Statsutskottets Utlåtande N:o 11
1
N:o 11.
Ant till Riksd. kansli den 19 mars 1901, kl. 4 e. m.
Utlåtande, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions-
och indragning sstaterna.
(1 :a U. A.)
Pensionsstaten.
l:o) Kong]. Maj:t har i den till Riksdagen den 14 januari inne¬
varande år aflåtna proposition angående statsverkets tillstånd och behof
under tionde hufvudtiteln i punkten 1 föreslagit Riksdagen, att för be¬
redande af bidrag till sjuksköterskors pensionering måtte från och med
år 1902 å riksstatens tionde hufvudtitel anvisas ett årligt förslagsanslag
af 8,000 kronor, att användas under följande vilkor, nemligen:
att statsbidrag endast tillkomme teoretiskt och praktiskt utbildad
sjuksköterska, som vore delegare i någon för ifrågavarande ändamål
inrättad pensionsanstalt, för hvilken Kongl. Maj:t faststält reglemente;
att statsbidrag måtte för hvarje sköterska, äfven om hon vore
delegare i mera än en dylik anstalt, utgå med högst 30 kronor årligen,
dock icke med belopp, öfverstigande hvad som för näst föregående år
af eller för sköterskan blifvit i pensionsanstalt insatt;
att styrelsen för sådan pensionsanstalt skulle, då densamma önskade
komma i åtnjutande af statsbidrag för de i anstalten delaktiga sjuk-
l>ih till Riksd. Vrot. 1901. 4 Sami. 1 Afd. 11 Raft. (N:o IT). 1
Ang. bidrag
till pensio¬
nering af
sjuksköters kor.
[i-]
2
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
sköterskor, till Kongl. Maj:t ingifva ansökning derom, åtföljd af den
öfver anstaltens förvaltning och räkenskaper senast afgifna revisions¬
berättelse samt förteckning öfver de i anstalten delaktiga sjuksköterskor,
upptagande beloppet af de insatser, som för det år, revisionsberättelsen
afsåge, blifvit af eller för en hvar af dem gjorda, äfvensom uppgift
om hvilka af sjuksköterskorna vore delaktiga äfven i annan dylik
pensionsanstalt; samt
att sjuksköterska, som utfinge af eller för benne insatt belopp,
dervid icke finge utbekomma jemväl de bidrag af statsmedel, som för
benne utbetalts, utan att dessa borde, på sätt Kongl. Maj:t bestämde,
komma öfriga delegare i pensionsanstalten till godo.
Angående det i denna framställning behandlade ärende har stats¬
rådet och chefen för civildepartementet till statsrådsprotokollet den 21
december 1900, jemte meddelande att hos Kongl. Maj:t gjorts två sär¬
skilda ansökningar angående beredande af bidrag utaf statsmedel för
sjuksköterskors pensionering, anfört följande:
Den af dessa båda ansökningar först inkomna vore från styrelsen
för svenska sjuksköterskornas allmänna pensions,förening, hvilken styrelse,
med öfverlemnande af aftryck af de utaf Kongl. Maj:t för föreningen
den 25 september 1896 faststälda stadgar samt styrelse och revisions¬
berättelser för de gångna åren af föreningens verksamhet, anfört följande:
Under år 1895 hade åtskilliga för sjukvård och sjuksköterskors
väl intresserade personer sammanslutit sig för ått söka åstadkomma en
pensionsförening för svenska sjuksköterskor, och i detta afseende hade
uppgjorts förslag till stadgar för en sådan förening och insamlats
penningar för att bilda grundplåten till en garantifond, hvars afkastning
skulle öka de pensioner, hvilka delegarne i föreningen kunde bereda
sig genom egna insättningar. Sedan det uppgjorda stadgeförslaget
blifvit af Kongl. Maj:t i hufvudsak faststäldt, hade svenska sjuksköter¬
skornas allmänna pensionsförening den 1 januari 1897 börjat sin verk¬
samhet och till föreningen öfverlemnat de till garantifonden insamlade
medlen, då uppgående till 27,351 kronor 96 öre.
Enligt stadgarnas § 1 vore föreningens ändamål att bereda pension
åt svenska sjuksköterskor vid fylda 50 års ålder, men då de personer,
hvilka satt företaget i gång, hyst den afsigt, att pensioDsföreningens
bildande skulle medelbart kunna bidraga" till höjande af sjuksköterskornas
utbildning och ställning, hade i § 2 mom. 1 af stadgarne intagits den
bestämmelsen, att till inträde i föreningen vore berättigade endast de
sköterskor, som utbildats genom teoretisk-praktisk kurs vid större sjukhus
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
3
under minst 6 månader och väl vitsordad tjenstgöring derefter såsom
sjuksköterskor, likaledes vid större sjukhus, minst 6 månader. Då emel¬
lertid många dugliga, pligttrogna och aktningsvärda sjuksköterskor
redan funnes, livilka icke varit i tillfälle att vinna sådan utbildning,
som nyss nämnts, lemnades enligt § 2 mom. 2 styrelsen rätt att bevilja
inträde i pensionsföreningen jemväl för sjuksköterskor, hvilka på annan
väg funnit motsvarande yrkesutbildning, af hvilken rätt styrelsen ock
i åtskilliga fall begagnat sig.
Föreningen hade snart rönt och rönte fortfarande ganska stor
anslutning från sjuksköterskornas sida. Delegarnes antal hade vid 1897
års slut varit 66, vid 1898 års slut 82 och vid 1899 års slut 106 samt
den 1 juni 1900 124. Delegarnes medelålder hade år 1897 varit 3472
år, år 1898 33 år och år 1899 31 år. Sänkningen i medelåldern hade
ansetts bero derpå, att vid föreningens bildande åtskilliga äldre sjuk¬
sköterskor skyndat sig att söka inträde.
Medeltalet af delegarnes under nämnda 3 år insatta belopp hade
utgjort för år 1897 69 kronor 60 öre, för år 1898 55 kronor 92 öre
och för år 1899 57 kronor 51 öre; men om hänsyn toges till insatta
belopp, hvilka uppenbarligen utgjort endast en Överflyttad besparing,
hade medelinsatsen för åren 1897—1899 'ansetts icke öfverstiga 45
kronor.
Garantifonden hade utgjort
den 31 december 1897 .......................................... kronor 31,957:44,
den 31 december 1898 ..................... „ 33,056: 09,
och den 31 december 1899 ......................................... ,, 34,055: 19,
samt hade den 1 juni 1900 uppgått till omkring „ 51,500:—.
Besparingsfonden, hvilken bildats af delegarnes insatser
jemte derå upplupna räntor, hade utgjort
den 31 december 1897 ........................................ „ 6,166: 6 6,
den 31 december 1898 ........................................ ,, 12,044: 2 6,
och den 31 december 1899 .......................................... „ 18,750: 52,
samt den 1 juni 1900 ................................................... ,, 21,700: —
Med tillämpning af den erfarenhet om dödligheten, som vunnits
inom allmänna enke- och pupillkassan, och med beräkning efter 4
procent räntefot hade styrelsen ansett, att delegarnes utsigt till pension
från pensionsfonden skulle ställa sig ungefär sålunda, att en årlig insats
af 50 kronor från 30 till 50 års ålder skulle bereda delegaren en
pension af omkring 90 kronor; en årlig insats af 50 kronor från 25 år
till 50 år en pension af omkring 120 kronor; samt en årlig insats af
40 kronor från 25 år till 50 år en pension af omkring 100 kronor.
4 Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
I dessa pensioner hade en ökning af högst 50 procent ansetts
kunna beräknas från garantifonden.
Sedan föreningens styrelse i cirkulär till samtliga lasarettsdirek-
tioner i riket hemstält, huruvida bidrag till sjuksköterskornas pensio¬
nering kunde vara att från de särskilda lasaretten påräkna, hade 11
lasarettsdirektioner utfäst sig att gorå insättningar för tillhopa 18 sjuk¬
sköterskor, dervid årliga inbetalningar utlofvats för 4 sköterskor med
50 kronor; för 1 sköterska med 37 kronor 50 öre; för 2 sköterskor
med 30 kronor; för 10 sköterskor med 25 kronor och för 1 sköterska
med 16 kronor 66 öre.
Hvad sålunda omförmälts syntes å ena sidan visa, hade styrelsen
vidare yttrat, att föreningens ändamål, eller betryggandet af delegarnes
besparingar och beredandet af en säker pension åt dem vid fylda 50
år, vunnits, men å den andra syntes uppenbarligen framgå, att de pen¬
sioner, som delegarne kunde påräkna, komme att uppgå till belopp
alldeles otillräckliga äfven för de anspråklösaste lefnadsbehof. Om än
det kunde antagas, att garantifonden komme att ökas genom gåfvor
och testamentsmedel, ansåges denna ökning ej kunna bidraga till pen¬
sionernas höjande, då ju antalet delegare och pensionärer komme att
under en längre tid framåt årligen ökas. Enligt § 4 i stadgarne vore
delegare skyldig att före uppnådd pensionsålder till föreningen inbetala
minst 500 kronor, antingen på en gång eller i årliga insatser om minst
25 kronor, och detta belopp, så obetydligt det än vore för att, jemte
upplupna räntor, utgöra den behållning, hvarmed delegare vid pensions¬
ålder inginge i pensionsfonden, blefve deremot afsevärdt, då det gälde
lör en sjuksköterska att af sin arbetsförtjenst bespara detsamma för
inbetalning till föreningen.
Då styrelsen öfvervigt de åtgärder, som kunde ifrågakomma till
beredande af ökade pensioner åt föreningens delegare, hade styrelseu
såsom ett af medlen dertill antagit, att bidrag af det allmänna skulle
kunna erhållas. Den stora betydelsen för landet af att ega en väl
utbildad skjuksköterskekår vore allmänt insedd, och till en sådan kårs
åstadkommande borde äfven föreningen få anses kunna väsentligen
bidraga. Då från många håll, och ej minst från Regering och Riksdag,
varmt intresse visats att af allmänna medel lemna bidrag åt dem af
samhällets ekonomiskt mindre väl lottade medlemmar, hvilka bildat
föreningar för att söka skydd mot nöd, orsakad af sjukdom och ålder¬
dom, hoppades styrelsen, att sjuksköterskornas pensionsförening äfven
kunde få påräkna ett sådant intresse. Med stöd af hvad sålunda
Statsutskottets Utlåtande N:o It.
5
anförts hade pensionsföreningens styrelse anhållit, att Kongl. Maj:t
täcktes, med de vilkor Kongl. Maj:t behagade stadga, bereda föreningen
bidrag af allmänna medel i ändamål att föreningens delegare måtte
komma i åtnjutande af högre pensioner, än de nu kunna påräkna. I
sådant afseende hade styrelsen yttrat, att den tänkt sig det åsyftade
ändamålet lämpligast kunna vinnas derigenom, att delegare i besparings-
fonden för hvarje år, hvarunder delegare sjelf insatte 25 kronor eller
högre belopp, berättigades att af allmänna medel erhålla ett tillskott
till sin andel i besparingsfonden af förslagsvis 25 kronor.
Af stadgarne för svenska sjuksköterskornas allmänna pensions-
förening inhemtades, enligt hvad departementschefen anfört, bland annat,
att i § 8 för rätt att erhålla pension fordrades, att delegare styrkte sig
hafva under en tid af minst 8 år haft sjukvård till yrke och att hafva
uppnått 50 års ålder, att § 10 innehölle medgifvande för delegare att
före uppnådd pensionsålder utbekomma hela sitt insatta belopp, men
icke upplupen ränta och arfsvinst, samt att i § 13 föreskrefves, att
delegare, som genom laga kraftvunnet utslag ådömts förlust af med¬
borgerligt förtroende, skulle uteslutas ur föreningen, men återfinge, derest
hon vore delegare i besparingsfonden, sitt deri insatta belopp utan
ränta och arfsvinst och, derest hon tillhörde pensionsklassen, samma
belopp med afdrag af hvad såsom pension uppburits.
Medicinalstyrelsen hade i infordradt utlåtande af den 4 juli 1900
öfver förevarande ansökning anfört följande:
Teoretisk och praktisk utbildning af sjuksköterskor hade först
under de sistförflutna årtiondena i vårt land egt rum. Genom den
erfarenhet, som redan förelåge, kunde det emellertid anses såsom styrkt,
att derigenom vunnits ofantligt mycket för sjukvårdens här i landet
förbättring. I främsta rummet hade de offentliga sjukhusen häraf
dragit nytta. Det värde, sjukhusens styrelser och läkare satte på väl
skolade sköterskor, framginge af den alltjemt stegrade efterfrågan, för
hvilken sköterskor från de sjukhus, der utbildningskurser anordnats,
vore föremål. Det vore också lätt att förstå, hvilket stöd det skulle
vara för en mycket upptagen sjukhusläkare att kunna lemna sina före¬
skrifter åt sköterskor, på hvilkas insigtsfullhet och pligttrohet han
redan från början kunde lita. Men äfven på annat sätt både det all¬
männa dragit nytta af yrkessköterskorna. Landsting i olika delar af
riket hade antagit sjuksköterskor för att biträda inom länen vid vård
och isolering af epidemiskt sjuke m. m., och säkerligen komme under
den närmaste tiden ännu flere landsting att följa exemplet. Kommuner
och bruk hade äfven börjat anställa sköterskor såsom biträde åt re¬
6
SatsutsJcottets Utlåtande N:o 11.
spektive läkare o. s. v. Slutligen syntes det icke kunna anses vara
utan allmänt intresse, att dugliga sjuksköterskor vid behof funnes till¬
gängliga för enskilda personer, vare sig dessa sjelfva bekostade sin
vård eller — såsom i de större städerna ofta vore fallet — erhölle den
genom sjukvårdsföreningars försorg.
Medicinalstyrelsen hade således funnit sjuksköterskornas verksam¬
het vara af sådant intresse för det allmänna, att styrelsen, i likhet med
hvad densamma gjort beträffande frågan om beredande genom stats¬
understöd af pension åt barnmorskor, ansett sig böra förorda, att
sjuksköterskor, som egnade sig helt åt sjukvårdskallet, erhölle under¬
stöd från statens sida. Att några andra än de, som helt egnade sig
åt kallet, icke skulle komma i åtnjutande af det begärda statsbidraget,
derför hade medicinalstyrelsen ansett § 8 af de utaf Kong! Maj:t fast-
stälda stadgar för svenska sjuksköterskornas allmänna pensionsförening
lemna tillräcklig borgen. Något tjenligare sätt för understöds gifvande
än det föreslagna hade ansetts knappast heller finnas. Derigenom skulle
nemligen staten icke blott hjelpa, utan på samma gång äfven fram¬
kalla och underhålla sparsamhet och omtanke hos sköterskorna sjelfva,
hvilka, såsom föreningsstyrelsen på ett öfvertygande sätt visat, utan
understöd omöjligen kunde af den knappa och stundom ojemnt utfal¬
lande ersättning, de åtnjöte för sitt arbete, afsätta så stor del, att de
allenast derigenom skulle kunna ernå en tillräcklig ålderdomsförsörj-
ning. Äfven med statsbidrag af föreslaget belopp blefve pensionerna
ganska måttliga, men skulle dock hafva stor betydelse derigenom, att
de betryggade sköterskornas ålderdom mot verklig nöd, så att deras
nyttiga och uppoffrande verksamhet kunde fortgå utan den oro för
framtiden, hvilken eljest måste förbittra deras lif, desto mera i samma
mån deras arbetskraft aftoge. I detta hänseende måste det ock upp¬
märksammas, att sannolikt inga andra yrkesutöfvare egde kortare för-
värfstid än sjuksköterskor. Dessas kropps- och själsslitande tjenstgöring
verkade nemligen, att en sköterska, som ihållande utöfvat sitt yrke, i
regeln kunde anses utarbetad, då hon uppnått 50 år, från hvilken ålder
man derför också med rätta ansett, att pensionerna borde utgå.
Medicinalstyrelsen hade ansett sig i detta sammanhang böra erinra,
att ett mindre antal i allmän tjenst anstälda sjuksköterskor redan till¬
försäkrats rätt till pension. Så vore exempelvis fallet med de på Stock¬
holms kommuns sjukhus anstälda sköterskorna; och man kunde antag¬
ligen vara berättigad antaga, att exemplet från hufvudstaden skulle
vinna efterföljd. Men sådan pensionsrätt förvärfvade endast den skö¬
terska, som under längre tid (i Stockholm 25 år) tjenstgjort på samma
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
7
ställe. Dylik pension utginge åtminstone i hufvudstaden med samma
belopp som den kontanta sköterskelönen. Men då eu sköterska under
sjukhustjenstgöring dessutom åtnjöte bostad och föda med flere natura¬
förmåner, vore det uppenbart, att hon äfven med sådan pension vore
i behof af ytterligare existensmedel, om hon icke skulle nödgas under¬
kasta sig stora umbäranden. Om således en sköterska af här angifna
kategori tillika vore medlem af allmänna pensionsföreningen, kunde
understöd derifrån icke anses obehöfligt. I hvarje fall läge det i sakens
natur, att de af kommuner eller inrättningar tilläfventyrs pensionerade
sköterskornas antal städse komme att blifva ringa i jemförelse med det
stora antal, som icke lyckades komma i åtnjutande af en dylik förmån.
Vidkommande sättet för det äskade understödets utgående hade
medicinalstyrelsen icke haft annat att erinra vid föreningsstyrelsens
förslag, än att föreskrift synts böra lemnas, att delegare i svenska
sjuksköterskornas allmänna pensionsförening, hvilken enligt stadgarnes
§ 10 före uppnådd pensionsålder uttoge sitt insatta belopp, dervid icke
skulle ega utfå de tillskott af allmänna medel, som eljest skulle fallit
på hennes lott, utan att dessa i dylika fall i stället borde komma garanti¬
fonden till godo.
Kostnaden för staten, om framställningen bifölles, skulle efter
nuvarande delegareantalet uti ifrågavarande pensionsförening, eller 124,
uppgå till 3,100 kronor årligen. Äfven om delegareantalet skulle väsent¬
ligen ökas, och äfven om några andra likartade pensionsanstalter för
sjuksköterskor skulle beviljas enahanda förmån, syntes således stats¬
verkets utgifter för ändamålet, enligt hvad medicinalstyrelsen slutligen
yttrat, icke blifva så betydande, att från denna synpunkt någon be¬
tänklighet mot bifall till ansökningen borde kunna uppstå.
Statskontoret, hvars yttrande i ärendet jemväl infordrats, hade
derefter i skrifvelse den 15 september 1900 anfört, att i likhet med
medicinalstyrelsen och på de af detta embetsverk anförda skäl äfven
statskontoret ansåge ansökningens syftemål vara af sådan betydelse
för det allmänna, att bidrag till ifrågavarande pensionering borde från
statens sida lemnas, och att detta bidrag borde utgå i derför föreslagen
form; och hade statskontoret afgifvit förslag såväl å det belopp, som
för ändamålet behöfde anvisas, som ock rörande de vilkor, som borde
för statsbidragets utgående föreskrifvas.
Emellertid hade Hennes Maj:t Drottningen, i egenskap af ord¬
förande i syreisen för Sophiahemmet, jemte samtliga ledamöter i samma
styrelse, uti en till Kongl. Maj:t den 4 augusti 1900 inkommen skrif-
8
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
velse gjort framställning om beredande af statsbidrag för pensionering
jemväl af Sophiahemmets sjuksköterskor och dervid anfört, att Sophia-
hemmet hade till ändamål, bland annat, att dana och för den offentliga
och enskilda sjukvårdens behof tillhandahålla kunniga och skickliga
sjuksköterskor. För detta ändamål hade hemmets styrelse städse låtit
sig angeläget vara att fastställa sådana bestämmelser och vidtaga så¬
dana åtgärder, att största möjliga sannolikhet skulle förefinnas för att
de elever, som antoges, egde nödiga förutsättningar för att med fram¬
gång kunna göra sig till godo den icke obetydliga teoretiska och prak¬
tiska utbildning, som i vår tid fordrades af eu fullgod sjuksköterska.
Att hemmet i detta hänseende väl lyckats att lösa sin uppgift, torde
få anses ådagalagdt genom såväl läkares som patienters samstämmiga
erkännande. Utbildningstiden för en sjuksköterska vore vid Sophia-
hemmet numera 2 år, efter hvilkas förlopp ytterligare erfordrades ett
års tjenstgöring, innan hon genom skriftligt kontrakt blefve i sköterske-
kåren upptagen. Under sin snart sextonåriga tillvaro hade hemmet
utbildat sammanlagdt 193 sköterskor, af hvilka i hemmets tjenst nu
qvarstode 97, hvarförutom 32 elever och profsköterskor för närvarande
vore under utbildning. Ett antal af 150 sköterskor hade förslagsvis
beräknats såsom det högsta, som på en gång komme att vid hemmet
tjenstgöra.
Sophiahemmet bestode af två afdelningar, dels ett sjukhem, som,
jemte det att det vore till för beredande af en i allo tidsenlig vård
åt sjuka ur olika samhällsklasser, hade till uppgift att vara den grund¬
läggande sjuksköterskeskolan, i hvilken såväl teoretisk som praktisk
undervisning meddelades åt ett tjugutal elever årligen, under det att
den vidare praktiska utbildningen förlädes till något större sjukhus,
dels ett sköterskehem, afsedt att lemna hägn åt och utöfva uppsigt öfver
sköterskeeleverna under deras utbildningstid, att genom utbildade skö¬
terskor söka tillhandagå såväl enskilda som sjukvårdsinrättningar och
kommuner vid deras behof af sjuksköterskor samt att utgöra eu tillflykt
för sköterskor i Sophiahemmets tjenst, hvilka antingen på grund af
försvagad helsa eller öfveransträngning vore i behof af någon tids vård
eller hvila eller ock tillfälligtvis ej funnit någon anställning.
Sophiahemmets ekonomi, som stöddes af enskild frikostighet, hade
hittills icke vållat styrelsen någon egentlig oro, oaktadt sjuksköterske-
utbildningen vore kostnadsfri för eleverna. En sak, som alltjemt vållat
stj^relsen bekymmer, hade deremot varit frågan om sjuksköterskornas
pensionering. Visserligen hade äfven deruti styrelsen haft att glädja
sig åt välvilligt understöd från patienters och andras sida i form af
Statsutskottets Utlåtande Nio 11.
9
större och mindre gåfvor. Men en pensionering af sjuksköterskor er-
bjöde ovanligt stora svårigheter och kräfde betydande tillgångar. Sjuk¬
sköterskorna började sin verksamhet vid unga år, men förlorade den
nödiga fysiska och psykiska spänstigheten långt före den tid, som i
allmänhet ansåges medföra behof af pension. De behöfde lindring eller
uppehåll i sitt arbete eller ombyte af verksamhet, i regeln med för¬
minskade och hastigare än vanligt aftagande krafter, i samma mån de
med hängifven energi gripit sig an med sitt fordrande kall. Att under
de få tjenståren kunna genom egna insatser i en pensionskassa hinna
samla nödiga medel för en någorlunda sorgfri ålderdom måste derför
för dem vara en omöjlighet, så mycket mera som de löner, Sophia-
hemmet vore i tillfälle att lemna sina sköterskor, vore låga och det
vore sköterskorna förmenadt att af patienter för egen räkning mottaga
några gåfvor. Styrelsen hade ock allt från början varit betänkt på
att räcka sina sjuksköterskor en hjelpsam hand. Redan 1889 hade vid
hemmet, med tillhjelp af för ändamålet skänkta medel, bör jat bildas en
Sophiahemmets sjuksköterskors ålderdoms-, understöds- och pensions¬
fond, hvilkens tillgångar vid 1899 års slut utgjort 51,441 kronor 58
öre, utom en för likartadt ändamål gjord donation, hvars behållning
vid samma tid uppgått till 5,327 kronor 18 öre. År 1895 hade upp¬
rättats en sparkassa för Sophiahemmets sköterskor. Denna sparkassa
hade åstadkommits dels genom årlig insättning af minst 25 kronor af
hvarje delegare i kassan, dels genom räntemedel från nyss nämnda
pensionsfond och från afgående sköterskor återfallna medel, båda slagen
af inkomster särskildt bokförda, så att de egna insatserna alltid på ena
eller andra sättet komme den enskilde delegaren till godo, de andra
medlen blott under vissa förutsättningar. Behållningen vid 1899 års
slut af det förra slaget hade utgjort 9,522 kronor 25 öre, fördelade mellan
68 sköterskor, och af det senare slaget 17,007 kronor 69 öre, eller
tillsammans 26,529 kronor 94 öre. För upprättande af ett ålderdoms¬
hem för de Sophiahemmets sköterskor, som, när krafterna på grund
af ålder eller sjuklighet började tryta, önskade deri inträda, både in¬
samlats medel, hvilka vid 1899 års slut uppgått till ett belopp af
34,674 kronor 96 öre.
Oaktadt således Sophiahemmets sjuksköterskor kunde lyckönska
sig till att en god början till ordnande af deras pensionsangelägenhet
ocli betryggande af deras ålderdom blifvit gjord och att de dervid
vunnit ett värdefullt understöd af utanför stående, hade styrelsen icke
kunnat nöja sig med att: låta saken utan vidare fortgå på den iuslagna
vägen, då på denna det föresätta målet blott allt för långsamt och
Bih. till Riksd. Urat. Idol. 4 Sami. 1 Afd. 11 Käft. 2
10 Statsutskottets Utlåtande N:ofll.
ofullständigt synts kunna uppnås; utan hade styrelsen trott sig böra
taga under ompröfning, hvilka mått och steg ytterligare kunde vid¬
tagas för främjande af en angelägenhet, som den ansåge stå i den
innerligaste förbindelse med Sophiahemmets uppgift i sin helhet. I
slutet af år 1899 hade derför styrelsen gifvit i uppdrag åt tre af sina
medlemmar att taga frågan om en mera tillfredsställande lösning af
sjuksköterskornas pensionering i öfvervägande samt deröfver afgifva
förslag. Detta förslag hade redan af de delegerade utarbetats, men
hade ännu icke hunnit af styrelsen behörigen granskas. De delegerade
hade emellertid meddelat styrelsen, att det redan i första början af
deras arbete visat sig, att en någorlunda skälig pension ej kunde be¬
redas hemmets sköterskor med deras nuvarande egna insatser och
pensionsfondens ränteafkastning. Enligt en af sakkunnig person, pro¬
fessorn P. G. Rosén, uppgjord beräkning skulle, med antagande att
under loppet, af tio år antalet af hemmets sjuksköterskor successivt
ökades till 150 och derefter förblefve konstant, förutom det redan be¬
fintliga kapitalet, 50,000 kronor, erfordras ett belopp af 196,400 kronor,
för att hvarje sköterska skulle kunna vid uppnådda femtio år pensio¬
neras med 10 kronor för hvarje tjensteår.
