Lagutskottets Memorial N:o 49.
1
N:o 49.
Ank. till Riksd. kansli den 2 maj 1902, kl. 11 f. m.
Memorial, med föranledande af ej mindre återremiss än äfven
skiljaktiga beslut i fråga om vissa delar af lagutskottets
utlåtande, n:o 31, i anledning af dels Kongl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar
af rättegångsbalken, till lag om ändrad lydelse af 5 kap.
1 § ärfdabalken, till lag om ändring i 14 kap. jorda¬
balken, till lag om ändring i förordningen den 4 maj
1855 angående handel sböcker och handelsräkningar, till
lag om ändrad lydelse af 4.9 § utsökning slag en samt till
lag om ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i lagen den 6
mars 1899 om handräckning åt utländsk domstol, dels
två med föranledande af nämnda proposition väckta
motioner.
I utlåtande n:o 31, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken, till
lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1 g ärfdabalken, till lag om ändring i
Bih. till Rikstl. Prof. 1902. 7 Sami. 41 Höft. (N:o 49.) 1
2
Lagutskottets Memorial N:o 49.
14 kap. jordabalken, till lag om ändring i förordningen den 4 maj
1855 angående handelsböcker och handelsräkningar, till lag om ändrad
lydelse af 49 § ntsökningslagen samt till lag om ändrad lydelse af 4 och
6 §§ i lagen den 6 mars 1899 om handräckning åt utländsk domstol,
dels två särskilda med föranledande af nämnda proposition inom Andra
Kammaren af herrar //. A. Segerdahl och G. Olofsson i Avik väckta
motioner, kemstälde lagutskottet,
a) att Riksdagen med förklarande, att Kong!. Maj:ts ofvanberörda
proposition icke kunde i oförändradt skick bifallas, måtte med anledning
af propositionen samt med bifall till herr Segerdalils förenämnda motion,
i hvad densamma afsåge 17 kap. 20 § i förslaget till lag om ändring
i vissa delar af rättegångsbalken, för sin del antaga följande
l:o) Lag¬
om ändring i vissa delar af rättegångsbalken.
Härigenom förordnas, att 9 och 10 §§ i 14 kap. rättegångsbalken
skola upphöra att gälla, samt att 17 och 31 kapitlen äfvensom nedan
nämnda delar af 16, 25 och 30 kapitlen samma balk skola erhålla föl¬
jande lydelse:
16 kap.
3 §•
Har invändning, hvarom i 1 eller 2 § sägs, blifvit i rätt tid vid
underrätt framstäld, gifve rätten så snart ske kan särskild! beslut deröfver.
Yarder invändningen ogillad, och meddelar ej rätten samma dag
slutligt yttrande eller ock beslut, hvarigenom till värjemålsed eller fyll-
nadsed dömes, då ege, så framt ej enligt 13 kap. 5 § vid beslutet skall
förblifva, part, som är med beslutet missnöjd, att deröfver föra särskild
klagan, der han, innan rättegångsförhandlingarna för dagen afslutats, till
rättens protokoll anmäler sitt missnöje, rörsummas sådan anmälan eller
fullföljes ej klagan, stånde beslutet fast, der ej, då fråga är om rättens
behörighet, högre rätt, under hvars pröfning hufvu dsaken dragits, finner
underrätten hafva bort oberoende af invändning visa målet från sig.
Lagutskottets Memorial N:o 49.
3
4 §■
Har part anmält missnöje efter ty i 3 § sägs, fortfare rätten icke
dess mindre med handläggningen af målet och ege jemväl deri meddela
slutligt yttrande eller döma till värjemålsed eller fyllnadsed, der det kan
ske samma dag beslutet i invändningsfrågan gafs. Sker det ej, skall, utan
hinder deraf, att missnöje anmälts, handläggningen ytterligare fortsättas,
der ej, i tvistemål, andra parten yrkar, att målet skall hvila i afbidan på
utgången af invändningsfrågan eller, i brottmål, rätten finner sådant lämp¬
ligt. Fortsattes handläggningen efter den dag beslutet öfver invändnin¬
gen gafs, må ej slutligt yttrande meddelas eller till värjemålsed eller
fyllnadsed dömas, förr än hofrätten utlåtit sig i anledning af förd klagan
i invändningsfrågan, eller ock visadt blifvit, att sådan klagan ej fullföljts.
9 §•
Nöjes ej part åt beslut, hvarigenom underrätt dömt till värje¬
målsed eller fyllnadsed, före han öfver beslutet särskild klagan.
17 kap.
Om bevisning inför rätta.
Då dom skall fällas, öfverväge rätten alla skäl och omständigheter,
som till stöd för parternas uppgifter förekommit, och pröfve på grund
deraf hvad i målet bör hållas för sant.
Finner rätten, der fråga är om skadestånd, part vara dertill be¬
rättigad, men är ej angående skadans omfång fullständig utredning före-
bragt; ege rätten bestämma skadeståndet till det belopp, som med af¬
seende å upplysta eller eljest af rätten kända förhållanden pröfvas
skäligt.
4
Lagutskottets Memorial N:o 49.
Har i tvistemål part inför rätta erkänt viss omständighet, vare
vidare bevisning derom ej mot honom erforderlig, utan så är, att målet
är af beskaffenhet att ej kunna genom förlikning mellan parterna afslutas.
Gör parten sannolikt, att erkännandet varit föranledt af miss¬
uppfattning, eller att det tillkommit genom tvång eller förledande, skall
erkännandet vara utan verkan. Återkallar parten eljest sitt erkännande,
pröfve rätten med afseende å de skäl, som för återkallelsen åberopas,
och öfriga omständigheter i målet, om och i hvad mån verkan af
erkännandet genom återkallelsen förringas.
Finnes erkännandet uppenbart osant, skall det lemnas utan afseende,
ehvad det återkallas eller icke.
4 §•
I brottmål ege rätten, med hänsyn till hvad i öfrigt förekommit
i målet och till målets beskaffenhet, pröfva, hvilken verkan såsom bevis
må tilläggas parts erkännande.
5 §•
Till någon sin talan med vittne fästa, ege begära stämning å
vittnet hos den, som det enligt 11 kap. tillkommer att utfärda stämningar
till rätten. Begär någon i samma mål stämning å flere vittnen eller å
vederpart och vittne; de må genom eu stämning inkallas. Allmän
åklagare ege sjelf utfärda stämning å vittne, som han vill vid underrätt
åberopa, eller som han enligt rättens beslut skall inkalla.
I stämning å vittne skall intagas uppgift å parterna och målet
äfvensom tid och ort för inställelsen. Stämningen skall i hufvudskrift
eller besannad afskrift tillställas vittnet så tidigt, att vittnet kan beqväm¬
ligen infinna sig vid rätten å tid, som i stämningen är utsatt. Hvad i
11 kap. 8 och 20 §§ är stadgadt angående stämning å part ege jemväl
tillämpning i fråga om stämning å vittne.
Är någon, som till vittne åberopas, vid rätten tillstädes, vare, ändå
att han ej är stämd, pligtig att aflägga vittnesmål, der rätten så förordnar.
Lagutskottets Memorial N:o 49.
o
6 §•
År vittne, som blifvit lagligen ballad!, ej tillstädes, när målet
företages till behandling, och visas ej laga förfall, dömes att höta tio
daler eller mera, högst två hundra daler; och förelägge rätten vittnet vid
vite att inställa sig å annan tid. Föreläggande, hvarom nu är sagdt,
skall vittnet delgifvas. Kommer ej vittnet ändå, må vittnet till rätten
hemtas. T brottmål, deri den tilltalade hålles häktad, må rätten genast
låta hemta vittne, som utan styrkt laga förfall uteblifvit. Afstår den,
som låtit kalla vittnet, från sin begäran om vittnets hörande, eller
kommer eljest frågan derom att förfalla; må ej vittnet sedan för ute¬
blifvande dömas till böter eller fällas att utgifva vite.
Hvad nu är stadgadt om påföljd för vittnes uteblifvande skall
dock i de fall, då vittnet enligt lag är berättigad! att erhålla förskott å
resekostnad, ej ega tillämpning, med mindre visas, att sådant förskott till
vittnet erlagts eller erbjudits.
Den är jäfvig att vittna, hvilken är yngre än femton år eller
saknar förståndets fulla bruk eller är förlustig medborgerligt förtroende.
År den, som till vittne åberopas, under tilltal för brott, som kan
medföra förlust af medborgerligt förtroende; pröfve rätten efter omständig¬
heterna, huruvida åtalet bör utgöra hinder för hans hörande.
8 §•
Eger den, som till vittne åberopas, del i saken, ändå att han ej
förer talan i målet, eller kan han af dess utgång vänta synnerlig nytta
eller skada; vare han i det mål jäfvig att vittna.
I mål, som angår kommun, bolag eller förening, vare medlem af
eller delegare i den samfällighet ej i denna egenskap jäfvig att vittna,
der han icke är enligt lag omedelbart och personligen ansvarig för sam-
fällighetens förbindelser eller kan vänta synnerlig nytta eller skada af
målets utgång.
Har i brottmål målsegande förklarat sig ej vilja föra talan, må
han ändå ej höras såsom vittne. Embets- eller tjensteman eller den,
(5
Lagutskottets Memorial N:o 49.
som är förordnad eller vald att förrätta offentligt tjensteande eller
utöfva annan allmän befattning eller kallad att tillhandagå vid offentlig
förrättning, vare dock ej i egenskap af målsegande jäfvig att om brott,
som blifvit emot honom begånget under utöfningen af embetet, tjensten
eller uppdraget, afgifva vittnesmål, der han förklarat sig ej vilja föra
talan och annat vittne ej är att tillgå. I fråga om brott, som blifvit
föröfvadt mot två eller flere, pröfve rätten efter omständigheterna, huru¬
vida den ene af dem må vittna om det, som bändt den andre.
Den, som skäligen misstankes för brott eller delaktighet deri, må
ej höras såsom vittne angående brottet.
9 §•
Den, som med part eller med målsegande, hvilken ej förer talan
i målet, eller med annan, som jemlikt 8 § är jäfvig deri, är eller varit
förenad i äktenskap, eller är trolofvad, eller är i rätt ned- eller upp¬
stigande skyldskap eller svågerlag, eller är i den skyldskap, att den ene
är den andres broder eller syster eller broder- eller systerbarn eller är i
svågerlag, i ty att den ene är eller varit gift med den andres syskon,
vare i det mål jäfvig att vittna; dock må, då fråga är om brott, som
blifvit föröfvadt emot två eller flere, den, som till någon af målsegandena
står i det förhållande nu är sagdt, efter rättens bepröfvande höras om
det, som händt annan målsegande. Huruvida fosterföräldrar eller foster¬
barn till part eller till målsegande, hvilken ej förer talan, eller till annan,
som jemlikt 8 § är jäfvig, må vittna i målet, pröfve rätten efter om¬
ständigheterna i hvarje särskilt fall.
I tvistemål skall dock ej räknas för jäf, att vittne är i det för¬
hållande här är närnndt till någon, som väl å tjenstens vägnar eller i
egenskap af förmyndare eller såsom syssloman för kommun, bolag eller
förening förer talan i målet men sjelf icke eger sådan del i saken, som
enligt 8 § utgör laga jäf, eller kan af målets utgång vänta synnerlig
nytta eller skada.
10 §.
Åsämjas parterna att låta den vittna, som enligt 8 eller 9 g är
jäfvig, eller som för annat brott än mened är förlustig medborgerligt
förtroende, må han såsom vittne höras, der rätten finner det lämpligt;
dock må ej någon, som enligt 8 eller 9 § är jäfvig, utan sitt med¬
gifvande förpligtas att aflägga vittnesmål.
Lagutskottets Memorial N:o 49.
7
11 §•
Innan vittne höres, efterfråge rättens ordförande om jäf mot vittnet
tinnes. Åberopas till vittne någon, som ej är känd, eller förekommer
anledning att mot vittne finnes sådant jäf, som i 7 § omförmäles; före¬
lägga rätten den part, som äskar vittnets hörande, att angående vittnet
förebringa den upplysning rätten finner nödig. Ej må vittnet höras,
innan sådan upplysning vunnits.
