Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o 5.
1
,'i '• ■. . . r; .* t i - • * • ? •
,V , ■ . • . .*.•'* -4 \
. i ,, \ t ’ 1 ' i t , • <>•'-. ’ ' .4 -V ■ * 4*,> i
i ■. '■ c* ?: • j / ' ■ «jUu! n.,
J ' • (JV .Jfj; vlrjf»
Sfi© 5.
. • ■ •• qtiXtnöi ):V>
iUl-j ? bjUVl • Jll
Ant. till Ribsd. kansli den 26 mars 1901, kl. 2 e. m.
. : ..'••\;l>:oV<.:d-:.A ■'■t. . It ■ l,r{4 ..
Särskilda utskottets n:o 3 utlåtande (n:o 1), i anledning af dels
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med
förslag till lag angående ersättning för skada till följd
af olycksfall i arbete och till lag om ändrad lydelse af
17 kap. 4 och 11 §§ handelsbal ken dels och vissa inom
Riksdagen väckta motioner.
Till förberedande behandling har utskottet fått emottaga:
dels Kongl. Maj:ts proposition n:o 39, hvari Kongl. Maj:t, under åbe¬
ropande af de vid propositionen fogade, i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll, jemlikt § 87 regeringsformen föreslagit Riksdagen att
antaga här nedan intagna förslag till:
l:o) lag angående ersättning för skada till följd af olycksfall i ar¬
bete: och
* V
2:o) lag om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken;
dels ock fyra särskilda inom Riksdagen väckta motioner af följande
innehåll:
Bill. till Riksd. Prof. 1901. 8 Sami. 1 Afd. 5 Hä/l. (N:o 5.)
1
2
Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o 5.
ko) Herr 0. V. Lundberg har i en inom Första Kammaren väckt
motion, n:o 34, hemstält, att Riksdagen, med förklarande att Kongl. Maj:ts
i ämnet till Riksdagen aflåtna nådiga proposition icke kunnat af Riks¬
dagen bifallas, måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t hemställa, det täcktes
Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga nytt förslag till
lag angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete, grun¬
dad!, i nära öfverensstämmelse med den i Danmark i ämnet gällande lag¬
stiftning, på ersättningarnas utgående i allmänhet med ett visst kapital¬
belopp och på öfverlåtande å en särskild nämnd att reglera ersättningarna
och att afgöra de om dessa uppkommande tvister;
2:o) Vidare har friherre G. O. R. Lagerhring i en inom Första Kam¬
maren väckt motion, n:o 33, föreslagit, att bland de slag af verksamhet,
som komme att omfattas af en blifvande lag om ersättning för skada
till följd af olycksfall i arbete, måtte upptagas jemväl jernvägs- och spår-
vägsdrift, samt att bestämmelserna i lagen angående ansvarighet för skada
i följd af jernvägs drift den 12 mars 1886 skulle, i hvad de afsåge
skyldighet för jernvägs egare eller innehafvare att utgifva ersättning, då
i följd af jernvägs drift arbetare eller arbetsförman, som vore stadd i
jernvägens tjenst eller arbete, under förrättandet deraf blefve dödad eller
skadad, upphöra att gälla i afseende å andra arbetare eller arbetsförmän
än dem, som vid 1903 års ingång vore i jernvägs tjenst anstälde;
3:o) Herr P. Jönsson i Färeköp har i en inom Andra Kammaren
väckt motion, n:o 169, under uttalande, att han öfverlemnade till ut¬
skottet att bestämma lämplig ordalydelse, hemstält, att sista stycket i 2 §
af Kongl. Maj:ts förslag måtte i sak erhålla följande lydelse:
»I denna § afses ej verksamhet, som idkas allenast såsom binäring
till jordbruk, icke heller sådan industri, hvars rörelse bedrifves af mindre
antal än fyra anstälde arbetare; eller ock sådan industri, hvars kikare icke
erlägger bevillning för minst 1,500 kronor»;
4:o) I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 163, hafva slut¬
ligen herrar S. H. Kvarnzelius och L. G. Broomé i Bårslöf yrkat dels
att den i 4 § af Kongl. Maj:ts förslag stadgade väntetid måtte nedsättas
till fjorton dagar, dels och att det i samma § bestämda högsta erättnings-
belopp måtte höjas till fyrahundrafemtio kronor samt öfriga ersättnings¬
belopp ställas i förhållande till nämnda summa. ,
Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o 5. 3
Spörsmålet om kroppsarbetares tryggande mot de ekonomiska följ- J^“n*
derna af i arbetet inträffande olycksfall har i de flesta europeiska länder
redan nått sin lösning, om än i mångskiftande och för visso icke slut¬
giltiga former. I vårt land bar frågan sedan länge statt pa dagord¬
ningen. Redan för sjutton år sedan, i skrifvelse den 11 maj 1884, an¬
höll Riksdagen, att Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, om och i hvad män
åtgärder kunde finnas lämpliga för ordnande af förhållandet mellan arbets¬
givare och arbetare beträffande möjliga olycksfall i arbetet äfvensom för
beredande af ålderdomsförsäkring åt arbetare och med dem jemförliga
personer, samt derefter göra de framställningar till Riksdagen eller vid¬
taga de anordningar i öfrig!, till hvilka förhållandena kunde föranleda.
Hvad Kongl. Maj:t derefter i ärendet åtgjort och hvad i öfrigt i saken
förekommit torde såsom allmänt bekant vara öfverflödigt att här närmare
omförmäla. Utskottet, som hänvisar till den utförliga historiska öfver¬
sigt, hvarmed chefen för civildepartementet beledsagat sin föredragning
inför Kongl. Maj:t den BO december 1898 af det förslag till lag i ämnet,
som Kongl. Maj:t sedermera framlade inför 1900 års riksdag, inskränker
sig derför till att återgifva hvad chefen för justitiedepartementet vid före¬
dragning af nu ifrågavarande lagförslag den 17 oktober 1900 inför^Kongl.
Maj:t i omförmälda hänseende anfört.
»Såsom Eders Kongl. Maj:t täcktes erinra sig», yttrade departements¬
chefen, »har frågan om beredande åt arbetare af lindring i de ekonomiska
följderna af olycksfall i arbetet varit föremål för en ganska långvarig
behandling, hvarunder man på olika vägar sökt komma till en lösning
af densamma. Sedan vid riksdagarne åren 1890 och 1891 framlagts
lagförslag om obligatorisk försäkring i en riksförsäkringsanstalt emot olycks¬
fall i arbete, men dessa förslag icke blifvit af Riksdagen bifallna, ansags
det lämpligt, att olycksfallsförsäkringen sattes i samband med och hufvud¬
sakligen grundades på invaliditetsprincipen. De förslag om obligatorisk
invaliditetsförsäkring, hvilka åren 1895 och 1898 förelädes Riksdagen,
vunno emellertid ej framgång. Med anledning häraf upptogs åter den
ursprungliga planen att genom särskild lagstiftning trygga arbetarne mot
olycksfall i arbetet.
Det förslag, som i sådant syfte utarbetades och, efter undergången
granskning inom högsta domstolen, genom nådig proposition förelädes
innevarande års riksdag, hvilade, i motsats emot de åren 1890 och 1891
framlagda förslagen, på principen om arbetsgifvares omedelbara ersätt¬
ningsskyldighet, hvilken princip var endast så till vida modifierad, att
4
Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o 5.
arbetsgivare kunde genom frivillig försäkring i någon af Konungen god¬
känd anstalt befria sig från förpligtelsen att utgifva ersättning. Genom
enskilda motionärers framställningar bragtes under Riksdagens pröfning
äfven förslag om obligatorisk olycksfallsförsäkring och om invaliditets-
försäkring. Ifrågavarande motioner afstyrktes emellertid af det särskilda
utskott, till hvilket de hänvisats, och afslogos af båda kamrarne, hvaremot
den nådiga propositionen blef af utskottet förordad och af Andra Kam¬
maren bifallen med vissa jemkningar, bland hvilka den vigtigaste var, att
för den frivilliga försäkringen en statsanstalt skulle upprättas.»
Kamtafenvid Dft nu åliggande förslaget öfverensstämmer, såsom nämnts, i allt
1900 drs riks• väsentligt med det förslag till lag i ämnet, som Andra Kammaren för
jöZaTtaiZg8in del ant0s vid 1900 ärs riksdag. Under sådana förhållanden har
angående er- departementschefen vid sin föredragning inför Kong]. Maj:t af nu ifråga-
:S£va™de lagförslag i allmänhet icke motiverat detsamma i vidsträcktare
af olycksfall »man, än som föranleddes af föreslagna afvikelser från berörda af Andra
1'T :_______ ___11 •• 1 1 Tv O i -i n -
Kammaren godkända förslag. Då departementschefen upprepade gånger
hänvisat till 1900 års riksdags särskilda utskotts förslag, hvilket låg till
grund för Kammarens och derjemte i afseende å §-följden öfverensstämde
dermed, har det synts utskottet lämpligt att här för jemförelses skull
införa det af Andra Kammaren år 1900 godkända förslaget, så lydande:
Lag
angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete.
1 §. Yarder arbetare skadad till följd af olycksfall i arbetet, vare i de fall,
som i 2aoch 3 §§ afses, arbetsgivare!! pligtig att utgifva ersättning enligt de i
denna lag stadgade grunder.
Såsom skada till följd af olycksfall i arbetet anses ej sådan skada, som för¬
orsakats uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet af den skadade sjelf eller upp¬
såtligen af annan person än den, som haft ledning af eller uppsigt öfver arbetet,
eller ock genom sådan öfvermägtig tilldragelse eller annan händelse, som icke står
i samband med det utförda arbetets beskaffenhet eller med de förhållanden, under
hvilka det bedrifvits.
Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o 5.
5
Med arbetare förstås i denna lag den, som med arbetes utförande tager ome¬
delbar befattning, så ock arbetsförman.
2 §. Skyldighet att enligt 1 § utgifva ersättning åligge enskild arbets¬
givare, der han såsom yrke utöfvar någon här nedan omförmäld verksamhet,
nemligen:
1) sågverks- eller brädgårdsrörelse;
2) upptagning af is eller torf;
3) grufdrift, sten- eller kalkbrytning, tegeltillverkning, bruksrörelse eller annan
verksamhet, som afser tillgodogörande eller förädling af mineralrikets alster och ej
är att anse såsom handtverk;
4) fabriksrörelse;
5) skeppsbyggeri-, bränneri-, bryggeri-, bageri-, slagteri-, mejeri- eller qvarn-
rörelse, som idkas på sådant sätt och i sådan omfattning, att den kan anses med
fabriksrörelse jemförlig;
6) boktryckeriverksamhet;
7) tillverkning af explosiva varor;
8) skorstensfejareverksamhet;
9) flottning;
10) lastning eller lossning af varor;
11) spårvägstrafik;
12) byggnadsverksamhet, derunder inbegripet jemväl utförande af väg- eller
vattenbyggnad;
13) bergsprängning, jordschaktning, stonsättnincr, murning, timring eller tak¬
täckning;
14) utförande af elektriska ledningar eller af g , vatten- eller kloakledningar;
15) verksamhet, som afser att framställa ga-- eller att framställa, öfverföra
eller fördela elektrisk ström, äfvensom drifvande åt '..‘ten lednings verk;
16) skogshandtering.
Ersättningsskyldigheten omfattar skada till följ 1 af olycksfall, som härflyter
från utöfningen af arbetsgifvarens yrke.
I denna § afses ej verksamhet, som idkas allenast såsom binäring till jordbruk.
3 §. Utöfvar staten eller kommun på yrkermessigt sätt någon i 2 § omför¬
mäld verksamhet, vare staten eller kommunen ersättningsskyldig enligt 1 § för
skada till följd af olycksfall, som härflyter från utöfningen af den verksamhet.
4 §. 1 ersättning enligt denna lag skall utgifvas:
l:o) om olycksfallet medför väsentlig nedsättning af den skadades arbetsför¬
måga under mera än sextio dagar efter olycksfallet: en krona i sjuklijelp för hvarje
dag från och med sextioförsta dagen intill des den skadade blifvit från sådan ned¬
sättning af arbetsförmågan återstäld eller olycksfallet visat sig medfört för fram¬
tiden bestående förlust eller minskning af arbetsförmågan eller döden inr"tidt;
2:o) om olycksfallet medfört för framtiden bestående förlust eller minskning
af arbetsförmågan: en årlig lifränta, i förra fallet å tve hundra kronor och i senare
fallet å det lägre belopp, som svarar emot arbotsföi t ågans minskning, räknadt från
och med sextioförsta dagen efter olycksfallet eller 'rån den senare tidpunkt, då.
olycksfallet visat sig medföra för framtiden bestående förlust eller minskning af
Ij Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o 5.
arbetsförmågan; dock att lifränta icke skall utgå i de fall, der minskningen af
arbetsförmågan understiger tio procent;
3:o) om olycksfallet inom ett år medfört döden:
a) begrafningshjelp med sextio kronor;
b) till enka, sa länge hon lefver ogift, en årlig lifränta af etthundratjugo
kronor från dödsfallet och till hvarje minderårigt barn en årlig lifränta af sextio
kronor från dödsfallet till dess det uppnått femton års ålder; dock att lifränta icke
utgår till enka, när äktenskapet slutits efter olycksfallet, eller till barn, som födes
i det äktenskap, derest icke barnet är före olycksfallet afladt, ej heller till oäkta
barn, afladt efter olycksfallet, samt att, der lifräntor till efterlefvande skulle sam-
manlagdt öfverstiga tre hundra kronor, de skola, i förhållande till hvad på en hvar
lifräntetagare belöper, till detta belopp nedsättas, så länge anledningen till dylik
nedsättning fortfar.
Sjukhjelp eller lifränta åt skadad arbetare skall åt manlig arbetare för tiden,
intill dess han fylt aderton år, samt åt qvinlig arbetare utgå med allenast tre
fjerdedelar af de ofvan i denna § stadgade belopp.
5 §. ^ Vid bedömande, i hvad mån för framtiden bestående nedsättning af
arbetsförmågan i följd af olika kroppsskador skall anses vara för handen, skall
hänsyn tagas, förutom till kroppsskadans beskaffenhet och inverkan på den skadades
förmåga i allmänhet att genom arbete bidraga till sitt uppehälle, jemväl till skadans
inflytande å de särskilda färdigheter, som för bedrifvande af den skadades yrke
kunna vara erforderliga.
I öfrigt skola till ledning vid bedömandet, i hvad mån olika kroppsskador
skola anses åstadkomma nedsättning af arbetsförmågan, tjena de grunder, som vai'da
af Konung och Riksdag gemensamt bestämda.
6 §. Utländsk medborgares enka eller barn ege ej rätt till lifränta enligt
denna lag, der de ej vid tiden för olycksfallet voro bär i riket bosatta. För tid,
hvarunder någon till lifränta enligt denna lag berättigad är bosatt utom riket, må
han ej uppbära sådan ränta.
Från hvad ofvan i denna § är föreskrifvet eger Konungen, under förutsättning
af ömsesidighet, medgifva undantag för medborgare i visst land och för lifränte¬
tagare, som i samma land äro bosatta.
För tid, hvarunder lifräntetagare undergår frihetsstraff eller tvångsarbete, må
han ej uppbära lifräntan.
7 §. Begrafningshjelp skall utbetalas genast efter dödsfallet, sjukhjelp för
hvarje kalender veck a å veckans sista dag samt lifränta för hvarje kalenderqvartal
sist vid ingången af tredje månaden i qvartalet, utan återbetalningsskyldighet i
händelse under qvartalet rätten till lifräntan skulle upphöra eller sådant fall in¬
träffa, att lifräntan icke får uppbäras.
8 §. Skall, då arbetare skadats genom olycksfall, i följd deraf från kassa,
som helt och hållet eller till väsentlig del bildats genom bidrag af arbetsgifvaren,
utgå pension eller annat understöd, eller har arbetaren på arbetsgifvarens bekostnad
blifvit mot olycksfall försäkrad i annan än den i 10 § nämnda anstalt, må från
begrafningshjelp eller sjukhjelp och lifränta, som det enligt denna lag åligger ar¬
betsgifvaren att utgifva, afdragas hvad i anledning af olycksfallet för samma ända-
Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o 5.
7
mål från kassan eller på grund af försäkringen utgår för tid, hvarunder ersättnings¬
skyldighet åligger arbetsgivare!!.
Motsvarande afdrag må ega rum för skadestånd, som i följd af olycksfallet
utbetalts enligt allmän lag eller särskild författning.
9 §. Den, som är berättigad till ersättning enligt denna lag, vare ej deraf
hindrad att hos arbetsgivaren eller annan göra gällande den rätt till skadestånd,
som i följd af olycksfallet eljest skulle tillkomma honom enligt allmän lag eller
särskild författning; dock att arbetsgivaren må från dylikt skadestånd afdraga mot¬
svarande ersättning, som enligt denna lag utgår.
År annan än arbetsgivaren skadeståndspligtig, vare arbetsgivaren, sedan han
tillsagt den skadeståndspligtige, i ersättningstagarens ställe berättigad att uttaga
skadeståndet, för så vidt motsvarande ersättning enligt denna lag utgår.
10 §. Arbetsgivare vare berättigad att i en genom statens försorg inrättad,
för hela riket gemensam anstalt, riksförsäkringsanstalten, försäkra sina arbetare
mot olycksfall, som i denna lag afses.
Afgifterrla för försäkring i denna anstalt skola bestämmas till de belopp, som
med hänsyn ej mindre till rörelses farlighet i allmänhet än äfven till de särskilda
förhållanden, under hvilka den bedrifves, efter försäkrings tekniska grunder beräknas
vara erforderliga för utgörande af de ersättningar, som försäkringen atser.
Kostnaderna för anstalten bestridas af statsverket.
11 §. Har arbetsgivare försäkrat arbetare i riksförsäkringsanstalten, vare
arbetsgifvaren, så långt försäkringen räcker, från ersättningsskyldighet enligt denna
lag fri. Till följd af försäkring ege riksförsäkringsanstalten, beträffande de för¬
säkrade ersättningsbeloppen, enligt de i 8 och 9 §§ stadgade grunder göra afdrag
för utbetaldt skadestånd eller söka sitt åter af arbetsgifvaren eller annan, som kan
till utgifvande af skadestånd förbindas.
12 §. Varder arbetare skadad till följd af olycksfall i arbetet, åligge det
honom dels att ofördröjligen sjelf eller genom annan om olycksfallet göra anmälan
hos arbetsgifvaren, arbetsföreståndaren eller arbetsförman, dels ock att antingen
sjelf söka läkarehjelp eller underkasta sig vård af läkare, som af arbetsgifvaren
eller riksförsäkringsanstalten kan varda tillkallad. Underlåter den skadade något
af hvad sålunda stadgats, och pröfvas skadan derigenom hafva förvärrats, må er¬
sättningen med hänsyn dertill skäligen nedsättas.
13 §. Inträffar olycksfall, som medfört eller skäligen kan antagas medföra
döden eller annan påföljd, som i 4 § är sagd, åligge det arbetsgifvaren eller, om
den skadade var stadd i arbete hos staten eller kommun, arbetsföreståndaren att,
sedan han genom anmälan från arbetaren eller eljest erhållit kännedom om olycks¬
fallet, derom ofördröjligen göra skriftlig anmälan hos polismyndigheten i orten och
samtidigt eller, der sådant ej kan ske, så snart som möjligt derefter till samma
myndighet insända på arbetsgifvarens bekostnad anskaifadt läkarebetyg angående
dödsorsaken eller skadans beskaffenhet och den skadades tillstånd. År den skadade
af arbetsgifvaren försäkrad i riksförsäkringsanstalten, skall uppgift derom och om
försäkringens omfattning i anmälan intagas. Närmare föreskrifter om anmälans
innehåll meddelas af Konungen.
8 Särskilda Utskottets (N:o SJ Utlåtande N:o o.
Då anmälan hos polismyndighet skett om olycksfall, hvarom nu är sagdt,
eller sådant olycksfall eljest kommit till polismyndighetens kännedom, skall denna
så fort ske kan hålla undersökning om olycksfallet.
Är anmälan åtföljd af arbetsgifvarens behörigen undertecknade förklaring att
olycksfallet inträffat under sådana omständigheter, att ersättning enligt denna lag
skall af honom utgifvas, eller är skadan ringa, erfordras icke läkarebetygs insän¬
dande. I dessa fall vare ej heller undersökning erforderlig, så framt icke polis¬
myndigheten finner sådan nödig.
Polismyndighet, som i denna § afses, är å landet kronofogden eller länsman¬
nen, i stad,^ der poliskammare finnes, poliskammaren och i öfriga städer magistraten
eller,' der sådan ej finnes, stadsstyrelsen. Förenämnda polismyndigheter, poliskam¬
maren i Stockholm dock undantagen, åligge att ofördröjligen aflemna de inkomna
handlingarna äfvensom, der undersökning hållits, protokollet deröfver till Konun¬
gens befallningshafvande.
14 §. Har ej aftal om ersättning enligt denna lag träffats och hafva par¬
terna ej heller öfverenskommit att hänskjuta tvist om ersättningen till slutligt af¬
görande af skiljemän, skall, vid äfventyr af talans förlust, ersättnirigskrafvet hos
domstol anhängiggöras inom två år från olycksfallet eller, der fråga är om ersätt¬
ning i anledning af dödsfall, inom samma tid från det döden inträdde.
15 §. Har försäkring i riksförsäkringsanstalten icke egt rum, må parterna,
innan tvist om ersättning anhängiggöres, efter träffad öfverenskommelse från riks¬
försäkringsanstalten inhemta yttrande, huruvida det arbete, hvari den skadade var
stadd, är sådant, som i denna lag afses, eller i hvad mån kroppsskadan må anses
hafva åstadkommit nedsättning af arbetsförmågan; och vare riksförsäkringsanstalten
skyldig att kostnadsfritt meddela utlåtande i nämnda hänseenden.
Har tvisten hänskjutits till slutligt afgörande af skiljemän eller anhängig-
gjorts vid domstol, ege jemväl skiljemännen eller domstolen, der så nödigt pröfvas
inhemta dylikt utlåtande från riksförsäkringsanstalten.
16 §. Tvist om ersättning enligt denna lag skall anhängiggöras vid allmän
underrätt i den ort, der olycksfallet inträffat eller den, som sökes, har sitt bo och
hemvist.
Är sådan tvist anhängiggjord, infordre rätten eller domaren protokoll och
öfriga handlingar, som i 13 § omförmälas.
Finnes uppenbart, att svaranden utan fog uppehåller saken, eller angår tvi¬
sten allenast ersättningens belopp, ege rätten, på kärandens yrkande, förordna, att
ett skäligt belopp, i senare fallet ej understigande hvad svaranden medgifvit, skall
utbetalas till käranden i afräkning på hans fordran; dylikt förordnande må af sva¬
randen öfverklagas i samma ordning som slutligt utslag.
Har rätten förordnat om förskottsbetalning efter ty nu är sagdt eller genom
slutligt utslag ålagt svaranden betalningsskyldighet, gånge sådant beslut i verk¬
ställighet lika som laga kraft egande dom.
17 §. Inträder, sedan ersättning till skadad arbetare blifvit genom domstols
eller skiljemäns slutliga beslut eller genom aftal bestämd, väsentlig förändring i de
förhallanden, hvilka varit bestämmande för fastställande af ersättningens belopp,
må inom två år från ersättningens bestämmande talan om jemkning i ersättningen
9
Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o 5.
medelst stämning anhängiggöras. Rätt domstol för sådan talans upptagande är den
underrätt, som dömt om ersättningen, eller, der ersättningen bestämts af skiljemän
eller genom aftal, allmän underrätt i den ort, der olycksfallet inträffat. Jemkning
må ej afse ersättning, som belöper på tiden före den dag, då stämningen delgafs
svaranden; sökes jemkningen af den ersättningsskyldige, må den ej heller verka
rubbning i rätten till ersättning, som före sagda dag förfallit till betalning.
18 §. Afträdes den ersättningsskyldiges egendom till konkurs, skall utdel¬
ningen för fordran å lifränta enligt denna lag ske efter sammanlagda beloppet af
räntans kapitalvärde den dag, som för utdelning i konkursen bestämd är eller å
hvilken betalning dessförinnan får uppbäras, och af den lifränta, som till nämnda
dag upplupit, jemte laga ränta, å den del deraf, som enligt 7 § må före samma
dag hafva till betalning förfallit.
År fråga om lifränta åt skadad arbetare, må utdelningen för räntans kapital¬
värde ej af arbetaren lyftas, utan skall med det belopp, som å kapitalvärdet utgår,
genom konkursförvaltningens försorg åt arbetaren inköpas lifränta i riksförsäkrings-
anstalten. Lifräntetagaren vare dock berättigad att uppbära sådan utdelning, derest
den lifränta, som i riksförsäkringsanstalten skulle erhållas, understiger sextio kro¬
nor om året.