Under sådana förhållanden hade styrelsen funnit sig nödsakad att
af skyldig omtanke om sina sjuksköterskors framtid söka göra sig till
godo hvarje utväg, som med fog kunde anlitas för att höja pensions¬
beloppet åtminstone så mycket, att det kunde erbjuda den trötta och
uttjenta sjuksköterskan ett nödtorftigt understöd. Styrelsen hade dervid
förestält sig, att en begäran till Kongl. Maj:t om något bidrag af all¬
männa medel för det behjertansvärda ändamålet skulle kunna påräkna
tillmötesgående. Det borde nemligen icke kunna bestridas, att åstad¬
kommande af en god sjukvård vore en angelägenhet af det största in¬
tresse för det allmänna. Men för en god sjukvård vore en teoretiskt
och praktiskt utbildad sjuksköterska af allra största betydelse. Hon lem-
nade ett värdefullt stöd åt läkaren vid verkställigheten af hans före¬
skrifter, hon beredde patienten lindring i lidandet genom en insigtsfull
och omsorgsfull vård. Särskildt hade styrelsen till stöd för sina för¬
hoppningar om medverkan från statens sida ansett sig kunna åberopa
den omständigheten, att, oafsedt tjenstgöring vid lasarett och andra lik¬
artade sjukhus, vid två sjukvårdsinrättningar, der klinisk undervisning
för blifvande läkare förekomme, nemligen serafimerlasarettet och Malmö¬
hus läns sjukvårdsinrättningar i Lund, af Sophiahemmets sjuksköterskor
tjenstgjorde: på det förra stället för närvarande 14 sjuksköterskor och
8 elever, samt på det senare 4 sjuksköterskor. Några lasarettsdirek-
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
11
tioner i landsorten, der hemmets sjuksköterskor tjenstgjorde, hade vis¬
serligen, på derom gjord begäran, lemnat bidrag till dessas pensione¬
ring, men äfven om framdeles dylika bidrag kunde förväntas från flera
direktioner än hittills, skulle dock beloppet af de bidrag, som på sådant
sätt inflöte, komma att visa sig allt för otillräckligt att lemna styrelsen
någon väsentligare hjelp i dess sträfvan att bereda sina sjuksköterskor
åtminstone skydd mot nöd på gamla dagar.
Sophiahemmets styrelse hade alltså sett sig nödsakad att anhålla,
att Kongl. Maj:t, under de vilkor och med den kontroll, Kongl. Maj:t
funne lämpligt bestämma, täcktes till nästa sammanträdande Eiksdag
göra framställning om bidrag af allmänna medel för förbättrande af
Sophiahemmets sjuksköterskors pensionering. Styrelsen hade vidare yttrat,
att den dervid tänkt sig, att hvarje sköterskas pension skulle grun¬
das på hennes egna insättningar i den nuvarande sparkassan eller i
en blifvande, för hemmets sköterskor afsedd pensionskassa; att sköter¬
skan för pensions erhållande skulle — utom vid styrkt sjuklighet, då
nedsättning i tjenstgöringstid kunde medgifvas — hafva tjenstgjort
minst 12 år, hvilket enligt den vid Sophiahemmet faststälda ordnin¬
gen vore liktydigt med 15 års verksamhet i sjukvårdens tjenst, samt
slutligen att hon skulle hafva uppnått 50 års ålder, vid hvilken tid
det för hennes räkning hopsamlade och förräntade beloppet skulle an¬
vändas för att efter försäkringstekniska grunder bestämma storleken af
den pension, som borde henne tillkomma. Förbättringen i hennes pen¬
sionering skulle åter åstadkommas genom en fyllnadspension, utgående
från en så kallad garantifond i mån af dennas tillgångar samt med ett
visst belopp för hvarje tjenstår. Denna garantifonds tillgångar skulle
utgöras af det belopp, som kunde dit öfverföras från den nuvarande
ålderdoms-, understöds- och pensionsfonden, bidrag från staten och
sjukhus, gåfvor, fondens räntor m. m.
Beträffande till sist storleken af det ifrågasatta statsbidraget,
hade styrelsen hemstält, att detta måtte bestämmas till 4,500 kronor
om året och för det afsedda ändamålet att förbättra hemmets sjuk¬
sköterskors pensionsförmåner ställas till styrelse^ förfogande. Efter
fyra och en half procent utgjorde detta belopp den årliga ränte-
afkastningen å hälften af den summa, omkring 200,000 kronor, som
enligt ofvan anförda beräkning ytterligare erfordrades, för att ett under¬
stöd, motsvarande 10 kronor för hvarje tjenstår, skulle kunna komma
en sköterska vid 50 års ålder till godo.
I anledning af denna senare framställning hade medicinalstyrelsen
12
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
den 7 september 1900 utlåtit sig sålunda: medicinalstyrelsen, som ansåge
sig kunna vitsorda den sakkunniga och pligttrogna hjelp, hvilken
de från Sophiahemmet utgående sköterskorna lemna sjukvårdsinrätt¬
ningar, läkare och sjuke i vårt land, ville framhålla den stora be¬
tydelsen för dessa sjuksköterskors verksamhet af att en någorlunda
betryggande försörjning i händelse af iråkad invaliditet eller när
den ålder uppnåtts, då sköterskans kraft ej längre stode henne bi
i hennes mödosamma kall, blefve henne beredd. Att sköterskan
sjelf af sina egna knappa inkomster skulle kunna under den korta tid,
hon vore i stånd att utöfva sitt yrke, afsätta så mycket, som erfordra¬
des för att möjliggöra bildandet af en pension, af hvilken hon kunde
hafva något afsevärdt gagn, kunde ej ifrågasättas. Ej heller borde
man kunna påräkna, att Sophiahemmet eller den enskilda välgörenheten
skulle träda emellan med så stora belopp, som erfordrades för att
bringa pensionernas storlek derhän, att de motsvarade rimliga anspråk
på försörjning.
Deremot hade det synts medicinalstyrelsen Bom om staten vore
den, hvilken det i detta afseende borde tillkomma att lemna den hjelp,
som ej på annat sätt kunde åvägabringas. Det gälde här ett yrke,
hvars utöfvare väl, om några, kunde betecknas såsom arbetande till all¬
mänt gagn, och det gälde ett anslag, hvars belopp vore jemförelsevis
så obetydligt, att sparsamhetshänsyn icke borde behöfva utgöra hinder
för dess beviljande.
I öfverensstämmelse med sitt förut omförmälda utlåtande öfver
ansökningen från svenska sjuksköterskornas allmänna pensionsförening
hade medicinalstyrelsen ansett sig jemväl böra till bifall förorda an¬
sökningen af Sophiahemmets styrelse, dock att äfven härvid borde fästas
det vilkor — hvilket äfven nämnda styrelse syntes hafva förutsatt —
att sköterska, som före uppnådd pensionsålder uttoge sitt insatta belopp,
dervid icke egde utfå de tillskott af allmänna medel, som eljest
skulle hafva tillfallit henne, utan att dessa tillskott i dylikt fall borde
komma garantifonden till godo.
Slutligen hade statskontoret, som anbefalts att jemväl öfver den
senare framställningen yttra sig, uti utlåtande af den 29 oktober 1900
anfört att, ehuru, om statskontorets förberörda framställning beträf¬
fande svenska sjuksköterskornas allmänna pensionsförenings ansök¬
ning om statsbidrag vunne Kongl. Maj:ts och Riksdagens bifall, staten
komme att i fråga om sjuksköterskors pensionering träda hjelpande
emellan genom understöd åt en pensionsförening, hvari rikets alla
sjuksköterskor, och således äfven Sophiahemmets, kunde vinna in¬
Statutskottets Utlåtande N:o 11.
IB
träde, fyade statskontoret, med afseende å hvad medicinalstyrelsen
anfört rörande nu ifrågavarande, för sjukvården i riket synnerligen be¬
tydelsefulla sköterskekårs verksamhet, intet att erinra mot att bidrag
af staten lemnades äfven Sophiahemmets sjuksköterskor för deras pen¬
sionering.
Då således två särskilda pensionsföreningar för sjuksköterskor af
statskontoret ansetts förtjenta af understöd från statens sida, samt möj¬
ligen flere dylika anstalter kunde komma att hafva lika berättigade
anspråk på sådant understöd, hade statskontoret emellertid ansett olämp¬
ligt, att särskilda anslag för hvarje dylik pensiorisanstalt uppfördes; utan
hade det synts statskontoret lämpligast, om Riksdagen stälde till Kongl.
Maj:ts förfogande ett gemensamt anslag till bidrag till sjuksköterskors
pensionering, hvaraf Kongl. Maj:t skulle ega att enligt vissa grunder
och under vissa vilkor, afseende att bereda säkerhet för att det med
statsbidraget åsyftade ändamål måtte vinnas, utdela understöd af ifråga¬
varande art.
Såsom ett sådant vilkor borde i främsta rummet stadgas, att regle¬
mente för vederbörande pensionsanstalt blifvit af Kongl. Maj:t fast-
stäldt. Vidare hade statskontoret ansett skäl icke finnas att frångå
den i statskontorets ofvanberörda utlåtande förordade principen, att
statsbidragets utgående gjordes beroende deraf, att delegarne i pen¬
sionskassan sjelfva för sin pensionering tillsköte vissa belopp. Hvad
anginge maximibeloppet af det statsbidrag, som borde utgå till hvarje
sjuksköterska, som sjelf till sin pensionering bidroge med minst samma
belopp, hade, såsom ofvan anförts, styrelsen för svenska sjuksköter¬
skornas allmänna pensionsförening icke i sådant afseende begärt mera
än 25 kronor årligen, medan det af Sophiahemmets styrelse begärda
statsbidraget, hvilket, oberoende af antalet delegare i pensionskassan,
skulle utgöra 4,500 kronor för år, motsvarande 30 kronor för hvarje
delegare, derest dessas antal uppnått det i ansökningen angifna maxi¬
mum; och ett årsbidrag af högst 30 kronor till hvarje sjuksköterskas
pensionering syntes statskontoret ingalunda kunna anses öfverdrifvet,
helst pensionen, då sjuksköterskan sjelf erlade lika stor årsafgift, i allt
fall blef ganska ringa.
Med afseende härå samt å hvad i öfrigt syntes böra å statens
sida fordras för beviljande af sådant understöd, hvarom nu vore fråga,
hade statskontoret ansett, att det borde iakttagas:
att statsbidrag endast tillkomme sjuksköterska, som -vore del¬
egare i någon för ifrågavarande ändamål inrättad pensionsanstalt, för
hvilken Kongl. Maj:t faststält reglemente;
14
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
att statsbidrag finge för hvarje sköterska, äfven om hon vore del-
egare i mer än en dylik anstalt, utgå med högst 30 kronor* årligen,
dock icke med belopp, öfverstigande hvad som under näst föregående
år af eller för sköterskan blifvit i pensionsanstalt insatt;
att styrelsen för sådan pensionsanstalt skulle, då densamma
önskade komma i åtnjutande af statsbidrag, till Kongl. Maj:t ingifva
ansökning derom, åtföljd af den öfver anstaltens förvaltning och räken¬
skaper senast afgifna revisionsberättelse samt förteckning öfver de i
anstalten delaktiga sjuksköterskor, upptagande beloppet af de insatser,
som under det år, revisionsberättelsen afsåge, blifvit af eller för en
hvar af dem gjorda, äfvensom uppgift om hvilka af sjuksköterskorna
voro delaktiga äfven i en annan dylik pensionsanstalt;
samt att sjuksköterska, som före uppnådd pensionsålder uttoge
af eller för henne insatt belopp, dervid icke finge utbekomma jemväl
de bidrag af statsmedel, som för henne utbetalts, utan att dessa borde,
på sätt Kongl. Maj:t bestämde, komma öfriga delegare i pensions-
anstalten till godo.
Skulle hvad sålunda föreslagits vinna godkännande, hade stats¬
kontoret slutligen yttrat, syntes i fråga om beredande af nödiga medel
till det ifrågasatta statsunderstödet det lämpligaste vara, att Riksdagen
för ändamålet anvisade ett förslagsanslag, hvars belopp med hänsyn till
dels antalet delegare i svenska sjuksköterskornas allmänna pensions-
förening, dels det för Sophiahemmets sjuksköterskor angifna maximi-
antal, dels ock till eventuella anspråk från andra pensionsanstalter för
sjuksköterskor torde böra bestämmas till 8,000 kronor.
Departementschefen har vidare meddelat, att han, beträffande den
utbildning Sophiahemmets skjutsköterskor hade att genomgå, genom en
aflemnad promemoria erhållit redogörelse, hvars hufvuddrag vore följande.
Den lägsta åldern för inträde som elev vore 21 år, den högsta
35 år.
Antagen elev måste förbinda sig att stanna vid hemmet under tre år.
Efter en proftid af omkring 1 å 2 månader utvaldes hvarje år
de 20 lämpligaste bland aspiranterna till elever i den ordinarie kursen,
hvilken vore dels teoretisk och dels praktisk.
Den teoretiska undervisningen, som an slöte sig till ett utgifvet
kompendium, utgjordes af särskilda kurser, hvarje innefattande omkring
18 föreläsningar, i anatomi, kirurgi, medicin, hygien och sjuksköterske-
lära. De teoretiska studierna afslutades med examen, när ett år af
elevtiden vore tillryggalagdt.
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
15
Den praktiska kursen genomginges under de fyra å fem första
månaderna så långt utrymmet medgåfve på Sophiahemmet. Derpå följde
en längre tids vistelse på serafimerlasarettet, der eleverna tjenstgjorde
på gynekologiska och ögonafdelningen; på tre af de medicinska afdel-
ningarne och tre af de kirurgiska afdelningarne. I operationsarbetet
inginge de vanligen först efter 12 å 18 månaders tjenstgöring. De,
som visat sig ega fallenhet för att kunna utbildas till operationssköterskor,
erhölle en kurs på 4 till 6 månader och derutöfver. Denna utbildning
skedde dels på Sophiahemmets och dels på serafimerlasarettets operations¬
sal. Under tjenstgöringen på serafimerlasarettet erhölle eleverna led¬
ning af de derstädes stationerade afdelningssköterskorna från Sophia¬
hemmet.
Efter 18 månaders elevtjenstgöring pröfvades af den s. k. elev-
komitén, som bestode af en medlem af styrelsen, föreståndarinnan, in-
struktionssköterskan och en af sköterskekåren för ett år vald sköterska,
hvilka af eleverna, som kunde och borde antagas till pr of sköter skor.
De till profsköterskor antagna eleverna fortsatte sina fackstudier
och praktiska öfningar, men på ett sätt, som tillmätte dem mera sjelf¬
ständighet och ansvar. Profsköterskor tjenstgjorde på serafimerlasa-
rettets poliklinik och som medhjelparinnor till sköterskan på kirurgiska
afdelningen på kronprinsessan Lovisas vårdanstalt. De finge göra natt-
tjenst-, vikariera för sköterskor, bestrida enklare privatvård o. s. v.
Mot slutet af de för profskötersketjensten bestämda sex månaderna
afgjorde åter elevkomitén, hvilka af profsköterskorna som under det
återstående tredje året måtte kunna användas såsom sköterskor.
Departementschefen har slutligen anfört, att han för sin egen del
måste varmt anskri a sig till det nu framstälda förslaget att staten måtte
räcka en hjelpande hand för beredande af ålderdomsunderstöd åt sjuk¬
sköterskor. Det vore först sedan en jemförelsevis kort tid tillbaka,
som teoretiskt och praktiskt utbildade sjuksköterskor här i landet fun¬
nits i något afsevärdt antal. Departementschefen åberopade det goda
vitsord, den sakkunniga myndigheteD, medicinalstyrelsen, lemnat rörande
dessa sjuksköterskors framgångsrika verksamhet å det omfattande arbets¬
fält, som erbjöde sig för dem. Om det också i främsta rummet vore
de offentliga sjukhusen och andra sjukvårdsinrättningar, som toge de
utbildade sjuksköterskornas krafter i anspråk, så hade dock äfven lands¬
ting samt stads- och land! kommuner börjat i allt större omfattning och
till obestridlig nytta anställa utbildade sjuksköterskor för den mera
16 Statsutskottets Utlåtande Ns) 11.
enskilda sjukvården, i all synnerhet för bekämpande af de epidemiska
sjukdomarne.
Sådan tjenstgöring vore uppenbarligen mycket utslitande och kräfde
i ovanligt hög grad hängifvenhet och sjelfuppoffring af yrkets utöfvare.
Det syntes då vara en synnerligen värdig uppgift för staten att i sin
män bidraga dertill, att åtminstone en någorlunda bekymmerfri ålder¬
dom bereddes dessa i den sanna välgörenhetens tjenst arbetande qvinnor.
Derigenom skulle ock inträdet på denna bana lättas för mången, som
väl kunde känna håg och kraft att såsom sjuksköterska bistå sina likar,
men som ryggade tillbaka för utsigten att vid jemförelsevis tidig ålder
såsom orkeslös falla andra menniskor eller samhället till last.
Huru stora pensionerna för sjuksköterskorna kunde blifva inom
de olika pensionsanstalterna, vore naturligtvis beroende på flere omstän¬
digheter, som icke syntes kunna i allo på förhand beräknas. För att
lemna någon föreställning derom, i hvilken mån ett • statsbidrag af 30
kronor om året till försäkringsafgifterna skulle leda till förhöjning af
pensionen, har departementschefen meddelat, att enligt försäkrings¬
bolagens lifräntetabeller för qvinnor en årlig premie af 22 kronor 69 öre,
erlagd från fylda 19 år till fylda 49 år, beredde en vid 50 års ålder
börjande lifränta af 100 kronor. Begynte inbetalningen först vid fylda
24 år, blefve premien för samma lifränta 31 kronor 48 öre. I intetdera
fallet medgåfves någon premieåterbetalning. Det borde således kunna
antagas, att det ifrågasatta statsbidraget skulle kunna medföra en höj¬
ning af eljest åstadkommen pension med omkring 100 kronor, i bästa
fall något mera.
Det vore icke något enastående fall, att Kongl. Maj:t äskade och
Riksdagen beviljade bidrag till pensionering af en viss, icke i statens
tjenst stående yrkesklass, som kunde anses för det allmänna särskild!
gagnelig. I sådant afseende har departementschefen erinrat derom, att
Riksdagen på Kongl. Maj:ts förslag år 1896 medgifvit, att af anslaget
till högre skolor för qvinlig ungdom finge anvisas ett årligt bidrag till
pensionsinrättningen för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för qvin¬
lig ungdom, motsvarande högst 10 kronor för hvar och en af de del-
egare, som erlade årsafgift. Inom nämnda pensionsinrättning utgjordes
årsafgiften för lärarinnan af vederbörande skola med 25 kronor och af
henne sjelf med 30 kronor, såvida hon vid inträdet i inrättningen icke
varit äldre än 25 år, men eljest måste viss retroaktiv afgift erläggas.
Pensionen utginge, efter det delegaren fylt 55 år, med 400 kronor
årligen.
På de af statskontoret anförda skäl och då departementschefen
Statsutslcottets Utlåtande N:o 11.
17
dessutom inhemtat, att efterfrågan på teoretiskt och praktiskt utbildade
sjuksköterskor alltjemt så ökades, att ej mindre Sophiahemmets styrelse
än äfven andra dylika institutioner vore betänkta på att inom den när¬
maste framtiden öka det årliga antalet af dem, som utbildades till sjuk¬
sköterskor, på grund hvaraf det icke vore möjligt att för närvarande
bestämma anslagsbchofvets storlek, funne han det ändamålsenligast, om
det belopp, som Kongl. Maj:t kunde vilja för ändamålet äska af Riks¬
dagen, föresloges att utgå i form af förslagsanslag.
Mot de af statskontoret föreslagna vilkor för stål sbi dragets åt¬
njutande hade departementschefen icke något att erinra, utom att några
jemkningar af hufvudsakligen redaktionel art synts böra vidtagas.
Det vore naturligen vigtigt, att behörig kontroll utöfvades deröfver,
att de ifrågasatta statsbidragen endast tillgodokomme väl utbildade
sjuksköterskor, hvilka ock efter slutad utbildningskurs gjort sjuk¬
sköterskans kall till sitt yrke, på det att möjligheten att bekomma
statsbidrag till egen pension icke måtte missbrukas på det sätt, att
obehöriga personer vunne inträde i de för dylika sjuksköterskor af-
sedda pensionsanstalter. På sätt förut meddelats, innehölle det af Kong!.
Maj:t faststälda reglementet för svenska sjuksköterskornas allmänna
pensionsförening nödiga garantier härutinnan; och departementschefen
ansåge för sin del, att hvad som i detta hänseende behöfdes vore den
af statskontoret föreslagna fordran, att ifrågakommande pensionsanstalt
skulle hafva ett af Kongl. Magt faststäldt reglemente.
Med hänsyn till den stora betydelse i den allmänna helsovårdens
intresse, som måste tillmätas sjuksköterskornas verksamhet, samt på
grund af öfriga i statsrådsprotokollet anförda skäl anser utskottet an¬
ledning förefinnas, att staten i någon mån bidrager till beredande åt
dem af lämpligen afvägda pensioner, och torde, i betraktande af denna
pensionsfrågas nuvarande läge, detta böra ske på det af Kongl. Maj:t
föreslagna sättet, att staten under vissa vilkor lemnar tillskott till
särskilda för ändamålet upprättade pensionsanstalter. Två dylika an¬
stalter äro redan bildade, och den ena af dem, svenska sjuksköterskor¬
nas allmänna pensionsförening, är så organiserad, att den kan i sig
upptaga hvilka sjuksköterskor som helst. Emellertid håller utskottet
före, att statens bidrag icke bör utgå för alla de sjuksköterskor, som
äro delegaro i dylika kassor, utan att sagda bidrag bör begränsas att
gälla endast dom, som äro anstälda hos landsting eller kommun eller
å allmän sjukvårdsinrättning mot åtnjutande af lön eller rutt till ersätt¬
ning enligt viss taxa. Dessa sjuksköterskors verksamhet torde nemli-
Bih. till Rihsd. Prof. 1901 4 Sami. 1 Afd. 11 Haft. ‘.i
18
Statsutskottets Utlåtande N-.o 11.
gen i högre grad än de rent privata sjuksköterskornas få anses repre¬
sentera ett allmänt intresse. Utskottet har derför i de för statsbidragets
utgående föreslagna vilkoren insatt bestämmelse härom.
Hvad derefter vidkommer storleken af statens bidrag, synes det¬
samma kunna lämpligen sättas till 25 kronor, hvilket belopp styrelsen
för svenska sjuksköterskornas allmänna pensionsförening också före¬
slagit. Då, enligt departementschefens meddelande, en premie å 31,4 8
erlagd från och med fylda 24 år till och med fylda 49 år anses kunna
bereda en årlig pension från 50 års ålder af 100 kronor, lärer, enligt
utskottets mening, äfven om statens fyllnad sbidrag bestämmes till blott
25 kronor, pensionernas belopp, med hänsyn till den tidiga pensionsål¬
dern, få anses blifva tillfredsställande. Då utskottet alltså förordar ned¬
sättning, i förhållande till Kongl. Maj.ts förslag, med Ve af årsbi-
draget för hvarje sjuksköterska, har utskottet ansett deraf följa, att
förslagsanslagets totalbelopp äfven bör med Ve minskas eller, i jemnadt
tal, till 6,700 kronor.
I afseende å vilkoren för statsbidragets åtnjutande, har utskottet
ansett nödigt tillfoga den bestämmelsen, att statsbidrag icke bör utgå
för något år, hvarunder sjuksköterskan icke varit i tjenst anstäld.
Om nemligen en sjuksköterska, sedan hon under det för rätt till
pensions erhållande stadgade antal år, exempelvis 12, haft sådan
anställning, som utskottet ofvan ansett böra medföra rätt till statsbidrag
för hennes pensionering, lemnar sin anställning och under den tid, som
återstår, till dess hon vid 50 års ålder blifver pensionsmessig, egnar
sig åt annan sysselsättning, synes det icke lämpligt, att staten utgifter
bidrag under sistnämnda tidsperiod, då bon icke längre på det sätt,
som nu är i fråga, tjenar ett allmänt ändamål. Deremot lärer hon vara
oförhindrad att genom egna insättningar fortsätta att öka sitt tillgodo-
hafvande i pensionshänseende.
Enär de för nu ifrågavarande båda pensionsföreningar gällande
reglementen stadga olika lång tjenstetid, nemligen resp. 8 och 12 år,
för rätt till erhållande af pension, vill utskottet uttala önskvärdheten
af att den tid, under hvilken sjuksköterska, för att blifva berättigad
till det pensionsbelopp, som kan vara grundadt på statsbidraget, måste
hafva varit anstäld i sådan tjenst, som utskottet ofvan omförmält,
blifver vid alla hithörande pensionsinrättningar bestämd till lika längd,
dock minst 12 år.