Gör part mot vittne annat jäf, och förekommer anledning, att jäfvet
är lagligen grundad!, ändå att det ej kan strax fulltygas; pröfve rätten,
om vittnet må genast höras eller med förhöret skall anstå till annan dag,
och förelägge rätten den part, som gjort jäfvet, att det styrka, der vittnet
blifvit strax hördt, å viss dag och, der med förhöret skall anstå, å den
dag, till hvilken förhöret uppskjuta, vid äfventyr att vidare rådrum för
sådant ändamål ej medgifves.
Finnes, sedan vittne blifvit hördt, att det var j afvigt, pröfve
rätten, då dom i målet fälles, hvad afseende må å vittnets utsaga fästas.
12 §•
Käftens ordförande tillfråga vittnet om dess ålder, yrke och hem¬
vist; hvad derom upplyses skall i protokollet antecknas. Förekommer
omständighet, hvilken rätten finner vara af särskild betydelse för be¬
dömande af vittnets trovärdighet, varde sådant ock i protokollet anmärkt.
13 §.
Vittne må ej utan sitt medgifvande höras angående omständighet,
hvars uppenbarande kan för åtal utsätta vittnet eller någon, till hvilken
vittnet står i det förhållande 9 § omförmäler. År genom allmän lag
eller särskild författning någon ålagdt att ej uppenbara hvad han på
grund af embete, tjenst eller annan befattning får sig bekant; må han
ej om sådant höras såsom vittne, med mindre han blifvit i laga ordning-
löst från sin förpligtelse. Utan parts medgifvande må ej heller någon höras
såsom vittne om hvad parten för honom i förtroende och mellan fyra ögon
omtalat, der ej fråga är om ärekränkning. Likaledes må ej den, som blifvit
anlitad att föra parts talan i rättegång eller deri honom biträda, utan
hufvudmannens medgifvande höras såsom vittne om hvad han för full¬
görande af det uppdrag fått sig förtrodt.
Lagutskottets Memorial N:o 49.
14 §.
För än vittne afgifver sin berättelse, skall vittnet, med hand å bok,
aflägga denna ed: »Jag N. 14. lofvar ocli svär vid Gud och Hans heliga
evangelium, att jag skall vittna och gifva tillkänna allt, hvad jag vet i
denna sak känd! och sant vara, så att jag ej något förtiger, tillägger
eller färändrar; så sant mig Gud hjelpe till lif och själ.»
Sedan vittne aflagt ed, erinre rättens ordförande vittnet om edens
vigt och betydelse. Förekommer anledning, att vittne icke rätt förstår
edens vigt, ege rätten hänvisa vittnet till dess själasörjare att af honom
erhålla nödig undervisning.
Eftergifva parterna å ömse sidor vittneseden, pröfve rätten, huru¬
vida vittnet må utan ed höras. Tillätes det, varde vittnet erinradt, att
dess förpligtelse och ansvar icke genom edens eftergifvande förringas.
1.5 §.
Vittne skall muntligen och i ett sammanhang afgifva sin berättelse.
Rättens ordförande har att till vittnet framställa de frågor, som erfordras
för vinnande af säker och fullständig upplysning om hvad vittnet har
sig bekant i målet. Part vare berättigad att genom rättens ordförande
till vittnet framställa frågor angående sådant, som hörer till saken.
Skriftlig berättelse, som af vittne åberopas, må ej uppläsas, innan
vittnet muntligen afgifvit sin utsaga, der ej rättens ordförande med af¬
seende å särskilda omständigheter finner det böra medgifvas.
Vittnes berättelse skall strax upptecknas och för vittnet uppläsas.
Rättens ordförande inhemte derefter vittnets förklaring, om dess utsaga
är rätteligen fattad; och varde förklaringen i protokollet anmärkt. På¬
minner sig vittnet sedan något mera, förr än i målet är döm dt, gifve det
strax rätten tillkänna.
16 8
O
Förekommer anledning, att vittne i parts närvaro af rädsla eller
annan orsak ej fritt utsäger sanningen, eller hindrar part vittne i dess
berättelse genom att falla vittnet i talet eller annorledes; ege rätten för¬
ordna, att parten ej må vara tillstädes, medan vittnet höres.
Sedan parterna åter förekallats, skall vittnets berättelse uppläsas
för parten; och ege han derefter att genom rättens ordförande till vittnet
framställa de frågor, hvartill anledning må finnas.
Lagutskottets Memorial N:o 49
9
17 §.
Ävo vittnen flera, skola de hvar för sig höras. Ej bör under
förhör med vittne vara tillstädes annat vittne, som senare skall höras.
Finnas vittnens utsagor mörka eller stridiga, må rätten ställa
vittnena till förhör emot hvarandra,
Pröfvas nödigt, att någon, som vittnat i målet, å nyo höres, ege
rätten förordna om vittnets inkallande.
18 §.
Skall någon, som vittnat i målet, å nyo höras, må han vittna å
förut aflagd ed; och varde han om den ed af rättens ordförande erinrad.
19 §.
Vägrar vittne att aflägga vittnesmål eller att besvara framstäld
fråga, pröfve rätten de skäl, vittnet åberopar, och gifve sitt utslag der¬
öfver. Förklaras vittnets vägran ej vara lagligen grundad, men tredskas
vittnet ändå, förelägge rätten vittnet vid vite och, der vittnet ej deraf
låter sig rätta, vid äfventyr af häkte att fullgöra sin skyldighet. Ej må
af anledning, som nu är sagd, i samma mål viten någon ådömas till
högre sammanlagdt belopp än ett tusen daler eller någon hållas i häkte
under längre tid än sammanlagdt sex månader. Vittne, som blifvit i
häkte insatt, skall åter för rätten inställas i stad inom åtta dagar och å
landet inom fyra veckor; erfordras för den skull urtima ting, galle derom
hvad om urtima ting för ransakning med häktad finnes stadgadt.
Återkallar den, som åberopat vittnet, sin begäran om vittnets
hörande, eller kommer eljest frågan derom att förfalla; må ej sedan be¬
slut, hvarigenom vite blifvit vittnet förelagdt, vinna tillämpning : är vittne
i häkte insatt, förordne rätten, att vittnet genast skall ur häktet lösgifvas.
20 §.
Den, som påkallat vittne, ersätte vittnet dess resekostnad, uppehälle
och tidspillan. Sämjas de ej om beloppet, lägge rätten, dit vittnet varit
kalladt, dem emellan efter ty skäligt pröfvas. Vittne, som enligt rättens
Bill. till Biksd. Prof. 1902. 7 Sami. 41 Häft. 2
10
Lagutskottets Memorial N:o 49.
beslut blifvit hemtadt, skall sjelf vidkännas liemtningskostnaden. Kallas
någon att aflägga vittnesmål vid annan domstol än den underrätt, inom
hvars domvärjo vittnet har sitt hemvist, och är detta beläget på längre
afstånd än fem nymil från det ställe, der förhöret skall hållas; vare den
part, som påkallat vittnet, skyldig att i förskott till vittnet utgifva skjuts¬
penningar för en häst fram och åter, eller, der jernväg^- eller ångbåts-
lägenhet kan för resan eller någon del deraf begagnas, afgift för billiga¬
ste plats å bantåg eller ångbåt. Har rätten, enligt hvad i 17 § sägs,
förordnat om vittnes inkallande, ege rätten jemväl att, efter ty skäligt
pröfvas, bestämma, af hvem ersättningen till vittnet så ock förskott å
resekostnad, der sådant bör utgå, skall gäldas.
Beslut om ersättning, hvarom nu är sagdt, gånge utan hinder af
förd klagan i verkställighet lika som laga kraft egande dom.
Om ersättning af allmänna medel till vittnen i brottmål, der all¬
män åklagare å tjenstens vägnar förer talan, är särskild! stadgadt.
21 §•
Vistas vittnet, som vid underrätt åberopas, utom rättens domvärjo,
och hindras vittnet af sjukdom eller annan giltig orsak att inställa sig
vid rätten, eller finnes inställelsen medföra oskälig kostnad; ege rätten
uppdraga åt annan underrätt att hålla vittnesförhöret.
Förordnar hofrätt eller Konungen om vittnes hörande, bestämme
tillika, efter ty lämpligast finnes, hvar vittnet skall höras.
22 §.
Kan vittnet till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet ej inställa
sig vid domstol, varde vittnet afhördt i sin bostad. Kär förhöret hålles
af häradsrätt, vare ej erforderligt, att af nämnden flere än två sitta i rätten.
23 §.
Ku kommer part å tid, då målet icke är före vid rätten, och söker
att få vittne kördt; visar parten, att i följd af vittnets sjukdom eller af
annan orsak det icke utan våda kan anstå med vittnets hörande; ege rätten,
ändå att vederparten ej blifvit hörd öfver ansökningen, förordna om vitt¬
Lagutskottets Memorial N:o 49.
11
nesförhöret. Handlägges målet vid häradsrätt, och kan ej dess beslut
afvaktas, ege rättens ordförande meddela förordnande, som nu är sagdt.
24 §.
Har rätten jemlik! 21 eller 22 § förordnat om vittnes hörande
vid annan domstol eller i vittnets bostad, och är ej i beslutet utsatt
dag för förhöret, eller har i fall, som 23 § omförmäler, rätten eller
dess ordförande tillåtit vittnes hörande; åligge den part, som åberopat
vittnet, att om dagen för förhöret underrätta vederparten så tidigt, att
denne kan vid förhöret sig inställa. Sker det ej, och visas icke giltig
ursäkt, varde förhöret instäldt der ej vederparten är tillstädes.
Finnes i brottmål, deri den tilltalade hålles häktad, nödigt, att
vittne höres vid annan domstol än den, der målet är anhängigt, eller
skall i sådant mål rätten hålla vittnesförhör i fall, som 22 eller 23 §
afser; åligge den rätt, som skall hålla förhöret, att föranstalta ej mindre
att den tilltalade, der det utan synnerlig olägenhet kan ske, varder vid
förhöret instäld, än ock att nödig underrättelse meddelas åklagaren i
målet.
25 §.
Gör part, när vittne skall höras vid annan rätt än den, der vitt¬
net åberopats, mot vittnet jäf, som förut ej pröfvats, eller vägrar vittnet
att aflägga vittnesmål eller att besvara framstäld fråga, och finner rätten
anledning förekomma, att jäfvet är lagligen grundadt, eller att vittnet
eger skäl för sin vägran; värde förhöret instäldt och parten hänvisad
att vid den rätt, der vittnet åberopats, påkalla pröfning af jäfvet eller
af skälen för vittnets vägran.
26 §.
Vistas vittne utom riket, och begär part, att vittnet höres inför
svensk beskickning eller inför svensk konsul, som enligt lag eller Konun¬
gens bemyndigande eger anställa sådant förhör, må rätten det tillåta, der
giltiga skäl visas.
Angående vittnesförhör vid utländsk domstol lände till efterrättelse
hvad derom är särskild! stadgadt.
12
Lagutskottets Memorial N:o 49
27 §.
o
Åberopas till vittne någon, som i rätten sitter, pröfve då på sin
domareed, om lian vet något, som kan tjena till upplysning i målet. Finner
han det, varde såsom vittne hörd och hålle sig sedan från målet.
28 §• .
Söker någon att till framtida säkerhet få vittne hördt angående
omständighet, hvarom han ej har rättegång med annan; pröfve rätten,
huruvida det må ske. Finnes sökandens rätt bero deraf, att vittnet höres,
och afses ej att genom förhöret vinna upplysning angående brott eller
skamlig gerning, varde vittnet hördt, der ej jäf kan utletas. Finner
rätten särskild omständighet föranleda, att tillfälle bör lemnas annan,
hvars rätt kan vara beroende af vittnesförhöret, att dervid närvara, läte
rätten genom sökandens försorg kalla honom till förhöret; och njute han
för inställelsen skälig ersättning.
Ej vare någon pligtig att för vittnesmåls afläggande i fall, som
här är sagdt, inställa sig vid annan domstol än den underrätt, inom
hvars domvärjo han har sitt hemvist.
29 §.
