12
Motioner i Andra Kammaren, N:o 31.
N:o 31.
Af herr J. Johnsson i Bollnäs, om ändring af 6 § i förord¬
ningen angående lagfart å fång till fast egendom.
Om det är ostridligt att den drifkraft, som våra vattenfall — an¬
vända i industriens tjenst — representera, är af stor betydelse för landets
utveckling, så lärer det äfven vara lika obestridligt att tillgodogörandet
af dessa vattenfall för den enskilde försvåras om icke omöjliggöres
genom gällande lagfarts- och jordafsöndringsförordningar som uppställa
stora, ja ofta oöfverstigliga hinder för vinnande af lagfart å förvärf af
vattenfall och för dessas användning nödigt vattenområde. Ofta höra
vi af utländingar och jemväl i vår tidningspress uttalas förvåning öfver,
att de resurser och den häfstång för utvecklingsmöjligheter i flera rikt¬
ningar, vårt lands vattenfall erbjuda, blifva i så ringa grad använda och
att, om andra land skulle vara i besittning af den rikedom på drifkraft,
som. dessa, som det synes, lätt åtkomliga vattenfall erbjuda, så skulle
förvisso dessa land blifva satta i en undantagsställning som stälde dem
utom täflan, särskildt på det industriella området.
Gör man emellertid ett försök att tillgodogöra sig någon ringa
del af denna obegagnade vattenkraft, så framträda oöfvervinnerliga
svårigheter, enär med nu gällande bestämmelser för jordafsöndring den
trygghet i eganderätten, som beviljad lagfart medför, icke kan vinnas
i fråga om vissa vattenfall och jemväl andra jordafsöndringar.
Vid de skiftesförrättningar som öfvergått byar och hemman inom
en stor del af vårt land, hafva de fleste inom skifteslaget befintliga
vattenfall undantagits för gemensamt behof och nödigt utmål af oskiftad
mark dertill utlagts. Vattenfallet jemte denna mark utgör sålunda en
till skifteslaget hörande samfällighet. Om nu den, som för industrielt
ändamål vill göra bruk af ett sådant vattenfall och af samtlige skiftes-
delegare förvärfvar eganderätt till vattenfallet med nödig mark af
stranden, samt derå söker lagfart, så afvisar domstolen ansökningen
13
Motioner i Andra Kammaren, N:o 31.
med åberopande af stadgandet i 6 § kongl. förordningen om lagfart
å fång till fast egendom den 16 juni 1875, sådan denna lyder enligt
lag den 27 juni 1896, att å upplåtelse, hvarigenom jord eller annat
från hemman eller lägenhet afsöndrats, må lagfart ej beviljas förr än
fastställelse å afsöndringen meddelats. Den, som förmenar, att befäst
eganderätt till ett vattenfall väl borde, då vederbörlig upplåtelse derå!
egt rum, kunna utverkas och ingifver till Konungens befallnings¬
hafvande ansökan om fastställelse å afsöndringen, erinrar sistnämnda
myndighet om innehållet af lag angående hemmansklyfning, egostyck¬
ning och jordafsöndring den 27 juni 1896, som stadgar, att lägenheten
först skali skiftas emellan de hemmansdelar, som deruti ega del, på det
att omfånget af hvarje hemmansdels område må blifva kändt innan
fastställelse å afsöndringen kan meddelas; och då skifte af ett vatten¬
fall emellan 30 å 40 ja ofta än flere hemmansdelar, hvaraf ett skiftes-
lag kan bestå, gifvetvis icke låter sig så verkställas att hvarje hemmans-
del får sin behöriga andel, så måste man öfvergifva hoppet att kunna
förverkliga en närd tanke att tillgodogöra sig obegagnad vattenkraft,
enär det är uppenbart, att vattenkraft icke kan tagas i anspråk för in-
dustrielt behof, derest icke lagfart å vattenfallet med nödigt jordområde
kan erhållas.
Häraf framgår, att våra jord- och vattenafsöndringsförordningar
äro så affattade, att de visserligen icke förbjuda afsöndring af vattenfall
som gemensamt tillhöra flere hemman eller skifteslag, men deremot
stadga sådana former för eganderättens öfvergång, att dessa lägga
oöfverstigliga hinder i vägen för vinnande af stadgad besittningsrätt
till öfverlåtelsen.
