Motioner i Andra Kammaren, N:o 171.
1
N:o 171.
Af herr E. Hammarlund, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående pension å allmänna bidrag ning sstaten
åt skollärarinnan vid länsfängelset i Stockholm Christina
Charlotta Lindholm.
Uti Kongl. Maj:ts proposition n:o 45 till innevarande års Riksdag
föreslår Kongl. Maj:t Riksdagen att medgifva,
att skollärarinnan vid länsfängelset i Stockholm Christina Charlotta
Lindholm må få å allmänna indragningsstaten uppföras med rätt för henne
att å sagda stat, från och med år 1903, under sin återstående lifstid upp¬
bära en årlig pension af 500 kronor.
Af handlingarne inhemtas, att Lindholm är född den 1 mars 1836
och sålunda nyligen fy It 66 år, att hon tjenstgjort vid Norrköpings folk¬
skolor 1860—69 och vid Göteborgs folkskolas högre afdelning för flickor
1870—72, samt att hon efter att den 17 maj 1872 hafva aflagt afgångs-
examen vid folkskolelärarinneseminariet i Stockholm, tjenstgjort vid Klara
församlings folkskola 1872—75.
Efter omkring 14 års tjenegöring vid folkskolan inträdde hon i fång¬
vårdens tjenst, i det hon den 1 september 1875 antogs till skollärarinna
vid dåvarande straff- och arbetsfängelset för qvinnor, sedermera centralfängel¬
set å Norrmalm i Stockholm. Vid nämda fängelses indragning blef hon,
med bibehållande af innehafvande arfvode 1,200 kronor och hyresersättning
200 kronor, Överflyttad till länsfängelset i Stockholm. På grund af hög
ålder och kraftnedsättning har hon åtnjutit tjenstledighet från den 1 maj
1901 och skall den 1 april 1902 afgå från befattningen.
Det pensionsbelopp, som nu ifrågasattes för henne, synes mig oskäligt
Bih. till Riksd. Prof. 1902. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 53 Häft. (N:is 171, 172.) 1
2
Motioner i Andra Kammaren N:o 171.
lågt tilltaget, hvadan jag dristar påkalla Riksdagens medverkan för en liten
höjning, så att den gamla, i fångvårdens tjenst utslitna lärarinnan må
kunna motse ålderns dagar utan allt för stora bekymmer.
Hon har hittills, förutom hyresersättning, åtnjutit 1,200 kronor om
året. Häraf skulle hon nu, sedan hennes krafter äro nedsatta, få behålla
betydligt mindre än hälften eller endast 500 kronor, hvilket motsvarar
41 2/3 procent.
Till stöd för sitt förslag erinrar fångvårdsstyrelsen derom, att eu
vaktfru, som afgick vid Xorrmalmsfängelsets indragning, af Riksdagen år
1897 tillerkändes en årlig pension af 500 kronor. Ifrågavarande vaktfru
åtnjöt emellertid i lön, tjenstgöringspenningar och ålderstillägg sammanlagdt
750 kronor, hvadan alltså hennes pension faststäldes till 66 2/3 procent af löne¬
inkomsten. Samtidigt med vaktfrun erhöllo två vaktkvinnor en årlig pen¬
sion af 450 kronor hvardera. Som deras årliga löneinkomst utgjorde för
hvardera 650 kronor, blef för dem pensionsbeloppet sålunda icke mindre
än 69 procent.
Det vill synas rättvist och billigt, att lärarinnan Lindholm för sin
återstående lefnad tillerkännes en pension, utgående efter ungefär enahanda
grunder som de pensionsbelopp, hvilka kommit åtskilliga andra vid det
indragna Xorrmalmsfangelset tjenstgörande till del. Pensionsbeloppet borde
alltså sättas till två tredjedelar af 1,200 kronor eller 800 kronor, helst
fångvårdsstyrelsen sjelf erkänner, att lärarinnan Lindholms uppgift inom
fängelset varit af annan och högre art än åtskilliga andras, hvilka der
tjenstgjort och som erhållit bidrag för ålderdomen.
Äfven från eu annan synpunkt sedt måste man finna det öfverens¬
stämma med såväl^ rättvisa som billighet, att pensionen för den gamla lära¬
rinnan bestämmes till minst 800 kronor.