Två vittnen vare om det, hvari de sammanstämma, fullt bevis,
der ej omständigheter förekomma, som förringa tillförlitligheten af deras
berättelse.
30 §.
I mål angående brott, hvarå dödsstraff eller straffarbete enligt lag
kan följa, må den, som är jäfvig att vittna, höras utan ed, der anledning
är, att hans hörande kan lända till upplysning i målet, och rätten finner
det lämpligt; dock ej föräldrar mot barn eller barn mot föräldrar eller
äkta makar eller syskon mot hvarandra, der ej dödsstraff eller straffarbete
på lifstid å brottet följa kan och eljest all upplysning i målet saknas.
Hörsammar ej den, som blifvit kallad att sålunda upplysningsvis
höras, rättens bud, vare lag, som om vittne är stadgad. År den, som
13
Lagutskottets Memorial N:o 49.
skall höras, icke af den ålder eller sinnesbeskaffenhet, att enligt lag an¬
svar kan honom ådömas, ege rätten, der han tredskas, förordna, att han
skall till rätten hemtas.
I fråga om ersättning för inställelsen ege den, hvilken upplysnings¬
vis höres, enahanda rätt som vittne.
31 §.
Finnes för pröfning af fråga, som icke utan särskild insigt i viss
vetenskap, konst eller handtering kan bedömas, nödigt att inhemta yttrande
af sakkunnig, höre rätten öfver frågan myndighet, embets- eller tjenste¬
man eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande i det ämne,
frågan rörer, eller namne eu eller flere för redbarhet och för skicklighet
i ämnet kända personer att afgifva yttrande.
Vid val af sakkunnig har rätten att tillse, att uppdraget ej lemnas
någon, som till saken eller till någondera parten är i sådant förhållande,
att derigenom hans tillförlitlighet kan anses förringad.
Ej må någon, som icke å em betete vägnar eller eljest på grund
af allmänt uppdrag har att afgifva yttrande såsom sakkunnig, mot sin
vilja dertill förpligtas. Den, som åtagit sig sådant uppdrag, må sedan
ej utan giltig ursäkt undandraga sig att det fullgöra; tredskas han, ege
rätten hålla honom dertill medelst vite.
32 §.
Namnes till sakkunnig någon, som icke å embetets vägnar eller
eljest på grund af allmänt uppdrag bär att afgifva yttrande i frågan,
förordne rätten tillika, huruvida den sakkunnige har att afgifva skriftligt
utlåtande eller skall muntligen vid rätten meddela upplysning.
Sakkunnig, som här afses, skall, der rätten så förordnar, aflägga
ed, att han skall efter bästa förstånd och samvete fullgöra det uppdrag,
som honom i målet lemnats. Eden skall inledas och afslutas så, som
angående ed af vittne stadgas. Är af den sakkunnige skriftligt utlåtande
afgifvet, varde eden derefter lämpad; och må i ty fall eden afläggas vid
den underrätt, som för den sakkunnige är lägligast.
33 §.
Sakkunnig njute för sitt biträde skälig godtgörelse, efter ty rätten
bestämmer. Om ersättning till sakkunnig, som å embetes vägnar eller
14
Lagutskottets Memorial N:o 49.
eljest på grund af allmänt uppdrag tiar att afgifva yttrande, galle hvad
särskildt stadgas.
Ersättningen skall utgifvas af käranden eller, der målet är i högre
rätt fullfölj dt, af klaganden, men stanna å den, som vid målets slut rätten
finner dertill skyldig. T brottmål, der allmän åklagare å tjenstens vägnar
förer talan, skall ersättningen förskottsvis utgå af allmänna medel.
Beslut om ersättning till sakkunnig gånge utan hinder af förd
klagan i verkställighet lika som laga kraft egande dom.
34 §.
Hvad i 31, 32 och 33 §§ är stadgadt skall ock ega tillämpning
i fall, då rätten finner nödigt att vid besigtning eller undersökning af
visst föremål anlita biträde af sakkunnig.
35 §.
År i allmän lag eller särskild författning föreskrift meddelad an¬
gående sakkunnigs hörande i visst fall, lände den till efterrättelse.
36 §.
Vill part hafva sakkunnig, som ej är nämnd af rätten, hörd i
målet, galle derom hvad om vittne är stadgadt.
37 §.
Företer part skriftlig handling att dermed styrka sin talan, pröfve
rätten efter omständigheterna handlingens beskaffenhet och rigtighet, så
ock hvad vitsord den i målet eger.
År för visst fall stadgande i lag meddeladt angående det vitsord,
handling tillkommer, lände det stadgande till efterrättelse.
38 §.
Finnes handling, som part åberopar, i annans värjo, och är parten
såsom egare af handlingen eller delegare deri eller på grund af aftal
eller särskildt stadgande berättigad till handlingens utbekommande eller
Lagutskottets Memorial N:o. 49.
15
skärskådande, vare, der handlingen kan antagas innehålla upplysning
rörande målet, den, som handlingen innehar, ehvad han är part eller
icke, pligtig att på rättens anmaning den i målet förete. Lag samma vare
beträffande handelsbok, så oek der annan handling, som af part åberopas,
är upprättad att lända till efterrättelse i något rättsförhållande, som parten
rörer, eller den innefattar meddelande, som i fråga om något parternas
rättsförhållande af endera parten aflåtits till den andre eller till någon,
som rättsförhållandet förmedlat, eller af sådan person till någondera parten.
39 §.
No åberopar part i annat fall, än i 38 § sägs, handling, som
finnes i vederpartens eller annans värjo; är anledning, att af handlingen
kan i målet vinnas upplysning, som eljest ej är att tillgå, ege rätten ock
förelägga den, som innehar handlingen, att den vid rätten förete, dock
ej der fråga är om bref eller annat enskildt meddelande, eller då skäl
finnes att antaga, det handlingens företeende kan, oberoende af målets
utgång, lända innehafvaren eller någon, som till honom står i det för¬
hållande 9 § omförmäler, till skada eller synnerlig olägenhet,
40 §.
Undandrager sig part att efter rättens anmaning förete handling,
pröfve rätten, hvilken verkan såsom bevis må tilläggas hans förfarande.
År sådant fall för handen, som i 38 § sägs, ege rätten ock lägga vite
före; dock må ej i brottmål vite föreläggas den tilltalade.
Skall någon, som ej är part, förete handling, varde vite honom
förelagdt.
41 §.
Hvad om skyldighet att förete handling är i 38 och 39 §§ stad¬
gadt skall ej ega tillämpning å den, som å embetes vägnar innehar
handling, hvilken till bevis i målet åberopas.
42 §.
Den, som jemlikt 38 eller 39 § skall förete handling, ingifve den
i hufvudskrift, der ej rätten finner styrkt afskrift vara för ändamålet till¬
16
Lagutskottets Memorial N:o 49.
fyllest. Innehåller handlingen jemväl sådant, som icke rörer saken, och
som innehafvaren ej vill hafva kunnigt, ege han till rätten ingifva utdrag
af handlingen jemte intyg, som af rätten godkännes, att intet, som angår
saken, uteslutits.
43 §.
Skall annan än part förete handling, njute för besvär och kostnad,
som af sådan anledning honom tillskyndas, ersättning, efter ty rätten
pröfvar skäligt, af den part, hvilken begärt handlingens företeende. Be¬
slut om ersättning, hvarom nu är sagdt, gånge utan hinder af förd klagan
i verkställighet lika som laga kraft egande dom.
44 §.
Hvad här förut är stadgadt angående skyldighet för den, som
innehar skriftlig handling, att den vid rätten förete, skall i tillämpliga
delar gälla i fråga om annat föremål, som rätten aktar nödigt att för
målets utredning eller pröfning taga under skärskådande.
45 §.
Pinnes i mål, som är anhängig! vid underrätt, för sakens utred¬
ning eller pröfning nödigt, att rätten besigtiga!’ föremål, som ej lämpligen
kan till rätten flyttas, träde rätten samman å stället, der föremålet tinnes,
att hålla syn. Skall syn hållas af häradsrätt, ege rättens ordförande, der
biträde af sakkunnig vid synen finnes nödigt, enahanda befogenhet, som
jemlikt 34 § tillkommer rätten.
Pröfvas syn nödig i mål, som är angängigt i hofrätt, förordne
rätten en af sina ledamöter att hålla synen och kalle två underdomare i
orten att dervid biträda; meddele derjemte erforderliga föreskrifter om
vittnens hörande och tillkallande af sakkunnigt biträde vid synen. Hof-
rätten ege ock, der det finnes lämpligare, uppdraga åt underrätten i orten
att synen förrätta. Det protokoll, som vid synen föres, varde till hof-
rätten ingifvet, och döme hofrätten sedan i målet.
Finner Konungen mål, som dragits under dess pröfning, ej kunna
afgöras utan syn, förordnar Konungen, huru synen skall hållas.
Kostnad för syn skall gäldas såsom i 33 § föreskrifves beträffande
kostnad för sakkunnigs biträde.
Lagutskottets ’ Memorial N;o 49.
17
46 §.
Är i allmän lag eller särskild författning för visst fall föreskrift
meddelad angående syn, lände den till efterrättelse.
47 §.
Har i tvistemål part till bestyrkande af sin uppgift angående viss
omständighet, hvaraf målets utgång beror, förebragt sådan bevisning, att
uppgiften, ehuru ej styrkt, dock finnes sannolik, och kan ej annorledes
vinnas tillförlitlig upplysning angående den omständighet, ege rätten, till
sanningens utrönande, förelägga vederparten att, om han det förmår, med
ed sig värja och förneka uppgiftens sanning. I brottmål må ock i fall,
som nyss är sagd!, värjemålsed åläggas den tilltalade; dock må det ej
ske, när å brottet enligt lag kan följa straffarbete öfver ett år eller för¬
lust af medborgerligt förtroende.
Värjemålsed må ej ådömas den, som är yngre än femton år eller
saknar förståndets falla bruk eller för mened är förlastig medborgerligt
förtroende, ej heller den, hvilken ed eljest icke kan utan synnerlig våda
anförtros. Kan part till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet eller af
annan orsak icke antagas ega säker hågkomst af det, hvarom upplysning
sökes, må ej till värjemålsed dömas.
48 §.
Nu kan ej värjemålsed åläggas part, förty att han icke på grund
af egen iakttagelse eger kunskap om det, hvarom upplysning sökes, eller
att sådant hinder möter, som i senare stycket af 47 § sägs: pröfvas till¬
förlitlig upplysning kunna vinnas derigenom, att andra parten med ed
bekräftar sin uppgift angående förhållandet; ege rätten tillåta honom att,
om han det förmår, aflägga fyllnadsed; dock må det ej ske i brottmål,
deri talan om ansvar föres.
49 §.
I)å till ed dömes, sätte rätten i domen ut hvad under eden skall
förnekas eller bekräftas, med iakttagande, der sakens beskaffenhet dertill
föranleder, att åt parten lemnas öppet att inskränka förnekandet eller
bekräftandet till eu del af det eden angår.
Eib., till Biksd. Prof 1902. 7 Sami 41 Haft.
3
18
Lagutskottets Memorial N:o 49.
50 §.
Ed skall af part afläggas vid den underrätt, der målet blifvit an-
hängiggjordt. Vistas parten utom den rätts domvärjo, och hindras han
af sjukdom eller annan giltig orsak att inställa sig vid rätten, eller tinnes
inställelsen medföra oskälig kostnad, ege rätten tillåta, att eden aflägges
vid annan underrätt; dock att part, som vill erhålla sådan tillåtelse på
grund af förhållande, hvilket ej kan såsom laga förfall räknas, skall göra
framställning derom sist å den dag, då till eden dömes. Är i mål, som
blifvit anhänggjordt i hofrätt eller hos Konungen, till ed dömd!, förordne
hofrätten eller Konungen, hvar eden skall afläggas. Kan parten till följd
af sjukdom eller ålderdomssvaghet ej inställa sig vid domstol, galle hvad
angående vittne är för dylikt fall i 22 § stadgadt.
51 §.
