Motioner i Andra Kammaren, N:o 20-1.
1
Di: o 204.
Af borr C. A. Lindhagen, i anledning af Kong1. Maj:tsproposition
angående upplåtelse af den kronan tillkommande jord-
egareandel i grufva.
Sedan Kongh Maj:t genom nådigt bref den 28 februari 1902 an-
befalt kongl. kommerskollegium att, efter hörande af Kongl. Maj:ts be¬
fallningshafvande i Norrbottens län och bergmästaren i norra distriktet,
inkomma med underdånigt utlåtande, huruvida och i hvilken omfattning
inmutningsrätten syntes kollegium böra upphäfvas eller tills vidare
suspenderas, har kollegium, sedan Kongl. Maj:ts befallningshafvande
och bergmästaren yttrat sig i ämnet, med öfverlemnande af dessa myn¬
digheters yttranden, den 2 april 1902 afgifvit eget underdånigt utlåtande
i ärendet. Med anledning af livad Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
sitt ifrågavarande yttrande anfört, anser jag, att inom Norrbottens län
å kronojord, som ej under ständig besittningsrätt innehafves eller är
till boställe anslagen, inmutning tills vidare icke bör få ega rum annat än för
kronans räkning. Under åberopande häraf och då jag äfven håller före,
att genom ett stadgande i sådant syfte inskränkning bör göras i don af
Kongl. Maj:t enligt nådig proposition den 24 januari 1902 (n:o 18) be¬
gärda rätt till upplåtelse af kronan tillkommande jordcgareandel i grufva,
får jag vördsamt föreslå,
llili. till lliksd. Prof, 1902. 1 Sami. 2 Afl. 2 Hand, 79 Höft. (N:o 204.)
2
Motioner i Andra Kammaren, N:o 204.
att Riksdagen villo för sin del antaga följande
Lag,
innefattande inskränkning i innmtningsrätten.
Härigenom förordnas som följer:
Inom Norrbottens län må endast för kronans räk¬
ning inmutning ske å kronojord, som ej under ständig
besittningsrätt innehafves eller är till boställe an¬
slagen.
Denna lag träder genast i kraft.
Stockholm den 7 maj 19&2.
Carl Lindhagen.
Motioner i Andra Kammaren, N.o 201.
Afskrift.
Till kong], kommerskollegium.
1 anledning af lierr kommerserådet m. m. Johan Pihlgrens skrifvelse
den 13 innevarande mars, att Konungens befallningshafvande skulle,
så fort ske kunde, efter bergmästarens i norra distriktet hörande, till
kong], kommerskollegium inkomma med yttrande angående ifrågasatt
inskränkning i inmutningsrätten, får Konungens befallningshafvande,
med öfverlemnande af bemälde bergmästares utlåtande, för egen del i
ärendet anföra följande. . .
Det ifrågasatta uppbäfvandet af eller inskränkningen uti inmut¬
ningsrätten synes, enligt hvad af nådiga brefvet framgår, afse allenast
Norrbottens län. Ehuru Konungens befallningshafvande haller före, att
det icke är gagneligt eller nyttigt vare sig för Norrbottens län eller
landet i dess helhet, att undantagsbestämmelser eller undantagslagar
stiftas för Norrbottens län, måste dock Konungens befallningshafvande
erkänna, att förhållanden gifvas och kunna gifvas, då en undantagslag¬
stiftning eger sitt fulla berättigande.
