Motioner i Andra Kammaren, N:o 188.
1
N:o 188.
Af herr A. Hedin, angående tillsynen öfver tryckta skrifters offent¬
liggörande.
En tidningsman har meddelat mig följande upplysningar om öfver¬
trädelse!’ af tryckfrihetsförordningen, som synas förekomma i så stor om¬
fattning, att lagen i sådana fall som det, hvarom fråga är i hans berättelse,
rent af blifvit en död bokstaf.
Sedan han på ett försäkringsbolags kontor begärt bolagets tariffer och
årsberättelser, men af en tjensteman fått nekande svar: »Det är konfi¬
dentiella papper, som lernnas blott till agenterna med sträng tillsägelse,
att de ej få lernnas i annan hand», upprepades följande dag på verkstäl¬
lande direktörens vägnar det nekande svaret.
Min sagesman begaf sig då till kongl. biblioteket, der han erfor, att
de ifrågavarande trycksakerna icke blifvit till biblioteket afiemnade.
Hos registratorn i civildepartementet fick han samma svar.
Hans hänvändelse till försäkringsinspektören ledde efter undersökning
till det resultatet, att icke heller han erhållit de nämnda handlingarna.
Hos öfverståthållareembetet fans rörande bolaget intet annat än an¬
mälan om anstaltens tillvaro och uppgift om de matematiska grunderna
för dess verksamhet — alltsammans upptagande något öfver en sida af
ett vanligt ark.
En skriftlig framställning hos bolagsstyrelsens ordförande var sedan
närmare två månader obesvarad, när min sagesman till mig hemstälde,
om ej dessa förhållanden ådagalade behofvet af ändring i tryckfrihetsförord¬
ningen och derför borde genom motion framläggas för konstitutionsutskottet.
— På samma gång meddelade han, att försäkringsinspektören infordrat
och bekommit de ifrågavarande handlingarna. Anledningen, att de ej i
Bill. till Riksd. Vrot. 1902. 1 Sami. 2 Afl. 2 Band. 07 Höft. (N:o 188.J 1
2
Motioner i Andra Kammaren, N:o 188.
främsta rummet efterfrågades i justitiedepartementet, var antagandet —
som sedermera befans origtigt —• att de blifvit tryckta å något af de
s. k. »accidenstryckerierna», om hvilka sedan lång tid tillbaka inom yrket
lärer råda en allmän mening, accepterad — säges det och tyckes det -—
äfven af ombud för justitiedepartementets chef, att dessa tryckerier lag¬
ligen äro fritagna från vissa i tryckfrihetsförordningen för boktryckerier
förcskrifna skyldigheter. Hur det tillgått, att en sådan mening och cn
dermed följande praxis uppkommit, är ej möjligt att med säkerhet till fullo
förklara, om än några omständigheter kunna påpekas, som dertill bidragit.
När handlingarna blefvo hos försäkringsinspektören tillgängliga, erfor
emellertid tidningsmannen till sin stora öfverraskning, att handlingarna i
fråga icke utgått från ett »accidenstryckeri», och att således dessa tryckeri¬
ers innehafvares — enligt hvad som påstås — sedan lång tid tillbaka,
åtminstone sedan ett par årtionden, väl bekanta teori och praxis ej i denna
kasus lände till förklaring af de handlingars oåtkomlighet, som han efter¬
sökt i ändamål att undersöka befogenheten af ett mycket stort antal för¬
säkringstagares klagomål, att de af ett försäkringsbolag blifvit vilseledda. Af
bolagets tryckalster befunnos två vara tryckta å ett boktryckeri, Kommers,
som numera upphört, fyra å Iduns hofboktryckeri; å ett saknas tryckort
och tryckår. De två förstnämnda med ett omfång af resp. 28 och 20
sidor hade en upplaga å resp. 4,000 och 8,000 ex., de fyra följande med
ett omfång af resp. 8, 8, 12, 16 sidor hade hvar och en utgått i en
upplaga å 2,000 ex.; det sistnämnda, der tryckort och årtal saknas, hade
4 sidors omfång och eu upplaga å 10,000 exemplar.