År till ed dömdt genom beslut, hvaremot part eger fullfölja talan
i högre rätt, må beslutet ej tillämpas, innan det vunnit laga kraft. Är
viss dag för edgången i beslutet utsatt, och varder ej å den dag genom
parternas sammanstämmande uppgifter eller annorledes utrönt, att beslutet
vurm i t, laga kraft, ege rätten antingen uppskjuta målets vidare handlägg¬
ning till annan dag eller ock förklara det hyllande. Har målet förkla¬
rats hyflande, och visar part sedan, att edgångsbeslutet vunnit laga kraft,
sätte rätten ut ny dag för edgången, derest den part, hvilken eden ålagts,
ej genom förfallolöst uteblifvande å den för edgången först utsatta dag
deråt brustit.
52 §.
Ed skall inledas med orden: »Jag K. N. svär och betygar vid
Gud och Hans heliga evangelium» och afslutas med denna försäkran: »så
sant mig Gud hjelpe till lif och själ».
Innan ed aflägges, erinre rättens ordförande parten om edens vigt
och betydelse.
Förekommer anledning, att parten ej rätt förstår edens vigt, ege
rätten hänvisa parten till hans själasörjare att erhålla nödig under¬
visning.
Lagutskottets Memorial N:o 49.
19
53 §.
Uteblifver part, som skall aflägga ed, å den dag, då lian bär att
fullgöra edgången, och framter han ej laga förfall; ege sedan ej gå eden,
der han ej visar, att han haft laga förfall men icke kunnat rätten det
kungöra.
54 §.
År till ed dömd genom beslut, som eger laga kraft, men har, förr
än tid för edgångens fullgörande var inne, parten aflidit eller eljest
blifvit satt ur stånd att aflägga eden, vare edgångsbeslutet utan verkan,
och den domstol, der målet blifvit anhängiggjordt, tage målet ånyo under
pröfning.
Lag samma vare, der parten är för mened förlustig medborgerligt
förtroende och sådant yppas, innan tid för edgångens fullgörande är inne.
År part å den tid, då edgången skall fullgöras, under tilltal för
mened, må med edgångsbeslutets tillämpning anstå, till dess öfver åtalet
blifvit dömdt och utslaget vunnit laga kraft.
55 §.
Sedan det visat sig, huruvida den, som dömts till ed, går eden
eller deråt brister, skall slutligt yttrande i målet meddelas af den domstol,
der målet blifvit anhängiggjordt.
År eden aflagd, skall partens sålunda bekräftade uppgift eller be¬
stridande i målet gälla. Har part brustit åt eden, galle i fråga om den
omständighet, hvarå eden har afseende, vederpartens uppgift eller be¬
stridande.
56 §.
Nu varder talan emot beslut, hvarigenom till ed blifvit dömdt,
fullföljd i högre rätt; finner rätten edgång ej böra ega rum, och är i
målet ej fråga om annat hufvudsakligt påstående än det, hvarå eden har
afseende, döme då i hufvudsaken, der så lämpligen ske kan.
20
Lagutskottets Memorial N.o 49.
57 §.
Då tillgrepp skett, må rätten tillåta målseganden att edligen be¬
kräfta hvad han mistat och värdet derå, om det ej annorledes utletas
kan; och pröfve rätten sedan tillförlitligheten af hvad målseganden sålunda
bekräftat. Lag samma vare om den, som skada genom brand lidit, när
den ej annars mätas kan.
58 §.
Äro i tvistemål, som kan afslutas genom förlikning, parterna ense
att, der ene parten edligen bekräftar sin uppgift eller sitt nekande, hvad
sålunda bekräftas skall gälla utan vidare bevis, och finner rätten den om¬
ständighet, eden skulle angå, vara af beskaffenhet, att målets utgång
deraf beror, läte rätten den part, hvilken ed sålunda bjuden är, aflägga
eden; dock må det ej tillåtas, om den, som skulle gå eden, är för mened
förlustig medborgerligt förtroende eller rätten eljest finner ed icke utan
synnerlig våda kunna honom anförtros.
59 8.
O
Förstår ej den, som enligt detta kap. skall aflägga ed, svenska
språket, må eden afläggas å språk, som han förstår.
Den, som är stum, skall, der han är skrifkunnig, aflägga ed på
det sätt, att han inför rätten egenhändigt stäfver och undertecknar eden.
Huru förfaras skall, då den, som skall aflägga ed, är jude eller
främmande trosbekännare af sådan lära, som ej tillstädjer edgång, derom
är särskild! stadgadt. Skall ed afläggas af någon, som bekänner annan
icke kristen lära än den mosaiska, förordnar Konungen huru förfaras bör.
25 kap.
5 §•
Vill part klaga öfver beslut, hvarigenom underrätt dömt till värje¬
målsed eller fyllnadsed, skall i fråga om sättet för talans fullföljd lända
till efterrättelse, hvad i sådant hänseende gäller om rättens slutliga utslag
21
Lagutskottets Memorial N:o 49.
i målet. Har underrätt eljest under rättegång meddelat beslut, som enligt
lag må särskildt öfverklagas, skall talan mot beslutet föras genom besvär.
Lag samma vare, der i fråga, som rörer fullmäktig, eller vittne eller
annan, som kallats att meddela upplysning i målet, underrätt i slutligt
utslag meddelat beslut af beskaffenhet att, der det under rättegången
gifvits, särskild klagan varit tillåten. Innefattar eljest underrätts slutliga
utslag beslut, som, der det under rättegången gifvits, kunnat särskildt
öfverklagas, skall talan mot det beslut föras i sammanhang med fullföljd
af talan i hufvudsaken ; vill ej den, som är med beslutet missnöjd, fullfölja
talan i hufvudsaken, vare lag, som hade beslutet blifvit under rättegången
meddeladt.
7 §.
Är part missnöjd med något under rättegången af underrätt med¬
deladt beslut, deröfver särskild klagan ej är tillåten, ege han allenast i
sammanhang med fullföljd af talan i hufvudsaken draga beslutet under
hofrättens pröfning; dock må, der klagan föres öfver beslut, hvarigenom
blifvit dömdt till värjemålsed eller fyllnadsed, i sammanhang dermed talan
fullföljas emot beslut öfver invändning, som är af beskaffenhet att på
frågan om edgången inverka, så ock der särskilda besvär anföras öfver
beslut, hvarigenom förelagdt äfventyr tillämpats, giltigheten af föreläggan¬
det komma under bedömande.
Ändå att part ej fullföljt talan mot underrätts utslag, ege han att
till bemötande af vederparts ändringssökande påkalla pröfning af beslut i
fråga, som rättegången rörer och ej må genom särskild klagan fullföljas.
8 §•
Då mål af underrätt slutligen afgöres eller rätten dömer till värje¬
målsed eller fyllnadsed, gifve rätten i utslaget till känna, huruvida talan
deremot skall fullföljas efter vad eller genom besvär, så ock i hvilken
hofrätt ändring bör sökas samt, der talan skall fullföljas genom besvär,
inom hvilken tid besvären böra till hofrätten ingifvas. Hvad underrätten
sålunda föreskrifver skall i fråga om sättet för fullföljd af talan lända till
efterrättelse.
Vill någon klaga öfver annat af underrätt meddeladt beslut än nyss
är nämndt, och begär han hos rätten underrättelse om hvad i sådant af-
22
Lagutskottets Memorial N:o 49.
seende iakttagas bör, varde ock derom underrättelse efter ty nu är sagdt
lemnad. Sökes hos häradshöfding sådan underrättelse, då rätten ej sitter,
varde den af honom meddelad.
30 kap.
1 §■
Talan mot hofrätts slutliga utslag i vädjadt mål eller till hofrätten
instämdt tvistemål skall, der ej här nedan annorlunda stadgas, hos
Konungen fullföljas genom revisionsansökning.
Öfver hofrätts slutliga utslag i mål, som genom besvär inkommit
till hofrätten eller blifvit dess pröfning understäldt, skall klagan hos
Konungen föras genom besvär. Lag samma vare beträffande klagan öfver
hofrätts slutliga utslag i brottmål, som omedelbart i hofrätten anhängig-
gjorts, så ock i sådant tvistemål eller ärende, hvarmed, utan föregången
stämning, hofrätten såsom första domstol tagit befattning.
Beslut, hvarigenom hofrätten utan att skilja målet från sig dömt
till värjemålsed eller fyllnadsed, vare i fråga om fullföljd af talan såsom
slutligt utslag ansedt.
4 §•
Öfver utslag, hvarigenom hofrätt visat mål åter till underrätt, må
ej klagas; innefattar utslaget pröfning af fråga, som på målets utgång
inverkar, vare dock part berättigad att deremot fullfölja talan i samman¬
hang med hufvudsaken, der denna kommer under Konungens pröfning.
Hvad nu är sagdt ege dock ej tillämpning, der hofrätt dömt till
värjemålsed eller fyllnadsed och på den grund visat målet åter.
31 kap.
Om resning i rättegångs- och utsökningsmål.
1 §.
Har någon försutit laga tid i mål eller ärende, som anhängiggjorts
hos domstol eller öfverexekutor, ege, der han tilltror sig visa synnerliga
Lagutskottets Memorial N:o 49.
23
skäl att den försutna tiden bör honom återgifvas, hos Konungen söka
resning. Lag samma vare, der någon försutit tid, som är stadgad för
anhängiggörande hos domstol eller öfverexekutor af talan emot offentlig
förrättning eller för stämning om återvinning, som i utsökningslagen afses,
eller för klander af skiljedom.
2 §•
Menar part, att på grund af nytt skäl domstols eller öfver-
exekutors utslag, som eger laga kraft, bör höfvas, då ege han ock söka
resning i målet. Ej må dock i fråga om ansvar för brott resning, som
här afses, af annan än den tilltalade sökas, der brottet är sådant, att efter
viss tid straff förfaller i händelse åtal ej egt rum, eller der fråga är om
förräderi eller annat för rikets säkerhet menligt brott eller majestätsbrott
eller brott mot riksstyrelse eller Riksdagen.
3 §•
Då resning är sökt efter ty i 1 eller 2 § sägs, pröfva!- Konungen
efter omständigheterna, huruvida ansökningen bör beviljas.
Varder resning beviljad i fall, som i 1 § afses, bestämmer Konun¬
gen, huru och inom hvad tid den, som resningen vunnit, må sin rätt
bevaka.
Beviljas resning, hvarom i 2 § sägs, varder målet, der det ej af
Konungen omedelbart afgöres, förvisadt till annan myndighet, som målet
förut handlagt; och ege den myndighet makt att det förra utslaget ändra,
när skäl dertill äro.
4 §•
Finnes domstols eller öfverexekutors utslag, som eger laga kraft,
innefatta uppenbar misskrifning, missräkning eller annan dermed jemför¬
lig felaktighet, deraf part lider märkligt förfång, vare honom jemväl till-
låtet att söka resning. Bifalles ansökningen, meddelar Konungen erfor¬
derlig rättelse i utslaget eller förvisar målet till annan myndighet, efter
ty i 3 § är sagdt.
24
Lagutskottets Memorial N:o 49.
5 §•
Hafva genom beslut, som vunnit laga kraft, två eller flera myndig¬
heter förklarat sig obehöriga att upptaga rättegångs- eller utsökningsmål,
och finner Konungen på anmälan af part, att någon af dem är behörig,
förordnar Konungen, att målet må hos den myndighet upptagas.
6 §•
Ansökan eller anmälan, hvarom i detta kap. sägs, skall ingifvas
till nedre justitierevisionen och vara åtföljd af de bevis, hvarå den
grundas.
Pinnes någon böra i ärendet höras, eller erfordras för frågans
utredning särskild undersökning, förordnar Konungen derom.
7 §.
Ej må ansökan om resning eller beslut, hvaiugenom resning be¬
viljats efter ty i 3 § sägs, hindra verkställighet af utslag, der ej Konungen
annorledes förordnar.
8 §.
I brottmål ege ej allmän åklagare i annat hänseende än så vidt
angår ansvars- eller ersättningsskyldighet för honom sjelf söka resning,
der han ej tillika är målsegande. Finner justitiekanslern sådana om¬
ständigheter vara för handen, att resning bör sökas, ege han derom
förordna.
Hvad nu är stadgadt galle ej i fråga om Riksdagens justitie¬
ombudsman.