Emot förslaget i öfriga delar har utskottet icke funnit anledning
till anmärkning och hemställer derför,
att Kongl. Majrts nu ifrågavarande framställning
Statsutskottets Utlåtande N:o 11. 19
må af Riksdagen på det sätt bifallas, att för beredande
af bidrag till sjuksköterskors pensionering må från och
med år 1902 å riksstatens tionde hufvudtitel anvisas ett
årligt förslagsanslag af 6,700 kronor, att användas
under följande vilkor, nemligen:
att statsbidrag endast tillkommer teoretiskt och
praktiskt utbildad sjuksköterska, som är hos landsting
eller kommun eller å allmän sjukvårdsanstalt anstäld
mot åtnjutande af lön eller rätt till ersättning enligt
taxa och som tillika är delegare i någon för ifråga¬
varande ändamål inrättad pensionsanstalt, för hvilken
Kongl. Maj:t faststält reglemente;
att statsbidrag må för hvarje sköterska, äfven
om hon är delegare i mera än en dylik anstalt, utgå
med högst 25 kronor årligen, dock icke med belopp,
öfverstigande hvad som för näst föregående år af
eller för sköterskan blifvit i pensionsanstalt insatt, och
icke för något år, hvarunder hon icke varit anstäld
i sådan tjenst, som ofvan sagts;
att styrelsen för sådan pensionsanstalt skall, då
densamma önskar komma i åtnjutande af statsbidrag
för i anstalten delaktiga sjuksköterskor, till Kongl.
Maj:t ingifva ansökning derom, åtföljd af den öfver
anstaltens förvaltning och räkenskaper senast afgifna
revisionsberättelse samt förteckning öfver de i anstal¬
ten delaktiga sjuksköterskor, upptagande beloppet af
de insatser, som för det år, revisionsberättelsen afser,
blifvit af eller för en hvar af dem gjorda, äfvensom
uppgift om hvilka af sjuksköterskorna äro delaktiga
äfven i annan dylik pensionsanstalt; samt
att sjuksköterska, som uttager af eller för henne
insatt belopp, dervid icke må utbekomma jemväl de
bidrag af statsmedel, som för henne utbetalts, utan
att dessa böra, på sätt Kongl. Maj:t bestämmer, komma
öfriga delegare i pensionsanstalten till godo.
2:o) Under tillstyrkande af bifall till Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda
framställning hemställer utskottet,
att Riksdagen, i afseende å kostnaderna för små-
skolelärares in. il. ålderdomsunderstödsanstalts förvalt¬
ning och verksamhet under år 1902, må medgifva:
I
Ang. kostna¬
den för förvalt¬
ningen af
småskolclära-
res m. fl.
älderdoms-
understöds-
anstalt under
är 1902.
[2.]
20
Statsutskottets Utlåtande N:o ll.
att Kongl. Maj:t må för nämnda år bestämma
de belopp, som för bestridande af anstaltens förvalt-
ningsbestyr blifva erforderliga; samt
att de för berörda förvaltningskostnad och för
anstaltens utgifter i öfrigt under nämnda år erforder¬
liga medel må af Kongl. Maj:t, i den mån influtna
afgifter icke äro att tillgå, anvisas af tillgängliga stats¬
medel såsom förskott, att antingen ersättas af berörda
afgifter, i den mån de under året ingå, eller, derest
sagda afgifter skulle för året befinnas härtill otillräck¬
liga, anmälas till ersättande af Riksdagen.
Ang. delaktig- 3:o) Uti punkten 3 under denna hufvudtitel har Kongl. Magt i
het tsmaskole• , ' V. n
lärares m. ji. statsverkspropositionen föreslagit Riksdagen att medgitva,
^understöd! ati småskole lärare och småskolelärarinnor, livilka anstäldes vid af
anstalt Sför *vid landsting eller stad, som ej i landsting deltoge, anordnadt seminarium
landstings- för bildande af lärare och lärarinnor vid småskolor m. m. och till
anstäid^smd- hvilkas aflönande bidrag af allmänna medel utginge, måtte erhålla rätt
skoieiärare. till understöd från småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt
[^•] under iakttagande uti tillämpliga delar af det för anstalten gällande
reglemente och med vilkor att vederbörande seminariestyrelse erlade
de afgifter till anstalten, som enligt reglementet borde för lärarne och
lärarinnorna utgå; samt
att lärarne och lärarinnorna måtte få räkna tjenstgöringen vid
landstingsseminariernas öfningsskolor sig till godo för rätten till upp¬
flyttning i högre lönegrad.
Till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 21 december
1900 har i denna fråga departementschefen anfört följande:
»Genom nådiga kungörelsen den 9 augusti 1884 förordnades, att
lärare och lärarinnor vid de af landsting inrättade seminarier för bil¬
dande af småskolelärare och lärarinnor skulle erhålla rätt till tjenstårs-
beräkning och pension från folkskolelärarnes pensionsinrättning lika
med folkskolelärare, under vilkor: att seminariet såväl i afseende på
undervisningstid som i öfrigt vore ordnadt i full öfverensstämmelse med
föreskrifterna i nådiga kungörelsen den 11 januari 1878 (nu nådiga
stadgan den 28 maj 1897); att seminariet stäldes under en särskild, af
vederbörande landsting utsedd styrelse, bestående af minst tre personer,
hvilken egde att antaga och afskeda seminariets lärare och lärarinnor
samt till pensionsinrättningen skulle erlägga stadgade pensionsafgifter
för de läraretjenster vid seminariet, som vore delaktiga i inrättningen,
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
21
och lemna föreskrifna år suppgifter; samt att de läraretjcastorr för hvilka
seminariets styrelse kunde erhålla delaktighet i pensionsinrättningen,
i afseende på lärares kompetens och löneförmåner vore likstälda med
ordinarie läraretjenster vid folkskola; och skulle i öfrigt pensionsinrätt-
ningens reglemente i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Vid 1897 års riksdag väcktes inom Första Kammaren motion om
rätt för småskolelärare och småskolelärarinnor vid de med landstings-
seminarier förenade öfningsskolor till delaktighet i småskolelärares m. fl.
ålderdomsunderstödsanstalt. Motionären anfthde, bland annat: Genom
nådiga kungörelsen af den 9 augusti 1884 hade folkskolelärare och
lärarinnor vid af landsting inrättade seminarier erhållit rätt till del¬
aktighet i folkskolelärarnes pensionsinrättning. I den Riksdagens skrif¬
velse, som föranledt samma kungörelse (år 1882, skrifvelsen n:o 63),
hade Riksdagen erinrat, att flere landsting, i öfverensstämmelse med
kungörelse af den 11 juni 1878, inrättat seminarier för utbildande af
lärare och lärarinnor för småskolor, men att det, för att göra det möjligt
att till lärare och lärarinnor vid dessa anstalter erhålla kunniga och
skickliga personer, vore af vigt, att tjenstetiden vid dylikt seminarium
i afseende å tjenstårsberäkning och pensionsrätt räknades dem till godo,
liksom om de tjenstgjort vid folkskola. Hvad Riksdagen sålunda an¬
fört borde hafva sin tillämpning äfven på småskolelärare och småskole¬
lärarinnor vid de med seminarierna förenade öfningsskolor na, hvad be¬
träffade rätt till delaktighet i småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstöds-
anstalt. Emellertid vore dessa lärare, äfven om de kunde förete examens¬
betyg från något under offentlig kontroll stående seminarium, icke
berättigade till denna delaktighet. Dock vore deras verksamhet vid
nyssnämnda öfningsskolor icke mindre magtpåliggande än deras kam¬
raters vid de vanliga småskolorna. De med landstingsseminarierna för¬
enade öfningsskolorna vore nödvändiga för att bereda seminarieelerverna
tillfälle till praktisk utbildning; de borde i sin egenskap af småskolor
vara ett slags mönsterskolor i sin ort och förutsatte derför hos lärarno
eu god undervisningsskicklighet; de stode under eu synnerligen nog¬
grann kontroll af seminariernas styrelser och föreståndare; de berodde
slutligen den första undervisningen åt eu mängd barn, för livilka, derest
dessa öfningsskolor ej funnes, måste beredas tillträde till de vanliga
småskolorna, hvilkas antal och lärarekrafter i följd deraf måste ökas.
Att den ekonomiska ställningen under sådana förhållanden skulle ställas
bekymmersammare för lärare och lärarinnor .vid dessa öfningsskolor än
för lärare vid småskolorna, kundo ej vara öfverensstämmande med
billighet och rättvisa. Uppenbart vore äfven, att personer med småskole-
22
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
lärarekompetens icke gerna skulle söka anställning vid dessa öfnings-
skolor, enär en tjenstgöring vid dem icke berättigade till ålderdoms-
understöd.
På grund af livad motionären sålunda anfört, hemstälde han, att
Riksdagen ville besluta, att småskolelärare och lärarinnor vid de öfnings-
skolor, som vore förenade med de af landsting inrättade seminarier
för bildande af småskolelärare och småskolelärarinnor, berättigades att
räkna sig till godo sin tjenstetid vid dessa öfningsskolor med afseende
på tjenstår och rätt till understöd i småskolelärares m. fl. ålderdoms-
understödsanstalt, liksom om de vid småskolor tjenstgjort, hvarvid
tjenstetid och undervisningstid borde beräknas i öfverensstämmelse med
föreskriften i § 10 af Kongl. Maj ds reglemente för samma anstalt den
22 juni 1892 — under vilkor att vederbörande seminariestyrelse erlade
de utgifter till anstalten, som enligt samma reglemente borde för lärare-
tjensterna utgå, äfvensom för öfrigt i tillämpliga delar iakttoge regle¬
mentets föreskrifter; hvarjemte motionären, för den händelse Riksdagen
icke skulle vilja fatta ett beslut förr än officiel utredning förelåge,
alternativt hemstälde, att Riksdagen ville besluta att hos Kongl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kongl. Majd, efter verkstäld utredning af frågan,
till Riksdagen afgifva framställning i ofvan omförmälda syfte.
Statsutskottet tillstyrkte emellertid, att motionen icke måtte för¬
anleda någon Riksdagens åtgärd. Som skäl härtill anförde utskottet:
att enär Riksdagen redan för de folkskolelärare och lärarinnor, som
anstäldes vid ifrågavarande öfningsskolor, medgifvit rätt till delaktig¬
het i folkskolelärarnes pensionsinrättning, och vid åtskilliga af berörda
öfningsskolor jemväl anstälts folkskolelärare och folkskolelärinnor
samt vid några af dessa skolor anstälda småskolelärarinnor redan hade
rätt till delaktighet i småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt
på grund deraf att ifrågavarande skolor vore kommunala småskolor,
som på samma gång användes såsom öfningsskolor för utbildande af
småskolelärarinnor, utskottet icke funnit skäl tillstyrka Riksdagen vid¬
taga den af motionären föreslagna åtgärden, hvilken innebure ett afsteg
från en af de vigtigaste grunderna för berörda ålderdomsunderstöds¬
anstalt, nemligen den, att endast de lärare och lärarinnor vid småskolor
vore berättigade till understöd från anstalten, för hvilkas aflönande till¬
skott af allmänna medel åtnjötes; samt att härtill komme, att det syntes
utskottet vara för småskolelärareseminariernas uppgift att utbilda lärare
och lärarinnor vid småskolor fördelaktigare att, såsom redan flerstädes
skedde, vid de med seminarierna förenade öfningsskolorna använda
folkskolelärare och lärarinnor, hvarförutom, der småskolelärarinnor an-
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
23
vändes, dessa i allmänhet hade bättre löneförmåner än de vid vanliga
småskolor anstälda småskolelärarinnor.
I enlighet med statsutskottets hemställan blef omförmälda motion
af Riksdagen afslagen.
Sedan emellertid Riksdagen påföljande år, med anledning af Kongl.
Maj:ts framställning, medgifvit, att bidrag af allmänna medel finge utgå
till aflönande af de folkskole- och småskolelärare och lärarinnor, hvilka
vore anstälda vid af landsting eller stad, som ej i landsting deltoge,
anordnadt seminarium för bildande af lärare och lärarinnor vid små¬
skola m. m., blef genom nådig kungörelse den 27 maj 1898 förordnadt,
att landsting eller stad, som ej i landsting deltoge, egde att till aflö¬
nande af lärare och lärarinnor vid af landstinget eller staden inrättadt
seminarium för bildande af lärare och lärarinnor vid småskola och mindre
folkskola eller af biträdande lärare eller lärarinna vid folkskola uppbära
bidrag af allmänna medel enligt samma grunder, som gälde med af¬
seende på de lönetillskotf, hvilka af statsmedel utginge till skoldistrikt
för aflönande af lärare och lärarinnor vid distriktets folk- och små¬
skola, under vilkor: att seminariet vore ordnadt i öfverensstämmelse
med gällande föreskrifter angående pröfning vid under offentlig kon¬
troll stående seminarium för anställning som lärare vid småskola och
mindre folkskola eller som biträdande lärare vid folkskola; att semina¬
riet vore stäldt under en särskild, af vederbörande landsting eller stad
utsedd, af minst tre personer bestående styrelse, hvilken egde att antaga
och afskeda seminariets lärare och lärarinnor; att lärarne och lärarin¬
norna hade samma behörighet, som, derest distrikt skulle ega rätt till
statsbidrag till lärares och lärarinnors aflöning, fordrades för anställning
vid folkskola eller småskola; att seminariets lärare och lärarinnor egde
minst lika stora löneförmåner som dem, hvilka vore stadgade för lärare
och lärarinnor vid folk- och småskolor; att lärarne och lärarinnorna
tjenstgjorde vid seminariet eller dess öfningsskola minst 34x/2 veckor
årligen och minst 20 timmar i veckan; samt att lärarne liksom lära¬
rinnorna vore anstälda med ömsesidig rätt till uppsägning på viss tid.
Enligt denna kungörelse kunna således landsting och stad, som
ej i landsting deltager, till aflönande af lärare och lärarinnor vid af
dem anordnadt seminarium för bildande af lärare och lärarinnor vid
småskolan erhålla bidrag af statsmedel, vare sig att ifrågavarande lärare
och lärarinnor hafva samma behörighet och minst samma löneförmåner
som folkskolelärare och folkskolelärarinnor eller de ega den kompetens
och minst de löneförmåner, som äro föreskrifna för lärare och lärarin¬
nor vid småskola.
24
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Fortfarande hafva emellertid af dessa lärare och lärarinnor endast
folkskolelärare och folkskolelärarinnor rätt till pension. Genom nyss¬
nämnda nådiga kungörelse den 27 maj 1898 blef dock ett af de vigti-
gaste skäl, som föranledde Riksdagens afslag å omförmälda motion,
undanröjdt. Anställandet af småskolelärare och småskolelärarinnor vid
ifrågavarande öfningsskolor har nu fått ett visst berättigande derigenom,
att bidrag af allmänna medel få utgå till deras aflönande, och det synes
derför billigt och följdrigtigt, att de äfven få rätt till ålderdomsunder-
stöd i likhet med de småskolelärare och småskolelärarinnor, som tjenst-
göra vid småskolorna i de särskilda skoldistrikten. Visserligen torde
det i allmänhet vara förmånligare att vid småskolelärareseminariernas
öfningsskolor anställa personer, som aflagt folkskolelärarexamen, än
sådana, som endast vunnit kompetens till småskolelärare; men då det
medför mindre kostnader att anställa småskolelärare och småskolelära¬
rinnor och då det visat sig, att äfven sådana kunna med framgång
handhafva ifrågavarande befattningar, vore det obilligt att för lands-
tingsseminariernas styrelser försvåra anställandet vid öfningsskoloma af
dugande småskolelärare och småskolelärarinnor genom att förneka dessa
att komma i åtnjutande af understöd från småskolelärares m. fl. ålder-
domsunderstödsanstalt.
Erhålla sådana lärare och lärarinnor vid landstingsseminariernas
öfningsskolor rätt att bekomma understöd från nämnda anstalt, pålägger
man ej dermed anstalten någon nämnvärd ekonomisk börda. Äfven
om ett landstingsseminarium anordnades i hvarje län och en småskole¬
lärare anstäldes vid öfningsskolan vid hvart och ett af dessa seminarier,
skulle antalet af de lärare, hvarom här är fråga, komma att uppgå till
allenast tjugufyra. För närvarande är antalet af dylika lärare betydligt
mindre. Enligt uppgifter från landtränterierna utbetalades under år
1899 bidrag af allmänna medel till aflönande endast af tre vid lands-
tingsseminarierna anstälda småskolelärare.
De afgifter till ålderdomsunderstödsanstalten, som de särskilda
skoldistrikten, enligt § 3 i nådiga reglementet för småskolelärares m. fl.
ålderdomsunderstödsanstalt den 22 juni 1892, äro skyldiga att erlägga,
skulle, om ifrågavarande lärare erhålla rätt till understöd från nämnda
anstalt, landstingen utgifva för de småskolelärare, till hvilkas aflönande
landstingen äro berättigade att erhålla bidrag af allmänna medel.
Det för anstalten gällande reglemente borde naturligtvis i till¬
lämpliga delar följas, äfven då fråga vore om understöd till småskole¬
lärare och småskolelärarinnor vid landstingsseminarierna.
Men för att förmå dugande personer att taga anställning vid
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
26
landstingsseminariums öfningsskola är det ej nog dermed, att de erhålla
rätt till ålderdomsunderstöd, utan de böra derjemte få räkna tjenst-
göringen vid dessa skolor sig till godo för rätten att bekomma åldere-
tillägg.»
Vid det förhållande, att, genom den i öfverensstämmelse med Riks¬
dagens år 1898 fattade beslut af Kongl. Maj:t den 27 maj samma år
utfärdade kungörelse angående statsbidrag till aflönande af lärare eller
lärarinnor vid nu ifrågavarande seminarier, det förnämsta hinder, som
Riksdagen år 1897 ansåg föreligga mot bifall till en motion i liknande
syfte som Kongl. Maj:ts nu föreliggande förslag, torde hafva blifvit
undanröjdt, finner utskottet, med hänsyn jemväl till hvad i statsråds¬
protokollet blifvit i (ifrigt till stöd för framställningen anfördt, sig böra
biträda densamma, och får derför hemställa,
att Kongl. Maj:ts nu ifrågavarande förslag må
vinna Riksdagens bifall.
4:o) Kongl. Maj:t har i punkten 4 under denna hufvudtitel före¬
slagit Riksdagen att för beredande af delaktighet i lärarnes vid elementar¬
läroverken enke- och pupillkassa åt innehafvarne af 15 nya lektors-
och 65 nya adjunktsbefattningar vid de allmänna läroverken samt 1
rektors- och 3 lektorsbefattningar vid tekniska elementarskolan i Hernö-
sand bevilja ett belopp af 9,965 kronor till höjning af det såsom bidrag-
till pensionering af enkor och barn efter lärare vid allmänna läroverk,
pedagogier, seminarier m. m. för närvarande utgående belopp 69,851
kronor.
öfver denna framställning, som står i samband med en af Kongl.
Maj:t under åttonde hufvudtiteln gjord framställning om ökning af an¬
talet ordinarie lärarebefattningar vid de allmänna läroverken och vid
tekniska elementarskolan i Hernösand, kommer utskottet att framdeles
afgifva utlåtande; hvilkot utskottet härmed skolat för Riksdagen
anmäla.
5:o) Uti två inom riksdagen väckta motioner hafva inom Första
Kammaren herr P. M. Söderberg (motion n:o 7) och inom Andra Kam¬
maren herr J. W. Spånberg, med hvilken friherre /. von Knorl ing instämt,
(motion n:o 22) sammanstämmande föreslagit, att Riksdagen ville besluta att
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t, efter anstäld
Bik. till Hiksd. Fiol. IDOL 4 Samt. 1 Afd. 11 Haft. 4
Ang. bidrag
till lärarnes vid
elementar¬
läroverken
enke- och
'pupillkassa.
[4]
Angående två
inom Riks¬
dagen väckta
motioner.
26
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
utredning, inkomma till nästa Riksdag med förslag till lämplig förhöjning
af lärares vid högre folkskola maximidelaktighetsbelopp i folkskole-
lärarnes pensionsinrättning.
Beträffande den utredning i frågan, som motionärerna förebragt,
och de skäl, hvilka de till stöd för sitt förslag anfört, tillåter sig ut¬
skottet att hänvisa till sjelfva motionerna, hvilka i hufvudsak äro med
hvarandra lika lydande.
Upprepade gånger hafva, på sätt motionärerna jemväl erinrat, fram¬
ställningar hos’ Riksdagen gjorts om höjande af högsta delaktighets-
beloppet i folkskolelärarnes pensionsinrättning. Dessa framställningar
hafva emellertid städse af Riksdagen afslagits. Deremot har Riksdagen
behjertat de lägre aflönade folkskolelärarnes intressen genom att bereda
dem dels vid 1898 års riksdag ett andra ålderstillägg å 100 kronor och
dels vid 1900 års riksdag ett tredje ålderstillägg, likaledes å 100 kronor,
hvarjemte vid sistnämnda riksdag jemväl beslöts, att rätt till kofoder
skulle upphöra och begynnelselönen i stället höjas med 100 kronor till
700 kronor. Enligt dessa medgifvanden kommer numera hvarje folk¬
skolelärare att, sedan de tre ålderstilläggen intjenats, vinna högsta del¬
aktighet i pensionsinrättningen, nemligen för 1,000 kronor. För genom¬
förande af den ökade pensionering, som häraf blifver en följd, har det
ordinarie årliga 'anslaget till sagda pensionsinrättning måst höjas vid
1898 års riksdag med 50,000 kronor och vid 1900 års riksdag med
ytterligare 120,000 kronor. Enär pensionsinrättningens ekonomiska
ställning befunnits mindre tillfredsställande, nödgades Riksdagen der¬
jemte år 1898 till tryggande af densamma öka berörda anslag med
95,000 kronor utöfver ofvannämnda 50,000 kronor, hvadan den samman¬
lagda ökningen vid dessa tre riksdagar belöpt sig till 265,000 kronor.
Under sådana förhållanden synes man vara manad till största för¬
sigtighet vid bedömandet af frågor, som kunna innebära ytterligare
höjning af statens kostnader för folkskolelärarepersonalens pensionering.
Och att Riksdagen då skulle för de nu ifrågavarande lärarne vid högre
folkskolor, hvilkas antal är jemförelsevis ringa, och som ingalunda torde
vara de, som åtnjuta de högsta aflöningarna bland folkskolelärare¬
personalen, ställa i utsigt en sådan höjning, som motionärerna ifråga¬
satt, anser utskottet icke vara tillrådligt, helst någon utredning angående
de ökade kostnader, som af en dylik höjning skulle för statsverket upp¬
stå, icke föreligger. Då dertill kommer, att de högre folkskolorna icke
vunnit någon lifligare anslutning inom landet, utan blifvit ersatta med
andra skolformer, kan utskottet icke tillstyrka, att för ifrågavarande
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
27
lärares skull vidtages en åtgärd, som måliända skulle hafva till indirekt
följd en allmän höjning af delaktighetsbeloppet och derigenom högst
betydligt ökade utgifter för statsverket. Utskottet hemställer derför,
attj herr Söderbergs och herr Spånbergs ifråga¬
varande motioner icke må af Riksdagen bifallas.
6:o) Uti en den 15 sistlidne februari till Riksdagen aflåten pro¬
position (n:o 43) har Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen medgifva sådan
ändring i den för flottans pensionskassa gällande stat, att kammar-
skrifvarens lön, som, enligt nu gällande bestämmelser, efter 5 års tjenst¬
göring i samma grad ökades med 500 kronor, matte efter 10 års väl
vitsordad tjenstgöring i denna grad ökas med ytterligare 500 kronor,
att utgå och beräknas på samma sätt som det första ålderstillägget, eller
från och med året näst efter det, under hvilket den för ålderstilläggets
erhållande föreskrifna tjenstetid blifvit uppnådd.
Enligt hvad af det vid propositionen fogade statsrådsprotokoll
öfver sjöförsvarsärenden för nämnda dag inhemtas, har departements¬
chefen då föredragit en af direktionen öfver flottans pensionskassa till
Kongl. Maj:t stäld skrifvelse den 20 augusti 1900, deruti direktionen
gjort framställning om beredande af rätt till ett andra ålderstillägg för
den vid kassan anstälde kammarskrifvaren, och har departementschefen
härvid anfört, att enligt den af Kongl. Maj:t den 22 januari 1892 fast-
stälda stat för flottans pensionskassa tillkomme den vid kassan anstälde
kammarskrifvaren följande aflöningsförmåner: lön 1,200 kronor, tjenst -
göringspenningar 30Ö kronor samt, efter 5 års tjenstgöring, en tillökning
i lönen af 500 kronor. Samma förmåner hade tillkommit denne tjenste¬
man såsom kammarskrifvare vid amiralitetskrigsmankassan enligt den
före sistnämnda dag gällande staten för amiralitetskrigsmanskassan.
Vid den tidpunkt, då nyssnämnda stat för flottans pensionskassa
faststäldes, hade kammarskrifvaren vid kassan beträffande aflöningsför¬
måner varit likstäld med de vid flottans stationer anstälda kammar-
skrifvarne, livilka åtnjutit 1,200 kronor i lön och 300 kronor i tjenst-
göringspenningar samt varit berättigade till en lönetillökning af 500
kronor efter 5 års tjenstgöring. Härutinnan hade emellertid år 1899
skett en ändring, i det att kammarskrifvarne vid flottans stationer, på
grund af Riksdagens bifall till Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning,
tillerkänts rätt till ett andra ålderstillägg efter 10 års tjenstgöring.
Den nuvarande innebafvaren af kammarskrifvarebefattuingen vid
Ang. ett andra
ålderstillägg
åt kammar-
skrifvaren vid
flottans pen¬
sionskassa.
28
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Angående an¬
slagen under
pensionsstaten,
flottans pensionskassa, hvilken tjensteman utnämnts till sin befattning
den 16 november 1891, skulle, enligt hvad direktionen meddelat, derest
en dylik bestämmelse som den nyss angifna beträffande kammarskrifvare,
tillhörande flottans civilstat, vore på honom tillämplig, vara berättigad
till ett andra ålderstillägg från och med ingången af år 1902.
Med stöd af nu anförda förhållanden och på det att kammarskrifvaren
vid flottans pensionskassa måtte i förevarande hänseende blifva likstäld
med sina vederlikar vid flottan, hade direktionen hemstält, att åtgärder
måtte vidtagas för beredande af rätt till ett andra ålderstillägg å 500
kronor jemväl för kammarskrifvaren vid flottans pensionskassa.
