NYA LAGBEREDNINGENS
FÖRSLAG
TILL
LAG
ANGÅENDE
DOMSAGAS KANSLI
ÄFVENSOM TILL ANDRA DERMED SAMMANHÄNGANDE FÖRFATTNINGAR.
STOCKHOLM, 1890.
KONGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER.
i *.
Å’;!' .
TILL KONUNGEN.
Genom nådigt bref den 20 December 1889 har Eders Rongl. Maj:t
anbefalt Nya Lagberedningen att utarbeta dels förslag till lag angående
vilkoren för fullföljd af talan i Öfverrätt och hos Konungen och dels
4
förslag till möjligen erforderliga lagbestämmelser angående domsagas
kansli.
Vid behandlingen af dessa ämnen har Beredningen funnit lagbe¬
stämmelser angående domsagas kansli erforderliga och lämpligen kunna
särskiljas från förslaget till lag angående förstnämnda ämne, och har
Beredningen förty utarbetat förslag till
Lag angående domsagas kansli
samt, i sammanhang dermed, förslag till
Lag angående förändrad lydelse af 7 § 2 mom. samt 71, 73 och 86
§§ Konkurslagen den 18 September 1862,
Lag angående förändrad lydelse af 10 § i Förordningen om bo¬
skilnad och undanskiftande af egendom i makars bo den 18
September 1862, samt
Förordning angående skyldighet för domare å landet att till rätt¬
sökande öfversända handlingar med posten,
hvilka förslag Beredningen nu får i underdånighet öfverlemna jemte
motiv dertill äfvensom af undertecknad Wold afgifvet särskildt yttrande.
Då domaren å landet på grunder, hvarför närmare redogöres i mo¬
tiven till förslaget till lag angående domsagas kansli, skulle hafva att
sjelf aflöna det biträde, hvilket måste anställas till upprätthållande af
kanslitjenstgöringen, samt denna förpligtelse icke synes kunna skäligen
åläggas domaren utan att han derför erhåller någon godtgörelse, anser
sig Beredningen böra erinra, att för de nu framlagda förslagens genom¬
förande förutsattes, att ett förvaltningskostnadsbidrag, hvilket enligt
Beredningens åsigt torde kunna bestämmas till 300 kronor, varder för
hvarje domsaga anvisadt.
Derest ifrågavarande förslag varda godkända, torde utöfver de admini¬
strativa föreskrifter, som af Beredningen blifvit sammanförda i förslaget
till förordning angående skyldighet för domare å landet att till rätt¬
5
sökande öfversända handlingar med posten, särskilda bestämmelser er¬
fordras dels angående den lösen, som bör utgå för diariibevis, utfärdadt
af kanslibiträde, dels ock derom, att ej mindre denna lösen än ock
godtgörelse för postförsändelse, verkstäld af kanslibiträde, skola tillfalla
domaren; hvarjemte i allmänna poststadgan ett tillägg blifver erforder¬
ligt angående rättighet för domare å landet att under rekommendation
afsända försändelse, som väger öfver 250 gram.
Slutligen får Beredningen anmäla, att Presidenten m. m. Herr K.
J. Berg jemlik! nådiga brefvet den 1 Februari 1889 deltagit såväl i
Beredningens gemensamma öfverläggningar angående förenämnda för¬
slag som ock i förslagens granskning; och har Presidenten Berg biträdt
samma förslag.
Underdånigst
L. ANNERSTEDT.
J. E. Elliot. Johan Wold. J. G. Horney.
H. Claéson. Alfred Waldenström.
Stockholm den 15 November 1890.
\i&hn*wys ■ hm: j<>.-
f
/
Förslag
till
Lag
angående domsagas kansli.
1 §•
Domare å landet åligger att viss tid, minst två timmar, hvarje
helgfri dag hålla domsagans kansli för rättsökande tillgängligt. Kansliet
skall finnas inom domsagan å ställe, som af domaren bestämmes. Har
domaren erhållit tillstånd att bo utom domsagan, må han dock förlägga
kansliet till sin boningsort.
Underrättelse om stället, der kansliet finnes, och om tiden, då det
på grund af stadgandet i denna § hålles tillgängligt, skall vara anslagen
inom hvarje tingslag å Rättens dörr samt meddelas Konungens Befall¬
ningshafvande, som har att låta införa tillkännagifvande derom i all-
manna tidningarne och i länskungörelserna. A kansliets dörr skall
ock finnas anslag om tiden, då kansliet, enligt hvad nu är sagdt, hålles
tillgängligt.
2 §•
I hvarje domsaga skall finnas anstäldt kanslibiträde, som är pligt!gl
att, der ej domaren annorlunda bestämmer, vara tillstädes å kansliet
under den enligt 1 § kungjorda tid.
8
3 §•
Av ej domaren närvarande å kansliet, har kansli biträdet att der¬
städes å domarens vägnar:
emottaga handlingar, hvilka enligt lag må till domaren ingifvas,
äfvensom vad, anmälanden och andra framställningar, som ankomma på
åtgärd eller pröfning af domaren;
emottaga och öppna bref och andra försändelser, försedda med
adress till domsagans kansli;
meddela resolution å skriftlig ansökan om stämning;
tillhandahålla expeditioner och andra handlingar, hvilka rättsökande
eger att hos domaren utbekomma, samt
besörja handlingars försändande med posten till rättsökande i en¬
lighet med gällande föreskrifter.
Hålles kansliet öppet jemväl å annan tid än den enligt 1 § kun¬
gjorda, tillkommer kansli biträ det i domarens frånvaro enahanda befo¬
genhet, som nu är nämnd.
4 §•
Har kanslibiträde enligt 3 § emottaga handling, vad eller fram¬
ställning, vare det så gift, som hade domaren sjelf handlingen, vadet
eller framställningen emottagit; dock skall, der handling påkallar åtgärd
å viss dag, som vid handlingens ingifvande redan är bestämd, på sak-
egarens eget äfventyr komma, om domaren ej blifver i tillfälle att af
handlingen taga del så tidigt, att åtgärden kan å den bestämda dagen
vidtagas.
5 §•
Handling, som enligt stadgan om skiftesverbet i riket skall ingifvas
till ordförande i Egodelningsrätt, må ock, ändå att denna befattning
utöfvas af annan än domaren, ingifvas å domsagans kansli; och vare
det i hvarje fall så gilt, som hade ingifvandet skett till Egodelnings-
rättens ordförande.
9
6 §•
Öfver handlingar, vad och framställningar, som af kanslibiträde
emottaga», skall föras diarium; dock vare ej nödigt, att deri antecknas
begäran om utbekommande af expedition, så framt den genast utlemnas.
De närmare föreskrifterna om diariets förande meddelas af Konungen.
Af diariet eger kanslibiträdet att på begäran meddela utdrag.
Angår sådant utdrag vad, skall tilläggas erinran att, der vadet af do¬
maren pröfvas lagligt, vadebevis af honom utfärdas.
7 §•
Domaren åligger att dagligen eller, der till följd af embetsresa
eller af annan laga orsak hinder derför möter, så snart hindret upphört,
taga del af diariet samt derefter med inkomna ärenden vidtaga den
åtgärd, som på honom ankommer.
Skall enligt lag eller särskild författning sådan åtgärd vidtagas
inom viss tid efter det ärendet inkommit, varde tiden räknad från den
dag, domaren egt tillfälle att erhålla kännedom om ärendet.
Har i konkursmål tid för aflemnande af skriftligen författade an¬
märkningar mot bevakade fordringar blifvit utsatt, och finner domaren
sig förhindrad att sjelf vid den tids utgång till Rättens ombudsman öfver¬
sända inkomna anmärkningsskrifter, underrätte derom kanslibiträdet, som
derefter har att om öfversändandet besörja; och åligger domaren att
för hvarje sådant fall meddela kanslibiträdet nödiga upplysningar.
8 §•
Har handling, hvarom i 5 § sägs, blifvit inlemnad å domsagas
kansli, och är annan än domaren ordförande i Egodelningsrätten, skall
handlingen, försedd med anteckning om dagen, då den mottagits å
kansliet, genom domarens försorg ordföranden tillställas.
2
10
9 §.
Kanslibiträde förordnas af domaren. Der sådant finnes nödigt, må
domaren oek förordna en eller flere suppleanter att i den ordning, som
af domaren bestämmes, i kanslibiträdets ställe tjenstgöra.
Förordnande, som här är nämndt, eger domaren återkalla, när så
skäligt pröfvas. Deröfver må klagan ej föras.
Då förordnande meddelas eller upphör, skall anmälan ofördröjligen
göras hos Hofrätten samt hos Konungens Befallningshafvande, som har
att införa tillkännagifvande derom i länskungörelserna.
10 §,
Till kanslibiträde eller dess suppleant må förordnas man eller qvinna,
som uppnått myndig ålder och pröfvas för uppdraget lämplig.
11 §.
Kanslibiträde vare för hvad det i sådan egenskap gör och låter
underkastadt ansvar såsom tjensteman.
12 §.
Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 Janu¬
ari ....
«
Förslag
till
Lag
angående förändrad lydelse af 7 § 2 mom. samt 71, 73 och 86 §§
Konkurslagen den 18 September 1862.
Härigenom förordnas, att 7 § 2 mom. samt 71, 73 och 86 §§ Konkurs¬
lagen den 18 September 1862, sistnämnda lagrum sådant det lyder i
Förordningen den 12 Maj 1870, skola erhålla följande ändrade lydelse:
7 § 2 mom.