År det således en trängande nödvändighet, att i gällande bestäm¬
melser angående lagfart sådana förändringar varda vidtagna, att jord-
afsöndringar i allmänhet, hvilka till större delen bestå af mindre lägen¬
heter, och, i fråga om afsöndring af vattenfall i synnerhet, underlättas
och kostnaderna för vinnande af lagfart derå nedbringas, så lärer detta
endast kunna vinnas genom sådan ändring af 6 § kongl. förordningen
om lagfart den 16 juni 1875, att lagfarten icke göres beroende af
Konungens befallningshafvandes fastställelse, och att det åligger härads¬
rätten att pröfva upplåtelse af handlingens giltighet.
I äldre jordafsöndringsförordningar hafva särskilda bestämmelser
införts för de olika ändamål, som man afsett att främja, nemligen å ena
sidan bestämmelserna om lagfart å köp af fast egendom, och å den
andra föreskrifter rörande hemmansklyfning och jordafsöndring, hvilka
lagstiftningsbestämmelser ansetts vara af så olikartad natur, att stadgan-
14
Motioner i Andra Kammaren, N:o 31.
dena i båda dessa ämnen icke borde utan synnerligen tvingande skäl
sättas i beroende af hvarandra. Den pröfning som föregått godkännan¬
det af en skedd afsöndring, har afsett att trygga statens rätt att af
stamhemmanet utfå föreskrifna skattebidrag. Således ett rent admini¬
strativt ändamål;, och 1889 års lagutskott förklarade, på derom gjord
framställning af justitieombudsmannen, att det icke kunde vara lämpligt
att åt domstolen, som har att genom lagfarten gifva offentlig bekräf¬
telse å lagfartssökandens fång, uppdraga öfvervakandet deraf att ad¬
ministrativa föreskrifter efterlefvas.
Af detta skäl har lagstiftaren icke ansett giltig anledning före-
i kongl. förordningarne af den G augusti 1864 och den 6
augusti 1881 ånyo införa det genom kongl. förordningen den 15 juli
1853 införda, men redan den 12 november 1858 åter upphäfda förbudet
för domstol att innan afsöndring visats vara af vederbörligen tillsatt
nämnd pröfvad och godkänd, derå meddela lagfart; och genom sist¬
nämnda förordning stadgades, att, med upphäfvande af 1853 års för¬
ordning, kongl. förordningen af den 19 december 1827 jemte kongl.
kungörelserna den 14 november 1829 och den 29 januari' 1831, skulle
tjena till efterrättelse.
Vi finna häraf, att, under tider då det icke ansågs vara med lan¬
dets fördel förenligt, att afsöndring af jord på evärdelig besittning
finge ega rum filt mindre areal än sex tunland, nödig hänsyn dock
tagits till de kostnader och den olägenhet som är förenad med en
obligatorisk pröfning af jordafsöndringar samt att, enligt omförmälda
förordningar af åren 1864 och 1881, det finge bero på vederbörande
att göra ansökan om och när frågan borde af Konungens befallnings¬
hafvande pröfvas.
I a senare tiden deremot har Riksdagen, som aflåtit derå skrivel¬
ser till Kongl. Maj:t med underdånig anhållan om vidtagande af åt¬
gärder för underlättande af förvärf af jordlägenheter och hvilka skri¬
velser föranledt vidlyftiga kom ^utredningar, biträdt lagändringar
som dels i hög grad försvåra, dels omöjliggöra upplåtelse af lägenheter.
Vilja t. ex. egarne till soldattorp, som åtminstone i vissa orter äro vid
storskifte eller laga skifte af oskift mark undantagna och således till¬
höra skifteslaget, sälja dessa torp, hvilka numera icke erfordras för det
med dem afsedda ändamålet, till den uttjente soldaten eller annan
person, så kan detta icke ske förrän dessa lägenheter, om än endast
innehållande 2 å 3 tunnland i areal, först blifvit skiftade emellan de
hemmansdelar, som deruti hafva del och sedan denna procedur som
gifvetvis kostar flerdubbelt mer än hvad lägenheten är värd, försiggått,
15
Motioner i Andra Kammaren, N:o 31.
så äro svårigheterna icke dermed undanröjda, enär köparen, för att
kunna vinna lag-fart, måste ingifva särskild ansökning till Konungens
befallningshafvande för hvarje af de hemmansdelar, som i samfält ig-
heten haft del och dervid foga fullständiga arealuträkningar, hvilka för
att anses giltiga skola vara upprättade af vederbörlig landtmätare.