Med afseende å nu föreliggande fråga synas förhållandena be¬
träffande malmfyndiglieterna och deras tillgodogörande i Norrbottens
län, åtminstone för så vidt det gäller jernmalmsfyndigheter, vara mycket
olikartade med förhållandena i mellersta Sveriges bergslager. Der hafva
bergsbruksidkarne ett mycket stort intresse att nya jernmalmsgrufvor
upptäckas och blifva bearbetade, från hvilka de kunna erhålla en väl-
behöflig tillökning i de malmtillgångar, som erfordas för ökad tillverk¬
ning af ett godt tackjern. I Norrbotten föreligger icke något dylikt
intresse från bergsbrukidkarnes sida, enär största delen af den inom
Norrbotten befintliga jernmalmen icke lämpar sig för den svenska jern-
tillverkningen utan för närvarande är afsedd till export. Det vigtigasto
skälet, som under föregående förhandlingar om inmutningsrättens bibe¬
hållande eller upphörande anförts till förmån för densamma, nemligen
att bergshandteringen icke kunde undvara inmutningsrätten för att
kunna få sitt behof af malm fyldt, torde derför icke för närvarande
föreligga med afsende å Norrbottens jernmalmer. Såsom bergmästaren
anfört, har Norrbottens län under de senaste åren genom af enskilda
personer utsända expeditioner blifvit grundligt undersökt och genom-
forskadt angående förekomsten af jernmalm, hvarför man icke hat
skäl att antaga, att många flera, åtminstone större jernmalmsfyndigheter
4 M()li<mcr i Andra Kammaren, N:o 204.
finnas än de redan upptäckta och inmutade. Det torde icke heller
från det allmännas sida _ vara önskvärdt och nyttigt, att, så länge
.®n svenska jernindustrien icke i någon större utsträckning kan
tillgodogöra sig Norrbottens fosforrika malmer, dessa malmer komma
att brytas i större utsträckning än som redan nu kan antagas komma
att ega ruin. Den antagliga brytningen under närmaste tiden blir
säkerligen så stor, att den svenska jernindustrien icke behöfver frukta
att icke kunna få sitt behof tillgodosedt.
. -Från statens sida eller för tillgodoseendet af den svenska jern-
mdustriens kraf torde derför icke förefinnas någon särskild anledning
att i Norrbotten uppmuntra personer till ansträngningar att uppleta nya
jern malmsfyndigheter.
Deremot m&ste _a andra sidan erkännas, att icke någon af de
olägenheter, öfver Indika jordegare å andra platser inom riket klagat,
då det galt inmutningar, såsom att inmutningarne bereda jordegarne
intrång i jordbruket, inom länet försports eller komme att förspörjas,
enäi inmutningarne i allmänhet förekomma blott å afrösningsjord.
. Fj heller kan det bestridas, såsom bergmästaren anfört, att den
obemndrado inmutningsrätten tillfört staten ej obetydliga inkomster i
form af stämpelafgifter och äfven såsom ersättningar enligt 13 § i grufve-
stadgan, Indika inkomster torde högst, betydligt komma att minskas, om
inmutningsrätten upphäfdes. Det synes dock Konungens befallnings¬
hafvande som om det vore utan betydelse för afgörande af nu förelig-
gande fråga, om statens inkomster i berörda hänseende minskades.
På sätt bergmästaren meddelat, har i Norrbottens län inrotat sig
ett stort oskick vid inmutningarne, hvilket står i strid med grunderna
for inmutningsrätten och gruflagstiftningen i öfrigt, nemligen att eu och
samma person i stället för att fullgöra föreskrifven arbetsskyldighot, år
efter år inmutar samma malmfyndighet. Kostnaderna för en ny mut-
sedel ställa sig betydligt billigare än att fullgöra arbetsskyldiglietcn.
Dylika inmutare torde icke hafva någon afsigt att bearbeta sina fyndig-
lieter utan endast behålla dem så länge, till dess det lyckats dem att
mod vinst öfverlåta dem till andra. Iiär synes otvifvelaktigt föreligga
en osund spekulation. Något verkligt inmutareintresse, hvilket behöfver
skyddas torde ej kunna sägas bär föreligga. Dylika ommutningar, som
förekomma i stort antal, kunna ej anses bidraga till att nya malmfyn¬
digheter upptäckas.