Genom denna lag upphäfvas, med deri gjorda undantag, de sär¬
skilda stadganden, som utgöra förklaring eller ändring af föreskrifterna
i 17 kap. rättegångsbalken i 1734 års lag eller tillägg till dessa före¬
skrifter, dock att hvad sålunda är stadgadt ej har afseende å förordningen
den 4 maj 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar.
Lagutskottets Memorial N:o 49.
25
Tillika upphäfva» förklaringen den 14 oktober 1892 af allmänna
lagens stadganden om stämning, äfvensom hvad 4 och 5 mom. i 16 § af
förordningen den 16 februari 1864 om nya strafflagens införande och
hvad i afseende derå iakttagas skall stadga angående skyldighet för parl
att i visst fall göra sig urtjufva.
Der i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lag¬
rum, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelse
i stället tillämpas.
Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari
1903; dock skall i mål och ärenden, som vid nämnda tid redan äro
anhängiga, äldre lag tillämpas.
2:o) Lag
om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken.
Härigenom förordnas, att 5 kap. 1 § ärfdabalken skall erhålla
följande ändrade lydelse:
Det barn, som dödt födes, må ej ärfva. Säga barnets fädernes
fränder, att det var död! födt, men visar modern, eller hennes arfvingar,
att det var qvickt födt, ärfve då barn fader sin, moder barn sitt, och
hennes arfvingar henne. Faller annat arf, medan barnet ännu i moder-
lifvet är, och födes det med lif fram, vare lag samma. Dör modern i
födseln, och barnet lefver efter henne, ärfve då det sin moder, och barnets
arfvingar barnet.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1903 ; dock skall i
mål, som då äro anhängiga, äldre lag tillämpas.
Bih. till Riksd Prof. 1903. 7 Sami. 41 Haft.
4
26
Lagutskottets Memorial N:o 49.
3:o) Lag¬
om ändring i 14 kap. jordabalken.
Härigenom förordnas, att 4 § i 14 kap. jordabalken skall upp¬
höra att gälla, samt att 3 § i samma kap. skall erhålla följande ändrade
lydelse:
iSTu vill någon med den synedom sig ej åtnöja, vädje då under
hofrätt, som i rättegångsbalken sägs.
Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari
1903; dock skola mål, som vid nämnda tid redan äro anhängiga, be¬
handlas efter äldre lag.
4:o) L a g
om ändring i förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker och
handelsräkningar.
Härigenom förordnas, att 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19 och
25 §§ i förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker och han¬
delsräkningar skola upphöra att gälla, samt att 23 § i samma förordning
skall erhålla följande ändrade lydelse:
Räkning å varor, utborgade till köpman utan aftal om öppen
kredit, skall gäldenären bevisligen tillställas senast inom tre månader
efter utgången af det år, hvarunder det utborgade i handelsboken inskrefs,
der ej annorlunda uttryckligen aftaladt blifvit.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1903; dock skall i
mål, som då äro anhängiga, äldre lag tillämpas.
Lagutskottets Memorial N:o 49.
27
5: o) L il g’
om ändrad lydelse af 49 § utsökningslagen.
Härigenom förordna», att 49 § utsökningslagen skall erhålla föl¬
jande ändrade lydelse:
Har någon, som ej vädjat mot underrätts dom, stämt om åter¬
vinning enligt 12 kap. rättegångsbalken, eller har någon enligt 25 kap.
10 § eller 30 kap. 24 § samma balk yrkat ogillande af dom, som eljest
bör såsom lagakraftvunnen anses, gånge utan hinder deraf domen i verk¬
ställighet såsom lagakraftvunnen, så vidt ej rätten, der talan är anhängig,
annorledes förordnar.
Huruvida dom må verkställas, då resning är sökt, derom stadgas
i rättegångsbalken.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1903; dock skall i
ärenden, som vid nämnda tid äro anhängig»., äldre lag tillämpas.
6: o) L il g
om ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i lagen den 8 mars 1899 om handräckning-
åt utländsk domstol.
Härigenom förordnas, att 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars 1 899 om
handräckning åt utländsk domstol skola erhålla följande ändrade lydelse:
4 §.
Möter ej för äskad åtgärd laga hinder, utsätte rätten eller domaren
dag för ärendets företagande. Skall någon vid rätten tillstädeskomma,
varde han genom rättens eller domarens försorg till rätten kallad. År
fråga om granskning af skriftlig handling eller besigtning af annat flytt¬
bart föremål, läte rätten eller domaren tillsäga den, som innehar före¬
målet, att det vid rätten förete. Ej vare nödigt, att part om dagen för
28 Lagutskottets Memorial N:o 49.
ärendets företagande underrättas, der lian ej sjelf skall afhöras eller
något fullgöra.
Har den utländska domstolen begärt att erhålla underrättelse,
hvilken dag ärendet skall förekomma, aflåte rätten eller domaren i god
tid sådan underrättelse.
6 §•
Uteblifver part, som blifvit till rätten kallad, läte rätten dervid bero.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1903; dock skall i
ärenden, som vid nämnda tid äro anhängiga, äldre lag tillämpas.
Vidare hemstälde utskottet,
b) att Riksdagen ville, i anledning af herr Olofssons förevarande
motion, för sin del antaga följande
Lag
angående ändrad lydelse af 23 kap. 2 § rättegångsbalken.
Härigenom förordnas, att 23 kap. 2 § rättegångsbalken skall
erhålla följande ändrade lydelse:
Här dom å häradsting fällas skall, underrätte häradshöfding nämnden
om saken och de skäl deri äro, så ock hvad lag i ty fall säger. Äro
af nämnd minst tre fjerdedelar från häradshöfding skiljaktige och om en
mening ense; galle den mening, och svare de, som derom sig förenat,
för dom sin. Eljest stånda vid det, som häradshöfding rättvist pröfvar.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1903.
c) att Riksdagen måtte, i anledning af herr Segerdahls motion, i
hvad den afser ändrad lydelse af ed och ordningen för densammas
afläggande, i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes
taga under öfvervägande, huruvida och i hvad mån en omarbetning af
i 17 kap. rättegångsbalken befintliga stadgande!! om lydelse af ed och
Lagutskottets Memorial N:o 49.
29
ordningen för dess afläggande må anses böra ega rum, samt för Riksdagen
framlägga förslag till de ändrade lagbestämmelser i ämnet, som kunna
befinnas erforderliga och lämpliga.
Enligt utskottet tillbandakomna protokollsutdrag hafva kamrarne
i anledning af nämnda utlåtande till en början beslutit, att för den hän¬
delse utskottets förslag skulle komma att i vissa delar af den ena eller
andra kammaren återförvisas, utskottet skulle ega öppen rätt att vid
ärendets förnyade behandling i afseende å de bestämmelser, hvilka blifvit
med eller utan ändring af ena eller andra kammaren godkända, föreslå
sådana jemkningar, som af ifrågasatta ändringar i återförvisade delar
kunde föranledas.
Vid behandlingen af ofvanberörda, i punkten a) framlagda lag^
förslag hafva vidare kamrarne sammanstämmande godkänt dels utaf det
under mom. l:o) upptagna förslaget till lag om ändring i vissa delar af
rättegångsbalken 16 kap. 3, 4 och 9 §§, 17 kap. 1—5, 7—10, 12,15,
16, 18, 20—24, 26—35, 37—46 och 49—59 §§, 25 kap. 5, 7 och
8 §§, 30 kap. 1 och 4 §§, 31 kap. 1 och 3 — 8 §§ samt slutstadgan-
dena, ingressen och rubriken, dels ock de under mom. 2:o)—5:o) upptagna
lagförslag.
Deremot har i afseende å lydelsen af 1 7 kap. 6 § i förstnämnda
lagförslag visserligen Första Kammaren godkänt utskottets hemställan,
men Andra Kammaren bifallit två särskilda vid utlåtandet fogade *
reservationer.
11 § af samma kapitel bär godkänts af Andra Kammaren, medan
Första Kammaren återförvisat denna paragraf till utskottet.
13 § har af båda kamrarne återförvisats till utskottet.
14 och 25 §§ hafva vunnit Första Kammarens godkännande, men
blifvit af Andra Kammaren återförvisade.
I fråga om 17 och 36 §§ har Andra Kammaren bifallit utskottets
hemställan, hvaremot Första Kammaren återförvisat dessa paragrafer.
Den föreslagna lydelsen af 19 § har godkänts af Första Kam¬
maren, under det att Andra Kammaren antagit denna paragraf med den
lydelse, som ifrågasatts i en vid utlåtandet fogad reservation.
47 . § har godkänts af Andra, men återförvisats af Första Kam¬
maren, och 48 § har blifvit af båda kamrarne återförvisad.
30
Lagutskottets Memorial N:o 49.
31 kap. 2 § af förberörda lagförslag äfvensom det under mom. 6:o)
upptagna förslaget till lag om ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i lagen den
6 mars 1899 om handräckning åt utländsk domstol hafva godkänts af
Andra Kammaren, men blifvit af Första Kammaren till utskottet åter¬
förvisade.
Utskottets hemställan under punkterna b) och c) har bifallits af
Andra Kammaren, men blifvit af Första Kammaren afslagen.
Olika lydelser hafva alltså blifvit af kamrarne antagna endast be¬
träffande 6 och 19 §§ i 17 kap. af förslaget till lag om ändring i vissa
delar af rättegångsbalken. Den skiljaktighet, som härutinnan föreligger,
synes utskottet lämpligen kunna sammanjemkas på det sätt, att i fråga
om 6 § Första Kammaren biträder Andra Kammarens beslut, men der¬
emot Andra Kammaren godkänner 19 § med dess af utskottet före¬
slagna och af Första Kammaren antagna lydelse.
Första kammarens återremiss af 17 kap. .11 § af samma lag¬
förslag lärer hufvudsakligen hafva afsett att i andra stycket af paragrafen
få tydligare uttryckt, hvad äfven torde hafva varit försiagets mening, att,
om part mot vittne gör annat jäf än i första stycket sägs, men icke strax
kan styrka jäfvet, rätten har att med afseende å de skäl, som för jäfvet
anföras, pröfva, huruvida vittnet må genast höras eller om med förhöret
skall anstå till annan dag. För att vinna sådant förtydligande tiar
paragrafens ordalydelse i någon mån jemkats. I samband härmed och
då anledning icke torde förefinnas att i annat fall än då vittnesförhöret
uppskjutes förelägga parten viss dag för att styrka jäfvet, har paragrafen
äfven i den delen underkastats omarbetning.
Båda kamrarnes åtgärd att återförvisa 13 § af nämnda kapitel i för¬
slaget lärer, enligt hvad af diskussionen inom kamrarne synes framgå, ega
sin förklaring dels i de anmärkningar, som förekommo mot rigtigheten af
utskottets uppfattning, att vittnespligten i regel icke borde utan parts med¬
gifvande omfatta hvad parten i förtroende och mellan fyra ögon med¬
delat vittnet, dels ock deri, att den ändrade lydelse utskottet föreslagit
ansågs med hänsyn till formen mindre tillfredsställande. Erinringar
framstäldes i sistnämnda afseende såväl mot affattningen af det föreslagna
undantaget, der ej fråga är om ärekränkning», h vilket ansågs icke fullt
tydligt uttrycka hvad dermed sannolikt åsyftades, som ock derom, att
Lagutskottets Memorial N:o 49.
31
paragrafens sista punkt i hufvudsak gjordes obehöflig genom det närmast
föregående, af utskottet ifrågasatta stadgandet.
De skäl, som tala för, att i förtroende gjorda meddelanden i all¬
mänhet böra undantagas från vittnespligten, äro för utskottet fortfarande
af den vigt, att utskottet anser denna grundsats höra vinna Eiksdagens
godkännande. Härutinnan fram stål da erinringar hafva derför icke synts
utskottet böra föranleda till någon ändring i denna del af förslaget.