Från sin tjenstgöring vid folkskolan har lärarinnan Lindholm intyg
af vederbörande folkskoleinspektör derom, att hon »med särdeles grundliga
kunskaper förenar framstående undervisningsgåfvor och derjemte visat syn¬
nerlig förmåga att uppfostrande och förädlande inverka på de barn, till¬
hörande folkskolans högsta klasser, hvilka varit åt hennes ledning anför¬
trodda». Helt visst var det den omständigheten, att hon innehade sist¬
nämnda för en uppfostrarinna så värdefulla egenskap, som gjorde, att fång¬
vårdsstyrelsen år 1875 erbjöd henne anställning i fångvårdens tjenst. Om
ton — med tanke på egen framtida ekonomi — afslagit detta anbud och
stannat qvar vid folkskolan i Stockholm, hade hon med sina höga betyg
och utmärkta lärarinneegenskaper otvifvelaktigt inom kort der vunnit or¬
dinarie anställning. Hon skulle då för närvarande åtnjutit eu lön af
Motioner i Andra Kammaren, N:o 171.
3
1,650 kronor, deraf hon vid sjukdomsfall fått behålla 1,500 kronor. Och
i händelse af afsked från tjensten, på grund af obotlig sjukdom, skulle hon
enligt nuvarande pensionsbestämmelser varit berättigad till följande pension:
från folkskolelärames pensionsinrättning ........................ 750 kronor.
tilläggspension från skoldistriktet ................................. 150 »
Summa 900 kronor.
(Såsom folkskollärarinna på landsbygden skulle hon, utan att intyg
om obotlig sjukdom behöft företes, varit berättigad att efter 26 tjenste-
ocb 66 lefnadsår komma i åtnjutande af afkorta*! pension å 683 kronor.)
Den omständigheten, att lärarinnan Lindholm, med åsidosättande af
egna ekonomiska intressen, af ren menniskokärlek egnat sig åt den svåra
uppgiften att söka upplysa och förbättra de beklagansvärda qvinnor, som
på grund af något felsteg hamnat i fängelset, kan ej motivera, att bon
nu på ålderns dagar sättes i eu betydligt ofördelaktigare ställning, än om
bon stannat qvar i folkskolans tjenst. Tvärtom synes staten bär böra
träda emellan och dermed gifva erkännande åt ett dylikt svårt och makt¬
påliggande arbete i menniskokärlek ens tjenst. Och då af handlingame
framgår, att lärarinnan Lindholms årliga undervisningstid såsom fängelse¬
lärarinna mer än motsvarat en folkskollärarinnas, borde det ej komma i
fråga, att hennes pension sättes till väsentligt lägre belopp, än hvad bon
såsom folkskolelärarinna i en större stad skulle varit berättigad åtnjuta.
Jag kommer sålunda äfven med denna utgångspunkt till det resultat, att
pensionen i fråga bör sättas till lägst 800 kronor.
Slutligen tillåter jag mig framhålla, att, enligt hvad fångvårdsstyrelsen
meddelar, lärarinnan Lindholm skall lemna sin befattning den 1 april 1902
samt att bon vid sin afgång från befattningen kommer att sakna medel
till sitt uppehälle. Men enligt Kongl. Maj:ts proposition skulle bon få
uppbära pension först från och med år 1903. Hon skulle alltså under tre
fjerdedelar af innevarande år vara utan existensmedel. Äfven härutinnan
synes mig ändring böra vidtagas. I regeln utgår ju pension från och med
månaden näst efter den, då pensionstagaren lemnar sin befattning, och
något skäl till undantag härifrån bar ej i nu föreliggande fall blifvit
angifvet.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen måtte, med ändring af hvad Kongl. Maj.t föreslagit i den
till innevarande års Riksdag afgifna propositionen n:o 45, besluta,
4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 171.
att skollärarinnan vid länsfångelset i Stockholm,
Christina Charlotta Lindholm, må få å allmänna in-
dragningsstaten uppföras med rätt för henne att å
sagda stat från och med den 1 april 1902 under sin
återstående lifstid uppbära eu årlig pension af 800
kronor.
Stockholm den 11 mars 1902.
Emil Hammarlund.
r.i;