Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.
1
N:o 1.
Ant till Riksd. kansli den 18 mars 1901, kl. 1 e. m.
Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maf.t
i fråga om ändring i sättet för verkställande af döds¬
straff.
I eu af herr A. von Möller inom Första Kammaren väckt motion
n:o 6, som till utskottet öfverlemnate, föreslår motionären, att Riksdagen
ville i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t
täcktes taga under ompröfning, huruvida icke sådan ändring i sättet för
dödsstraffets verkställande kunde stadgas, att det komme att ske med
användande af fallbila.
Innan utskottet går att återgifva de af motionären till stöd för
hans hemställan anförda skäl, hvilka till en del hänföra sig till förut i
denna fråga inom Riksdagen uttalade åsigter, torde utskottet böra i ett
sammanhang redogöra för hvad derutinnan tillförene förekommit.
Uti lagkomiténs år 1832 tryckta förslag till allmän kriminallag
hade straffbalkens 2 kap. 2 § 1 punkt följande lydelse: »Lifsstraff skall
offentligen verkställas genom halshuggning med fallbila», och detta stad¬
gande, som af högsta domstolen lemnades utan annan anmärkning än
att ordet »lifsstraff» föreslogs ändradt till »dödsstraff», bibehölls med
denna förändring jemväl i det af samma komité år 1839 afgifna för-
Bih. till Riksd. Prof. 1901. 8 Samt. 2 Afd. 1 Band. 1 Höft. (N:o 1). 1
2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N;o 2) Utlåtande N:o 1.
nyade förslag till kriminallag, innefattande de förändringar, som komitén
efter inhemtandc af yttranden öfver förslaget funnit sig vid slutlig gransk¬
ning af detsamma böra deri införa.
Valet af ett dylikt verkställigketssätt — yttrar komitén i moti-
vema till berörda lagförslag —- hade föranledts af den genom erfaren¬
heten nogsamt utrönta osäkerheten af halshuggning med handbila eller
yxa, hvartill komme, att man dymedelst undginge att låta den ena men-
niskan verka till annans aflifvande så omedelbart, som dittills skett.
I lagberedningens år 1844 afgifna förslag till strafflag upptogs
deremot ej något stadgande beträffande sättet för dödsstraffets verkstäl¬
lande och angafs i motiverna orsaken härtill vara att »man trott sådan
föreskrift kunna i lagen umbäras.» Häraf torde den slutsats få dragas,
att, enligt lagberedningens uppfattning, rätten att utfärda bestämmelser
i berörda hänseende folie inom området för Ivongl. Maj:ts befogenhet att
besluta i administrativa ärenden.
Vår nu gällande, på ofvannämnda förarbeten grundade strafflag
upptog ursprungligen lagberedningens stadgande om dödsstraffs verk¬
ställande.
Vid föredragning å riddarhuset af 2 kap. 2 § af lagförslaget upp¬
trädde dåvarande justitiestatsministern friherre Louis de Geer och yttrade,
sedan han yrkat bifall till lagutskottets förslag i denna del, att det ohygg¬
ligaste i det nuvarande sättet för verkställigheten af dödsstraffet vore för
hans känsla, att halshuggningen skedde med menniskohand, och han
skulle derför företrädesvis hafva önskat anbefallandet af guillotinen.
Det dröjde ej heller längre än till näst derpå följande riksdag,
1865—1866 års, förrän frågan ånyo upptogs till behandling. I en mo¬
tion hos ridderskapet och adeln yrkade nemligen herr C. Treffenberg
den förändring i nyssberörda lagrum, att dödsstraff skulle verkställas
»medelst fallbila eller s. k. guillotine». Han uttalade i motionen sin
förvåning deröfver, att vid strafflagens antagande ingen protest höjts mot
den råhet, som midt inne i det nittonde seklet bjöde menniskokraftens
användande vid det fasansfulla straffet, och det syntes honom som borde
både vedersakare och förfäktare af dödsstraffet komma öfverens derom,
att sjelfva sättet för straffets verkställande utgjorde en skam för en ci¬
vilisation, som läte den ena menniskans hufvud falla för hugget af den
andras svigtande hand. Man hade §agt, yttrade motionären vidare, att
statens majestät uppenbarade sig mest imposant i dödsstraffet, men vore
det så, borde man åtminstone tillse, att intrycket häraf icke förrycktes
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1. 3
vid straffets utförande, som i dess dåvarande form kränkte icke blott den
estetiska utan äfven den moraliska känslan; anmärkande ban slutligen,
att det ofta inträffat, att lifdömda genom skarprättarens osäkert måttade
bugg blifvit i bokstaflig mening slagtade på galgbackarna.