Lägges nu härtill kostnaderna, dels för ombud hos Konungens befall¬
ningshafvande, dels för lagfarten samt tages i beräkning den risk köpa¬
ren äfventyrar genom att under den tid af åratal, frågan kan vara på
de adminstrativa myndigheternas pröfning beroende, säljaren kan be¬
lasta lägenheten med gravationer till köparens förfång, så lärer häraf
vara uppenbart, att de obemedlade och mindre bemedlade icke kunna
bestrida de kostnader eller äfventyra den risk som är förenad med
förvärf af jordlägenhet.
År det således förenadt med stora kostnader och tidsutdrägt att,
enligt nu gällande jordafsöndringsförordning, vinna stadgad egande rätt
till afsöndrad lägenhet från hemman som undergått skifte eller upp¬
låtelse af mark som vid skifte såsom samfällighet undantagits, så är
det förenadt med än större svårighet att afsöndra jord eller lägenhet
ifrån hemman som icke undergått laga skifte, äfven om hemmanets
egor äro genom erkända häfdelinjer skilda ifrån andra hemmans egor;
och att egare af hemman skulle underkasta sig ett skifte, med hvilket
dryga kostnader äro förenade, endast för att vinna rätt att afsöndra
jord i mindre omfattniug, kan icke gerna ifrågasättas, och jordområden
som kunde göras fruktbärande få således i anledning af de otidsenliga
jordafsöndringsbestämmelserna ligga obegagnade.
Att den föreskrifna administrativa pröfningen af afsöndringen
skall lända till reda i fråga om eganderätten är svårt att inse, då vid
häradsrätterna föras de fastighetsböcker, hvilka äro grundläggande be¬
träffande eganderättens öfvergång i fråga om fast egendom, samt dom¬
stolen, oberoende af innehållet af Konungens befallningshafvandes resolu¬
tion, har till åliggande att pröfva, såväl att afhandling angående
lägenhet innehåller tydliga bestämmelser i fråga om läge och gränser
för det försålda området, som ock att upplåtelsen egt rum från sådaut
hemman, hvarifrån afsöndring får ega rum. Uppgift å jordafsöndringar
för anteckning i jordeböckerna lärer, på sätt som eger ruin beträffande
hemmans klyfning eller egostyckniug, kunna ingifvas af vederbörande
domare, som tillika må hafva till åliggande, att föra särskild bilaga
till fastighotsboken, deruti jordafsöndringar varda särskilt inregistrerade.
Att en af domstol, med kännedom om de lokala förhållandena i
hvarje särskilt fall, utöfvad pröfning angående afhandlingens innehåll,
16 Motioner i Andra Kammaren, N:o 31.
skulle vara mindre tillförlitlig än den af Konungens befallningshafvande
företagna granskning med ledning endast af äldre affattade kartor, hvilka
i allmänhet icke upptaga de föremål å marken som kunna utgöra gräns
för lägenheten, lärer ingen kunna med fog påstå, likasom att jord-
afsöndringar, som lagfarits utan att hafva pröfvats af Konungens be¬
fallningshafvande, med afseende å otydlighet angående den afsöndrade
jordens läge, storlek och gränser skulle hafva föranledt flere tvister
emellan lägenhetens och stamhemmanets egare, än de afsöndringar som
blifvit i nu stadgad ordning af Konungens befallningshafvande pröfvade;
och lärer således denna pröfning såsom varande endast en formalitet
och utan saklig innebörd, men för sökanden kostsam och medförande
tidsutdrägt, böra upphöra och öfverflyttas på vederbörande domstol.
På grund af det anförda får jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen må besluta, att 6 § kongl. förord¬
ningen angående lagfart å fång till fast egendom den
16 juni 1875, sådant detta lagrum lyder enligt lag den
27 juni 1896, må erhålla följande förändrade lydelse:
§ 6.
År lagfart sökt på grund af testamente, dom
eller annan handling, som ej vunnit laga kraft, må
ansökningen icke bifallas förrän det visas att hand¬
lingen blifvit ståndande.
Har egare af hemman såsom egostyckning upp¬
låtit viss del deraf, må lagfart å sådan upplåtelse ej
beviljas förrän egostyckning å hemmanet blifvit fast-
stäld.
Lagfart å upplåtelse, hvarigenom jord eller annat
från hemman afsöndrats, må ej beviljas, der upp¬
låtelsen ej är med lag öfverensstämmande; skolande
vid lagfarts beviljande namn och nummer genom dom¬
stolens försorg afsöndringen åsättas.
Om remiss till vederbörligt utskott anhålles.
Stockholm den 25 januari 1902.
J. Johnsson.