År sådan ansökning gjord af borgenär; förelägge domaren gälde-
nären lämpligen kortaste tid och, der häri är aflägset boende, högst
eu vecka efter delfående^ att sig deröfver förklara: och bör sökanden
tillställa domaren bevis öfver delgifvandet sist inom fjorton dagar efter
det föreläggandet meddelades, eller vare ansökningen förfallen, der ej
sökanden styrker, att gäldenären ej anträffas kunnat. Medgifver gälde¬
nären borgenärens ansökning; förfare domaren såsom i föregående mom.
sagdt är: gör gäldenären jäf emot ansökningen, eller blifver han med
förklaring ute; hänskjutes saken till Rätten, och vare lag som i 6 §
2 mom. sagdt är.
71 §.
Vill någon å inställelsedagen närvarande borgenär, god man eller
syssloman, eller ock gäldenären, der han tillstädes är, jäf emot en eller
12
liera af de bevakade fordringarna göra, eller begär någon af dem råd¬
rum att sitt beslut derom, efter granskning af handlingarna, fatta;
utsatte då ordföranden dels viss dag inom två veckor derefter, å hvilken
anmärkningarna, skriftligen författade, senast skola aflemnas till Rätten
eller domaren, dels ock, efter samråd med Rättens ombudsman, lämplig
ort, hvarest handlingarne under skriftvexlingstiden skola genom ombuds¬
mannen parterna tillhandahållas, äfvensom viss dag, minst en och högst
två veckor efter tiden för anmärkningarnas aflemnande, samt lämpligt
ställe för parterna att inför ombudsmannen sammankomma, såsom i 74
§ sägs. Ordföranden bestämme å inställelsedagen tillika viss dag, dä
parterna, derest emot bevakad fordran göres jäf, hvarom förlikning ej
träffas kan, hafva att inför Rätten sammankomma, i stad inom fjorton
dagar efter sammanträdet inför ombudsmannen och på landet å det
efter nämnda sammanträde först infallande lagtima ting, der urtima
ting ej varder äskaclt. Begär någon af parterna för anmärkningars af¬
gifvande och sammanträdet inför ombudsmannen längre tid än nu sagdt
är, och är saken vidlyftig; då må ordföranden anstånd medgifva, dock
ej utöfver hvad nödigt pröfvas.
Ej må emot fordran, som å inställelsedagen anmäld är, jäf annor¬
ledes än i nu stadgad ordning framställas.
73 §.
Hafva skriftligen författade anmärkningar i föreskrifven tid in¬
kommit; öfverlemne Rättens ordförande eller domaren de skrifter till
Rättens ombudsman.
• 86 §.
Yrkande, att anmäld fordran med ed fästas skall, göres skriftligen,
i den ordning och inom den tid, som för jäf emot fordringar förr
stadgade äro. Ej må sådant yrkande i bevakningsinlaga väckas. Rätten
eller domaren förelägge den, emot hvilken yrkandet framställes, att,
inom viss tid af högst eu månad från det han af föreläggandet erhållit
del, edgången fullgöra och med bevis derom inkomma.
13
Föreläggandet bör borgenären tillställas så, som i lag om stämning
stadgas; åliggande dock borgenär, hvilken förmånen af sådant delgifnings-
sätt sig tillförsäkra vill, att i bevakningsinlagan uppgifva viss ort inom
Riket, der han eller ombud för honom träffas kan. Har han det under¬
låtit; ege Rätten eller domaren förordna, att föreläggandet uti allmänna
tidningarne införas må; och anses i sådant fall borgenären af före¬
läggandet undfå del den dag, detsamma sålunda kungöres.
Den, på grund af hvilkens yrkande föreläggandet blifvit meddeladt,
vare pligtig att delgifvandet deraf ombesörja och bevis derom till
Rätten eller domaren ingifva inom eu månad från den dag, föreläggan¬
det meddelades. Försummar han det och anmäler han ej hinder, som
af Rätten godkännes; varde edgångsyrkandet utan afseende lemnadt.
Varder anmäldt förfall godkändt; sätte Rätten ut ny tid, hvarinom
bevis öfver delgifvandet inlemnas skall; dervid Rätten, om borgenär
eller ombud för honom ej kunnat anträffas å ort, som i bevaknings-
inlaga uppgifvits, eger förordna, att föreläggandet, genom dess införande
i allmänna tidningarne, borgenär delgifvas må.
Denna lag skall träda i kraft den 1 Januari. . . .
Förslag
till
Lag
angående förändrad lydelse af 10 § i Förordningen om boskilnad och
undanskiftande af egendom i makars bo den 18 September 1862.
Härigenom förordnas, att 10 § i Förordningen om boskilnad och
undanskiftande af egendom i makars bo den 18 September 1862 skall
erhålla följande ändrade lydelse:
10 §.
År makars bo till konkurs afträda och uppstår fråga om boskilnad
och undanskiftande; varde, sedan borgenärerna, på sätt i Konkurslagen
är stadgadt om granskning af fordringsanspråk, de der å inställelsedagen
bevakade blijvit, lemnats tillfälle att i frågan sig yttra, densamma till
Rättens pröfning öfverlemnad och efter lag af Rätten bedömd, ändå att
jäf deremot af borgenär ej gjordt är.
Har å landet ansökning om boskilnad och undanskiftande blifvit
gjord inom den i 5 § stadgade tid, men hinder mött för ansökningens
anmälande å inställelsedagen i konkursen; skall i fråga om parternas
hörande tillämpas hvad i Konkurslagen är förordnadt beträffande for¬
dringsanspråk, som anmälas efter inställelsedagen.
Denna lag skall träda i kraft den 1 Januari . . . .
Förslag
till
Förordning
angående skyldighet för domare å landet att till rättsökande
öfversända handlingar med posten.
1 §•
Då någon skriftligen begärt, att expedition eller annan hand¬
ling, som han egen hos domare å landet utbekomma, måtte under upp-
gifven adress till ort inom riket sökanden med posten tillsändas, åligger
det domaren att enligt adressen afsända handlingen under rekommen¬
dation; egande domaren såsom godtgörelse uppbära för hvarje försändelse
75 öre, hvilket belopp jemte ersättning för stämpelpapper, lösen, porto
och rekommendationsafgift sökanden bör förskottsvis gälda.
2 §•
Har sökande gjort sådan framställning, som i 1 § är nämnd, men
underlåtit att erlägga nödiga medel, skall, der det felande beloppet icke
öfverstiger hvad som enligt gällande stadganden kan medelst postförskott
indragas, handlingen med användande af sådant förskott sökanden till¬
sändas; och utgår i fall, som nu är nämndt, godtgörelsen till domaren
med en krona.
16
3 §.
Begär sökanden, att försändelse, hvarom i 1 eller 2 § sägs, skall
hos postverket assureras till visst af sökanden uppgifvet belopp, och er-
lägger han nödiga medel för gäldande af assuransafgiften, läte domaren
försändelsen försäkras på sätt sökanden begärt.
Har sökanden underlåtit att aflemna tillräckliga medel till assurans¬
afgiften, eller möter för försändelsens assurerande på sätt sökanden be¬
gärt hinder af de angående postbefordran gifna föreskrifter, vare do¬
maren ej pligtig att på den framställning, som blifvit gjord, öfversända
den begärda handlingen med posten. Hvad nu är sagdt galle ock i fall,
der assurans blifvit begärd utan att beloppet tillika angifvits.
4 §.
Sökande, som med behörigt bevis styrkt sin fattigdom, är fri från
erläggande af den i 1 § stadgade godtgörelse för handlings öfversän¬
dande med posten; dock vare domaren ej pligtig att öfversända hand¬
lingen, med mindre sökanden förskottsvis aflemnat nödiga postpenningar.
5 §.
Begäran om expeditions eller handlings öfversändande med posten
må framställas i betaldt bref till domaren eller domsagans kansli.
6 §•
Denna förordning skall lända till efterrättelse från och med den 1
Januari ....
M O T I y.
*
I.
Förslag till lag angående domsagas kansli.
Såsom bekant, är domaren å landet öfverhopad af de mest olik¬
artade göromål. Utom hållandet af de lagtima tingen samt urtima ting
och andra extra förrättningar, åligger honom att i dervid förekommande
mål och ärenden föra protokollet; att ombesörja och ansvara för all
expedition; att föra diarier och fastighetsböcker samt att handhafva i
öfrigt en mångfald af löpande ärenden. Visserligen har i allmänhet
domaren ett s. k. kansli med der anstälda biträden, men dessa äro helt
och hållet att anse såsom hans enskilda. De ega icke att emottaga
vad eller handlingar, som skola till domaren ingifvas, icke ens att i
domarens frånvaro tillhandahålla expeditioner, såvida de icke blifvit
dertill af domaren bemyndigade. Är domaren borta på embetsresa, får
således den, som söker honom i hans vanliga expeditionslokal, icke
sällan återvända med oförrättadt ärende. Och äfven om domaren ej
är af embetsresa eller annan laga orsak hindrad att sjelf sköta kansli-
göromålen, torde likväl, då skyldighet för domaren att å viss kungjord
tid vara tillstädes å kansliet icke finnes i lag föreskrifven, ofta nog in¬
träffa, att den rättsökande måste, för att få träffa domaren, underkasta
sig ett längre dröjsmål.