En arman St0r ,del.af inmutningarne hafva sin orsak i ett annat
förhållande, som ock hänvisar pa osund spekulation. Eu mängd personer
uttaga nemligen mutsedjar å förut inmutade fyndigheter, dels i tanke
Motioner i Andra Kammaren, N:o 204.
5
att don verkliga inmutaren icke skulle hafva uppfylt alla de skyldig¬
heter, som ålegat honom för att icke hans rätt skall kunna klandras i
något afseende, dels ock för att genom hot om process, hvilken alltid
verkar störande på ett nytt företag, kunna tilltvinga sig penningeersätt-
ning, hvilken ock ofta betalas.
Den osunda spekulationen har också af en annan anledning med
förkärlek omfattat inmutningsrätten. Mutsedlar hafva kommit att be¬
traktas såsom verkliga värdehandlingar, med hvilka handel med fördel
kan drifvas. De stora rikedomar, som antagits skola vinnas ur de mera
kända norrbottniska malmfälten, samt de höga pris, hvilka betalts föl¬
en del mutsedlar, hafva bibringat en stor del af allmänheten den tro,
att nästan hvarje malmfyndighet utan hänsyn till dess belägenhet och
kostnaden för dess tillgodogörande eger ett mycket högt värde. Till
följd häraf hafva inmutningarna ock omfattat fyndigheter, som under
eu lång framtid hafva ringa eller intet värde.
Det anförda visar, att en osund spekulation rådt vid en stor del
måhända den största delen af de inmutningar, som under senaste åren
företagits i Norrbotten.
Den osunda spekulationen har ock medfört en del andra betänk¬
liga missförhållanden af allehanda slag, hvilka åstadkommit skada i stor
utsträckning. En del af dessa missförhållanden måste dock betraktas
vara af öfvergående natur, hvarför de icke torde kunna anses berättiga
till några särskilda lagstiftningsåtgärder. Af mycket allvarlig beskaf¬
fenhet är dock det förhållande, att en stor del af de norrbottniska
malmfälten och fyndigheterna blifvit föremål för ett utbjudande till
främmande makters undersåtar. Äfven torde en eller annan af inmutarne
vara representant för utländskt konsortium, ehuru grufvedrift icke är
tillåten för utländska undersåtar. Här torde icke behöfva närmare ut¬
vecklas de faror, som kunna uppstå genom att en stor och betydande
del af de norrbottniska grufvorna komma i utländska händer.
Att råda fullständig bot för den osunda spekulationen och öfriga
betänkliga missförhållanden torde enligt Konungens befallningshafvandes
åsigt knappast vara möjligt. En del af det anmärkta torde vara oskilj¬
aktigt förbundet med all grufverörelse. Det synes dock Konungens
befallningshafvande, som om en ändrad lagstiftning angående de aktie¬
bolag, som drifva grufdrift, skulle kunna undanrödja en hel del af farorna
och kunna åstadkomma mycket välgörande verkningar. Äfven håller
Konungens befallningshafvande före, att eu reglering af inmutnings¬
rätten skulle kunna medföra åtskilligt gagn och förhindra de påtagligaste
yttringarne af den osunda spekulationen. Konungens befallningshafvande
6 Motioner i Andra Kammaren, N:o 204.
far dock på samma gång erinra, att inmutningarna redan skett, i så
stor skala och att utmål äro lagda eller komma att läggas öfver de ri¬
kaste malmfälten, så att rikliga tillfällen till spekulation fortfarande föro-
finnas och utbjudande af rika malmtillgångar fortfarande kan ifråga¬
komma i stor skala.
