Motioner i Andra Kammaren, N:o 179.
1
>
N:o 179.
Af herr A. Hedin i Stockholm, i anledning af Kongl.
Map.ts proposition med förslag till förordning om foster¬
barns vård.
: : .. ; ' T.. . : ■/'>::! fM /■ .u' <’■
t . i. . • '* ■;! > >■: v. L' • ii*i • ;* t •'* ■ y 1 ’ ri • , ;y .i-'.! u: *
I strid med 57 § regeringsformen, som säger att kommmiallagame
»af Konungen och Kiksdagen gemensamt stiftas», vill förslaget till för¬
ordning om fosterbarns vård, ehuru det föreskrifver nya åligganden för
kommunalnämnd, ej tillerkänna Kiksdagen makt att i denna angelägenhet
»annat eller mera besluta än föreställningar och önskningar, att hos
Konungen anmälas», såsom orden lyda i 89 § regeringsformen. Hvad
föredraganden anför, att de nu ifrågasatta nya åliggandena skulle få påbju¬
das af Kongl. Maj:t allena, derför att de blott utgöra en utvidgning af
åligganden, som nu påhvila kommunalnämnderna på grund af (den enligt
89 § utfärdade) helsovårdsstadgan, är ett oväntadt motiv för utvidgning af
Kongl. Maj:ts ekonomiska lagstiftningsenvälde. Det är i sanning vida
horisonter, som härmed skulle öppnas för Kongl. Maj:ts befogenhet, i fall
lagstiftningsenväldet enligt 89 § finge anlitas, när helst Kongl. Maj.t gillar
en föredragandes åsigt, att en ifrågasatt åtgärd innebär en »utvidgning»
af föreskrifter, som i nyss nämnda lagstiftningsordning tillkommit. Utvidg-
ningsoperationen kan fortsättas så att — för att stanna vid nu förelig¬
gande exempel — i och med och under form af utvidgning af kommunal¬
nämndens åligganden, kommunens skyldigheter blifva så utvidgade och rät¬
tigheter så inskränkta, att äfven utan ett grundlagsbefästande af ett bolags-
fyrkvälde utan like, enligt regeringens nyss uttalade önskan och förslag,
den s. k. kommunala sjelfstyrelsen i ännu högre grad än hittills skall
blifva en ingalunda rolig karrikatyr af kommunal autonomi. Om regeringen
Bih. till Biksd. Prof. 1902. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 60 Höft. (N:o 179). 1
2
Motioner i Andra Kammaren, N:o 179.
hade erinrat sig den beryktade kolera-ukasen af 14 juni 1893, skulle hon
ha haft ett ganska talande skäl att ej försöka den nu ifrågasatta inkräkt-
ningen. Då var det enligt chefens för ecklesiastikdepartementet mening
— såsom nu enligt chefens för civildepartementet — bara fråga om en
sådan bagatell som en »utvidgning» af skyldigheter, som redan på grund
af ett par i ekonomisk lagstiftningsväg utfärdade författningar åligga kom¬
munen. Den förstnämnde departementschefen har sagt det i rörande orda¬
lag: »vid de förberedande öfverläggningar jag hade med medicinalstyrel¬
sens chef, slogo vi upp helsovårds- och epidemistadgorna» (A. K. prat.
1893, III, 26, 23). Och som dessa stadgar i likhet med andra skrifter
icke göra våldsamt motstånd mot något slag af uttolkning, så mötte, tyckte
man, intet hinder att göra utvidgningar, hur mycket man ville. Öfver
hvilka marker dessa sträckte sig, derom värdi i debatten om framställning
till Kong!. Maj:t angående ukasens upphäfvande åtskilligt sagdt, som
gifver anledning att besinna, hvart den nu presenterade utvidgningsteorien
kan leda. Äfven det borde man nu hafva erinrat sig, att utvidgningen
den gången hade den utomordentliga egenskapen att kunna väcka Sveriges
beskedliga folk till passivt motstånd, Det är ingen heder för en regering
och ökar icke dess auktoritet att väcka just laglydnaden till detta mot¬
stånd mot påbud, som ej blifva lagliga derför, att de äro tryckta i Svensk
Författningssamling. Detta borde hafva väckt en besinning nog allvarlig
att fortplanta sig någon tid framåt.