Vid remissen af nämnda motion upplyste lagutskottets mångårige
ordförande, grefve Eric Sparre, att vid behandling af strafflagsförslaget
inom lagutskottet under derförutgångna riksdag bos utskottets medlemmar
förefunnits samma obenägenhet mot det nuvarande sättet att verkställa
dödsdomar som motionären uttalat, men, med erkännande af guillotinens
företräden, både utskottet dock funnit dess minnen allt för ohyggliga för
att utskottet skulle hafva velat påyrka denna inrättnings användande vid af-
rättningarna. Det hufvudsakliga skälet mot antagandet af ett annat sätt
än det dittills brukliga för dödsstraffets verkställande både emellertid varit
den inom utskottet rådande förhoppningen att snart få se detta straff
upphäfdt.
Uti lagutskottets utlåtande öfver herr Treffenbergs motion hänvisades
till lydelsen af det i motionen afsedda lagrummet, som i afseende å döds¬
straffets verkställande stadgade allenast, att det skulle ske offentligen och
genom halshuggning, i följd hvaraf någon lagförändring icke ansågs er¬
forderlig rörande användande af fallbila, hvarom beslut kunde i administrativ
väg meddelas, vid hvilket förhållande och då, på grund af den nya
strafflagen, tillämpandet af dödsstraff syntes komma att blifva allt mer
sällsynt, utskottet funne anledning icke då föreligga att hos Kong!. Maj:t
göra framställning i motionens syfte.
Vid behandlingen hos ridderskapet och adeln af detta utlåtande
begagnade motionären tillfället att ytterligare betona och vidare utveckla
de skal, han för förändringen i motionen anfört. Han hade trott en
dylik motion endast behöfva väckas för att bifallas; ensamt vanlig barm¬
hertighet kräfdes för afskaffandet af det brukliga tillvägagångssättet som,
i följd af den osäkerhet hvarmed detsamma vore förenadt, innefattade
en omensklighet både emot bödeln och delinqventen; att exekutioner kunde
verkställas med grannlagenhet för deras känslor, som voro utsedda till
domens verkställare, utvisade förfarandet vid fusiljeringar inom franska
armén, dervid halfva antalet gevär laddades skarpt och andra hälften
med löst krut, hvarefter lottning skedde, på det att ingen skulle veta
hvem som träffat; och anmärkte motionären, hvad anginge den uppgiften att
fallbilans användande skulle visat sig osäkert, att han vore öfvertygad om
att vid jemförelse mellan antalet exekutioner, som misslyckats vid an-
4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N-.o 2) Utlåtande N:o 1.
vändande af fallbila, och dem, hvilkas misslyckande förorsakats af handyxans
osäkra hugg, utslaget skulle utfalla till förmån för fallbilan.
Herr Knut Olivecrona, medlem af lagutskottet, yttrade vid samma
tillfälle, att utskottet ansett det mindre välbetänkt att i Sverige införa
guillotinen, emedan man befarat, att hos allmogen ett synnerligen skarpt
missnöje skulle göra sig gällande mot exekutioner, som erinrade om
franska revolutionen och dess sorgliga minnen; dessutom medförde detta
instrument icke någon absolut säkerhet, utan hade man sig bekant flera
fasaväckande exempel på misslyckade exekutioner.
Med 27 röster mot 26 blef hos ridderskapet och adeln, med afslag
å utskottets förslag, motionen bifallen.
De öfrige stånden åter biföllo utan öfverläggning lagutskottets
hemställan.
Vid 1877 års riksdag, då beslut fattades om ändring af strafflagens
2 kap. 2 § till dess nuvarande lydelse, väcktes i Andra Kammaren af
herr O. Westerdahl motion om ändring af berörda lagrum, jemväl i så
måtto, att dödsstraffet skulle verkställas medelst fallbila, såsom skäl hvar¬
för anfördes, att nuvarande sättet för berörda straffs verkställande vore
vidrigt för menskliga känslor samt att vid afrättningar förekommit flera
upprepade hugg med handyxan, hvarigenom den lifdömde tillfogats ytter¬
ligare straff, utöfver det hvartill han blifvit dömd.
Lagutskottet vid sistnämnda Riksdag ansåg det icke kunna be¬
stridas, att flere skäl talade för en förändring uti ifrågavarande hänse¬
ende. Dödsstraffets verkställande på ett säkert och snabbt sätt vore
otvifvelaktigt mera betryggad t, då en maskin användes, än då det vore
beroende på kallblodigheten och kraften hos en skarprättare, och man
kunde för öfrigt tänka sig svårighet kunna uppstå att erhålla fullt lämplig
person, som vore villig åtaga sig uppdraget. Men utskottet afstyrkte emel¬
lertid bifall till motionen af enahanda skäl, som 1865—1866 årens Riksdags
lagutskott, eller på den grund, att, då frågan kunde af Kongl. Maj:taf-
göras på administrativ väg, densamma icke lämpligen kunde göras till
föremål för stadgande i strafflagen.
I Första Kammaren bifölls lagutskottets omförmälta utlåtande utan
öfverläggning.
Andra Kammaren biföll jemväl utskottets hemställan, dock efter
omröstning, som utföll med 79 röster för berörda hemställan och 73
röster för motionens återförvisande till utskottet.