Tidningsmannen visste af hvad i det föregående är omförmäldt, att
ingen af dessa skrifter aflemnats till kongl. biblioteket. Det förekom
honom likväl alldeles otänkbart, att de äfven skulle hafva undanhållits
justitiedepartementet. På förfrågan tick han det svaret, att man ansåg sig
kunna vara viss om, att ingenting af det ifråga vande bolagets skrifter
blifvit till departementet atlemnadt, men blef likväl af registratorn för
säkerhets skull bemyndigad att på hans vägnar å Iduns tryckeri taga
kännedom om dess motbok å aflemnade, af registratorn qvitterade tryck¬
alster. När denna två dagar efter det tidningsmannen framfört helsnin-
gen vardt tillgänglig, ledde den då företagna undersökningen till det då-
mera med visshet motsedda resultatet
att bevisligen ingen af de å Iduns tryckeri för
lifförsäkring sbolag et ■»Trygg'» tryckta skrifter blifvit till
chefen för justitiedepartementet aflemnad,
Motioner i Andra Kammaren, N:o 188.
3
att således här ej något tillfälligt förbiseende egt
rum, utan afsigtlig, till affärsprincip upphöjd uraktlåten¬
het, som vore att beteckna såsom klandervärd öfver¬
trädelse af en ovilkorlig och undantagslös föreskrift i
tryckfrihetsförordningen § 4, 2:o, derest ej uppenbar¬
ligen så skett bona fide i tilltro till eu förment rättighet,
att »bevakningen öfver skrifters lofliga allmän¬
görande», som brukar få kännedom om och föranleda
bestraffande af enstaka fall af oafsigtlig försummelse,
deremot icke alls vakat vid fortsatt uraktlåtenhet.
Om man söker att göra sig reda för de faktorer, som samverkat till
den rådande, redan nu betänkliga och — såsom här nedan skall visas —
— eventuel mycket vådliga laglösheten, så finner man väl,
att undantaget för »notifikationer och sorgbref, formulärer, beting-
ningssedlar med mera af dylik beskaffenhet» från hvad i 1 § 10:o »om
namns och orts» (och årtals?) utsättande förordnas» torde hafva bidragit
till den föreställningen att härunder innefattades undantag äfven från före¬
skrifterna i 1 § ll:o och 4 § 2:o om aflemnande af exemplar till chefen
för justitiedepartementet och hans ombud samt till tre offentliga bibliotek,
att det trots orden »med mera af dylik beskaffenhet», för eu god
vilja ej svårfattliga undantaget i 1 § 10:o med ett förvånande godtycke
utvidgats till den alldeles obestämda och således mycket vidtomfattande
kategorien »affärstryck», ett för lagen alldeles okändt begrepp,
att s. k. »accidenstryckerier», som sägas befatta sig blott med sådant
tryck (»affärstryck»), åt hvilket man hopdiktat de tvenne nyssnämnda fri¬
heterna, af hvilka den ena alls icke existera!’ och den andra existerar
blott med hänsyn till »notifikationer» otc., anses — ej blott af yrkesutöfvarne
— stå helt och hållet utanför de för »boktryckerier» gällande särskilda be¬
stämmelser och vara underkastade blott den allmänna näringsfrihetslag-
stif tningcn;
men att eu kombination af alla dessa ur luften gripna antaganden
uppenbarligen ej skulle kunnat leda till det nuvarande laglöshetstillståndet,
derest ej de, som hafva det nämnda öfvervakandet till embetsåliggande, för¬
summat detta vare sig af oförstånd och okunnighet eller likgiltighet. Den
redan traditionella och kända efterlåtenhet, som sålunda later eu systema¬
tiskt bedrifven lagöfYerträdelse undgå de 50— 500 rdr bko böter, som
4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 188.
lagen utsätter, medan en tillfällig, oafsigtlig uraktlåtenhet ej undgår näpst,
förklarar att, som vi sett, lagöfverträdelsen nu hunnit bli en konkurrens¬
fråga mellan . boktryckerier», som gerna torde vid sidan af boktrycket för¬
tjena på »affär stryck», och »aceidens tryck er ier», som nog kunna vara rustade
att jemte sitt affärstryck stå en kund till tjenst med veritabelt boktryck,
en kund, som har skäl att älska hemlighet för sina — publikationer och
utverkar en boktryckares medhjelp till detta hans affärsintresses främjande
medelst ett tolereradt lagbrott, som näringsidkarne just af vederbörandes
tolerans narrats att hålla för eu tillåten handling.