Då Riksdagen år 1879 bifallit Kong]. Maj:ts framställning om
pensionsrätt för löntagare å amiralitetskrigsmanskassans stat, hade Riks¬
dagen dervid fäst det förbehåll, bland annat, att den för samma lön¬
tagare då gällande stat icke finge, hvad anginge beloppet af de till
dem utgående löner, tillökas eller förhöjas, med mindre Riksdagen med-
gåfve en sådan förändring. I följd häraf erfordrades, ehuru det nu
ifrågasatta ålders till ägget skulle, likasom öfriga aflöningsförmåner för
kassans tjenstemän, utgå af kassans medel, Riksdagens bifall för genom¬
förande af den utaf direktionen föreslagna förändringen.
Departementschefen hade vidare anfört, att han för egen del i lik¬
het med direktionen funne det vara billigt, att ifrågavarande tjensteman,
hvilken i öfrigt vore likstäld med de flottans civilstat tillhörande kammar-
skrifvarne och hvilkens tjenstgöring syntes vara fullt lika magtpåliggande
som desses, jemväl erhölle den förmån af ett andra ålderstillägg, som
numera tillkomme de sistnämnde.
Hvad i statsrådsprotokollet sålunda åberopats och anförts finner
utskottet utgöra fullt skäl för medgifvande, på sätt Kongl. Maj:t före¬
slagit, af ett andra ålderstillägg åt ifrågavarande tjensteman, och hem¬
ställer utskottet derför,
att Kongl. Maj:ts nu ifrågavarande framställning
må vinna Riksdagens bifall.
7:o) I afseende å öfriga anslag under pensionsstaten har någon
förändring icke föreslagits, och får utskottet hemställa,
att samtliga de anslag under pensionsstaten, i
afseende å hvilka förändring icke blifvit härofvan
ifrågasatt, må i riksstaten för år 1902 upptagas med
oförändrade belopp.
Statsutskottets Utlåtande N:o 11,
29
Allmänna indragningsstaten.
8:o) Uti två inom Riksdagen väckta, i afseende å yrkandet och
motiveringen lika lydande motioner hafva herr P. Hansson i motionen
n:o 12 inom Första Kammaren samt herr C. W. Hultstein i motionen
n:o 40 inom Andra Kammaren föreslagit, att Riksdagen måtte bevilja
förre godsegaren Fritluof Sandberg, nn boende i Helsingborg, skadestånd
för mot honom den 14 juni 1877 af benådad lifstidsfånge begånget våld
antingen en ersättning en gång för alla af 10,000 kronor eller ock en
årlig pension under hans återstående lifstid af 1,000 kronor.
I afseende å de skäl, motionärerna anfört till stöd för nämnda
framställning, tillåter sig utskottet hänvisa till sjelfva motionerna, af
hvilka den åt herr Hansson väckta är åtföljd af, förutom samma bilagor,
som förefinnas till herr Hultsteins motion, jemväl prestbetyg, utvisande,
bland annat, storleken af Sandbergs familj, äfvensom ransakningshand-
lingarna angående det mot Sandberg föröfvade öfvervåld.
Den af motionärerna uttalade grundsats, att, om staten återskän¬
ker en lifstidsfånge friheten, staten bör åtaga sig att ersätta all den
skada, som den benådade genom brottsliga handlingar kan komma att
tillfoga enskilda samhällsmedlemmar, kan utskottet icke tillerkänna
giltighet, enär dylika fångar icke torde lösgifvas, om icke deras visade
uppförande och andra omständigheter gifva tillräcklig anledning antaga,
att deras sinnesart vunnit erforderlig förbättring. Bland de skäl, som
motionärerna i öfrigt åberopat, anser utskottet, att någon, ehuru, enligt
utskottets mening, dock icke afgörande betydelse endast skulle möjligen
kunna tillmätas den omständighet, att Sandberg tillfogats de ifråga¬
varande skadorna under det att han i egenskap af tillsyningsman öfver
försvarslösa personer varit i tjenstutöfning stadd. Emellertid torde
den omständighet, att det icke befunnits erforderligt att tidigare än nu
skett framställa anspråk på godtgörelse derför utgöra tillräcklig anled¬
ning att icke nu, sedan mer än 23 år förflutit, från våldets undergående,
bevilja dylik godtgörelse. Utskottet får af dessa skäl hemställa,
att herr Hanssons och herr Hultsteins ifråga¬
varande motioner icke må af Riksdagen bifallas.
Angående två
inom Riks¬
dagen väckta
motioner.
30
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Ang. pension
åt förre arbeta¬
ren vid Oscar-
Fredrihborgs-
fästningsbygg-
nad J. It.
Bjurström.
[5.]
9:o) Kongl. Maj:t har i punkten 5 under denna hufvuatitel i stats¬
verkspropositionen föreslagit, att Riksdagen måtte medgifva, att vid
Oscar-Fredriksborgs fästningsbyggnad såsom bergsprängare förut anstälde
arbetaren Johan Richard Bjurström måtte under sin återstående lifstid å
allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension af 200 kronor
att utgå från och med början af år 1900.
Till statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden den 7 december
1900 har departementschefen i detta ärende anfört följande (sid. 58—60):
»Uti skrifvelse af den 6 mars innevarande år bar arméförvalt¬
ningen å fortifikations- och civila departementen, med tillstyrkan af
nådigt bifall, till Kongl. Maj:ts pröfning öfverlemnat en af chefen för
fortifikationen gjord underdånig framställning om beredande af pension
å allmänna indragningsstaten från och med innevarande år åt berg¬
sprängare^ Johan Richard Bjurström, hvilken genom olyckshändelse
blifvit svårt skadad under arbete för kronans räkning; varande härvid
fogade prest- och läkarebetyg för Bjurström samt en af vederbörande
arbetsbefälhafvare afgifven rapport om förloppet vid omförmälda till¬
dragelse.
Af dessa handlingar inhemtas hufvudsakligen:
att Bjurström, som är född den 26 april 1869 och gift, den 17
oktober 1899 erhållit anställning vid befästningsarbetena å Fredriks-
borgsplatån samt påföljande dag, då han jemte två andra bergsprängare,
af hvilka den ene, arbetsförman, varit sysselsatt med urbränning af
ett 4 fot djupt borrhål, blifvit svårt skadad i högra handen till följd
af att sprängskottet gått af, innan Bjurström hunnit aflägsna sig från
platsen;
att, enligt arbetsbefälhafvarens rapport om olyckshändelsen, orsa¬
ken till olyckan vore att tillskrifva Bjurströms misstag om tiden för
explosionens inträffande, enär han varit så uteslutande upptagen af
det arbete, som rörde urbränningen, att han icke beräknat den tid,
stubintråden hade att brinna, innan den var slut;
att, enligt intyg af underkirurgen vid serafimerlasarettet I. Lönn¬
berg, Bjurström vårdats å lasarettets kirurgiska afdelning från den 18
oktober till den 22 december 1899, hvarvid utrönts, att skottet träffat
insidan af högra handen, som söndersargats, så att endast tummen,
ehuru i något skadadt skick, kunnat vid amputation bibehållas, samt
att det qvarstående lyte, Bjurström lidit, utgjordes af förlust af hela
högra handen utom tummen, hvars rörlighet dock vore betydligt in-
Statsutskottets Utlåtande N:o It
31
skränkt, om ock dess kraft vore rätt god, till följd hvaraf med stöd
af de ungefärliga beräkningar, hvilka svenska olycksfallförsäkrings¬
bolag begagnade, Bjurströms invaliditetsgrad borde uppskattas till 40
å 50 procent af hans arbetsförmåga;
samt att chefen för fortifikationen uti sin underdåniga framställ¬
ning hemstält, att, då den olyckshändelse, hvaraf Bjurström drabbats,
synts hafva gjort honom till invaliditetsgrad jemförlig med en vid
Karlsborgs fästningsbyggnad förut anstäld arbetare August Johansson,
hvilken den 29 mars 1899 under arbete å Varberget blifvit skadad i
venstra benet, så att detsamma måst amputeras, pensionen för Bjur¬
ström måtte bestämmas till enahanda belopp, som vid senaste riksdag
föreslagits för bemälde Johansson, eller 300 kronor.
Uti häröfver infordradt utlåtande har statskontoret andragit, att,
enligt det vid nästföregående riksdag framlagda förslag till lag an¬
gående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbetet, arbets¬
givare skulle vara pligtig att efter vissa närmare angifna grunder
utgifva ersättning, der arbetare skadats till följd af olycksfall i arbetet
och han ej uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet sjelf ådragit sig
skadan. Sålunda skulle, om olycksfallet medfört för framtiden bestå¬
ende förlust eller minskning af arbetsförmågan, i ersättning utgifvas
en årlig lifränta, i förra fallet å 300 kronor och i senare fallet å det
lägre belopp, som svarade emot arbetsförmågans minskning. Derest
dessa grunder för arbetsgivares ersättningsskyldighet tillämpades på
nu föreliggande fall, syntes det statskontoret, som borde Bjurström
hafva att af staten påräkna en årlig lifränta af 150 kronor, hvilket
belopp statskontoret derför hemstälde, måtte af Riksdagen begäras
såsom pension åt Bjurström för hans återstående lifstid, att utgå från
och med 1900 års ingång.
På grund af hvad sålunda förekommit och då jag, vid det för¬
hållande att Bjurström genom berörda olyckshändelse mistat högra
handen, anser hans invaliditetsgrad böra uppskattas till något högre
procent af hans arbetsförmåga än den af statskontoret beräknade, men
jag å andra sidan icke kan till fullo biträda det af chefen för fortifika¬
tionen i ämnet afgifna förslag, får jag härmed i underdånighet hem¬
ställa, det Kong]. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen medgifva,
att vid Oscar-Fredriksborgs fästningsbyggnad såsom bergsprängare
förut anstälde arbetaren Johan Richard Bjurström må under sin åter¬
stående lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension
af 200 kronor, att utgå från och med början af år 1900.»
32
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Utskottet, som anser pension af statsmedel böra beredas ifråga¬
varande under arbete i statens tjenst genom olyckshändelse svårt
skadade arbetare, och som icke har något att emot pensionens före¬
slagna belopp erinra, hemställer,
att Kongl. Maj:ts nu ifrågavarande framställning
må vinna Riksdagens bifall.
Ang. pension 10:o) Uti punkten 6 under denna hufvudtitel har Kongl. Makt
mästaren j. J. föreslagit Riksdagen att medgifva, att smedsmästaren, föreståndaren
Lundberg.
[6- '
för Svea ingeniörbataljons smides-, fil- och plåtslagareverkstäder Johannes
Jonsson Lundberg måtte från och med månaden näst efter den, då han
blefve från sin befattning entledigad, under sin återstående lifstid åt¬
njuta pension från allmänna indragniugsstaten till belopp af 750 kro¬
nor årligen.
Till statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden den 21 decem¬
ber 1900 har departementschefen i detta ämne anfört följande:
»Hos Kongl. Maj:t har chefen för fortifikationen i underdånig
skrifvelse den 13 nästlidne november anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes
hos Riksdagen göra framställning om beviljande af pension å allmänna
indragningsstaten för smedsmästaren, föreståndaren för Svea ingeniör¬
bataljons smides-, fil- och plåtslagareverkstäder Johannes Jonsson Lund¬
berg, dervid nämnde chef, med bifogande af prest- och läkarebetyg
för Lundberg jemte intyg om hans ekonomiska ställning, samt under
erinran, att innevarande års Riksdag tillerkänt murmästaren vid Karls¬
borgs fästningsbyggnad N. J. Nilsson en pension af 750 kronor, mot¬
svarande hälften af hans kontanta aflöning, hemstält, att pensionen
för Lundberg, hvilken uppbure ett årligt arfvode af 1,800 kronor,
måtte föreslås till 900 kronor för år, att utgå från och med månaden
näst efter den, då han blefve från sin befattning entledigad.
Till stöd för denna framställning har chefen för fortifikationen
anfört, att Lundberg, som vore född den 8 april 1837 och således öfver
63 år gammal, i nära 24 år varit anstäld såsom föreståndare samt
lärare i smedsyrket vid ofvannämnda verkstäder med skyldighet att
äfven sjelf deltaga i alla förekommande arbeten; att han under denna
sin långa tjenstetid utbildat ett stort antal handtverkssoldater i smeds¬
yrket samt äfven i öfrigt varit staten till stor nytta vid fältingeniör-
materielens tillverkning och underhåll; att han af sitt arbetsbefäl er¬
hållit vitsord om framstående yrkesskicklighet, nit och pligttrohet i
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
33
sitt synnerligen ansträngande arbete samt om ett i allo hedrande upp¬
förande; att hans aflöning, som under de senaste elfva åren utgjort
1,800 kronor om året, icke möjliggjort några besparingar till skydd
mot nöd och bekymmer på ålderdomen, hvarför han, som jemväl haft
hustru att försörja, befunne sig i obemedlade omständigheter; samt att
utöfvandet af ofvanberörda verksamhet haft så menligt inflytande på
hans helsotillstånd, att han för framtiden vore otjenstbar.
Uti häröfver infordradt och den 22 sistlidne november afgifvet
underdånigt utlåtande har statskontoret anfört, att, då Lundberg numera
enligt vederbörande läkares intyg vore »utsliten och hädanefter otjenst¬
bar» samt dessutom befunne sig i obemedlade omständigheter, stats¬
kontoret ansåge staten böra lemna Lundberg något bidrag till underhåll
för hans återstående dagar, i följd hvaraf statskontoret, som likväl med
afseende å Lundbergs jemförelsevis korta tjenstetid funne hans pension
icke böra sättas till högre belopp än det, som beviljats förbemälde
Nilsson, eller 750 kronor, tillstyrkte propositions aflåtande till Riks¬
dagen om beviljande af pension åt Lundberg å sistnämnda belopp.»
På grund af hvad sålunda förekommit och staten, lika litet
som en enskild husbonde, torde kunna undandraga sig att lemna nödigt
underhåll åt en gammal och pligttrogen tjenare, sedan denne till följd
af ålder och sjuklighet icke vidare förmår att sjelf bidraga till sitt
uppehälle, har departementschefen, som ansåge pensionsbeloppet skä¬
ligen kunna sättas till det af statskontoret föreslagna, hemstält om af¬
låtande af nu förevarande framställning.
Ehuruväl Lundberg hvarken i afseende på lefnadsålder eller antal
tjenstår torde kunna anses hafva till fullo uppfylt betingelserna för
erhållande af pension, har likväl utskottet i betraktande af hans väl
vitsordade tjenstgöring samt med hänsyn dertill, att han numera är
otjenstbar, och detta förhållande, enligt hvad chefen för fortifikationen
upplyst, föranledts genom menligt inflytande på hans helsa af hans
verksamhet i statens tjenst, ansett sig böra tillstyrka, att pension måtte
med det af Kongl. Maj:t föreslagna belopp Lundberg beredas; och får
utskottet derför hemställa,
att Kongl. Maj:ts nu ifrågavarande framställning
må af Riksdagen bifallas.
ll:o) Kongl. Maj:t har i punkten 7 under denna hufvudtitel före¬
slagit Riksdagen medgifva, att länsmannen i Daga härad af Söderman¬
lands län Erik Adolf Ncesström måtto för sin återstående lifstid ä ull-
Bih. till Biksd. Prof. 11)01. 4 Sami. 1 A/d. 11 Uäft. 5
Ang. 'pension
för länsman¬
nen E. A.
Ncesström.
[7-]
34
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
manna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension af 900 kronor, att
utgå från och med månaden näst efter den, hvarunder han erhölle afsked.
Statsrådsprotokollet öfver civilärenden den 21 december 1900
innehåller i detta ämne följande (sid. 26—27):
Departementschefen föredrog en af länsmannen i Daga härad af
Södermanlands län Erik Adolf Nsesström till Kongl. Maj:t stäld, af
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i nämnda län med skrifvelse den 22
augusti 1990 insänd ansökning, att, enär han alltsedan den 1 oktober
1893 till följd af sjukdom varit tjenstledig och enligt ansökningen
bifogadt läkarebetyg på grund af kronisk sjukdom vore för all framtid
oförmögen att sköta sin tjenst, Kongl. Maj:t täcktes åt honom utverka
pension med vilkor att han från tjensten afginge.
Af handlingarne i ärendet inhemtades, att Nassström, som vore
född den 8 mars 1842, antagits till extra ordinarie landskontorist i
Södermanlands län den 16 februari 1874, befordrats till ordinarie lands¬
kontorist derstädes den 24 december 1878 samt utnämnts till sin nu
innehafvande länsmanstjenst den 25 september 1886; att han alltifrån
den 1 oktober 1893 åtnjutit ständig tjenstledighet på grund af sjuk¬
dom; samt att, enligt ett ytterligare af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
infordradt, utaf extra provinsialläkaren A. G. Nyblin den 18 september
1900 utfärdadt betyg, Nmsström på grund af den kroniska sjukdom,
hvaraf han lede, för all framtid vore oförmögen att sköta sin tjenst.
För egen de! hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande förordat bifall
till ansökningen, under framhållande, bland annat, att det vore uppenbart,
att tjensten skulle i betänklig grad lida af att år efter år uppehållas på
tillfälliga förordnanden, hvilket förhållande i särdeles hög grad framträdde
med afseende på en tjensteman, som lefde i den ständiga beröring med
allmänheten och så ingrepe i dess förhållanden som en länsman, att, då
vikarierna, hvilka åtnjöte ett ringa arfvode och följaktligen icke bibe-
hölle förordnandet längre än till dess något bättre erbjöde sig, måste
ofta ombytas, den tillsyn om ordning och fullgörande af gällande före¬
skrifter, som ålåge länsmannen, blefve ojemn och slapp, samt att, då
vikarierna saknade den erfarenhet i behandlingen af förekommande
ärenden, som endast genom en längre tids praktik kunde vinnas, de
ej heller kunde för befolkningen lemna det stöd och den ledning, som
önskvärd! och vigtigt vore.
Efter härå erhållen remiss hade statskontoret inkommit med ut¬
låtande af den 21 september 1900 och deruti — jemte meddelande, att
aflöningsförmånerna vid ifrågavarande länsmanstjent utgjordes af lön
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
35
900 kronor, deraf boställsförmån, uppskattad till 810 kronor, tjenst-
göringspenningar 600 kronor och expensmedel 100 kronor — då genom
de företedda läkarebetygen finge anses vederbörligen styrkt, att sökan¬
den vore för all framtid urståndsatt att sköta sin tjenst, och då det icke
kunde vara med det allmännas intresse förenligt, att länsmanstjensten
under en tid af omkring åtta år, som återstode till dess sökanden i
författningsenlig ordning kunde afgå med pension å allmänna indrag-
ningsstaten, uppebölles af vikarie med otillräcklig aflöning, med fästadt
afseende jemväl å hvad Kongl. Maj:ts befallningshafvande i ärendet
anfört, hemstält, det täcktes Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen att åt läns¬
mannen Nmsström för hans återstående lifstid å allmänna indragnings-
staten bevilja en årlig pension af 900 kronor att utgå från och med
månaden näst efter den, hvarunder afsked från tjensten blefve honom
beviljadt.
Enär det, på sätt Kongl. Maj:ts befallningshafvande framhållit,
torde vara synnerligen olämpligt, att en länsmans tjenstebefattning
varder under den långa tid af ej mindre än åtta år, som återstår innan
Nsesström kan blifva berättigad till pension, uppehållen af tillfälliga
vikarier, anser utskottet pension böra redan nu Nsesström beredas.
Visserligen är han, enligt hvad utskottet inhemtat, nu berättigad att
från civilstatens pensionsinrättning erhålla afkortad pension med 450
kronor, men då, jemlikt § 11 af det för pensionsinrättningen den 9
juni 1899 utfärdade förnyade reglemente, sagda pension icke kommer
att utgå, ifall något underhåll af statsmedel beredes honom, lärer det
icke kunna undvikas, att åt Nsesström måste i sin helhet å indragnings-
staten anvisas en pension till det belopp, att han må finna med sin
fördel förenligt att afgå ur tjensten. Utskottet hemställer derför,
att Kong]. Maj:ts nu ifrågavarande framställ¬
ning må vinna Riksdagens bifall.
12:o). Kongl Maj:t har vidare under denna hufvudtitel föreslagit
Riksdagen, uti punkten 8, att medgifva, att förre ombudsmannen vid
statens jern vägsbyggnader, vice häradshöfdingen Johan Olof Emil Gustaf
Olai’ enka Selma Petronella Olåt, född Lindwall, och deras dotter Ingrid
Ylfva Gustava måtte från allmänna indragningsstaten från början af år
1901 åtnjuta, den förra, så länge hon förblefve enka, en årlig
pension af 500 kronor, och den senare, till dess hon uppnådde aderton
Ang. 'pension
åt förre om-
budsmannen
J. O. E. G.
Olai’ enka och
dotter.
[8-]
86
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
år eller, om hon dessförinnan trädde i gifte, till dess sådant skedde,
ett årligt understöd af 100 kronor.
Sistomförmälda statsrådsprotokoll innehåller härom följande:
Departementschefen föredrog en till Kongl. Maj:t ingifven skrift,
deruti förre ombudsmannen vid statens jernvägsbyggnader, vice härads-
höfdingen Johan Olof Emil Gustaf Olai’ enka, Selma Petronella Olai,
född Lindwall, med bifogande af dödsattest samt, i bestyrkt afskrift,
prestbevis och bouppteckning efter mannen med flere handlingar, an¬
hållit, att, då hon saknade medel att försörja sig och en omyndig dotter,
henne måtte beredas något understöd af allmänna medel.
Af de ingifna handlingarne i ärendet inhemtades, att Olai aflidit
den 2 juni 1900 till följd af ryggmergstvinsot (tabes dorsalis); att
han efterlemnat, utom enkan, fyra barn, deribland omyndiga dottern
Ingrid Ylfva Gustafva, född den 17 juni 1884; att enligt den efter Olai
upprättade bouppteckning, hvaraf framginge, att enkan Olai vunnit
boskilnad från sin man, tillgångarne i mannens bo värderats allenast
till 142 kronor 50 öre, under det att skulderna upptagits till 25,869
kronor 35 öre; att, enligt intyg af vederbörande pastorsembete och
roteman i Stockholm, enkan Olai, som vore född den 27 juli 1847,
befunne sig i obemedlade omständigheter; samt att enkan Olai icke
innehade pension eller åtnjöte annat understöd.
Öfver berörda ansökning hade jernvägsstyrelsen den 25 sistlidne
oktober afgifvit infordradt utlåtande och dervid yttrat, att Olai, hvilken
den 21 december 1864 antagits i statens tjenst, den 1 november 1869
blifvit anstäld som juridiskt ombud vid statens jernvägsbyggnader, i
hvilken befattning han i främsta rummet haft att ombesörja de rätte¬
gångar samt liqvidations-, lagfarts- och andra ärenden, som erfordrats
för törvärfvandet åt staten af eganderätt till den mark, hvaröfver jern-
vägen skulle framgå. Då denna tjenst, till följd af det af 1886 års
Riksdag vid beviljande af anslag för stambanans genom Norrland fort¬
sättning uppstäda vilkor angående skyldighet för landsting, kommuner
eller enskilde att kostnadsfritt upplåta den för jernvägen erforderliga
mark eller lemna ersättning för kostnaderna för markens förvärfvande,
indragits, hade Olai, som till följd af sin omförmälda sjukdom varit ej
blott oförmögen att sköta sin ombudsmannabefattning, utan ock i
i väsentligaste man inskränkt till förmågan att i öfrigt försörja sig
med arbete, med anledning af derom utaf Kongl. Maj:t, på hemställan
af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, gjord framställning, af 1888 års
Riksdag beviljats pension till belopp af 2,000 kronor. Till stöd för
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
37
sin berörda hemställan om pensionens beviljande hade väg- och vatten-
byggnadsstyrelsen hufvudsakligen anfört, att indragningen af Olai’ be¬
fattning till följd af omständigheter, som icke gerna kunnat förutses
eller beräknas, vore för honom så mycket mera känbar, som den långa
tid, hvarunder han egnat sig åt statens jern vägsbyggnader, utan att
kunna i anseende till den mängd resor, som vore en följd af tjensten,
utöfva annan tjensteverksamhet, skulle hafva varit mer än tillräcklig
för att på annat håll bereda honom en tryggad ställning i statens tjenst;
att Olai’ tjenst varit i kanske högre grad än någon annan juridisk be¬
fattning ansträngande till följd af de resor tjensten kräft, i synnerhet
under den tid, då jernvägsarbetena i Norrland samtidigt bedrifvits å
två från hvarandra aflägsna och icke med jernväg förenade distrikt;
att dessa resor antagligen vore en orsak till den svåra sjuklighet,
hvaraf Olai lede; samt att Olai vid utförande af de honom anförtrodda
göromål och förättningar ådagalagt ej mindre flit och skicklighet än
äfven redbarhet, ordning och nit.
Då af den vid Olai frånfälle upprättade bouppteckning framginge,
att skulderna med högst afsevärdt belopp öfverstigit tillgångarne, samt
dertill komme, att enkan Olai, enligt ansökningen bilagda intyg, icke
uppbure pension eller åtnjöte annat understöd, utan befunne sig i full¬
komligt medellösa omständigheter samt sålunda helt och hållet saknade
tillgångar till nödtorftig försörjning, hade jern vägsstyrelsen ansett sig böra
hemställa, det täcktes Kongl. Maj:t — med fästadt afseende såväl å
Olai’ ansträngande och väl vitsordade verksamhet i statens tjenst som
å den bekymmersamma belägenhet, hvari hans efterlefvande hustru
genom hans bortgång försatts — till nästsammanträdande Riksdag
aflåta proposition om beviljande åt enkan Olai af årligt understöd till
ett skäligen ansedt belopp af 600 kronor, att utgå från och med år
1901 och så länge hon lefde ogift.