Kegeringsformens 56 § säger: »I hvilken ordning Konungens propo¬
sitioner, så ock af riksdagsmän inom kamrarne väckta frågor må till af¬
görande företagas, derom stadgas i riksdagsordningen». Och riksdagsord¬
ningens 56 §: »Konungens propositioner, så ock motioner i ämnen, som
tillhöra ständigt utskotts behandling, kunna icke till afgörande i kammare
företagas,' innan utskott deröfver afgifvit yttrande». — Likväl är det ju
vedertaget — det kan naturligtvis i god tro omtvistas, huruvida detta är rig-
tigt — att ej till utskott remittera, utan lägga ad acta motion, som är
på det sättet grundlagsstridig, att i densamma »flere mål af olika beskaf¬
fenhet sammanföras». Sakligt är ju detta sammanförande ganska oskad¬
ligt, när de flere målen höra under samma utskott. Helt annorlunda är
förhållandet med ett förslag att, utan föregående ändring af 57 § regerings¬
formen, låta Kongl. Maj:ts makt enligt 89 § inkräkta på kommunallagens
område. Någon förmånsrätt för en grundlagsstridig kongl. proposition att
remitteras känner ej grundlagen. Såvida ej nämnda praxis i afseende å
motioner är olaglig, så är det olagligt att remittera en grundlagsstridig
Motioner i Andra Kammaren, N:o 179.
3
kongl proposition. Det vare Konungens rådgifvares sak att bedöma, om de
främja regeringsmaktens anseende genom att utmana remissvägran.
Ktt motstycke till det lagstiftningsenvälde, som i 89 § regeringsformen
tillägga Kongl. Maj:t, förekommer ej i något konstitutionel land. Att om¬
rådet för detta envälde alltjemt mer och mer kringskurits efter 1809 är ett af
1869 års konstitutionsutskotts sekreterare uppfunnet påstående, som är
alldeles grundlöst, såsom jag flere gånger ådagalagt. Det är tillräckligt
utförligt, ehuru ej med uttömmande utförlighet, visadt uti en i Första
Kammaren 1889 väckt motion (n:o 58). Riksdagen har i flere mål fått
strida länge för att komma i besittning af eller återeröfra rättigheter, som
dels af gammalt varit den frånhända, dels envist fasthållits af Kongl.
Maj:t, ehuru de faktiska förhållandena under förra århundradet undergått
en sådan förändring från hvad de voro, när Kongl. Maj:t började derom
lagstifta, att ursprungligen med skäl Konungen tillhörande rättigheter blif¬
va till betydenhet och beskaffenhet så förvandlade, att det ej bort omtvistas,
att de uppenbarligen höra under Riksdagens och Kongl. Maj:ts samfälda
lagstiftning.
För att med ett par exempel påpeka verkliga förhållandet, må erinras
derom, att intill sista tiden gjorts försök att bevara åtminstone ett sken
af Kongl. Maj:ts makt att ensam stifta grufstadga — en förordning, som
till fem sjettedelar af sitt innehåll var af civilrättslig natur — samt derom
att Kongl. Maj :t från början ville lägga under sitt välde hela arbetare*
lagstiftningen (se propositionen n:o 5 år 1889 med förslag till förordning om
åtgärder till skyddande af arbetares lif och helsa i arbetet, äfvensom propo*
sitionen n:o 40 år 1890 med förslag till förordning angående försäkring för
olycksfall i arbetet).
Jag känner ej något enda exempel uppå, att en af Riksdagen och
Kongl. Maj:t gemensamt stiftad lag blifvit så bristfällig som åtskilliga
lagar, ^ hvilka Kongl. Maj:t stiftat helt och hållet på egen hand. Eller
hvar finna en lag åt den förra kategorien, som drabbats eller varit förtjent
af eu dom, jemförlig med den, som i Riksdagens skrifvelse n:o 202 år
1860 fäldes öfver telegrafreglementet af den 4/o 1859, att telegram portot
bestämts på sådant sätt, att »störa svårigheter för allmänheten uppstått att
utom i yttersta nödfall begagna sig af telegrafinrättningent. Den tvingande
nödvändigheten att vid 1862—63 års riksdag göra om den på mantalet
och medelbevillningen framkonstlade fyrk- och röstgrundvalen i den 1862
4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 179.
i » ekonomisk » väg utfärdade förordningen om kommunalstyrelse på landet
är också ett praktfullt vittnesbörd om den ekonomiska lagstiftningskonsten.