Om vi kasta en blick på eventuella verkningar, lika stridande mot
grundlagsstiftarnes ändamål med en rätt brukad tryckfrihet, som förfarings¬
sättet är uppenbart stridande mot lagens klara ord, så är det ej svårt att
belysa dem med sannolika exempel. Och här bör man ej lemna ur sigte
den länge ifrågasatta rättigheten att anlägga boktryckerier något så när
hvar som helst på landsbygden, hvilket ej kan på längd hindras af det
1900 gjorda medgifvandet. I förening med ett tolereradt missbruk, så häfd-
vunnet, att det till och med omtalats som en rått af dem, som hade bort
stäfja det, skall då här komma till stånd eu obegränsad — jag vill ej
använda det vackra ordet frihet, utan strafflös sjelftagen licens att trycka,
att sprida, att göra förtjenst på »affärstryck». Ej blott konkurrens-reklam,
äfven den personliga skandalen skola blifva särskilt inbringande, då stora
upplagor hinna i all obemärkthet siutsäljas, innan en sömndrucken över¬
vakning hinner blifva väckt. Ja, med den för de flesta kanske förvånande
stora mängd af »accidenstryckerier», som redan före medgifvandet i af¬
seende å köpingar funnos utom stad (jfr Handelskalendern för 1899, kvil-
kens uppgifter härom, enligt hvad för mig uppgifvits, ej voro på långt
när fullständiga) torde obehagliga verkningar vara att motse, när det blir
mera allmänt kändt, att detta slags tryckerier af offentliga myndigheter
anses såsom icke underkastade tryckfrihetsförordningens föreskrifter.
Låtom oss antaga, att i det »affärstryck», som undandrages det af
lagen afsedda öfvervakandet, ingå förvillande reklam skrifter för tryckeri¬
kundens eget företag och ej mindre förvillande kritik af konkurrenternas
verksamhet, så vore det visserligen önskvärdt, att sådant »affärstryck» ej
finge genom den nu tolererade lagöfverträdelsen undandragas offentlig¬
hetens ljus.
»Affärstryck» påminner, i förbigående sagdt, om en annan för lagen
helt och hållet främmande s. k. ordskapelse, som eu gång af eu myndighet,
bland hvilkens embetspligter särskild! nämnes öfvervakande af hvad till
tryckfrihetens skyddande är stadgadt, på det sätt missbrukades, att eu
Motioner i Andra Kammaren, N:o 188.
5
enligt tryckfrihetsförordningens uttryckliga föreskrift offentlig handlings
hemlighållande af denne beskyddare försvarades med den för tryckfrihets¬
lagen liksom hvarje annan svensk lag främmande termen »intern» hand
ling, som på grand af påhittet — sannolikt ej hans eget — att gifva den
detta namn skulle strafflöst få undandragas offentlighet.
Föredömet bör ej locka till efterföljd, men det vill synas, som skulle
i tillämpningen af tryckfrihetsförordningen »affärstryck» hålla på att
insmyga sig mellan dess rader.
Föräldrar, lärare och andra, som ha tillfälle att iakttaga hvad ondt
föröfvas af dålig läsning, som sprides öfver landet i ofantliga massor, skola
få anledning att klaga öfver ej blott den usla litteraturen, utan ock öfver
den derjemte brottsliga, t. ex. skymfandet af medmenniskor, hvilket torde
vara för många äldres råa smak, lumpna sinnelag, politiska hätskhet minst
så lockande som röfvareromaner äro det för ungdom. Kunna smädeskrifter-
nas upphofsman ej genast tagas för hufvudet, så kan »affären» påräknas
blifva så god, att den beljngne finner det föga lönt att anställa åtal, sedan
lögnen fått obehindradt spridas. Det är på tiden, att det nuvarande miss¬
bruket ej får fortfara; eljest skola tillfällena att under långvarig strafflöshet
sprida för den offentliga tillsynen — genom dess eget förvållande —
okända, ej i tidningarna annonserade, i den egentliga bokhandeln ej före¬
kommande skrifter naturligtvis blifva i vida större talrikhet än nu begag¬
nade. Den i mer än ett afseende med postbefordringen af sprit jemför-
liga spridningen medelst paketposten af usel litteratur skall ökas med
afsättningen på samma obemärkta sätt af brottslig litteratur. Och den
utsigten är särskildt oroande.