Under nuvarande förhållanden, då säkerhet icke finnes att å viss
tid och ort träffa domaren eller någon, som företräder hans ställe, äfven-
tyrar sålunda den rättsökande icke blott att få vidkännas tidsförlust
och kostnader, utan äfven att vigtiga rättigheter gå förlorade när dessa
bero på iakttagande af fatalietider.
20
De nu antydda olägenheterna synas i och för sig vara nog betydande
för att påkalla åtgärd af lagstiftaren. Den fordran torde med fog kunna
uppställas, att i hvarje domsaga skall finnas ett kansli, der den rätt¬
sökande allmänheten må kunna med säkerhet påräkna att viss tid hvai’je
helgfri dag träffa domaren eller, i hans frånvaro, någon, som är be¬
hörig och pligtig att å domarens vägnar emottaga vad, konkurs- och
boskilnadsansökningar, andra inlagor och framställningar äfvensom till¬
handahålla expeditioner och dylikt.
Ett ordnadt kansli utgör jemväl förutsättningen för en annan väl-
behöflig lättnad för de rättsökande. Med nutidens utvecklade post¬
väsen synes det önskligt, att tillfälle beredes rättsökande att på begäran
få expeditioner och andra handlingar sig tillsända med posten. För¬
hållandena å landet torde mångenstädes medföra svårighet eller hinder
för anställande af lämpliga kommissionärer, som i nämnda hänseende
kunde gå allmänheten tillhanda, och mängden af de göromål, som redan
nu åligga domaren och vanligen taga hela hans tid i anspråk, synes
förbjuda att såsom en lagstadgad förpligtelse pålägga honom en dylik
skyldighet, med mindre ett ordnadt kansli kommer till stånd.
Med en förändrad anordning af rättsmedlen blifver behofvet af ett
ordnadt kansli sannolikt ännu större; men då vid ofvan angifna förhål¬
landen lagbestämmelser angående ett sådant kansli synas kunna och
böra komma till stånd jemväl oberoende af nämnda reform, har Bered¬
ningen ansett, att med framläggandet af förevarande förslag icke bör
anstå i afbidan derå, att det Beredningen jemväl anförtrodda arbetet
med revision af rättsmedelsystemet kan hinna afslutas.
För afhjelpande af de olägenheter, hvilka i det föregående blifvit
antydda, föreslogo komiterade för utarbetande af förslag till förändrade
stadganden angående häradsrätternas arbetssätt i sitt den 30 Maj 1868
aflemnade betänkande att, der ordinarie domaren funne sådant behöfligt,
en biträdande domare skulle förordnas med befogenhet att, efter doma¬
rens uppdrag, i hans ställe förrätta hvad till domareembetet hörde med
21
undantag af de lagtima tingen samt att, utan särskildt uppdrag, i do¬
marens hemvist och i hans frånvaro ombestyra åtskilliga löpande ären¬
den, såsom att emottaga handlingar, meddela afskrifter och dylikt. Detta
förslag om förordnande af biträdande domare blef emellertid på angifna
skäl afstyrkt af Högsta domstolens fleste ledamöter.
I sitt den 6 Juni 1880 afgifna betänkande — det s. k. princip¬
betänkandet — upptog Nya Lagberedningen förslaget om biträdande
domare och hemstälde, att i vissa större domsagor skulle anställas bi¬
trädande domare, som, med aflöning af statsmedel, skulle hafva att, enligt
faststäld arbetsordning, besörja de göromål, hvilka lämpligen kunde
skiljas från den ordinarie domarens befattning. Tillika innehöll princip¬
betänkandet bestämmelser:
dels att domsagas kansli, som borde finnas å bestämdt ställe inom
domsagan, skulle vara för rättsökande tillgängligt hvarje helgfri dag å
viss af domaren utsatt och allmänneligen kungjord tid,
dels ock att i hvarje domsaga, der ej biträdande domare vore an-
stäld, borde finnas kanslibiträde med behörighet att under domarens
tillsyn emottaga inlagor och anmälande!!, derom utfärda bevis, ombe¬
styra begärda afskrifter och vidimationer samt besörja handlingars och
expeditioners tillhandahållande åt parter eller försändande till dem
medelst posten med mera dylikt.
Förstärkta Lagberedningen ansåg förslagets bestämmelser om an¬
ställande af biträdande domare icke böra godkännas, men instämde
hufvudsakligen i hvad Beredningen i öfrigt föreslagit och uttalade —
endast med någon skiljaktighet i en detaljfråga — såsom sin åsigt: att
domsagas kansli borde å viss ort inom domsagan vara för allmänheten
tillgängligt hvarje helgfri dag under viss tid, äfvensom att i hvarje dom¬
saga skulle finnas kanslibiträde, som kunde i enklare kansliärenden gå
allmänheten tillhanda.
På dessa af Förstärkta Lagberedningen godkända grunder är före¬
varande förslag hufvudsakligen bygdt. Domaren å landet har deri fått
till åliggande att å viss kungjord tid och ort hålla domsagans kansli
för rättsökande tillgängligt, och föreskrift har meddelats, att i hvarje
22
domsaga skall finnas ett af domaren förordnadt kansli biträ de, som har
att under tjenstemannaansvar tillhandagå allmänheten i enklare kansli¬
ärenden ej blott å tid, då domaren är borta på tjensteresor, utan äfven
vid andra tillfällen, då domaren ej sjelf är tillstädes å kansliet.
Det torde emellertid böra redan här påpekas, att med den nya
anordningen ingalunda afses att inskränka den nuvarande skyldigheten
för domaren att, när han träffas, emottaga handlingar, vad och andra
framställningar, utan dess ändamål är att bereda den rättsökande all¬
mänheten visshet att kunna under bestämd tid hvarje helgfri dag träffa
domaren eller någon, hvilken eger behörighet att å hans vägnar emot¬
taga och utlemna handlingar med mera dylikt.
Erforderliga bestämmelser i nu antydda syfte synas kunna gifvas
utan att deraf föranledas afsevärda kostnader för det allmänna.
För att denna anordning skall komma att medföra det dermed
åsyftade gagn torde ej vara nödigt, att kanslibiträdet ovilkorligen skall
ega behörighet till domarebefattning. Väl är det sant att, derest en
dylik fordran uppstäldes, man åt kanslibiträdet skulle kunna uppdraga
att i domarens frånvaro icke blott meddela vissa beslut, som påkallas
af ingifna ansökningar, utan äfven fullgöra åtskilliga andra åligganden,
som tillhöra domaren såsom expeditionshafvande. Men utan tvifvel
skulle kraf på juridisk bildning såsom kompetensvilkor för kansli¬
biträden leda dertill, att dessa blefve biträdande domare, och således
till införande af en institution, hvilken, såsom ofvan anmärkts, icke
ansetts kunna förordas, då förslag derom förut framkommit; och den
betydliga tillökning i kostnad, som det ovilkorliga* anställandet af per¬
soner med sådana qvalifikationer skulle medföra för det allmänna, synes
ej heller uppvägas af de fördelar, som dermed kunde vinnas. Genom
ett stadgande om skyldighet för domaren att med posten afsända be¬
gärda handlingar och expeditioner torde ock i väsentlig mån de olägen¬
heter kunna förebyggas, hvilka eljest skulle föranledas af den inskränk¬
tare kompetensen hos kanslibiträdet.
Att kanslibiträdet erhåller ställning såsom en af staten aflönad
tjensteman synes i intet afseende nödigt och lärer desto mindre vara
23
lämpligt, som domaren enligt Beredningens förslag skulle hafva fria
händer att antaga och entlediga kanslibiträde samt att efter omstän¬
digheterna taga biträdets tid i anspråk i större eller mindre grad.
Frågan om godtgörelse åt kanslibiträdet torde under sådant förhål¬
lande icke kunna ordnas på annat sätt, än att åt domaren öfverlemnas
att till kanslibiträdet utgifva ersättning efter de grunder, som kunna
dem emellan öfverenskommas. Det vore dock icke billigt, att hela
kostnaden härför stannade på domaren. Till beredande åt den rätt¬
sökande allmänheten af större beqvämlighet och förmåner än hittills
skulle nemligen genom de i afseende å domsagas kansli föreslagna an¬
ordningar domaren påläggas skyldighet att hela året om hafva kansli¬
biträde anstäldt för uppehållande af kanslitjenstgöringen, oafsedt huru¬
vida domaren utan denna nya förpligtelse vore oförhindrad att sköta
sina embetsgöromål ensam med anlitande af billig renskrifningshjelp
eller med tillhjelp af tingsbiträde under endast vissa tider af året. Enär
kanslibiträdets tjenstgöring å kansliet alltid måste tagas i anspråk då
domaren sjelf är frånvarande för hållande af ting eller för extra för¬
rättningar, måste den domare, hvilken antagit tingsbiträde och förnäm¬
ligast vid dylika tillfällen vill använda dess hjelp, anställa jemväl annan
person för tjenstgöring å kansliet. Skyldigheten att till kanslibiträdet,
som i denna sin egenskap handlar på eget tjenstemannaansvar oeh icke
såsom domarens enskilda biträde, lemna erforderlig ersättning för tjenst-
göringen torde under sålunda antydda förhållanden hvarken böra eller
kunna åläggas domaren utan att han i någon mån kommer i åtnjutande
af godtgörelse.
