Andra Kammarens Tillfälliga TJtsTcotts (N:o 4) Utlåtande N:o 17.
1
N:o n.
Ank. till Riksd. kansli den 16 april 1901, kl. 3 e. m.
Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 5, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj.t
med begäran om utredning, huru genom lagstadgad bok¬
föring m. m. större trygghet mot oredlighet må kunna
vinnas.
I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 2, har herr Edvard Motionen.
Wavrinsky hemstält, »att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huru genom närmare
lagstadgad bokföring samt genom revision och kontroll af såväl all¬
männa som eventuelt enskilda räkenskaper större trygghet mot ored¬
lighet må kunna vinnas, och särskild^ huruvida icke för revisorer och
kontrollanter inom vissa gränser närmare föreskrifter för deras tjenste-
utöfning böra lemnas och särskilda qvalifikationer stadgas, samt för
Riksdagen framlägga förslag i ämnet.»
Rörande beliofvet af åtgärder i motionens syfte anför motionären
i sin utförliga motivering bland annat följande:
Man kan icke längre lemna obeaktad den samhällsfara, som yppar sig i en
öfverhandtagande tillväxt af vårdslöshet eller oredlighet i affärsförbindelser, förfalsk¬
ningar och förskingringar samt rymning och sjelfmord på grund af dylika brott.
Man kan knappast öppna en tidning utan att påminnas derom. Och likväl torde det
Bill. till Riksd. Brott. 1901. 8 Sand. 2 Afd. 2 Band. 17 Haft. (N:o 17). 1
2
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 17.
vara visst, att endast en ringa de! af dessa »oegentligheter» och förbrytelser komma
till allmänhetens kännedom. De flesta af de sorgliga händelserna nedtystas nog.
Orsakerna till detta vårdslösande af ingångna förbindelser, bedrägerier och
öfverhandtagande missbruk med anförtrodda medel äro mångahanda.
I ögonen fallande är det i Sverige onaturligt utvecklade kredit- och borgens-
systemet, som bringar så många på farliga afvägar och slutligen på fall.
Det lättsinniga kreditsystemet framkallar en löslighet i affärsförbindelser, som
sträcker sina förderfliga följder öfver vida områden. Oerfarna personer, ofta utan
förutsättningar att kunna drifva handel, lockas genom den onaturligt utsträckta kre¬
diten, som lemnas dem af grossisterna, till lättsinniga företag och spekulationer.
Deras beräkningar af sin affärsställning, om de förstå att göra sådana, försvåras genom
att de i sin tur i stor utsträckning måste, för den ohejdade konkurrensens skull,
lemna kredit åt sina kunder. I jembredd härmed växa affärsomkostnaderna och för¬
lusterna och minskas den möjliga affärsvinsten. Och när katastrofen är oundviklig,
då visar det sig som oftast, att bokföringen och dess granskning lemnat mycket
öfrigt att önska. Den lössläppta krediten lockar således till skuldsättning i stor
skala — både handelsmannen och konsumenterna. Den verkar derjemte nedsättande
på karakteren, ej minst hos ungdomen, som härigenom lätt fostras till att lefva öfver
sina tillgångar utan att fråga efter, hvem som derpå blir lidande.
Det har gått så långt, att svenska nationen väcker främlingars förvåning genom
sitt öfverdådiga lefnadssätt, i synnerhet i de större städerna, genom sitt lössläppta
begär att — låt vara på ett aldrig så »älskvärdt» sätt — fördrifva en dyrbar tid i
stället för att bruka den. Den karakterssvaghet, som härigenom grundlägges och
uppammas, lemnar vägen öppen för de s. k. oegentligheter och brott, vi nyss på¬
pekat.
Här råder också ett kritiklöst privat borgenssystem, som icke har motsvarig¬
het i andra länder.
Köpenskapens förmedling genom en mängd mellanhänder — agenter och
kommissionärer med oviss existens, hvilka i regeln torde aflönas endast med provision
— är helt säkert en medverkande orsak till de omförmälda brottens talrikhet.
Slutligen torde det hastigt utvecklade föreningsväsendet, hvarunder ofta rätt
betydliga summor komma i oerfarna personers händer, i sin män medverka till det
ogynsamma förhållandet i fråga.
De åtgärder, som för vinnande af ändring härutinnan kräfvas, äro
enligt motionärens mening i främsta rummet lämpligare bestämmelser om
bokföring samt om revision och kontroll.
Beträffande nu gällande lagstiftning rörande bokföring söker han,
under hänvisning till de på detta område ofta förekommande missbru¬
ken samt med åberopande af en nyligen utgifven skrift »Om bokföring
och revision enligt gällande svensk rätt», ådagalägga, att ifrågavarande
lagstiftning är dels för begränsad med afseende på de personer, som
äro underkastade lagstadgad bokföring, dels föråldrad med afseende på
den lagstadgade bokföringens beskaffenhet. Att göra bokföringsskyldig¬
heten allmän anser han visserligen hvarken tänkbart eller behöflig!,
men att utsträcka den öfver sina nuvarande gränser vore både möjligt
3
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 17.
och önskvärd!, ja nödvändigt. Icke ens det bokföringssätt, som kallas
det enkla, kunde reda sig med nu föreskrifna böcker — dagbok, bref¬
bok och inventariebok — utan förutsatte vid sidan af dem en hufvudbok.
öfvergående till frågan om revision framhåller motionären derpå,
att mångfaldiga bestämmelser härom visserligen finnas, men att de i
allmänhet vore så litet betryggande, att någon verkligen ingående gransk¬
ning af en affär knappast någonsin förekomme, förr än den på ett
eller annat sätt trasslat in sig.
Inom de många bolag och ekonomiska föreningar, som i vår tid växa upp,
tilltror sig — säger nan — i det närmaste hvarje aktieegare eller föreningsmedlem
att kunna revidera räkenskaperna. För vanliga fall, då dessa äro ordentligt och sam¬
vetsgrant förda, är revisionen ock en lätt sak. Men annorlunda är förhållandet, när
räkenskaperna äro oordentliga eller afsigtligt vilseledande, och det är ju dock lör
sådana fall, som revisionen egentligen är af nöden. Här som på så många andra
områden hafva förhållandena blifvit allt för komplicerade för att kunna genomskådas
och bedömas af hvem som helst. Den affärsman, som vill dölja falsarier och under¬
slef, har numera mångtaliga nya knep och utvägar till sitt förfogande, och äfven
den, som blott gjort sig skyldig till slarf eller obetänksamhet, kan i våra dagar, då
de mest olika omständigheter gripa in i hvarandra, på jemförelsevis kort tid få sam¬
man en härfva, som icke synes kunna redas.
Härtill kommer, att i fråga om revision mycket ofta ett alldeles falskt före¬
ställningssätt gör sig gällande. Så länge nuvarande praxis vid revision inom bolag
och ekonomiska föreningar oförändradt och uteslutande användes, låter sig ej neka,
att understundom revisorer kunna utses, hvilka af partisinne och personliga bevekelse-
grunder begagna sin ställning för att trakassera. En följd häraf har "blifvit, att
revisionen ofta ej anses såsom en opartisk åtgärd för tryggande af alla intresserades
rätt utan i stället betraktas med misstroende, och ej sällan händer derför, att nog¬
granna revisorer bemötas frånstötande, liksom om deras noggrannhet endast vore en
opåkallad och obefogad närgångenhet.