Om ännu en gång en lönmordsmonoman skulle begära straff på en
svensk domstol underkastad person, som sagt en smula sanning om honom,
så behöfva vi ej deraf oroas annat än under en enda förutsättning. —
Men om vinstbegäret lockar någon att på svenska utgifva i ursprungs¬
landet för majestätsbrott åtalade och dömda skrifter, som på senare tider
varit talrika i ett vesteuropeiskt land, och den svenske öfversättaren
eller annan derför ansvarig åtalas, då är ställningen en annan än vid ett
för Abdul-Hamids skull gjordt försök att genom en tryckfrihetsjury få den
ansvarige straffad. Tänkom oss i stället ett frikännande jury-utlåtande i
vårt land om eu skrift, som i ursprungslandet gifvit anledning till mycket
strängt straff för majestätsbrott — frikännande i vårt land, emedan den
icke vore brottslig enligt allmänna föreställningssättet i vårt land, der det
under eu af de värsta förnedringsperioder, som verldshistorien beskrifver,
utbildade majestätsbrottsbegreppet anses med rättmätig afsky, medan det
6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 188.
i ett annat land på samma gång stödjes af och främjar ett ohyggligt angif-
veri, ledsagadt af majestätsbrottsåtal i en sagolik, förut aldrig på långt när
känd mängd! Att det frikännande utlåtandet skulle kunna hafva påföljder
af eu särdeles bekymmersam beskaffenhet, torde ingen bestrida; och det
är då ej nödigt att mer än erinra härom. Vid betraktande af den vådligt
vidtomfattande, man kan utan öfverdrift säga absurda, lydelsen af tryck¬
frihetsförordningens § 3, 9:o, är man frestad att tänka sig, att det varit
en önskan att genom ett mycket strängt straffhot för eu förbrytelse, be-
skrifven i sådana ordalag, att hvarje i någon den ringaste mån klandrande
ord om en främmande stats »förhållanden» skulle kunna, i följd af en
diplomatisk presskar, åtalas med så godt som visshet om fällande utslag
— att det varit en sådan, af internationella hänsyn föranledd önskan att
skrämma, som dikterat en lydelse, den der eljest vore oförklarlig. Men
hvad vinnes nu med det strängaste hot, om tolerans mot en olaglig praxis
kan göra det till en lockande affär att i stor skala — på förut nämnda
sätt — utgifva och länge obemärkt sprida skrifter, i ett annat land dömda
för majestätsbrott och på grund af många omständigheter mycket mer
pikanta än berättelsen om de troendes beherskares enformigt blodiga verk¬
samhet?
Hvad åtgärd dessa förhållanden påkalla, torde lätt bedömas, om, med
anlitande af den utväg, som anvisas af 46 § riksdagsordningen, upplysnin¬
gar inhemtas rörande det sätt, hvarpå chefens för justitiedepartementet och
hans ombuds kontroll utöfvas, och de grundsatser, som dervid följas. Då man
ej bör afbida att på diplomatisk väg äskadt åtal mot en skrift om några
andra europeiska »förhållanden», än de i en på svenska öfversatt skrift
rörande Tysklands kejsares skyddsling vid Bosporen behandlade, sätter vår
tryckfrihetsförordning, § 3, 9:o, på ett prof, som måhända ej hade egt
rum på nära ett hälft sekel (åtalandet af eu ur Economist hemtad artikel
rörande, om jag ej misstager mig, Habsburgska huset), när den svenska
allmänheten i fjor så oförhappandes blef påmint om nämnda moment, så
skall jag tillåta mig att, med uttalande af att det vore ömkligt, att sista
riksmötet i denna valperiod ej finge gå till ända, utan att åtgärd till rät¬
telse af nu rådande missbruk blefve förberedd, dels till konstitutions¬
utskottets öfvervägande hemställa,
huruvida vissa nu missuppfattade bestämmelser
om åliggandet att »vaka öfver skri hers allmängörande»
böra fullständigas,
dels anhålla
Motioner- i Andra Kammaren, N:o 188.