I sammanhang härmed hade jernvägsstyrelsen erinrat, att, sedan
förre materialförvaltaren vid statens jern vägsbyggnader B. Fredriksson,
hvilken samtidigt med Olai vid 1888 års Riksdag erhållit pension till
belopp af 1,800 kronor, den 31 augusti 1889 aflidit, hans efterlemnade
enka, på Kongl. Maj:ts framställning, af 1890 års Riksdag tillerkänts
årlig pension till belopp af 400 kronor.
Efter remiss både statskontoret uti utlåtande den 30 november
1900 med afseende å hvad upplyst blifvit, ansett sig kunna äfven för
sin del biträda jernvägsstyrelsens nyssnämnda hemställan.
På grund af hvad i ärendet förekommit har statsrådet hemstält
att af Riksdagen måtte äskas pensioner åt enkan Olai å 500 kronor
38
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Ang. pension
åt lands-
kanslisten
F. Kjerrman.
och åt hennes ofvanförmälda omyndiga dotter å 100 kronor, att utgå
under de i förslaget närmare angifna vilkor.
Utskottet finner sig af den i ärendet lemnade utredning ega an¬
ledning tillstyrka beviljande af en pension å 500 kronor till enkan
Olai, hvaremot, i betraktande af att dottern Ingrid Ylfva Gustava Olai
under nästkommande juni månad uppnår en ålder af 17 år och alltså
torde kunna i väsentlig mån bidraga till sin egen försörjning, någon
pension — hvilken Kongl. Maj:t ifrågasatt skola efter 100 kronor om
året under högst ett och ett hälft år till henne utgå — icke synts
skäligen böra henne beviljas. Utskottet hemställer derför,
att Kongl. Maj:ts nu ifrågavarande framställning
må på det sätt bifallas, att Riksdagen medgifver, att
förre ombudsmannen vid statens jernvägsbyggnader,
vice häradshöfdingen Johan Olof Emil Gustaf Olai’
enka Selma Petronella Olai, född Lindwall, må från
allmänna indragningsstaten från början af 1901 åtnjuta,
så länge hon förblifver enka, en årlig pension af
500 kronor.
13:o). Uti en till Riksdagen den 22 februari 1901 afbiten pro¬
position (n:o 55) har Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen medgifva, att
landskanslisten i Stockholms län Ferdinand Kjerrman måtte för sin
återstående lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension
af 1,000 kronor att utgå från och med månaden näst efter den, hvar¬
under han erhölle afsked.
Enligt hvad statsrådsprotokollet öfver civilärenden för nämnda
dag utvisar, har departementschefen då föredragit en af landskanslisten
i Stockholms län Ferdinand Kjerrman till Kongl. Maj:t stäld, af Kong].
Maj:ts befallningshafvande i nämnda län med skrifvelse den 18 januari
1901 insänd ansökning, att till Riksdagen måtte aflåtas proposition om
beviljandet åt sökanden af en årlig pension å 1,000 kronor att utgå
från och med den dag han erhölle afsked från landskanslisttjensten.
Af handlingarne i ärendet inhemtades: att Kjerrman, som vore
född den 23 mars 1827, den 31 oktober 1873 erhållit förordnande att
förestå en landskauslisttjenst i Stockholms län och den 2 december
1878 konstituerats till ordinarie landskanslist derstädes; att enligt ett
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
39
af legitimerade läkaren T. Sekneider den 4 december 1900 utfärdadt,
betyg Kjerrman, som den 3 augusti 1896 träffats af slaganfall, fort¬
farande iede af högersidig förlamning, som med all säkerhet gjorde
honom oduglig till tjenstgöring för all framtid; att Kjerrman, enligt hvad
Kongl. Maj:ts befallningshafvande vitsordat, under den tid han tjenst-
gjort städse med ordning och nit skött sina ganska trägna åligganden;
samt att hans aflöning, utgörande 1,000 kronor i lön och ålderstillägg
samt 500 kronor i tjenstgöringspenningar, icke satt honom i tillfälle
att göra några afsevärda besparingar för sin ålderdom.
För egen del hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande visserligen
funnit de i gällande författningar stadgade vilkor för rättighet till pen¬
sions erhållande icke i afseende å Kjerrman vara i allo uppfylda, men
ansett ett sådant särskildt fall här föreligga, då undantag från de vanliga
reglerna borde medgifvas, mindre af hänsyn till Kjerrman sjelf, hvilken
alltifrån den 3 augusti 1896, då hans otjenstbarhet börjat, författnings¬
enligt uppburit och fortfarande vore berättigad att uppbära lön och ålders¬
tillägg med tillsammans 1,000 kronor, och för hvilken det kunde vara lik¬
giltigt, om detta belopp utginge under lönetitel eller såsom pension, än
för tjenstens uppehållande, i det nemligen de till landskanslistbefatt-
ningen hörande tjenstgöringspenningar, 500 kronor, icke kunde anses
utgöra tillfyllestgörande ersättning för de med tjensten förenade göro-
målen, hvilka kräfde arbete å tjensterummet minst fem timmar om
dagen, och det vore obilligt mot den person, hvilken sedan slutet af
år 1896 uppehållit tjensten, om han skulle nödgas ännu längre afvakta
befordran och åtnöja sig med det ringa arfvode, som hittills lemnats
honom, likasom helt visst afsevärda svårigheter med hänsyn till
tjenstens uppehållande skulle uppstå, derest han undandroge sig att
mottaga förlängdt vikariatsförordnande; och hade på grund deraf
Kongl. Maj:ts befallningshafvande hemstält, att Kongl. Maj:t täcktes
hos Riksdagen göra framställning om beviljande åt Kjerrman af den
sökta pensionen.
Efter härå erhållen remiss hade statskontoret inkommit med
utlåtande af den 24 nästlidne januari och deruti, ehuru Kjerrman icke
ännu hunnit den tjensteålder, som enligt kongl. bref den 1 juni 1877
vore jemte uppnådda 65 års lefnadsålder föreskrifven såsom vilkor för
civile embete- och tjenstemäns rätt till pension å allmänna indragnings-
staten, likväl, med afseende å hvad i ärendet förekommit och Kongl.
Maj:ts befallningshafvande anfört, tillstyrkt proposition till Riksdagen
om beviljande af pension för landskanslisten Kjerrman till ett belopp,
motsvarande den lön jemte ålderstillägg, som Kjerrman enligt gällande
40
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Ang. en inom
Andra Kam¬
maren väckt
motion.
stat och kong!, brefvet den 8 februari 1889 åtnjöte, att utgå från och
med månaden näst efter den, hvari afsked från landskanslistbefattningen
blefve Kjerrman beviljadt.
Med afseende å hvad sålunda förekommit har statsrådet tillstyrkt
aflåtande af nu förevarande proposition.
Enär, på sätt Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms
län framhållit, det under närvarande förhållanden torde för Kjerrman
vara likgiltigt, huruvida det belopp af 1,000 kronor, som han i egen¬
skap af landskanslist årligen af staten erhåller, utgår under lönetitel
eller i form af pension, samt enär utskottet icke kan finna, vare sig
att någon afsevärd olägenhet förorsakas genom att hans befattning blir
genom vikarie uppehållen eller att någon svårighet lärer uppstå att
finna kompetent person, som är villig att mot åtnjutande af tjenst-
göringspenningarna och utsigt till befordran förrätta tjensten, anser
utskottet sig icke kunna förorda, att Kjerrman måtte redan nu, efter
endast något mer än 27 tjenstår, beredas pension, och hemställer derför,
att Kongl. Maj:ts nu förevarande framställning
icke må vinna Riksdagens bifall.
14:o.) Uti en inom Riksdagens Andra Kammare väckt, till
utskottet hänvisad motion (n:o 26) har herr H. Sandén föreslagit, att
Riksdagen måtte till kronofogden Axel Johan Bergmarks enka, Maria
Helena Bergmark, född Möller, bevilja en årlig lifstidspension af fem¬
hundra kronor, motsvarande hvad af kronofogdeenkor i allmänhet åt-
njötes från civilstatens enke- och pupillkassa, att utgå från början af
innevarande år.
I afseende å motiveringen till förslaget får utskottet hänvisa
till sjelfva motionen.
Utskottet har icke kunnat finna, att i förevarande fall sådana
ömmande omständigheter föreligga, som plägat för Riksdagen utgöra
anledning att undantagsvis bevilja pension åt dertill icke berättigade
enkor. Af motionärens uppgifter framgår nemligen, bland annat, dels
att enkan Bergmark varit kronofogden Bergmarks hustru i dennes andra
gifte, hvilket ingåtts efter det kronofogden Bergmark redan erhållit
afsked från sin tjenst med rätt till pension å allmänna indragnings-
staten, dels att hon icke är alldeles utan existensmedel, enär hon eger
draga afkomsten af ett kapital å 10,000 kronor och dels att makarne
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
41
Bergmarks äktenskap synes hafva varit barnlöst. På grund häraf och
med hänsyn till hvad i öfrigt i ärendet upplysts, får utskottet hemställa,
att herr Sandéns nu ifrågavarande motion icke
må af Riksdagen bifallas.
15:o.) Uti en > inom Riksdagens Andra Kammare väckt motion Ang. en inom
(n:o 58), hvilken blifvit till utskottet hänvisad, har herr Th. Nordström
i Stockholm föreslagit, att Riksdagen ville åt yrkesinspektören Gustaf motion.
Uhr bevilja en pension att, under Uhrs återstående lifstid, med ett
årligt belopp af 2,000 kronor utgå på allmän indragningsstat från och
med månaden efter den, hvarunder Uhr blefve från yrkesinspektörs-
befattningen entledigad.
Till stöd för denna framställning har motionären anfört följande.
Som bekant, hade för sin del 1889 års Riksdag antagit förslag
till lag angående skydd mot yrkesfara. Lagen, som utkommit den 10
maj samma år, hade trädt i kraft den 1 juli 1890. Dessförinnan skulle
emellertid de tre yrkesinspektörer tillsättas, som skulle tillhandagå
industriidkare med råd och upplysningar till främjande af lagens syfte
samt äfven eljest öfvervaka lagens efterlefnad. Desse män, hvilkas
aflöning Riksdagen bestämt till 5,000 kronor för år jemte rese- och
traktamentsersättning efter1 reglementets 4 klass, måste naturligen
ega ej blott goda teoretiska kunskaper, utan äfven en omfattande
praktisk erfarenhet, derest de skulle kunna ernå det inflytande, som
vederborde.
Bland dem, som anmält sig till erhållande af förordnande å yrkes-
inspektörstjenst, hade äfven varit ingeniör Gustaf Uhr.
Af de sakkunnige, som på uppdrag af dåvarande statsrådet och
-chefen för kongl. civildepartementet haft att upprätta förslag till yrkes-
inspektörstjensternas besättande, hade Uhr enhälligt ansetts böra i första
rummet förekomma och placeras i Stockholm, der svårigheterna vid
inspektionens utöfvande ansetts vara störst. Uhr hade vid denna tid¬
punkt arbetat som konsulterande ingeniör och hade i Lindesberg inrättat
en af landets industriidkare mycket anlitad konstruktionsbyrå, som helt
säkert jemte den verksamhet Uhr i öfrigt utöfvade såsom ledare af an¬
läggningar af fabriker, valsverk, hyttor m. m. hade inbragt honom en
större inkomst än den lön, han såsom yrkesinspektör fått uppbära. Uhr
hade emellertid varit besjälad af ett ovanligt lifligt intresse just för den
B\h. till Riksd. Prat. 1901. 4 Sami. 1 Afd, 11 Höft. 6
42
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
sak, han såsom yrkesinspektör skulle tjena, och hade derför satt de
större inkomsterna i andra rummet.
Den 12 oktober 1889 hade Uhr förordnats att vara yrkesinspektör
med placering i Stockholm och hade derefter, med undantag af den
tid han måste för sjukdom derifrån afstå, alltjemt utöfvat sitt kall med
allra största intresse och nit.
På senare tid hade emellertid den nitiske och skicklige mannen
angripits af sjukdom, som för framtiden gjorde honom i det närmaste
oförmögen till arbete. Uhr hade nemligen till följd af tuberkulos inflamma¬
tion blifvit stel i högra knäleden och venstra höftleden, enligt hvad ett
vid motionen fogadt läkarebetyg närmare utvisade, hvadan han endast
kunde ligga eller, stödd mot kryckor, stå och något litet gå, men sitta
kunde han icke. Det vore sålunda faktiskt omöjligt för honom att fullgöra
en yrkesinspektörs tjensteåligganden, och jemväl utsigterna för honom
att på annat sätt förvärfva uppehälle för sig och sin familj vore väsent¬
ligen afstängda. Han hade derför hos Kong!. Maj:t anhållit, att Kongl.
Maj:t ville vidtaga åtgärd för beredande åt honom under hans återstående
lifstid af årlig pension, att utgå, sedan han erhållit entledigande från
sin innehafvande yrkesinspektörsbefattning. Kongl. kommerskollegium
och kongl. statskontoret, häröfver hörda, hade båda tillstyrkt Uhrs
begäran, hvarvid statskontoret, i betraktande af den relativt korta
tid, Uhr tjenat staten, föreslagit ett belopp af 2,000 kronor i stället
för hvad kommerskollegium ansett lämpligt, nemligen två tredjedelar
af hans årsarfvode eller 3,333 kronor 33 öre. Kongl. Maj:t hade
emellertid enligt beslut den 31 december 1900 funnit Uhrs framställ¬
ning icke till någon Kongl. Maj:ts vidare åtgärd föranleda.
Uhr vore född den 21 november 1845, och enligt vid den ofvan-
berörda ansökningen fogadt intyg, innehade Uhr en personlig för¬
mögenhet, som under de senaste åren i medeltal lemnat en årsafkast-
ning af 2,187 kronor. Hans familj utgjordes af hustru och fyra döttrar,
den äldsta 18 och den yngsta 1 år.
Ehuru icke kunde sägas, att absolut nöd vore för Uhr och hans
familj för handen, vid det förhållande, att han egde ofvanberörda in¬
komst, hvilken dock icke vore alldeles gifvet säker, enär den,
såsom härflytande från aktier i industriella företag, vore af konjunk¬
turer beroende, syntes dock med fog kunna sägas, att Uhr vore i fullt
behof af något understöd i form af pension.
Dessutom syntes det ur statens egen synpunkt och med fästadt
afseende å vigten deraf, att yrkesinspektörstjensterna med full sak¬
kunskap, nit och oveld upprätthölles, vara fullt lämpligt och rigtigt
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
43
att nu, då första gången fråga om pension åt en yrkesinspektör före-
låge, bevilja sådan.
Yrkesinspektörernas aflöning vore visserligen anvisad på extra
stat, men dock borde dessa tjenstemän kunna ega grundad förhoppning
att, der de sig väl förhållit, kunna erhålla pension, då de för ålder eller
sjukdom måste afgå från sin befattning. Funnes ej sådan förhoppning,
torde allt större och större svårighet uppstå att till yrkesinspektörer
erhålla fullt lämpliga personer, helst den med befattningen förenade
aflöning måste anses vara ganska låg i förhållande till de kraf på
tekniska insigter och erfarenhet, som måste ställas på befattningens
innehafvare. Yrkesinspektörerna måste vidare redan vid antagandet
vara erfarne män. Denna egenskap måste i regel förvärfvas inom den
privata praktiken, hvaraf följde, att de först vid mognare år kunde
komma i statens tjenst; och då deras sysselsättning kräfde större rör¬
lighet än de flesta andra civila statstjenares, borde deras tjenstetid icke
kunna utsträckas till en lika hög ålder som de flesta andra civila
tjenstemäns.
På grund således ej blott af de ömmande förhållanden, som, be¬
träffande Uhr, måste anses förefinnas, utan äfven med hänsyn till statens
eget intresse, framstälde motionären ifrågavarande förslag.
På grund af de skäl motionären anfört, finner utskottet sig böra
biträda framställningen om att åt Uhr måtte, såsom jemväl kommers¬
kollegium och statskontoret förordat, beredas pension å allmänna indrag-
ningsstaten. I afseende på pensionens belopp synes, i betraktande af,
å ena sidan, Uhrs korta tjenstetid, och å den andra, dels de förelig¬
gande synnerligen ömmande omständigheterna, dels ock Uhrs nitiska
och skickliga verksamhet i yrkesinspektionens tjenst under de första
för denna institutions framtida utveckling betydelsefulla åren närmast
efter dess införande i vårt land, detsamma lämpligen kunna bestämmas
till 1,500 kronor.
Utskottet hemställer derför,
att Riksdagen, med bifall till herr Nordströms
förevarande motion, måtte åt yrkesinspektören Gustaf
Uhr bevilja en pension att, under Uhrs återstående
lifstid, med ett årligt belopp af 1,500 kronor utgå från
allmänna indragningsstaten från och med månaden
♦ efter den, hvarunder Uhr varder från yrkesinspektörs-
befattningen entledigad.
Ang. pension
åt konsistorie¬
notarien E. R.
Henschen.
[9.]
44 Statsutskottets Utlåtande N;o 11.
16:o.) Kongl. Maj:t har i statsverkspropositionen under denna
hufvudtitel uti punkten 9 föreslagit Riksdagen, att notarien hos dom¬
kapitlet i Upsala Erik Rudolf Henschen måtte från och med månaden
näst efter den, i hvilken afsked från konsistorienotariebefattningen
blefve honom beviljadt, under sin återstående lifstid å allmänna indrag-
ningsstaten uppbära en årlig pension till belopp af 4,000 kronor.
Enligt statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 21 decem¬
ber 1900 har departementschefen då föredragit en af domkapitlet i
Upsala i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 26 september 1900 gjord fram¬
ställning, det täcktes Kongl. Maj:t genom proposition till Riksdagen
bereda konsistorienotarien, filosofie doktorn Erik Rudolf Henschen en
årlig pension af allmänna medel till belopp af 4,000 kronor från den
dag han uppå derom skeende ansökan erhölle afsked från innehafvande
befattning; varande infordradt utlåtande i detta ärende afgifvet af
statskontoret.
Departementschefen har vidare anfört, att af prestbetyg och läkare¬
intyg, det senare utfärdadt den 22 september 1900, äfvensom af öfriga
vid domkapitlets skrifvelse fogade handlingar inhemtades: att'Henschen,
som vore född den 3 oktober 1823, efter aflagd filosofie kandidatexamen
tjenstgjort från och med hösttermin 1847 till och med vårterminen 1853
såsom lärare vid dåvarande katedralskolan i Upsala; att han den 30
september sistnämnda år erhållit konstituorial såsom amanuens vid Upsala
domkapitel och den 5 juli 1867 konstituerats till notarie derstädes,
hvarefter notarietjensten af honom tillträdts den 1 maj 1869, sedan han
alltifrån den 1 juni 1858 på förordnande uppehållit den med samma
tjenst förenade uppbördsbefattning och kassaförvaltning äfvensom delvis
bestridt öfriga göromål; samt att Henschen i följd .af tilltagande sjuk¬
lighet (neurasteni), yttrande sig i svindelanfall och rubbningar af hjertats
verksamhet, ej utan vådliga följder för sitt helsotillstånd kunde fort¬
farande sin tjenst bestrida. 0 i
I ofvannämnda utlåtande hade statskontoret, under åberopande af
hvad i detta embetsverks den 24 november 1893 och den 29 november
1895 aflåtna utlåtanden i anledning af då gjorda framställningar om
beredande af pension för Henschen blifvit anfördt, tillstyrkt bifall till
hvad domkapitlet nu hemstält, dock att pensionen för Henschen borde
föreslås att utgå från och med månaden näst efter den, i hvilken afsked
blefve honom beviljadt.
Angående förut gjorda framställningar om beredande af pension
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
45
•för Henschen inhemtades enligt hvad departementschefen erinrat, af
protokollen vid riksmötena åren 1894 och 1896 äfvensom af öfriga
tillgängliga handlingar följande.
Sedan domkapitlet i Upsala uti skrifvelse den 25 oktober 1893
gjort hemställan om utverkande af årlig pension till belopp af 4,000
kronor för Henschen, hade statskontoret uti infordradt utlåtande den
24 november samma år anfört: då, såsom af handlingarna framginge,
Henschen uppnått 70 års ålder och varit under 46 år anstäld i de all¬
männa läroverkens och domkapitlets tjenst, hade han alltså fullgjort
samma vilkor för pensionsrätt å allmänna indragningsstaten, som för
civile embete- och tjenstemän i allmänhet blifvit i äldre, ännu gäl¬
lande författningar i detta ämne föreskrift, med anledning hvaraf, och
då Henschens långvariga tjenstgöring hos domkapitlet i Upsala blifvit
■synnerligen fördelaktigt vitsordad, statskontoret ansåge honom vara
välförtjent af att vid afskedstagandet komma i åtnjutande af pension
af statsmedel, beträffande hvilken pensions belopp statskontoret, med
-afseende å de ifrågavarande befattning åtföljande aflöningsförmåner och
öfriga omständigheter, som dervid borde komma i betraktande, icke
hade något att erinra mot hvad domkapitlet föreslagit.
Hos 1894 års Riksdag hade Kong]. Maj:t härpå gjort framställ¬
ning om beviljande af pension för Henschen å allmänna indragnings-
stateu till belopp af 4,000 kronor.
Statsutskottet vid nämnda riksdag hade i afgifvet utlåtande anfört,
att, enär af konsistorienotariernas tjensteinkomster den största delen
utgjordes af sportler och uppbördsprovisioner och endast en mindre
del utginge från statsverket samt, hvad särskilt beträffade de inkomster,
som vore förenade med Henschens tjenst, dessa syntes hafva vant till¬
räckliga att dermed jemväl bereda honom försörjning å ålderdomen,
derest han skulle önska att vid framskriden ålder från tjensten afgå,
utskottet icke funnit skäl tillstyrka den föreslagna pensionens bevil¬
jande, hvarför utskottet hemstält, att Kongl. Maj:ts berörda framställ¬
ning icke måtte af Riksdagen bifallas.
Elfva bland utskottets ledamöter hade i afgifven reservation
åberopat, att Riksdagen under likartade förhållanden år 1877 beviljat
åt konsistorienotarien J. Friedleif 3,000 kronor i årlig pension, samt
ansett, att utskottet bort hemställa, det Kongl. Maj:ts proposition måtte
på det sätt bifallas, att Henschen förklarades berättigad att från och
med månaden näst efter den, i hvilken afsked från konsistorienotarie¬
befattningen blefve honom beviljadt, under sin återstående lifstid upp-
46 Statsutskottets Utlåtande Nio 11.
bära årlig pension å allmänna indragningsstaten till belopp af 3,000
kronor.
Efter det Första kammaren, med afslag åt utskottets hemställan,
bifallit det förslag, som innefattades i berörda reservation, men Andra
Kammaren deremot bifallit utskottets hemställan, hade frågan vid före¬
tagen gemensam omröstning fått den utgång, att Riksdagen med 217
röster mot 134 besluta att icke bifalla Kongl. Maj:ts framställning i
ämnet.
I skrifvelse den 2 oktober 1895 hade domkapitlet gjort förnyad
framställning om åtgärder för beredande af årlig pension för Henschen
till belopp af 4,000 kronor, till hvilken framställning statskontoret uti
den 29 november 1895 afgifvet utlåtande tillstyrkt bifall; hvarefter
vid 1896 års riksdag inom Första Kammaren väckts motion om be¬
viljande åt Henschen af en årlig pension å 4,000 kronor. Sedan stats¬
utskottet på anförda skäl hemstält, att motionen ej måtte af Riksdagen
bifallas, men 10 reservanter inom utskottet förenat sig om en hem¬
ställan af samma innehåll, som innefattats i omförmälda, inom stats¬
utskottet vid 1894 års riksdag afgifna reservation, hade denna reser¬
vanternas hemställan af Första Kammaren bifallits, hvaremot Andra
Kammaren besluta att ej bifalla det väckta förslaget om beredande af
pension åt Henschen. Vid företagen gemensam omröstning hade Riks¬
dagen med 227 röster mot 138 beslutit att icke bifalla ifrågavarande
förslag.
Under erinran, att konsistorienotarien Henschen uppnått en ålder
af 77 åf och i sammanlagdt 53 år varit anstäld i statens tjenst samt
numera vore genom sjukdom och ålder urståndsatt att, utan vådliga
följder för sitt helsotillstånd, uppehålla den ansträngande konsistorie-
notarietjensten i erkestift^, att Henschens långvariga tjenstgöring
blifvit af tre erkebiskopar äfvensom af domkapitlet i Upsala synnerligen
väl vitsordad samt att det på grund af berörda omständigheter syntes
vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande, att Henschen icke
i afseende å pension komme i en ofördelaktig undantagsställning gent
emot statens civile tjensteman i allmänhet, har statsrådet hemstält om
aflåtande af nu ifrågavarande proposition.
Med hänsyn till hvad sålunda till stöd för ifrågavarande fram¬
ställning blifvit i statsrådsprotokollet åberopadt och anfördt, anser ut¬
skottet, att pension af statsmedel bör Henschen beredas, hvilken pen¬
sion torde, i betraktande af att Riksdagen år 1877 under likartade
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
47
förhållanden beviljade en årlig pension å 3,000 kronor åt konsistorie¬
notarien J. Friedleif, böra bestämmas till sistnämnda belopp, hvilket
också är det, som, då frågan om pension åt Henschen förut hos Riks¬
dagen förekommit, blifvit af Första Kammaren beviljadt, och derefter
utgjort föremål för gemensam omröstning. Utskottet hemställer derför,
att Riksdagen må på det sätt bifalla Kong!.
Maj:ts nu ifrågavarande framställning, att Riksdagen
medgifver, att notarien hos domkapitlet i Upsala Erik
Rudolf Henschen må från och med månaden näst
efter den, i hvilken afsked från konsistorienotarie¬
befattningen varder honom beviljadt, under sin åter¬
stående lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära
en årlig pension till belopp af 3,000 kronor.