På grund af allt detta hafva ytlighet och undfallenhet blifvit genomgående
karaktersdrag inom revisionsväsendet. Allt för ofta har det inträffat, att affärer, som
i enlighet med lagens bud fått sina räkenskaper granskade genom vederbörande
revisorer, befunnits alldeles underminerade och fallfärdiga omedelbart efter det dessa
revisorer förklarat allt vara väl bestäldt.
Men om sålunda gängse sätt för revision i allmänhet icke vore
tillfredsställande, så gälde detsamma i ännu högre grad om de medel
för kontroll i detta ords trängre mening, hvilka derutöfver borde anlitas
för att hindra förskingring och falsarier. Bland sådana medel nämner
motionären särskildt oförutsedda visitationer och inventeringar, obliga¬
torisk semester, strängare redovisningstvång m. m.
Motionären anser det på grund af nu antydda omständigheter
vara synnerligen önskvärd!, att utförligare och noggrannare bestämmel¬
ser utfärdas angående revision och kontroll, och han hänvisar i detta
afseende till befintliga föredömen i andra land, framför allt i Norge,
4 Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotls (N:o i) Utlåtande N:o 17.
der ett förslag till lag om revision af statens räkenskaper föreligger
sedan 1898 och ett förslag till lag om det offentliga kassa- och räken-
skapsväsendet väntas med snaraste framlagdt.
Bestämmelser i denna rigtning skulle dock, huru förträffligt de
än i öfrigt vore affattade, enligt motionärens mening föga hjelpa, såvida
de ej bland sig inrymde en föreskrift, hvilken han finner framför alla
andra nödvändig, den nemligen, att bland de i revisionen och kontrolle¬
ringen deltagande alltid skulle finnas åtminstone någon person, som
genom sin fullständiga opartiskhet och speciella sakkunskap vore för
ifrågavarande värf i alldeles särskild mening kompetent. Detta skulle
åter förutsätta tillvaron af en kår offentligen pröfvade och vitsordade
yrkesrevisorer.
Revision och kontroll, som skall i största möjliga mån kunna förekomma till¬
grepp, afvärja frestelser till bedrägeri i redovisning eller snarast möjligt hämma be¬
drägeriernas utöfning, måste — yttrar motionären härom — i största möjliga utsträck¬
ning vara grundlig och utöfvas af dertill särskildt kompetenta personer.--Ofull¬
ständig eller otillförlitlig revision är i allmänhet vådlig, emedan den insöfver i falsk
säkerhet såväl dem, hvilka lita till revisionens effektivitet, som dem, hvilka skola
granskas. Emellertid händer det allt för ofta, att dessa förtroendeuppdrag lemnas
åt personer, som genom sin ställning i öfrigt ega det största förtroende, men sakna
tid eller förmåga att fullgöra sitt värf med tillbörlig omsorg och säkerhet.
När allt är i sin ordning och intet doldt, då är revisionen en lätt sak, en for¬
malitet, kan man tycka, men när det gäller att skydda mot eller upptäcka bedrägeri,
blir dock alltid en lättvindig revision värdelös, ja, skadlig. Den reaovisningsskyldige
ser nog hvad revisionen går för och rättar sig kanske derefter. Sjelfva det förhål¬
landet, att revisorerna oftast äro särdeles väl ansedda män, är en fara, emedan det
allmänna förtroende, de åtnjuta, också sträcker sig till förtroendet till deras kompetens
Båsom revisorer, utan att denna kompetens är pröfvad.
Allt för ofta gör sig också otillbörlig hänsyn gällande, derigenom att reviso¬
rerna ej intaga en fullt oberoende och ansvarig ställning. Dertill kommer den falska
uppfattningen af revisionens natur.
Att befordra uppkomsten af en för dessa uppgifter utbildad, sjelfständig revi¬
sorskår i vårt land bör derför ligga i statens välförstådda intresse.
Enligt de uppgifter om hithörande förhållanden i utlandet, hvilka
motionären meddelar, förekomma offentligen vitsordade och erkända
revisorer både i England, Tyskland och Frankrike. Beträffande för¬
hållandena i England lemnas i motionen följande redogörelse:
I England, det gamla praktiska affärslandet, har man längesedan organiserat
och utvecklat revisorsverksamheten till en samhällsinstitution af en stor praktisk
betydelse och gifvit dess utöfvare en motsvarande legal och i vissa fall officiel ställ¬
ning för att försäkra sig om att de skola kunna fullgöra sina magtpåliggande upp¬
drag utan alla sidoinflytelser.
Redan 1870 bildades en del revisorssamfund i London och Liverpool, och i
flera andra större städer följdes genast exemplet. De antagna stadgarna voro stränga
5
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 17.
och syftade åt ett konseqvent tillvaratagande af det allmännas intressen på samma
gång som yrkets.
År 1880 ingingo sju af dessa föreningar till regeringen med hemställan att
erhålla charter. De anförde till stöd för sin anhållan, att. utöfvarne af revisorsyrket
i England vore talrika, att deras uppgifter finge en stadigt växande. omfattning, så
att till utredningsman i konkurser, administratörer och liqvidatorer vid afvecklingar
af stora företag och till sakkunnige vid domstolspröfningar af räkenskaper och för¬
valtningsärenden samt till revisorer i bolag och firmor särskildt deras medlemmar
anlitades och att det derför vore af vigt, att de erhölle en deras ansvarsfulla uppdrag
motsvarande kontrollerad ställning i samhället.
Deras föreningar vore ej upprättade såsom en affär och deras medlemmar
sökte ej någon ekonomisk vinst af företaget, utan de syftade åt att höja yrket i sin
helhet genom att utveckla sina medlemmars opartiskhet, kompetens och tillförlitlighet
genom att såsom vilkor för medlemskapet stadga allmänbildning och yrkesskicklighet
samt förtroendeingifvande personliga egenskaper.
Det fordrades derför en yrkesmessig utbildning och sträng pröfning för er¬
hållande af medlemskap i deras föreningar.
Den sökta chartern beviljades genom ett kongl. bref 1880, och de nämnda
föreningarne inkorporerades såsom »The Institute of Chartered Accountants in Eng¬
land and Wales». .
Institutet har sitt hufvudqvarter i Londons city, i en präktig byggnad vid
Moorgate Place. Byggnaden inrymmer, förutom styrelse och expeditionslokaler,
examenssalar, skrif- och läsrum samt bibliotek.
I öfverensstämmelse med charterns föreskrifter och särskilda stadgar gälla
följande vilkor för medlemsskap i institutet:
Sökanden anmäler sig hos institutets styrelse och begär att få genomgå
inträdesexamen. Denna verkställes antingen i London eller i vissa af de större
städerna, der i sådana fall en examenskommission förordnas, och afser att ådagalägga,
det sökanden har tillräcklig underbyggnad. Yissa examina vid läroverk eller prak¬
tiska prestationer berättiga till fritagande från denna examen.
