1 Band. 2 Afd. 2 Band. 3 Haft.
3