Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 10.
1
N:o 10.
Ank. till Kiksd. kansli den 14 maj 1901, kl. 1 e. m.
Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om revision af gällande helsovårds-
och epidemistadgar.
Uti eu inom Första Kammaren vackt, till kammarens andra
tillfälliga utskott öfverlemnad motion, n:o 32, tiar herr A. von Möller
hemstält, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes låta genom sakkunniga verkställa en revi¬
sion af helsovårdsstadgan för riket den 25 september 1874 och
Kongl. Maj :ts nådiga förordning angående åtgärder mot införande
och utbredning af smittosamma sjukdomar bland rikets invånare
den 19 mars 1875.
Till stöd för sin hemställan anför motionären:
Vid äldre tiders lagstiftning i fråga om helso- och sjukvård
hade den hufvudsakliga vigten lagts å den enskilde sjukes vård och
behandling, under det att några nämnvärda åtgärder till förekommande
af sjukdom och förhindrande af dess spridning icke ansetts nödiga
så länge en sjukdom visade sig »lindrigare» och »mindre allmän»;
först då eu sjukdom befunnits »smittosam», »epidemisk» eller »mera
elakartad» hade ett inskridande i berörda syfte från det allmännas
sida ansetts af behofvet påkalladt.
Nyare tiders åskådningssätt beträffande den allmänna helso- och
sjukvården hade i vår lagstiftning fått sitt uttryck först uti ofvan-
Bih. till Jlifod. Prof. 1901. 8 Sami. 2 A/d. 1 Band. 10 Häft. (N:o 10). 1
2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (No 2) Utlåtande No 10.
nämnda helsovårdsstadga och epidemistadga. Med utfärdande af
dessa för sin tid väl afvägda och synnerligen förtjenstfulla stadgar
samt de af kong!, sundhetskollegium i anledning af desamma med¬
delade »Råd och anvisningar» hade tagits ett betydelsefullt steg
framåt och hade också, sedan dessa stadgar börjat tillämpas, ett
bestämdt framåtskridande med afseende å den allmänna hygienen
kunnat förmärkas i fråga om städerna.
Oaktadt ifrågavarande helsovårdsstadga inrymde ett särskildt
kapitel »om lielso vårdsstyrelse och allmänna helso vården på landet»,
hade man emellertid ej eu dylik gynsam erfarenhet beträffande
landsbygden, utan syntes den på en 25-årig tillämpning af nu gäl¬
lande lagstiftning i ämnet grundade erfarenheten tala för, att man
ej heller för framtiden hade att vänta någon synnerlig förändring
till det bättre, förrän nu gällande, ej fullt tidsenliga bestämmelser
blifvit genom eu sakkunnig revision ändrade, skärpta eller förtydligade.
Särskildt funne motionären, att den nuvarande sammansätt¬
ningen af de å landsbygden fungerande lielsovårdsmyndigheterna
lade hinder i vägen för ett nödigt tillgodoseende af hygienens kraf
och ett tillräckligt effektivt arbete i den allmänna helsovårdens
intresse. Det kommunalnämnderna gifna uppdraget att tjenstgöra
jemväl såsom helsovårdsnämnder blefve, enligt motionärens mening,
lätt tillbakasatt för dessa korporationers alla öfriga olikartade ålig¬
ganden, och vore det för öfrig! ej förvånande att, då åtgärder i
liygienska syften vanligen vore förenade med mer eller mindre
ekonomiska uppoffringar, nämnda myndigheter icke i praktiken
visade något lifligare intresse för dylika åtgärder.
Eu afsevärd brist i helsovårdsstadgan förefunnes deri, att
stadgan ej lemnade någon föreskrift, afsedd att verka för kommu¬
nalnämndernas kompetens uti nu ifrågavarande hänseenden. Den
bestämmelsen i berörda stadga, att vederbörande läkare egde närvara
då kommunalnämnd behandlade frågor om allmänna helso- och
sjukvården, saknade betydelse, då läkaren Unge deltaga allenast i
öfverläggningarna men ej i besluten, och de råd och anvisningar,
som enligt samma stadga kommunalnämnderna egde i helsovårds-
ärenden få sig meddelade från sundhetskollegium — numera kongl.
medicinalstyrelsen — blefve enligt sakens natur gifna allenast i
allmän form. Väl inneliölle helsovårdsstadgan bestämmelser af sedda
att förhindra helso vårdsnämnd att öfverskrida sin befogenhet, men
saknade deremot föreskrifter i det fall, att dylik myndighet skulle
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N.v 2) Utlåtande N:o 10. 3
försumma att på ett tillfredsställande sätt sköta sina åligganden i
den allmänna hygienens intresse.