Har sökanden från institutet bekommit certifikat, som visar att han genom¬
gått eller fritagits från inträdesexamen, vänder han sig med detta till en medlem af
institutet, en legaliserad revisor, och söker anställning hos denne såsom praktiserande
biträde.
På för ändamålet särskildt tryckta formulär uppgöres nu ett lärlingskontrakt,
som stadgar förbindelserna å ömse sidor. Lärlingstiden är vanligen 5 år, på grund
af goda förstudier någon gång ej mer än 3 år. Inom en månad efter det kontraktet
tecknats, skall detta deponeras hos institutets styrelse, och eleven, studeranden», in¬
registreras. Hvarje förändring med principal skall anmälas till institutet för registre¬
ring. Ingen föreningsmedlem är berättigad att hafva mer än 2 elever.
Efter slutet af halfva lärlingstiden eger eleven att inför institutet aflägga en
s. k. Intermediate examination, som omfattar bokföring, revision, liqvidatorers, gode
mäns, förvaltares, förmyndares, administratörers m. flis skyldigheter och rättigheter
enligt lag och förordningar.
Slutexamen kan tagas först 2 år derefter. Dervid skall principalens betyg
om genomgången praktisk kurs eller annans intyg om att sökanden skött sig till
belåtenhet företes. Denna examen omfattar skriftliga prof i samma ämnen som i
examen på mellanstadiet samt dessutom pröfning i konkurslagen, bolagslagarna,
Motionens
syfte.
6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N;o 4) Utlåtande N:o 17.
handelsrätten, förlikningslätten och lagen om skiljedom samt andra ämnen som upp-
ställas.
Äfven i vårt land hade — enligt hvad motionären anför — behofvet
af personer med dylik kompetens och ställning under de senaste åren
gjort sig allt tydligare förnimbart. Känslan häraf hade föranledt bil¬
dandet af Svenska revisorssamfundet, hvars syfte uti de i motionen
återgifna stadgarna bestämmes sålunda:
Samfundets ändamål är:
att utgöra en sammanslutning af landets yrkcsrevisorer och räkenskapsförare;
, höja kårens anseende genom att göra allmänbildning och bepröfvad yrkes¬
skicklighet till nödvändig förutsättning för inträde i samfundet;
niu §enom anordnande af kurser, föredrag och meningsutbyten samt genom
tillhandahållande af facklitteratur väcka ledamöternas intresse för sitt yrke samt bi¬
draga till deras utbildning;
att bibringa allmänheten en rätt uppfattning om vigten och nödvändigheten
af noggrant och lagenligt förda räkenskaper samt af tillförlitliga och på ett uttöm¬
mande sätt verkstälda revisioner;
att i likhet med utländska (särskildt engelska) samfund af detta slag söka
erhålla rätt att, sedan kunskapsprof, som på lagstiftningens väg må bestämmas, af
samfundets. ledamöter blifvit aflagda, till dessa utfärda intyg derom, att de uppnått
den skicklighet, som må berättiga dem att offentligen utöfva en räkenskapsförares
och revisors yrke. ^ r
Den utbildningskurs för revisorer, som samfundet för vårt land
tänkt sig, har det ansett lämpligast kunna anordnas helt enkelt såsom
■ett slags fortsättningskurs vid något af våra af staten Understödda han-
delsläroverk.
Något i enskildheter utarbetadt förslag om de lagbestämmelser,
som borde utfärdas för bokföring, revision och kontroll, samt om de
åtgärder, som behöfde vidtagas för erhållande af offentligen pröfvade
revisorer och kontrollanter, har motionären emellertid icke afgifvit.
»För att kunna bedöma», säger han, »hvad i det ena eller andra af-
seendet hör göras, och framför allt för att bringa system i det hela
kräfves en noggrann och sorgfällig pröfning och utredning, hvilken
endast genom Kongl. Maj:ts försorg kan åstadkommas».
Beträffande syftet med de af motionären ifrågasatta åtgärderna
kunna meningarna gifvetvis icke vara delade. Den tron, att vårt affärs-
lif skulle, utan något öfvervakande eller reglerande från samhällsmag-
tens sida, alldeles af sig sjelft utveckla sig i en sund och god riktning,
7
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 17.
besannas ty värr ej af erfarenheten. Dag efter dag bringar pressen
bud om nya tilldragelser, som vittna om en »affärsmoral», hvilken hän¬
synslöst sätter sig öfver den verkliga moralens kraf och för hvilken
framgången för tillfället är den enda bestämmande normen. Och af
alla de s. k. oegentligheter, som ega rum, är det dock helt visst endast
mindretalet, som når offentligheten. Utskottet kan derför ej annat än dela
motionärens åsigt, att vidtagandet af åtgärder för vinnande af större
trygghet mot oredlighet är en angelägenhet, som i hög grad påkallar
statsmagternas uppmärksamhet och detta icke blott ur ekonomisk utan
ännu mer ur allmänt moralisk synpunkt.
I likhet med motionären finner utskottet det äfven ganska sanno¬
likt, att det åsyftade önskemålet skulle i ej oväsentlig mån kunna vinnas
genom vissa ändringar i nu gällande bestämmelser rörande bokföring
samt revision och kontroll.
Hos oss gällande föreskrifter om obligatorisk bokföring återfinnas bokförings-
i kongl. förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar mn9e'
den 4 maj 1855 samt i strafflagen kap. 23 §§ 1, 3 och 4. Genom
nämnda förordning redogöres i §§ 1 och 2 för de personer, som skola
vara bokföringsskyldiga, samt i §§ 3—9 för de böcker, som skola föras.
Genom strafflagens bestämmelser åter angifvas de påföljder, hvilka i
händelse af konkurs kunna drabba den, som åsidosatt sin skyldighet i
förevarande hänseende.
Utskottet kan icke dela motionärens uppfattning, att föreskrifterna bokförin-
om den lagstadgade bokföringens beskaffenhet skulle vara afgjordt för- skuff enhet.
åldrade och tarfva revidering. Anmärkningen att denna bokföring skulle
vara alltför ofullständig synes vara på ett uttömmande och öfvertygande
sätt bemött redan i det betänkande (n:o 49), som lagutskottet vid
1853—54 års riksdag afgaf i anledning af då föreliggande kongl. pro¬
position med förslag till förordning angående handelsböcker och handels¬
räkningar. I detta lagutskottsbetänkande meddelades, att de åsigter,
som legat till grund för förslagets bestämmelser om hvilka böcker en
affärsman i det allmännas och sitt eget intresse borde hålla samt om
sättet huru de, för att ega vitsord, borde föras, blifvit af högsta dom¬
stolen gillade, men att under öfverläggningen inom utskottet förslaget
varit i denna del föremål för anmärkning.