19 §. Försummar den ersättningsskyldige att vid anfordran betala lifränta,
som förfallen är;
eller nedlägger enskild arbetsgifvare sin rörelse;
eller flyttar han utrikes;
eller öfvergår rörelsen på annan i följd af dödsfall eller genom öfverlåtelse;
eller sättes rörelsen under liqvidation;
må lifräntetagare, hvilkens fordran grundar sig på skriftligt aftal eller på laga
kraft egande slutligt beslut, hos öfverexekutor söka föreläggande för arbetsgifvaren
eller för hans sterbhusdelegare att för lifräntan hos öfverexekutor ställa pant eller
borgen efter ty i 48 § utsökningslagen sägs. I det fall att den ersättningsskyldige
försummat att betala lifränta, som förfallen är, vare han dock fri från skyldighet
att ställa pant eller borgen, der han inom viss af öfverexekutor förelagd tid, minst
åtta dagar från det föreläggandes delgifning, visar att den förfallna lifräntan jemte
laga ränta -derå och ersättning för kostnader till belopp, som af öfverexekutor i
föreläggandet utsättes, blifvit gulden.
Försämras den stål da säkerheten, ege lifräntetagaren på lika sätt äska stäl¬
lande af ny säkerhet.
Ej må borgen af öfverexekutor godkännas, der den ej är ingången såsom för
egen skuld.
Ställes ej säkerhet inom förelagd tid, skall öfverexekutor ålägga gäldenären
att utgifva sammanlagda beloppet af lifräntans kapitalvärde den dag, då betalning
sker, och af den lifränta, som till nämnda dag upplupit, jemte laga ränta å den
del deraf, som enligt 7 § må före betalningsdagen hafva till betalning förfallit.
Beträffande dylikt måls handläggning och klagan öfver öfverexekutors beslut
galle i tillämpliga delar hvad om lagsökning för gäld är stadgadt; dock att, der målet
blifvit såsom tvistigt till domstol förvisadt, domstolen allenast har att utlåta sig
Bih. till Riksd. Vrot. IDOL 8 Sami. 1 Afd. 5 Höft. 2
10
Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o 5.
Kongl• Maj:ts
förslag.
om betalningsskyldigheten, hvarefter sökanden eger hos öfverexekutor anmäla målet
till fortsatt handläggning.
Hvad gäldenären förpligtats utgifva läte öfverexekutor ofördröjligen uttaga.
År fråga om lifränta åt skadad arbetare, må hvad å lifräntans kapitalvärde influtit
ej af arbetaren lyftas, utan skall dermed genom öfverexekutors försorg åt arbetaren
inköpas lifränta i riksförsäkringsanstalten. Lifräntetagaren vare dock berättigad att
uppbära hvad å lifräntans kapitalvärde influtit, derest den lifränta, som i riksför¬
säkringsanstalten skulle erhållas, understiger sextio kronor om året.
20 §. Med lifräntas kapitalvärde förstås i 18 och 19 §§ det belopp, hvarför
dylik ränta kan inköpas i riksförsäkringsanstalten.
21 §. Arbetsgivare, som är skyldig utgifva lifränta enligt denna lag, vare
berättigad att genom inbetalande till riksförsäkringsanstalten af lifräntans kapital¬
värde å denna anstalt öfverflytta skyldigheten att utgifva lifräntan.
22 §. Rätt till ersättning enligt denna lag kan ej öfverlåtas och må förty
ej för gäld i mät tagas.
23 §. Aftal om ersättning, som i anledning af olycksfall skall utgifvas,
vare emot ersättningstagaren utan verkan, så framt det ej skriftligen slutits efter
olycksfallet eller, då fråga* är om begrafningshjelp eller om lifränta åt skadad arbe¬
tares enka eller barn, efter det den skadade afled.
Afser aftal att i stället för lifränta åt skadad arbetare skall på eu gång er¬
läggas visst belopp, vare det aftal ej gällande, utan så är att lifräntans belopp
skulle understiga sextio kronor om året.
24 §. Försummar arbetsgivare eller arbetsföreståndare att i föreskrifven
ordning göra anmälan, hvarom i 13 § är sagdt, böte från och med fem till och
med två hundra kronor. Meddelar någon i sådan anmälan mot bättre vetande orik¬
tig uppgift, straffes med böter från och med tjugufem till och med ett tusen kro¬
nor, der ej å förseelsen straff är i allmänna strafflagen utsatt.
Böter, som enligt denna § ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.
25 §. Till arbetsgifvare, som i denna lag afses, genom försäkring i riksför¬
säkringsanstalten bereda hos honom anstälde arbetare högre ersättning vid olycks¬
fall i arbetet än i 4 § är stadgad, eller vill annan arbetsgifvare i riksförsäkrings¬
anstalten försäkra sina arbetare mot olycksfall i arbetet, vare han dertill berättidad.
Arbetare må jemväl kunna i riksförsäkringsanstalten taga försäkring mot
olycksfall i arbetet.
Ej må någon vara i riksförsäkringsanstalten försäkrad mot olycksfall i arbe¬
tet till högre belopp än tre gånger beloppet af de i 4 § för hvarje fall stadgade
ersättningar.
26 §. De närmare föreskrifter, som, utöfver hvad denna lag innehåller, fin¬
nas erforderliga med afseende å försäkringsafgifternas bestämmande samt riksför-
säkringsanstaltens verksamhet, utfärdas af Konungen.
Ofvanintagna af Andra Kammaren godkända förslag till lag i ämnet
har, såsom chefen för justitiedepatementet vid föredragning den 17 oktober
Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o 5.
11
1900 inför Kongl. Maj:t af det föreliggande förslaget framhållit, lagts till
grund för den Kongl. propositionen. Departementschefen, som uttalat, att
det enligt hans mening läge i öppen dag, att frågan om olycksfallser-
sättning åt arbetare icke borde få undanskjutas, anför till stöd för
de fundamentala bestämmelserna i det föreliggande förslaget följande:
»De skäl, som af chefen för civildepartementet i hans anförande till
statsrådsprotokollet för den 80 december 1898 åberopades till stöd der¬
för, att den afsedda lagstiftningen borde hvila på principen om arbets-
gifvarnes omedelbara ersättningsskyldighet, maste anses ega oförändrad
giltighet. Till förmån för nämnda princips antagande kan ytterligare
åberopas den gynsamma erfarenhet, som, enligt inhemtade upplysningar,
i Danmark och Storbritannien vunnits af dess tillämpning och som i det
senare landet ledt dertill, att lagen om ersättning för skada i följd af
olycksfall i arbete utsträckts till att gälla äfven med afseende å jord¬
bruksarbetare. I samma rigtning förtjenar äfven anföras, att den schwei¬
ziska lagen om obligatorisk försäkring blifvit genom allmän folkomröst¬
ning med stor majoritet förkastad samt att den nederländska propositionen
om antagande af en olycksfallsförsäkringslag afslagits af representationen,
hvarefter regeringen framlagt ett nytt förslag, som i ganska väsentlig
mån inskränker försäkringstvånget och berättigar arbetsgifverne att sjelfva
bära risken för möjligen inträffande olycksfall i arbetet.
I öfverensstämmelse med särskilda utskottets förslag och Andra Kam¬
marens beslut har upptagits grundsatsen, att den frivilliga försäkring, hvar¬
igenom arbetsgivare eger frigöra sig från sin ansvarighet eller från större
eller mindre del deraf, skall tagas i en för detta ändamål upprättad statsan-
stalt. Upprättandet af eu sådan anstalt hade förordats redan inom högsta
domstolen vid dess granskning af det senast framlagda regeringsförslaget
och erkändes i mitt anförande till statsrådsprotokollet för den 19 sist-
lidne januari lända till fördel för så väl arbetsgivare som arbetare. Att
jag likväl icke då ansåg mig böra förorda eu dylik åtgärd, berodde
hufvudsakligen derpå, att inrättandet af en riksförsäkringsanstalt icke syn¬
tes vara oundgängligen nödvändigt för tillgodoseendet af vare sig arbets-
gifvarnes eller arbetarnes berättigade intressen, men lätteligen kunde
framkalla enahanda betänkligheter, som under frågans tidigare skeden
yppats emot förslag att upprätta en statsanstalt för obligatorisk olycks¬
fallsförsäkring. Sedan emellertid inom Riksdagen med styrka uttalats
önskan, att, då ansvarighet för olycksfall i arbete ålägges arbetsgifvarne,
12 Särskilda Utskottets (No 3) Utlåtande No 5.
tillfälle måtte beredas dem att genom försäkring öfverflytta sin ersätt¬
ningsskyldighet på en statsanstalt, som drifves utan beräkning af vinst
och hvars förvaltningskostnader bestridas med allmänna medel, kunna
nämnda förhållanden tydligen icke utgöra något hinder att tillmötesgå
denna önskan; ej heller torde något vara att erinra deremot, att, såsom
inom Riksdagen förutsatts, endast försäkring i denna anstalt skall hafva
den verkan, att arbetsgifvaren frigöres från sin ansvarighet. Kostnaderna
för en dylik anstalt blifva visserligen ganska betydliga och komma helt
säkert att öfverstiga det belopp, hvartill de år 1891 beräknades, men
på sätt chefen för civildepartementet under öfverläggningen inom Riks¬
dagen erinrade, kunna dessa kostnader, utan statsverkets ytterligare be¬
tungande, bestridas med afkastningen af den redan samlade fonden för
arbetareförsäkring.
Enligt särskilda utskottets förslag (25 §) skulle riksförsäkringsanstal-
tens verksamhet i olika rigtningar utsträckas utöfver hvad som är erforder¬
ligt för öfvertagande af arbetsgifvares lagstadgade ersättningsskyldighet.
Rätt att taga försäkring i riksförsäkringsanstalten tillkom nemligen enligt
detta förslag dels arbetsgivare, som på grund af verksamhetens beskaffen¬
het icke är underkastad skyldighet att utgifva godtgörelse för skada till
följd af olycksfall i arbete, dels ock arbetare i hvilken verksamhet som
helst, och dessutom skulle ersättningspligtig arbetsgivare ega genom för¬
säkring i samma anstalt bereda sina arbetare högre ersättningar än de i
lagen föreskrifna; dock skulle arbetare icke i något fall kunna vara för¬
säkrad till mera än tredubbla beloppet af dessa ersättningar. Att en
icke ersättningspligtig arbetsgivare förklaras berättigad att försäkra
sina arbetare, måste anses medföra väsentliga fördelar. Till följd af en
bestämmelse härom få nemligen ifrågavarande arbetsgivare tillfälle att,
om förhållandena dertill föranleda, utan särskilda uppoffringar bereda sina
arbetare samma förmåner, som enligt lagen tillkomma arbetare hos ersätt-
ningspligtiga arbetsgivare, och att sålunda motverka ett eljest möjligen
framträdande missnöje. Tydligt är äfven, att, då en riksförsäkringsanstalt
inrättas, arbetarne sjelfva böra få der försäkra sig.
Deremot torde det icke vara tillrådligt att, innan ännu någon verklig
erfarenhet vunnits med afseende på de erforderliga försäkringsafgifterna.
genom en allmän bestämmelse ålägga riksförsäkringsanstalten förpligtelsen
att meddela försäkringar till högre belopp än de föreskrifna ersättningarna.
Härigenom skulle nemligen stegras de olägenheter och vådor, som kunna
följa af ett misstag vid premiernas beräkning. Åtminstone måste, om
Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o tf. lo
försäkring till högre belopp medgåfves i lagen, förlig tigheten anses bjuda
att föreskrifva högre premier, än eljest skulle vara nödvändigt. Den i
särskilda utskottets förslag upptagna begränsningen synes icke vara till¬
räcklig för undanrödjande af nu omförmälda betänkligheter.
Innan jag öfvergår till redogörelse för de i särskilda paragrafer
vidtagna jemkningar, torde jag få omförmäla en annan ändring af prin-
cipiel betydelse. _
Under diskussionen inom Riksdagen anmärktes, att i det da före-
liggande förslaget allt för litet tagits hänsyn till det inom vårt land icke
ovanliga förhållandet, att industriarbetares aflöning delvis utgöres af bostad
och andra naturaförmåner. Mångenstädes hafva också af större industri¬
idkare vidtagits särskilda anordningar för beredande af understöd åt ar¬
betare, som blifvit helt och hållet eller delvis oförmögna till arbete,
hvilket understöd då till en icke oväsentlig del utgår i dylika förmaner.
Dessa anordningar äro ej sällan för arbetarne minst lika fördelaktiga
som erhållandet5 af ersättning enligt den föreslagna lagen, och utan tvifvel
vore det i sådana fall äfven i arbetarnes intresse pakalladt, att, da en
arbetare genom olycksfall i arbetet blifvit helt och hållet eller delvis oför¬
mögen till arbete, ifrågavarande förmåner finge fortfarande tillgodonjutas
och dervid inräknades i den ersättning, som det åligger arbetsgifvaren att
bereda arbetaren, öfver hufvud maste det anses lända till förman för
båda parterna, om formen för ersättningen kan lämpas efter de särskilda
förhållanden, som vid en industriel inrättning förekomma. Ett hinder
härför ligger emellertid i den till skydd för arbetarne gifna bestäm¬
melsen, att ett före olycksfallet slutet aftal om ersättningen icke är
emot ersättningstagaren gällande. Det kan nemligen icke förväntas, att
arbetsgifvarne i allmänhet skola befinnas villiga att binda sig vid någon
från Tagens föreskrifter afvikande anordning, då de icke kunna erhålla
visshet derom, att ersättningstagarne skola begagna sig af utfästelsen och
att sålunda de gjorda uppoffringarna komma att medföra något gagn.
Med anledning häraf, och då i följd af riksförsäkringsanstaltens inrättande
lämplig utväg synes finnas att trygga arbetarne emot ofördelaktiga aftal
utan att, alla före olycksfallet slutna överenskommelser rörande ersätt¬
ningen förklaras ogiltiga, har i det nu föreliggande förslaget, 21 §, upp¬
tagits den bestämmelse, att på förhand ingångna aftal om ersättningen
skola vara för båda parterna bindande, der de slutits i öfverensstämmelse
med en anordning, hvilken riksförsäkringsanstalten godkänt såsom med¬
förande öfvervägande fördelar för arbetarne. Vid pröfningen, som bör
14 Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o S.
föregås af nödiga upplysningars inhemtande, skall riksförsäkringsanstalten
tydligen fästa afseende å alla föreliggande omständigheter beträffande de
tillförsäkrade förmånernas beskaffenhet och säkerheten för deras utbe¬
kommande äfvensom å arbetarnes egen uppfattning».
^u zmotiv Utskottet öfvergår nu till att i korthet omnämna de vigtigaste spe-
Vaj-.ts förslag. c>aJf>estämmelserna i det Kongl. förslaget, i den mån dessa bestämmelser,
oatsedt redaktionela ändringar, afvika från ofvanberörda, af Andra Kammaren
godkända lagförslag, och vill utskottet dervid äfven anföra de skäl, som
till stöd för dessa skiljaktigheter förekommit. I detta sammanhang vill
utskottet erinra derom, att det Kongl. förslaget, sådant det vid föredragning
inför Kongl. Maj:t den 17 oktober 1900 förelåg, i vissa punkter närmare
anslöt sig till det af Andra Kammaren antagna lagförslag än hvad fallet
är med nu förevarande förslag. De ändringar i den ursprungliga redak¬
tionen, som företagits, hafva mestadels sin grund i anmärkningar, som
inom högsta domstolen, till hvars granskning förslaget öfverlemnades, i
vissa hänseenden rigtades mot detsamma.
1 §■ Sålunda öfverensstämde 1 § i förslaget i sak ursprungligen med den
åt Andra Kammaren antagna redaktionen. I anledning af §:ns affattning
anförde emellertid en af högsta domstolens ledamöter, med hvilken de
öfriga förenade sig, följande:
»Mot de sålunda affattade bestämmelserna synes afgörande betänklig¬
het möta. I redaktionelt hänseende kan anmärkas det oegentliga deri,
att de negativa bestämmelserna meddelas före den positiva förklaringen af
begreppet och utan sammanhang med denna. 1 den finska lagen, från
hvilken ifrågavarande i § 1 upptagna bestämmelser äro hemtade, meddelas
de utan någon positiv förklaring. Vidare och då det rimligen icke torde
kunna antagas att, en skadegörande tilldragelse, som icke står i något som
helst samband med arbetets beskaffenhet eller de förhållanden, under
hvilka det drifvits, skulle i fråga om ersättningsskyldighet kunna hänföras
till olycksfall i arbetet, lärer den härom gifna bestämmelsen knappast
kunna tilläggas annan betydelse än den, att hvarje samband i sådant hän¬
seende, om än aldrig så aflägset eller medelbart, är tillräckligt att grunda
ersättningspligt. Eu sådan uppfattning synes emellertid stå i strid med
anförda bestämmelse i 2 §, som fordrar att olycksfallet skall »härflyta»
från yrkesutöfningen, och torde i sjelfva verket icke heller vara den af
förslagets författare afsedda. Slutligen skulle vid saknaden af hvarje an¬
tydan i de uti 1 §:ns andra stycke först omförmälda fallen — när arbetaren
15
Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o 5.
skadar sig sjelf eller skadan orsakas af tredje man om behöfligheten
af ett samband mellan den skadegörande handlingen och yrkesfaran kunna
dragas den uppenbarligen icke afsedda slutsats, att i dessa fall ersättnings¬
skyldighet kunde — när de särskilt angifna förutsättningarna icke före¬
låg0 — inträda utan hvarje dylikt samband.
Vid nu angifna förhållande synas ifrågavarande bestämmelser egnade,
icke att lemna ledning för frågans bedömande, utan fast hellre att dervid
åstadkomma förvirring. Derest det anses önskvärdt att i lagen upptaga
något förtydligande af begreppet olycksfall i arbetet, synes detta böra ske
sålunda, att till denna paragraf uppflyttas anförda bestämmelse i 2 §, från
hvilken bestämmelse då de här omförmälda fallen af skadegörelse genom
arbetarens egen eller tredje mans åtgärd komme att framträda såsom
undantag, samt att hvad detta stycke i öfrigt innehåller uteslutes.
Hvad tredje stycket innehåller till förtydligande af begreppet arbetare,
eller att dermed förstås »en hvar, som med arbetes utförande tager omedel¬
bar befattning, så ock arbetsförman», synes icke heller vara lyckligt, då
dels härigenom från skadeersättning uteslutas de af arbetarepersonalen,
hvilka icke utföra arbete i egentlig mening — t. ex. bud och vakter —,
dels från de valda ordalagen skulle kunna härledas den uppfattning, att
arbetare, som träffades af olycksfall under tid, då han icke utförde arbete,
saknade rätt till ersättning för skadan. Derest stadgandet inskränkes
till en föreskrift derom att under arbetare innefattas äfven arbetsförman,
torde dermed det praktiska behofvet vara tillgodosedt och jag hemställer
derför, att först omförmälda bestämmelse måtte utgå.»
Det är med anledning af dessa anmärkningar, som Kongl. Magt gifvit
§:n dess nuvarande form.
I öfverensstämmelse med Andra Kammarens beslut vid 1900 års?
riksdag har Kongl. Maj:t i 2 § bland ersättningspligtiga yrken upptagit
sko^shandtering. Departementschefen har anmärkt, att skyldigheten att
vid”inträffande olycksfall göra anmälan och insända läkarebetyg måst med
anledning häraf väsentligen mildras.
I 4 § fans ursprungligen upptagen en bestämmelse, att ersätt¬
ning i anledning åt' dödsfall skulle utgå allenast om dödsfallet inträffat
inom ett år efter olyckshändelsen. Inom högsta domstolen anmärktes
emellertid, att berörda bestämmelse syntes påtagligen obillig för det icke
alldeles ovanliga fall, att olyckan genast eller inom ett år föranledt sjuk¬
dom, hvilken fortvarat till årets slut, men först efter dess utgång ändats
med döden. Derest, utöfver den i 13 § stadgade allmänna preskriptions-
16 Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o 5.
tid för ersättningstalan, någon särskild begränsning af rätten till dödsfalls-
ersättning ansåges vara af behofvet påkallad, hemstälde tre af högsta
domstolens ledamöter, att tiden måtte utsträckas till två år. Tre öfriga
ledamöter erinrade, att denna preskriptionstid vore antagen i lagen angå¬
ende ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift. Befogenheten af dessa
anmärkningar har Kongl. Maj:t genom det föreliggande förslaget erkänt.
Som bekant införde Andra Kammaren i 4 § ett nytt stycke, af inne¬
hall, att sjukhjelp eller lifränta åt skadad arbetare skulle åt manlig arbetare
för tiden, intill dess häri fylt aderton år, samt åt qvinlig arbetare utgå
med allenast tre fjerdedelar af de i §:n stadgade belopp. Kongl. Maj:t har
emellertid icke upptagit berörda bestämmelse i sitt förslag, och har till
stöd härför anförts, att ersättningsbeloppen bestämts med hänsyn dertill,
att de skulle utgå oberoende af den skadades aflöning och personliga för¬
hallanden i öfrigt, äfvensom att något skäl att minska desamma enligt
departementchefens mening icke förekommit.
I afseende a tillkomsten af förslagets 5 § har departementschefen yttrat:
»I det förslag, som den 30 december 1898 remitterades till högsta
domstolens yttrande, återfans ett stadgande (21 §), att Konungen ut¬
färdar föreskrifter till ledning vid bedömandet, i hvad mån olika kropps¬
skador skola anses åstadkomma nedsättning af arbetsförmågan. Sedan
högsta domstolen anmärkt, att den administrativa myndigheten icke borde
ega att meddela föreskrifter, huru domstolarne i förekommande fäll skola
• tillämpa gällande lag, och att, derest närmare bestämmelser uti ifråga¬
varande hänseende erfordrades, de borde i lagen intagas, uteslöts ur 1900
ars proposition nämnda stadgande såsom möjligen föranledande missför¬
stånd, men blef på annat ställe (12 §) i samma proposition intagen en
föreskrift om rätt för domstolarne att, i förekommande fall, angående
graden af invaliditet inhemta utlåtande från kommerskollegium och medi¬
cinalstyrelsen, hvilka embetsverk förutsattes komma att erhålla uppdrag
att offentliggöra en sammanställning af de vanliga grunderna för invali¬
ditetens bedömande. Särskilda utskottet föredrog emellertid att i sjelfva
lagen (5 §) intaga de allmännaste reglerna för dylikt bedömande, med
tillägg, att i öfrigt skola tjena till ledning de grunder, som blifva af
Konungen och Riksdagen gemensamt bestämda. Då det, särskildt med
hänsyn till innehållet i högsta domstolens anförda yttrande, måste anses
önskvärdt, att de sålunda asyftade grunderna varda i sjelfva lagen upp¬
tagna, har nyssnämnda hänvisning blifvit i det nu framlagda förslaget
ersatt med en, på erfarenheten i andra länder och inom den enskilda
Särskilda Utskottets (N:o SJ Utlåtande N:o 5.
17
olycksfallsförsäkringsrörelsen grundad, genom försäkringsinspektörens för¬
sorg upprättad normaltariff för beräkning af invaliditetsgraden. Föreva¬
rande bestämmelse har affattats i syfte att tydligt uttala, att domstolarne
ej äro af tariffens innehåll förhindrade att taga all hänsyn till de särskilda
omständigheter, som i förekommande fall kunna föranleda eu derifrån af¬
vikande procentberäkning. Tariffen afser för öfrigt ingalunda att vara
uttömmande, utan allenast att genom upptagande af de vigtigaste och
mest typiska skadorna tjena parter, skiljemän och domstolar till ledning.»
Vid föredragning af 12 § i det kongl. förslaget anförde departe¬
mentschefen :
»T 12 § (motsvarande 10 § i 1900 års proposition och 13 § i sär¬
skilda utskottets förslag) har från utskottets förslag upptagits de ändringar,
att arbetsgifvarens eller arbetsföreståndarens skyldighet att anmäla olycks¬
fall uttryckligen förklaras inträda först då han erhållit kännedom om
olycksfallet, och att det föreskrift^ läkarebetyget icke alltid behöfver in¬
sändas samtidigt med sjelfva anmälan. Att, såsom utskottet förordat, i
vissa fall helt och hållet eftergifva skyldigheten att insända läkarebetyg
har deremot icke ansetts lämpligt, då sådant lätteligen skulle kunna med¬
föra, att den skadade komrae att sakna sådan omvårdnad, som efter om¬
ständigheterna skäligen kan påkallas. I stället har — särskildt i anled¬
ning deraf att skogsavverkning upptagits bland de yrken, hvilkas idkande
medför ersättningsskyldighet — medgifvits, att, när läkarebetyg ej utan
oproportionerlig kostnad kan anskaffas, detsamma får ersättas med intyg
af någon person, som på grund af sin offentliga ställning kan antagas
vara trovärdig och, i händelse af behof, för arbetsgifvaren framhålla nöd¬
vändigheten af särskilda åtgärder för den skadades vård. Beträffande
föreskrifterna om undersökning har icke någon annan jemkning i 1900
års proposition funnits tillrådlig, än som följer deraf, att, då enligt den
nya lydelsen af 4 § lifränta icke skall utgå vid vissa lägre grader af
invaliditet, anmälningsskyldigheten uteslutits, när endast en sådan ringa
invaliditet inträdt eller kan väntas inträda. Med anledning af särskilda
utskottets förslag, att polismyndighet, som i förevarande paragraf afses,
skall vara på landet kronofogden eller länsmannen — i stället för, såsom
enligt 1900 års proposition, blott kronofogden — har, särskildt emedan
polismyndigheten kan vidtaga åtgärder oberoende af gjord anmälan och
enär pröfning af undersöknings nödvändighet icke bör kunna af olika
myndigheter samtidigt företagas, upptagits den föreskrift, att med polis¬
myndigheten å landet, skall förstås länsmannen.»