Under antagande, att för tjenstelokal någon mera afsevärd tillökning
i kostnad ej skall uppstå, har Beredningen trott det nödiga bidraget
till förvaltningskostnaden kunna stanna vid ett belopp af 300 kronor
* för hvarje domsaga, hvilket för det allmänna ej torde utgöra någon
betungande förhöjning i kostnaderna för rättskipningen. Antalet dom¬
sagor i riket uppgår för närvarande till 116, och den utgift, som för
ändamålet skulle drabba det allmänna, komme följaktligen att utgöra
34,800 kronor. De fördelar och de besparingar i omkostnader, hvilka
24
för den talrika rättsökande allmänheten skulle genom de föreslagna
anordningarna vinnas, torde utan tvifvel befinnas så betydande, att an¬
visande af detta penningebelopp icke bör möta någon betänklighet.
1 §• I 1 § bär stadgats skyldighet för domaren å landet att å viss ort och
tid hålla domsagans kansli för rättsökande tillgängligt. Det är uppenbart,
att i de fall, då någon del af ordinarie häradshöfdingens embetsverk-
samhet uppdragits åt vikarie, rättsökande jemväl i ärende, som tillhör
vikariens handläggning, skall ega vända sig till kansliet, hvarom be¬
nämningen »domsagans kansli» ock lemnar en antydan, iktt i lagen
införa en uttrycklig bestämmelse härom har synts Beredningen icke vara
lämpligt, då med de mångskiftande former, hvarunder vikariatsförord-
nanden förekomma, uttömmande stadganden om vikaries förhållande
till kansliet icke kunna gifvas utan uppställande af en mängd med hänsyn
till vexlande förhållanden affattade föreskrifter, olämpliga att upptagas i
en lag.
Såsom i principbetänkandet framhålles, vore det utan tvifvel lämp¬
ligast, om kansliet alltid kunde förläggas till domsagans domstolslokal
eller, om domsagan består af två eller flera tingslag, till ettderas dom¬
stolslokal. Då emellertid domaren icke lämpligen kan hafva kansliet
annorstädes än i sin bostad eller i närheten af densamma, samt in¬
skränkning i domarens rätt att inom domsagans område fritt välja sin
bostad ej lärer kunna för närvarande ifrågasättas, har Beredningen ansett
domaren böra ega bestämma det ställe inom domsagan, der kansliet skall
finnas. Har domaren erhållit behörigt tillstånd att bo utom domsagan,
synes han af den anledning, som nyss blifvit antydd, böra ega förlägga
kansliet till boningsorten. Ett stadgande härom utgör naturligtvis ej
hinder att, der sådant finnes lämpligt, vid meddelande af tillstånd för
domare att bo utom domsagan bestämmes såsom vilkor, att domaren å
vissa tider skall sjelf infinna sig å uppgifvet ställe inom domsagan för
att lemna rättsökande tillfälle att der för honom framställa sina an¬
gelägenheter.
25
Den tid, under hvilken kansliet skall hållas tillgängligt, har Bered¬
ningen ansett böra sättas till minst två timmar hvarje helgfri dag. Åt
domaren har öfverlemnats att med afseende å lokala förhållanden be¬
stämma de timmar på dagen, hvilka han anser lämpliga. Att domaren
är oförhindrad att låta hålla kansliet öppet jemväl å annan tid än den
sålunda bestämda lärer vara uppenbart.
Underrättelse om stället, der kansliet finnes och om tiden, under
hvilken det dagligen hålles tillgängligt, torde lämpligen kunna meddelas
allmänheten dels genom anslag å Rättens dörr inom hvarje tingslag
och dels genom kungörelser, som Konungens befallningshafvande har
att, efter anmälan af domaren, låta införa i allmänna tidningarne och
i länskungörelserna. Ett anslag angående kanslitiden har ock ansetts
böra finnas å kansliets dörr.
Enligt 2 § skall i hvarje domsaga finnas anstäldt kanslibiträde, 2 §.
som, der ej domaren annorlunda bestämmer, har att vara tillstädes å
kansliet under den kungjorda kanslitiden. När domaren af embetsresa
eller annan dylik orsak är förhindrad att under kanslitiden infinna sig
å kansliet, måste han låta kanslibiträdet der tjenstgöra. För att do¬
maren må kunna mera ostördt egna sin tid åt vigtigare arbeten i sitt
kall, bör det emellertid icke vara honom förmenadt att äfven eljest åt
kanslibiträdet öfverlemna kansligöromålen, hvilka äro af mera mekanisk
art, utan att domaren likväl må undandraga sig att, när han träffas,
emottaga rättsökande, som önska meddela sig med honom personligen.
Domaren kommer tvifvelsutan att lemna kanslibiträdet bestämdt besked,
hvilka dagar biträdet skall tjenstgöra; men har i något särskildt fall
sådant besked ej lemnats, åligger det kanslibiträdet att vara tillstädes
under kanslitiden.
För kanslibiträdets befogenhet uppställas i 3 § såsom allmänna för- 3 §.
utsättningar dels att kanslibiträdet är tillstädes å kansliet och dels att
domaren sjelf icke är der närvarande. Kanslibiträdet eger sålunda icke
att i sådan egenskap fungera å annat ställe än kansliet. I domarens
närvaro å kansliet må kanslibiträdet icke handlägga kansligöromålen
annorledes än såsom domarens enskilda biträde och på dennes ansvar.
4
26
Då juridisk examen icke kunnat uppställas såsom kompetensvilkor
för befattningen, har det, såsom ofvan blifvit antydt, funnits nödigt att
inskränka kanslibiträdets befogenhet till de i 3 § uppräknade bestyr,
hvilka alla. äro af synnerligt enkel beskaffenhet. Härigenom torde
emellertid det praktiska behofvet vara hufvudsakligen tillgodosedt, helst
om hvad Beredningen särskildt föreslagit rörande rätt för part att få
expeditioner och andra handlingar sig tillsända med allmänna posten
varder upphöjdt till lag.
Till kanslibiträdets befattning skulle enligt 3 §, under ofvannämnda
allmänna förutsättningar, höra att å domarens vägnar:
l:o) emottaga handlingar, hvilka enligt lag må till domaren ingifvas,
äfvensom vad, anmälanden och andra framställningar, som ankomma på
åtgärd eller pröfning af domaren. Någon rätt att ingå i pröfning af
det sålunda einottagna eller att med anledning deraf fatta beslut har
ej kunnat kanslibiträdet tillerkännas. Kanslibiträdet eger följaktligen ej
befogenhet att pröfva, huruvida emottaget vad blifvit inom rätt tid er-
lagdt eller om vad mot det ifrågavarande beslutet är enligt lag tillåtet;
2:o) emottaga och öppna bref och andra försändelser, försedda med
adress till domsagans kansli. Åt kanslibiträdet har nemligen ansetts
kunna utan olägenhet lemnas i uppdrag att i domarens frånvaro emot¬
taga och öppna icke blott försändelser, som äro stälda till kansliet, utan
äfven sådana till domaren eller domareembetet stälda försändelser, hvilka
äro försedda med adress till domsagans kansli;
3:o) meddela resolution å skriftlig ansökan om stämning. Någon
befogenhet att på endast muntlig framställning meddela stämnings-
resolution har Beredningen med afseende å de behörighetsvilkor, som för
befattningen blifvit uppstäda, ansett icke böra kanslibiträdet tilläggas;
4:o) tillhandahålla expeditioner och andra handlingar, hvilka rätt¬
sökande eger att hos domaren utbekomma, samt
5:o) besörja handlingars försändande med posten till rättsökande
i enlighet med derom gällande föreskrifter.
På domaren ankommer att tillse, att ifrågavarande expeditioner
varda färdiga å föreskrifven tid och inlemnade på kansliet, äfvensom
27
att hos honom gjorda framställningar om dylika handlingars öfversän¬
dande med posten blifva kanslibiträdet meddelade, der försändandet icke
hunnit ske innan kanslibiträdets tjenstgöring vidtager. Rörande ifråga¬
varande ämne hänvisas i öfrigt till det af Beredningen framlagda sär¬
skilda förslag till förordning angående skyldighet för domare å landet
att till rättsökande öfversända handlingar med posten.
Den, som förordnats att förrätta visst ting eller handlägga visst
ärende, bör naturligtvis å domsagans kansli låta tillhandahålla de ex¬
peditioner, hvilka icke skola på grund af gällande föreskrifter vara att
tillgå inom annat tingslag än det, der kansliet är beläget.
Den befogenhet, som tillerkänts kanslibiträdet, bör tillkomma detta
icke blott under den kungjorda kanslitiden utan äfven under annan
tid, då kansliet faktiskt hålles öppet. Skulle kanslibiträdets befogenhet
upphöra vid ett visst, på förhand bestämdt klockslag, kunde sådant i
många fall medföra osäkerhet för de rättsökande och förvecklingar af
ganska betänklig beskaffenhet. En begränsning af kanslibiträdets be¬
fogenhet till vissa timmar skulle ock, utan att vara af behofvet påkallad,
inskränka gagnet af den ifrågavarande inrättningen.
Kanslibiträdet .handlar i sin befattning å domarens vägnar, och i 4 §.
4 § har derföre stadgats att, om kanslibiträdet enligt 3 § emottagit
handling, vad eller framställning, sådant skall vara så gilt, som om
domaren sjelf mottagit det sålunda aflemnade. Påkallar emellertid in-
gifven handling — såsom bevakningsinlaga i konkurs, bestridande af
ackord och dylikt — åtgärd å viss dag, som vid handlingens ingifvande
redan är bestämd, kan sakegaren uppenbarligen ej undgå att sjelf stå
risken, om domaren icke kommer i tillfälle att af handlingen taga del
så tidigt, att åtgärden kan å den bestämda dagen vidtagas. Ett lika
förhållande kan redan nu inträffa, såsom i det fall, att särskild domare
blifvit förordnad att handlägga konkursmål å inställelsedagen, och be¬
vakningsinlaga före inställelsetiden aflemnas till ordinarie domaren.