Det har nemligen —- yttrade lagutskottet — blifvit anmärkt, dels att hvad
om dagbok är sagdt skulle vid verkställigheten möta svårigheter, dels ock att icke
dagboken utan en s. k. hufvudbok eller ock kassabok borde vara den handelsbok,
8 Andra Kammarens Tälj ullig a UtsJcotts (N:o 4) Utlåtande N:o 17.
hvilken det föreslagna vitsordet egentligen borde tillkomma; men en noggrann
pröfning af ämnet har emellertid hos utskottet stadgat öfvertygelsen om rigtig-
heten af de åsigter, som härutinnan grundlagt det nådiga förslaget. — Inventarie-
boken, som upprättas, då affärsmannen först öppnar sin rörelse och upptager hans
dåvarande tillgångar, förlag och gäld, utvisar följaktligen styrkan af det kapital, han
uti sin rörelse nedlagt vid dess början. Dagboken, som upptager alla de affärs-slut,
affärsmannen under rörelsens fortgång ingår, försäljningar, inköp, öfvertagna eller
gifna kommissions uppdrag, utbetalningar, inkasseringar, utstälda växlar eller andra
kreditförbindelser, endosseringar, accepter och omkostnader för hans hushållning,
utvisar, hvilka förändringar det först insatta kapitalet genom sjelfva rörelsen under¬
gått, de vexlingar i tillgång och gäld, som deraf blifvit en följd, och innefattar allt¬
så jemväl grunder för hans fordringar och skulder. Balansräkningen utgör ett på
berörda vexlingar grundadt nytt inventarium för året; och brejboken, som upptager
såväl aflåtna som inkomna affärsbref, tjenar till ytterligare bestyrkande af dagbokens
innehåll i motsvarande delar.
Den synnerliga vigt, som fästes vid dagboken och sättet huru den föres, är
grundad i sakens natur och det ändamål, som med densamma afses. Tiden för in-
skrifningen står i omedelbart sammanhang med den, då det, som bör inskrifvas, före¬
föll. De vexlande omständigheter, som på den förekomna affären kunna utöfva ett
mer eller mindre gynsamt inflytande, äro då ännu obekanta och kunna således ej
gifva anledning till afvikelse från sanningen vid den föregående inskrifningen; och
möjligheten att efteråt införa en origtig anteckning eller förändra den sanningsenliga
förekommes genom stadgandena, att hvarje inskrifning bör ske enligt det inskrifnas
tidsföljd, att mellanrum, öfverstrykningar, raderingar eller inskrifningar mellan ra¬
derna icke få ske och att de ändringar eller tillägg, som kunna blifva nödiga, böra
såsom fortlöpande text å bladet antecknas. Det ligger vid sådant förhållande i sakens
natur, att, om dagboken blir ordentligen förd, alla andra inom affärslifvet brukliga
handelsböcker, med undantag af inventarii- och brefboken, icke kunna komma att
innehålla annat än öjverjöringar jrån denna bok, och att för den skull lagen, på sam¬
ma gång den, ur nu anförda skäl, tillerkänner dagboken företrädesvis den betydelse,
att densamma må uti affärstvister såsom bevismedel ega ett visst vitsord, så myc¬
ket hellre kan öfverlemna åt affärsmannens eget godtfinnande att bestämma, hvilka
böcker han dessutom, efter sin rörelses omfång och beskaffenhet, anser nödigt att
föra, som genom föreskriften om skyldigheten att föra ordentlig dagbok hufvudän-
damålet är vunnet och en klok lagstiftning icke bör föreskrifva mer, än det afsedda
ändamålet nödvändigt fordrar.
Då nu ifrågavarande förslag uti dessa punkter ansluter sig till hvad större delen af
den europeiska handelsverlden funnit vara tillräckligt att i afseende å handelsböc¬
ker stadga och öfverlemnar åt affärsmannen att i öfrigt sjelf bestämma, hvilka han¬
delsböcker han dessutom finner nödiga, så undviker det derigenom att utan tvingan¬
de skäl gifva bestämda regler för förhållanden, som efter omständigheterna kunna
på olika sätt förverkligas. Då förslaget vidare tillåter såväl att uti dagbok särskildt
konto kan föras öfver utborgade varor som att, der rörelsens beskaffenhet och om¬
fång så fordrar, särskilda dagböcker öfver särskilda affärer må hållas, så medgifver
det all den elasticitet vid regelns tillämpning, som med grundsatsens och ändamålets
upprätthållande är förenlig; och då det tillika bjuder, att, om under någon inför
9
Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 4) Utlåtande N:o 17,
domaren anhängig tvist anledning förekommer att taga kännedom af en affärsmans
andra handelsböcker än dem han ovilkorligen bör föra, med tillägg att de ej må
tillerkännas något vitsord, der de ej uppfylla de fordringar, lagen gör på de ovil-
korliga; så gifves dermed en anvisning åt affärsmannen att äfven åt omförmälda sär¬
skilda böckers ordentliga förande egna den omsorg, som lika mycket öfverensstäm-
rner med hans eget intresse som den allmänna kreditens fordringar; hvartill slutli¬
gen må läggas den anmärkning, att, då många af dem, som böra hälla handelsbok,
idka en rörelse, hvars beskaffenhet och omfång icke göra särskilda hufvud- eller
kassaböcker nödiga, så är deremot under alla förhållanden ordentligen förd dagbok
lika nödvändig för idkaren af en mindre rörelse som för idkaren af en större.
Större befogenhet, ega utan tvifvel de anmärkningar, hvilka blif- Bokföring» ■
vit iramstälda mot den i §§ 1 och 2 af 1855 års förordning angående Uddiga.
handelsböcker och handelsräkningar förekommande uppräkningen af
de näringsidkare, som skola vara bokföringsskyldiga. Om densamma hafva
ock meningarna från början varit ganska delade.
Skiljaktiga åsigter hafva — yttrar härom lagutskottet vid 1853—54 års riks¬
dag — uttalats inom högsta domstolen i fråga om beskaffenheten af föreskrifterna
beträffande hvilka skola föra böcker. Men då lagen bör vara så bestämd som möj¬
ligt, tvekar ej utskottet att gifva den metod, som Kong]. Maja i denna del begag¬
nat eller den att närmare utmärka de slag af näringsidkare,' hvilka bokföring ålig¬
ger, företräde framför den, som flera af domstolens ledamöter förordat: att nemligen
blott föreskrifva ovilkorlig bokföringsskyldighet för dem, som idka handel efter tmr-
skap i stad eller, efter särskildt tillstånd, på landet i öppen salubod samt låta det
på domaren bero, då fråga uppstår, huruvida andra näringsidkare drifva en rörelse
af den vidd, att för vinnande af ordning och reda bok öfver rörelsen erfordrats.
Ett stadgande i sistnämnda syftning verkade föga till lagstiftningens förbätt¬
ring. och än mindre till den ordning i affärslifvet, hvars införande utgör det hufvud-
sakligaste ändamålet med föreslagna författningen. Då icke lagen gör undantag, bör
det vara en lika ovilkorlig pligt för industriidkaren som för dem, hvilka drifva
handel, att föra bok. Då den förre bearbetar uppköpta eller annorledes anskaffade
varor för att dem i ny form afsätta, köper den senare för att sälja, och båda äro
således i behof af kredit och det förtroende, emot hvars missbruk man sökt ett värn
i bokföringen.