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1. 5
Under åberopande af friherre De Geers ofvanberörda yttrande samt
frågans behandling vid 1865—1866 samt 1877 årens riksdagar, anför
nu motionären, att 24 år förflutit sedan Riksdagen senast uttalat sig i frågan
utan att någon åtgärd i den önskade rigtningen vidtagits oaktadt det upp-
lepade gånger skulle inträffat, att vid afrättningar skarprättaren först vid
andra eller tredje hugget med handbilan förmått skilja hufvudet från
bålen; att så länge dödsstraffet.dess värre ansåges böra bibehållas och
tillämpas, borde hänsynen till såväl skarprättaren som deliqventen ovil¬
korligen kräfva en förändring af straffets verkställande på ett mera säkert
och mindre grymt sätt; att staten icke hade någon rätt att öka den dömdes
dödsångest med fasan för möjligheten af exekutionens misslyckande; och
att motionären, på grund häraf och med antagande att Kongl. Maj:t
på administrativ väg kunde föranstalta om en förändring af sättet för
dödsstraffets verkställande, ansåge tillräcklig anledning föreligga att ånyo
fästa Kongl. Maj:ts och Riksdagens uppmärksamhet på denna fråga.
Då utskottet nu går att yttra sig i denna fråga, kan utskottet ej
underlåta framhålla att, enligt hvad ofvanstående redogörelse utvisar, de
män som under ett hälft sekel och derutöfver i mera framstående grad
medverkat till straffrättens utveckling i vårt land, med sällspord enstäm¬
mighet erkänt vigten af de skäl som tala för dödsstraffets verkställande
medelst fallbila. Att giltigheten af dessa skäl blifvit erkänd äfven utom
vårt land, framgår af den utsträckning användandet af detta verktyg
\ unnit äfven utanför Frankrike i de länder der halshuggning bibehållits
såsom dödsstraff. Så har, enligt hvad utskottet inhemtat, dylikt exeku-
tionssätt blifvit infördt i Rhenprovinserna år 1818, och derefter jemväl
i Daimstadt, Sachsen, Bayern, Baden, Weimar, Schvvarzburg-Sonders-
hausen, ICoburg-Gotha, Hannover, Wiirtemberg, Baden, hvarjemte det¬
samma sedan dödsstraffet återinförts i kantonen Freiburg, blifvit der¬
städes år 1895 lagstadgadt.
Äfven för utskottet synas dessa grunder, hvilka kort och klart
äro angifna i lagkomiténs ofvan berörda yttrande, vara afgörande. Att
de icke hittills gjort sig gällande i vårt land, har uppenbarligen icke
berott på underkännandet af deras värde, utan lärer den obenägenhet,
som yppat sig. mot vidtagandet af den ifrågasatta förändringen, dels
haft sin orsak i de länge närda förhoppningarne om dödsstraffets snara
afskaffande, på grund hvaraf med närmare bestämmelser om detta straffs
verkställande synts kunna anstå, dels varit att söka i känslan af det mot¬
bjudande i att använda ett verktyg, hvars blotta namn väckte erinringar
Bih. till Riksd. Prot. 1901. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 1 Raft. 2
6 Forsla Kammarens Tillfälliga Utskotta (ti:o 2) Utlåtande N:o 1.
om missbruk vid dess användande. Men en Senare tids erfarenhet lem-
nar ej stöd för förhoppningarna om dödsstraffets snara afskaffande. Och
hvad de minnen och intryck beträffa, hvilka öro förenade ined fällbilas
användande, kunna desamma, huru förklarliga de än må vara, icke
tillerkännas bestämmande inflytande gent emot de starka objektiva skäl,
som här föreligga för en motsatt uppfattning. Ett verktyg kali ej för¬
kastas allenast på den grund, att det en gång blifvit, låt vara svårt,
missbrukadt. -— Med rätta har i öfrigt blifvit anmärkt, att frågan om sättet
för dödsstraffets verkställande är en kulturfråga lika väl som frågan
om detta straffs upphörande, och det lär icke kunna bestridas att det
föreslagna sättet för exekutionen, som i hvarje fäll måste anses gifva
större visshet för densammas säkra och snabba utförande än det nu an¬
vända, vore att beteckna såsom ett framsteg i humanitet.
I)å denna fråga, som vid upprepade tillfällen skjutits till framtida
afgörande, nu åter på grund af den väckta motionen kommit rindet öfver¬
vägande, har utskottet, som delar motionärens uppfattning derom att
det tillkommer Kong!. Maj:t att på administrativ väg besluta angående
sättet för halshuggnings verkställande1, icke kunnat undgå att, i öfver¬
ensstämmande med hvad ofvan är anfördt, gifva motionärens framställ¬
ning det stöd, som utskottets tillstyrkande kan innefatta, och får i enlig¬
het dermed hemställa,
att Första Kammaren ville för sin de! besluta,
att Eiksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kongl. Maj:t taga under öfvervägande,
huruvida icke sådan ändring i sättet för dödstraffs
verkställande borde vidtagäs att fallbila dervid kömme
att användas.
Stockholm den 18 mars 1901.
På utskottets vägnar:
C. NOKDENFALK.
Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1901;