Då domaren å landet i regeln är ordförande i Egodelningsrätteri, har 5 §.
Beredningen ansett sig kunna i 5 § föreslå, att handling, som enligt
stadgan om skiftesverket i riket skall ingifvas till Egodelningsrättens
28
ordförande, må jemväl i det fall, att denna befattning utöfvas af annan
än domaren, ingifvas å domsagans kansli med samma verkan, som om
ingifvandet skett till Egodelningsrättens ordförande. Huru i visst fall
bör med sådan ingifven handling vidare förfaras, angifves i 8 §.
Att uttryckligen utsäga, att stadgandet i 5 § gäller äfven i fråga
om handlingar, som enligt lag skola ingifvas till ordförande i Egoskil-
nadsrätt, har Beredningen icke ansett nödigt. Afvittringen lärer numera
vara afslutad öfverallt med undantag blott för vissa delar af Vester-
bottens och Norrbottens läns lappmarker; och som 23 § i stadgan om
afvittring i dessa lappmarker den 30 Maj 1873 föreskrifver, att om
rättegången och om sökande af ändring i Egoskilnadsrätts beslut skall
gälla hvad derom för Egodelningsrätt är stadgadt, torde den i 5 § gifna
bestämmelse utan särskildt omnämnande blifva tillämplig i fråga om
handlingar, som skola ingifvas till ordförande i Egoskilnadsrätt inom
nämnda lappmarker.
6 §■ Då det uppenbarligen är af största vigt, att domaren erhåller till¬
förlitlig kännedom om allt hvad å kansliet i hans frånvaro förekommit
af beskaffenhet att tillhöra hans handläggning eller påkalla hans åtgärd,
har i 6 § meddelats stadgande om skyldighet för kanslibiträdet att föra
diarium, derur domaren må inhemta sådan kännedom. Med denna an¬
ordning afses ock att vinna nödig kontroll å kanslibiträdets åtgöranden.
Hvarje ärende, som inkommer å kansliet under det kanslibiträdet
der tjenstgör, skall i regeln antecknas i diariet. Ett undantag har
Beredningen likväl af lätt insedda skäl ansett böra ega rum beträf¬
fande framstäld begäran om utbekommande af expedition, som finnes
tillgänglig å kansliet, så framt handlingen af kanslibiträdet genast ut-
lemnas.
Beträffande diariets förande torde erfordras åtskilliga föreskrifter,
hvilka ej lämpligen kunna inflyta i denna lag. Beredningen anser sig
dock böra här antydningsvis nämna, att enligt Beredningens uppfatt¬
ning diariet bör, efter gifvet formulär, föras så, att det upptager för
hvarje dag, då kanslibiträde tjenstgjort, de inkomna ärendena i samman¬
hängande följd, samt att kanslibiträde vid hvarje ärende i särskild ko-
29
lumn tecknar sitt namn, en anordning, hvilken särskilt är af vigt, der
flera personer vexelvis tjenstgöra såsom kanslibiträde. ,
Kanslibiträde bör otvifvelaktigt vara behörigt och pligtigt att meddela
utdrag ur diariet till bevis om emottagande af handling eller framställ¬
ning. Såsom föregående stadganden utmärka, eger ej kanslibiträde be¬
hörighet att pröfva lagligheten af vad och sålunda icke heller att derom
meddela sådant bevis, som Rättegångsbalken afser. Det torde emeller¬
tid kunna befaras, att en vid rättegångars utförande ovan part, under
förmenande, att erhållet diariiutdrag angående vadet vore tillfyllest,
uraktläte att uttaga domarens vadebevis och, i saknad af de närmare
föreskrifter för talans fullföljande, hvilka detta bevis skall innehålla,
försummade att iakttaga hvad honom ålåge för fullföljd af sin talan.
Beredningen har derföre ansett nödigt, att i diariiutdrag, som kansli¬
biträdet meddelar angående vad, tillägges uttrycklig erinran att, om do¬
maren pröfvar vadet lagligt, vadebevis kommer att af honom utfärdas.
Stadgandet i första stycket af 7 § afser att förekomma obehörigt 7 §.
dröjsmål med vidtagande af de på domaren beroende åtgärder, som i
hans frånvaro inkomna ärenden påkalla. Uppenbarligen åsyftas här
allenast den domare, som förvaltar domareembetet och hvilken det också
måste åligga att, när annan domare har att handlägga särskildt ärende,
delgifva denne hvad i sådant ärende kan hafva inkommit på kansliet.
Då af skal, som vid 1 § redan blifvit antydda, uttryckliga föreskrifter
för de flerehanda olika förhållanden, som kunna inträffa då en del af
domarens tjenstegöromål öfverlemnats till vikarie, ansetts icke tjenligen
kunna i lagen upptagas, har ej heller införts uttrycklig föreskrift om
öfverlemnande till vikarie af inkomna handlingar.
För åtskilliga fall stadgas i lag, att åtgärd, som i anledning af
inkommet ärende erfordras, skall af domaren vidtagas genast eller inom
viss tid efter det ansökan eller annan handling inkom, såsom i fråga
om utfärdande af offentlig stämning i konkurs, utsättande af urtima
ting i mål angående gäldenär försättande i konkurs, tillhandahållande
af expeditioner m. m. Om nu en handling eller framställning af ifråga¬
varande beskaffenhet emottagits af kanslibiträdet, är sådant, enligt 3 §
30
i förslaget, lika gilt som hade ärendet blifvit anhängiggjordt hos doma¬
ren; men när denne är af embetsresa eller annat laga skäl hindrad att
inhemta kännedom om ärendet, kan han ej deri vidtaga någon åtgärd
förr än hindret upphört. Tiden för åtgärds vidtagande bör alltså räknas
från den dag, då domaren egt tillfälle att taga kännedom om ärendet.
Den bestämmelse, hvilken blifvit härom införd i andra stycket af 7 §,
har jemväl föranledt ändring i 7 och 86 §§ Konkurslagen; och har Be¬
redningen dertill uppgjort särskilt förslag.
Enligt 71 § Konkurslagen skall å inställelsedagen domaren å lan¬
det utsätta viss dag inom två veckor derefter, då skriftligen författade
anmärkningar mot bevakade fordringar senast skola till domaren af-
lemnas, äfvensom för tvistiga frågors behandling å sammankomst inför
Rättens ombudsman viss dag, minst en och högst två veckor efter tiden
för anmärkningarnes aflemnande; och har domaren, jemlikt 73 §, att,
derest anmärkningsskrift inom den derför utsatta tiden inkommer, öfver¬
sända den till ombudsmannen. Emellertid lärer kunna inträffa, att do¬
maren till följd af embetsresa eller af annan laga orsak är frånvarande
från kansliet vid utgången af den för anmärkningars afgifvande bestämda
tid och förhindrad att till Rättens ombudsman tillräckligt tidigt öfver¬
sända inkomna anmärkningar. För sådana undantagsfall har skrifternas
öfversändande till ombudsmannen ansetts böra på domarens tillsägelse
ombestyras af kanslibiträdet. Men för att kunna fullgöra detta bestyr
måste biträdet veta, hvilken i konkursmålet blifvit förordnad till Rättens
ombudsman, inom hvilken tid anmärkningar skolat aflemnas o. s. v.
Nödiga upplysningar i sådana hänseenden bör domaren, när han ser sig
hindrad att sjelf fullgöra ifrågavarande embetsåliggande, meddela kansli¬
biträdet för hvarje särskildt fall.
8 §. för den händelse, att annan än den som förvaltar domareembetet
är ordförande i Egodelningsrätt, har Beredningen ansett nödigt före¬
skrifva, att handling i egodelningsmål, hvilken inlemnats å domsagans
kansli, skall genom domarens försorg öfverlemnas till Egodelningsrättens
ordförande. Det torde nemligen ej kunna ifrågasättas, att den sist¬
nämnde, då han ej utöfvar domareembetet, skall granska det å domsagans
31
kansli förda diariet eller eljest efterforska, huruvida någon till hans be¬
fattning hörande handling inkommit å kansliet.
Med afseende å beskaffenheten af kanslibiträdets befattning och det 9 §.
förhållande, hvari biträdet står till domaren, bör det tillkomma denne
att till kanslibiträde förordna den han finner lämplig och villig att
åtaga sig befattningen. Af samma anledning bör domaren ega åter¬
kalla förordnandet, när han finner skäl dertill, utan rätt för kanslibiträdet
att deröfver föra klagan.
För att förekomma de olägenheter, som skulle uppstå deraf att, i
händelse kanslibiträde blefve hindradt att sköta sin befattning, ej genast
funnes att tillgå annan, som vore behörig att i stället öfvertaga befatt¬
ningen, har det lemnats domaren öppet att på samma gång han för¬
ordnar kanslibiträde eller eljest när behof deraf uppstår utse en eller
flera suppleanter att vid förfall för kanslibiträde fullgöra kanslibiträdets
åligganden. Genom en sådan föreskrift torde ock undanrödjas de be¬
tänkligheter, som af åtskilliga ledamöter i Förstärkta Lagberedningen
uttalats emot ett stadgande angående skyldighet för domaren att jemväl
under allmänt ting, som förrättades å annan ort än den, der domsagans
kansli vore förlagdt, hålla kansliet å vanligt ställe tillgängligt.