Bih. till Iiiksd. 1'rot. IDOL 8 Sand. I A/d. r, Uäft.
12
3
18
Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o 5.
13 § i det kong], förslaget var ursprungligen redigerad i anslut¬
ning till 14 § i det af Andra Kammaren godkända lagförslag. Det an¬
märktes emellertid vid andra föredragningen inför Ivongl. Maj:t af nu ifråga¬
varande lagförslag, att en ersättningsberättigad, som först mot slutet af
den stadgade preskriptionstiden sökte arbetsgifvaren och som af honom,
på grund af tagen försäkring, hänvisades till riksförsäkringsanstalten,
skulle oförskyldt genom preskriptionstidens utgång kunna förlora sin
talan mot denna. Med anledning deraf har Kongl. Maj:t föreslagit den
jemkning i 13 §, att för talan emot riksförsäkringsanstalten stadgats en
något längre preskriptionstid än den i förhållande till arbetsgifvaren gäl¬
lande.
Tredje och fjerde styckena af 14 § i det kongl. förslaget motsvarade
ursprungligen ord för ord samma stycken i 16 § af den i Andra Kamma¬
ren antagna lag. Vid högsta domstolens granskning af nämnda § i nu
afsedda förslaget yttrade en dess ledamot, med hvilken tre justitieråd in¬
stämde, i afseende å berörda stycken af §:n följande:
»De i denna § i öfrigt gifna bestämmelser innefatta väsentliga af-
vikelser från eljest gällande rätt. Hvad först angår bestämmelsen att
i händelse af uppenbar tredska domstol eger ålägga arbetsgifvaren viss
förskottsbetalning, så är detta en afvikelse, hvilken enligt min uppfattning
är påkallad af fullt berättigade hänsyn och hvars behörighet för nu
ifrågavarande lagstiftningsområde icke uteslutes deraf att en likartad an¬
ordning måhända skulle kunna med fördel tillämpas äfven i afseende å
andra; någon anledning befara att den domstolar^ sålunda inrymda rätt
skulle af dem i oträngdt mål utöfvas lärer icke kunna anses föreligga.
Icke heller synes mig föreskriften om dylik förskottsbetalning vid tvist
om beloppet möta betänklighet så vida denna föreskrift inskränkes till
att afse ostridigt belopp eller belopp, som den betalningsskylde ohemult
bestrider att utgifva. Deremot innefattas i bestämmelsen derom att slut¬
ligt utslag, hvarigenom betalningsskyldighet ålagts, alltid skall gå i verk¬
ställighet såsom laga kraft egande dom, en afvikelse, som efter min me¬
ning icke kan från rättslig synpunkt försvaras. De fall torde ej blifva
alltför sällsynta, då frågan huruvida ersättningsskyldighet eger rum eller
icke, och med hvilket belopp ersättningen rätteligen bör utgå, kan på
goda grunder anses tvifvelaktig, och då alltså arbetsgifvarens vägran
att betala alldeles icke kan hänföras till tredska. Att i dylika fall med¬
dela obetingad verkställighet å ett underrättsutslag, som måhända någon
tid derefter af öfverrätten upphäfves (iller ändras, saknar rättsligt fog
Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o •'>.
19
och torde i fiertalet fall vara detsamma som att faktiskt göra ändriugs-
sökandet onyttigt. Att den andra parten i allmänhet har svårt att um¬
bära de medel, tvisten gäller, innefattar uppenbarligen icke giltigt skäl
att inkräkta på arbetsgifvarens rätt och på hans bekostnad tillgodose be-
hofvet. Der förhållandet är sådant, måste derför, efter min uppfattning,
allmänna lagens föreskrifter om verkställighet å dom upprätthållas. Der¬
emot synes, af alldeles samma skäl som gälla ifråga om förskottsbetalning
i de fall, der saken icke är tvifvelaktig och der ändringssökandet alltså
framträder såsom ett försök att uppehålla saken, verkställighet kunna
omedelbart medgifvas. Att afgöra härom skulle äfven i dessa fall an¬
komma på domstolen, som i sammanhang med domen skulle hafva att
meddela yttrande om eller i hvad mån denna finge oberoende af klagan
bringas till verkställighet. Jag hemställer alltså att föreskrifterna i tredje
och fjerde styckena måtte i nu angifna syfte omarbetas.»
En femte ledamot af domstolen anförde:
»För det fall att svaranden icke kan sägas utan fog uppehålla saken,
synes det ej förefinnas tillräcklig grund att ålägga svaranden förplig¬
telse att förskottsvis utgifva högre belopp än det af honom inedgifna.
Jag hemställer alltså, att stadgandet i tredje stycket i öfverensstämmelse
härmed jemkas.»
Med anledning af hvad sålunda inom högsta domstolen förekommit
har Kongl. Maj:t företagit vissa jemkningar i §:ns affattning.
Såsom redan förut angifvits, har departementschefen vid första §■
föredragningen af förslaget uttalat betänkligheter mot att genom en all¬
män bestämmelse, på sätt Andra Kammaren antagit, ålägga riksförsäk-
ringsanstalten förpligtelsen att meddela försäkringar till högre belopp än
de föreskrifna ersättningarna. Med hänsyn härtill hade ock förslaget redi¬
gerats, då det öfverlemnades till högsta domstolens granskning. Inom
domstolen uttalades emellertid, att försäkring i anstalten borde kunna
omfatta dubbla beloppet af den lagstadgade ersättningen, men arbetsgif-
varen likasom arbetarne hvar för sig icke ega försäkra till högre belopp
än som motsvarade samma ersättning. Med anledning häraf har Kongl.
Maj:t jemkat alfattningen af 24 § i förslaget till öfverensstämmelse med
berörda uttalande.
Såsom departementschefens ofvan intagna anförande utvisar, föreligger utskottets
„ „ ,1 ° , ,■ i • i c i i r ,, motivering
fragan om arbetares tryggande mot de ekonomiska följderna åt olyckstall
20
Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o 5.
i arbetet för sjette gången till Riksdagens afgörande. Två gånger har
Riksdagen förkastat lagförslag, byggda på principen om obligatorisk olycks¬
fallsförsäkring, två gånger har Riksdagen underkänt förslag om frågans
lösande i samband med införande af obligatorisk invaliditetsförsäkring.
Då ett förslag, i mångt och mycket öfverensstämmande med det nu före¬
liggande och sålunda grundadt på principen om omedelbar ersättnings¬
skyldighet för arbetsgifvare, af Kongl. Maj:t framlades inför 1900 års
riksdag, blef detsamma, såsom departementschefen erinrat, efter förbere¬
dande behandling af Riksdagens särskilda utskott med vissa modifikatio¬
ner af Andra Kammaren godkändt, och godkändt med en afsevärd majo¬
ritet. Minoriteten bestod heller icke uteslutande af vedersakare till hvarje
lagstiftning i omhandlade syfte, utan utgjordes till stor del af sådana,
som önskade en lag i ämnet, byggd på försäkringstvångets princip. I
Första Kammaren, der jemväl åtskilliga förklarade sig omfatta sistberörda
grundsats, samlade Kongl. Maj:ts förslag, sådant det utgått ur särskilda
utskottets hand, en aktningsbjudande minoritet. Under sådana förhål¬
landen synes det utskottet, som om de, hvilka önska, att denna fråga
ändtligen föres till sin lösning, gjorde klokt i att godkänna den grund,
hvarpå det föreliggande regeringsförslaget hvilar, såvida denna grund i
öfrigt kan anses öfverensstämma med rättvisa och billighet samt med
det praktiska lifvets fordringar. Enligt utskottets förmenande kunna
— derest, såsom i Kongl. Maj:ts och derförut i Andra Kammarens för¬
slag förutsattes, den ansvarspligtige arbetsgifvaren berättigas att genom
försäkring i en genom statens försorg inrättad anstalt befria sig från
ansvarspligtens tunga — inga afgörande betänkligheter anföras mot an¬
tagandet af denna grund för en blifvande lag i ämnet. 1900 års
riksdags särskilda utskott har i sitt utlåtande (sidd. 30—43) lemnat eu
utförlig redogörelse för de skäl, som kunna åberopas för och emot be¬
rörda princip, och dessutom angifvit sin egen ställning i frågan. Utskottet,
som icke aktar nödigt att här upprepa dessa skäl, utan inskränker sig att
hänvisa till nämnda utredning, har icke funnit anledning att frångå den
ståndpunkt, som 1900 års riksdags särskilda utskott intagit. Väl finnas
de, som hålla före, att då industrien ofta kräfver offer af menniskors
lif och helsa, de, som i främsta rummet skörda frukterna af dess bedrif¬
vande, nemligen arbetsgifvarne, böra ensamma godtgöra dessa offer. Ett
dylikt åskådningssätt synes till en början antagligt nog, men dess till-
lämpning skulle å arbetsgifvarne lägga sådana bördor, att en ogynsam
återverkan på den industriella utvecklingen deraf kunde befaras. Det
Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o 5. 21
synes då billigt, att arbetarne, hvilka ju lika mycket som arbetsgifvarne
hafva intresse af industriens framåtskridande, med dem dela risken af de
särskilda yrkenas bedrifvande. Denna synpunkt har blifvit beaktad i det
föreliggande förslaget, som föreskrifvit en viss väntetid, under hvilken den
skadade arbetaren sjelf får vidkännas följderna af ett olycksfall. Men
äfven för samhället i dess helhet är frågan om arbetarnes betryggande
mot de ekonomiska följderna af olycksfall i arbetet af en vigt, som
väl motiverar uppoffringar från statens sida. Staten, som alägger ar-
betsgifvaren en mången gång tung ansvarspligt gent emot skadade ar¬
betare, bör derför bereda arbetsgifvaren möjlighet att genom en billig
försäkring göra denna ansvarspligt relativt lätt att bära. En försäkring
i enskilda försäkringsanstalt^- innebär ju på samma gång ett deltagande
så väl i dessa anstalters förvaltningskostnader som ofta nog ett bidra¬
gande till* den vinst, de helt naturligt afse att förvärfva. Och då ^det
ej mindre för arbetarens än äfven för arbetsgifvarens betryggande måste
anses i hög grad önskvärd!, att ansvarspligten i största utsträckning
täckes genom försäkring, hvilket bäst befordras genom billiga premier,
synes inrättandet af en riksförsäkringsanstalt, som drifves utan tanke på
vinst och hvars förvaltningskostnader bestridas af statsmedel, i angifna
syften vara en nödvändig förutsättning för hvarje lagstiftning uti ifråga¬
varande ämne.
Då alla dessa synpunkter vunnit tillbörligt beaktande i det kongl.
förslaget, som fördelar kostnaderna mellan staten, arbetsgifvarne och
arbetarne, har utskottet icke funnit något att i denna del erinra mot den
kongl. propositionen.
Äfven herr Lundberg har i motiven till sin ofvan omförmälta mo¬
tion, n:o 34, förklarat sig godkänna principen om arbetsgifvarnes omedel¬
bara ersättningsskyldighet. Såsom förut nämnts, utmynnar denna motion
i ett yrkande, att Riksdagen med utslag å den kongl. propositionen ville
i skrifvelse till Kong]. Maj-.t hemställa, det Kongl. Maj:t täcktes låta ut¬
arbeta och för Riksdagen framlägga nytt förslag till lag i ämnet, grun¬
dad!, i nära öfverensstämmelse med den i Danmark gällande lagstiftning,
på ersättningarnas utgående i allmänhet med ett visst kapitalbelopp och
Herr Lund¬
bergs motion.
22 Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o 5.
på öfverlåtande å en särskild nämnd att reglera ersättningarna och att
afgöra de om dessa uppkommande tvister. Till stöd för detta yrkande
har motionären anfört följande:
»Onekligt är, att genom godkännande från .Riksdagens sida af det
utaf Kongl. Maj:t till Riksdagen hänskjuta förslaget till lag angående
ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete nya och ganska kän¬
bar bördor skulle komma att läggas på ett stort antal närings- och
industriidkare i vart land. Samma förslag, der det upphöjdes till lag,
skulle ock gifva anledning till många och svårlösta tvister emellan arbets¬
givare och arbetare samt genom deraf föranledda långa och dyra rätte¬
gångar blifva egnadt att störa det goda förhållande mellan arbetsgifvare
och arbetare, som för näringslifvets lugna utveckling är önskvärd! och
behöflig!.
Derför bör lagstiftningen i förevarande ämne vara så inrättad, att,
jemte det arbetarnes sanna bästa och intresse deri tillgodoses, dels de på
arbetsgifvarne la^da nya bördorna må blifva för arbetsgifvarne så litet
tryckande som möjligt och dels de nödiga skadeståndsregleringarna kunna
med minsta omgång och tidsutdrägt ordnas.
Mig synes, att i förenärrmda hänseenden den i Danmark den 7 ja¬
nuari 1898 utfärdade »Lov om Arbejderes Forsikkring mod Folger af
Ulykkestilfelde i visse Virksomheder» har bestämda företräden framför
det Riksdagen nu förelagda förslaget till lag angående ersättning för skada
till följd af olycksfall i arbete.
Enligt den danska lagen utgå ersättningarna vid inträffande olycks¬
fall i regel med ett visst kapitalbelopp, som endast undantagsvis utbytes
mot en för beloppet inköpt lifränta. Det svenska lagförslaget åter upp¬
tager ett rakt motsatt förfaringssätt, nemligen ersättningens utgående i
lifränta såsom det normala och lifräntans utbytande mot kapital såsom
undantag.
Vidare skola, enligt den danska lagen, uppkommande tvister, huru¬
vida ersättningsskyldighet i något visst yrke eller i något visst fall åligger
arbetsgifvaren eller icke, om graden af den skadades invaliditet och om
storleken af den ersättning, som bör till den skadade utgifvas, icke hän-
skjutas till de allmänna domstolarnes pröfning, utan lemnas till afgörande
ad en för sådant ändamål särskilt tillsatt nämnd, det s. k. »Arbejder-
forsikkrings-Raadet», hvilket har, i regel, att såsom på eu gång första och
sista instans döma i nyssberörda frågor.
Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o 5.
23
Fördelande af ersättningarnas utgående med ett visst kapitalbelopp
i stället för i lifränta äro flera, af hvilka jag här vill angifva de hufvud-
sakligaste.
Utbetalning af lifränta eller årlig pension skall i många fall göra
den skadade arbetaren mindre angelägen att genom eget arbete söka bi¬
draga till sitt uppehälle. Sällan äro de skador, som i arbetet drabba
arbetaren, af den svåra beskaffenhet, att den skadade deraf urståndsättes
att fullt försörja sig sjelf. Än mera sällsynt är det, att skadorna äro sa
svåra, att icke den skadade fortfarande kan i väsentlig eller åtminstone
någon mån genom eget arbete till sitt uppehälle bidraga. Känslan af
att för sitt uppehälle icke behöfva arbeta eller anstränga sig skall emeller¬
tid, helt naturligt, betaga den skadade arbetaren håg för arbete och så
småningom göra honom liknöjd för nyttig sysselsättning. Detta så mycket
mera, som han kan frukta, om han visar sig i någon högre grad arbets-
duglig, att anspråk skall framställas på jemkning i den honom först till¬
erkända ersättningen.
Om deremot ersättningen till den skadade arbetaren utgår med ett
visst kapitalbelopp, blir han derigenom satt i tillfälle att skaffa sig ett
eget hem äfvensom att välja ny och för honom i hans skadade tillstånd
mera lämplig sysselsättning än den, hvari han förut hade anställning.
Han skall, helt visst, söka göra det till honom öfverlemnade kapitalet
för sig fruktbärande samt efter sin förmåga och sina krafter fortfarande
sträfva för sin och sin familjs bergning. Han skall känna sig såsom eu
fri och oberoende man, och denna känsla skall göra honom jemförelsevis
nöjd med sin lott och skänka honom tröst i hans olycka.
Förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare är nu helt annor¬
lunda mot förr. Det i forna tider emellan dem rådande förtroendet och
det band af vänskap och tillgifvenhet, som ofta fäste dem vid hvarandra,
saknas nu i allmänhet. Arbetaren älskar att betrakta sig såsom en af
arbetsgifvaren fullt oberoende man utan nagra med honom gemensamma
intressen. Arbetsgifvaren åter har i och med storindustriens uppkomst
och dennas öfverlåtande å bolag kommit från den personliga beröring
med arbetaren, som ensam kan grundlägga ett godt och förtroligt för¬
hållande dem emellan.
Då så är, skall gifvetvis det på ensamt skadeståndspligt grundade,
mera tillfälliga band, som, om det föreliggande lagförslaget upphöjes till
lag, kommer att under eu lång följd af år förena arbetsgifvaren såsom ersätt-
24 Särskilda Utskottets (.N-o 3) Utlåtande N:o 3.
ningsskyldig och hans skadade arbetare såsom ersätta i n gsber ätti ga d, på
längden blitva för dem båda tryckande och besvärligt.
Regleras åter skadeståndet genom utbetalning för en gång till den
skadade arbetaren af den honom tillkommande ersättningen, skall en sådan
reglering blifva för såväl arbetaren som arbetsgifvaren mera tillfreds¬
ställande. Den skadade arbetaren skall befrias från känslan af beroende
utaf arbetsgifvaren och denne senare från den lätt förklarliga känsla af
tryckande börda, som ersättningens succesiva utbetalande under många
år lätt kan hos honom alstra.
I detta sammanhang anser jag mig böra påpeka, hurusom, i fråga
om skadeersättning till enkor efter arbetare, som aflidit i följd af dem
tillfogade skador, denna ersättnings utbetalande i ett för en gång utgå¬
ende belopp har i socialt hänseende ett gifvet företräde framför den¬
sammas bestämmande i lifränta att utgå endast under enketiden. Af
fruktan att mista lifräntan skall den döde arbetarens enka föredraga att
lefva ogift framför att träda i nytt gifte. Genom den till henne för
en gång utbetalade ersättningen kommer hon åter i ett visst välstånd och
blir sålunda lätt i tillfälle att ingå nytt äktenskap.
De enligt det svenska lagförslaget utgående ersättningarna, lifräntan
kapitaliserad efter den låga räntefot, som för sådan kapitalisering måste
beräknas, äro i allmänhet högre än de ersättningar, som i Danmark
utgå för skada till följd af olycksfall i arbete. Ändock har i arbe¬
tarekretsar här i landet allmänt uttalats den mening, att arbetarne skulle
känna sig mera tillfredsstälda af att varda tillförsäkrade den enligt den
danska lagen utgående mindre ersättningen än den godtgörelse för skada,
som nu är för dem här föreslagen. Helt säkert skulle ock en arbetare
kunna å det af honom bekomna kapitalet bereda sig inkomst efter en
vida högre räntefot än den, som vid kapitalisering af den enligt det före¬
varande lagförslaget utgående lifräntan kan för kapitaliseringen läggas
till grund. Men häraf följer, att äfven arbetsgifvaren, om ersättningarna
utginge efter de i Danmark för desamma bestämda grunder, skulle
vid olycksfall, som i arbetet drabbade hans arbetare, komma att vid¬
kännas eu mindre börda än den, som ett godkännande af det svenska
förslaget skulle ålägga honom. Således en mindre ersättning, men större
tillfredsställelse å ömse sidor.
Många rörelser drifvas af s. k. intressentskap. Så är ofta fallet med
grufdrift och alltid med flottning. Delegarne i dessa intressentskap bo
på vidt skilda håll, de vexla ofta och stå icke i solidariskt förhållande
Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o 5.
25
till hvarandra. Häraf är klart, att det skall blifva mycket svårt och
förenadt med stor omgång att reglera skadeersättningar till följd af olycks¬
fall i dessa rörelser, om ersättningarna skola utgå i lifräntor. Lifränte-
tagaren får att uppbära sin pension hos ett flertal på vidt skilda orter boende
personer. Detta kan lätt vålla svårigheter och obehag. I fall deremot
skadeersättningarna regleras medelst utbetalning på en gång af ett kapi¬
talbelopp, undvikas dessa svårigheter.
I 18 § i det till Riksdagen öfverlemnade förslaget till lag i ämnet
finnas införda åtskilliga bestämmelser, enligt hvilka det skulle åligga
arbetsgifvare och, eventuelt, hans sterbhusdelegare att för vissa fall ställa
borgen eller pant för lifränta, som enligt aftal eller beslut borde till
lifräntetagare utgå, eller ock utgifva lifräntans kapitalvärde. Alla dessa
bestämmelser, hvilka äro egnade att vid tillämpning vålla besvär och
obehag af mångahanda slag, skulle blifva helt och hållet obehöfliga, om
i lagen stadgades, att olycksfallsersättning borde utgå med ett visst kapi¬
talbelopp för en gång.
Slutligen och icke minst beaktansvärdt torde vara, att, om ifråga-
komna ersättningar ordnas enligt det danska systemet, hela den stora och
dyra apparat, som benämnes »Riksförsäkringsanstalten», kan undvaras
och den med anstalten förenade stora kapitalbildningen göras obehöflig.
Riksförsäkringsanstalten blir väl behöflig, ja nödvändig, om ersätt¬
ningarna för skada i följd af olycksfall i arbete skola i regel utgå i
lifräntor, och detta oafsedt om ersättningsskyldigheten bestämmes i form
af försäkringspligt eller ansvarspligt. Den stora kapitalbildning som i
båda fallen förutsattes, kapitalets säkergörande och de dryga kostnader,
som .med kapitalets förvaltning och lifräntornas utbetalande blifva för¬
enade, betinga med nödvändighet en riksförsäkringsanstalt. Men helt
annorlunda ställer sig förhållandet, om ersättningarne komma att utgå
för eu gång med ett visst kapitalbelopp. Några stora kapitalbildningar
erfordras då icke för ersättningarnas betryggande. Arbetsgifvarne kunna,
för att trygga sig mot risken af olycksfall i arbete, bilda ömsesidighets-
bolag, som å delegarne uttaxera de ersättningar, som skola utgå i följd
af de under året inträffade olycksfallen. Dessa bolag kunna bildas
länsvis, såsom fallet är med flera brandstodsbolag, eller yrkesvis, i hvilket
senare fall riskpremierna helt naturligt blifva mera rättvisa än premie-
satserna i en riksförsäkringsanstalt. Svårigheten att bestämma graden
af ett yrkes farlighet i förhållande till yrkesfaran i en annan handtering
Bih. till Rilisd. Prot. 1901. 8 Sami. 1 Afd. 5 Käft. 4
26
Särskilda Utskottets (N:o 3) Uttåtande ' N:o 5.
med deraf följande svårighet att uppställa en fullt rättvis tariff å risk¬
premierna de skilda yrkena emellan bortfaller nemligen i de för ensamt'
ett visst yrke bildade ömsesidighetsbolagen.
* I fråga om fördelen af att få tvister om ersättningar för skada till
följd af olycksfall i arbete på en gång slutligen afgjorda af en utaf sak¬
kunnige och opartiske män särskildt sammansatt nämnd, framför dessa
tvisters hänskjutande till de allmänna domstolarne, behöfver jag icke
blifva mångordig. Denna fördel ligger i öppen dag.
Tvister i förevarande ämne emellan arbetsgivare och arbetare
kunna naturligtvis icke undvikas. Men ju snabbare dessa tvister afgöras,
desto bättre är det och dess mindre blifva tvisterna egnade att störa det
goda förhållandet emellan arbetsgifvarne och arbetarne.
Det i Danmark för dessa tvisters slitande inrättade arbetareförsäk-
ringsrådet synes mig i1 detta afseende vara en god förebild, hvilken väl
förtjenar att upptagas i den svenska lagstiftningen i ämnet. Detta råd1
dömer i de flesta fall såsom på en gång första och sista instans', hvilket'
är egnadt att snart få tvisterna afgjorda och skadeersättningarne snabbt
reglerade. Det är sammansatt af med hänsyn till dess verksamhet sär¬
skildt utsedda personer, hvilket äfven gifver anledning antaga, att det-
saintnas beslut skola grundas på särskild sakkunskap i de föreliggande
frågorna och af parterna derför mottagas med förtroende. Sådan sak¬
kunskap och den mogenhet i omdömet, som fordras för pröfning af de
otta synnerligen grannlaga och tvistiga rättsfallen angående ersättning
för skador i följd af olycksfall i arbete kunna deremot icke alltid för¬
utsättas hos våra underdomstolar, hvadan det är fara värdt, om ifråga¬
varande tvister komma att till deras bedömande hänskjutas, att domsluten
skola utvisa mycken osäkerhet och ojemnhet samt derför tidt och ofta
komma att hos öfverdömstolarne öfverklagas.