7
att konstitutionsutskottet ville för kamrame framlägga
förslag till skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan,
att Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta proposition
med förslag till lag, innefattande instruktion för chef¬
ens för justitiedepartementet ombud.
Det vill nämligen vid granskning af de nu för ombuden gällande »för-
hållningsregler» synas, som om dessa borde i väsentlig mån omarbetas och
i flere afseenden fullständigas.
Att ansvaret för de här ofvan påpekade missuppfattningar och miss¬
bruk ej uteslutande är boktryckarnes, torde vara påtagligt, när min sages¬
man af ett ombud fått det svaret, att han stält sig till efterrättelse den
admonition, som en förening låtit trycka på alla sina skrifter: »Får ej
utlemnas till eller förevisas för obehörig», eller: »Får ej utlemnas till
eller förevisas för försäkringstagare eller annan obehörig».
Derest samma slags mer än märkvärdiga uppfattning skulle göra sig
gällande hos embets- och tjensteman, som hafva något att beställa med
tryckta skrifters tillgänglighet i offentliga bibliotek, då skulle med hjelp
af offentliga myndigheter kunna uppstå ett slag af hemlig litteratur, som
i författarnes eller utgifvarnes hand kunde — länge nog okänd för andra
än dem, som i tysthet skola medelst dem för det eller det olofliga syftet
påverkas — blifva vehikel för icke blott den illojalaste konkurrens, utan
ock för åtskilliga andra mycket svåra tryckfrihetsmissbruk.
Men tryckfrihetens missbruk är tryckfrihetens svåraste fiende, far¬
ligare än några maktegande, som af skygghet för friheten och ljuset älska
och önska bojor och band.
Då jag förnummit, att ledamöter af kammaren yttrat den meningen,
att konstitutionsutskottet ej skulle ega att taga initiativ till bestämmande
i enskildheter genom allmän lag af behöfliga regler rörande någon del af
en i hufvudpunkterna grundlagsbestämd angelägenhet, när dessa reglers
vidlyftiga detalj anses ej lämpligen kunna intagas i grundlagstexten; så
skall jag korteligen erinra om följande.
Man har ju tillförene ej ansett konstitutionsutskottet vara förhindradt
att, såsom andra utskott, förorda framställningar till Kongl. Maj:t med
anhållan om utarbetande och framläggande af förslag till lag rörande ut¬
förandet af en till fastställande i grundlagen ifrågasatt princip eller sådan
förvaltningsinrättning, hvars ändamål och organisation i kraft af vårt
statsskicks hela anda undantagas från de allmänna inrättningar, hvilkas
grunder HD £ regeringsformen öfverlåter åt Kongl. Maj:t att fastställa.
8
Motioner i Andra Kammaren, N:o 188.
Sålunda, efter det att Rikets Ständer vid 1853—54 års riksmöte till
hvilande antagit förslag till nuvarande 2 momentet i 28 § regerings¬
formen, föreslog med anledning af G. Lagerbjelkes motion nämnda Riks¬
dags konstitutionsutskott (utlåtande n:o 55), att Riksdagen skulle hos
Kongl. Maj:t anhålla om förslag till den i momentet nämnda särskilda lag
om naturalisation, hvilket Riksdagen biföll, hvarpå Riksdagen genom skrif¬
velse (n:o 170) af 3 november 1854 anhöll om förslag till sådan lag vid
böljan af nästa riksmöte; sålunda tillkom naturalisations-lagen af år 1858. —
Samma dag aflat Riksdagen en äfvenledes af konstitutionsutskottet med an¬
ledning af motion af G. Lagerbjelke föreslagen skrifvelse med en på ena¬
handa sätt formulerad anhållan, att Kongl. Maj:t ville framlägga förslag
till den stadga, som åberopades i det af Rikets Ständer till hvilande an¬
tagna förslaget till nytt moment i 17 § regeringsformen om en regerings¬
rätt. Kongl. Maj:t besvarade dessa skrivelser medelst proposition (n:o
34) af 25 november 1856, åtföljd af de två begärda lagförslagen.
Stockholm den 11 april 1902.
A. Hedin.
STOCKHOLM, O. L. SVANBÄCKS BOKTRYCKERI, 1902.