Visserligen, fortsätter motionären, kunde väl medgifvas, att
den allmänna hygienen å landsbygden öfver hufvud taget ej påfor¬
drade samma uppmärksamhet som i städerna, men vid det förhål¬
landet, att antalet dödsfall i smittosamma sjukdomar å landsbygden
inom riket för närvarande uppginge till omkring 14 proc. af samt¬
liga dödsfall, hvilken siffra med anlitande af de åtgärder, som den
nyare vetenskapen lemnat till vårt förfogande, säkerligen knnde
betydligt nedbringas, förelåge derutinnan ett talande skäl för sträf¬
vande! att på lagstiftningens väg genomföra en så vidt möjligt nog¬
grann hygien äfven på landsbygden, der ofta de enskilda intressena
lade hinder i vägen för genomförande af hygieniska reformer.
Då numera, afslutar motionären sin motivering, så väl i
städerna som å landsbygden i många afseenden olika förhållanden
rådde än vid tiden för ofvannämnda författningars tillkomst samt
kännedomen om särskild! de smittosamma sjukdomarne och medlen
för deras bekämpande numera vore betydligt mer utvecklad och
vetenskapligt grundad, hvartill komme, att åtskilliga sjukdomar,
hvilka förut ej uppfattats såsom smittosamma, numera afgjordt
fått sin plats inom denna grupp, kunde de lagbestämmelser, före¬
skrifter, råd och anvisningar, som 1874 och 1875 års lagstiftning
meddelat, med allt fog anses i flera punkter föråldrade och otillräckliga,
❖
*
Vid granskning af föreliggande motion finner utskottet, att
motionären icke framstält någon anmärkning beträffande ifrågakomna
stadgars lämplighet med afseende å nuvarande förhållanden inom
rikets städer, utan erkänner fastmer det framåtskridande i hygienisk
riktning, som i dem egt mm sedan stadgarna börjat tillämpas. Anmärk¬
ningarna i motionen afse sålunda allenast förhållandena på landet,
och dess syfte synes hufvudsakligen gå ut derpå att genom skärpt
lagstiftning vinna garanti för att jemväl å landsbygden den moderna
helso- och sjukvårdens fordringar blefve bättre tillgodosedda än hvad,
eldigt motionärens mening, nu vore fallet.
Utskottet får härvid anmärka, att de hygieniska förhållandena
på landet varit föremål för vida större uppmärksamhet från stats¬
4
Första Kammarens TUlfäUiga Utskotts (N:o 2) Utlåtande Ko 10.
maktens sida efter tillkomsten af 1874 och 1875 års författningar,
än motionären synes antaga.
Efter långvariga och noggranna förarbeten utfärdades den
31 oktober 1890 Kongl. Maj:ts nådiga instruktion för läkare, som
äro för helso- och sjukvården inom visst område anstälde, äfvensom
för andre, som utöfva läkarekonsten.
Med bibehållande af den förut gällande föreskrift, som ålade
provinsialläkarne att hvar inom sitt distrikt utöfva närmaste inseendet
öfver den allmänna helso- och sjukvården, infört genom ofvan-
nämnda instruktion eu institution, särskildt af sedd för tillgodoseende
af hygienens kraf, nemligen de inom hvarje län anstälde förste
provinsialläkarne.
Desse åligga enligt instruktionen bland annat: att inom länet
utöfva tillsyn öfver den allmänna helso- och sjukvården; att verk¬
ställa de inspektioner, undersökningar och andra tjensteförrättningar,
som på dem ankomma eller hvilkas utförande af myndighet åt dem
uppdrages; att med råd och anvisningar rörande allmänna helso-
och sjukvården tillhandagå konungens befallningshafvande och
menigheter inom länet; att med uppmärksamhet följa den vid det
civila medicinalväsendet inom länet anstälda personalens tjenste-
verksamhet; samt att insamla och bearbeta statistiska uppgifter
rörande länets allmänna helso- och sjukvård och med ledning af
dessa uppgifter söka utröna orsakerna till allmännare förekommande
sjukdomar.