Då det är af vigt, att såväl vederbörande Hofrätt som allmänheten
må känna, hvilka äro anstälda såsom kanslibiträden och suppleanter,
har i 9 § meddelats föreskrift om skyldighet för domaren att anmäla
när förordnande meddelas eller upphör.
Såsom i det föregående blifvit framhållet, har Beredningen ej ansett ±o oc/j
sig kunna uppställa juridisk embetsexamen såsom vilkor för behörighet H §§■
att vara kanslibiträde. Att innehafvare af sådan befattning skall hafva
uppnått myndig ålder, har funnits nödigt, helst han måste vara under¬
kastad tjenstemannaansvar och ersättningsskyldighet för sina åtgöranden.
Särskilt med afseende derå, att qvinnor numera allmänt anlitas
såsom skrifbiträden, har Beredningen ansett det böra uttryckligen ut¬
talas, att qvinna må kunna till kanslibiträde förordnas.
32
II.
Förslag till Lag angående förändrad lydelse af vissa §§ i Konkurslagen.
7 §. I 7 § 2 inom. Konkurslagen stadgas skyldighet för borgenär, som
ingifvit ansökning om gäldenär försättande i konkurs, att — sedan
domaren förelagt gäldenären viss tid efter delfåendet att förklara sig
öfver ansökningen — tillställa domaren bevis öfver delgifvandet sist
inom fjorton dagar efter det ansökningen är gjord. Enligt bestämmel¬
serna angående domsagas kansli skall ansökningen anses vara gjord
då den ingifves å kansliet, äfven om domaren ej är der tillstädes;
och derest domaren är frånvarande på embetsresa, kan någon tid
komma att. förflyta innan han blifver i tillfälle att å den ingifna an¬
sökningen teckna föreläggande för gäldenären att sig deröfver förklara.
Vid sådant förhållande kunde inträffa fall, då ofvan angifna tid, inom
hvilken delgifningsbeviset skall vara ingifvet till domaren, blifver otill¬
räcklig; och har med anledning häraf Beredningen ansett den ändring-
böra i 7 § 2 mom. vidtagas, att tiden för delgifningsbevisets ingifvande
bestämmes till fjorton dagar efter det föreläggandet för gäldenären af
domaren meddelades.
71 och Enligt 7 § i förslaget till lag angående domsagas kansli skola under
73 §§■ vissa förutsättningar de anmärkningsskrifter emot bevakade fordringar,
som blifvit å domsagas kansli aflemnade, öfversändas af kanslibiträdet
till Rättens ombudsman. I följd häraf torde någon jemkning påkallas
i det uti 73 § Konkurslagen upptagna stadgandet, att domaren vid öfver¬
sändande af anmärkningsskrifterna till Rättens ombudsman tillika skall
bestämma viss dag, då parterna, derest ej förlikning kan träffas, hafva
att inför Rätten sammankomma. Bestämmande af denna dag synes
utan olägenhet kunna ske redan å inställelsedagen, helst domare ålandet
är pligtig utsätta dagen så, att den infaller å det lagtima ting, som
inträffar näst efter sammanträdet inför Rättens ombudsman, der ej ur¬
tima ting varder äskadt. Af Beredningen har derför blifvit föreslaget,
33
att i 71 § intages en föreskrift, att domaren skall redan å inställelse¬
dagen bestämma viss dag, då parterna, derest förlikning angående jäf
ej kan träffas, skola sammankomma inför Rätten. Godkännes detta
förslag, kommer af 73 § den del att uteslutas, som afser bestämmande
af dagen för inställelsen vid Rätten.
Af enahanda skäl, som vid förslaget till ändring i 7 § 2 mom. 86 §.
Konkurslagen anförts, har Beredningen ansett, att tiden för ingifvande
till domaren af bevis om delgifvande af det i 86 § omförmälda före¬
läggande bör beräknas från den dag, föreläggandet meddelades.
Vid öfverläggningarna inom Beredningen angående de ändringar i
Konkurslagen, hvilka borde föranledas af den föreslagna Lagen angående
domsagas kansli, har fråga uppstått, huruvida någon ändring i 69 §
Konkurslagen vore af behofvet påkallad.
Fall kunna nemligen inträffa, då eu å domsagas kansli före in¬
ställelsetiden ingifven bevakningsinlaga icke kan å inställelsedagen af
domaren anmälas. Detta förhållande uppstår, då bevakningsinlaga in¬
kommit till kansliet först sedan domaren attest till annan ort, der
inställelsen för fordringars bevakande skall ega rum, äfvensom när do¬
maren eljest varit, borta då bevakningsinlagan å kansliet ingafs och han
sedermera i följd af embetsresor hindrats att af inlagan taga del så tidigt,
att tillkännagifvande om densamma kunnat å inställelsedagen ske. Då
emellertid det synes möta betänklighet att för dylika fall stadga samma
förfarande som i fråga om efterbevakning, helst derigenom skulle för
den borgenär, som ingifvit bevakningshandlingen, kunna uppkomma
kostnader, kanske öfverstigande den utdelning, han i konkursen kunde
påräkna, har Beredningen ansett ifrågavarande § i Konkurslagen böra
bibehållas oförändrad, och detta så mycket hellre, som det står den
fordringsegare, hvilkens bevakningsinlaga under förutnämnda förhållanden
förfallit, öppet att, der han så önskar, genom efterbevakning bereda sig
tillfälle till utdelning i konkursen för sin fordran.
34
III.
Förslag till Lag angående förändrad lydelse af 10 § i Förordningen om
boskilnad m. m.
tiar, sedan makars egendom blifvit till konkurs afträdd, make som
söker boskilnad ingifvit sin ansökan derom å domsagas kansli inom den
i lag föreskrifna tid, d. v. s. sist å inställelsedagen, men kan af anled¬
ning, som i det föregående redan blifvit antydd, ansökningen ej blifva
af domaren föredragen å denna dag, synes en uttrycklig bestämmelse
nödig, huru med ansökningen bör förfaras. Saknas dylik bestämmelse,
torde man nemligen kunna sätta i fråga, huruvida ej ansökningen vid
detta förhållande skulle anses förfallen, utan att rättighet att söka bo¬
skilnad sedermera kunde genom någon åtgärd, motsvarande efterbevak-
ning, återvinnas.
Till förekommande af eu sådan påföljd, hvilken skulle innebära en
verklig obillighet, och då vederbörande i de fåll, hvarom här är fråga,
synas kunna höras öfver boskilnadsansökningen på enahanda sätt, som
i 80 § Konkurslagen är föreskrifvet i fråga om fordringsanspråk, hvilka
anmälas efter inställelsedagen, har ett stadgande i sådant syfte blifvit
tillagdt i 10 § af förevarande förordning.
IV.
Förslag till Förordning angående skyldighet för domare å landet att till
rättsökande öfversända handlingar med posten.
Någon skyldighet för domare å landet att på begäran af rättsökande
med posten öfversända expeditioner eller andra handlingar, hvilka sökan¬
den eger att hos domaren utbekomma, linnes för närvarande icke i lag stad-
35
gad. På domarens välvilja är det således beroende, om en af rättsökande i
sådant hänseende gjord framställning villfares eller lemnas utan afseende.
I senare fallet är den rättsökande nödsakad att antingen anlita ombud
eller ock företaga särskild resa till domarens bostad. 1 de domsagor,
der domaren ej är boende i stad, torde emellertid lämpliga ombud å
domarens boningsort ofta icke vara att tillgå, och en resa till domaren
är mången gång förenad med ej obetydlig kostnad. Uppenbarligen
vore det under sådana förhållanden synnerligen önskvärdt, om de rätt¬
sökande kunde berättigas att medelst posten reqvirera och få sig till¬
sända sådana handlingar, som skola dem af domaren tillhandahållas.
För ett stadgande i lag om förpligtelse för domaren att härutinnan gå
allmänheten tillhanda torde mängden af de göromål, som åligga domaren,
hittills hafva utgjort giltigt hinder. Under förutsättning att domsagans
kansli varder så ordnadt, att domaren eger att åt kanslibiträdet upp¬
draga vissa göromål af enklare beskaffenhet, har Beredningen emeller¬
tid, såsom förut framhållits, ansett domaren kunna och böra förpligtas
att under vissa vilkor gå rättsökande tillhanda i nu ifrågavarande hän¬
seende.
Såsom vilkor för domarens skyldighet att öfversända handling med 1 §.
posten har föreslagits, att begäran derom skall ske skriftligen. En blott
muntlig begäran kan nemligen lätt leda till missuppfattning och lemna
domaren i saknad af bevis angående den gjorda framställningen.
Den i förslaget intagna bestämmelsen, att begärd handling skall
sändas under rekommendation, har ansetts nödig till säkerhet ej blott
för den rättsökande utan äfven för domaren. Förslaget i denna del
påkallar dock, om detsamma godkännes, en ändring åf allmänna post¬
stadgan, ^sävidt den innehåller förbud mot rekommendation af paket.
Den ersättning, som bör tillkomma domaren för bestyret med
handlings öfversändande enligt 1 §, har Beredningen ansett böra utgå
med samma belopp, som kommissionär eger uppbära enligt Kongl.
Kungörelsen den 28 Maj 1886, eller för hvarje försändelse 75 öre,
hvilket belopp jemte ersättning för stämpelpapper, lösen, porto och
rekommendationsafgift torde böra af sökanden förskottsvis gäldas.