17:o) I enlighet med Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning A^r
och under åberopande af hvad uti det vid statsverkspropositionen un- läraren p. h.
der denna hufvudtitel fogade utdrag af statsrådsprotokollet öfver eckle- Kemner.
siastikärenden den 21 december 1900 finnes i ämnet anfördt (sid. 39
—40) hemställer utskottet,
att Riksdagen må medgifva, att läraren i musik
vid högre allmänna läroverket i Kristianstad Pehr
Henrik Kemner må från och med månaden näst efter
den, i hvilken afsked varder honom beviljadt från
befattningen såsom lärare i musik vid nämnda läro¬
verk, under sin återstående lifstid å allmänna indrag-
ningsstaten uppbära årlig pension till . belopp af
1,000 kronor.
18:o) Kongl. Maj:t har i punkten 11 af denna hufvudtitel före- Ang. pension
slagit Riksdagen, att vaktmästaren vid högre allmänna läroverket i va^l’nf*^0'
Vesterås Carl Johan Johansson måtte från och med månaden näst haneson.
efter den, i hvilken han komme att frånträda befattningen såsom vakt- [11.]
mästare vid nämnda läroverk, under sin återstående lifstid å allmänna
indragningsstaten uppbära pension till belopp af 600 kronor årligen.
Åt ofvanberörda statsrådsprotokoll för den 21 december 1900
inhemtas, att statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet då
48
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
anmält en af domkapitlet i Vesterås, i enlighet med derom af rektor
vid högre allmänna läroverket i Vesterås gjord anhållan, den 28
november 1900 till Kongl. Maj:t aflåten skrifvelse, deri domkapitlet
hemstält, det täcktes Kongl. Maj:t hos Riksdagen göra framställning
om beviljande af en årlig pension å 600 kronor åt den vid läroverket
anstälde vaktmästaren Carl Johan Johansson.
Af handlingarna i ärendet inhemtades: att Johansson, som vore
född den 29 maj 1828 och således mer än 72 år gammal, blifvit den
4 oktober 1851 anstäld i läroverkets tjenst och från vårterminen 1852
oafbrutet skött vaktmästaresysslan derstädes; att han sedan flera år
lidit af kronisk reumatism samt på grund af denna och andra åkommor
jemte sin höga ålder numera vore oförmögen att nöjaktigt sköta sin
tjenst; att hans aflöningsförmåner utgjordes af, förutom fri bostad med
bränsle och lyse, kontant lön, som sedan år 1884 utgått med 1,000
kronor, med åliggande för honom att, utom vanliga vaktmästaregöro-
mål, städa och elda skolans samtliga lokaler, hvadan han af sin lön
måst bekosta extra biträden, från hvilken utgift han dock på grund
af de dyra tiderna vore sedan den 1 oktober 1900 till halfva beloppet
befriad; samt att Johansson, enligt hvad rektor vitsordat, på den
visserligen anspråkslösa, men för läroverket ganska vigtiga plats, som
han nu i snart 50 år bestrida städse varit läroverket till största gagn
och alltid visat sig »trogen i det lilla», hvarför han åtnjutit det största
anseende och fullaste förtroende ej mindre hos läroverkets rektorer
och öfriga lärare än af dess elever; och hade han till ett yttre tecken
af sitt ådagalagda välförhållande redan år 1884 erhållit medalj i silfver
»för medborgerlig förtjenst».
Statskontoret, som i anledning af erhållen remiss den 13 decem¬
ber 1900 afgifvit utlåtande i ärendet, både dervid tillstyrkt bifall till
den föreliggande framställningen under anförande, bland annat, att, då
Johansson vid uppnådda 72 lefnadsår och efter inemot 50 års väl
vitsordad anställning såsom vaktmästare vid ett statens läroverk nu¬
mera befunnes vara af ålder och sjukdom oförmögen till vidare tjenst-
utöfning, det syntes vara med billighetens fordringar öfverensstäm¬
mande, att honom vid afgång från befattningen bereddes skäligt under¬
håll för återstående lefnadsdagar, samt att den omständigheten^ att, i
enlighet med gällande läroverksstadgas bestämmelse, aflöningen åt
vaktmästare utginge icke direkt af statsmedel, utan från hvarje läro¬
verks så kallade ljus- och vedkassa, hvars hufvudsakliga inkomster
utgjordes af de inskrifnings- och terminsafgifter, som ålåge lärjungarne,
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
49
icke syntes utgöra anledning för staten att undandraga sig de med
pensioneringen förenade kostnader.
Med stöd af den utaf vederbörande myndigheter i ärendet gjorda
utredning, har utskottet — utan att nu ingå i pröfning af frågan,
huruvida och på hvilka vilkor vaktmästare vid de allmänna läroverken
böra beredas pensioner från statsverket — enär vaktmästaren Johansson
såväl med hänsyn till lefnads- och tjenstår som öfriga förhållanden
synes hafva gjort sig förtjent af pension, men dennas belopp torde,
i anseende dertill, att Riksdagen förut åt vaktmästare vid åtskilliga
statsinstitutioner i allmänhet beviljat pensioner å endast 500 kronor,
böra bestämmas till sistnämnda belopp, ansett sig böra hemställa,
att Kongl. Maj:ts nu ifrågavarande framställning
må af Riksdagen på det sätt bifallas, att Riksdagen
medgifver, att vaktmästaren vid högre allmänna läro¬
verket i Vesterås Carl Johan Johansson må från och
med månaden näst efter den, i hvilken han frånträder
befattningen såsom vaktmästare vid nämnda läroverk,
under sin återstående lifstid å allmänna indragnings-
staten uppbära pension till belopp af 500 kronor
årligen.
19:o) I propositionen angående statsverkets tillstånd och behof Ang. pension
har Kongl. Maj:t under tionde hufvudtiteln uti punkten 12 föreslagit l^ra”n'H
Riksdagen medgifva, att lärarinnan vid statens normalskola för flickor Westman.
Catarina Adéle Hortence Westman måtte från och med månaden näst [12.]
efter den, hvari hon erhölle entledigande från sin anställning vid läro¬
verket, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten upp¬
bära årlig pension till belopp af 1,650 kronor.
Den 21 december 1900 har, enligt hvad af statsrådsprotokollet
öfver ecklesiastikärenden för samma dag (sid. 41—43) inhemtas, departe¬
mentschefen inför Kongl. Maj:t föredragit en af direktionen öfver
högre lärarinneseminariet till Kongl. Maj:t stäld skrifvelse af den 15
september 1900, deri direktionen anhållit, att proposition måtte till
Riksdagen aflåtas om beviljande af en årlig pension till belopp af
1,650 kronor åt lärarinnan vid statens normalskola för flickor Catarina
Adöle Hortence Westman.
Af handlingarna i ärendet inhemtades: att lärarinnan Westmaft
i skrifvelse till direktionen den 15 maj 1900, på samma gång hon på
BIL till Rilcsd. Vrot. 1901. 4 Sami. 1 Afd. 11 Raft. 7
50
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
grund af ögonsjukdom anhållit om partiel tjenstledighet under läsåret
1900—1901, hemstält, att direktionen ville taga i öfvervägande, huru¬
vida någon pension af allmänna medel kunde beredas henne vid hennes
eventuella afgång från tjensten vid slutet af vårterminen 1901; att
lärarinnan Westman, som vore född den 8 februari 1840, utexamine¬
rats från högre lärarinneseminariet vårterminen 1867 och den 29 maj
samma år förordnats till lärarinna vid normalskolan, i hvilken egenskap
hon undervisat i kristendomskunskap, modersmålet, franska och tyska
språkén. m. m. uti normalskolan samt i kristendomskunskapens metodik
uti seminariet, åhört och bedömt öfningslektionerna i kristendoms¬
kunskap uti seminariets båda högsta afdelningar, förrättat morgon- och
middagsbönerna med normalskolans högsta klasser och under hela sin
tjenstgöringstid varit klassföreståndarinna; att hon för sin tjenstgöring
vid läroverket uppburit arfvoden till successivt växande belopp, nem¬
ligen under läsåren 1867—1874 i medeltal 850 kronor, läsåret 1874—
1875 1,250 kronor, läsåren 1875—1879 1,500 kronor, läsåren 1879—
1891 2,000 kronor samt läsåren 1891—1900 2,500 kronor, samt att
hon enligt ett af e. o. professorn J. Widmark den 2 maj 1900 utfär-
dadt läkarebetyg lede af börjande starr å venstra ögat och vore när¬
synt å det högra.
I sin nämnda skrifvelse hade direktionen anfört: att, ehuru lärar¬
innan Westmans tjenstgöring varit till art och omfattning öfvensstäm-
mande med de ordinarie lärarinnornas och ehuru hon haft den särskildt
magtpåliggaude uppgiften att vara hufvudlärarinna i kristendom och i
denna egenskap från och med höstterminen 1890 jemväl undervisat
medelst föreläsningar i seminariet, hon dock med afseende på löneför¬
måner vant väsentligen sämre stäld än de ordinarie lärarinnorna, hvilka
nemligen hade samma löneförmåner som adjunkter vid de allmänna
läroverken, endast med den skilnad, att de senare såsom tillfälligt löne¬
tillägg uppbure 500 kronor i hvarje lönegrad, men de förra 250 kronor
i de fyra första lönegraderna och intet lönetillägg i högsta lönegraden,
till följd hvaraf de ordinarie lärarinnorna kunde hinna till en lön af
3,500 kronor om året, under det de öfriga hufvudlärarinnorna ej kunnat
beredas högre arfvode än 2,500 kronor i högsta graden; samt att direk¬
tionen i betraktande af lärarinnan Westmans betydelsefulla samt med
berömligt nit och berömlig skicklighet utöfvade trettiofyraåriga lära-
rinneverksamhet vid normalskolan och seminariet funne henne vara
förtjent att vid afskedstagandet erhålla pension enligt samma grunder,
som gälde för pensionering af adjunkter vid allmänna läroverk, samt
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
51
aneåge, att hon, under förutsättning af tillräckligt antal lefnads- och
tjenstår, alltså borde erhålla i pension hela den lön hon senast inne¬
haft, nemligen 2,500 kronor, minskad med 250 kronor, som, motsva¬
rande de ordinarie lärarinnornas lönetillägg, vore att betrakta såsom
tjenstgöringspenningar, men att hon nu, då hennes sammanlagda tjenst-
och lefnadsår år 1901 endast utgjorde 95 år, borde vidkännas ett af¬
drag af ungefär en fjerdedel af 2,250 kronor. På grund häraf hade
direktionen hemstält, att proposition måtte aflåtas till Riksdagen om be¬
viljande åt lärarinnan Westman af en årlig pension af 1,650 kronor
från den dag hon erhölle entledigande från sin befattning. Stats¬
kontoret hade uti infordradt, den 3 november 1900 afgifvet utlåtande,
med afseende å de af direktionen anförda skäl och omständigheter,
hemstält om bifall till direktionens framställning, dock att pensionen
borde utgå från och med månaden näst efter den, hvari lärarinnan
Westman erhölle entledigande från sin anställning vid läroverket.
På grund af hvad i ärendet förekommit, anser utskottet, att pen¬
sion af statsmedel bör lärarinnan Westman beredas. Men med hänsyn
dertill, att hon endast är 61 år gammal samt innehar blott 34 års
tjenstetid, och sålunda i intetdera afseende! fyllt de betingelser, som
skulle för henne medfört pensiousrätt, derest hon varit anstäld å ordi¬
narie stat, synes pensionens belopp kunna för henne skäligen bestäm¬
mas till 1,500 kronor.
Utskottet hemställer,
att Kongl Maj:ts ifrågavarande framställning
må på det sätt bifallas, att Riksdagen medgifver, att
lärarinnan vid statens normalskola för flickor Catarina
Adéle Hortence Westman må från och med månaden
näst efter den, hvari hon erhåller entledigande från
sin anställning vid läroverket, under sin återstående
lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära årlig
pension till belopp af 1,500 kronor.
20:o) Kongl. Maj:jt har föreslagit, att öfverlärarne vid tekniska Ång. pemio-
skolan i Stockholm Fredrik Theodor Liljeblad och Henrik Nerpin måtto f^t.
hvardera från och med månaden näst efter deri, under hvilken han zujebiad oeh
entledigades från sin nuvarande befattning såsom öfverlärare vid nämnda H-
skola, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten upp- L
52
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
bära årliga pensioner, Liljeblad till belopp af 2,400 kronor och Nerpin
till belopp af 2,000 kronor.
Sistomförmälda statsrådsprotokoll innehåller i detta ämne följande:
Departementschefen föredrog en af styrelsen för tekniska skolan
i Stockholm till Kongl. Maj:t stäld skrifvelse den 26 januari 1900,
deri styrelsen, med anledning af att öfverlärarne vid skolan Fredrik
Theodor Liljeblad och Henrik Nerpin hos styrelsen hemstält om vid¬
tagande af åtgärd för att de efter erhållet afsked skulle komma i åt¬
njutande af pension, föreslagit, att Kongl. Maj:t täcktes utverka pen¬
sioner åt Liljeblad och Nerpin vid deras afskedstagande, åt Liljeblad till
belopp af 2,400 kronor och åt Nerpin till belopp af 2,000 kronor årligen,
Af handlingarne i ärendet inhemtades:
att Liljeblad, som vore född den 1 januari 1833, den 1 oktober
1858 antagits till lärare i ornamentsmålning och linearfrihandsteckning
vid svenska slöjdföreningens skola samt sedermera under åren 1859—
1864 undervisat i målning i limfärg, olja och aqvarell, lavering, kän¬
ning och färgläggning af kartor, textning samt ornaments-och mönster-
ritning, äfvensom under åren 1864—1867 i målning för manliga lärjungar
och i kartritning för qvinliga lärjungar; att Liljeblad under åren 1867 —1879,
då skolan benämndes slöjdskolan i Stockholm, undervisat i målning för
manliga och qvinliga lärjungar samt i extra läroämnet yrkesmålning; att
han, sedan skolan år 18*79 ombildats till den nuvarande tekniska skolan i
Stockholm, innehaft förordnande såsom öfverlärare i målning inom skolaf-
delningarna tekniska afton- och söndagsskolan, tekniska skolan för qvin¬
liga lärjungar samt högre konstindustriella skolan, hvarjemte han från
år 1879 meddelat undervisning i extra läroämnet yrkesmålning och,
alltsedan skolmuseet år 1887 ordnades, haft i uppdrag att tillse och
iordninghålla detsamma; samt att Liljeblad för sin tjenstgöring vid
tekniska skolan, uppgående till sammanlagdt 26 timmar i veckan, för
närvarande uppbure ett årligt belopp af 3,635 kronor, nemligen såsom
öfverlärare i afton- och söndagsskolan 500 kronor, i qvinliga skolan
500 kronor och i högre konstindustriella skolan 1,600 kronor, såsom
lärare i extra läroämnet yrkesmålning 900 kronor och för sin befatt¬
ning med skolmuseet 135 kronor;
samt att Nerpin, som vore född den 31 augusti 1834, äfven år
1858 blifvit anstäld vid dåvarande svenska slöjdföreningens skola så¬
som lärare i ornamentsteckning och modellering samt under åren 1859
—1867 i ornaments- och mönsterritning samt modellering, sedan år
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
53
1864 äfven för qvinliga lärjungar; att Nerpin under åren 1867—1879
vid slöjdskolan i Stockholm undervisat i ornaments- och mönsterritning
samt ornaments- och figurmodellering för manliga och qvinliga lär¬
jungar äfvensom i träskärning för qvinliga lärjungar; att han, efter
slöjdskolans ombildning till tekniska skolan i Stockholm, sedan år 1879
innehaft förordnande såsom öfverlärare i ornamentsmodellering inom
skolafdelningarna, tekniska afton- och söndagsskolan och i samband
dermed för byggnadsyrkesskolans och maskinyrkesskolans lärjungar
samt inom tekniska skolan för qvinliga lärjungar och högre konstindu¬
striella skolan; samt att Nerpin i arfvode för sin lärareverksamhet inom
tekniska skolan, med sammanlagdt 25 timmars undervisning i veckan,
uppbure ett belopp af 3,050 kronor, nemligen såsom öfverlärare i orna¬
mentsmodellering inom aftonskolan 1,200 kronor, inom qvinliga skolan
750 kronor och inom högre konstindustriella skolan 1,100 kronor.
I sin ofvanberörda framställning hade styrelsen för tekniska skolan
i Stockholm hufvudsakligen anfört följande.
Det vore för styrelsen en verklig tillfredsställelse att vitsorda det
synnerligen utmärkta ech förtjenstfulla sätt, hvarpå Liljeblad städse
fullgjort sina åligganden. Under sin långa lärareverksamhet hade han
ej blott ådagalagt eu framstående skicklighet och ett oförtröttadt nit,
utan hade han äfven med ett mindre vanligt ordningssinne förenat för¬
mågan att i hög grad väcka lärjungarnes intresse för sitt läroämne
och vetat att ständigt föra det framåt. Särskildt förtjenade framhållas,
att Liljeblad utvecklat undervisningen i dekorationsmålning på ett
mycket förtjenstfullt sätt och förstått att åt detta läroämne gifva det
rätta innehållet, äfven under en tid, då dekorationsmålningen hotade
att nedsjunka till endast ett schablonmessigt måleri utan tanke på
individuelt konstnärsarbete. Enligt styrelsens förmenande vore det till
ej ringa del Liljeblads förtjenst, att dekorationsmålningen intoge sin
nuvarande ståndpunkt i vårt land, och gälde väsentligt detsamma den
egentliga yrkesmålningen. Det borde äfven framhållas, att Liljeblad,
sedan undervisningen för utbildande af teckningslärare alltifrån år 1879
varit förlagd till tekniska skolan, deltagit i denna undervisning med
samma framgång och följaktligen äfven på detta område utöfvat en
långvarig och för hela landet gagnande verksamhet.
Hvad sålunda yttrats om Liljeblads verksamhet vid skolan hade
sin fulla giltighet äfven i fråga om Nerpins. Med en ovanlig skick¬
lighet i sitt yrke hade Nerpin förenat en sällsynt undorvisningsför-
måga och i hög grad förstått att sporra lärjungarnas ifver och in¬
54
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
tresse. De lärjungar, hvilka under Nerpins, likasom ock under Lilje-
blads, handledning utbildats vid skolan före och efter dess om¬
organisation, kunde räknas i tusental, af hvilka större delen omedel¬
bart öfvergått till verklig yrkesverksamhet i alla delar af riket. Då
Nerpin städse vetat att direkt tillämpa modelleringen för de skilda
näringsgrenar lärjungarne representerat, vare sig guldsmedens, gra¬
vörens, träsnidarens, stuccatörens, förgyllarens eller porslinsarbetarens
m. fl. yrken, hade han med sin stora yrkesskicklighet och konstnärliga
begåfning utöfvat på dessa yrkens utveckling ett inflytande, hvars be¬
tydelse och nytta för vårt lands konstindustriella framåtskridande måste
skattas mycket högt. Jemväl Nerpin hade inom den högre konstidu-
striella skolan i sitt ämne undervisat de lärjungar, som utbildats till
teckningslärare. Under sin fulla mannakrafts dagar hade Nerpin äfven
som yrkesman deltagit i stuccatörsarbeten och derunder, såväl person¬
ligen som genom en utmärkt handledning af sina biträden, direkt varit
i tillfälle att utöfva ett höjande inflytande på yrket. Med tilltagande
ålder och sedan undervisningen inom skolan vuxit ut till sin nuvarande
omfattning hade dock Nerpin måst lemna yrket och odeladt egna sig
åt sin lärarebefattning vid skolan.
Slutligen hade styrelsen erinrat, att tekniska skolans ordinarie
öfverlärare, hvilka i enlighet med § 35 i skolans stadgar antoges af
styrelsen medelst förordnande, väl icke vore berättigade till pension,
men att Riksdagen, efter framställningar af Kongl. Maj:t, förut beviljat
årliga pensioner dels åt lärare vid skolan, t. ex. år 1881 åt öfver-
läraren, artisten J. Z. Blackstadius med belopp af 1,500 kronor, dels
ock år 1885 åt skolans förutvarande föreståndare, majoren Alf Björk¬
man med belopp af 4,000 kronor.
Statskontoret, som den 24 april 1900 på grund af remiss i ären¬
det afgifvit utlåtande, hede deri anfört: att sedan Riksdagen år 1878,
med anledning af framställning i ämnet, beviljat den tillökning i an¬
slaget för dåvarande slöjdskolan i Stockholm, som tillsammans med
skolans andra tillgångar erfordrades till dess ombildning till en teknisk
skola, hade genom kongl. brefvet den 11 juli 1879 stat för den nu¬
varande tekniska skolan i hufvudstaden faststälts; att denna stat för
öfverlärarne i målning och ornamentsmodellering upptoge aflöning med
särskilda belopp för undervisning i olika afdelningar af skolan, till¬
hopa 2,600 kronor för den förre och 3,050 kronor för den senare, men
att de derutöfver för Liljeblad uppgifna arfvode!!, tillsammans 1,035
kronor såsom lärare i extra läroämnet yrkesmålning och för hans be¬
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
55
fattning med skolmuseet, icke syntes vara i den af Kongl. Maj:t fast¬
ställa staten specificerade; samt att då, såsom styrelsen erinrat, ifråga¬
varande öfverlärare icke vore berättigade till pension af staten, stats¬
kontoret, med afseende å hvad styrelsen i förevarande pensionsfråga
upplyst och anfört, ansåge sig böra till bifall förorda styrelsens fram¬
ställning och förty tillstyrkte, att Kongl. Maj:t täcktes i proposition
till Riksdagen föreslå, att för Liljeblad och Nerpin måtte å allmänna
indragningsstaten uppföras pensioner till de af styrelsen föreslagna
belopp eller 2,400 kronor för den förre och 2,000 kronor för den
senare, att utgå från och med månaden näst efter den, deri hvar och
en af dem efter erhållet afsked frånträdde sin befattning såsom öfver¬
lärare vid skolan.
I afseende på Kongl. Maj:ts förevarande framställning har utskottet
intet annat att erinra, än att, då Liljeblad och Nerpin såväl i afseende
å lefnadsålder och tjenstetid vid skolan som ock med hänsyn till den
af dem utöfvade lärareverksamhet synas vara ungefär likstälda, om
man frånser de extra uppdrag, hvilka Liljeblad mot särskild ersättning
innehaft, och på hvilka pensionsberäkning icke torde böra grundas,
pensionens belopp synes böra bestämmas lika för begge ifrågavarande
öfverlärare.
Utskottet hemställer derför,
att Riksdagen må på det sätt bifalla Kongl.
Maj:ts nu ifrågavarande framställning, att Riksdagen
medgifver, att öfverlärarne vid tekniska skolan i Stock¬
holm Fredrik Theodor Liljeblad och Henrik Nerpin
må, hvardera från och med månaden näst efter den,
under hvilken han entledigas från sin nuvarande be¬
fattning såsom öfverlärare vid nämnda skola, under
sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension till belopp af 2,000 kronor.
21:o) I öfverensstämmelse med Kong]. Maj:ts i ämnet gjorda
framställning får utskottet, under hänvisande till hvad derom finnes
anfördt uti nyssberörda statsrådsprotokoll (sid. 46—48) och med sär¬
skilt framhållande, att den tjenst, på hvars innehafvande den ifråga¬
varande pensionen grundas, skall med utgången af vårterminen 1901
indragas, hemställa,
Pension för
lärarinnan
E. E. C.
Franke.
[H.]
56
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Understöd åt
äldre behöfvan¬
de folkskole¬
lärare.
[15.]
Ang. under¬
stöd åt äldre
behöfvande
smdskolelärare
m. fl.
[16.]
att Riksdagen må medgifva, att andra lärarinnan
vid läroanstalten i Vadstena för öfveråriga döfstumma
Elfrida Ernestina Charlotta Franke må från och med
månaden näst efter den, under hvilken hon varder
från sin nuvarande befattning entledigad, för sin åter¬
stående lifstid å allmänna indragningestaten uppbära
en årlig pension af 600 kronor, med vilkor dock att,
derest hon framdeles skulle erhålla anställning mot
aflöning af statsmedel eller vid någon af de med
statsbidrag understödda läroanstalter för döfstumma,
pensionen skall för den tid, sålunda vunnen anställning
varar, minskas i den mån den nya aflöningen till¬
hopa med pensionen öfverskjuter det nu till henne
utgående årsarfvodet.
22:o) I enlighet med Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning
hemställer utskottet,
att å allmänna indragningsstaten må för år
1902 anvisas ett anslag å 10,000 kronor, att, enligt
de närmare bestämmelser Kongl. Maj:t kan finna godt
meddela, användas till understöd af högst 350 kronor
åt sådana äldre behöfvande folkskolelärare, hvilka
oförvitligt skött sin tjenst, men derifrån erhållit afsked
före år 1867.
23:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen, att å allmänna
indragningsstaten måtte för år 1902 anvisas och till Kongl. Maj:ts
disposition ställas ett anslag af 22,200 kronor för beredande af ålderdoms-
understöd åt sådana lärare och lärarinnor vid småskola eller mindre
folkskola samt biträdande och extra ordinarie lärare och lärarinnor
vid folkskola, hvilka, éfter att hafva i minst 15 års tid oförvitligen
tjenstgjort, afgått från tjensten utan att erhålla understöd enligt regle¬
mentet den 22 juni 1892, samt under följande vilkor och bestämmelser
i öfrigt:
att lärares eller lärarinnas tjenstgöring afslutats så tidigt, att
ålderdomsunderstöd enligt nyssnämnda reglemente icke kunnat honom
eller henne beviljas, eller före utgången af år 1891:
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
67
att sådan från tjensten afgången lärare eller lärarinna uppnått
en lefnadsålder af minst 50 år;
att han eller hon styrktes befinna sig i behöfvande omständig¬
heter;
att det belopp, hvartill understöd högst finge meddelas, bestäm¬
des till 100 kronor årligen; samt
att Kongl. Maj:t skulle eg a att meddela de närmare föreskrifter i
ämnet, hvilka kunde befinnas erforderliga.