Den föreslagna särskilda bestämmelsen angående ärekränkning af-
såg att förebygga, att en person skulle kunna undandraga sig vittnesmål
rörande ett förtroligt meddelande, hvithet i och för sig innebure en rätts-
kränlming. I rättegång angående ärekränkning borde för den skull eu
person, hvilken mottagit det ärekränkande meddelande, hvarom fråga vore,
icke ega att förtiga detta meddelande på den grund, att detsamma skett
i förtroende. Om deremot eu person i förtroende allenast erkänt, att han
gjort sig skyldig till ärekränkning, bör visserligen den, som mottagit
detta förtroende, icke åläggas att härom vittna, lika litet som eljest en¬
ligt utskottets förslag någon skulle ega skyldighet att i rättegång an¬
gående viss förseelse utan den åtalades medgifvande aflägga vittnesmål
derom, att den åtalade inför honom i förtroende erkänt sig skyldig till
förseelsen. Den af utskottet i detta hänseende föreslagna lydelse synes
emellertid icke utesluta den tolkning, att vittnespligt rörande ärekränk-
ningsbrott skulle förefinnas äfven i sistnämnda fall, och en omredigering
lärer derför vara erforderlig.
Hvad utskottet åsyftat torde fullständigare och bättre vinnas
genom ett allmänt stadgande derom, att endast förtroenden »angående
saken» äro undantagna från vittnespligt. Härmed vore uttryckt, att
undantaget gälde blott de förtroliga meddelanden, hvilka afsåge ett redan
förefintligt faktum, men deremot icke sådana, som i och för sig innebure
eu rättskränkning.
Beträffande sista punkten af paragrafen enligt utskottets tidigare
förslag torde visserligen, om utskottets ändringsförslag i öfrigt bifalles,
de fall icke blifva särdeles många, på hvilka stadgandet i denna punkt
skulle ega tillämpning. Sådana fall finnas dock, och då med hänsyn
till yrkesställningen hos de personer, hvilka detta stadgande hufvud¬
sakligen afser, undantag från vittnespligten torde böra medgifvas för
allt hvad de i och för rättegång fått sig meddeladt, har utskottet ansett
stadgande härom böra bibehållas. Af redaktionella skäl har detsamma
32 Lagutskottets Memorial N:o 49.
erhållit plats före deri allmänna bestämmelsen om undantag för i förtroende
gjorda meddelanden.
Andra Kammarens återremiss af 14 § synes hafva åsyftat att vinna
närmare begränsning af den rätten i paragrafens tredje stycke tillagda be¬
fogenhet att, om parterna å ömse sidor eftergifva vittneseden, pröfva,
huruvida vittnet må utan ed höras. Jemväl utskottet håller före, att, då
parterna medgifva vittnesförhör utan ed, rätten bör tillåta sådant, om ej
på grund af målets beskaffenhet eller eljest särskild anledning tinnes att
fordra eds afläggande. För närvarande måste enligt 17 kap. 17 § rätte¬
gångsbalken vittnen i grofva brottmål aflägga ed, och så torde äfven
framdeles i regel böra blifva förhållandet. Likaledes lärer oafsedt par¬
ternas eftergifvande det stundom möta betänklighet att tillåta vittnes
förhör utan ed i sådana mål, der parterna kunna antagas hafva samma
intresse, t. ex. vissa äktenskapsskilnadsmål, och äfven andra omständigheter
kunna förekomma, som göra det behöflig!, att vittne höres på ed. Det
lämpligaste synes vara, att vittnesförhör under angifna förutsättning
förklaras skola i allmänhet ega rum utan ed, men pröfningsrätt härut¬
innan i allt fall förbehålles domstolen. Utskottet bär derför i anledning
af återremissen funnit sig böra föreslå, att bestämmelsen i ämnet skall
erhålla den lydelse, att, om parterna å ömse sidor eftergifva vittne,seden,
vittnet skall utan ed höras, der icke rätten på grund af särskilda om¬
ständigheter pröfvar ed böra aflägga^.
Vidkommande derefter Första Kammarens återremiss af 17 §,
synes denna åtgärd hafva varit föranledd af en inom kammaren uttalad
uppfattning, att, der vittnen vore flere, vid vittnesförhöret borde tillgå
så, att vittne, vare sig det redan afgifvit sin berättelse eller icke, ej
finge vara tillstädes, medan annat vittne hördes. Ett sådant för¬
farande vore, enligt hvad under diskussionen anfördes, för närvarande
påbjudet genom den i 17 kap. 21 § rättegångsbalken förekommande
bestämmelse, att vittnen böra särskilt höras, så att ingendera vet, hvad
annan vittnar, och någon anledning att frångå detta tillvägagångssätt
funnes så mycket mindre, som detsamma vore af vigt för de fall, då
det på grund af mörka eller stridiga utsagor af vittnen blefve behöflig!
att ställa vittnena till förhör mot hvarandra.
Utskottet vill häremot erinra, att, oafsedt huru förberörda stadgande
i 1734 års lag rätteligen bör tolkas, detsamma ostridigt af domstolarne
i regel tillämpats allenast i fråga om vittne, som ännu icke afgifvit sin
berättelse. Ku föreliggande förslag står alltså i hufvudsaklig öfverens-
33
Lagutskottets Memorial N:o 49.
stämmelse med gällande praxis. Bet i förslaget angifna förfaringssätt
torde ock ega afsevärda praktiska företräden. Förutom det, att med
hänsyn till rent lokala förhållanden det vid domstolarne icke sällan skulle
möta svårigheter, om äfven vittnen, som redan blifvit hörda, skulle
hållas afskilda, kan vittnens närvaro under senare vittnesförhör hafva
betydelse derutinnan, att deras åhörande af andra vittnens utsagor ej
sällan kan gifva ett förut hördt vittne anledning att fullständiga sin vittnes¬
berättelse.
Det tillvägagående, som i förslaget förutsättes såsom det regel-
messiga, är emellertid icke ovilkorligen föreskrifvet, utan af förslagets
ordalydelse framgår, att det är rätten obetaget att härmed förfara så,
som efter förhållandena pröfvas lämpligast.
På sålunda anförda skäl finner utskottet anledning saknas att i
den återförvisade paragrafen, som af Andra Kammaren godkänts, ifråga¬
sätta någon förändring.
25 § har blifvit af Andra Kammaren återförvisad, enligt hvad
af diskussionen synes framgå, i syfte att utskottet måtte taga under
öfvervägande, huruvida icke genom jemkning i förslagets bestämmelser
de olägenheter kunde förminskas, hvilka, när vittne skall höras vid
annan rätt än den, der vittnet åberopats, vore att förvänta af det före¬
slagna förfarandet vid pröfning af jäf eller vittnes vägran att besvara
framstäld fråga.
Enligt förslaget skall härvid tillgå så, att, om den rätt, åt hvilken
förhöret uppdragits, finner anledning förekomma, att jäfvet är lagligen
grundadt eller att vittnet eger skäl för sin vägran, förhöret skall inställas
och parten hänvisas att vid den rätt, der vittnet åberopats, påkalla
pröfning af jäfvet eller af skälen för vittnets vägran. Äfven utskottet
finner otvifvelaktigt, att häraf mången gång skulle kunna föranledas
tidsutdrägt och kostnader, hvilka det vore önskvärdt att förebygga.
Att, såsom i detta syfte blifvit från vissa håll ifrågasatt, till¬
erkänna den rätt, som skall hålla vittnesförhöret, befogenhet att pröfva
framstäldt jäf synes emellertid utskottet icke kunna förordas. Förutom
de formella oegentlighet er, som af en sådan anordning skulle följa, torde
nemligen densamma vara olämplig med hänsyn dertill, att pröfning af
jäf, särskild! sådant, som afser nytta eller skada af målets utgång, ofta
förutsätter, att domstolen om målet har en ingående kännedom, som icke
gerna kan fordras af annan rätt än den, der målet är anhängigt.
Deremot har utskottet förestält sig, att de befarade olägenheterna
Bill. till Riksd. Prof. 1902. 7 Sami. 41 Htift. 5
34 Lagutskottets Memorial N:o 49.
skulle kunna väsentligen undanrödja,s, derigenom att parts befogenhet
att framställa jäf begränsades till den rätt, der vittnet åberopats, och
att endast vittnet finge vid den domstol, som skulle hålla förhöret, göra
erinran om jäf. De fall, i hvilka vittnesförhör behöfde inställas för
pröfning af jäf, blefve säkerligen under sådana förhållanden jemförelsevis
fåtaliga.
En dylik inskränkning i utöfningen af partens jäfsrätt torde
emellertid icke böra ifrågakomma, utan att, der så ske kan, tillfälle
lemnas parten att, innan vittnesförhör åt annan domstol uppdrages,
framställa jäf och få detsamma pröfvadt. Under förutsättning, att stad¬
gande härom meddelas och särskild trygghet alltså beredes parten att
före vittnesförhöret få göra sin jäfsrätt gällande vid hufvuddomstolen,
lärer med hänsyn till partens intresse någon egentlig betänklighet icke
böra möta mot den ifrågasatta inskränkningen. Densamma skulle för
ifrigt icke göra något intrång i partens rätt att, sedan vittne blifvit
hördt, emot vittnet framställa jäf, som förut icke blifvit anfördt.
Utskottet, som alltså ansett förslaget i denna del böra ändras i
nu angifven retning, har af sådan anledning underkastat den återremit¬
terade 25 § omarbetning i vissa hänseenden. Vidare har utskottet i
syfte att få tydligt uttryckt,att vittnes vägran ej bör medföra inställande
af förhöret, med mindre sannolika skäl anföras för denna vägran, i af-
fattningen af samma paragraf vidtagit den jemkning, att förhöret skall
inställas, endast då rätten pröfvar »grundad» anledning förekomma, att
vittnet eger skäl för sin vägran. Stadgandet derom, att särskildt tillfälle
skall beredas parten att vid hufvuddomstolen anföra jäf, har synts ut¬
skottet lämpligast hafva sin plats såsom ett tillägg till 21 §, på sätt ut¬
skottets här nedan införda förslag utvisar.
Första Kammarens beslut att återförvisa 36 § synes hafva fattats
i anslutning till ett inom kammaren framstäldt påstående derom, att i
behandlingen af sakkunnige, som part åberopat, skilnad borde göras
imellan å ena sidan sakkunniga vittnen, hvilka i rättegången tillkallats
för att återgifva och med sakkunskap yttra sig öfver gjorda iakttagelser
rörande någon omständighet i målet, samt å andra sidan sådane sak¬
kunnige, som, utan att höras öfver hvad de sjelfve iakttagit, hade att
afgifva sitt omdöme i någon fråga, der sakkunskap vore erforderlig.
Utskottet vill i anledning häraf erinra om, att nya lagberednin¬
gens förslag till lag angående bevisning inför rätta innehöll bestämmelser
i sålunda angifven rigtning. Under förslagets granskning inom högsta
35
Lagutskottets Memorial N:o 49.
domstolen framstäldes emellertid mot dessa bestämmelser åtskilliga an¬
märkningar, och vid ärendets föredragning inför Kong! Maj:t förklarade
föredragande departementschefen, att han lika med högsta domstolens
fleste ledamöter ansåge sakkunnig, som, utan att vara af rätten nämnd,
af part åberopades i målet, lämpligen kunna i hvarje fall höras såsom
vittne. Departementschefen yttrade härom vidare, att, då sådan sakkunnig,
hvilken haft att meddela någon sin iakttagelse angående omständighet i
målet, derefter egde att på den aflagda vittneseden uttala på sakkunskap
grundade omdömen, jemväl den sakkunnige, som ej hade något att med¬
dela angående iakttagna fakta, syntes kunna på sådan ed höras; och i
allt fall kunde parten genom sin blotta uppgift, att den sakkunnige egde
kännedom om något dylikt faktum, föranleda, att denne blefve på vittnesed
hörd. Den olikhet, som mellan dessa två slag af sakkunnige, teoretiskt
sedt, förekomme, syntes derför icke böra föranleda till en åtskilnad,
hvilken utan tvifvel skulle vid dess praktiska tillämpande föranleda be¬
tydande svårigheter. På sålunda angifna grunder blefvo i den proposition i
ämnet, hvilken förelädes 1893 års Riksdag, de af nya lagberedningen före¬
slagna bestämmelserna utbytta mot en allmän hänvisning till de angående
vittnen gifna föreskrifter; och denna hänvisning har bibehållits såväl i
det år 1897 framlagda förslaget till lag angående bevisning inför rätta
som ock i förevarande lagförslag.