Med afseende å de olägenheter, som med en långvarig rättegång
äro förknippade, hafva i 14 § i det föreliggande lagförslaget intagits åt¬
skilliga bestämmelser, afsedda att förebygga dessa olägenheter. Dessa
stadganden stå dock i uppenbar strid med i vår allmänna processrätt
eljest gällande grundsatser och äro egnade att gifva arbetarne skenet af
eu särskildt gynnad samhällsklass, något, som de sjelfva sannolikt icke
önska. De anmärkta olägenheterna af en långvarig rättegång äro
gemensamma för alla skadeståndsanspråk. Vill man undgå dem, må
man ändra den allmänna lagen, men icke i lag införa undantagsbestäm¬
melser, hvilka lätt fä sken af att vara grundade på socialpolitiska skäl.
Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande 'N:o 5.
27
I fall deremot, på sätt jag anser vara lämpligt, tvister af före¬
varande art öfverlemnas till afgörande utaf en särskild nämnd, komma
de att med all önskvärd skyndsamhet slutdömas och de här ofvan an¬
märkta undantagsbestämmelserna från den allmänna processordningen att
blifva obehöfliga.
Härvid bör ock påpekas, att den danska lagen på ett, efter min
uppfattning, lyckligt sätt löst den ömtåliga frågan om bestämmande af
gränserna för de arter af yrkesverksamhet, i hvilka arbetsgifvaren är
underkastad ersättningspligt, i det den lemnar öppet för såväl arbets¬
givare som arbetare att i tvifvelaktiga fall underställa denna fråga
arbetareförsäkringsrådets afgörande, med rätt för den dermed missnöjde att
draga saken under inrikesministerns pröfning.
Enligt det till Riksdagen öfverlemnade lagförslaget skulle det
deremot icke blifva möjligt för en arbetsgivare eller hans arbetare att
få på förhand afgjordt, huruvida hans verksamhet faller under lagens
bestämmelser eller ej. Först sedan en arbetare blifvit i verksamheten
skadad och hans kraf på ersättning för skadan blifvit draget under dom¬
stols pröfning, skulle denna fråga kunna afgöras.
Om ock den ifrågasatta riksförsäkringsanstalten, med fästadt af¬
seende å dess organisation och dess verksamhet i öfrigt, icke kan anses
väl egnad att med afgörande verkan meddela utlåtande, huruvida i en
viss verksamhet den i lagförslaget afsedda ersättningsskyldigheten bör
åligga arbetsgifvaren eller ej, torde samma anmärkning icke kunna med
fog framställas mot en särskild nämnd, tillsatt i nära öfverensstämmelse
med den ordning, som gäller för tillsättning af det danska arbetare-
försäkringsrådet, och med enahanda funktioner i allmänhet, som tillkomma
detta råd.
Jag har i det förestående sökt uppvisa de företräden i vissa af¬
seende^ som den i Danmark i ämnet gällande lagstiftningen, enligt min
uppfattning, eger framför den här' föreslagna; och det torde kunna ifråga¬
sättas, om icke den gynsamma erfarenhet, som enligt herr statsrådet och
chefens för justitiedepartementet utsago skall i Danmark hafva vunnits
vid tillämpning af principen om arbetsgifvarnes omedelbara ersättnings¬
skyldighet, närmast är att tillskrifva de former, denna ersättningsskyldighet
der tagit, och om nämnda erfarenhet verkligen kan åberopas till stöd för
det här nu föreliggande lagförslaget.
All ny lagstiftning plägar föregås af sedvänja och en så småningom
utbildad praxis. Så är ock här fallet. Arbetsgifvarne hafva i ganska
28
Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o S.
stor utsträckning frivilligt försäkrat sina arbetare mot skada till följd af
olycksfall i arbete. Det synes mig vid sådant förhållande, att, då lag-
stiftarne gå att stadga om lagbestämd skyldighet för arbetsgifvarne att
ersätta sådan skada, de härvid, så vidt möjligt, böra följa de former, den
frivilliga försäkringen tagit, och hvilka former, mig veterligen, arbetat till
allmän belåtenhet. Enligt den frivilliga försäkringen utgår ersättningen
vid inträffande invaliditet med ett visst penningbelopp och icke i lifränta,
och tvister emellan försäkringsgifvarne och försäkringstagarne afgöras i
allmänhet genom skiljedom och icke af domstol. Formerna för den fri¬
villiga försäkringen närma sig således i nyssberörda hänseenden mycket
de former, som för ersättningarnas utgående och för slitande af tvister om
ersättningarna äro i Danmark gällande.»
Utskottet vill gerna medgifva, att mycket af hvad herr Lundberg
sålunda anfört förtjenar beaktande.
Det låter sig icke förnekas, att icke utbetalandet af ett visst kapital¬
belopp till en skadad arbetare under vissa förutsättningar skulle kunna vara
till verklig förmån för såväl arbetsgifvaren som arbetaren och sålunda ända-
målsenligare än det motsatta förfarandet att låta ersättningen utgå i form af
lifränta. En arbetsgifvare med stor ekonomisk bärkraft skall gifvetvis före¬
draga att på en gång göra sig qvitt sin ersättningspligt, och en omtänksam
arbetare med förmåga att tillvarataga och klokt göra fruktbärande en förhål¬
landevis stor penningesumma blir naturligtvis i viss mån lidande på att i stället
nödgas mottaga en temligen obetydlig lifränta. I detta fall, nemligen att
samtidigt arbetsgifvaren förmår utan större olägenhet på en gång utgifva
en större penningesumma, och att den skadade arbetaren eger nödig för¬
tänksamhet att på ett klokt sätt förvalta densamma, erbjuder ersättningens
utgående med ett visst kapitalbelopp ett gifvet företräde, men också blott
i detta. Skulle de angifna förutsättningarna icke finnas hos den ene eller
den andre parten eller måhända saknas hos begge, blir förhållandet om¬
vändt. En lag i den af motionären angifna rigtningen skulle tillgodose
de större arbetsgifvarnes intressen, men göra detta på bekostnad af de
mindres.
Vidare skulle det lätt nog kunna inträffa sådana förhållanden, att
icke ens den förmögne arbetsgifvaren funne en fördel i att nödgas utgifva
ersättningen i den af motionären förordade form. Ty om exempelvis den
29
Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o S.
skadade arbetaren utan att efterlemna enka och barn aflede kort tid efter
kapitalets utbetalande, har ju arbetsgifvaren tydligtvis förlorat en ganska
stor summa, som dertill endast kommer den aflidnes borgenärer eller af-
lägsnare arfvingar till godo. Härtill kan läggas, att arbetsgifvaren mycket
lättare kan beräkna sin årliga risk, om ersättningarna utgå i form af lif¬
ränta, och att denna risk fördelar sig på en längre tid.
Ersättningarnas utgående i ett visst kapitalbelopp skulle, såsom redan
förut antydts, icke heller alltid lända till arbetarnes fördel. Hos dem såväl
som hos de flesta personer i små förhållanden kan man icke i allmänhet
förutsätta den insigt i lämpligaste sättet för penningars handhafvande, som
gifvetvis i dylika fall är af nöden. Det erhållna kapitalet skulle säker¬
ligen ofta nog hastigt försvinna. Ja, det torde mången gång komma
att inträffa, att sedan den skadade arbetaren genom bristande förtänk¬
samhet förslösat sitt kapital, arbetsgifvaren finge ännu en gång i form af
fattigunderstöd lemna bidrag till hans försörjning.
Herr Lundberg har vidare föreslagit, att tvister om ersättning till
skadad arbetare skulle undandragas de allmänna domstolarne och hän-
skjutas till en särskild nämnd, hvars afgöranden icke skulle kunna öfver-
klagas. Härigenom skulle förnämligast vinnas, att inträffade skador blefve
snabbt reglerade, att nödig sakkunskap funnes företrädd inom den af¬
görande myndigheten, samt att likartade mål vunne ett likartadt afgörande.
Dessa af motionären framhållna önskemål äro utan tvifvel behjertans-
värda, men det torde dock med fog kunna ifrågasättas, huruvida det af
honom föreslagna sättet för nämnda måls vinnande är det lämpligaste. Till
en början synes det utskottet ovisst, huruvida parterna i saken skulle
finna sig belåtna med att i verkligen tvifvelaktiga fall icke få draga den
omtvistade frågan under högre rätts pröfning. Vidare torde det heller
icke vara fullt visst, att den eftersträfvansvärda sakkunskapen alltid
skulle finnas inom denna särskilda nämnd. Det danska »Arbejderfor-
sikrings-Raadet», som har sitt säte i Köpenhamn, men hvars verksam¬
het omfattar hela landet och som af ordföranden kan sammankallas till
möte hvar som helst inom landet, består af en af konungen utnämnd ord¬
förande, två af konungen förordnade ledamöter, af hvilka den ene skall
vara kikare, två arbetsgivare samt två i ersättningspligtiga yrken anstälda
arbetare. De två arbetsgifvarne utses af inrikesministern, och de två arbe-
tarne väljas af en i lag om erkända sjukkassor omförmäld nämnd. Den
särskilda sakkunskap, som i ett gifvet fall skulle kunna vara af nöden,
finnes måhända icke alltid företrädd inom en sålunda af vissa bestämda
30 Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o 5.
*
personer sammansatt dömande myndighet. Skulle återigen olika personer
komma att inkallas för att i särskilda fall representera sakkunskapen, är
fara värdt, att den eftersträfvansvärda enhetligheten i afgörandet spilles.
Väl torde det vara möjligt, att våra allmänna domstolar, särskilt till en
början, skola komma att i invecklade tall sakna önskvärd inblick i de för
hållanden, hvarunder ett gifvet yrke hedrifves. Ett strängt fasthållande
vid motionärens åskådning borde emellertid konseqvent leda till inrättande
af specialdomstolar för lösandet af en mängd tänkbara, mera sammansatta
rättsfrågor. Säkerligen hafva många i vida högre grad svårlösta tvister
vid våra underdomstolar natt en tillfredsställande lösning. Härtill kommer,
att det i många, ja kanske de flesta fall skall finnas nödigt att införden
afgörande myndigheten framlägga bevisning angående vissa faktiska för¬
hållanden. Utan tvifvel äro de allmänna domstolarne bättre egnade att
upptaga och rätt bedöma den förebragta bevisningen än en sådan nämnd,
som motionären förordat.
Af hvad ofvan anförts angående det danska »Arbejderforsikrings-
Raadet», framgår, att dess verksamhet omfattar hela landet. Härigenom
uppnås naturligtvis en viss enhet i frågornas afgörande. Vårt lands stora
utsträckning gör emellertid en sådan anordning hardt när omöjlig. En¬
samt vissa utaf våra län öfverträffa ju Danmark i storlek. Skulle emel¬
lertid en särskild nämnd inrättas exempelvis för hvarje län, torde den
afsedda enheten i afgörandet af likartade fall på ett betänkligt sätt äfven-
tyras, och ett korrektiv häremot torde endast kunna ernås genom inrättan¬
det af en för hela landet gemensam nämnd, under hvars pröfning de af
de särskilda länens nämnder afgjorda mål skulle kunna dragas. Att man
med en sådan anordning icke skulle vinna det förut angifna önske¬
målet, snabbhet i ersättningstvisternas afgörande, ligger i öppen dag.
Huruvida kostnaderna skulle komma att understiga utgifterna för den
ifrågasatta riksförsäkringsanstalten, synes dessutom utskottet mer än ovisst.
På de skäl, som utskottet sålunda anfört, finner utskottet en lagstift¬
ning i den af herr Lundberg angifna rigtning icke vara önskvärd. I
I afseende å den ifrågasatta lagens omfattning har utskottet endast i
ett fall funnit skäl att skilja sig från hvad Kongl. Maj:t föreslagit. Ut-
31
Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o; 5.
skottet har nemligen i anledning af förut berörda, af friherre Lagerbring
väckta motion, n:r 33, beslutit föreslå, att jernvägs- och spårvägstrafik^upp-
tages bland ersättningsspligtiga yrken. Innan utskottet närmare ingår pa
denna motion och- de skäl, som varit bestämmande för utskottets beslut,
vill utskottet emellertid anföra hvad inför Kongl. Maj:t och inom högsta
domstolen uttalats rörande denna sak.
I lagförslaget, sådant detsamma förelädes högsta domstolen till gransk¬
ning, hade bland ersättningspligtiga yrken Upptagits »trafikerande af jern¬
väg eller spårväg, som icke atses i lagen angående ansvarighet för skada
i följd af jernvägs drift den 12 mars 1886».
Vid granskningen af förslaget i högsta domstolen uttalade rörande
denna punkt en af domstolens ledamöter följande:
»Enligt förslaget skulle endast visst slag af jernvägs- och spårvägs-
drift hänföras till de yrken, hvilka ersättningsskyldighet enligt den före¬
slagna lagen ålåge, under det sådan drift i andra — och de ojemförligt
talrikaste — fall skulle fortfarande vara underkastad ersättningsskyldighet
enligt 1886 års lag. För den afvikelse, som härigenom skett från den
till '"l900 års riksdag framlagda proposition i ämnet, an föres i föredragande
departementschefens yttrande icke något skä!. Behjertansvärdt är utan
tvifvel hvad Riksdagens särskilda utskott anfört derom att i de fall, der
1886 års lag är tillämplig, ersättning utgår efter grunder, som för den
skadade äro förmånligare än de nu föreslagna, och att sålunda jernvägs-
personalen, genom att inordnas under den nya lagen, skulle beröfvas för¬
måner, som den redan eger. I viss man är detta utan tvifvel rigtigt, om
än icke får förbises, att dels den nya lagen kmnme att tillerkänna perso¬
nalen ersättning i många fall, der 1886 års lag icke tillägger den sådan,
och dels, hvad särskildt beträffar ersättningens belopp, den nya lagens be¬
stämmelser härutinnan utan tvifvel skulle i praxis föranleda en nedsätt¬
ning af de enligt 1886 års lag utgående ersättningsbeloppen. Men i allt
fall kan denna omständighet icke rättfärdiga eu dylik dubbelhet i behand¬
lingen af fullkomligt likartade fall. Grunden för arbetsgifvarens ersätt¬
ningsskyldighet är vid den erm arten af jernvägs- och spårvägsdrift alldeles
densamma som vid den andra, vilkoren för dess inträdande och mattet
för dess utgörande höra derlör också vara desamma. Och jernvägs och
spårvägsdrift skilja sig i förevarande afseende på intet sätt från de slag
af yrkesdrift, som i öfrigt finnas i denna paragraf upptagna. Att rätte¬
ligen behandla dessa förhållanden olika är principielt origtigt, och skulle
utan tvifvel föranleda mycken, visserligen icke oberättigad missbelåtenhet
32
Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o 5,
och oro. Det skulle icke sällan komma att inträffa, att af de i samma
jernvägs tjenst, mahända a samma plats anstälde arbetarne den ene för
en liden skada vore hänvisad att söka ersättning enligt förevarande lag,
medan en annan för en alldeles likartad skada finge tillgodonjuta ersätt¬
ning efter 1886 ars lag; och mellan arbetare i jernvägs och i annan ar-
betsgifvares tjenst skulle ännu oftare anledning till dylik jemförelse yppas.
Visserligen skulle kunna sägas att den härvid mindre lyckligt lottade ar¬
betaren icke hade anledning att beklaga sig, då han ju hittills alldeles
saknat rätt till ersättning inen nu skulle erhålla sådan, om än efter en mindre
gynsam måttstock än den andre. Ett sådant betraktelsesätt må vid öfver-
gången till den nya ordningen ega en viss praktisk betydelse; sedan denna
någon tid varit i verksamhet förlorar det uppenbarligen allt fäste. Der
lagstiftaren erkänner arbetarens rätt till ersättning för olycksfall i arbetet,
der måste enligt sakens natur rätten öfverallt vara densamma.
Pa grund af hvad sålunda anförts hemställer jag, att åt förevarande
lag ma gifvas tillämpning å all jernvägs- och spårvägsdrift samt att, så¬
som följd ^ häraf, med lagens trädande i kraft för deri afsedda fall 1886
ars lag må upphöra att gälla; och torde i sammanhang härmed böra till¬
ses huruvida icke bestämmelserna i sistsagda lag, så vidt angår ersättning
för olycksfall i öfrigt, må kunna lämpas efter grunderna för den nu
föreslagna lagen.»
I detta anförande instämde högsta domstolens öfriga ledamöter.
Da lagförslaget efter verkstäld granskning ånyo föredrogs inför Kongl.
Maj:t, yttrade departementschefen i anledning af hvad sålunda inom högsta
domstolen uttalats:
»På sätt i anförandet till statsrådsprotokollet för den 17 oktober 1900
antyddes, var det i anledning af de inom Riksdagen framstälda önsk¬
ningar, som den jernvägs- eller spårvägsdrift, hvilken enligt 1886 års lag
medför ersättningsskyldighet, bl i t vi t lemnad utanför den föreslagna lagens
tillämpningsområde. Emot den sålunda föreslagna afvikelsen från dertill
1900 ars riksdag aflatna nadiga propositionen har högsta domstolen an¬
märkt hufvudsakligen, att, då grunden för arbetsgifvares ersättningsskyl¬
dighet vid den ena arten af jernvägs- och spårvägsdrift vore alldeles den¬
samma som vid den andra och vid industriella yrken i allmänhet, vilkoren
och måttet för ersättnings utgörande också borde vara öfverensstämmande,
och att en olika behandling af dessa förhållanden helt säkert skulle för¬
anleda missbelåtenhet och oro. Högsta domstolen har emellertid tillika
vitsordat det behjertansvärda deri, att jernvägspersonalen genom att in-
33
Särskilda Utskottets (No 3) Utlåtande N:o 5.
ordnas under den nya lagen skulle beröfvas förmåner, som den redan
eger.. Vid det förhållande, att sist antydda praktiska synpunkt inom Riks¬
dagen tillmätts afgörande vigt, torde det icke finnas tillräcklig anledning
att i den af högsta domstolen förordade rigtningen förändra det senast
remitterade förslaget. Äfven om jernvägspersonalen bibehålies vid sin
nuvarande rätt till ersättning, kommer i allt fall efter den nya lagens
genomförande olikheten mellan nämnda personal och öfriga arbetare att
vara mindre än för närvarande, då dessa senare sakna rätt till ersättning.
Beträffande den jernvägs- eller spårvägstrafik, som icke afses i 1886
års lag, har, sedan förslaget remitterades till högsta domstolen, frågan
kommit i ett väsentligen förändradt läge. I det förslag till lag, inne¬
fattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, hvilket genom
Kongl. Maj:ts nådiga beslut den 7 december 1900 remitterats till utlå¬
tande af vissa tekniska myndigheter, har det nemligen funnits nödigt att
upptaga särskilda stadganden om skyldighet att utgifva ersättning, när
någon i följd af elektrisk anläggnings drift ljutit döden eller lidit kropps¬
skada; dessa stadganden, hvilka ganska nära ansluta sig till de i 1886
års lag gifna, kunna i mån af behof vidare utvecklas. På grund häraf
och då sistberörda lagförslag torde hinna slutligen behandlas innan den
nu ifrågavarande lagen angående ersättning för skada till följd af olycks¬
fall i arbete skulle träda i kraft, torde det vara lämpligast att låta jern¬
vägs- och spårvägsdrift helt och hållet utgå från förteckningen a de yrken,
hvilkas idkande enligt denna lag skall medföra ersättningsskyldighet. Der¬
igenom undaurödjes äfven för de med hvarandra mest likartade förhållan¬
dena den af högsta domstolen anmärkta olikheten i rättslig behandling.»
Enligt hvad utskottet inhemtat, föreskrifves i nämnda af departements¬
chefen bebådade förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser om elek¬
triska anläggningar, bland annat, att om i följd af elektrisk jernvägs drift
någon varder dödad eller skadad annorledes än genom elektrisk urladd¬
ning, skall hvad i lagen den 12 mars 1886 är stadgadt i fråga om jern¬
väg, hvarå befordran verkställes medelst ångkraft, ega motsvarande ti 11-
lämpning. Kongl. Maj:t har sålunda afsetr, att vid jernväg anstälda
arbetare, vare sig iernvägen drifves medelst ångkraft eller medelst elek¬
tricitet, skola för framtiden i afseende å inträffande olycksfall i arbetet i
följd af jernvägens drift ställas utom nu ifrågavarande lag och i stället
falla under bestämmelserna i 1886 års lag.
Bih. till Riksd. Prot. 1901. 8 Sami. 1 Afd. 5 Häft.
5
34
Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o 8.
Lagerbrings } ^en friherre Lagerbring afgifna motion häfdas en annan upp-
motion. fattning. Motionären finner visserligen hvad högsta domstolen i frågan
uttalat vara af afgörande betydelse, men vill å andra sidan icke beröfva
dem, som vid tiden för nu ifrågavarande lags trädande i kraft vunnit anställ¬
ning i jernvägs tjenst, den dem enligt 1886 års lag vid olycksfall i arbetet
tillkommande rätt till skadestånd, då detsamma gifvetvis i allmänhet skulle
komma ätt uppgå till högre belopp än de begränsade ersättningar, den
kongl. propositionen upptager. Motionären har derför föreslagit, att jern¬
vägs- och sparvägsdrift skulle upptagas bland ersättningspligtiga yrken
samt att 1886 ars lag i afseende å de fall, som i den Kongl. propositio¬
nen. afväges, skulle upphöra att gälla för andra än dem, som vid 1908
års ingång vore i jernvägs tjenst anstälda.
Utskottet delar i allo de betänkligheter, söm inom högsta domstolen
uttalats mot att i särskilda lagar, hvilka för afl framtid skulle verka vid
sidan af hvarandra, meddelades olika bestämmelserom likartade förhållanden.
Den af motionären föreslagna utväg synes emellertid utskottet vara den lämp¬
ligaste. De, som vid den nya lagens trädande i kraft ännu icke vunnit
anställning i jernvägs tjenst, synas icke rimligtvis kunna begära, att en
speciallag, som för vissa fall tillförsäkrar vid jernväg anstäld personal
större förmåner än andra arbetare, alltjemt skulle för deras vidkommande
upprätthallas. Utskottet förbiser ingalunda, att den föreslagna lösningen
af fragan under en längre följd af år kommer att föranleda ojeinnheter
vid reglerandet af likartade skador, och ojeinnheter, som komma att före¬
falla som orättvisor. Emellertid synes det icke vara med billigheten
öfverensstämmande att beröfva den talrika arbetareklass, som tagit an¬
ställning vid jernvägarne med vetskap om att lagligen vara förhållandevis
väl ekonomiskt tryggade mot följderna af de olycksfall, som genom jern¬
vägs drift kunna drabba dem i tjensten, den förmån, som sålunda tillför¬
säkrats dem. Utskottet har för den skull i öfverensstämmelse med mo¬
tionärens hemställan upptagit jernvägs- och spårvägstrafik bland de i
2 § i förslaget uppräknade yrken samt tillika i slutet af lagförslaget
insatt en ny §, anslutande sig till senare delen af motionärens yrkande.
Herr P. Jöns¬
sons motion.
Herr P. Jönsson i Färeköp har i sin ofvan omförmälda motion, n:o
169, framhållit det enligt motionärens förmenande orättvisa i att i en lag
sådan som den föreslagna likställa den mindre industrien med storindustrien.
Det funnes i vårt land ett stort antal industriella företag, såsom mindre såg-
35
Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N;o 5.
verk, qvarnar, snickerier in. in., hvilkas idkare utöfvade sin rörelse i helt
ringa omfattning och i sjelfva verket vore att likställa med vanliga ar¬
betare. Dessa arbetsgifvare sysselsatte i regel endast tre till fyra arbetare,
hvilkas anställning ofta nog blott räckte några månader af året. För
sådana mindre arbetsgifvare skulle den i lagförslaget dem ålagda ersätt¬
ningsskyldighet i många fall blifva fullkomligt ruinerande. Motionären
har af dessa och andra i motionen angifna skäl hemstält, att från ersätt-
ningspligten undantages arbetsgifvare, som sysselsatte mindre än fyra
arbetare, äfvensom industriidkare, som icke erlade bevillning för minst
1,500 kronor.
Att i en lag, som till grund för ersättningsskyldigheten lägger yrkets
särskildt, farliga beskaffenhet, från ansvarspligten undantaga idkare. af så¬
dana industrier, som sysselsätta ett fåtal arbetare, har synts utskottet vara
föga följdrigtigt. Arbetarnes större eller mindre antal inverkar ju icke på yr¬
kets farlighet. Motionärens farhågor för den mindre industriens alltför stora
betungande hafva jemväl synts utskottet öfverdrifna. Ty affattningen af
2 § i den Kongl. propositionen ger vid banden, att rörelse, som drifves
såsom handtverk, i regel icke faller inom den föreslagna lagens räckvidd.