Det måste emellertid medgifvas, att svårigheter möta vid utmärkande af dem,
hvilka böra föra bok. Man har dock antingen att uppräkna eller genom vissa från
grundbegreppen hemtade kännemärken beteckna dem. Men ehuru detta senare gene¬
raliserande i andra länder är det allmännaste sättet, synes det likväl utskottet,” som
skulle den af Kongl. Maja valda utväg, att i § 1 antyda sjelfva grundbegreppen och
i den 2:dra gifva dem tillämpning på våra, med afseende ä näringslagstiftningens be¬
skaffenhet egendomliga, förhållanden vittna om den största försigtighet.
Ehuru 1853—54 års lagutskott, sålunda i allmänhet gillade det
kongl. förslaget, ansåg det sig dock böra vidtaga ett par mindre jemk-
ningar i dess formulering, på det att härigenom måtte ännu skarpare
betonas, att såväl småhandtverket som ock husslöjden borde vara frän
Bill. till Riksd. Brott. 1901. 8 Samt. 2 Afl. 2 Rund, 17 Häjt. (N:o 17.) 2
10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 17.
lagstadgad bokföringsskyldighet fritagna. Härigenom erhöllo de ifråga¬
varande bestämmelserna följande, ännu gällande lydelse:
1 §. En hvar, som, i den ordning särskilda författningar innehålla, i stad eller
på landsbygden, till sitt yrke gjort att i gross eller i minuthandel såsom näring idka
eller att varor till försäljning tillverka eller bearbeta, vare, ehvad det är enskild man,
bolag eller förening, pligtig ordentliga handelsböcker föra, såsom här nedan sägs.
Lag samma vare för enkelt bolag, som blifvit i handelsregistret infördt, så ock för
aktiebolag, ändå att det ej idkar sådant yrke, som nu är sagdt.
2 §. Under stadgandet i första punkten af 1 § inbegripas: de, som penninge-
handel och bankrörelse drifva; de, som för egen räkning eller i kommission in- eller
utrikes varor uppköpa för att dem åter utsälja; de, som i kommission varor till ut¬
sägning emottaga; de, som för in- eller utrikes sjöfart skepp eller fartyg bygga eller
utrusta för att dem på frakt upplåta eller försälja; de, som mot sjö- eller eld- eller
annan skada försäkring öfvertaga; idkare åt apoteksrörelse; idkare af boktryekeri-
och bokförlagsrörelse; ikare af gröfre eller finare smidesbruk och af verk för tack-
jernsblåsning och jerngjuteri; idkare af fabriker och manufakturverk; idkare af de
borgerliga yrken, som hafva till ändamål att lifsmedel eller drycker till försäljning
bereda; och de, som till sitt yrke gjort att på beting öfvertaga uppförande och bätt¬
rande af hus och byggnader. — Undantagne äro: jordbrukare och idkare af de nä¬
ringar, hvilka med jordbruket sammanhänga eller såsom föremål för husflit äro att
betrakta; idkare af grufvedrift och bergsmannahandtering; handtverkare, som hufvud¬
sakligen på beställning varor förfärdiga; och de, som, utan biträde af andra än hustru
och barn, mångleri- eller annan sådan mindre handelsrörelse idka eller lifsmedel,
drycker eller andra varor till försäljning bereda.
I betraktande af de principer, som lågo till grund för 1855 års
förordning, kan det synas ganska egendomligt, att man bland bokfö-
ringspligtiga rörelser icke återfinner industrier med så kolossal omfattning
som t. ex. trävarurörelsen samt grufdriften och bergsmannahandteringen.
Orsaken härtill är helt visst att söka i den omständigheten, att nämnda
för värfsgrenar ursprungligen varit binäringar till jordbruket och för ett.
halfsekel sedan ännu ej löst sig från sitt samband dermed och antagit
en fullt storindustriel ’ karakter. På liknande sätt torde det låta sig
förklara, att exempelvis 1850-talets i afseende pa omfånget blygsamma
värdshusrörelse ej uppfördes bland bokföringspligtiga handtering^-, enär
man säkerligen ej då kunde föreställa sig, ätt ur densamma skulle inom
kort utveckla sig sådana millionföretag, som våra dagars väldiga liotell-
och restaurationsaffarer. ,
Ensamt dessa få exempel, till hvilka flera motsvarigueter torde
finnas, synas emellertid ådagalägga, att bestämmelserna i § 2 af 185o
års förordning angående handelsböcker och handelsräkningar ej längre
kunna anses i allo tidsenliga, utan att de böra i vissa delar lämpas etter
nu rådande förhållanden, så vida det syfte, man genom nämnda förordning
ville uppnå, skall kunna i afsedd grad vinnas.
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 17. 11
Af långt, mera omfattande och invecklad beskaffenhet är emellertid
den andra af de båda hufvudfrågor, Indika motionären önskat få utredd:
den om förbättrade bestämmelser rörande revision och kontroll.
Såsom i motionen blifvit omnämndt, bar ett förslag med beslägtadt
syfte en gång förut varit förelagdt Riksdagen. I en år 1895 inom Första
Kammaren väckt motion, n:o 2, hemstälde nemligen herr Fredrik
Pettersson, »att Riksdagen måtte besluta att i riksstaten för år 1895 under
sjunde hufvudtiteln uppföra ett extra anslag af 3,000 kronor för utred¬
ning af frågan om lämpligaste sättet för åstadkommande i Sverige af
revision utaf såväl allmänna som eventuelt enskilda räkenskaper genom
derför särskildt utbildade personer». Ur motiveringen till detta förslag
må anföras följande:
Under senare tid har den allmänna uppmärksamheten vid åtskilliga tillfällen
blifvit rigtad på s. k. »oegentligheter», som yppats såväl inom vissa grenar af affärs¬
verksamheten som hos penningförvaltande institutioner och handhafvare af allmänna
medel.
Utan att här inlåta mig på en redogörelse för några särskilda fall af de »oegent¬
ligheter», hvilka tid efter annan omtalats i pressen eller förhandlats man och man
emellan, vill jag blott erinra derom, att dylika sorgliga missförhållanden förekommit
både hos banker, sparbanker, hypoteksföreningar och kommunala förvaltningar m. fl.
Äfven statens institutioner hafva berörts deraf, och jag behöfver endast påvisa
det nedslående faktum, att under förlidet år upptäcktes balanser nästan samtidigt
hos kronans uppbördsman inom tre län.
Allt detta tyder ofelbart derpå, att en tillräcklig och verksam kontroll saknas
öfver de personer, som förvalta statens eller enskildes medel.
Ehuru det i allmänhet icke ligger inom det möjligas gräns att förebygga eller
förutse de vägar, som brottslingen för nåendet af sitt syfte ämnar beträda, torde
dock mycket kunna uträttas för att försvåra brotts utförande eller förhindra de¬
sammas fortsättning.