De skäl, som sålunda anförts för den ståndpunkt förslaget i detta
hänseende intager, synas utskottet fortfarande ega giltighet. Skilnaden
mellan vittnen och af part tillkallade sakkunnige torde vara af mera teo¬
retisk än praktisk betydelse. I brist på särskilda bestämmelser i ämnet
hafva ock de för vittnen gällande rättsregler hittills i allmänhet tilläm¬
pats beträffande sådane sakkunnige, som parter åberopat, utan att, såvidt
utskottet har sig bekant, några vidare olägenheter häraf försports. Att
samma förpligtelse till inställelse skulle förefinnas för sakkunnig som
för vittne, torde icke böra ingifva någon betänklighet, då härmed helt
naturligt icke skulle följa någon skyldighet för den sakkunnige att till
ledning för sin utsago företaga någon undersökning eller eljest förbereda
sig, utan vidtagandet af särskilda förberedelser vore beroende på aftal
mellan honom och den, som begärt hans hörande.
Med hänsyn härtill har utskottet ansett den återförvisade paragrafen
böra vinna godkännande med dess föreliggande, af Andra Kammaren
antagna lydelse.
36
Lagutskottets Memorial N:ö 49.
Genom Första Kammarens återremiss af 47 och 48 §§ i lagförslaget
har å nyo upptagits den vigtiga frågan, efter hvilka grunder partseden
hör anordnas. Förslagets ståndpunkt i detta ämne är hufvudsakligen
öfverensstämmande med gällande rätt, i det företräde till eden lemnas
den icke bevisskyldige parten och värjemålseden alltså är bibehållen såsom
regel. För de fall, då hinder möter att anförtro eden åt denna part, har
den möjligheten emellertid ansetts icke böra vara utesluten att genom ed
af motparten få fram sanningen i saken, och förslaget medgifver derför
härutinnan, i motsats till nuvarande rätt, användande af fyllnadsed.
Redan detta förslag innebär alltså ett steg i den rigtning, att då
edgång af part finnes böra förekomma, den part, som för ett af honom
framstäldt påstående förebragt ett visst mått af bevisning, skulle få genom
sin ed fylla denna, och det har nu ifrågasatts att vidare fortgå på samma
väg genom att i tvistemål och dermed likartade mål antingen öfverlemna
åt rätten att efter omständigheterna i det konkreta fallet pröfva, åt hvil¬
kendera parten eden skall anförtros eller ock möjligen tillerkänna fyll-
nadseden principielt företräde framför värjemålseden.
Rörande de skäl, hvilka såväl förut under behandlingen af denna
fråga, som ock under diskussionen i kamrarne anförts till förmån för
användande af fyllnadsed i stället för värjemålsed, torde förtjena erinras,
hurusom emot värjemålseden anmärkts, att då densamma skall af part
afläggas först, sedan motparten förebragt viss bevisning för den uppgift,
som genom edgången skall förnekas, misstanke om mened ofta kommer
att vidlåda den, som gått eden. Genom fyllnadseden deremot bekräftas
eu uppgift, hvilkens rigtighet redan gjorts sannolik, och bekräftelsen står
derför i öfverensstämmelse med hvad förut i saken förekommit. Särskild!
då den bevisning, på grund af hvilken värjemålsed ålägges, utgöres af
ett vittnes edfästade utsago, blir motsägelsen mellan partens edliga för¬
nekande och bevisningen i målet synnerligen stötande. Derest parten
aflägger värjemålsed, måste i regel antingen han eller vittnet antagas vid
edens afläggande hafva begått något misstag eller lemna! någon origtig
uppgift, och misstanken om felaktigt förfarande i sistnämnda hänseende
vänder sig då snarast mot parten såsom den, hvilken framför andra har in¬
tresse i saken. Om åter den bevisningsskyldige genom ett vittne styrkt sitt på¬
stående och får fullständiga denna bevisning med sin ed, äro hans och vittnets
utsagor i samklang med hvarandra. Ändamålet med värjemålseden vinnes
egentligen endast då parten brister åt eden; hans nekande anses då
ogrundad!, och det förhållande, han icke kunnat eller velat edligen för¬
37
Lagutskottets Memorial N:o 49.
neka, betraktas såsom styrkt. Äfven i detta fall är emellertid sådan ed
ett ganska otillfredsställande bevismedel. Att med skenet emot sig gå
ed måste äfven för den, som bar sanningen på sin sida, vara motbjudande,
och bristande åt eden utgör derför icke något säkert bevis derom, att
nekandet varit ogrundadt.
Långt ifrån att underkänna betydelsen af dessa och andra skäl,
som i enahanda syfte kunna anföras, finner utskottet desamma mycket
afsevärda. Att värjemålseden såväl i det nu föreliggande lagförslaget
som i de tidigare förslagen i ämnet tillerkänts företräde, torde ock huf¬
vudsakligen hafva berott derpå att, såsom nya lagberedningen yttrat,
den gamla regeln »med ed må man svara, men ej kära» ansetts
hafva så djupa rötter i folkets rättsmedvetande, att det ej vore rådligt
eller lämpligt att föreslå ett motsatt stadgande. Utvecklingen i andra
länder, hvilkas rättsordning väsentligen öfverensstämmer med vår, går
emellertid alltmer i den rigtningen, att värjemålseden får träda tillbaka.
Särskilt torde förtjena nämnas, att i våra grannländer föreligga lagför¬
slag, som äro byggda på sådan grund. Då dessutom värj em ålsedens före¬
träde i viss mån hvilar på samma åskådning som den legala bevisnin¬
gen, torde anledning icke saknas att i samband med genomförandet af
en friare bevispröfning äfven hos oss taga under öfvervägande, huruvida
det icke skulle kunna anses lämpligt och med rättsuppfattningen för¬
enligt att i förevarande hänseende underkasta gällande rätt en längre
gående omarbetning än hvad föreliggande förslag innebär.
Denna fråga är emellertid så vidtomfattande och af den stora
vigt, att det knappast torde böra ifrågasättas, att vare sig utskottet
skulle kunna nu utarbeta eller Riksdagen antaga något förslag i ämnet.
Den enda åtgärd, som för närvarande kan förordas, synes utskottet vara,
att Riksdagen, med godkännande i hufvudsak af det kongl. förslaget,
k vilket i allt fall utgör ett steg i önskad rigtning, till Kongl. Maj:t af
låter eu skrifvelse i ämnet.
Andra Kammarens åtgärd att återremittera 48 § synes hafva varit
föranledd af de anmärkningar, som inom kammaren framstäldes mot
utskottets förslag, att i fråga om användande af fyllnadsed s. k. qvasi-
brottmål skulle likställas med tvistemål; och torde med återremissen
hafva åsyftats att, på sätt i eu vid utskottets utlåtande fogad reservation
föreslagits, bestämmelserna om fyllnadsed skulle få tillämpning utom be¬
träffande rena tvistemål endast på s. k. barnuppfostringsmål, vare sig
ansvar i dem yrkats eller icke. Äfven inom Första Kammaren torde
38
Lagutskottets Memorial N:o 49.
återremissen icke hafva saknat samband med en viss tveksamhet rörande
lämpligheten af utskottets berörda förslag.
Utskottet håller emellertid fortfarande före, att det i de allra flesta
fall vore fördelaktigt, om för ifrågavarande mål, hvilka till sin natur stå
tvistemålen så nära, finge rörande fyllnadsed gälla samma regler som
angående rena tvistemål. De processuella olägenheter, som af den före¬
slagna anordningen ansetts vara att befara, skulle väl egentligen framträda
endast i de fall, då i ett dylikt mål fyllnadsed redan blifvit aflagd och
ansvarsyrkande derefter framstäldes. Enligt hvad erfarenheten torde visa,
lärer det emellertid vara ganska sällsynt, att ansvar sålunda yrkas, sedan
handläggningen af det civila påståendet afslutats. Att nästlidet års lag¬
utskott vid behandling af då framlagda förslag till lag om ändring i
vissa delar af rättegångsbalken icke ifrågasatte, att qvasibrottmålen
skulle beträffande fullföljd af talan likställas med tvistemålen, torde ega
sin förklaring deri, att det då ansågs vara förenad! med alltför stora
svårigheter och ökade utgifter för parterna att genomföra denna grund¬
sats. I nu förevarande fall synes sådant hinder icke möta. Att använd¬
ningen af fyllnadsed sålunda skulle utvidgas, torde äfven stå väl till¬
sammans med den uppfattning rörande denna ed, som utskottet ofvan
uttalat.
Utskottet anser alltså den bestämmelse, utskottet ifrågasatt, ega
öfvervägande företräden och finner sig derför icke böra föreslå någon
ändring i densamma.
Återremissen från Första Kammaren af 31 kap. 2 § i förevarande
lagförslag synes hafva afsett den bestämmelsen, att annan än den till¬
talade icke skulle få söka resning, der fråga vore om förräderi eller annat
för rikets säkerhet menligt brott eller majestätsbrott eller brott mot riks¬
styrelse eller Riksdagen. Beträffande denna bestämmelse uttalades under
diskussionen, att eu sådan inskränkning i Konungens befogenhet att be¬
vilja resning innebure eu afvikelse från hittills gällande rätt och icke
lämpligen borde ifrågakomma.
Utskottet vill i anledning häraf erinra om, att både lagkomitén,
äldre lagberedningen och nya lagberedningen ej mindre uttalat den upp¬
fattning, till hvilken vederbörande departementschef vid föredragning inför
Kongl. Maj:t af detta lagförslag anslutit sig, nemligen att enligt
nuvarande bestämmelser resning i fråga om s. k. statsbrott ej får sökas
af åklagare, utan endast af den tilltalade, än äfven i sina härutinnan
framlagda förslag vidhållit eu sådan ståndpunkt. Den föreslagna be¬
Lagutskottets Memorial N: o d9.
30
gränsningen torde sålunda stå i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
hvad gällande stadganden innehålla, och skälig anledning att frångå
den ståndpunkt rätten alltså förut intager torde icke finnas, då någon
olägenhet af densamma icke lärer hafva försports samt den möjligheten i
allt fall icke är utesluten, att tillämpningen af ett motsatt stadgande
någon gång skulle kunna få skenet af politisk förföljelse.
Hvad till sist vidkommer Första Kammarens återremiss af förslaget
till lag om ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars 1899 om
handräckning åt utländsk domstol, grundades denna åtgärd på en under
diskussionen framkommen anmärkning mot det i 4 i? använda uttrycket
»flyttbart föremål», hvilket ansågs icke tillräckligt tydligt angifva, att
dermed åsyftades sådant föremål, som lämpligen kunde flyttas och företes
vid rätten. Någon tvekan torde emellertid icke i tillämpningen böra
uppstå derom, att berörda uttryck, hvilket från gällande lag utan för¬
ändring upptagits i förslaget, utgör en af redaktionel hänsyn använd,
kortare beteckning för hvad i 2 § af samma lag benämnes »föremål,
som lämpligen kan vid rätten företes.» Utskottet anser derför någon
jemkning i nämnda hänseende icke vara erforderlig.
Kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om utskottets hemställan i
punkterna b) och c) torde icke kunna blifva föremål för sammanjemk-
ning, utan lära de under dessa punkter upptagna förslag hafva förfallit.
Med stöd af hvad sålunda blifvit anfördt får utskottet dels i
anledning af återremiss, dels ock i ändamål af sammanjemkning hemställa :
l:o) att Första Kammaren, med frånträdande af
sitt beslut beträffande 17 kap. 6 § i förslaget till
lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken,
ville biträda Andra Kammarens härutinnan fattade
beslut och sålunda antaga följande lydelse af denna §:
fi §.
Kommer vittne, som blifvit lagligen kalladt, ej
tillstädes och visas ej laga förfall, dömcs att bota tio
daler eller mera, högst ett hundra daler; och förelägge
rätten vittnet vid vite att inställa sig å annan tid.