För öfrigt kunna ju smärre yrkesidkare genom försäkring utan allt fqr
stora kostnader täcka sin risk.
Enligt Kongl. Maj:ts förslag skola ersättningarna i anledning af
olycksfall, som drabba arbetare i arbetet, utgå sålunda, att i sjukhjelp
lemnas en krona om dagen, dock först efter det en väntetid af 60
dagar efter olycksfallet förflutit, att arbetaren vid fullständig för¬
lust af arbetsförmågan erhåller en årlig lifränta om 300 kronor, att
arbetaren vid allenast minskning af arbetsförmågan till minst en tionde¬
del deraf erhåller den del af nämnda summa, som svarar mot minsk¬
ningen, samt att, om olycksfallet medfört döden, i begrafningshjelp
erlägges 60 kronor samt, till enka en årlig lifränta om 120 kronor
och till hvarje minderårigt barn en lifränta om 60 kronor om året till
uppnådda 15 år. Lifräntor till efterlefvande få dock ej sammanlagdt öf¬
verskjuta 300 kronor.
Hvad Kongl. Maj:t sålunda föreslagit öfverensstämmer i allt väsentligt
med Kongl. Maj:ts proposition till 1900 års riksdag äfvensom med
det förslag till lag i ämnet, Andra Kammaren då antog.
36
Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o S.
Vid föredragning inför Kongl. Maj:t. af nu ifrågavarande lagförslag
anförde departementschefen rörande omförmälda stadganden följande:
»Någon ändring med afseende å de i 4 § bestämda ersättningsbelop¬
pen synes ej böra ifrågasättas. De inom Riksdagen framstälda yrkandena,
att ersättningsbeloppen måtte höjas eller sättas i visst förhållande till de
skadade arbetarnes aflöning, vunno icke heller särskilda utskottets under¬
stöd eller någondera kammarens bifall. Erinras må ock, att de i 1900
års proposition upptagna ersättningarne ingalunda kunna anses låga i jem¬
förelse med de belopp, som i länder med liknande lagstiftning utgå. Vid
fullständig invaliditet erlägges sålunda i Finland en årlig lifränta af högst
310 kronor och lägst 130 kronor eller det ännu lägre belopp, hvartill
den skadades arbetsförtjenst må hafva uppgått. I Danmark åter utbetalas
en kapitalersättning af högst 4,800 kronor och lägst 1,800 kronor; äfven
den högsta möjliga summan öfverstiger sålunda icke kapitalvärdet af en
lifränta å 300 kronor åt en fyrtiofemårig man. Enligt den ännu gäl¬
lande schweiziska lagen utgör högsta kapitalersättningen omkring 4,300
kronor. Till och med i Storbritannien har, enligt hvad tillgängliga upp¬
gifter utvisa, under år 1899 vid fullständig invaliditet beloppet af vecko-
ersättning visserligen uppgått till omkring 10 kronor, men medelbeloppet
af kapitalersättning allenast till omkring 1,000 kronor. — Hvad särskilt
beträffar yrkandet, att ersättnings belopp skulle vara beroende af den
skadades aflöning, må anföras, att visserligen de praktiska svårigheter,
som måste förorsakas af tvister om aflöningens verkliga storlek, skulle i
någon mån undanrödjas genom den af förslagsställaren förordade indelningen
i löneklasser med lika ersättning inom hvarje klass, men att i stället vid
denna anordning framträda sådana oegentligheter, som att till en bättre
aflönad arbetare ersättningen utgår med högre procent af aflöningen än
till en arbetare med mindre lön och att en obetydlig skilnad i lön med¬
för en många gånger större skilnad i ersättning.»
Såsom departementschefen antyd t, hafva inom Riksdagen uttalats
önskningar om ersättningsbeloppens höjande. Derjemte har man framhållit,
att den nu liksom i det föregående regeringsförslaget till 60 dagar be¬
stämda väntetiden vore för lång och lämpligen borde förkortas. Sålunda
hemstälde herr Hj. Branting i en vid 1900 års riksdag väckt motion,
att ersättningarna mätte sättas i förhållande till arbetslönen, samt att
väntetiden måtte bestämmas högst till 14 dagar.
Såsom departementschefen erinrat, vunno emellertid dessa yrkanden
icke Andra Kammarens bifall.
37
Särskilda TJtskottets (N:o 3) Utlåtande N:o S.
I år hafva herrar Evarnzelius och Broomé i sin förut omnämnda mo-
tion, n:o 163, föreslagit ersättningsbeloppens höjande samt väntetidens be-
stämmande till 14 dagar. De skal, som föranledt motionärernas yrkande, motion.
utveckla de, under hänvisning till motiven för herr Brantings ofvan be¬
rörda motion äfvensom till hvad såväl denne som herr S. A. Hedin vid
frågans senaste behandling i Riksdagen uti ifrågavarande hänseende yttrat,
sål un dä *
»Såsom af herr Branting påpekades, skulle den ersättning för olycks¬
fall, som med det framstälda lagförslaget afses, genom antagandet af be¬
stämmelsen om en karens- eller väntetid af 60 dagar endast i 5 fall
af 100 komma den skadade till godo, och sålunda skulle af 100 skadade
de 95 — eller alla de, som genom någon olyckshändelse gjorts oför¬
mögna till arbete under en tid af 60 dagar eller derunder, ej vara
tillförsäkrade den ringaste hjelp från arbetsgifvarens sida under den tid,
de till följd af den dem öfvergångna skadan varit urståndsätta att med
sittarbete försörja sig och sin familj.
Härtill kommer, att genom antagandet af den i lagförslaget förordade
långa karenstiden skulle ställningen betydligt försämras för flertalet af de
arbetare, som drabbas af skada till följd af olycksfall under arbetet. För
närvarande äro enligt uppgift vid förra årets riksdag 7 0 procent af alla de
arbetare, som lagförslaget afser, antingen kollektivförsäkrade eller ock pa
annat sätt tillförsäkrade ersättning för den skada, som kan drabba dem
genom olycksfall i arbete, hvilken ersättning i vanliga fall utgår med 1
krona per dag från och med första dagen efter olycksfallet. Dä det ej
är tänkbart, att de arbetsgifvare, som hittills haft sina arbetare försäkrade,
skola efter antagandet af det föreliggande lagförslaget fortfarande göra
uppoffringar för försäkring af sina arbetare utöfver det, hvartill lagen
förpligtigar dem, skulle alltså dessa arbetare, om de efter den tiden
träffades af olycksfall, under 60 dagar vara alldeles utan den hjelp, hvar¬
till de under nuvarande förhållanden äro berättigade.
De, som talat för karenstidens utsträckning till 60 dagar, hafva som
skäl härför anfört, att arbetarne under de 60 första dagarne efter olycks¬
fallet äro tillförsäkrade understöd af sjukkassorna; men först och främst
bör man besinna, att under denna tid måste den skadade utom de vanliga
utgifterna för sitt och familjens uppehälle vidkännas ganska dryga om¬
kostnader för läkarebehandling och annan vård, hvadan sjukkasseersättnin-
gen ingalunda upphäfver behofvet af det understöd, som det föreliggande
lagförslaget afser att bereda en genom olycksfall skadad arbetare, och för
38
Särskilda Utskottets (N:o 3} Utlåtande, N:o 3.
det andra får man ej förbise, att, enär vi i vårt land ej ega obligatorisk
sjukkasseförsäkring, det finnes massor af arbetare, som vid olycksfall ej
äro berättigade till ersättning ur någon sjukkassa.
Det har framhållits såsom särdeles betydelsefullt, att man genom en
»afsevärd karenstid låter arbetaren bära en ganska afsevärd del af risken»,
men den, som tror, att en ersättning af en krona pr dag under den tid
familjeförsörjaren är urståndsatt att arbeta skall fritaga honom från sådan
risk,^ den torde ha föga begrepp om hvad till en familjs nödtorftiga un¬
derhåll tarfvas.
Och härmed äro vi inne på frågan om otillräckligheten af de ersätt¬
ningsbelopp, hvarom det föreliggande lagförslaget talar. Om dessa belopp
sättas så lågt, att den skadade arbetaren ej genom erhållandet af olycks-
fallsersättningen kan förskaffa åt sig, sin hustru och sina minderåriga barn
det allra nödvändigaste till lifvets uppehälle, så är ju i det störa hela
ändamålet med försäkringen förfeladt.
Vi förstå icke heller, hvarför just summan 300 kronor skulle vara
maximum, da bevillningsförordningen redan för många år tillbaka i det
allmänna medvetandet fastslagit den föreställningen, att 450 kronor måste
betraktas som existensminimum för en familj, och då yi besinna, att priset
å lifsförnödenheter under de senare åren betydligt stigit, torde den siffra,
som skall angifva en familjs existensminimum, snarare behöfva ökas än
minskas. I andra civiliserade stater, der man ombesörjt olycksfallsförsäk¬
ring för arbetare, utgår ersättning med 60 å 70 % af lönen, och en
sådan bestämning torde ock vara mera med rättvisa och billighet öfverens¬
stämmande än den, som sätter ersättningsbeloppet lika för personer, som
befinna sig i helt olika lefnadsförhållanden, i synnerhet om detta belopp
är så knappt tilltaget, att det för en hvar måste anses otillräckligt.
Enligt en till statsrådsprotokollet för den 7 januari 1901 fogad
bilaga har medelhyran pr rum i hufvudstaden för år 1900 beräknats
hafva uppgått till omkring 250 kronor, och då man ej gerna kan tänka
sig, att ^ en familj skall kunna nöja sig med mindre bostad än ett rum utan
kök, så återstår enligt det föreliggande förslaget för en familj i hufvudstaden,
hvars försörjare gjorts arbetsoduglig genom olycksfall, 50 kronor för året
till föda, kläder ^och vedbrand. Detta exempel torde vara alldeles till¬
räckligt för att påvisa det origtiga i att ej vid beräkningen af olycksfalls-
ersättningen taga hänsyn till de af ortsförhållanden och andra omständig¬
heter beroende löneinkomsterna.
39
Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o 5.
Då vi emellertid ej våga hoppas, att Riksdagen vill företaga en så
genomgripande förändring af det framlagda lagförslaget, och då det torde
vara högt på tiden, att något beslut om olycksfallsförsäkring fattas, måste
vi inskränka oss till att yrka, det maximibeloppet för ersättningen höjes
till den summa, som af bevillningsförordningen fastslagits som en familjs
existensminimum och att öfriga ersättningsbelopp proportionelt höjas till
öfverensstämmelse dermed samt att karenstiden inskränkes från 60 till 14
dagar, genom hvilken sistnämnda åtgärd den med lagförslaget afsedda
hjelpen skulle ■— enligt uppgift vid förra årets riksdag — utsträckas från
5 till 53 procent af genom olycksfall skadade arbetare.»
Utskottet har redan förut framhållit det enligt utskottets mening
billiga deri, att arbetaren genom en icke allt för obetydlig väntetid finge
härå sin del af risken i det yrke, han nu en gång valt. Den föreslagna
väntetiden har icke blifvit antagen på en slump, utan, såsom motionä¬
rerna påpekat, med hänsyn dertill, att största delen af de i vårt land
existerande sjukkassor lemna sjukhjelp under en tid af 60 dagar. Det
svenska sjukkasseväsendet befinner sig för öfrigt i eu liflig utveckling, och
i närvarande stund torde de registrerade sjukkassornas antal betydligt
öfverstiga 1,200. Utskottet håller före, att ett fastslående af en viss längre
väntetid skulle såsom en naturlig följd draga med sig en än kraftigare
utveckling a'f sjukkasseväsendet, hvarigenom de af motionärerna framhållna
olägenheterna väsentligen skulle afhjelpas.
Med anledning af den utaf motionärerna yppade farhåga, att arbe-
tarne, derest den föreslagna väntetiden blefve i lag faststäld, skulle komma
att gå miste om de fördelar, de redan no i inånga fall ega genom att
på arbetsgifvarens bekostnad vara olycksfallsförsäkrade från och med för¬
sta dagen efter olycksfallet, vill utskottet anmärka, att äfven om hvad
motionärerna befara skulle inträffa, hvilket gifvetvis icke alltid skulle
blifva fallet, kunna dock arbetarne genom sjukförsäkring för ett ringa
belopp sjelfva undanrödja denna olägenhet.
Eu lagstiftning uti nu ifrågavarande ämne bör naturligtvis, så långt
möjligt är, sträfva att aflägsna anledningarna till tvister mellan arbets¬
givare och arbetare. Då de flesta skador genom olycksfall i arbetet äro
af öfvergående beskaffenhet, vinnes just genom stadgandet om en längre
väntetid, att rättegångar icke komma att uppstå åt allt för obetydliga
anledningar. Tdl detta vigtiga skäl för väntetidens bibehållande kan lag-
40
Särskilda TJtskottets (N:o 3) Utlåtande N:o 5.
gas, att hvarje utredning saknas angående storleken af de bördor, som
genom väntetidens förkortande skulle påläggas vårt lands industri.
Hvad derefter beträffar den föreslagna höjningen af ersättningarnas
belopp, har utskottet icke heller i detta afseende ansett sig kunna förorda
motionärernas hemställan. Departementschefen har i sitt ofvan intagna
anförande påvisat, att lagstiftningen i åtskilliga europeiska länder stannat
vid lägre ersättningsbelopp än de af Kongl. Maj:t nu föreslagna. Såsom
utskottet redan förut framhållit, manar icke minst hänsynen till arbe-
tarnes egna intressen till iakttagande af den största varsamhet vid be¬
lastandet af de industriella verksamheter, som gifva arbetarne deras lefve-
bröd.
I fråga om de kostnader, som genom den föreslagna lagen skulle
komma att drabba arbetsgifvarne, tillåter sig utskottet hänvisa till den
utförliga redogörelse, som återfinnes i 1900 års riksdags särskilda utskotts
utlåtande (sidd. 59—66). Deraf framgår, att man, utgående från syn¬
nerligen försigtiga beräkningsgrunder, icke kan uppskatta den årliga kost¬
naden till högre belopp än 27» millioner kronor, en siffra, som icke synts
utskottet afskräckande, helst som denna summa endast delvis utgör en
tillökning af arbetsgifvarnes nuvarande utgifter. Arbetsgifvarne betala
nemligen redan nu högst afsevärda belopp för olycksfallsförsäkring af
sina arbetare.
Riksförsäk•
rings-
anstalten.
Angående kostnaderna för den ifrågasatta riksförsäkringsanstalten
äfvensom dess organisation och verksamhet har chefen för civildeparte¬
mentet vid ärendets föredragning inför Kongl. Maj:t den 1 februari inne¬
varande är meddelat följande:
»Såsom Eders Kongl. Maj:t täcktes erinra sig, har frågan om an¬
ordningen af riksförsäkringsanstaltens verksamhet och om förvaltnings¬
kostnaderna gjorts till föremål för särskild utredning genom tillkallade
sakkunniga personer, nemligen landshöfdingen friherre G. O. R. Lagerbring,
försäkrin<rsinspektören professoren A. Lindstedt och byråchefen i gene¬
ra lpoststyrelsen G. F. Sandberg. Dessa sakkunnige hafva, till full¬
görande af sitt uppdrag, den 8 sistlidne januari aflemnat betänkande i
41
Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o 5,
ämnet, hvarefter styrelsen för postsparbanken den 29 samma månad in¬
kommit med infordradt underdånigt utlåtande deröfver.
Då den föreslagna lagen om olycksfallsersättning är afsedd att träda
i kraft först med ingången af år 1908, torde lämpligen kunna tills vidare
anstå med framläggande af detaljeradt förslag till ordnande af hithörande
förhållanden. Jag anhåller emellertid att redan nu fa, med ledning af
de sakkunniges betänkande och postsparbanksstyrelsens deröfver afgifna
utlåtande, redogöra för de hufvudgrunder, som synas mig böra komma
till användning, äfvensom för de kostnader, hvilka den tilltänkta anord¬
ningen lärer komma att medföra.
Enligt lagförslaget har riksförsäkringsanstalten i främsta rummet till
uppgift att åt de arbetsgifvare, hvilka äro underkastade ersättningspligt,
meddela försäkring mot olycksfall, som drabba deras arbetare i arbetet.
Försäkringsrörelsens omfattning utvidgas emellertid derigenom, att jemväl
andra arbetsgifvare få på motsvarande sätt försäkra sina arbetare och
att arbetare kunna sjelfva taga försäkring. Då försäkringen i alla dessa
fall är frivillig, kan man i fråga om mängden af de försäkringar, som
komma att tagas i riksförsäkringsanstalten, icke upprätta någon fullt
tillförlitlig beräkning. Lika med de tillkallade sakkunnige anser jag
emellertid sannolikt, att antalet försäkrade under den första tiden kommer
att uppgå till högst omkring 100,000 arbetare, och att man för samma
tid kan antaga omkring 500 skaderegleringsfall årligen.
Riksförsäkringsanstaltens verksamhet kommer i hufvudsak att om¬
fatta tvenne hufvudgrenar, nemligen dels de försäkringstekniska och sta¬
tistiska arbeten, som erfordras för försäkringspremiernas bestämmande,
dels regleringen af uppkomna skador. Med de senare göroinålen, hvilka
uppenbarligen delvis äro af juridisk natur, äro nära jemförliga meddelandet
af utlåtanden i fråga om ersättning för olycksfall, som drabbat icke för¬
säkrade arbetare, och pröfningen af särskild anordning, enligt hvilken ar¬
betsgifvare vill på förhand sluta aftal med sina arbetare om ersättningen.
Ytterligare skulle riksförsäkringsanstalten, om dess verksamhet skulle
i alla afseenden blifva lika omfattande som motsvarande anstalters i andra
länder, hafva att inkassera försäkringspremier, att utbetala lifräntor och
andra ersättningar samt att förvalta de under årens lopp samlade fonderna.
Det torde emellertid vara ändamålsenligt att, på sätt af de sakkunnige
föreslagits och af postsparbanksstyrelsen tillstyrkts, uppdraga ifrågavarande
göromål åt postsparbanken, som för mottagande af premier och ut¬
betalande af ersättningar förfogar öfver omkring 2,650 öfverallt i landet
Bih. till Biksd. Prot. 1901. 8 Sand. 1 AJd. 5 Häft. 6
42 Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o 5.
spridda kontor, och hvars styrelse både genom sin sammansättning och
på grund af sin förutvarande verksamhet synnerligen väl lämpar sig för
förvaltningen af sådana medel som förevarande fonder. Särskildt må
erinras derom, att i nämnda styrelse ingå ledamöter, valda af Riksdagens
fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret.
Af det anförda torde framgå, att riksförsäkringsanstalten bör vara
fördelad i två byråer eller atdelningar, den ena för statistiska och för-
säkringstekniska ärenden, den andra för skaderegleringar och dermed jem-
förliga göromål, och att anstaltens styrelse alltså bör bestå af en chef
och två afdelningsföreståndare, hvarjemte enligt de sakkunniges mening
älven en såsom sekreterare och ombudsman anstäld tjensteman skulle ega
säte och stämma i styrelsen. Kostnaden för styrelsen med derunder
lydande tjensteman beräknas af de sakkunnige till 60,000 kronor årligen,
deri inräknade de icke obetydliga utgifterna för tryckning af anstaltens
publikationer. Det sålunda beräknade beloppet synes mig böra vara för
ändamålet tillräckligt.
Då inkasseringen af försäkringspremier och utbetalningen af för¬
säkringsbelopp skola ombesörjas af postsparbanken, erfordras för den så
att säga lokala förvaltningen icke någon vidlyftig apparat. Det är dock
oundgängligt, att riksförsäkringsanstalten förfogar öfver ombud, som i de
särskilda orterna mottaga ansökningar om försäkring samt både i fråga
om försäkrings meddelande och med afseende på skadereglering anställa
sådana undersökningar och vidtaga sådana åtgärder, som kunna vara er¬
forderliga. Af nära till hands liggande skäl torde hvarje ombuds verk¬
samhet böra inskränkas till ett så begränsadt område som möjligt. 1
främsta rummet böra ombud utses, der försäkringar redan anmälts eller
synas vara att förvänta, således i allmänhet för de orter, som innefatta
betydande industricentra. Har ombud för en viss ort ännu icke utsetts,
kan anmälan om försäkring ske omedelbart hos riksförsäkringsanstalten.
Kostnaden för den lokala förvaltningen har af de sakkunnige beräknats
till 25,000 kronor, emot hvilken kostnadsberäkning jag åtminstone för
närvarande icke har något att erinra.
De nya göromål, som enligt den ifrågasatta anordningen skulle
komma att åligga postsparbankens styrelse och tjensteman äfvensom per¬
sonalen vid postsparbankskontoren, måste, såsom af de sakkunnige fram¬
hållits, föranleda dels till någon ökning af tjensternas antal, dels dertill,
att särskild godtgörelse beredes irmehafvarne af vissa nuvarande befatt¬
ningar. Den för dessa ändamål samt för anskaffande af blanketter och
43
Särskilda Utskottets (N:o 3J Utlåtande N.v 5.
dylikt erforderliga årliga kostnaden har af de sakkunnige förslagsvis
upptagits till 20,000 kronor, hvilket belopp dock, enligt hvad post¬
sparbanksstyrelsens yttrande gifver vid handen, möjligen är något1 för
knappt tilltaget.
Sammanlagda kostnaden för ombesörjandet af den föreslagna olycks¬
fallsförsäkringen skulle enligt de sakkunniges beräkningar uppgå till
105,000 kronor årligen. Äfven om detta belopp till äfventyra skulle
behöfva öfverskridas med ett eller annat tusental kronor, kunna dock de
erforderliga utgifterna, utan statsverkets särskilda betungande, bestridas
med en mindre del af ränteafkastningen å den genom årliga afsättningar
bildade arbetareförsäkringsfonden, hvilken redan för närvarande uppgår
till öfver 9 millioner kronor».
Af hvad ofvan anförts framgår, att utskottet i allt väsentligt anslutit
sig till den Kongl. propositionen. De smärre ändringar eller erinringar,
som utskottet i öfrigt velat göra, skola anföras vid de särskilda para*
grafer, till hvilka dessa ändringar eller erinringar anknyta sig.
I 1 § har utskottet infört ett nytt stycke af innehåll, att ansvarspligt i §.
icke åligger arbetsgifvaren, derest icke den skadade under minst åtta dagar
före olycksfallet varit hos honom anstäld.
^Utskottet har ingalunda förbisett, att det föreslagna stycket står i
strid med den princip, på hvilken lagförslaget hvilar. Men samma in¬
vändning torde kunna göras mot bestämmelserna om viss väntetid och om
ersättningsbeloppens begränsning, hvilka bestämmelser likasom ifrågava¬
rande af utskottet föreslagna stadgande betingats af billighetshänsyn. Ar¬
betsgifvaren, som ju enligt Kongl. Maj:ts förslag står en ganska betydande
risk för hvarje hos honom anstäld arbetare, en risk, hvarifrån han endast
genom försäkring kan befria sig, bör hafva en viss tid pa sig att anordna
försäkringen. Årbetaren kan ju dessutom lida af något doldt lyte, som
gör hans anställande i yrket mer än vanligt riskabelt, och sådant kan
mången gång icke upptäckas utan läkareundersökning. Följden häraf
skulle mången gång blifva, att arbetaren finge vänta någon kortare tid, innan
arbetsgifvaren kunde bestämma sig för att anställa honom i sin tjenst.
Nödig hänsyn så väl till arbetsgifvarens som arbetarens berättigade intresse
44
Särskilda Utskottets (N;o 3) Utlåtande N:o 5.
synes sålunda utskottet motivera den föreslagna inskränkningen i ersätt¬
ningsskyldigheten .
Bland de i 2 § uppräknade ersättningspligtiga yrken har utskottet af
skäl, som ofvan anförts (sid. 84), upptagit jernvägs- och spårvägstrafik.
Detta har föranledt någon rubbning i yrkesgruppernas numrering.
I 4 § har utskottet endast föreslagit en förändring i sak. Punkt 3:o)
litt. b) af §:en innehåller i den af Kongl. Maj:t föreslagna lydelsen, bland
annat, att lifränta ej utgår till barn, som födes i ett efter olycksfallet
slutet äktenskap, derest icke barnet är före olycksfallet afladt, och ej
heller till oäkta barn, afladt efter olycksfallet. Då tidpunkten för aflelsen
kan vara svår att bestämma, har utskottet föreslagit, att tidpunkten för
barnets födelse i stället skulle vara den afgörande.
I öfrigt har utskottet i berörda punkt af §:en företagit en redaktionel
förändring, som icke torde tarfva någon särskild förklaring.
Till första stycket af 5 § har utskottet, för undvikande af miss¬
förstånd vid §:ens tillämpning, fogat ett tillägg, afsedt att tydlig¬
göra, att, derest skadad arbetare före olycksfallet varit behäftad med
kroppsskada eller lyte, dessa kroppsfel vid bestämmandet af invaliditets-
graden icke få utan vidare sammanräknas med de genom olycksfallet
orsakade skador.