Bergmästaren, som anser att inmutningsrätten icke bör upphäfvas,
bär till afhjelpande af de utaf honom erkända missförhållandena före¬
slagit i hufvudsak, att stäm pel afgiften å mutsedlar skulle höjas från It)
kronor till 50 kronor. Den ifrågasatta höjningen torde nog till en början
åstadkomma en inskränkning uti inmutningarnas- antal, liksom förhållan¬
det blef år 1883, då stämpelafgiften å mutsedlar höjdes från 50 öre till
10 kronor. Det synes dock Konungens befallningshafvande vara tvifvel
underkastad!, huruvida i längden den höjda stämpelafgiften kan komma
att i någon egentlig grad stäfja den osunda spekulationen, hvars utöfvare
endast behöfva skaffa sig större rörelsekapital för att bedrifva sin rö¬
relse.. Då införandet af olika stämpelafgift för mutsedlar, afseende in¬
mutningar i Norrbottens län och i det öfriga riket, icke torde kunna
vinna bifall samt den höga stämpelafgiften af 50 kronor för matsedel
skulle vara i liög grad skadlig för ihmutningarne i mellersta Sverige
och der förhindra intresset för malmletning, kan Konungens befallnings¬
hafvande icke biträda bergmästarens förslag.
För den händelse man skulle anse, att förhöjda afgifter skulle
kunna åstadkomma en varaktig förändring i missförhållandena, synes
det Konungens befallningshafvande vara bättre att bibehålla den nu
gällande stämpelafgiften och derjemte föreskrifva en särskild afgift, som
skulle till bergmästaren inlemnas i sammanhang med ansökan om mat¬
sedel. penna särskilda afgift, hvilken ju kan bestämmas till 50 kronor,
skulle tillfalla kronan, om inmutningarne afsåge kronojord, och den en¬
skilde jordegaren, om inmutningarne gälde enskild jord. Någon befri¬
else från de af bergmästaren omnämnda andra afgifter synes icke
Konungens befallningshafvande böra ifrågakomma.
Konungens befallningshafvande håller deremot före, att ett varakti¬
gare och bättre resultat skulle vinnas genom inmutningsrättens inskränkan¬
de. Det synes Konungens befallningshafvande, som om en skilnad borde
göras mellan inmutningar å jernmalmsfyndigheter å ena sidan samt inmut¬
ningar å andra mineralfyndigheter å andra sidan. Hvad Konungens befall¬
ningshafvande förut i ärendet andragit har till allra största delen gält
jernmalmsfyndigheterna, Indika ock utgjort föremål för det ojemförligt
största antalet inmutningar. Konungens befallningshafvande skall ock bär
Motioner i Andra Kammaren, N:o 204. 7
nedan söka angifva skälen, hvarför Konungens befallningshafvande anser,
att eu skilnad bör göras mellan de olika slagen af malmfyndigheter.
Beträffande jernmalmsfyndiglieterna torde, såsom förut angifvits, så
rika och mäktiga fyndigheter vara kända och uppdagade, att man för
tillgodoseende af den nuvarande svenska jernindustriens krafticke torde
behöfva draga försorg om att flera fyndigheter skola upptäckas. Ej
heller torde vara att befara, att den malmexporf, som man antager
skola ega rum, kommer att lida någon inskränkning genom inmutnings-
rättens upphäfvande.
Hvad angår frågan, huruvida det är lämpligt att i händelse af
inmutningsrättens upphäfvande göra någon skilnad emellan kronojord
och enskild mark, synes det Konungens befallningshafvande, som om icke
några skäl tala för en dylik skilnad. Genom inmutningsrättens upp¬
häfvande torde icke den enskilde jordegaren kunna anses lida någon skada,
enär denne torde ega obestridlig rätt att bearbeta de mineralfyndigheter,
som han upptäcker å sin jord. Inmutaren kan i förhållande till en en¬
skild jordegare betraktas såsom en inkräktare, hvarför inmutareintres-
set icke torde kunna göra anspråk på en bättre rätt emot en enskild
jordegare än emot Kongl. Maj:t och kronan.