Kär vi tala om Konungens »ekonomiska» lagstiftningsmakt enligt 89
§, är ju detta en särdeles besynnerlig term, i ty att den användes för att be¬
teckna ej de ärendens sakliga beskaffenhet, som äro föremål för denna lag¬
stiftningsmakt — det är ju ej möjligt att såsom »ekonomisk», enligt orda-
förståndet, beteckna föremålet för den nya namnförordningen, eller en mängd
af Konungen stiftade kyrkliga stadgar o. s. v. i oändlighet — utan »eko¬
nomisk» bar blifvit ett underligt uttryck för en exklusivt svensk under¬
lighet, ett lagstiftningsenvälde i Konungens hand, som ibland med stöd,
ibland och oftare utan stöd af 89 § regeringsformen vuxit ut till ett verk¬
ligt vidunder, som ätit glupskt rundt omkring sig. Tillförene må till äfven¬
tyra oemotsvarigheten mellan termens ursprungliga sakbetydelse och dess
senare formelt-politiska betydelse ha varit mindre, så att det påståendet skulle
kunna vågas, att Konungens envåldsmakt enligt 89 § har kommit att få
namnet »ekonomisk» lagstiftning derför, att de ärenden den angick voro
ekonomiska i bokstaflig mening, verkligen voro sådana som »rikets all¬
männa hushållning röra», ehuru numera grundlagen så kallar en mängd
frågor, som ej ens kunna vrängas in under begreppet hushållning*}. Or¬
dets båda betydelser förekomma samfäldt i ett högeligen anmärknings-
värdt yttrande af Geijer, hvilket nu — då ett oväntadt, nytt försök göres
att öfver tydliga grundlagsgränser vidga Konungens ekonomiska lagstiftnings¬
makt, hans lagstiftningsenvälde — så mycket hellre torde böra anföras,
som den störste af våra politiska lärare tyvärr synes mer och mer falla i
glömska. Geijer visar, att »det materiella välståndets högre vilkor», som
äro »friheten och ljuset», äfven äro detta välstånds »vigtigaste vilkor».
Han fortsätter:
»Redan länge har varit afgjordt, att hvarken den kriminella eller den
civila lagstiftningen kunna få vara godtyckets eller tillfällighetens verk.
Den tid är inne, då samma fordran sträckes äfven till samhällets ekono¬
•) Har oemotsvarigheten mellan ordets två betydelser, den reala och den formella, den
bokstafliga och den konventionella, förr varit mindre omfattande än nn, så beror detta åtmin¬
stone i väsentlig mån deraf, att stora områden, helt nya eller betydligt vidgade och förändrade
efter år 1809 mot hvad de förut voro, inkräktats och lagts under 89 §.
Det har blifvit sagdt, att i 1779 års riksdagsbeslut göres skilnad emellan lagfrågor, i hvilka
Konung och Ständer gemensamt besluta, samt ekonomiska frågor, dem Konungen blott till Stän¬
dernas yttrande aflemnar. — Men detta påstående är origtigt. Riksdagsbeslutet af 26 januari
1779 innehåller icke en föreskrift eller ett förklarande om nyss nämnda konstitutionella åtskilnad
mellan lagfrågor och ekonomiska, utan blott berättar — i § 8 — det faktum, att Kongl. Maj:t
dels tillstält Riksens Ständer vissa lagfrågor att afgöras af dem och Kongl. Maj:t gemensamt,
dels åstundat deras råd i tvenne ärenden (tjenstehjonsstadgan och exekutionsstadgan), och att
de om dessa afgifvit sina »tankar».
Motioner i Andra Kammaren, N:o 179.