Och det måste otvifvelaktigt anses ligga inom statens befogenhet att före¬
skrifva verksamma kontrollåtgärder vid förvaltningen af såväl den egna institutionen
som vid sådana, hvilka få sina ordningar af staten faststälda.
Med en bättre ordnad kontroll och revision skulle med all säkerhet cn stor
del af de »oegentligheter», som under de senare åren förekommit i vårt land, icke
hafva inträffat, men för att ernå en sådan, fordras med nödvändighet:
att revisorerna äro i besittning af de egenskaper och insigter, som äro er¬
forderliga för att rätt bedöma förvaltningen; samt
att revisorerna befinna sig i en sådan ställning, att man hos dem kan förut¬
sätta ett fullt opartiskt omdöme vid utöfningen af kontrollen.
Dessa grundvilkor kunna efter mitt förmenande uppfyllas endast genom in¬
förandet af offentliga revisorer, som göra revisionen till sitt yrke, och som å ena
sidan fått sin ställning i lag bestämd på ett sådant sätt, att de kunna fullgöra sitt
vigtiga värf utan några sidoinflytelser.
Sådana offentliga revisorer finnas såsom cn fullt laglig och erkänd institution
Revision och
kontroll.
Tidigare
motion
härom.
12 Andra Kammarens Tilljälliga TJtsJcotts (N:o 4) Utlåtande N:u 17.
bland annat i England. Der inrättades genom ett kongl. bref af den 11 maj 1880
»the Institute of Chartered Accountants in England and Wales».
För behörighet att blifva revisor bestämdes deri, att den sökande skulle först
aflägga inträdesaxemen vid institutet. Derefter måste han taga anställning hos eu
offentlig revisor, vanligen för eu tid af fem år. Efter halfva denna tid har han att
inför institutet aflägga en s. k. »Intermediate examination», som omfattar följande
ämnen: bokföring, revision, granskning af bolagsredogörelser samt liqvidatorers,
sysslomans och uppbördsmäns skyldigheter och rättigheter, allt med noggrannt upp¬
visande af dermed sammanhängande lagbud och förordningar. Sedermera kommer
efter förloppet af minst två år slutexamen, och först efter afläggandet af denna får
examinanden rätt att bära titeln »Chartered Accountant».
I England finnes för öfrigt en hel del speciella föreskrifter om revisionen
och sättet för densammas fullgörande — alla utgörande ojäfaktiga vittnesbörd om
den utomordentliga vigt, lagstiftningen i detta praktiska land fäst vid en sakkunnig
revision, verkstad af särskildt härför utbildade fackmän.
Insigten om fördelarne af en dylik revision har jemväl i större eller mindre
mån gjort sig gällande inom andra europeiska länder.
I Österrike och Italien fordras vid vissa embetsexamina bevis om insigter i
bokföring och kontrolleringsåtgärder.
Vid universitetet i Wien finnes till och med en särskild e. o. professur i
»Staatsverrechnungs-wissenschaft».
I Tyskland har man åtminstone utfärdat reglementen för de vid rätterna
anstälda revisorer; och dessutom finnas der s. k. beeidigte Bucherrevisoren, som t. ex.
i Hamburg utses af handelskammaren, och för hvilka särskilda föreskrifter utfärdats
den 14 maj 1888.
Enligt en tysk lagstiftning måste vidare de bolag, som benämnas »Genossen-
schaften», åtminstone hvart annat år låta verkställa revision genom en sakkunnig,
bolaget icke tillhörande revisor (Genossenechaftsgesetz, § 51).
Att införandet i vårt land af en offentlig revision, systematiskt anordnad,
skulle blifva af största gagn, är otvifvelaktigt, och några öfvermåttan stora svårig¬
heter för ett dyligt steg torde näppeligen behöfva möta.
Hvad först angår utbildningen för dessa revisorer, torde densamma må hända
lämpligast erhållas vid våra handelsinstitut, som åtnjuta statsunderstöd, och der eu
särskild kurs kunde anordnas för dom, som vilja förvärfva kompetens såsom offent¬
liga revisorer.
Beträffande vidare sjelfva organisationen kunde densamma blifva antingen
centraliserad, så att vid sidan af bankbyrån inrättades en revisionsbyrå, hvarifrån
revisorerne utsändes, eller ock blifva decentraliserad, så att i hvarje län funnes
åtminstone en offentlig revisor, som sorterade under Konungens befallningshafvande.
En dylik offentlig revisor torde lämpligen kunna granska dels kronans upp¬
bördsmäns räkenskaper samt å på förhand icke bestämda tider verkställa inventering;
dels deltaga i revisionen af de affärsföretags räkenskaper (vissa jernvägar,
kanalbolag, allmänna hypoteksbanken m. fl.), vid hvilkas granskning statsmagterna
för närvarande medverka;
dels ock mot lämplig ersättning vara skyldig att biträda vid revisionen af
aktiebolags och öfriga penningeinrättningars räkenskaper, när han dertill blifver
genom bolagsstämmas beslut i behörig ordning kallad.
13
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (.N:o 4) Utlåtande N:o 17.
I sitt öfver denna motion afgifna utlåtande, n:o 8, punkt 12:o,
yttrade 1895 års statsutskott endast följande:
.Utskottet, som visserligen medgifver, att motionären haft fullt fog för att
fästa Riksdagens uppmärksamhet på de af honom omförmälda beklagliga företeelserna,
anser dock, att den af motionären föreslagna utvägen icke skulle leda till det åsyf¬
tade målet, utan att andra åtgärder härför erfordras, och finner sig på grund häraf
förhindradt från att till den gjorda framställningen tillstyrka bifall.
Mot utskottets afstyrkande hemställan afgaf motionären sin re¬
servation, och då frågan den 27 februari förelåg till afgörande, under¬
stöddes han genom anföranden af herr T. A. Säve i Första och herr
H. K. E. Amnéus i Andra Kammaren. Herr Säve yttrade bland annat:
Balanser och förskingringar i allmänna kassor höra, såsom vi väl veta, till
ordningen för dagen. Lägges härtill, att dylika företeelser ännu oftare förekomma i
aktiebolag, så ligger deri ett sorgligt vittnesbörd om befintligheten af en verklig
kräftskada i samhällskroppen. Hvad är det, som framkallat denna kräftskada? Det
är våra gamla skötesynder, fåfängan, njutningsbegäret och lättsinnet att lefva öfver
våra tillgångar. Att råda bot för allt detta kan icke Sveriges Riksdag. Den har ej
erforderliga botemedel att förfoga öfver för ändamålet, men hvad statsmagterna kunna
och böra göra, det är att söka begränsa kräftskadan, så att den ej må gripa omkring
sig, och detta tror jag kan ske genom skärpta kontroller och genom införande af en
offentlig institution af för sin uppgift fullt tränade revisorer af den art, motionen an¬
tyder. Nu kan man säga, att af revisioner och revisorer hafva vi tillräckligt i vårt
land. Det är sant. Yi hafva i det embetsverk, som utöfvar den högsta revisionen,
kammarrätten, ett förträffligt embetsverk, och innan de offentliga räkenskaperna
komma dit, äro de på bästa sätt granskade af de myndigheter och embetsverk, under
hvilka vederbörande kassaförvaltare, hvilkas förvaltning skall revideras, subordinera.