Utskottet har icke funnit anledning föreslå någon förändring i denna
§. Men utskottet vill vid densamma erinra om vigten af att den före¬
slagna statsanstalten kommer att administreras så, att den i vidsträck¬
taste möjliga mån tillgodoser försäkringstagarnes berättigade anspråk på
en billig och ändamålsenlig försäkring. Utskottet förutsätter alltså, fett
anstalten kommer att bevilja kollektiva försäkringar under för arbets-
gifvarne lämpliga former, äfvensom att s. k. korttids-försäkringar komma
att i anstalten medgifvas.
Den i 21 § vidtagna obetydliga förändring är uteslutande af redak¬
tionel art och|afser endast att gifva ett mera rakt på sak gående uttryck
för hvad §:en redan i den af Kongl. Maj:t föreslagna lydelsen innehåller.
Af skäl, som utskottet förut angifvit (sid. 34), har utskottet till lag¬
förslaget fogat ytterligare en paragraf, som följaktligen betecknats så¬
som 27 §.
Slutligen har utskottet gifvit den föreslagna öfvergångsbestämmelsen
en förändrad lydelse. Utskottet har nemligen ansett, att inrättandet af
riksförsäkringsanstalten så nära sammanhänger med den arbetsgifvarne
i förslaget pålagda ansvarspligt, att lagen icke borde få gällande kraft
Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o 5.
45
förr, än denna anstalt är färdig att träda i verksamhet. Med anledning häraf
har utskottet gifvit öfvergångsstadgandet en denna uppfattning motsva¬
rande form.
Mot ICongl. Maj:ts förslag till lag om ändrad lydelse af 17 kap. 4
och 11 §§ handelsbalken har utskottet icke funnit något att erinra.
Sedan utskottet slutbehandlat det kongl. förslaget och ofvan omför-
mälda till utskottet hänvisade motioner, har till utskottets behandling
öfverlemnats en af herr Hj. Branting i Andra Kammaren väckt motion,
n:o 176, deruti motionären påyrkat:
att i lagförslaget måtte inskjutas ett stadgande, innehållande i sak,
att, derest arbetsgifvare, som icke enligt 10 § i förslaget täckt sin risk
genom försäkring i riksförsäkringsanstalten, befunnes oförmögen att ut¬
gifva ersättning till skadad arbetare, denne måtte af statsmedel erhålla
hvad som bruste, med rätt för staten att af arbetsgifvaren göra sig be¬
täckt för dylikt utlägg;
att Riksdagen, med afslag å 4 § i det kongl. förslaget, ville i dess
ställe antaga ett stadgande, af innehåll, att ersättning för olycksfall i ar¬
bete skulle utgå i rimligt förhållande till den skadades lön, antingen sa,
att lönen vid hvarje olycksfall individuelt uppskattades, eller så, att de
ersättningsberättigade indelades i vissa löneklasser med faststälda olycksfalls-
räntor i ungefärlig öfverensstämmelse med en af motionären uppgjord
tabell;
att orden »eller genom grof vårdslöshet» i andra stycket af 1 § i
förslaget måtte utgå;
att väntetiden skulle nedsättas från 60 till 14 dagar;
att i förslaget måtte införas bestämmelser derom, att lifränta, som
icke öfverstege 150 kronor, finge på ersättningstagarens yrkande utbytas
mot det kapitalvärde, hvarför dylik ränta kunde i riksförsäkringsanstalten
inköpas;
att, derest motionärens yrkande om ersättningsbeloppens höjande icke
bifölles, i förslaget måtte införas ett mot 25 § i det af Andra Kam¬
maren vid 1900 års riksdag antagna lagförslag svarande stadgande och
Herr
Brantings
motion.
46 Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o 5.
att följaktligen deremot stridande bestämmelser måtte ur förslaget ute¬
slutas;
samt a# 26 § i det föreliggande förslaget måtte utgå.
Med afseende å herr Brantings motivering af ofvan återgifna förslag
får utskottet hänvisa till motionens innehåll.
Utskottet har icke af motionen funnit anledning att frångå sina förut
fattade beslut eller framställa något ytterligare förslag i den föreliggande
frågan.
På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa:
l:o) att Riksdagen, med förklarande, att Kongl.
Maj:ts förslag till lag angående ersättning för skada
till följd af olycksfall i arbete icke kunnat oförändradt
antagas, ville i anledning af såväl Kongl. Maj:ts be¬
rörda proposition som den af friherre Lagerbring i
ämnet väckta motion, n:o 33, — med afslag å herr
Lundbergs motion, n:o 34, herr P. Jönssons motion,
n:o 169, herrar Kvarnzelius ochBroomés motion, n:o 163
samt herr Brantings motion, n:o 176, — för sin del
antaga följande
Lag
angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete.
Härigenom förordnas som följer:
Kongl. Maj:ts förslag.
1 §•
Varder arbetare skadad till följd
af olycksfall i arbetet, vare i de
fall, som i 2 och 3 §§ afses, arbets-
gifvaren pligtig att utgifva ersätt-
ningRenligt de i denna lag stadgade
grunder.
Utskottets förslag.
1 §•
Varder arbetare skadad till följd
af olycksfall i arbetet, vare i de
fall, som i 2 och 3 §§ afses, arbets-
gifvaren pligtig att utgifva ersätt¬
ning enligt de i denna lag stadgade
grunder.
47
Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o 5.
Kongl. Maj:ts förslag.
Sådan ersättning utgår dock ej
i något fall för skada, som den ska¬
dade uppsåtligen eller genom grof
vårdslöshet sjelf ådragit sig, eller
som uppsåtligen förorsakats af tredje
man, der denne icke haft ledning
äf eller uppsigt öfver arbetet.
Med arbetare förstås i denna lag
jemväl arbetsförman.
2 §.
Skyldighet att enligt 1 § utgifva
ersättning åligge enskild arbetsgi¬
vare, der han såsom yrke utöfvar
någon här nedan omförmäld verk¬
samhet, nemligen:
1) skogsafverkning, sågverks- eller
b rädgårdsrörelse;
2) upptagning af is eller torf;
3) grufdrift, sten- eller kalkbryt¬
ning, tegeltillverkning, bruksrörelse
eller annan verksamhet, som afser
tillgodogörande eller förädling af mi¬
neralrikets alster och ej är att anse
såsom handtverk;
4) fabriksrörelse;
5) skeppsbyggeri-, bränneri-, bryg¬
geri-, bageri-, slagteri-, mejeri- eller
qvarnrörelse, som idkas på sådant
sätt och i sådan omfattning, att den
Utskottets förslag.
Sådan ersättning utgår dock ej i
något fall för skada, som den ska¬
dade uppsåtligen eller genom grof
vårdslöshet sjelf ådragit sig, eller
som uppsåtligen förorsakats af tredje
man, der denne icke haft ledning
af eller uppsigt öfver arbetet.
Ersättningsskyldighet enligt denna
lag åligge icke arbetsgifvaren, der ej
den skadade under minst åtta dagar
före olycksfallet varit hos honom an-
stäld.
Med arbetare förstås i denna
lag jemväl arbetsförman.
2 §•
Skyldighet att enligt 1 § utgifva
ersättning åligge enskild arbetsgi¬
vare, der han såsom yrke utöfvar
någon här nedan omförmäld verk-
samhet, nemligen:
1) skogsafverkning, sågverks-el¬
ler brädgårdsrörelse;
2) upptagning af is eller torf;
3) grufdrift, sten- eller kalkbryt¬
ning, tegeltillverkning, bruksrörelse
eller annan verksamhet, som afser
tillgodogörande eller förädling af mi¬
neralrikets alster och ej är att anse
såsom handtverk;
4) fabriksrörelse;
5) skeppsbyggeri-, bränneri-, bryg¬
geri-, bageri-, 6lagteri-, mejeri- eller
qvarnrörelse, som idkas på sådant
sätt och i sådan omfattning, att den
48
Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o 5.
Kongl. May.ts förslag.
kan anses med fabriksrörelse jem¬
förlig;
6) boktryckeriverksamhet;
7) tillverkning af explosiva varor;
8) skorstensfejareverksamhet;
9) flottning;
10) lastning eller lossning af varor;
11) byggnadsverksamhet, derun¬
der inbegripet jemväl utförande af
väg- eller vattenbyggnad;
12) bergsprängning, jordschakt-
ning, stensättning, murning, timring
eller taktäckning;
13) utförande af elektriska led¬
ningar eller af gas-, vatten- eller
kloakledningar;
14) verksamhet, som afser att fram¬
ställa, öfverföra eller fördela elek¬
trisk kraft, äfvensom drifvande af
gas- eller vattenledningsverk.
Ersättningsskyldigheten omfattar
skada till följd af olycksfall, som
härflyter från utöfningen af arbets-
gifvarens yrke.
I denna § afses ej verksamhet,
som idkas allenast såsom binäring
till jordbruk.
Utskottets förslag.
kan anses med fabriksrörelse jem¬
förlig ;
6) boktryckeriverksamhet;
7) tillverkningaf explosiva varor;
8) skorstensfejareverksamhet;
9) flottning;
10) lastning eller lossning af varor;
11) jernvägs- eller spår väg strafik;
12) byggnadsverksamhet, derun¬
der inbegripet jemväl utförande af
väg- eller vattenbyggnad;
13) bergsprängning, jordschakt-
ning, stensättning, murning, timring
eller taktäckning;
lå) utförande af elektriska led¬
ningar eller af gas-, vatten- eller
kloakledningar;
15) verksamhet, som afser att fram¬
ställa, öfverföra eller fördela elek¬
trisk kraft, äfvensom drifvande af
gas- eller vattenledningsverk.
Ersättningsskyldigheten omfattar
skada till följd af olycksfall, som
härflyter från utöfningen af arbets-
gifvarens yrke.
I denna § afses ej verksamhet,
som idkas allenast såsom binäring
till jordbruk.
3 §•
Utöfvar staten eller kommun på yrkesmessigt sätt någon i 2 § om¬
förmäld verksamhet, vare staten eller kommunen ersättningsskyldig enligt
1 § för skada till följd af olycksfall, som härflyter från utöfningen af
den verksamhet.
Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o 5,
4Ö
Kongl. Maj:ts förslag.
4 §•
I ersättning enligt denna lag
skall utgifvas:
l:o) om olycksfallet medfört
väsentlig nedsättning af den skada¬
des arbetsförmåga under mera än
sextio dagar efter olycksfallet: en
krona i sjukhjelp för hvarje dag
från och med sextioförsta dagen in¬
till dess den skadade blifvit från
sådan nedsättning af arbetsförmågan
återstäld eller olycksfallet medfört
för framtiden bestående förlust eller
minskning af arbetsförmågan eller
döden inträdt;
2: o) om olycksfallet medfört för
framtiden bestående förlust eller
minskning af arbetsförmågan: en
årlig lifränta, i förra fallet å tre
hundra kronor och i senare fallet
å det lägre belopp, som svarar emot
arbetsförmågans minskning, räknadt
från och med sextioförsta dagen ef¬
ter olycksfallet eller från den senare
tidpunkt, då olycksfallet medfört för
framtiden bestående förlust eller
minskning af arbetsförmågan; dock
att lifränta icke skall utgå i de fall,
der ej arbetsförmågan blifvit nedsatt
med minst en tiondedel;
3:o) om olycksfallet inom två
år medfört döden:
a) begrafningshjelp med sextio
kronor;
Bill. till Riksil. Prof. 1901. 8 Sami.
Utskottets förslag.
4 §•
I ersättning enligt denna lag
skall utgifvas:
l:o) om olycksfallet medfört
väsentlig nedsättning af den skada¬
des arbetsförmåga under mera än
sextio dagar efter olycksfallet: en
krona i sjukhjelp för hvarje dag
från och med sextioförsta dagen in¬
till dess den skadade blifvit från
sådan nedsättning af arbetsförmågan
återstäld eller olycksfallet medfört
för framtiden bestående förlust eller
minskning af arbetsförmågan eller
döden inträdt;
2:o) om olycksfallet medfört för
framtiden bestående förlust eller
minskning af arbetsförmågan: en
årlig lifränta, i förra fallet å tre
hundra kronor och i senare fallet
å det lägre belopp, som svarar emot
arbetsförmågans minskning, räknadt
från och med sextioförsta dagen ef¬
ter olycksfallet eller från den senare
tidpunkt, då olycksfallet medfört för
framtiden bestående förlust eller
minskning af arbetsförmågan; dock
att lifränta icke skall utgå i de fall,
der ej arbetsförmågan blifvit nedsatt
med minst en tiondedel;
3:o) om olycksfallet inom två
år medfört döden:
a) begrafningshjelp med sextio
kronor;
/ Af,t. r, Haft. 7
50
Särskilda Utskottets (N:o -9) Utlåtande N)o 5.
Hongla Maj:ts förslag.
b) till enka, så, länge hon lefver
ogift, en årlig lifränta af etthundra-
tjugu kronor från dödsfallet och till
hvarje minderårigt barn en årlig
lifränta af sextio kronor från döds¬
fallet till dess det uppnått femton
års ålder; dock att lifränta ej utgår
till enka, när äktenskapet slutits
efter olycksfallet, eller till barn,
som födes i ett efter olycksfallet
slutet äktenskap, derest icke barnet
är före olycksfallet afladt, ej heller
till oäkta barn, afladt efter olycks¬
fallet, samt att, der lifräntor till
efterlefvande skulle sammanlagdt
öfverstiga tre hundra kronor, de
skola, i förhållande till hvad på en
hvar lifräntetagare belöper, till detta
belopp nedsättas, så länge anled¬
ningen till dylik nedsättning fortfar.
5 §•
Vid bedömandet, i hvad mån
viss kroppsskada åstadkommit ned¬
sättning af arbetsförmågan, skall
hänsyn tagas ej blott till skadans
beskaffenhet och inverkan på den
skadades förmåga i allmänhet att
genom arbete sig försörja, utan äf¬
ven till skadans inflytande på de
särskilda färdigheter, som för drif¬
vande af den skadades yrke må vara
erforderliga, samt till den skadades
ålder och kön.
I öfrigt skall tjena till ledning:
Utskottets förslag.
b) till enka, när äktenskapet slu¬
tits före olycksfallet, en årlig lifränta
af etfh/mdraijugu kronor från döds¬
fallet, så länge hon lefver ogift, och
till hvarje minderårigt barn, som födts
före olycksfallet eller födes efter olycks¬
fallet i ett der förut slutet äktenskap,
en årlig lifränta af sextio kronor från
dödsfallet, till dess det uppnått femton
års ålder; dock att, der lifräntor
till efterlefvande skulle sammanlagdt
öfverstiga tre hundra kronor, de skola,
i förhållande till hvad på eu hvar
lifräntetagare belöper, till detta be¬
lopp nedsättas, så länge anledningen
till dylik nedsättning fortfar.
5 §•
Vid bedömandet, i hvad mån
viss kroppsskada åstadkommit ned¬
sättning af arbetsföfmågan, skall hän¬
syn tagas ej blott till skadans be¬
skaffenhet och inverkan på den ska¬
dades förmåga i allmänhet att genom
arbete sig försörja, utan äfven till
skadans inflytande på de särskilda
färdigheter, som för drifvande af
den skadades yrke må vara erfor¬
derliga, samt till den skadades ål¬
der och kön. Var den skadade vid
olycksfallet behäftad med kroppsskada
(Särskilda Utskottets (N;o 3) Utlåtande N;o 5.
Kongl. Majds förslag.
l:o att i allmänhet förlust af
arbetsförmågan skall anses vara för
handen vid fullständig sinnesslöhet
eller vansinne, vid allmän förlam¬
ning, vid blindhet å båda ögonen,
vid förlust eller fullständig förlam¬
ning af båda händerna eller af båda
fotterna eller af en hand och en fot;
2:o att i allmänhet vid här ne¬
dan omförmälda skador nedsättnin-
gen af arbetsförmågan skall anses
motsvara följande procent, nemligen:
vid allmän svaghet i själsförmö-
genheterna femtio procent; vid all¬
män kroppslig svaghet femtio pro¬
cent; vid blindhet å ett öga jemte
försvagad syn å det andra sjuttio
procent; vid blindhet å ett öga tjugu
procent; vid döfhet å båda öronen
femtio procent; vid döfhet å ett öra
tio procent; vid ljumskbråck femton
procent; vid förlust af en hand eller
fot jemte minskad rörlighet hos hand
eller fot sjuttio procent; vid förlust
af en hand eller fot femtio procent;
vid förlust af alla fingrarna å en
hand femtio procent; vid förlust af
alla tårna å en fot tjugu procent;
vid förlust af en tumme tjugufem
procent; vid förlust af ett pekfinger
femton procent.
Utskottets förslag■
eller lyte, skall hänsyn jemväl tagas
till den mindre arbetsförmåga, som
till följd deraf vid olycksfallet hos
honom förefans.
I öfrigt skall tjena till ledning:
l:o) att i allmänhet förlust af
arbetsförmågan skall anses vara för
handen vid fullständig sinnesslöhet
eller vansinne, vid allmän förlam¬
ning, vid blindhet å båda ögonen,
vid förlust eller fullständig förlam¬
ning af båda händerna eller af båda
fotterna eller af eu hand och en fot;
2: o) att i allmänhet vid här ne¬
dan omförmälda skador nedsättningen
af arbetsförmågan skall anses mot¬
svara följande procent, nemligen:
vid allmän svaghet i själsförmö-
genheterna femtio procent; vid all¬
män kroppslig svaghet femtio pro¬
cent; vid blindhet å ett öga jemte
försvagad syn å det andra sjuttio
procent; vid blindhet å ett öga tjugu
procent; vid döfhet å båda öronen
femtio procent; vid döfhet å ett öra
tio procent; vid ljumskbråck femton
procent; vid förlust åt en hand eller
fot jemte minskad rörlighet hos hand
eller fot sjuttio procent; vid förlust
af en hand eller fot femtio procent;
vid förlust af alla fingrarna å eu
hand femtio procent; vid förlust af
alla tårna å en fot tjugu procent;
vid förlust af en tumma tjugufem
procent; vid förlust af ett pekfinger
femton procent.
52
Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o 5.
Kong!» May.ts förslag. Utskottets förslag.
6 §•
Utländsk medborgares enka eller barn ege ej rätt till lifränta enligt
denna lag, der de ej vid tiden för olycksfallet voro här i riket bosatta.
För tid, hvarunder någon till lifränta enligt denna lag berättigad är
bosatt utom riket, må han ej uppbära sådan ränta.
Från hvad ofvan i denna § är föreskrifvet eger Konungen, under
förutsättning af ömsesidighet, medgifva undantag för medborgare i visst
land och för lifräntetagare, som i samma land äro bosatta.
För tid, hvarunder lifräntetagare undergår frihetsstraff eller tvångs¬
arbete, må han ej uppbära lifräntan.
7 §•
Begrafningshjelp skall utbetalas genast efter dödsfallet, sjukhjelp
för hvarje kalendervecka å veckans sista dag samt lifränta för hvarje
kalenderqvartal å första dagen af qvartalets sista månad, utan återbe-
talningsskyldighet i händelse under månaden rätten till lifräntan skulle
upphöra eller sådant fall inträffa, att lifräntan icke får uppbäras.
8 §•
Skall, da arbetare skadats genom olycksfall, i följd deraf från kassa,
som helt och hållet eller till väsentlig del bildats genom bidrag af
arbetsgifvaren, utgå pension eller annat understöd, eller har arbeta¬
ren på arbetsgifvarens bekostnad blifvit mot olycksfall försäkrad på
annat sätt än i 10 § afses, må från begrafningshjelp eller sjukhjelp
och lifränta, som det enligt denna lag åligger arbetsgifvaren att utgifva,
afdragas hvad i anledning af olycksfallet för samma ändamål från kassan
eller pa grund af försäkringen utgår för tid, hvarunder ersättningsskyl¬
dighet åligger arbetsgifvaren.
Motsvarande afdrag må ega rum för skadestånd, som i följd af
olycksfallet utbetalts enligt allmän lag eller särskild författning.
9 §•
•
Eger någon rätt till ersättning enligt denna lag, vare han ej deraf
hindrad att hos arbetsgifvaren eller annan göra gällande det anspråk
på skadestånd, som i följd af olycksfallet eljest skulle tillkomma honom
Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o 5.
53
Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.
enligt allmän lag eller särskild författning; dock att arbetsgifvaren må
från dylikt skadestånd afdraga motsvarande ersättning, som enligt denna
lag utgår.
Är annan än arbetsgifvaren skadeståndspligtig, vare arbetsgifvaren,
sedan han tillsagt den skadeståndspligtige, i ersättningstagarens ställe
berättigad att uttaga skadeståndet, för så vidt motsvarande ersättning
enligt denna lag utgifvits.
10 §.
Genom statens försorg inrättas en riksförsäkringsanstalt för öfver-
tagande, på sätt nedan i denna § sägs, af arbetsgifvares ersättnings¬
skyldighet.
Arbetsgifvare vare berättigad att i riksförsäkringsanstalten försäkra
sina arbetare mot olycksfall, som i denna lag afses, med den verkan, att
arbetsgifvaren, så långt försäkringen räcker, varder från ersättningsskyldig¬
het enligt denna lag fri. Har sådan försäkring egt rum, må riksförsäkrings¬
anstalten enligt de i 8 § stadgade grunder göra afdrag för utbetaldt
skadestånd, så ock, sedan anstalten tillsagt arbetsgifvaren eller annan,
som kan till utgifvande af skadestånd förbindas, i ersättningstagarens
ställe uttaga skadeståndet, för så vidt motsvarande ersättning från an¬
stalten utgår.
Är arbetsgifvare i anledning af inträffadt olycksfall skyldig att ut¬
gifva lifränta enligt denna lag, må han genom inköp i riksförsäkrings¬
anstalten af dylik lifränta befria sig från betalningsskyldigheten och ege
derefter, om annan är skadeståndspligtig, enahanda rätt att uttaga skade¬
ståndet, som i nyss afsedda fall tillkommer riksförsäkringsanstalten. 11
11 §•
Varder arbetare skadad till följd af olycksfall i arbetet, skall om
olycksfallet ofördröjligen göras anmälan hos arbetsgifvaren, arbetsföre¬
ståndaren eller arbetsförman. Den skadade vare ock, der han ej sjelf
söker läkarevård, pligtig att underkasta sig vård af läkare, som arbets¬
gifvaren eller riksförsäkringsanstalten må tillkalla. Försummas något af
54
Särskilda Utskottets (N-o 3) Utlåtande Nw 5.
Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.
hvad sålunda föreskrifvits och pröfvas skadan hafva förvärrats derigenom,
att den skadade i följd deraf kommit att sakna lämplig vård, må den i
denna lag stadgade ersättning med hänsyn dertill skäligen nedsättas.
12 §.
Inträffar olycksfall, som medfört eller skäligen kan antagas medföra
döden eller annan påföljd, som enligt 4 § föranleder ersättning, åliggc
det arbetsgifvaren eller, om den skadade var stadd i arbete hos staten
eller kommun, arbetsföreståndaren att, sedan han genom anmälan från
arbetaren eller eljest erhållit kännedom om olycksfallet, derom ofördröj¬
ligen göra skriftlig anmälan hos polismyndigheten i orten. Är den ska¬
dade af arbetsgifvaren försäkrad på sätt i 10 § afses, skall uppgift derom
och om försäkringens omfattning i anmälan intagas. Närmare föreskrifter
om anmälans innehåll meddelas af Konungen. Då anmälan hos polis¬
myndigheten göres, skall samtidigt eller, der sådant ej kan ske, så snart
som möjligt derefter till samma myndighet insändas på arbetsgifvarens
bekostnad anskaffadt läkarebetyg angående dödsorsaken eller skadans be¬
skaffenhet och den skadades tillstånd; kan läkarebetyg ej utan oskälig
kostnad anskaffas, må i stället insändas intyg af prest i församlingen eller
annan embets- eller tjensteman i orten, af ordföranden i kommunal¬
stämman eller ordföranden eller ledamot i kommunalnämnden eller af
ledamot i häradsnämnden.
Har hos polismyndighet anmälan skett angående olycksfall, hvarom
nu är sagdt, eller sådant olycksfall eljest kommit till polismyndighetens
kännedom, skall denna så fort ske kan hålla undersökning om olycks¬
fallet; dock att, der anmälan åtföljts af arbetsgifvarens behörigen under¬
tecknade förklaring, att olycksfallet inträffat under sådana omständigheter,
att ersättning enligt denna lag skall utgifvas, undersökning erfordras alle¬
nast om polismyndigheten finner sådan nödig.
Polismyndighet, som i denna § afses, är å landet länsmannen, i stad,
der poliskammare finnes, poliskammaren och i öfriga städer magistraten
eller, der sådan ej finnes, stadsstyrelsen.