Till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 21 december
1900 har departementschefen härom anfört som följer:
»Vid 1898 års riksdag väcktes motion, hvari — under erinran
hurusom från och med år 1885 å allmänna indragningsstaten anvisats
och stälts till Kongl. Maj:ts disposition ett anslag af 10,000 kronor
att på vissa vilkor användas till beredande af pension åt de före den
1 januari 1867 afgångne folkskolelärare och folkskolelärarinnor, hvilka,
om de i tjenst qvarstått öfver nämnda tidpunkt, varit berättigade att
erhålla pension från den år 1866 inrättade folkskolelärarnes pensions-
inrättning — framstälts förslag derom, att Riksdagen måtte i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa utred¬
ning, under hvilka förhållanden ett ålderdomsunderstöd af 100 kronor
årligen måtte kunna beredas småskolelärare eller småskolelärarinnor,
som i minst 15 års tid oförvitligen tjenstgjort utan att efter sin afgång
från iunehafd tjenst hafva erhållit pension enligt nådiga reglementet
den 22 juni 1892, samt att Kongl. Maj:t sedermera måtte till Riksdagen
inkomma med den framställning i ärendet, hvartill denna utredning
kunde föranleda.
I underdånig skrifvelse den 13 maj 1898 angående reglering af
utgifterna under riksstatens dåvarande nionde hufvudtitel anhöll Riks¬
dagen om den af motionären föreslagna utredning och framställning,
dock med den förändring att utredningen skulle afse ett understöd till
lämpligt belopp i stället för det af motionären fixerade beloppet, 100
kronor.
Efter erhållen nådig befallning att med utredning och förslag i
berörda hänseende inkomma har direktionen öfver folkskolelärarnes
pensionsinrättning uti underdånig skrifvelse den 14 oktober 1899 till
en början lemnat följande på den verkställa undersökningen grundade
upplysningar nemligen: att i 2,124 af rikets 2,397 skoldistrikt icke
funnes någon sådan f. d. lärare eller lärarinna, som i Riksdagens
skrifvelse afsåges, hvaremot inom öfriga 273 distrikt funnes 364 stycken ;
Bill. till lliksä. Blot. 1901. 4 Sand. 2 Afd. 11 ljuft. 8
58
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
att af dessa 364 funnes 147 män i ålder af 40—90 år med en medel¬
ålder af 65,56 år och 217 qvinnor i ålder af 38—85 år med en medel¬
ålder af 57,52 år, utgörande begge könens medelålder 60,65 år; att
af männen 26 vore ogifta, 90 gifta och 31 enklingar samt af qvinnorna
106 ogifta, 86 gifta och 25 enkor; att af hela antalet 296 haft tjenst¬
göring vid småskolor, 52 vid mindre folkskolor, 9 varit biträdande
lärare samt 6 extra ordinarie och 1 vikarierande folkskolelärare; att
tjenståldern vexlade mellan 15—40 år med ett medeltal af 20 år; att
statsbidrag åtnjutits under hela tjenstetiden i 120 fall och under större
eller mindre del af tjenstetiden i 135 fall, hvaremot i 14 fall icke före¬
kommit statsbidrag och i öfriga 95 fall icke kunnat utrönas, huruvida
sådant bidrag utgått eller icke; att anledning till afgång ur tjensten
utgjort i 57 fall ålderdom och oförmåga att vidare tjenstgöra, i 88 fall
sjuklighet, i 22 fall olämplighet för yrket, i 19 fall bristande kompetens,
i 22 fall skolans indragning eller omorganisation, i 8 fall uppsägning
från skolrådets sida, i 45 fall (lärarinnor) äktenskap, i 17 fall öfvergång
till annat yrke, i 74 fall egen begäran och i 3 fall afflyttning från
orten samt i 9 fall varit okänd; att personernas nuvarande ekonomiska
vilkor vore i 48 fall goda, i 114 mindre goda, i 195 fattiga och i 7
okända; samt att understöd åt 100 af dessa f. d. lärare och lärarinnor
utginge från skoldistrikten i form af penningepension eller andra för¬
måner och åt 29 såsom underhåll af fattigvården, hvaremot i 233 fall
intet understöd från det allmännas sida erhölles och i öfriga 2 fall
vore okändt, huru härmed sig förhölle.
Härefter och jemte det direktionen yttrat sig beträffande de vilkor,
hvarunder de föreslagna understöden borde komma vederbörande till
del, samt det belopp, hvarmed, de borde utgå, har direktionen, på grund
af hvad sålunda blifvit anfördt, hemstält, att, derest årligt anslag
lemnades till ålderdomsunderstöd åt f. d. småskolelärare och småskole¬
lärarinnor och till med dem likstälde lärare och lärarinnor vid skolor,
hörande till den allmänna folkundervisningen, hvilka i minst 15 års
tid oforvitligen tjenstgjort utan att efter sin afgång från innehafd
tjenst hafva erhållit understöd enligt nådiga reglementet den 22 juni
1892, följande vilkor och bestämmelser måtte dervid fästas:
att lärares och lärarinnas tjenstgöring afslutats så tidigt, att
ålderdomsunderstöd enligt nyss åberopade nådiga reglemente icke kunnat
honom eller henne beviljas, eller före utgången af år 1891;
att sådan f. d. lärare och lärarinna uppnått en lefnadsålder af
minst 50 år;
att de styrkas befinna sig i behöfvande omständigheter; samt
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
59
att det belopp, hvartill sådant understöd högst må meddelas,
bestämmes till 100 kronor årligen.
Med tillämpning af de utaf direktionen sålunda förordade vilkor
skulle, enligt hvad direktionen beräknat, understödets sannolika medel¬
belopp utgöra 85 kronor, understödstagarnes antal till en början uppgå
till 261 personer, hvaraf 127 män och 134 qvinnor, med en medelålder
af 65,14 år och förslagets genomförande betinga en årlig kostnad under
första året af 22,185 kronor, hvilken kostnad skulle derefter successivt
nedgå för att efter 30—40 år alldeles upphöra.
Statskontoret, som erhållit befallning att yttra sig i ärendet, har
i underdånigt utlåtande den 11 september 1900 anfört följande.
Då Riksdagen begärt en utredning, under hvilka förhållanden
ålderdomsunderstöd skulle kunna tilldelas den klass af f. d. lärare och
lärarinnor, hvarom vore fråga, ansåge statskontoret sig kunna utgå
från den förutsättning, att Riksdagen i detta fall, liksom då fråga varit
om anvisande af medel till beredande af dylikt understöd åt äldre be¬
höfvande folkskolelärare, ansett den omständighet, att dessa lärare
lemnat sina befattningar långt innan fråga om deras understödjande
blifvit väckt, icke böra utgöra hinder för understöds beviljande. Stats¬
kontoret hade alltså endast att yttra sig beträffande det ifrågasatta
understödets belopp samt de vilkor, som å understödstagarnes sida borde
fordras för att de skulle kunna blifva af understödet delaktige.
Hvad då först anginge understödsbeloppets storlek, hade stats¬
kontoret icke anledning till erinran mot hvad i sådant afseende blifvit
föreslaget af direktionen, men hade dock i detta sammanhang trott sig
böra fästa uppmärksamheten dervid att, efter det direktionen afgifvit
sitt förslag, genom 1900 års Riksdags bifall till Kongl. Maj:ts derom
aflåtna proposition förhöjning egt rum i samtliga de understödsbelopp,
hvilka efter utgången af år 1900 beviljades från småskolelärares m. fl.
ålderdomsunderstödsanstalt.
I fråga derefter om den lefnadsålder, som borde erfordras för att
understödssökande skulle kunna tilläggas understöd, skulle denna enligt
direktionens förslag utgöra minst 50 år; men då direktionen såsom stöd
för denna låga åldersgräns åberopat dels det ifrågasatta understödets
karakter af nådegåfva, dels den sökandes nödstälda belägenhet såsom
utgörande förnämsta motivet för understödets beviljande och dels vissa
i reglementet för småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt före¬
kommande undantag från den normala pensionsåldern, så kunde samt¬
liga dessa omständigheter i statskontorets tanke dock icke tillräckligt
motivera den af direktionen förordade lefnadsåldern, hvilken skulle
00
Statsutskottets Utlåtande H:o 11.
understiga med 10 år den ålder, som vore bestämd för understöds
beviljande åt äldre behöfvande folkskolelärare, och med 5 år den för
delegare i folkskolelärarnes pensionsinrättning och i småskolelärares m. fl.
ålderdomsunderstödsanstalt såsom regel faststälda pensionsåldern; och
ansåge statskontoret sig derför både af principiella skäl och af hänsyn
till utgifternas begränsning böra hemställa, att 55 år stadgades såsom
minimilefnadsålder för understöds erhållande.
I enlighet med den i Riksdagens skrifvelse framstälda begäran
hade den verkstälda undersökningen grundats på en minimitjenstålder
af 15 år. Statskontoret hade dock icke kunnat undgå att finna denna
tjenstålder väl låg. Visserligen kunde enligt § 9 i gällande nådiga
reglemente för småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt ett
mindre understöd af 70, numera 90, kronor tillkomma lärare utan af¬
seende å lefnadsålder redan vid uppnådda 15 tjenstår, derest han genom
obotlig sjukdom blifvit urståndsatt att vidare sköta sin tjenst; men
enär denna bestämmelse torde hafva tillkommit hufvudsakligen i det
allmännas intresse, för att underlätta en sådan otjenstbar lärares aflägs¬
nande från befattningen, och beträffande nu ifrågakomne f. d. lärare
något dylikt intresse- icke förefunnes, syntes det, som om såsom vilkor
för erhållande af understöd, hvarom nu vore fråga, borde kunna upp¬
ställas enahanda minimitjenstålder, som i öfvergångsstadgandena vid
§§ 7 och 8 af ofvannämnda reglemente blifvit faststäld, eller 20 år.
En ytterligare anledning till att något skärpa bestämmelsen om tjenst-
årens antal förefunnes äfven i den omständigheten, att det i regle¬
mentets § 10 stadgade vilkoret för tjenstårsberäkning, eller att tjenst-
göringen skulle hafva egt rum vid skola, för hvars innehafvares af¬
lönande tillskott af allmänna medel åtnjutits, enligt direktionens förslag
här skulle eftergifvas.
Då direktionen med tillämpning af de af densamma anförda grunder
beräknat antalet af understödstagare i första hand komma att uppgå
till 261 personer, så hade denna siffra erhållits genom att från det af
direktionen beräknade antalet afgångna f. d. småskolelärare och -lärarinnor
eller 364 frånräkna dels 71, hvilka icke uppnått 50 lefnadsår, och dels
ytterligare 32, som antagits vara i sådana lefnadsvilkor, att understöd
åt dem icke kunde ifrågakomma. Genom den af statskontoret förordade
höjning af minimitjenståldern från 15 till 20 år skulle nyssnämnda
beräknade antal af 364 personer nedgå med 205, eller till 159, och
medeltjenståldern höjas från 20 till 24,6 år. Huru många af dessa
159, som kunde antagas hafva uppnått en lefnadsålder af 55 år och
derutöfver, läte sig med det föreliggande materialet icke beräkna, men
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
61
då flertalet i allt fall torde komma att uppnå sistnämnda ålder, syntes
man vid beräkningen af den blifvande understödskostnaden kunna utgå
från antalet 159; och om man antoge, att af dessa 159 förhållandevis
lika många som i förra fallet borde frånräknas på grund af bättre
lefnadsvilkor, skulle det högsta eventuella understödstagareantalet komma
att uppgå till 142 och förslagets genomförande enligt de af statskontoret
förordade grunder alltså betinga en årlig kostnad af högst 12,070 kronor.
Då såsom hufvudvilkor för delaktighet i de tillämnade extra under¬
stöden uppstälts behöfvande omständigheter och detta vilkor ju beteck¬
nar skilnaden mellan å ena sidan det reglementerade ålderdomsunder-
stödet, hvilket framstår såsom eu intjenad rättighet, den der utgår utan
afseende å personens ekonomiska vilkor, samt å andra sidan ett extra
understöd såsom det ifrågasatta, hvilket skulle erhålla karakteren af en
nådegåfva, föranledd af personens nödstälda belägenhet, synes mig
tillämpande af de strängare principer, som i allmänhet gälla vid ut¬
delande från statens sida af pensioner och understöd, här icke böra
komma till användning».
I anslutning till direktionens öfver folkskolelärarnes pensions-
inrättning i ärendet afgifna förslag har departementschefen alltså hem¬
stält om aflåtande till Riksdagen af nu förevarande framställning.
Emot Kongl. Maj:ts nu ifrågavarande, af Riksdagens skrifvelse i
ämnet föranledda framställning har utskottet icke något annat att
erinra, än att den lefnadsålder, vid hvilken Kongl. Maj:t föreslagit att
rätten till understöd skulle inträda, eller 50 år, förefaller utskottet alltför
låg, en åsigt, som utskottet finner bestyrkt af statskontorets på anstälda
jemförelser grundade uttalande härom. Sagda ålder synes höra, såsom
statskontoret föreslagit, bestämmas till 55 år. Genom en dylik skärp¬
ning af vilkoren skulle för ifrågavarande förre småskollärare och små¬
skolelärarinnor ej uppstå annan menlig följd, än att de finge några år
senare än eljest komma i åtnjutande af understödet. Enligt hvad till¬
gängliga handlingar utvisa, utgör bland de 261 personer, som af Kongl.
Maj:t ifrågasatts till understöds erhållande, antalet af dem, som befinna
sig i en ålder af 50—54 år, 33 personer. Efter beräkning i öfverens¬
stämmelse med statsrådsprotokollets uppgifter af ett medelunderstöds-
belopp å 85 kronor skulle för dessa 33 personer åtgå ett belopp af
2,805 kronor. Afdragés detta från det af Kongl. Maj:t äskade anslags-
beloppet, återstå i rundt tal 19,400 kronor, hvilken siffra alltså betecknar
den kostnad för statsverket, som nu skulle genom ett bifall till utskottets
förslag förorsakas. ,
62
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Ang. en inom
Andra kam¬
maren väckt
motion.
Med anledning af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att Kongl, Maj:ts nu ifrågavarande framställning
må på det sätt bifallas, att Riksdagen å allmänna
indragningsstaten för år 1902 anvisar och till Kongl.
Maj:ts disposition ställer ett anslag af 19,400 kronor
för beredande af ålderdomsunderstöd åt sådana lärare
och lärarinnor vid småskola eller mindre folkskola
samt biträdande och extra ordinarie lärare och lärarin¬
nor vid folkskola, hvilka, efter att hafva i minst 15
års tid oförvitligen tjenstgjort, afgått från tjensten
utan att erhålla understöd enligt reglementet den 22
iuni 1892, samt under följande vilkor och bestämmel¬
ser i öfrigt:
att lärares eller lärarinnas tjenstgöring afslutats
så tidigt, att ålderdomsunderstöd enligt nyssnämnda
reglemente icke kunnat honom eller henne beviljas,
eller före utgången af år 1891;
att sådan från tj ensten afgången lärare eller
lärarinna uppnått en lefnadsålder af minst 55 år;
att han eller hon styrkes befinna sig i behöf¬
vande omständigheter;
att det belopp, hvartill understöd högst må med¬
delas, bestämmes till 100 kronor årligen; samt
att Kongl. Maj:t må ega att meddela de när¬
mare föreskrifter i ämnet, hvilka befinnas erforderliga.
24:o) Uti en inom Riksdagens Andra Kammare väckt motion
(n:o 73) har herr Ej. Sjövall föreslagit, att Riksdagen ville ställa till
Kongl. Maj:ts förfogande ett förslagsanslag af 30,000 kronor att för år
1902‘utdelas såsom ålderdomsunderstöd, i mån af behof, åt äldre pen¬
sionerade folkskolelärare, dock så att understödet, sammanlagdt med under-
stödstagarens redan innehafvande pension, icke i något fall måtte öfver¬
stiga det belopp, som skulle komma honom till del, derest han pen¬
sionerats efter ett delaktighetsbelopp af 700 kronor.
Beträffande de skäl, som motionären till stöd för sitt förslag an¬
fört, får utskottet hänvisa till sj elfva motionen.
Vid 1900 års riksdag väcktes af samme motionär förslag, att samt¬
liga folkskollärares pensioner, hvilka blifvit faststälda efter lägre del-
*
Statsutskottets Utlåtande N:o 11. 63
aktighetsbelopp än 700 kronor, skulle ökas till motsvarighet mot nämnda
belopp eller till 525 kronor för hel pension och i proportion dertill för
afkortad pension, hvarjemte hemstäldes om anvisande af ett förslags¬
anslag å 39,000 kronor.
Statsutskottet, som förklarade sig anse, att det pensionsbelopp,
som enligt gällande reglemente blifvit vederbörligen grundlagdt och
bestämdt samt af pensionär tillträdts, icke sedermera lämpligen borde
höjas, hemstälde, att motionen icke måtte af Riksdagen bifallas. Detta
blef utan meningsutbyte Första Kammarens beslut. Vid ärendets be¬
handling inom Andra Kammaren förändrade motionären sitt yrkande
derhän, att han nu föreslog, att Riksdagen ville ställa till Kongl. Maj:ts
förfogande ett förslagsanslag af 39,000 kronor att för år 1901 utdelas såsom
ålderdomsunderstöd, i mån åt behof, åt äldre pensionerade folkskolelärare,
dock så, att understödet sammanlagdt med understödstagarens redan
innehafvande pension icke i något fall finge öfverstiga det belopp, som
skulle kommit honom till del, derest han pensionerats efter ett del-
aktighetsbelopp af 700 kronor. Vid anstäld votering mellan detta
yrkande och utskottets hemställan, bifölls den sistnämnda med 111
röster mot 68.
Motionärens nu framlagda förslag sammanfaller, utom i afseende
å anslagsbeloppet, med det af honom under öfverläggningen inom Andra
Kammaren år 1900 framstälda och då af kammaren afslagna yrkandet.
Då utskottet, oaktadt den ändrade form, hvari motionärens förslag vid
denna riksdag föreligger, icke kan finna betydelsen af de utaf utskottet
nästlidet år anförda skäl i afsevärd mån förringad, utan dessa skäl
synas kunna med nästan lika fog åberopas emot det nu framlagda för¬
slaget, hemställer utskottet,
att herr Sjö valls ifrågavarande motion icke må
af Riksdagen bifallas.
25:o) Kongl. Maj:t har i punkten 17 under denna hufvudtitel Ang. pension
föreslagit Riksdagen medgifva, att musikläraren vid treklassiga allmänna
läroverket i Arvika, Magnus Pehrson måtte från och med månaden sou.
näst efter den, i hvilken afsked blefve honom beviljadt från musik¬
lärarebefattningen vid nämnda läroverk, under sin återstående lifstid å
allmänna indragningsstaten uppbära pension till belopp af 300 kronor
årligen.
Utskottet får, under åberopande af hvad till stöd för framställ-
64
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Ang. en inom
Andra Kam-
maren väckt
motion.
ningen blifvit till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 31
december 1900 (sid. 55—57) anfördt, hemställa,
att Kongl. Maj:t ifrågavarande framställning
må af Riksdagen bifallas.
26:o) Uti en inom Andya Kammaren väckt, till utskottet öfver-
lemnad motion (n:o 16), har herr S. J. Kardell, med hvilken herr J. Bromée
m. fl. instämt, hemstält, att Riksdagen måtte bevilja vaktmästaren vid
Östersunds högre allmänna läroverk P. Bandqvist en årlig pension
af 600 kronor att utgå under hans återstående lifstid från och med
år 1902.
Angående de skäl, som föranledt ifrågavarande framställning, har
motionären anfört följande.
Till de mindre lyckligt lottade bland statens tjenare hörde vakt¬
mästare vid statens allmänna läroverk. Deras tjenstgöring vore tung
och besvärlig; deras löneförmåner vore i regel icke stora. Betänkligast
vore dock, att de för närvarande icke hade den ringaste utsigt att kunna
erhålla någon pension. Den naturliga följden af detta missförhållande
vore den, att de tvingades att söka hålla ut i tj ensten så länge som
möjligt och med alltjemt aftagande krafter utföra det arbete, som åloge
dem. Och då en vaktmästares krafter slutligen helt och hållet sveko,
återstode för vederbörande endast att utan vidare skilja honom från
hans tjenst och kasta honom på gatan. Den gamle kunde då skatta
sig mycket lycklig, om hans resurser vore sådana, att han icke tvinga¬
des att taga sin tillflykt till fattigvården.
Ifrågavarande vaktmästares löner utgingo från läroverkens s. k.
ljus- och vedkassor, hvilkas inkomster utgjordes af en del af lärjungar-
nes terminsafgifter. Det läte sig icke göra att höja dessa afgifter så,
att derigenom medel anskaffades både till aflönande af den tjenstgö¬
rande vaktmästaren och till pensionering af dennes företrädare. In¬
direkt kunde vaktmästarelönen sägas utgå af statsmedel, då det vore
staten, som förordnat om terminsafgifters påläggande. Och att vakt¬
mästarens tjenst gäl de ett statsintresse, vore klart. På grund deraf
borde det också åligga staten att sörja för hans bergning äfven på
gamla dagar.
Vid Östersunds högre allmänna läroverk vore anstäld en vakt¬
mästare Per Sundqvist, som, född den 15 juli 1834, tjenstgjort i nämnda
egenskap allt sedan den 1 augusti 1862. I sin krafts dagar hade han
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
65
varit en utmärkt tjenare, skicklig i skötandet af sitt kall och, såsom
ännu i dag, oförvitlig i sin vandel och nykter. Han hade också, efter
kollegiums genom dåvarande rektor A. Sundberg gjorda framställning
och efter af Konungens befallningshafvande lemnadt förord, den 30
januari 1888 af kongl. patriotiska sällskapet erhållit den mindre medal¬
jen med Konungens bröstbild.
Hans kontanta lön hade ursprungligen uppgått till 150 kr. pr år,
men ökats 1869 till 200 kr., år 1873 till 400 kr., år 1881 mot ökad
tjenstgöringsskyldighet till 600 kr. och 1885, då göromålen ytterligare
ökats, till 800 kr.
Hösten 1897 hade i Östersund invigts en ny läroverksbyggnad,
men då denna varit otillräcklig för läroverkets behof, hade äfven den
gamla lokalen fortfararande måst tagas i anspråk. Vaktmästarebesty¬
ren hade då fördelats mellan två vaktmästare, i det en ny sådan an-
stälts för det nya huset, medan Sundqvist fortfarande skulle sköta om
det gamla mot en till 400 kr. nedsatt, kontant lön, hvilken i slutet af
år 1899 höjts till 600 kr. Sundqvist hade hela tiden, förutom sin
kontanta lön, haft fri bostad med lyse och bränsle.
Från innevarande läsårs början åtnjöte Sundqvist tjenstledighet
mot skyldighet att sjelf aflöna sin vikarie. Detta kunde gå för sig, så
länge han finge behålla en befattning som tillsyningsman på en körs-
närsverkstad, hvilken han tillfälligtvis erhållit på grund af det ordnings¬
sinne, den punktlighet och det nit, som utmärkt honom i hans före¬
gående tjenstgöring. Men denna tillfälliga befattning kunde han mista
hvilken dag som helst, och då stode han der på bar backe.
Det syntes vara billigt, att staten här vid lag trädde hjelpande
emellan och beviljade den gamle vaktmästaren en skälig pension. Öster¬
sunds läroverks kollegium hade den 29 augusti 1900 beslutit att anhålla
hos domkapitlet i Hernösand, att detsamma måtte i framställning till
Kongl. Maj:t anhålla, att en pension å 600 kr. årligen måtte Sundqvist
beviljas. Denna kollegiums anhållan hade emellertid af domkapitlet
lemnats utan afseende. Då så vore, såge sig motionären föranlåten att
genom väckande af motion söka skaffa Sundqvist den pension, han så
väl gjort sig förtjent af och behöfde.
Till bestyrkande1 af de lemnade uppgifterna har motionären åbe¬
ropat åtskilliga vid motionen fogade bilagor.
Då den föreliggande frågan icke blifvit i behörig ordning under¬
kastad utredning af vederbörande myndigheter, an3er sig utskottet icke
böra tillstyrka det framstälda förslaget, utan hemställer,
lnh. till Riksd. Urat. 1901. 4 Samt. 1 Afd. 11 Höft.
9
66
Statsutskottets Utlåtande N\o 11.
Ang. 'pension
för aktuarien
vid Sveriges
geologiska
undersökning
M. J. Stolpe.
[18.]
att herr Kardells ifrågavarande motion icke må
af Riksdagen bifallas.
27:o) Kongl. Maj:t har uti punkten 18 under denna hufvudtitel
föreslagit Riksdagen, att aktuarien vid Sveriges geologiska undersök¬
ning Mats Johan Stolpe måtte från och med månaden näst efter den,
hvarunder han från sin befattning vid Sveriges geologiska undersök¬
ning afginge, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
åtnjuta en årlig pension af 3,600 kronor.
Till statsrådsprotokollet, öfver jordbruk särenden den 7 december
1900 har departementschefen anfört följande:
Uti en till Kongl. Maj:t stäld, af chefen för Sveriges geologiska
undersökning med eget utlåtande af den 6 oktober 1900 öfverlemnad
skrift hade aktuarien vid nämnda undersökning Mats Johan Stolpe
anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes föreslå nästsammanträdande Riksdag,
att en årlig pension till det belopp, som plägade tillkomma civile tjenste-
män, måtte honom beviljas vid afskedstagande! från aktuariebefattnin-
gen vid undersöknigen; och hade i anledning af denna ansökning stats¬
kontoret den 26 i nyssnämnda månad afgifvit infordradt utlåtande.
Af handlingarna i detta ärende inhemtades: att Stolpe, som vore
född den 30 augusti 1833, i början af år 1862 antagits till biträdande
geolog vid Sveriges geologiska undersöning; att han den 15 december
1871 befordrats till geolog och, efter att från 1874 års ingång hafva
bestridt aktuariebefattningen vid undersökningen, den 15 december sist¬
nämnda år förordnats till innehafvare af samma befallning; samt att
lian dessutom vid 17 särskilda tillfällen och under sammanlagdt mera
än två år på grund af Kongl. Maj:ts förordnanden bestridt chefsbefatt¬
ningen vid geologiska undersökningen.