36
2 §. I domsagor, der domare redan nu gå rättsökande tillhanda med
handlingars afsändande, lärer vunnits den erfarenhet, att de rättsökande
i de flesta fall önska få handlingarne sig tillsända med användande af
postförskott. Härigenom besparas kostnaden för rekommendation af
brefvet, hvari handlingen begäres, och undgår sökanden äfventyret, att
hans framställning möjligen lemnas utan afseende, i fall de insända
penningarne understiga sammanlagda beloppet af de ersättningar, han
har att gälda och hvilka han ofta ej kan på förhand fullt noggrant
beräkna. Härtill kommer, att med detta befordringssätt domaren be¬
frias från det eljest säkerligen ej sällan förekommande besväret att
redovisa uppkommande öfverskott å insända medel. Beredningen har
derföre funnit sig böra föreslå att, för den händelse penningar alls icke
eller till otillräckligt belopp aflemnats, domaren ändock skall vara pligtig
att afsända begärd handling och då medelst användande af postförskott.
Som dock uppenbai’t är, att bland de många personer, som anlita do¬
maren, finnas sådana, hvilka, när en begärd expedition kanske ej vidare
är af nöden, underlåta att inlösa postförskottet, så att domaren möjligen
tillskyndas förlust, motsvarande åtminstone den med postförskottsför-
sändelsen förenade kostnad, har det ansetts skäligt, att till godtgörelse
för den i dessa fall domaren ålagda särskilda risk ersättningen för för¬
sändelsen sättes i någon mån högre eller till en krona, då postförskott
användes. Detta bör så mycket mindre möta betänklighet, som de
förmåner, hvilka härmed beredas den rättsökande, äro ganska afsevärda,
och det dessutom beror på sökanden sjelf, om detta befordringssätt skall
användas eller ej.
.9 §. Fall lära kunna inträffa, då den rättsökande anser försändelsens
rekommenderande ej innebära tillräcklig trygghet, såsom när afsändandet
gäller intecknadt skuldebref eller annan handling af högt värde. Den
sökande bör då ega att på sin bekostnad få försändelsen assurerad till
det belopp, han pröfvar nödigt. Då man emellertid icke kan fordra,
att domaren skall vidkännas eller förskjuta den särskilda kostnaden för
assurans, har såsom vilkor föreskrifvits, att sökanden skall förskottsvis
erlägga nödiga medel för gäldande af assuransafgiften.
37
Enär det måste antagas, att sökande, hvilken begärt försändelses
assurerande, icke vill underkasta sig risken att få den befordrad på ett
mindre betryggande sätt, samt det icke bör åläggas domaren att, der
assuransbeloppet ej blifvit angifvet, företaga den stundom ganska vansk¬
liga uppskattningen af försändelsens värde, har Beredningen ansett
att, då sökanden underlåtit att aflemna tillräckliga medel till assurans-
afgiften eller att angifva assuransbeloppet, domaren ej bör vara pligtig
att öfversända den begärda handlingen med posten. Uppenbart är dock
att, om domaren, oaktadt sökanden ej insändt nödiga medel till gäldande
af assuransafgiften, öfversänder den begärda handlingen under assurans
till angifvet belopp och medelst postförskott uttager det felande beloppet,
han är berättigad att åtnjuta den i 2 § stadgade godtgörelse för för¬
sändelsen.
I likhet med hvad i Kongl. Kungörelsen den 28 Maj 1886 skett 4 §.
har här intagits bestämmelse, att den, som styrkt sin fattigdom, är fri
från erläggande af godtgörelse för besväret med försändelsen, men dock
pligtig att förskottsvis aflemna nödiga postpenningar.
På samma gång det funnits lämpligt att här tydligt utsäga, att 5 §.
den skriftliga begäran, hvarom i 1 § talas, må framställas i bref till
domaren, har tillika bestämts, att en dylik begäran äfven må göras i
bref till domsagans kansli. Afser en sådan begäran handling, som redan
är färdig och å kansliet tillgänglig, kan och bör nemligen kanslibiträdet,
om domaren är frånvarande, genast afsända handlingen.
Att sökanden sjelf skall stå risken, om ett af honom afsändt, bref
ej i rätt tid kommer domaren tillhanda, eller om begärd och i enlighet
med denna författning expedierad försändelse förkommer, har synts Be¬
redningen så uppenbart, att särskild bestämmelse derom icke ansetts
vara af nöden.
38
Särskilt yttrande
af
Assessoren Wold.
Det af Beredningen framlagda förslag till lag angående domsagas
kansli är i likhet med de flesta gällande författningar, som afse domaren
å landet, uppstäldt närmast med hänsyn till det normala fall, att härads-
höfdingeembetet inom hvarje domsaga handhafves af en enda person.
Huru de gifna stadgandena skola tillämpas i den händelse, att embetet
samtidigt utöfvas af två eller flera, måste afgöras genom granskning af
lagens anda och mening. I de flesta fall bereder nämnda förhållande
inga afsevärda svårigheter. Det är sålunda uppenbart, att med ordet
»domaren» i 1 och 9 §§ af förslaget — der fråga är om vissa för hela
domsagan gemensamma förvaltningsåtgärder, som ej kunna af mer än
en person utföras — måste förstås den person, som handhafver det
hufvudsakliga domareembetet (hvilken person jag i det följande för
korthetens skull betecknar med uttrycket »häradshöfdingen»); på andra
ställen åter är det lika tydligt, att under ordet »domaren» måste inbe¬
gripas eu hvar, som utöfvar någon del af domareembetet, således jem¬
väl den, som förordnats allenast att förrätta ett visst ting eller att hand¬
lägga något särskildt mål eller ärende (»speciel vikarie»). I några fall,
såsom särskildt i fråga om 2 §, första och sista stycket af 3 § samt
första stycket af 7 §, torde deremot tolkningen af lagtexten i före¬
varande hänseende vara ganska vansklig. Förslagets syfte är emellertid,
enligt hvad i motiven delvis antydes, att kanslibiträdet skall vara plig-
tigt att, der ej »häradshöfdingen» annorlunda bestämmer, vara tillstädes
å kansliet under den kungjorda kanslitiden. Har kanslibiträdet frikallats
från inställelse utan att suppleant inkallats till tjenstgöring, åligger det
39
»häradshöfdingen» att sjelf tjenstgöra å kansliet icke blott för egen del
utan äfven i egenskap af kanslibiträde åt »speciel vikarie», som ej är
närvarande å kansliet, dock utan skyldighet att föra diarium. »Härads¬
höfdingen» skall alltså i nämnda fall vara berättigad och pligtig att å
»vikariens» vägnar emottaga handlingar, vad och andra framställningar
med samma verkan, som om de ingifvits till »vikarien»; att tillställa
denne det sålunda emottagna; att tillhandahålla »vikariens» å kansliet
inlemnade expeditioner, samt att ombesörja försändning af sådana expe¬
ditioner med posten i enlighet med gällande föreskrifter. Samma rätt
och pligt i förhållande till frånvarande »vikarie» tillkommer »häradshöf¬
dingen» jemväl i det fall, att han under kanslibiträdets tjenstgöring
inkommer i kanslirummet. Har kanslibiträdet tjenstgjort, är det »härads¬
höfdingen», som har till åliggande att dagligen taga del af diariet och
att tillställa »vikarien» de inkomna ärenden, som tillhöra dennes hand¬
läggning.
Huruvida, i saknad af förenämnda antydningar i motiven, med vanliga
tolkningsregler skulle kunna åt lagen gifvas en sådan tillämpning, som
nu angifvits, synes mig ganska tvifvelaktigt. Med den stora omfattning,
hvari numera vikariatsystemet hos oss tillämpas, måste det dock anses
synnerligen önskvärdt, att stadgandena i förevarande afseende blifva
fullt tydliga; och i allt fall synes mig en lagförändring, hvarigenom en
domare förpligtas att under viss förutsättning biträda vid en annan
domares expeditionsgöromål, vara af den vigt, att den bör i lagen di¬
rekt uttalas. Vill man hafva lagen på förenämnda sätt tillämpad, torde
följaktligen ett förtydligande af sjelfva lagtexten vara afbehofvet påkalladt.
För min del är jag emellertid af den åsigt, att ofvan anförda
otydligheter delvis böra afhjelpas genom en ändring i sak, nemligen
på det sätt, att kanslibiträdets tjenstgöring blifver permanent. Med
förslagets anordning torde missförstånd och förvecklingar lätt kunna
uppstå. Befinnes kansliet vid något tillfälle stängdt under den kun¬
gjorda kanslitiden, kommer frågan, huruvida »häradshöfdingen» eller
kanslibiträdet skall bära ansvaret derför, att i vissa fall bero på den
omständigheten, om bevisning må kunna åstadkommas derom, att
40
»häradshöfdingen» frikallat kanslibiträdet från tjenstgöring. Det torde
ock vara mindre lämpligt, att kanslibiträdets befogenhet skall upphöra,
så snart domaren inkommer i kanslirummet, så att t. ex. en af kansli¬
biträdet utfärdad stämning skall kunna förklaras ogin, om det visas, att
»häradshöfdingen» vid stämningens utfärdande tillfälligtvis uppehållit sig
å kansliet. Vill man bereda domaren någon verklig lättnad i de meka¬
niska kanslibestyren och skapa en institution, som är mägtig af någon
vidare utveckling, synes det mig vara nödvändigt att låta kanslibiträdet
fungera ständigt. För sådant ändamål torde det ej vara nödigt att höja
det föreslagna förvaltningsbidraget. Det lärer väl nu knappast finnas
någon domare å landet, som icke, åtminstone vissa tider på året, an¬
vänder enskildt biträde; och om den aflöning, som detta biträde för
närvarande åtnjuter, höjes med trehundra kronor mot skyldighet för
biträdet att derjemte tjenstgöra å kansliet hvarje helgfri dag två tim¬
mar — under hvilken tid ju äfven annat arbete ofta nog kan utföras
— torde ingenstädes någon verklig svårighet möta att till befattningen
erhålla lämplig sökande. Med de medel, som inflyta för bestyret med
expeditioners försändande med posten till rättsökande, beredes domaren
dessutom tillfälle att lemna kanslibiträdet än större löneförmåner.