Men detta är ej till fyllest. Förklaringen söker jag för min del deri, att mellan-
rymderna mellan de lagbestämda revisionerna äro för långa, och att en del af de
reviderande myndigheterna må hända icke äro tillräckligt qvalificerade för sin uppgift
i detta hänseende. Jag sluter mig till detta sista af egen erfarenhet, så vidt det rör
mig sjelf. Såsom utnämnd lektor måste jag inträda i en styrelse, för hvilkens upp¬
gifter det å min sida nog skulle fordrats vida bättre insigt i kamerallagfarenhet och
revisionsväsen, än hvad jag hade. Jag blef tvungen att deltaga i revisioner af högst
invecklade räkenskaper. Jag var med år efter år, kunde ej upptäcka något fel och
mina kamrater ej heller — ja, icke ens kammarrätten, som hade att granska samma
räkenskaper efter oss. Emellertid pågick här en balans år efter år, som tog allt
större dimensioner, tills den ej längre kunde undgå vår uppmärksamhet. Och der
stodo vi alla med skammen, utom kammarrätten, som icke heller sett något, men
som helt säkert kommer i sinom tid att döma oss andra att betala hvad som för¬
snillats ur de allmänna kassorna. Hvad som åter försnillats ur de enskilda stifts-
kassorna blir väl aldrig ersatt. Nu kan det kanske sägas: sådant der kan inträffa i
ett domkapitel. Men, mine herrar, det kan inträffa litet hvarstädes, ty för oss alla
gäller nog hör den gamla satsen: »Hodic mihi, eras tibi». Och motionären har i sin
motivering erinrat derom, huru det förra året samtidigt upptäcktes balanser hos
kronans uppbördsman i ej mindre än 3 län. Men huru förhåller det sig med banker
14 Andra Kammarens Tillåtlig a Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o Ti.
och aktiebolag? Det är vida värre. Jag häller i min hand ett betänkande al bauk-
mannaföreningens komité, tryckt år 1891. Här uppgifves, att under åren 1875—88
försnillats från bankinrättningar 1,676,000 kronor. Denna uppgift förvånar oss kanske
mindre än en följande i samma arbete, så lydande: Från försnillningarnas början till
upptäckten synes i medeltal hafva förflutit en tidrymd af 6,4 år. Detta vittnar,
förefaller det mig, tydligt om att revisionerna ej äro så anordnade, som nödvändig¬
heten kräfver. Jag vill ej mera yttra mig i detta ämne, men jag är öfvertygad om,
att af de fakta jag anfört bör framgå, att vi med afseende å dessa bolag behöfva i
Sverige liksom i .England en legaliserad kår af fullt utbildade revisorer.
Herr Amnéus kunde, såsom sjelf uppbördsman och kontrollant öfver
andra uppbördsman, intyga, att frågan vore väl förtjent af en grundlig
utredning.
Att på statens bekostnad utbilda och aflöna några nya tjenstemän — yttrade
han —- vill jag för min del icke vara med om, och detta har icke heller motionären
önskat eller åtminstone ej uttryckligen ifrågasatt. Men deremot föreställer jag mig,
att man ganska lätt skulle kunna leda den enskilda företagsamheten in på motionens
syftemål. Funnes det nemligen tillfälle å ena sidan för hugade personer att under
statens kontroll, men på egen bekostnad, utbilda sig till offentliga revisorer och derom
få betyg samt å andra sidan för myndigheter, korporationer och enskilde att vid behof
anlita dessa revisorer mot godtgörelse efter taxa, vore redan derigenom ej så litet
vunnet, utan att det kostat staten särdeles mycket, om ens något. Jag tänker här¬
vidlag på någon organisation ungefärligen motsvarande landsfiskalernas. Dessa tjenste¬
man få visserligen förordnanden, hvarigenom de erkännas såsom statens funktionärer,
men de ha ingen aflöning, ingen pensionsrätt och ingen annan ersättning än efter
reservreglementet, om och när de anlitas. Med vår tids trängsel på alla förvärfs-
banor skulle det säkerligen icke möta hinder att få sökande till dylika befattningar,
och antagligen skulle deras anlitande, om och när det för öfrigt funnes lämpligt, icke
heller ställa sig så särdeles dyrt för staten i jemförelse med de kostnader, som nu
utgå, t. ex. när en landshöfding jemte biträde nödgas vid befarad uppbördsbrist
företaga en resa, eller när vederbörande chefer och förmän, vanligen åtföljda af en
sekreterare, resa ut på inspektions- och revisionsfärder. Dessutom föreställer jag
mig, att det skulle vara en ganska god sak, äfven för enskilde, om de i vissa fall,
såsom vid boutredningar och konkurser m. m,, kunde få lita till dylika författnings-
knnniga och i bokföring fullt hemmastadda biträden.
Att förslaget om eu utredning af frågan detta oaktadt föll, be¬
rodde, såsom öfverläggningen visade, väsentligen på formella skäl. De,
som dervid förde statsutskottets talan, medgåfvo, att såväl med hänsyn
till kronouppbördsmännens räkenskaper som i åtskilliga andra åtseenden
en större skärpning och ytterligare försigtighetsåtgärder utöfver de redan
befintliga kunde behöfvas, samt att lagen derför borde gifva revisorerna
eu vidsträcktare fullmagt och bjuda dem att anställa revisionen på annat
sätt. Likaså kunde det vara en fråga, värd att tagas i betraktande,
huruvida ej aktiebolag borde åläggas att begagna sig åt legaliserade
revisorer. Men då motionären icke uttryckligen yrkat något sådant utan
15
Andra Kammarens Tillfällig a Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 17.
inskränkt sig till att begära ett extra anslag af 3,000 kronor för att få
den speciella frågan om anställande af ett visst slags revisorer utredd,
hade utskottet funnit sig sakna befogenhet att förorda någon under¬
sökning rörande behöfiiglieten af vissa ändringar i de lagar och regle¬
menten, som handla om revisioner och kontroller m. m.
Under de år, som förflutit sedan nu omnämnda motion behandlades, be^t^enel
hafva förut befintliga föreskrifter om revision och kontroll tillökats med ser om
en hel del nya, som hafva till ändamål att afhjelpa anmärkta bristfällig-
heter på detta område. Bland författningar, som innehålla bestämmelser
i sådant syfte, må nämnas: Uppbördsreglementet den 10 maj 1895 och
kongl. kungörelsen den 3 december 1897 angående nytt reglemente för
uppbördsverket i Stockholms stad; lagen om aktiebolag den 28 juni
1895 och lagen om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet af
samma dag; lagen den 9 januari 1897 om ändring af 56 § i förordnin¬
gen om kommunalstyrelse på landet och lagen den 30 november 1900
om ändring af 33 § i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och
skolråd; förordningen angående stämpelafgiften den 2 juni 1899; kongl.
kungörelserna den 10 juli 1899 angående förbud för embete- och tjenste-
män, som med utsökningsmål ega befattning, att i eget namn i bank¬
inrättning insätta tjenstemedel; angående inventering hos vissa embets-
och tjenstemän och angående skyldighet för stadsfogde att hålla kassa-
journal samt kongl. kungörelsen den 25 januari 1901 angående åtgärder
för åstadkommande af kontroll öfver förvaltningen af vissa donationer
och stiftelser.