5
miska lagstiftning i hela dess vidd, då det inses, att i denna senare, ej
mindre än i de förra, är fråga om hvars mans rätt. En sådan insigt, en
sådan fordran hafva blifvit följder af hela samhällsställningen, hvilken be¬
finner sig under himmelsteeknet af det tredje ståndet, hvilket åter upptäckt
den enkla sanningen, att liksom all rätt år en ursprungligen med arbete
förvårfvad, så är ock fortfarande all rått ett fortfarande arbete.-»
Här har endast berörts den kongl. propositionens uppenbara ofören¬
lighet med grundlagen. Emellertid, när genom den lag, som Kongl. Maj:t
säger sig ega rätt att påbjuda äfven mot Riksdagens vilja och att ändra
och — »utvidga» efter behag, utgifter kunna påtvingas kommunerna, lik¬
som detta — utgifter till alldeles oberäkneligt belopp — kunde blifva en
tvångsföljd af den s. k. kolera-ukasen, så lärer den sidan af saken förtjena
all uppmärksamhet nu, innan det blir för sent.
Jag tillåter mig derför att föreslå: 1) att, derest den ifrågasatta lag¬
stiftningen angående fosterbarns vård skulle blifva, i de delar som handla
■om kommunala myndigheters nya åligganden, af Riksdagen för dess del i
hufvudsak godkänd,
Riksdagen må meddela sitt samtycke endast under
uttrycklig förutsättning, att Kongl. Maj:ts anspråk på
en maktutvidgning, i strid med grundlagen, frånträdes
och förordningen utfördas med en promulgationsingress,
som ej lemnar utrymme för något tvifvel om författ¬
ningens konstitutionella natur enligt 57 § regerings¬
formen.
De tillfallen, då promulgationsingressen tillkrånglats för att rädda ske¬
net vid utfärdandet af en förordning, om hvilken Kongl. Maj:t begärt Riks¬
dagens »yttrande», men Riksdagen meddelat sitt samtycke med tillkänna¬
gifvande, att den beslutit att »för sin del» antaga den — såsom exempelvis
på A. Bergströms förslag skedde år 1884 med grufstadgan — borde ej
ökas med nya experiment, föga värdiga förhållandet mellan representation
och regering.
Om förordningen skulle utgå såsom ett alster blott af Kongl. Maj:ts
maktfullkomlighet, vore det onödigt att påpeka följande. Men då Riksdagen
skall blifva lika ansvarig för den, så och ehuru ej af saklig vigt för dem,
Bill. till lliksd. Prof. 1902. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 60 Käft. 2
6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 179.
som ringakta språkbehandlingen, må 2) en detaljanmärkning tillägga?, att
nemligen början af 17 § 3 mom. bör ändras, ej i sak men i uttrycks¬
sättet — »I fattigvårdssamhälLe, hvars fångvårdsstyrelse tillika är kom-
munalnämnd» — som är alldeles bakvändt. Det språkliga uttrycket, ej
mindre utan mera ömtåligt i en paragraf än i en vers, stöter här örat,
emedan det ej kan undgå att väcka den föreställningen, att fångvårds¬
styrelse är någonting tidigare och väsentligare än den myndighet, som nu
heter kommunalnämnd.
Samma sakförhållande, som här åsyftas, uttryckes deremot rigtigt i 1871
års fattigvårdsförordnings 10 §: »-—- — fångvårdsstyrelse utgöres af kom¬
munalnämnden» ; likaså i 1853 års fattigvårdsförordnings 13 § 2 mom.: »—
— fångvårdsstyrelse utgöres af sockennämnden».
Uttrycket i 17 § 3 mom. bör ändras, emedan det är origtigt. Det
finnes icke någon fångvårdsstyrelse, som tillika är kommunalnämnd, men
det finnes kanske mången kommunalnämnd, som tillika är fångvårds¬
styrelse.
•v' ilo!) tf ..i :y\-,U -V • .;j:.
Stockholm den 27 mars 1902.
A. Hedin.
It
I
1 <
:‘if. •• ni
.t
C
>j j »
STOCKHOLM, 0. L. gyANBÄCKS BOKTRYCKERI, 1902.
In f./liio lur*
Vilt AM