Vidare stadgar instruktionen, att förste provinsialläkare eger:
att äska sammanträde med helsovårds- eller kommunalnämnd för
behandling af ärende angående allmän lielso- och sjukvård; att,
derest han finner att helsovårds- eller kommunalnämnd underlåter
fullgöra sina åligganden i afseende å allmänna helso- och sjukvården
och rättelse icke kan af honom åstadkommas, han eger att hos
konungens befallningshafvande anmäla förhållandet; samt att, då
smittosam sjukdom är inom länet gängse, förste provinsialläkare skall
med ledning af de till honom inkomna rapporter och uppgifter om sjuk¬
domsfall af smittosam art inhemta närmare upplysning om de
åtgärder, som vidtagits till förekommande af smittans utbredning
äfvensom, der vidtagande af sådana åtgärder uraktlåtits eller eljest
dertill förekomme anledning, skriftligen meddela nödiga råd och
anvisningar eller, der så erfordras, hos konungens befallnings¬
hafvande göra anmälan om förhållandet och hemställa om förord-
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (No 2) Utlåtande N:o 10. 5
ilande för sig eller ortens provinsialläkare att verkställa undersök¬
ning och anordna lämpliga åtgärder.
Att den centrala myndighet, åt hvilken handhafvande! af
helso vårdsangelägenheterna är anförtrodt, jemväl i öfrigt icke lemnat
ur sigte angelägenheten att söka fullständiga föreskrifterna uti
ifrågavarande stadgar i den mån omständigheterna synas dertill
gifvit anledning, framgår bland annat deraf, att, såsom af utskottet
i dess utlåtande n:o 2 angående desinfektion af qvarlåtenskapen
efter i lungsot afliden person redan omnämnts, inom vederbörande
departement åtgärder förberedas för att epidemistadgan, hvars be¬
tydelse redan ökats genom senare tillkommen föreskrift beträffande i
antalet af de sjukdomar, för hvilkas bekämpande den skall lända till
efterrättelse, må vinna tillämpning jemväl med afseende å lung¬
tuberkulosen.
Med dessa förhållanden för ögonen kan man, enligt utskottets
förmenande, ingalunda påstå, att ej förbättring i hygienisk riktning
åstadkommits uti helso- och sjukvården jemväl å landsbygden. Grenom
anställandet af förste provinsialläkarne med den instruktion, hvaraf
utskottet härofvan meddelat utdrag, har sålunda, efter 1875, ett
betydelsefullt steg framåt tagits från det allmännas sida för öfver-
vakandet och förbättrandet af helsovården å landet, och att verk¬
ningarna häraf redan under den jemförelsevis ej långa tid denna
institution varit i verksamhet visat sig gynsamma, är, enligt
utskottets åsigt, otvifvelaktigt. Att så ej för framtiden skulle blifva
förhållandet i ännu högre grad, har utskottet icke någon anledning
att antaga.
Hvad angår motionärens anmärkningar i fråga om kommu¬
nalnämnds olämplighet såsom helsovårdsmyndighet, är det svårt
att inse, åt hvilken annan denna nämnds åligganden i berörda
afseende skulle anförtros utan att skapa en helt och hållet ny
myndighet, och i allt fall har motionären icke ens antydt, i hvilken
riktning eu dylik nydaning, som antagligen komme att ådraga
kommunerna afsevärda kostnader, skulle ske.
Slutligen och hvad beträffar motionärens anmärkning om
saknaden af bestämmelse för det fall, att kommunalnämnd skulle
underlåta att fullgöra sina åligganden, får utskottet hänvisa till
ofvan återgifna stadgande uti instruktionen för förste provinsial-
läkarne, att dessa ega anmäla dylik underlåtenhet hos konungens
Bih. till Rilcsrl. Prof. 1901. 8 Samt. 2 Afl. 1 Band. -
6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Nx> 2) Utlåtande N:o 10.
befallningshafvande, som icke lärer underlåta att vidtaga de för¬
foganden, till hvilka en sådan anmälan kan föranleda.
Giltiga skäl för den ifrågasatta hemställan om revision af
berörda stadgar synas sålunda ej föreligga, och hemställer utskottet
följaktligen,
att ifrågavarande motion icke må af Första
Kammaren bifallas.
Stockholm den 7 maj 1901.
På ' utskottets vägnar:
C. NORDENFALK.
Reservation
af herr A. von Möller.
Stockholm, Oskär Eklunds boktryckeri, 190J.