Föreskrifter om revisioner och kontroller gifvas alltså till stort }e"het
antal, och derå af dem äro nog för vanliga fäll ganska tillfredsställande, käng änsk-
Det torde emellertid svårligen kunna förnekas, att ifrågavarande lag- varda.
stiftning ännu i hög drabbas af samma anmärkning, som man så ofta
och med så mycket fog rigtat mot vår lagstiftning i det hela taget,
nemligen att den saknar nödig enhet och sammanhang, och utan gen¬
sägelse skulle det vara synnerligen önskvärdt, om de många strödda
bestämmelserna i ämnet kunde inordnas i en gemensam lag rörande
vårt offentliga räkenskaps- och revisionsväsende, såsom man, enligt hvad
utskottet har sig bekant, för närvarande är på väg att göra i vårt broder¬
land Norge.
16
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 17.
Frågan om Såväl i nu föreliggande motion som ock i den 1895 inom Första
revisorer. Kammaren i liknande syfte väckta tiar det framhållits, att en fullt till¬
fredsställande ordning af vårt revisions- och kontrollväsende näppeligen
är möjlig utan tillvaron af en corps legaliserade yrkesrevisorer.
Att för kommunalstämmor och kyrkostämmor samt bolag och
ekonomiska föreningar stadga ovilkorlig skyldighet att uti revisionen,
jemte de af stämman, bolaget eller föreningen enligt nu gällande grun¬
der utsedda förtroendemännen, insätta äfven en legaliserad yrkesrevisor,
skulle emellertid enligt utskottets åsigt icke vara välbetänkt. Oafsedt
andra skäl torde nemligen, så länge ingen närmare utredning föreligger
rörande sättet för dylika yrkesrevisorers utbildning samt om den ställ¬
ning, de komrae att intaga, kunna befaras, att det obligatoriska anli¬
tandet af deras biträde skulle medföra kostnader, hvilka för det stora
flertalet landskommuner samt smärre bolag och föreningar kunde blifva
allt för betungande.
Härmed vill utskottet emellertid ingalunda bestrida, att det i vissa
fall skulle vara eu fördel för en kommun, ett bolag eller en förening
att vid behof kunna anlita biträde af en person, som vore specielt. ut¬
bildad för revisionsuppdrag och öfvad i utförandet deraf och som dess¬
utom i egenskap af utomstående måste anses mera opartisk än de öfriga,
genom val utsedda revisorerna.
Enligt § 56 i förordningen om kommunalstyrelse på landet samt
§ 33 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd är en
hvar ledamot af kommunalnämnden samt en hvar ledamot af kyrkorådet
och skolrådet gemensamt med de öfriga ansvarig för de medel, som
nämnden eller rådet under sin förvaltning haft äfvensom för de säkerhets-
handlingar, mot hvilkas antaglighet han icke till protokollet gjort
anmärkning. Enär ledamotskapet af kommunalnämnd samt kyrko- och
skolråd är ett förtroendeuppdrag, som ingen efter eget behag kan visa
ifrån sig, skulle det säkerligen för en och annan, som fått sådant upp¬
drag sig anförtrodt, innebära en stor trygghet, om han för att vara viss
om en tillräckligt ingående och sakkunnig granskning egde rätt att
kräfva en yrkesrevisors deltagande i densamma.
Hvad bolag och ekonomiska föreningar beträffar, torde erfarenheten
hafva visat, att vid inom dem verkstäld revision och kontroll opartisk¬
heten och sakkunskapen icke alltid äro i önskvärd grad representerade.
Vid val af styrelse är man inom sådana företag i allmänhet synnerligen
angelägen, att sjelfva ledningen lägges i kompetenta händer. Vid ut¬
seendet af revisorer deremot synes man understundom utgå frän den
föreställningen, att hvilken person som helst med erforderligt socialt
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N-.o 4) Utlåtande N:o 17. 17
anseende bör dertill kunna duga. Trots lagbestämmelsen att styrelse¬
ledamot ej må deltaga i val af revisorer, lärer det i verkligheten ej
sällan hända, att revisorsvalen, på grund af de ledandes personliga in¬
flytelse, väsentligen afgöras i enlighet med önskningarna hos dem, hvilkas
förvaltning det gäller att granska och kontrollera, och uppenbart är, att
granskningen och kontrollen då ej gerna kunna blifva så noggranna,
som de borde. Under sadana förhållanden kunde det möjligen vara
lämpligt, att t. ex. ett visst antal bolagsmän eller föreningsledamöter skulle
kunna fordra, att åtminstone en af revisorerna vore en utom företaget
stående samt för duglighet i revisionsarbete offentligen vitsordad
fackman.
Någon allmän förpligtelse, vare sig för kommuner, bolag eller
anlita legaliserade revisorer, vill utskottet, såsom redan
blifvit. anfördt, icke förorda. Till undvikande af missförstånd anser sig
utskottet derjemte böra uttryckligen betona, att för ifrågavarande re¬
visorers utbildning ej må, enligt dess mening, kräfvas något särskildt,
af staten upprättadt och underhållet institut, utan att denna utbildning
bör kunna vinnas vid redan befintliga, af staten understödda handels-
läroverk.
Ehuru utskottet icke kunnat i alla delar ansluta sig till de mq-Hemställan.
ningar, som motionären i sin motivering uttalat, har det likväl funnit
vissa af honom framstälda önskemål så beaktansvärda, att det ansett
en undersökning rörande möjligheten af deras förverkligande vara af
behofvet påkallad, hvadan utskottet hemställer, att motionen måtte på
så sätt bifallas,
att Andra Kammaren ville för sin del besluta,
att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller,
det Kongl. Magt täcktes låta utreda, huru större trygg¬
het mot oredlighet må kunna vinnas genom noggrannare
bestämmelser angående hvilka personer som böra vara
underkastade den i lag stadgade bokföringsskyldighet,
äfvensom angående revision och kontroll, bland annat
genom införande af föreskrifter, egnade att bereda
tillgång till användande, der sådant finnes nödigt eller
lämpligt, af särskildt qvalificerade revisorer, samt der-
Bih. till Riksd. Broi. 1901. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 17 Häft. 3
18 Andra Kammarens Tillfölliga UtsJcotts (N:o 4) Utlåtande N:o 17.
på för Riksdagen framlägga de förslag i ämnet, hvar
till utredningen kan föranleda.
Stockholm den 16 april 1901.
På utskottets vägnar:
FRIDTJUV BERG. '
Stockholm, p. jk. Rymans Eftertr. 1901.