Polismyndigheten å landet eller i annan stad än Stockholm åligge
att ofördröjligen aflemna de inkomna handlingarne äfvensom, der under¬
sökning hållits, protokollet deröfver till Konungens befallningshafvande,
55
Särskilda Utskottets (N:o B) Utlåtande N:o 5.
Kongl. Mayts förslag. Utskottets förslag.
13 §.
Kraf om ersättning enligt denna låg skall, vid äfventyr af talans
förlust, genom stämning eller genom påkallande af skiljeaftals tillämpning
anhängiggöras emot arbetsgifvare inom två år och emot riksförsäkrings-
anstalten inom tre år, räkjjadt från olycksfallet. eller, der fråga är om
ersättning i anledning af dödsfall, från det döden inträdde. Hvad nu är
stadgadt galle dock ej, der parterna under sagda tid träffa aftal om ersätt¬
ningen eller öfverenskomma att hänskjuta frågan om ersättning till slut¬
ligt afgörande af skiljemän.
U §•
Rätt domstol för upptagande af tvist om ersättning enligt denna lag
är allmän underrätt i den ort, der olycksfallet inträffat eller der den, som
sökes, har sitt bo och hemvist.
Är sådan tvist hos domstol; anhämgiggjord, infordre rätten eller do¬
maren protokoll och öfriga handlingar, som i 12 § omförmäla^.
Finnes uppenbart, att svaranden utan fog uppehåller saken, eller
angår, när detta ej är händelsen, tvisten allenast ersättningens belopp, ege
rätten, på kärandens yrkande, förordna, i förra fallet att ett skäligt belopp,
ej understigande hvad svaranden må hafva medgifvit, och i senare fallet
att det ostridiga beloppet skall utbetalas till käranden i afräkning på hans
fordran; dylikt förordnande må af svaranden öfverklagas i samma ordning
som slutligt utslag.
Har rätten föreskrifvit förskottsbetalning efter ty nu är sagdt, gånge
sådant beslut i verkställighet lika som laga kraft egande dom. Slutligt
utslag, hvarigenom rätten ålagt svaranden betalningsskyldighet, gånge på
enahanda sätt i verkställighet, der ej rätten annorlunda förordnat.
15 §.
J v
Är den skadade icke af arbetsgifvaren försäkrad på sätt i 10 § af-
ses, må parterna, när de derom öfverenskomma, så ock, sedan tvist om
ersättningen hos domstol eller genom påkallande af skiljeaftals tillämp¬
ning anhängiggjorts, domstolen eller skiljemännen från riksförsäkrings-
anstalten inhemta utlåtande, huruvida det arbete, hvari den skadade var
stadd, är sådant, som i denna lag afses, eller i hvad mån kroppsskadan
I
56 Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o 5.
Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.
må anses hafva åstadkommit nedsättning i arbetsförmågan; sådant utlåtande
skall af riksförsäkringsanstalten kostnadsfritt meddelas.
16 §.
Yppas, sedan ersättning till skadad arbetare blifvit genom domstols
eller skiljemäns slutliga beslut eller genom aftal bestämd, väsentlig för¬
ändring i de förhållanden, hvilka voro afgörande för ersättningens bestäm¬
mande, må inom två år från beslutets eller aftalets dag talan om jemk¬
ning i ersättningen anhängiggöras. Rätt domstol för sådan talans upp¬
tagande är den underrätt, som dömt om ersättningen, eller, der ersättnin¬
gen bestämts af skiljemän eller genom aftal, allmän underrätt i den ort,
der olycksfallet inträffat. Jemkning må ej afse ersättning, som belöper
på tiden före den dag, då talan anhängiggjordes genom delgifvande af
stämning eller genom påkallande af skiljeaftals tillämpning; sökes jemk-
ningen af den ersättningsskyldige, må den ej heller verka rubbning i
rätten till ersättning, som före sagda dag förfallit till betalning.
17 §•
Afträdes arbetsgifvares egendom till konkurs, skall utdelningen för
fordran å lifränta enligt denna lag ske efter sammanlagda beloppet af
räntans kapitalvärde den dag, som för utdelning i konkursen bestämd är
eller å hvilken dessförinnan betalning får uppbäras, och af den lifränta,
som belöper på tiden intill nämnda dag, jemte laga ränta å den del deraf,
som enligt 7 § må före samma dag förfalla till betalning.
År fråga om lifränta åt skadad arbetare, må utdelningen för räntans
kapitalvärde ej af arbetaren lyftas, utan skall med det belopp, som å
kapitalvärdet utgår, genom konkursförvaltningens försorg åt arbetaren in¬
köpas lifränta i riksförsäkringsanstalten; hvad nu är sagdt galle dock ej,
der den lifränta, som i riksförsäkringsanstalten skulle erhållas, understiger
sextio kronor om året.
18 §.
Försummar arbetsgifvare att vid anfordran betala lifränta, som för¬
fallen är;
eller nedlägger enskild arbetsgifvare sin rörelse;
57
Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o 5.
Kongl. Majits förslag. Utskottets förslag.
eller flyttar han utrikes;
eller öfvergår hans rörelse på annan i följd af dödsfall eller genom
öfverlåtelse;
eller sättes hans rörelse under liqvidation;
må lifräntetagare, hvilkens fordran grundar sig på skriftligt aftal
eller på laga kraft egande slutligt beslut, hos öfverexekutor söka före¬
läggande för arbetsgifvaren eller för hans sterbhusdelegare att för lif-
räntan hos öfverexekutor ställa pant eller borgen efter ty i 48 § ut-
sökningslagen sägs. Grundar sig ansökningen derpå, att arbetsgifvaren
försummat att vid anfordran betala lifränta, som förfallen är, skall före¬
läggandet innehålla, att arbetsgifvaren befrias från skyldigheten att ställa
pant eller borgen, om han inom viss af öfverexekutor bestämd tid, minst
en och högst två veckor från föreläggandets delgifning, visar, att den
förfallna lifräntan jemte laga ränta derå och ersättning för kostnader till
belopp, som af öfverexekutor i föreläggandet utsättes, blifvit gulden.
Försämras den stälda säkerheten, ege lifräntetagaren på lika sätt äska
ställande af ny säkerhet.
Ej må borgen af öfverexekutor godkännas, der den ej är ingången
såsom för egen skuld.
Ställes ej säkerhet inom förelagd tid, skall öfverexekutor .ålägga gäl-
denären att utgifva sammanlagda beloppet af lifräntans kapitalvärde den
dag, då betalning sker, och af den lifränta, som belöper pa tiden intill
nämnda dag, jemte laga ränta å den del deraf, som enligt 7 § må före
samma dag förfalla till betalning. Hvad gäldenären förpligtats utgifva
läte öfverexekutor ofördröjligen uttaga.
Beträffande dylikt måls handläggning och klagan öfver öfverexe-
kutors beslut galle i tillämpliga delar hvad om lagsökning för gäld är
stadgadt; dock att, der målet blifvit såsom tvistigt till domstol förvisadt,
domstolen allenast har att utlåta sig om betalningsskyldigheten, hvar¬
efter sökanden eger hos öfverexekutor anmäla målet till fortsatt hand¬
läggning.
Är fråga om lifränta åt skadad arbetare, ma hvad a lifräntans kapi¬
talvärde influtit ej af arbetaren lyftas, utan skall dermed genom öfver-
exekutors försorg åt arbetaren inköpas lifränta i riksförsäkringsanstalten;
hvad nu är sagdt gälle dock ej, der den lifränta, som i riksförsäkrings¬
anstalten skulle erhållas, understiger sextio kronor om året.
Bih. till Rilcsd. Prof. 1901. 8 Sami. 1 Afd. 5 Häft,
8
58
Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o 5.
Kongl. Majds förslag.
Utskottets förslag.
19 §.
Med lifräntas kapitalvärde förstås i 17 och 18 §§ det belopp, hvar¬
för dylik ränta kan inköpas i riksförsäkringsanstalten.
20 §.
Rätt till ersättning enligt denna lag kan ej öfverlåtas och må förty
ej för gäld i mät tagas.
21 §.
Arbetsgivare, som vill enligt
särskild anordning träffa aftal med
arbetare om ersättning, som i an¬
ledning af framtida olycksfall skall
utgifvas, ege underställa den anord¬
ning riksförsäkringsanstaltens pröf¬
ning. Ej må anordningen godkän¬
nas, der ej riksförsäkringsanstalten,
efter erforderliga upplysningars in-
hemtande, finner dess bestämmelser
vara för arbetarne fördelaktiga. Af¬
tal, som skriftligen ingås i öfverens¬
stämmelse med godkänd anord¬
ning, vare gällande. Godkännande
må när som helst återkallas, men
återkallelse verkar ej rubbning i
giltigheten af aftal, som träffats in¬
nan arbetsgivaren erhållit känne¬
dom om återkallelse^
Slutes annorledes, än ofvan i
denna § är sagd!, aftal om ersätt¬
ning, som med anledning af olycks¬
fall skall utgifvas, vare det aftal
emot ersättningstagaren utanverkan,
21 §.
Arbetsgivare, som vill enligt
särskild anordning träffa aftal med
arbetare om ersättning, som i an¬
ledning af framtida olycksfall skall
utgifvas, ege underställa den anord¬
ning riksförsäkringsanstaltens pröf¬
ning. Ej må anordningen godkän¬
nas, der riksförsäkringsanstalten,
efter erforderliga upplysningars in¬
hämtande, finner dess bestämmelser
vara för arbetarne ofördelaktiga. Af¬
tal, som skriftligen ingås i öfverens¬
stämmelse med godkänd anordning,
vare gällande. Godkännande må
när som helst återkallas, men åter¬
kallelse verkar ej rubbning i giltig¬
heten af aftal, som träffats innan
arbetsgifvaren erhållit kännedom om
återkallelse^
Slutes annorledes, än ofvan i
denna § är sagdt, aftal om ersätt¬
ning, som med anledning af olycks¬
fall skall utgifvas, vare det aftal
emot ersättningstagaren utan verkan,
Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o 5.
59
Kongl. Mops förslag. Utskottets förslag.
så framt det ej skriftligen slutits
efter olycksfallet eller, då fråga är
om begrafningshjelp eller om lifränta
åt skadad arbetares efterlefvande,
efter det den skadade afled; afser
aftalet, att i stället för lifränta åt
skadad arbetare skall på en gång
erläggas visst belopp, vare det ej
gällande, utan så är att lifräntans
belopp skulle understiga sextio kro¬
nor om året.
så framt det ej skriftligen slutits
efter olycksfallet eller, då fråga är
om begrafningshjelp eller om lifränta
åt skadad arbetares efterlefvande,
efter det den skadade afled; afser
aftalet, att i stället för lifränta åt
skadad arbetare skall på en gång
erläggas visst belopp, vare det ej
gällande, utan så är att lifräntans
belopp skulle understiga sextio kro¬
nor om året.
22 §.
Försummar arbetsgivare eller arbetsföreståndare att i föreskrifven
ordning göra anmälan eller insända läkarebetyg eller annat intyg, hvarom
i 12 § är sagdt, böte från och med fem till och med två hundra kronor.
Meddelar någon i sådan anmälan mot bättre vetande ovigtig uppgift,
straffes med böter från och med tjugufem till och med ett tusen kronor,
der ej å förseelsen straff är i allmänna strafflagen utsatt.
Böter, som enligt denna § ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.
23 §.
Vill arbetsgifvare, som utöfvar annan verksamhet, än i denna lag
afses, genom försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda ersättning enligt
de i denna lag stadgade grunder för skada till följd af olycksfall, som
härflyter från utöfningen af den verksamhet, vare dertill berättigad. Har
sådan försäkring egt rum, skall hvad i denna lag finnes stadgadt hafva
motsvarande tillämpning.
24 §.
Arbetare ege, ehvad han är stadd i sådant arbete, som i denna lag
afses, eller ej, genom försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda sig er¬
sättning enligt de i denna lag stadgade grunder för skada till följd af
60
Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o 5.
Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.
olycksfall i arbetet. Rätt till ersättning på grund af sådan försäkring
kan ej öfverlåtäs och må förty ej för gäld i mät tagas.
25 §.
Afgifterna för försäkring af arbetare i riksförsäkringsanstalten skola
bestämmas till de belopp, som med hänsyn till arbetets farlighet i all¬
mänhet och till de särskilda förhållanden, under hvilka det bedrifves,
efter försäkringstekniska grunder pröfvas vara erforderliga för betäckande
af de risker, som försäkringen afser. Kostnaderna för riksförsäkrings-
anstaltens organisation och förvaltning bestridas af statsmedel.
26 §.
De närmare föreskrifter, som, utöfver hvad denna lag innehåller, må
erfordras med afseende å riksförsäkringsanstaltens verksamhet, meddelas
af Konungen.
27 §.
Genom denna lag upphof vas de
i lagen angående ansvarighet för
skada i följd af jernvägs drift den 12
mars 1886 meddelade bestämmelser
om skyldighet för jernvägs egare eller
innehafvare att utgifva ersättning,
då i följd af jernvägs drift arbetare
eller arbetsförman, som är stadd i
jernvägens tjenst eller arbete, under
förrättandet deraf varder dödad eller
skadad; dock att sagda bestämmelser
fortfarande skola i stället för stad-
gandena i denna lag ega tillämpning
i afseende å arbetare eller arbets för¬
man, som vid den tid, då denna lag
träder i kraft, var i jernvägs tjenst
eller arbete anstäld.
61
Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o 5.
Kongl. Maj:ts förslag.
Denna lag skall träda i kraft
den 1 januari 1903, men eger ej
tillämpning i fråga om olycksfall,
som derförinnan inträffat.
■ , (i f.. .-t, ■ ■ , ;.iU •' • 1' '
Utskottets förslag.
Denna lag träder i kraft å tid,
som af Konungen bestämmes, sedan
den i 10 § omförmäla riksförsäk-
ringsanstalt blifva inrättad, men eger
ej tillämpning i fråga om olycksfall,
som före nämnda tid inträffat.
■ ■; • • ; ; *> • . . • i' ' ■ '' ’■ -
2:o) under förutsättning, att hvad utskottet ofvan under l:o) hemstält
vinner Riksdagens bifall, att Riksdagen måtte antaga följande af Kongl.
Maj:t föreslagna
Lag
om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken.
, »XI ;, tf \'\1 /■ . . X * . V
Härigenom förordnas, att 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken skola
erhålla följande ändrade lydelse:
4 §■
Är gäldbunden man död, och häfver någon försträckt penningar,
eller varor, till hans begrafning; det skall först gäldas, sedan det gods
afskildt är, som förr är sagdt. Dernäst den kostnad, som å egendomens
uppteckning skäligen gjord är, sedan läkarelön, läkedom och föda under
den dödas sista sjukdom, deras arfvode, som honom deri skött hafva, så
ock betjenters och tjenstehjons lön för sista året, annan arbetares dags¬
penning eller aflöning för sista tre månaderna samt sådan begrafningshjelp
eller för de sista tre månaderna upplupen sjukhjelp eller lifränta, som det
enligt lag angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete
åligger gäldenären att utgifva.
62
Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o 5.
11 §.
Derefter skola, utan förmånsrätt sig emellan, gäldas: kyrkors, fattig¬
kassors och socknemagasiners fordringar hos deras föreståndare; kronans,
Rikets Ständers, städers och allmänna af Konungen stadfästade kassors,
penningeverks och inrättningars fordringar hos de tjensteman, som äro
satte °att deras inkomster uppbära, för hvad af sådan uppbörd hos dem
innestår; så ock fordringar i öfrigt hos kronans embets- eller tjensteman
för egendom, som desse, i och för embete eller tjenst, emottaga. Har
ersättning af allmänna medel utgått för hvad embets- eller tjensteman
tillgripit och förskingrat, skall, der kronan af honom söker sitt åter, den
fordran utgå med förmånsrätt, som nu är sagd.
Sedan uttages fordran å sådan på tiden efter konkursens början be¬
löpande sjukbjelp eller lifränta, som det enligt lag angående ersättning
för skada till följd af olycksfall i arbete åligger gäldenären att utgifva.
Stockholm den 26 mars 1901.
På utskottets vägnar:
GUST. LAGERBRING.
Reservationer:
af herrar friherre Lagerbring, grefve Hamilton, Björklund, Asker,
Göthberg och Trolle, hvilka ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till
Kongl. Maj:ts förslag i 1 § oförändradt;
Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o 5.
63
af herr Asker, som anfört:
»Bland de skilda slag af verksamhet, som enligt det föreliggande för¬
slaget skola inordnas under lagen angående ersättning för skada till följd
af olycksfall i arbete, förekommer jemväl skogsuf verkning. Det särskilda
utskott, som vid 1900 års riksdag afgaf betänkande i ämnet, afstyrkte
en i sådant syfte då väckt motion af skäl, bland annat, att, enär jord¬
brukets binäringar vore undantagna från lagens bestämmelser, redan der¬
uti läge en betänklighet för skogshandteringens upptagande i lagen; att
det i många fall skulle föranleda till svårlösta tvister, huruvida ett före¬
kommande skogsarbete vore att anse såsom sådan binäring eller icke, samt
att beskaffenheten af de ackordsaftal, som inom skogshandteringen före-
komme, jemväl lade hinder i vägen för att på detta verksamhetsområde
tillämpa lagen.
Med åberopande af dessa skäl och de betänkligheter i öfrigt, som vid
frågans behandling under nästlidna års riksdag framhållits, har jag an¬
sett, att utskottet bort hemställa, att skogsafverkning måtte från lagens
bestämmelser uteslutas»;
af herr P. Jönsson emot utskottets beslut att afstyrka bifall till den
af honom väckta motionen, n:o 169;
af herrar Spåriberg och Sandvall, som anfört:
»Det vid 1900 års riksdag tillsatta särskilda utskottet för behandling
af förslag till lag angående ersättning för skada till följd af olycksfall i
arbete föreslog och Andra Kammaren antog följande moment i 4 §:
»Sjukhjelp eller lifränta åt skadad arbetare skall åt manlig för tiden,
intill dess han fylt aderton år, samt åt qvinlig arbetare utgå med alle¬
nast tre fjerdedelar af de ofvan i denna § stadgade belopp.»
I det af regeringen nu framlagda förslaget återfinnes emellertid icke
detta moment, och vårt yrkande att samma skulle inflyta i det betän¬
kande, som årets särskilda utskott nu affattat, har icke vunnit utskotts-
majoritetens bifall.' Vi få derför reservera oss mot utskottets förslag i
denna paragraf och yrka, att omskrifna moment införes i lagförslaget»;
af herr Lundberg, som anfört:
»Utskottet, som i det hela välvilligt behandlat min i ämnet väckta
motion, har emellertid funnit en lagstiftning i den af mig angifna rigt-
ningen icke vara önskvärd.
64
Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o 5.
Såsom skäl för denna sin åsigt, i hvad min motion afser skade¬
ersättningens bestämmande till ett visst kapitalbelopp att i regel för en
gång utbetalas till den skadade arbetaren, anmärker utskottet, att en
dylik anordning skulle vara olämplig i de fall, att arbetsgifvaren icke
förmådde utan större olägenhet på en gång utgifva en större penning
summa eller att arbetaren saknade nödig förtänksamhet att på ett klokt
sätt förvalta densamma.
Jag megifver gerna, att det för en mindre arbetsgivare blir svårt
att på en gång utbetala ett belopp på 3,000 ä 4,000 kronor, men jag
tror, att det för samma mindre arbetsgivare blir lika svårt, om icke
svårare, att under en lång följd af år utbetala en lifränta å 200 ä 300
kronor. Beloppet skulle ock i förra fallet blifva vida mindre än det
kapital, för hvilket den i det senare fallet utgående lifräntan skulle
kunna i riksförsäkringsanstalten inköpas.
Herr P. Jönsson i Färeköp har i sin motion, n:o 169, hvilken synes
mig mycket beaktansvärd, framhållit det orättvisa i att i en lag sådan
som den föreslagna likställa den mindre industrien med storindustrien,
hvilket åter af utskottet bemötes med, bland annat, den anmärkningen,
att smärre yrkesidkare kunna genom försäkring utan allt för stora kost¬
nader täcka' sin risk.
Då nu utskottet mot mig framhåller svårigheten för en mindre ar¬
betsgivare att med ett visst kapitalbelopp godtgöra sin i arbetet skadade
arbetare, kan jag med fullt fog emot utskottet sjelft vända nyssnämnda
anmärkning. »Den mindre yrkesidkaren kan ju genom försäkring utan
allt för stora kostnader täcka sin risk.»
All lagstiftning om arbetsgivares ansvarspligt för skador, som drabba
hans arbetare i följd af olycksfall i arbetet, förutsätter med nödvändighet,
att arbetsgifvaren må kunna genom försäkring täcka sin risk. Gör han
det, medför för honom skadeersättningens bestämmande till ett visst ka¬
pitalbelopp icke större svårighet än ersättningens utgående i lifränta. Men
i förra fallet blifva riskpremierna lägre än i det senare fallet, hvilket för
arbetsgifvaren innebär en bestämd fördel.
Under förutsättning, att arbetsgifvaren genom försäkring skyddar sig
mot den risk, som hvarje lagstiftning i förevarande ämne kommer att
pålägga honom, är ock det af utskottet anförda exemplet om den skadade
arbetaren, som utan att efterlemna enka och barn aflede kort tid efter
kapitalets utbetalande, i förhållande till arbetsgifvaren utan all betydelse.
Kapitalet komme, det är sant, hufvudsakligen den aflidnes borgenärer eller
65
Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o 5.
aflägsnare arfvingar till godo. Men, om det föreliggande lagförslaget blefve
lag, komme under samma förutsättning ett än större kapital att tillfalla
riksförsäkringsanstalten! Någon fördel skulle i det ena fallet, jemfördt
med det andra, icke tillskyndas arbetsgifvaren.
När utskottet i sin kritik af min motion vidare säger, att arbetsgif¬
varen mycket lättare kan beräkna sin årliga risk, om ersättningarna utgå
i form af lifränta, och att denna risk fördelar sig på en längre tid, för¬
står jag icke utskottet. Det af mig förordade systemet bestämmer ju en
mindre kapitalersättning än den, som motsvaras af den utaf utskottet före¬
slagna lifräntan, hvadan premierna, i fall af försäkring, enligt det förra
systemet blifva lägre, om ock något vexlande med antalet under det ena
eller andra året inträffade olycksfall, än enligt systemet med lifräntor.
I båda fallen äro de för ett visst år inbetalade premierna afsedda att till
fullo täcka ersättningarna för de olycksfall, som under året inträffat. Man
kan således icke säga, att arbetsgifvarens risk i det ena eller andra fallet
fördelar sig på en längre tid.
Beträffande åter lämpligheten, i förhållande till arbetarne sjelfva, af
ersättningarnas utgående med ett visst kapitalbelopp i stället för i lifränta
erkänner jag, att fall kunna inträffa, då det vore olämpligt, att ett kapi¬
tal på några tusen kronor blefve till en skadad arbetare pa en gång ut-
betaidt. Jag har derför i min motion ock antydt, att ersättningarnas ut¬
betalande med ett visst kapitalbelopp skulle vara endast regel och att
undantag derifrån skuffa få gifvas. Den af mig åberopade danska lagen
medgifver arbetareförsäkringsrådet rätt att under vissa förutsättningar före¬
skrifva, att lifränta skall för det bestämda skadeståndsbeloppet inköpas.
Så kunde här ock ske eller bestämmelse lemnas om rätt för den regle¬
rande myndigheten att i förekommande fall föreskrifva, att skaciestands-
beloppet borde förvaltas af i laga ordning förordnad god man. Härigenom
skulle i de flesta fall förekommas, att en oordentlig, skadad arbetare inom
kort förslösade den bekomna ersättningen.
Utskottets fruktan, att den skadade arbetaren skulle genom bristande
förtänksamhet komma att förslösa sitt kapital och' slutligen falla fattig¬
vården till last synes mig ej heller välgrundad. Den af Hj. Gullberg
verkstälda statistiska utredningen rörande olycksfall i arbete utvisar, att
antalet skadade arbetare, som år 1897 här i landet åtnjöto fattigunderstöd
i anledning af olycksfall i arbetet och tillhörde de i lagförslaget afsedda
yrkena, utgjorde allenast 102, deraf 71 med varaktigt understöd och 31
med tillfälligt understöd. Af de förra åtnjöto 3 full försörjning hela året,
Bill. till Riksd. Frat. 1901. S Samt. I Afl 5 Haft. 9
66 Särskilda Utskottets (N:o SJ Utlåtande N;o 5.
20 sådan försörjning kortare tid, 39 delvis försörjning hela året och 9 så¬
dan försörjning kortare tid. Dessa tal, i hvilka äro inberäknade äfven de
skadades familjemedlemmar, som i följd af familjefadrens olycksfall nöd¬
gats söka fattigunderstöd, bekräfta på ett slående sätt uppgiften i min
motion, att de skador, som i arbetet drabba arbetaren, sällan äro af den
svåra beskaffenhet, att den skadade deraf urståndsättes att fullt försörja
sig sjelf, och än mera sällan så svåra, att de betaga den skadade möjlig¬
het att i väsentlig eller åtminstone någon mån genom eget arbete till sitt
uppehälle bidraga. Och uppenbart är, att antalet af förberörda under-
stödstagare skall betydligt minskas, sedan arbetsgifvarne blifvit ålagda er¬
sättningsskyldighet för skador till följd af olycksfall i arbetet, låt äfven
vara, att en eller annan arbetare, om ersättningen bestämmes att utgå på
en gång, förslösar sitt erhållna kapital och slutligen faller fattigvården
till last.