Föreläggande, hvarom nu är sagdt, skall vittnet del-
gifvas. Kommer ej vittnet ändå, må vittnet till rätten
hemtas. I brottmål, deri den tilltalade hålles häktad,
40
Lagutskottets Memorial N:o 49.
må rätten genast låta hemta vittne, som utan styrkt
laga förfall uteblifvit. Afstår den, som låtit kalla
vittnet, från sin begäran om vittnets hörande, eller
kommer eljest frågan derom att förfalla; må ej vittnet
sedan för uteblifvande dömas till böter eller fällas
att utgifva vite.
Hvad nu är stadgadt om påföljd för vittnes ute¬
blifvande skall dock i de fall, då vittnet enligt lag är
berättigad! att erhålla förskott å resekostnad, ej ega
tilläm pningning, med mindre visas, att sådant för¬
skott till vittnet erlagts eller erbjudits.
2:o) att Första Kammaren behagade fatta beslut
rörande 17 kap. 11 § af samma lagförslag och dervid
antaga följande lydelse af denna §:
11 §.
Innan vittne höres, efterfråge rättens ordförande,
om jäf mot vittnet tinnes. Åberopas till vittne någon,
som ej är känd, eller förekommer anledning att mot
vittne finnes sådant jäf, som i 7 § omförmäles; före-
lägge rätten den part, som äskar vittnets hörande,
att angående vittnet förebringa den upplysning rätten
finner nödig. Ej må vittnet höras, innan sådan
upplysning vunnits.
Gör part mot vittne annat jäf, men kan det
icke strax styrka: pröfve rätten med afseende å de
skäl, som för jäfvet anföras, huruvida vittnet må
genast höras eller om med förhöret skall anstå till
annan dag; och förelägge rätten, derest med förhöret
skall anstå, den part, som gjort jäfvet, att å den
dag, till hvilken förhöret uppskjutits, styrka jäfvet,
vid äfventyr att vidare rådrum för sådant ändamål
ej medgifves.
Finnes, sedan vittne blifvit hördt, att det var
jäfvigt, pröfve rätten, då dom i målet fälles, hvad
afseende må å vittnets utsaga fästas.
3:o) att Andra Kammaren, under förutsättning
att Första Kammaren bifaller hvad utskottet under
Lagutskottets Memorial N:o 49.
41
2:o) föreslagit, ville, med frånträdande af sitt förut
fattade beslut beträffande 17 kap. 11 § af berörda
förslag, antaga den lydelse af ifrågavarande §, som
utskottets hemställan under 2:o) utvisar;
4: o) att kamrarne behagade fatta beslut angående
17 kap. 13 § af nämnda lagförslag och dervid antaga
följande lydelse af denna §:
13 §.
Vittne må ej utan sitt medgifvande höras an¬
gående omständighet, hvars uppenbarande kan för
åtal utsätta vittnet eller någon, till hvilken vittnet
står i det förhållande 9 § omförmäler. Är genom
allmän lag eller särskild författning någon ålagdt att
ej uppenbara hvad han på grund af embete, tjenst
eller annan befattning får sig bekant; mä han ej
om sådant höras såsom vittne, med mindre han blifvit i
laga ordning löst från sin förpligtelse. Ej heller må den,
som blifvit anmodad att föra parts talan i rättegång
eller deri honom biträda, utan partens medgifvande
höras såsom vittne om hvad han i och för sådant
uppdrag fått sig meddeladt. Har eljest part i för¬
troende meddelat annan något angående saken, derom
må ej utan partens medgifvande denne såsom vittne
höras.
5:o) att Andra Kammaren behagade fatta beslut
angående 17 kap. 14 § af lagförslaget och dervid
antaga följande lydelse af denna §:
14 §.
Förr än vittne afgifver sin berättelse, skall
vittnet, med hand å bok, aflägga denna ed: »Jag
K. K. lofvar och svär vid Gud och Hans heliga
evangelium, att jag skall vittna och gifva tillkänna
allt, hvad jag vet i denna' sak hän dt och sant vara,
så' att jag ej något förtiger, tillägger eller förändrar;
så sant mig Gud hjelpe till' lif och själ.»
Bih. till Riksd. Prof. 1902. 7 Sand. 41 Häft.
6
42
Lagutskottets Memorial N:o 49.
Sedan vittne aliagt ed, erinre rättens ordförande
vittnet om edens vigt och betydelse. Förekommer
anledning, att vittne icke rätt förstår edens vigt, ege
rätten hänvisa vittnet till dess själasörjare att af
honom erhålla nödig undervisning.
Eftergifva parterna å ömse sidor vittneseden,
skall vittne utan ed höras, der icke rätten på grund
af särskilda omständigheter finner ed böra afläggas.
Höres vittne utan ed, varde vittnet erinradt, att dess
förpligtelse och ansvar icke genom edens eftergifvande
förringas.
6:o) att Första Kammaren, under förutsättning att
Andra Kammaren bifaller hvad utskottet under 5:o)
föreslagit, ville, med frånträdande af sitt förut fattade
beslut rörande 17 kap. 14 § af nämnda förslag, an¬
taga den lydelse af ifrågavarande §, som utskottets
hemställan under 5:o) utvisar;
7:o) att Första Kammaren behagade fatta beslut
rörande 17 kap. 17 § i omförmälda lagförslag och
dervid biträda Andra Kammarens beslut att antaga
den af utskottet i dess utlåtande n:o 31 föreslagna
lydelse af ifrågavarande §;
8:o) att Andra Kammaren med frånträdande af
sitt beslut rörande 17 kap. 19 § i förslaget ville bi¬
träda Första Kammarens härutinnan fattade beslut;
9:o) att Andra Kammaren behagade fatta beslut
rörande 17 kap. 25 § af förslaget och dervid antaga
följande lydelse af denna §:
25 §.
Vägrar vittne, då det skall höras vid annan rätt
än den, der vittnet åberopats, på grund af jäf, som
ej förut pröfvats, eller af annan orsak än jäf att af¬
lägga vittnesmål, eller vägrar vittnet att besvara fram-
stäld fråga, och finner rätten grundad anledning före¬
komma, att vittnet eger skäl för sin vägran; varde
förhöret instäldt och parten hänvisad att vid den rätt,
-v'V '.»>
43
Lagutskottets Memorial N:o 49.
der vittnet åberopats, påkalla pröfning af skälen för
vittnets vägran.
10:o) att Första Kammaren, under förutsättning
att Ändra Kammaren bifaller hvad utskottet under
9:o) föreslagit, ville, med frånträdande af sitt förut
fattade beslut angående 17 kap. 25 § af nämnda för¬
slag, antaga den lydelse af ifrågavarande §, som ut¬
skottets hemställan under 9:o) utvisar;
ll:o) att, under förutsättning att kamrarne bifalla
hvad utskottet under 9:o) och 10:o) hemstält, kamrarne,
hvardera med frånträdande af sitt beslut angående 17
kap. 21 § af omförmälda lagförslag, ville antaga föl¬
ande lydelse af denna §:
21 §.
Vistas vittne, som vid underrätt åberopas, utom
rättens domvärjo, och hindras vittnet af sjukdom eller
annan giltig orsak att inställa sig vid rätten, eller
finnes inställelsen medföra oskälig kostnad; ege rätten
uppdraga åt annan underrätt att hålla vittnesförhöret.
Förordnar hofrätt eller Konungen om vittnes hö¬
rande, bestämme tillika, efter ty lämpligast finnes,
hvar vittnet skall höras.
Innan uppdrag, som nu sagts, meddelas, skall part,
som ej åberopat vittnet, om så ske kan, lemnas till¬
fälle att yttra sig om jäf och framstäld jäfsanmärk-
ning pröfvas.
1.2:o) att Första Kammaren behagade fatta beslut
angående 17 kap. 3(5 § af samma lagförslag och der¬
vid biträda Andra Kammarens beslut att antaga den
af utskottet i dess utlåtande n:o 31 ifrågasatta lydelse
af berörda §;
13:o) att Första Kammaren ville fatta beslut an¬
gående 17 kap. 47 § af lagförslaget och dervid biträda
Andra Kammarens beslut att antaga paragrafen med
den lydelse utskottet i dess utlåtande n:o 31 föreslagit;
44
Lagutskottets Memorial N:o 49.
14:o) att kamrarne behagade fatta beslut rörande-
17 kap. 48 § i omförmälda lagförslag och dervid an¬
taga den lydelse af denna §, som utskottet i sitt ut¬
låtande n:o 31 föreslagit;
15:o) att Första Kammaren behagade fatta beslut
angående 31 kap. 2 § i samma förslag och dervid
biträda Andra Kammarens beslut att antaga den af
utskottet i dess utlåtande n:o 31 föreslagna lydelse
af ifrågavarande §;
16:o) att Första Kammaren ville fatta beslut rö¬
rande förslaget till lag om ändrad lydelse af 4 och 6 §§
i lagen den 6 mars 1899 om handräckning åt utländsk
domstol och dervid biträda Andra Kammarens beslut
att godkänna denna lag med dess af utskottet i utlå¬
tandet n:o 31 föreslagna lydelse.
Vidare och under förutsättning att kamrarne bifalla, Första Kam¬
maren hvad utskottet i första, andra, fjerde, sjette, sjunde, tionde, elfte,
tolfte, trettonde, fjortonde, femtonde och sextonde punkterna samt Andra
Kammaren hvad utskottet i tredje, fjerde, femte, åttonde, nionde, elfte
och fjortonde punkterna här ofvan föreslagit, får utskottet hemställa om
Riksdagens förklarande,
17:o) att Riksdagen, som funnit Kong!. Maj:ts
ifrågavarande proposition icke kunna i oförändradt skick
bifallas, för sin del antagit lag om ändring i vissa
delar af rättegångsbalken, lag om ändrad lydelse af
5 kap. 1 § ärfdabalken, lag om ändring i 14 kap.
jordabalken, lag om ändring i förordningen den 4 maj
1855 angående handelsböcker och handelsräkningar,
lag om ändrad lydelse af 49 § utsökningslagen samt
lag om ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i lagen den 6
mars 1899 om handräckning åt utländsk domstol, af
den lydelse, kamrarnes, i anledning af utskottets hem¬
ställan ej mindre i utlåtandet n:o 31 än äfven i detta
memorial, fattade sammanstämmande beslut utvisa.
Lagutskottets Memorial N:o 49.
45
De under punkterna b) och c) af utskottets hemställan i utlåtandet
n:o 31 upptagna frågor hafva enligt utskottets åsigt på grund af kamrar-
nes skiljaktiga beslut förfallit, hvilket utskottet härmed
18:o) anmäler.
Slutligen får utskottet hemställa,
19:o) att Riksdagen vid anmälan af sitt beslut i
anledning af förevarande proposition må anhålla, det
täcktes Kongl. Maj:t taga under öfvervägande, huru¬
vida icke, vid användande af parts ed i rättegång,
det företräde, som enligt gällande lag liksom enligt
föreliggande förslag till lag om ändring i vissa delar
af rättegångsbalken tillkommer värj em ålseden, må
kunna, så vidt angår vissa slag af mål, upphöra, så
att antingen fyllnadsed, under vissa i lagen angifna
förutsättningar, skall framför värjemålsed användas,
eller ock åt domaren lemnas öppet att efter omstän¬
digheterna i hvarje särskild! fall använda den af nämnda
begge edsformer, hvilken pröfvas lämpligast, äfvensom
för Riksdagen framlägga det förslag till lagbestämmel¬
ser i ämnet, hvartill förhållandena må anses föranleda.
Stockholm den 1 maj 1902.
På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.
Bill. till Riksd. Prof. 1902. 7 Sami. 41 Håft.
7
46
Lagutskottets Memorial N:o 49.
Keservationer:
dels vid 17 kap. 21 och 25 §§: af herr Lindhagen;
dels vid T/ kap. 48 §: af herr Hedenstierna, hvilken ansett, att
denna § bort tillstyrkas oförändrad enligt Kong]. Maj:t förslag;
samt af herr Lindhagen;
dels af herrar F. Andersson, N. Nilsson, Sjöberg och Jönsson.
Herr grefve Lewenhaupt har begärt få antecknadt, att han icke
deltagit i ärendets behandling inom utskottet.
Herrar Jansson och Iledelius hafva velat hafva antecknadt, att de
icke deltagit i ärendets slutliga behandling.
Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1902.