Under förutsättning, att inmutningsrätten upphäfves beträffande
jernmalmsfyndigheter, torde det vara nödvändigt att taga under om¬
pröfning, om icke några lagstiftningsåtgärder kräfvas med afseende å
det förhållande, att säkerligen en del utmål komma att blifva sönade
och en mängd inmutningar blifva utan verkan. År inmutningsrätten
upphäfd, torde ifrågavarande fyndigheter i de allra flesta fall icke vidare
blifva föremål för bearbetande. Ehuru icke med något fog anmärkning
kan framställas emot att utmålsegare eller inmutningshafvare genom
sin egen försumlighet eller bristande omtanke blifva i mistning af sina
förvärfvade rättigheter, torde det lätt kunna inträffa, att stor skada
härigenom tillfogas grufrörelsen. För att söka undvika denna skada
synes det Konungens befallningshafvande vara nästan nödvändigt att
möjlighet beredes till återupptagande af grufrörelsen å berörda fyndig¬
heter. Konungens befallningshafvande anser det derför vara af be-
hofvet påkalladt, att i sammanhang med inmutningsrättens upphäfvande
Kongl. Maj:t inrymmes rätt att antingen lemna tillstånd till nya inmut¬
ningar å sönade utmål och å förut inmutadt område, der inmutnings¬
rätten gått förlorad, eller ock att på viss tid utarrendera mark, som
för idkande af grufrörelse behöfves.
Äfven torde fall lätt kunna ifrågakomma, då det är af största vigt
för eu idkåre af grufrörelse att kunna för samma rörelse erhålla för¬
B Molidiier i Andra Kammaren, N:o 204.
foganderätt öfver mark, som är belägen intill utmål. Konungens be¬
fallningshafvande anser derför, att Kongl. Maj:t äfven under denna förut¬
sättning bör ega befogenhet att meddela inmutningsrätt eller upplåtelse
å mark för viss längre tid.
Då den så kallade blodstenen eller omagnetisk jernmalm icke kan
upptäckas med samma lätthet som svartmalm eller magnetisk jernmalm,
är Konungens befallningshafvande mycket tveksam, huruvida någon
skilnad bör göras med afseende å de olika slagen af jernmalm, men då
det på grund af företagna undersökningar är att antaga, att icke blod¬
sten i större mängd finnes inom Norrbotten, synes det Konungens be¬
fallningshafvande, att icke tillräckligt talande skäl förefinnas att göra
någon skilnad mellan de olika slagen af jernmalm.
Den hufvudsakligaste anledningen, hvarför Konungens befallnings¬
hafvande anser sig icke böra förorda, att inmutningsrätten upphäfves
beträffande andra mineralfyndigheter än jernmalm, är, på sätt förut an-
tydts, att förekomsten af dylika mineralfyndigheter icke är tillräckligt
känd. De redan verkstälda undersökningarne hafva icke, såsom be¬
träffande jernmalmen, åtminstone den magnetiska jernmalmen, lemna!
sådant resultat, att man vet, hvarest mineral finnas i tillräcklig mängd
och af brytvärd beskaffenhet. För tillgodogörandet af de mineralrike¬
domar, som ännu antagas vara förborgade inom Norrbotten, synes det
Konungens befallningshafvande vara af vigt, att inmutningsrätten bibe¬
hålies såsom en sporre och en belöning för upptäckande af dessa för¬
borgade mineralfyndigheter. Konungens befallningshafvande fruktar nem¬
ligen, att den enskilda företagsamheten icke annars skulle göra de
undersökningar och de uppoffringar, som erfordras för att upptäcka och
bringa i dagen de ännu mer eller mindre okända mineralfyndigheter,
Indika kunna blifva till gagn för Norrbottens läns fortsatta utveckling.
Landskansli^, i Luleå den 27 mars 1902.
Karl J. Bergström.
>S. Lilja.
Likheten med originalet intyga
C. A:sou Leijonhufvud. '/'orsten Buren.
STOCKHOI.M, P. A. NY MANS ErTERTR.'U>ARE8 TRYCKERI 190;.