De ändringar i lagtexten, som af nu föreslagna anordning föran¬
ledas, äro helt få. Sålunda skulle i 2 § orden: »der ej domaren annor¬
lunda bestämmer» borttagas samt i 3 § inledningen komma att lyda:
»Kanslibiträde har att å kansliet å domarens vägnar»; hvarjemte i sista
stycket af 3 § orden »i domarens frånvaro» skulle uteslutas.
Vidtagas dessa ändringar, torde tolkningen af det i förslaget före¬
kommande ordet »domaren» icke föranleda svårigheter i andra lagrum,
än första stycket af 7 § och 8 §. Lika med Beredningens flertal anser
jag, att »speciel vikarie» lika litet som ordförande i Egodelningsrätt bör
vara pligtig att dagligen taga del af diariet; men sådant synes mig
böra åtminstone antydas i sjelfva lagtexten. Enklast torde detta kunna
ske derigenom, att ordet »domaren» på alla de ställen i förslaget, der
det förekommer i betydelse af den person, som handhafver det hufvud-
sakliga domareembetet, utbytes mot ordet »häradshöfdingen». Dessa två
41
ord förekomma väl eljest i lag såsom synonyma; men om de båda
användas i en ny lag, kan syftet dermed ej gerna missförstås; och någon
retroaktiv verkan på tolkningen af äldre lag kan uppenbarligen ej deraf
befaras. De lagrum, i hvilka sådan redaktionsförändring enligt min
åsigt bör vidtagas, äro 1 § (3 ställen), 5 § (1 ställe), 7 § första stycket
(1 ställe), 8 § (2 ställen) och 9 § (4 ställen). I fråga om åtminstone
en del af de utaf Svea Hofrätt förordnade ständiga brottmålsdomare
torde dessutom en bestämmelse vara nödig, enligt hvilken ifrågavarande
lag förklaras icke vara å dem tillämplig; men en sådan bestämmelse
torde lämpligast gifvas i form af ett tillägg till de om dessa brottmåls¬
domare gällande specialförfattningar.
Det framlagda förslaget till förordning angående skyldighet för
domare å landet att till rättsökande öfversända handlingar med posten
har jag icke kunnat biträda. Man har ofta och med skäl klagat öfver
mängden af de olikartade bestyr, hvilka, utom det egentliga tingsar-
betet, åligga domaren å landet. Dessa bestyr inkräkta mångenstädes
högst betydligt på den tid, som rätteligen borde till vigtigare domare-
värf användas. Den brådska, hvarunder i många domsagor domböcker
och andra protokoll måste uppsättas och justeras samt domar och utslag
författas, kan ej annat än menligt inverka på dessa arbeten. Ofta nog
saknar domaren till och med tid att på förhand studera de till tingen
uppskjutna målen så grundligt, som för en framgångsrik, kraftig process¬
ledning är af nöden. De nu framlagda förslagen bereda visserligen
domaren någon lättnad i de nya förpligtelse^ som genom samma förslag
honom påläggas; men granskar man närmare 3 § i förslaget till lag
angående domsagas kansli, finner man snart, att den lindring, som
genom detta förslag skulle beredas domaren i fråga om de honom nu
åliggande göromål, är af ganska ringa betydelse. Skulle vid revisionen
af nu gällande lag angående rättsmedlen skriftvexlingen i besvärsmålen
komma att delvis förläggas till underdomaren, lärer dennes tid deraf
blifva än ytterligare upptagen. Äfven om domaren i största utsträck-
6
42
ning tager kanslibiträdets tjenst i anspråk för besörjande af handlingars
försändande med posten till rättsökande, måste domarens tid komma att
i någon mån upptagas af detta nya bestyr, helst sedan bruket att på
sådant sätt reqvirera handlingar hunnit blifva mera allmänt. Domaren
har nemligen att emottaga och till kanslibiträdet öfverlemna de till do¬
maren inkommande reqvisitioner, dervid han, för att sjelf undgå ansvar
för möjlig försummelse, måste hålla tillsyn derå, att reqvisitionerna
blifva ordentligt införda i diariet. Han har vidare att till kanslibiträdet
öfverlemna insända porto-, rekommendations- och assuransafgifter samt
att mottaga redovisning för influtna medel, för hvilken redovisnings
kontrollerande han kan nödgas genomgå den vidlyftiga bokföring, som
detta uppdrag lärer göra nödvändig.
Oaktadt nu angifna olägenheter och ehuru jag dessutom befarar,
att domaren med den föreslagna anordningen lätt nog kan blifva utsatt
för obehag från dessa, visserligen ej talrika, men vanligen ganska fyn¬
diga personers sida, hvilka älska att trakassera domaren, skulle jag dock
ej tveka att å domaren lägga jemväl ifrågavarande nya förpligtelse, om
ingen annan lämplig utväg funnes. En reform i detta hänseende är nem¬
ligen otvifvelaktigt af behofvet påkallad. Det torde likväl icke vara
nödigt att för ändamålet inslå på den väg, som af Beredningen före¬
slagits. Blefve kanslibiträdets tjenstgöring permanent, skulle förenämnda
olägenheter kunna afhjelpas derigenom, att ifrågavarande bestyr öfver-
flyttades från domaren till kanslibiträdet. Enligt min mening kan
emellertid frågan lösas äfven på ett annat sätt, hvilket från den rätt¬
sökande allmänhetens synpunkt torde vara att föredraga.
Just med hänsyn till domarens strängt upptagna tid har åt de
kommissionärsbestyr, som förslaget lagt å domaren, icke kunnat gifvas
någon stor utsträckning. Domaren har ej fått till åliggande att med
rättsökande skriftvexla på annat sätt än så, att han på begäran till dem
med posten öfversänder expeditioner och andra handlingar. Han är
enligt förslaget icke pligtig att besvara förfrågningar eller att skriftligen
lemna upplysning i något hänseende, icke ens om skälen, hvarför i
något fall begärd expedition icke kan öfversändas. Vissa framställnin-
43
gar få ej göras i bref till domaren, utan måste tillställas denne af den
rättsökande personligen eller ombud för honom; och då sökanden ofta
nog icke känner någon till ombud lämplig person i den ort, der do¬
maren har sin bostad, måste han följaktligen i åtskilliga fall för ända¬
målet företaga särskild resa.
För att afhjelpa dessa olägenheter vore det otvifvelaktigt af nöden,
att hos hvarje domhafvande funnes anstäld en verklig kommissionär,
som kunde enligt en billig taxa gå allmänheten tillhanda. Mot ett för¬
slag att på detta sätt lösa frågan kunde möjligen framhållas svårigheten
att anskaffa någon till sådan befattning lämplig person, särskildt i de
domsagor, i hvilka domaren valt sin bostad på längre afstånd från stad
eller andra mera bebyggda orter, d. v. s. just i de domsagor, der be-
hofvet af kommissionär måste anses vara allra störst. Någon sådan
svårighet kan dock uppenbarligen icke förefinnas, såvida man ej hyser
betänkligheter mot att låta befattningen utöfvas af den person, som hos
domaren blifver anstäld såsom kanslibiträde. Jag tror emellertid, att
dessa betänkligheter icke förtjena synnerligt afseende. Såväl kansli¬
biträdet som kommissionären torde nemligen böra utöfva sin befattning
under tjenstemannaansvar; och det synes mig vid sådant förhållande
icke vara förenadt med någon verklig fara att anförtro kommissionär-
skap åt den person, som domaren funnit lämplig till kanslibiträde. Af
de myndigheter, hos hvilka kommissionär jemlikt Kongl. Kungörelsen
den 28 Maj 1886 skall vara anstäld, hafva ock åtskilliga till befattnin¬
gen utsett den person, som hos myndigheten är anstäld såsom aktuarie
eller registrator.
På grund af det sålunda anförda anser jag, att i stället för nu
ifrågavarande förordning bör utfärdas en författning angående anställande
af kommissionär hos domare å landet. Då det emellertid måste anses
vara af behofvet påkalladt, att kommissionär varder anstäld jemväl hos
expeditiorishafvande vid Rådstufvurätt, synes mig reformen äfven i detta
afseende böra gifvas en större utsträckning, än Beredningen föreslagit.
Det torde för öfrigt knappast kunna betviflas, att kommissionärer skulle
kunna med fördel användas jemväl hos öfverinstanserna, nemligen i
44
ansökningsärenden och mål, hvari proceduren är rent skriftlig. För
mig framstår såsom ett önskningsmål, att lagstiftningen på detta om¬
råde måtte, såvidt möjligt, fotas på samma grund i fråga om de sär¬
skilda judiciella myndigheterna.