I öfrigt förefaller det mig, som om utskottets farhåga för utbeta¬
lande af en kapitalersättning för en gång åt en skadad arbetare icke vore
så allvarsamt menad. Enligt 17 och 18 §§ i det af utskottet tillstyrkta
lagförslaget skall i der afsedda fall lifränta, der den komme att under¬
stiga 60 kronor om året, utbytas mot kapitalersättning till den skadade
arbetaren, och enligt 21 § i lagförslaget må i stället för lifränta åt arbe¬
taren kunna på en gång erläggas visst belopp, då lifräntan skulle under¬
stiga 60 kronor om året. Kapitalvärdet å en lifränta om 60 kronor till
en 25 år gammal arbetare utgör efter en räntefot af 3 1/J % enligt de i
19 § i lagförslaget angifna grunder 1,229 kronor 40 öre. Jemlikt ut¬
skottets eget förslag skulle således en i ringa grad skadad arbetare kunna
få skadeersättningen till sig utbetalad på en gång med ett visst belopp,
hvilket ofta komme att öfverstiga ett tusen kronor. Enligt det af mig
förordade systemet skulle den skadade arbetaren vid inträffad högre grad
af invaliditet visserligen bekomma ett än högre belopp, men den i högre
grad skadade arbetaren är i allmänhet'försigtigare i sitt lefnadssätt än den,
som är mindre skadad, likasom han nog äfven blir mera rädd om ett
större kapital än om ett mindre. Faran för att denne i högre grad ska¬
dade arbetare skulle förslösa sitt kapital och derpå komma fattigvården
till last är för den skull säkert icke större, än samma fara är i fråga om de
arbetare, som enligt utskottets förslag skulle få på en gång lyfta sin
skadeersättning med ett något mindre belopp.
Det må ock emot utskottet framhållas, att förevarande ämne bör
bedömas och behandlas såsom en ren skadestånds- eller ersättningsfråga,
Särskilda Utskottets (N:o 3) Utledande N:o 3. ö7
hvilken med den allmänna fattigvården ej har något som helst samman¬
hang. Arbetsgifvaren har ingen försörjningsskyldighet i förhållande till
sin skadade arbetare. Han skall hålla arbetaren skadeslös för den inträf¬
fade skadan, men saknar skyldighet att se till, huru arbetaren förvaltar
det bekomna skadeståndet.
! Hvad slutligen angår sättet för reglerandet af ersättningarna för in¬
träffade skador till följd af olycksfall i arbete samt pröfning af uppkomna
stridiga skadeståndsanspråk, har jag saknat anledning att i frågans nu¬
varande läge derom framställa något detaljeradt förslag. Jag har endast
velat framhålla det danska arbetareförsäkringsrådet såsom en god före¬
bild. hvilken ju icke behöfver i allt följas. Så kunde t. ex., om för hvart
län erfordrades en särskild nämnd, denna lämpligen bestå af en utaf
Konungens befallningshafvande för viss tid utsedd jurist, hvilken funge¬
rade såsom ordförande, och affyra ledamöter, deraf ^ förste, provinsialläka¬
ren och ortens yrkesinspektör i nämnden ingingo såsom sjelfskrifne samt
de två andre utsågos för hvart särskildt olycksfall, en. af arbetsgifvaren
och en af den skadade arbetaren. All för hvart särskildt fall önskvärd
sakkunskap skulle helt visst i en så sammansatt nämnd finnas företrädd.
För vinnande åter af nödig enhet i frågornas afgörande kunde vissa, frå¬
gor, t. ex. om graden af inträffad invaliditet och huruvida ersättnings¬
skyldighet i en viss handtering ålåge arbetsgifvaren eller ej, få dragas
under pröfning af en för hela riket gemensam nämnd, hvilken ock hade
att på derom särskildt gjord framställning lemna utlåtande i sistnämnda
ämne. u •
Huru än lagstiftningen blir i förevarande ämne ordnad, torde den¬
samma alltid komma att i ett eller annat afseende medföra olägenheter
och obehag. Enligt min uppfattning, hvilken jag icke finner vara af ut¬
skottet vederlagd, har emellertid den danska lagstiftningen i ämnet be¬
stämda företräden framför det till Riksdagen öfverlemnade lagförslaget,
som närmast öfverensstämmer med den tyska lagstiftningen. Den danska
lagen är af yngre datum än den tyska och fans ännu icke till vid tiden
för förarbetena till de för Riksdagen tid efter annan framlagda lagförsla¬
gen i ämnet. Det synes mig vid sådant förhållande vara skäl att taga
i öfvervägande, om icke formerna för arbetsgifvarnes lagbestämda ersätt¬
ningsskyldighet lämpligen kunna och böra ordnas pa annat sätt, än nu
blifvit föreslaget, och så, att olägenheterna och obehagen af ifrågavarande
lagstiftning blifva de minsta möjliga för såväl arbetsgifvarne som arbe-
tarne, hvilka båda ju af samma lagstiftning närmast beröras.
68 Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o 5.
På grund af hvad jag sålunda anfört och under åberopande i öfrigt
af innehållet i min i ämnet väckta motion, tillåter jag mig vördsamt hem¬
ställa om bifall till denna min motion;
af herr Benedicks, som anfört:
»Vid det utlåtande, som under nästlidet års riksdag särskilda utskottet
afgaf i anledning af Kongl. Maj:ts då framlagda proposition i hufvudsak¬
ligen samma syfte som den nu förevarande, fans fogad en af mig och
edamoten af Riksdagens Första Kammare K. Falk afgifven reservation, i
hvilken lemnades en jemförelsevis utförlig framställning af åtskilliga skäl,
som kunna anföras mot den ifrågasatta lagstiftningen. Att nu återupp¬
taga denna framställning i dess helhet anser jag icke nödigt, men tillåter
mig att till stöd för min från utskottets flertal afvikande mening i före¬
liggande fråga återgifva hufvudpunkterna i densamma, dervid knytande
en del erinringar i öfrigt.
Detta förslag livilar icke på sunda juridiska principer, utan är bygdt
på en fullkomligt socialistisk åskådning och syftar till orättvis beskattning af
en klass till förmån för en annan.
Förslaget innebär ett högst väsentligt afsteg från den urgamla och
allt hitintills i vårt land såsom regel gällande grundsats, att rätt till
skadestånd erkännes blott under förutsättning, att annan varit vållande
till skadan, och endast mot den, som skadan vållat, samt att sträng be¬
visning erfordras rörande skadans storlek. Kongl. Maj:t har ock, jemväl
i år, underlåtit att angifva någon inre grund, hvarför en sådan börda
borde läggas på arbetsgifvaren. Icke finnes en sådan grund i arbets-
aftalets natur, ty detta är fritt, icke i arbetarens val af yrke, ty valet
sker med full sjelfbestämningsrätt, och ej heller deri, att arbetsgifvarne
skulle hafva mera behof af arbetarne än desse af de förre; lönens storlek
anses ju vara uttryck för deras behof af hvarandra. Vid granskning af
fjolårets förslag anförde äfven en ledamot af högsta domstolen, att det-
sammas princip vore »en nybildning på privaträttens område, hvilken
näppeligen kan sägas stå i öfverensstämmelse med hittills allmänneligen
vedertagna rättsgrundsatser».
Den socialistiska orättvisan i förslagets grund har visat sina verk¬
ningar i detsammas affattning, ty alltigenom preglas denna af orättvisa
mot arbetsgifvaren, såsom framgår t. ex. deraf att, såsom redan förra året
af en reservant påpekades, arbetsgivare i fråga om skyldigheten att ut¬
gifva skadestånd blifvit strängare förpligtad än den, som annan dödat, i
Särskilda Utskottets (.N:o 3) Utlåtande N:o 5. 69
det att den senare ar pligtig utgifva skäligt skadestånd till maka eller
barn efter den dödade endast, om de genom dennes frånfälle komina att
sakna nödigt underhåll, men något sådant vilkor icke finnes föreskrifvet
i fråga om arbetsgifvare; deraf att ersättning skall utgå, jemväl om olyc¬
kan föranledts af öfvermägtig naturhändelse. Nästlidet års särskilda ut¬
skott föreslog i detta afseende en förändring, hvilken ock vann Andra
Kammarens bifall;
af 7 §, enligt hvilken arbetsgifvare kan få erlägga lifränta under tid
intill en månad, utan att någon som helst rätt till sådan ränta förefinnes;
af 14 §, der arbetsgifvaren ålägges betalning af belopp, som icke
genom laga kraft egande dom utdömts; samt
af 18 §, der det föreskrifves, att bland annat underlåtenhet att vid an¬
fordran betala förfallen lifränta, flyttning utrikes och rörelses öfvergång på
annan i följd af dödsfall kunna medföra utmätning af hela räntans kapital¬
värde. Visserligen har i denna punkt så till vida en förbättring skett i
förhållande till fjolårets förslag, som jemväl i det förstnämnda fallet be¬
rörda påföljd kan undvikas genom ställande af pant eller borgen, men det
anstånd (minst 1, högst 2 veckor), som lemnats för sådan åtgärds vidta¬
gande, är kortare, än som kan behöfvas t. ex. för anskaffande af inteck-
ningssäkerhet. Synnerligen obillig förefaller bestämmelsen, att, då rörelse
på grund af innehafvarens död öfvergår till ett sterbhus, sterbhusdelegarne
skola nödgas att just vid denna tidpunkt, då deras ekonomiska förmåga
ofta i allt fall tages starkt i anspråk, ställa pant eller borgen för de lif-
räntor, som ålegat arflåtaren, eller ock utgifva deras kapitalvärden. Här¬
igenom skulle ofta kunna framtvingas en för arbetarne ej mindre än för
arbetsgifvarne ofördelaktig realisation.
Orättvisa mot såväl arbetare som arbetsgifvare ligger i det sätt,
hvarpå lagens omfattning blifvit bestämd. Derest sådan lagstiftning som
den förevarande alls skall förekomma, synes det mig vara en uppenbar
orättvisa att utesluta några yrken, och skulle jag under förutsättning af
lagens antagande särskilt vilja inrymma bland annat jordbruk med dess
binäringar, handtverk, handel, småindustri, husslöjd och inrikes sjöfart.
Såsom ett enda exempel på den orättvisa, som kan föranledas, om icke
alla yrken äro medtagna, vill jag anföra ett rättsfall från Tyskland, i
hvilket utslag meddelades af detta lands högsta domstol. Pin arbetare
i den försäkringspligtiga sågverks- och brädgårdsindustrien skadades af en
nedfallande stock, men frånkändes ersättning på den grund, att, enär stoc¬
ken var af mahogny och arbetsgifvaren tillika var möbelsnickare, olycka¬
70
Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o 5.
fallet ansågs närmast beröra snickerihandteringen, hvilken icke i Tyskland,
lika litet som här, ansetts böra upptagas bland de försäkringspligtiga
yrkena. — Då rättsgrunden för ersättningarna ju säges utgöras af arbetets
farliga beskaffenhet, vill jag fråga, hvarför en mängd af de farligaste
yrkena uteslutits, t. ex. anställning vid krigsmagten till lands och vatten,
sjöfart, dykeri och bergningsverksamhet, kolning, legoångtröskning, linbane-
trafik, brandkår och teater. — Skall någon begränsning ske, hade man väl dess¬
utom bort taga hänsyn till arbetsgifvarnes sannolika förmåga att utgifva ifråga-
kommande ersättningar, men icke desto mindre har man tagit med en mängd
yrken, der arbetsgifvarne, ehuru ett stort antal arbetare är hos dem anstäldt,
icke kunna antagas i regel hafva någon större ekonomisk bärkraft; jag
vill såsom exempel nämna upptagning af is eller torf, skorstensfejare-
verksamhet, flottning, lastning eller lossning af varor och byggnads¬
verksamhet.
Kostnaderna för dylik lagstiftning skulle snart växa till en oroväckande höjd.
Progressionen af arbetareförsäkringen i Tyskland och de genom den¬
samma föranledda kostnader framgår utaf i fjolårets ofvannämnda reser¬
vation intagna och vid densamma fogade tabeller, utvisande dels de verk¬
liga siffrorna till något bland de sista åren, dels beräknade siffror till
det år, 1940, då enligt uppgift af vår regerings tekniske rådgifvare i
fragan de arliga bidragen antagas hafva nått sin höjdpunkt. Under åbe¬
ropande af dessa tabeller, som åtminstone i fråga om de verkliga siffrorna,
hvilka grunda sig på tillgängliga officiella uppgifter, äro af obestridlig
rigtighet och redan genom dem ådagalägga, att utvecklingen leder till
ett ohallbart resultat, vill jag endast tillägga, att antalet af samtliga un¬
der året utbetalda ersättningar, hvilket utgjorde
år 1892 ............................................. 177,000 å 18,000,000 försäkrade
» 1895 ............a...'............................ 818,868 » 18,389,000 » samt
» 1896 ............................................. 374,685 » 17,605,000 »
» 1898 stigit ända till ............... 486,645 » 18,246,013 »
hvilken sistnämnda för innevarande års reservation nya siffra utvisar en
verkligen afskräckande tillväxt.
Antalet olycksfall, för kvilka ersättning lemnats, har tilltagit ej blott
abolut, utan äfven relativt, i förhållande till antalet försäkrade, på sätt
framgår af nedanstående tabell, i hvilken första kolumnen angifver året,
andra kolumnen antalet ersatta olycksfall öfver hufvud taget på 1,000
försäkrade och tredje kolumnen antalet under året nytillkomna ersatta
olycksfall på 1,000 försäkrade:
Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o 5.
71
a) i de industriella yrkesföreningarna
byggnads- och bergverksyrkesföreningarna:
|
utom försäkringsanstalterna
|
1885 ..................
|
0,08
|
0,08
|
1886 ..................
|
2,95
|
2,72
|
1887 ..................
|
6,58
|
4,14
|
1888..................
|
9,81
|
4,35
|
1889..................
|
13,89
|
4,71
|
1890 ..................
|
17,61
|
5,29
|
1891..................
|
21,76
|
5,55
|
1892 ..................
|
25,58
|
5,64
|
1893 ..................
|
29,66
|
6,03
|
1894..................
|
33,52
|
6,25
|
1895 ..................
|
37,43
|
6,24
|
1896..................
|
41,84
|
6,72
|
1897 ..................
|
45,80
|
6,91
|
1898 ..................
|
50,18
|
7,io
|
b) i jordbruksnäringen:
|
\ A c<
|
■UlYiSl&V? -.O :) •>-/
|
1888 ..................
|
0,15
|
0,15
|
1889 ..................
|
0,93
|
0,85
|
*< 1890 ..................
|
2,30
|
1,57
|
1891..................
|
3,76
|
1,59
|
1892 ..................
|
5,34
|
1,91
|
1893..................
|
7,08
|
2,26
|
1894..................
|
8,98
|
2,67
|
1895 ..................
|
11,28
|
3,05
|
1896 ..................
|
13,89
|
3,85
|
1897 ..................
|
16,38
|
4,06
|
1898 ..................
|
18,68
|
4,26
|
Anmärkningsvärd! är, att antalet ersatta nya olycksfall tilltagit
snabbare än antalet till ersättning anmälda sådana, hvilket senare utgjorde:
inom den förra kategorien:
1886 ............ 25,86 på 1,000 försäkrade och
1898 ............ 42,89 y> » »
inom den senare kategorien:
18 8 8 .......... 0,97 på 1,000 »
1898 .....9,34 » » »
72
Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o 8.
(se »Einrichtung und Wirkung der Deutschen Arbeiterversicherung»,
till verldsutställningen i Paris 1900 officielt afgifven redogörelse af D:r
L. Lass och D:r F. Zahn, sid. 165.)
De uteslutande från arbetsgifvarne sig härledande försäkringsinkom-
sterna hafva uppgått till:
år 1892 .......................................... 54,000,000 riksmark
D 1895 .......................................... 68,424,000 »
d 1896 .......................................... 73,389,000 » samt
» 1898 .......................................... 75,072,500 »
Af dessa inkomster bestridas jemväl förvaltningskostnaderna, hvilka
uppgingo till:
år 1892 .......................................... 7,400,000 riksmark
» 1895 .......................................... 10,372,000 »
» 1896 ......................................... 11,287,000 » samt
» 1898 .......................................... 11,998,800 »
Någon utredning beträffande de kostnader, som på grund af den nu
föreslagna lagen skulle komma att drabba arbetsgifvarne i Sverige, finnes
icke i Kongl. Maj:ts proposition, men det torde väl få antagas, att den i
fjolårets proposition uppgifna summan af minst 2 till 2 1/J millioner
kronor årligen fortfarande af regeringen anses tillämplig. Till denna
summa, som säkerligen är mycket för lågt beräknad, komme kostnaderna
för läkare, besigtningar och processer. Statens kostnader för ända¬
målet skulle enligt propositionen mer än väl betäckas af räriteafkastningen
å den redan bildade, för närvarande till öfver 9 millioner kronor upp¬
gående arbetareförsäkringsfonden. Emellertid skulle det utan tvifvel visa
sig nödvändigt, att — såsom redan nu i en från socialistiskt håll afgifven
motion påyrkats och enligt uppgift i densamma är i Frankrike sedan
1898 genomfördt — staten härutöfver iklädde sig garanti för säker¬
ställande af de arbetare, som på grund af arbetsgifvarnes insolvens eljest
ej skulle kunna utfå sina lifräntor. Rörande de kostnader, som häraf
skulle föranledas, kan naturligtvis endast ett fullkomligt löst antagande
göras. Enligt en af professoren Lindstedt på anmodan af nästlidet års
särskilda utskott verkstäld uträkning skulle emellertid kapitalvärdet af
en lifränta å 100 kronor för t. ex. en 40-åring utgöra 1,733 kronor.
Under förutsättning, att lifräntans belopp upptages till 300 kronor, hvartill
lifräntor enligt förslaget skulle kunna uppgå, utgör kapitalvärdet 5,199
73
Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o 5.
kronor, enligt hvilken summa, afrundad till 5,000 kronor, skulle för
endast 200 sådana arbetare erfordras antingen en årlig utbetalning från
statens sida af 1 million kronor eller ock, efter en räntefot af 4 %, en
fond å 25 millioner kronor.
Lagen skulle föranleda otaliga tvister mellan arbetsgivare och arbetare
med deraf följande tvedrägt och missbelåtenhet.
Ett bland de afseenden, i hvilka obligatorisk olycksfallsförsäkring
anses ega företräde framför arbetsgifvares ansvarspligt, är att försäkringen
lärer gifva mindre anledning till processer, men i allt fall visar, enligt
hvad chefen för civildepartementet nästlidet år upplyste, erfarenheten från
Tyskland och Österrike, att tvisterna uppgå till 7*—1/e af antalet an¬
mälda olycksfall. Man kan då tänka sig, hvartill den föreslagna ansvars-
pligten i sådant afseende skulle föranleda. En orsak, hvarför ansvars-
pligten, hvarmed man äfven i Tyskland gjorde början, der snart väckte
sådant missnöje, att man måste utbyta densamma mot försäkringstvång,
var just de oerhördt många processerna, som till större delen rörde sig
om frågan, huruvida olycksfall inträffat utom eller inom yrket, i arbetet
eller utom detsamma. Rädslan för processerna är det ock som föranledt
till den i tysk lag och rättstillämpning numera gällande regel (se ofvan
citerade arbete sid. 173), att arbetaren, bortsedt från den sällsynta hän¬
delsen, att han uppsåtligen framkallat olycksfallet, erhåller ersättning för
hvarje sådant, således äfven när skadan förorsakats genom hans egen, än
så grofva vårdslöshet, en föga tilltalande utvecklingsgång, hvilken vi med
säkerhet skulle hafva att äfven här emotse.
Vidkommande särskildt bestämmelsen, att ersättning skall utgå på
grund af olycksfall i arbetet, torde det böra erkännas, såsom ock förra
årets särskilda utskott uttalade, att det är hardt när omöjligt att finna
en definition, som kan sägas lemna ett otvetydigt svar vid alla de mång¬
skiftande fall, som kunna förekomma. Otvifvelaktigt måste, här liksom
utomlands, en sådan bestämmelse föranleda eu oändlighet af tvister och
rättegångar samt godtycke vid dessas afgörande. Det tvifvelaktiga be¬
greppet fabriksrörelse är ej definieradt, en brist, som skulle verka i samma
rigtning.
Lagen skulle föranleda simulation (bedrägligt föregifvande af sjukdom
för att nå ersättning).
I detta sammanhang torde förtjena att erinras om 4 §:s föreskrift, att
sjukhjelp äfven för qvinliga eller minderåriga manliga arbetare skall utgå
Bill. till Likså. Prat. 1901. 8 Sami. 1 A/d. 5 Höft. 10
74
Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o 5.
med 1 krona om dagen, en bestämmelse, som, då deras arbetsförtjenst
ofta icke är så stor, direkt uppmuntrar till simulation och lättja.
Folkökningen skulle motverkas och 'prostitutionens utveckling främjas.
Såsom i förra årets åberopade reservation anmärktes, kan sådan på¬
följd förväntas af den olyckliga bestämmelsen (21 § 2 stycket), att arbetare
ej må vid arbetsaftalets ingående eller derefter före olycksfallet afsåga sig
rätt till ersättning. Under förutsättning att aftal om sådan afsägelse
finge ske, skulle en arbetsgivare icke behöfva draga i betänkande att hos
sig anställa jemväl ålderstigna, lytta eller sjukliga arbetare eller sådana
med stora familjer. Nu deremot koinme säkerligen vid tider af arbets¬
brist många arbetare att af dylika anledningar blifva uteslutna från an¬
ställning, och det är långt ifrån oantagligt, att med hänsyn till den in¬
verkan, giftermål och särskildt stor familj i sådant afseende kunde utöfva,
en mängd arbetare skulle afstå från äktenskaps ingående.
Antagande af förslaget skulle utgöra början till en socialistisk lagstiftning
med synnerligen vidt omfattande och betänkliga konseqvenser.
Lagen vore ödesdiger och farlig; ödesdiger, ty en återgång till nu¬
varande sundare förhållanden vore omöjlig, och farlig af den orsak, att
den skulle utgöra början till en socialistisk lagstiftning inom vårt land.
I lagens spår skulle nemligen på samma grunder och nästan med natur¬
nödvändighet följa först obligatorisk olycksfallsförsäkring och sedan sjuk¬
doms-, invaliditets- och ålderdomsförsäkring, ja hvarför icke äfven för¬
säkring mot arbetslöshet och lifförsäkring, detta allt på arbetsgifvarnes
bekostnad, ty obefogade anspråks tillfredsställande föder nya anspråk.
Under det att jag af dessa och många andra skäl icke kan ansluta
mig till Kongl. Maj:ts förevarande proposition i dess helhet, omfattar jag
med sympati hvad der föreslås om inrättande af en riksförsäkringsanstalt
för frivillig försäkring. Att nu biträda propositionen i denna del torde
emellertid icke låta sig göra och synes mig äfven mindre lämpligt jemväl
med hänsyn dertill, att Riksdagen icke lärer böra besluta sig för en så
vigtig och dyrbar anstalt, innan detaljeradt förslag till ordnande af dit¬
hörande förhållanden, exempelvis rörande kontroll och revision m. in.,
blifvit för Riksdagen framlagdt. Jag hyser dessutom den uppfattning, att,
med utvidgande af anstaltens verksamhetsfält utöfver hvad Kongl. Maj:t
ifrågasatt, försäkringen borde vara frivillig och tillgänglig för både ar-
Särskilda Utskottets (N;o 3) Utlåtande N:o 5.
75
betsgifvare och arbetare inom alla yrTcen samt gälla olycksfall såväl utom
som i arbetet. Härigenom skulle anledningarna till processer och simulation
i hufvudsak försvinna samt de små arbetsgifvarne, hvilka ofta lika väl
som arbetarne äro i behof af billig försäkring, få tillgång till sådan.
Till denna riksförsäkringsanstalt torde, såsom Kongl. Maj:t ock förut¬
satt, arbetareförsäkringsfonden böra användas.
På grund af hvad sålunda anförts, får jag hemställa,
att Riksdagen, med afslag å Kongl. Maj:ts före¬
varande proposition, utskottets i ämnet afgifna förslag
och samliga motioner i ämnet, måtte uttala sin an¬
slutning till principen om en riksförsäkringsanstalt för
frivillig försäkring.»
Herrar Landström och Stephens hafva instämt i herr Benedicks’ re¬
servation.