Departementschefen erinrade i detta sammanhang, att, enligt den
för Sveriges geologiska undersökning gällande instruktion, chefen för
jordbruksdepartementet egde att bland de vid undersökningen anstälde
geologer utse en att vara aktuarie; samt att denne tjensteman jendikt
samma instruktion ålåge, förutom fullgörandet af de en registrator och
aktuarie i andra embetsverk vanligen tillkommande göromål, hufvud¬
sakligen dels att biträda chefen vid expeditionsgöromålen, kontrasignera
utgående expeditioner samt i öfrigt fullgöra en sekreterares åligganden,
dels ock att under sommarmånaderna deltaga i de vid undersökningen
pågående geologiska arbeten å fältet.
Aktuariens aflöning utginge till honom såsom geolog med 3,000
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
67
kronor jemte tre ålderstillägg, hvartdera med 500 kronor, så att han
från och med sextonde året uppbure 4,500 kronor årligen. På grund af
den omfattande arten af aktuariens göromål hade Kongl. Magt derjemte
den 5 december 1884 medgifvit, att i staten för geologiska under¬
sökningen finge uppföras ett särskildt arfvode af 500 kronor åt ifråga¬
varande tjensteman för öfverarbete; och hade enahanda belopp för
ändamålet sedermera årligen uti staten upptagits.
Till stöd för sin nu gjorda framställning hade aktuarien Stolpe
åberopat, förutom sin höga lefnadsålder och långa tjenstetid, att han
på grund af försvagade kroppskrafter under de två sistförflutna åren
icke kunnat deltaga uti de geologiska fältarbetena, utan behölt åtnjuta,
förutom eu förut saknad semester, en kortare tids tjenstledighet; att han,
då af Kongl. Maj:t till 1888 års Riksdag aflåten proposition om rätt
till pension för personalen vid Sveriges geologiska undersökning af
Riksdagen afslagits, icke vore tillförsäkrad att vid afskedstagandet komma
i åtnjutande af pension; att han, på grund häraf och då löneförhållandena
vid geologiska undersökningen icke varit sådana, att han genom be¬
sparingar skulle förmått skapa sig en i ekonomiskt hänseende betryggad
ställning för sin återstående lefnad, varit och tills vidare vore nödsakad
att qvarstå i sin tjenst måhända längre, än hvad med undersökningens
sannskyldiga nytta vore rätt förenligt; samt att den nu gjorda an¬
sökningen vore tillkommen i syfte att i hvad på honom berodde ej
förhindra, att aktuariebefattningen skulle kunna handhafvas af en fullt
arbetsför man.
Vid öfverlemnande af ifrågavarande ansökning hade chefen för
Sveriges geologiska undersökning, enär Stolpe under en nära 39-årig
tjenstetid pligttroget skött sina åligganden, enär han redan med två år
öfverskridit den för civile tjensteman vanliga åldersgränsen för pensions
åtnjutande, enär han sedan ett par år tillbaka i följd af försvagade
kroppskrafter vore helt och hållet ur stånd att deltaga i de geologiska
fältarbetena, samt enär sålunda minskad arbetsförmåga mer och mer
för honom försvårade handhafvandet af de magtpåliggande aktuarie-
göromålen, på det lifligaste tillstyrkt aflåtande^ af proposition till Riks¬
dagen i ämnet; och hade chefen tillika framhållit, hurusom skäligt syntes,
att den ifrågasatta pensionen finge utgå med 80 procent åt Stolpes
nuvarande geologaflöning, 4,500 kronor, eller med 3,600 kronor.
Statskontoret hade uti sitt i ärendet afgifna utlåtande, under fram¬
hållande, att, ehuru någon rätt till pension å allmänna indragnings-
staten icke vore tjenstemännen vid Sveriges geologiska undersökning
tillförsäkrad, anledningen härtill syntes vara att söka uteslutande i den
68
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
omständigheten, att hela anslaget för de geologiska undersökningarna
vore uppfördt på extra stat och således af mera tillfällig natur, hem¬
stält, att, då sökanden i afseende å såväl lefnads- som tjenstålder upp-
fylt de vilkor, som för civile tjenstemän i allmänhet funnes föreskrifna
för erhållande af pension å allmänna indragningsstaten, Kongl. Maj:t
måtte föreslå Riksdagen att bevilja Stolpe en årlig pension å allmänna
indragningsstaten till det af chefen för geologiska undersökningen före¬
slagna beloppet.
Departementschefen anförde vidare, att, på sätt aktuarien Stolpe
uti sin ansökning erinrat, Kongl. Maj:t år 1888 gjort framställning till
Riksdagen i syfte att tillförsäkra tjenstemännen vid Sveriges geologiska
undersökning pensionsrätt. Uti en till Riksdagen aflåten proposition
hade nemligen Kongl. Maj:t föreslagit, att chefen för undersökningen
äfvensom de vid densamma anstälde geologer måtte ega att efter er¬
hållet afsked komma i åtnjutande af pension å allmänna indragnings¬
staten; och hade i afseende å geologerne föreslagits, att pensions-
rätten skulle inträda vid 60 års ålder och efter 30 års anställning i
statens tjenst samt att pensionen för dem bland geologerne, som åt-
njöte högre aflöning än 3,000 kronor, skulle utgå med 80 procent af
aflöningen, dock med minst 3,000 kronor.
Denna Kongl. Maj:ts framställning hade visserligen af Riksdagen
blifvit afslagen, men syntes denna utgång af frågan uppenbarligen hafva
haft sin orsak icke deri, att det arbete i statens tjenst, ifrågavarande
tjenstemän utförde, ansetts mindre förtjent af erkännande än annat sådant
arbete, utan, såsom statskontoret jemväl framhållit, endast i den om¬
ständigheten, att, då hela anslaget till de geologiska undersökningarna
vore uppfördt på extra stat, något allmänt medgifvande af pensions¬
rätt för den vid undersökningen anstälda personal icke synts Riks¬
dagen lämpligt. För denna uppfattning af Riksdagens beslut i frågan
hade departementschefen för öfrigt hemtat stöd jemväl deraf, att Riks¬
dagen år 1897, med anledning af derom utaf Kongl. Maj:t gjord fram¬
ställning, beviljat pension å allmänna indragningsstaten åt dåvarande
chefen för geologiska undersökningen, professoren O. M. Torell.
Vid sådant förhållande och då det icke syntes mera, än billigheten
kräfde, att aktuarien Stolpe vid uppnådda 67 lefnadsår och efter om¬
kring 39 års väl vitsordad tjenstgöring vid geologiska undersökningen
tillförsäkrades att vid afskedstagande! komma i åtnjutande af pension,
ansåge departementschefen framställning i ämnet böra till Riksdagen
aflatas.
Emot det af chefen för geologiska undersökningen föreslagna och
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
69
af statskontoret förordade pensionsbeloppet, motsvarande 80 procent å
den Stolpe såsom geolog tillkommande aflöning, syntes honom icke
heller skäligen kunna framställas någon anmärkning.
Med hänsyn till hvad sålunda anförts angående Stolpes lefnads-
och tjenstålder, hans embetsställning och åtujutna aflöning samt öfriga
på frågan om pension inverkande omständigheter, anser utskottet sig
höra förorda, att pension till det af Kongl. Maj:t föreslagna belopp må
honom efter afskedstagandet tillförsäkras, och hemställer derför,
att Kongl. Majrts förevarande framställning må
vinna Riksdagens bifall.
28:o) Uti punkten 19 under denna hufvudtitel har Kongl. Maj:t
föreslagit Riksdagen medgifva, att kommissionslandtmätaren i Gotlands
län Johan Victor Schyl måtte från och med månaden näst efter den,
hvarunder han erhölle afsked från sin kommissionslandtmätarebefattning,
under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta en
årlig pension af 1,200 kronor.
Utskottet får, med hänsyn till den i statsrådsprotokollet lemnade
utredning (sid. 67—73), hemställa,
att Kongl. Majrts nu ifrågavarande framställning
må af Riksdagen bifallas.
29:o) Sedan Kongl. Majrt i statsverkspropositionen under denna
hufvudtitel i punkten 20 föreslagit Riksdagen, att läraren i hästskötsel
och hofbeslag vid landtbruksinstitutet vid Alnarp Olof Persson Bendz
måtte från och med månaden näst efter den, hvarunder han erhölle
afsked från sin anställning vid nämnda institut, under sin återstående
lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension af 2,800
kronor, har till utskottet från jordbruksdepartementet öfverlemnats ut¬
drag af Lomma sockens död- och begrafningsbok, utvisande, att Bendz
den 3 innevarande mars aflidit.
Under sådana förhållanden lärer frågan om beviljande af den
föreslagna pensionen hafva förfallit, hvilket utskottet härmed får för
Riksdagen
Angående
-pension för
kommissions¬
landtmätaren
J. V. Schyl.
[19.]
Angående
ifrågasatt
pension för
läraren vid
landtbruks¬
institutet vid
Alnarp
O. P. Pcndz.
[20.]
anmäla.
70
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Angående
pension åt
kar logi nfen
B. Lindegren
[2i.i
30:o) Kongl. Maj:t har vidare under denna hufvudtitel föreslagit
Riksdagen uti punkten 21, att kartografen vid rikets allmänna kart¬
verk Brynte Lindegren måtte från och med månaden näst efter den,
hvarunder han afginge från sin befattning såsom kartograf, under sin
återstående lifstid åtnjuta från allmänna indragningsstaten en årlig
pension af 2,000 kronor.
Till statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden för den 31 decem¬
ber 1900 har departementschefen härom anfört följande:
Uti skrifvelse till Kongl. Maj:t den 20 november 1900 hade chefen
för rikets allmänna kartverk med föranledande af en ansökning från
kartografen vid nämnda kartverk Brynte Lindegren gjord framställning
om beredande af pension åt bemälde Lindegren,
Af handlingarna i detta ärende inhemtades, att Lindegren, som
vore född den 29 september 1835, den 14 maj 1857 antagits till artil¬
lerist vid Göta artilleriregemente, från hvilket regemente han den 11
maj 1861 erhållit afsked såsom förste konstapel, hvarefter han den 13
i samma månad och år förordnats till förste furir på stat vid Elfsborgs
regemente, hvilken tjenst han innehaft till den 20 april 1872, då han
derifrån erhållit afsked; att han såsom furir erlagt avgifter till arméns
pensionskassa för tiden 1 juni 1861—30 april 1872; att han år 1872
anstälts såsom extra kartograf och följande år såsom kartograf vid
Norrbottens läns ekonomiska kartverk, der han sedan dess varit oaf¬
brutet tjenstgörande mot åtnjutande af ett årligt arfvode af 3,000
kronor; att han, enligt ett den 13 november 1900 af lasarettsläkaren
i Luleå A. Björkman utfärdadt läkarebetyg, lede af fettvandling af
hjertat med deraf förorsakad andfåddhet, hade nedsatt synförmåga samt
till följd deraf vore oförmögen såväl att utföra mätningar å fältet som
ock att arbeta med kartritning, och hade denna hans otjenstbarhet
blifvit vitsordad jemväl af hans närmaste förman i tjensten; samt att,
enligt intyg af två personer i Luleå, Lindegren ej egde andra existens¬
medel än sitt kartografarfvode, hvadan hans ekonomiska ställning vore
sådan, att pension vid afskedet ur tjensten vore för honom högst nöd¬
vändig.
Kartverkschefen hade uti sin ofvanberörda skrifvelse under er¬
inran, att, enär lagstadgad pensionsrätt ännu ej blifvit tillerkänd de
civile tjenstemännen vid rikets allmänna kartverk, Kong]. Maj:t, då en
sådan tjensteman på grund af ålder eller af annan anledning blifvit
oförmögen att vidare sköta sin tjenst, för hvarje särskildt tillfälle hos
Riksdagen äskat pensioner, och att sådan äfven upprepade gånger
Statsutskottets Utlåtande Nio 11.
71
beviljats, nemligen, under senaste årtiondet, 1890 för kartografen Lec-
zinsky, 1891 för gravören Wirsing, 1894 för geodeten Wolyn, 1896
för kartografen Dahlman och 1897 för kartografen Arnell, vidare an¬
fört hufvudsakligen:
Lindegren, hvilken uppnått 65 år och sålunda ej obetydligt öfver-
skridit den lefnadsålder, som vanligen ansåges såsom maximum för en
tjensteduglig kartograf, hade i 43 år varit anstäld i statens tjenst. Då
nu Lindegren på grund af sitt helsotillstånd och sin aftagande syn¬
förmåga vore helt och hållet oförmögen att längre sköta sin tjenst, vore
det, enligt kartverkschefens åsigt högst önskligt, att han derifrån kunde
erhålla afsked med pension, och det vore så mycket vigtigare, att han
i tj ensten måtte blifva ersatt af yngre och fullt tjenstduglig person,
som de i norra Sveriges fjell- och skogstrakter arbetande kartograferna
hade en synnerligen ansträngande verksamhet och enligt faststäld stat
endast vore 4 till antalet, af hvilka ingen utan stor olägenhet för
arbetena kunde undvaras. Redan under flera föregående år hade svå¬
righet uppstått vid arbetenas behöriga gång på grund af Lindegrens
aftagande tjensteduglighet, hvilken vore en naturlig följd af hans höga
ålder och de ansträngningar han under yngre år varit i och för sin
tjenst underkastad, särdeles då under 1870-talet mätningarna i Norr¬
bottens lappmarker delvis utfördes vintertiden. På grund af hvad så¬
lunda anförts och då Lindegren, så långt hans krafter det tillåtit, på
ett förtjenstfullt och hedrande sätt uppfylt sina tjensteåligganden, hade
kartverkschefen hemstält om proposition för beredande åt Lindegren
af en årlig pension å 2,400 kronor, motsvarande 80 procent af hans
åtnjutna kartografarfvode.
Den af kartverkschefen sålunda gjorda hemställan hade stats¬
kontoret uti infordradt och den 30 november 1900 afgifvet utlåtande
till alla delar biträdt.
Departementschefen har slutligen anfört, att af hvad i detta ärende
förekommit syntes vara utredt, att Lindegren numera vore oförmögen
att sköta sin befattning som kartograf. Då Lindegren uppnått en ålder
af 65 år och i 43 år varit anstäld i statens tjenst, deraf 28 år såsom
kartograf, samt vitsordadt blifvit, att han på ett förtjenstfullt och hed¬
rande sätt skött sin befattning vid kartverket, ansåge departements¬
chefen sig höra tillstyrka, att Kongl. Maj:t måtte, på sätt förut i lik¬
artade fall skett, göra framställning till Riksdagen om beviljande åt
Lindegren af pension å allmänna indragningsstaten. Beträffande pen¬
sionens belopp ansåge lian detsamma, vill jemförelse med de pensioner,
som tillförene af Kongl. Maj:t hos Riksdagen äskats för kartografer,
Ang. pension
för f. d. karto¬
grafen C. E.
Dahlmans
enka J. A. E.
Dahlman.
[22.]
Ang. pension
för förre beri-
daren B. K.
Rudolfs enka
M. Rudolf.
72 Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
böra bestämmas något lägre, än som nu föreslagits, eller till 2,000
kronor.
Utskottet finner väl att, på grund af hvad sålunda upplysts, pen¬
sion bör Lindegren af statsmedel beredas, men då Riksdagen förut för
åtskilliga kartografer och med dem likstälde tjenstemän — exempelvis
år 1897 för kartografen Arnell — under hänvisande till de pensioner,
som tillkomma kommissionslandtmätare, bestämt pensionsbeloppet till 1,600
kronor, synes anledning saknas att nu bevilja högre pension än till
sistnämnda belopp.
Utskottet hemställer derför,
att Kongl. Maj :ts ifrågavarande framställning
må på det sätt bifallas, att Riksdagen medgifver, att
kartografen vid rikets allmänna kartverk Brynte Linde¬
gren må från och med månaden näst efter den, hvar¬
under han afgår från sin befattning såsom kartograf,
under sin återstående lifstid åtnjuta från allmänna
indragningsstaten en årlig pension af 1,600 kronor.
31:o) Uti punkten 22 af denna hufvudtitel har Kongl. Maj:t före¬
slagit Riksdagen medgifva, att f. d. kartografen C. E. Dahlmans enka
Johanna Aurora Elisabeth Dahlman, född Tingvall, må, så länge hon
förblifver enka, å allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension
af 300 kronor, att utgå från och med ingången af år 1901.
Under hänvisande till hvad som blifvit i statsrådsprotokollet öfver
jordbruksärenden den 31 december 1900 (sid. 80—82) i detta ärende
anfördt hemställer utskottet,
att Kongl. Maj:ts nu ifrågavarande framställning
må vinna Riksdagens bifall.
32:o) Med åberopande af bilagdt utdrag af protokollet öfver jord¬
bruksärenden den 15 nästlidne februari har Kongl. Maj:t i en nämnda
dag till Riksdagen aflåten proposition (n:o 52) föreslagit Riksdagen med¬
gifva, att förre sergeanten, förre beridare» vid Flyinge hingstdepot
Bengt Knutsson Rudolfs enka Mathilda Rudolf, född (Rese, måtte, så
länge hon förblefve enka, å allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig
pension af fyrahundra kronor, att utgå från och med den i mars 1900.
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
73
Beträffande de till stöd för framställningen anförda skäl tillåter
sig utskottet hänvisa till omförmälda statsrådsprotokoll.
Utskottet, som mot Kongl. Maj:ts framställning icke haft annat
att erinra, än att den pension, som må enkan Rudolf beviljas, synes, i
likhet med hvad här ofvan föreslagits i afseende å pension till tvenne
andra enkor, böra bestämmas att utgå från den 1 januari 1901, hemställer,
att förre sergeanten, förre beridaren vid Flyinge
hingstdepot Bengt Knutsson Rudolfs enka Mathilda
Rudolf, född Griese, må, så länge hon förblifver enka,
å allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension
af fyrahundra kronor, att utgå från och med den 1
januari 1901.
33:o) Beträffande slutsumman af förslagsanslaget till allmänna lfl
indragningsstaten har Kongl. Maj:t ej föreslagit annan ändring, än att, dragnings-
då, efter tillgodoseende af öfriga statsutgifter, återstode ett disponibelt staten-
belopp af 15,215 kronor, anslaget till allmänna indragningsstaten, å
hvilket uppkommit brist, måtte höjas med nyssnämnda belopp, 15,215
kronor, eller från 1,800,652 kronor till 1,815,867 kronor.
Utskottet hemställer,
att Riksdagen må uti riksstaten för år 1902
uppföra anslaget till allmänna indragningsstaten med
oförändradt belopp; dock att utskottet vid uppgörande
af riksstaten för år 1902 må ega att i detsamma vid¬
taga den jemkning, som för jemnande af riksstatens
slutsumma kan blifva erforderlig.
Extra anslag.
34:o) I enlighet med Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning Ang. anslag
och i likhet med hvad under en följd af år egt rum, hemställer utskottet, uand^af
arméns pensio-
att å extra stat för år 1902 må anvisas ett för- }V*9-\
slagsanslag af 1,540,000 kronor, att användas dels till L -J
upprätthållande af arméns pensionskassas egen pensio-
Bih. till Riksd. Prat. 1901. 4 Sami. 1 Afd. 11 Häfl. 10
74 Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
nering med faststälda pensionsbelopp, mot skyldighet
för pensionskassan att afstå det för året densamma
tillkommande vederlag för de till statsverket indragna
•, rusthållsafgifterna, och dels till fyllnadspensioner i
enlighet med de af Riksdagen godkända grunder för
sådana pensioners utgående.
Stockholm den 19 mars 1901.
På statsutskottets vägnar:
HUGO TAMM.
Reservationer;
vid punkt 13:o (angående pension åt landskanslisten F. Kjerrman)
af herrar H. P. P. Tamm, friherre J. T. Gripenstedt, I. Wijk, A. G. L.
Billing, F. E. Pettersson, P. O. L. Klingspor, E. Fränekel, G. D. B.
Tornerhjelm, Th. Nyström, L. Grundberg, C. von Friesen och C. J. G.
Swartz, Indika ansett, att utskottets yttrande och hemställan bort hafva
följande lydelse:
»På grund af den utredning, som i statsrådsprotokollet lemnats,
får utskottet tillstyrka det föreliggande förslaget och hemställer derför,
att Kongl. Maj:ts nu förevarande framställning
må af Riksdagen bifallas.»
vid punkt 16:o (angående pension åt konsistorienotarien E. R.
Hen sch en) af herrar P. Pelirson, N. Boström, O. Larsson, A. Göransson,
I. Månsson, D. Persson, O. Erickson, N. Svensson, A. Petersson, O. Ander¬
son, A. G. Andersson och G. Odqvist, hvilka ansett, att utskottets ytt¬
rande och förslag bort hafva följande lydelse:
»Framställningar om beredande af pension åt konsistorienotarien
Henschen hafva, såsom i statsrådsprotokollet framhålles, två gånger
blifvit på statsutskottets hemställan af Riksdagen afslagna. Utskottet,
som icke kan finna, att sedan dess några sådana omständigheter till-
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
75
kommit, som skulle kunna föranleda Riksdagen att nu fatta beslut i
motsatt rigtning, hemställer,
att Kongl. Maj:ts föreliggande förslag icke må
af Riksdagen bifallas.»
vid punkten 18:o (angående pension åt vaktmästaren C. J. Johans¬
son) af herrar P. Pehrson, N. Boström, O. Larsson, A. Göransson, I. Måns¬
son, D. Persson, O. Ericltson, N. Svensson, A. Petersson, O. Anderson,
A. G. Andersson och G. Odqvist, hvilka ansett, att utskottets yttrande
och förslag bort hafva följande lydelse:
»Då nu frågan om beredande af pension åt en vid allmänt läro¬
verk anstäld vaktmästare för första gången, så vidt utskottet kan er¬
inra sig, föreligger till Riksdagens bepröfvande, har utskottet egnat sin
uppmärksamhet åt den grundsats, som genom ett bifall till Kongl.
Maj:ts framställning skulle fastslås. Utskottet har då, med hänsyn till
det sätt, hvarpå aflöningen till sagde vaktmästare utgår, icke kunnat
finna, att ifrågavarande betjente måste anses vara statens tjenare. Under
sådana omständigheter synes någon pension af statsmedel icke heller
böra dem tillkomma, och hemställer derför utskottet,
att Kongl. Majts nu ifrågavarande framställning
icke må af Riksdagen bifallas.»
' • • •• * • 1- •••••« • » • ........ * „. -.i Au. U 'fAj-.': .i !•»'.•.; ■
.-~,_ . -I i.
Det skulle här antecknas, att herr N. Fosser icke deltagit i före¬
stående hufvudtitels behandling inom utskottet.
76
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Bil. Litt. A.
Allmänna indragningsstaten.
Kronor. |
|
ö.
|
200
|
|
750
|
'
|
900
|
—
|
500
|
—
|
1,500
|
—
|
3,000
|
—
|
1,000
|
—
|
500
1
|
—
|
1,500
|
—
|
2,000
|
_
|
2,000
|
—
|
600
|
—
|
10,000
|
|
19,400
|
—
|
300
|
—
|
3,600
|
_
|
1,200
|
—
|
1,600
|
—
|
300
|
—
|
400
|
—
|
51,250
|
—
|
f. Arbetaren vid Oscar -
Bjurström, pension
Ny anvisning.
-Fredriksborgs fästningsbyggnad Johan Richard
och plåtslagareverkstäder Johannes Jonsson Lundberg, pension
Länsmannen Erik Adolf Naesström, pension.......................................
f. Ombudsmannen vid statens jemvägsbyggnader, v. häradshöfding
J. O. E. G. Olai’ enka Selma Petronella Olai, född Lindwall, pens
Yrkesinspektören Gustaf Uhr, pension .....................i.........................
Konsistorienotarien Erik Rudolf Henschen, pension .......................
Kemner, pension ...........,.......................................................................
Vaktmästaren vid högre allmänna läroverket i Yesterås Carl Johar
Johansson, pension ..............................................................................
Lärarinnan vid statens normalskola för flickor Catarina Adéle Hortenc(
Westman, pension..........................................................................
Öfverläraren vid tekniska skolan i Stockholm Fredrik Theodor Lilje
blad, pension..........................................................................................
Öfverläraren vid tekniska skolan i Stockholm Henrik Nerpin, pensior
Elfrida Ernestina Charlotta Franke, pension ..............
Understöd åt f. d. folkskolelärare, som tagit afsked före
Ålderdomsunderstöd åt lärare och lärarinnor vid småskola ell
folkskola samt biträdande och e. o. lärare och lärarinnor
skola, hvilka efter minst 15 års oförvitlig tjenstgöring a
tjensten utan understöd ........................................................
1867
vid
Aktuarien vid Sveriges geologiska undersökning Mats
pension ............................................................................
Kommissionslandtmätaren Johan Victor Schyl, pension
man, född Tingwall, pension
Beridaren B. Knutson Rudol
pension ...................................
Summa
' «§.* . ' ■ •' isJJe; ■ :■ s' i !
Bil. litt. B.
78
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Bil.
Tabell öfver ordinarie anslagen under
|
190f års riksstat
anslår:
|
|
Anvisning
kontant.
|
|
|
Kronor.
|
ö.
|
|
112,286
|
|
|
100,428
|
—
|
|
243,640
83,000
389,470
|
—
|
|
60,350
2,400
|
—
|
Tp:t
|
991,574
|
—
|
Pensions- och
A) Pensions-
Civilstatens pensionskassa:
Pensionsstaten för civile embets- och tjensteman ............................................
Dito för deras enkor och omyndiga barn............................................................
Ersättning för mistade löneinnehållningar ........................................................
Dito för nådårs- och begrafningshjelpsbesparingar..........................................
För pensionering af kommissionslandtmätare jemte deras enkor och barn ...
För dito af tjensteman och betjente vid skogsstaten och skogsskolorna ....
För dito af föreståndare, lärare och betjente vid tekniska högskolan............
För dito af embets- och tjensteman samt betjente vid väg- och vatten-
af deras enkor och barn...................................................................................
Arméns pensionskassa:
Ersättning för mistade löneinnehållningar .......................................................
Dito för nådårs- och begrafningshjelpsbesparingar...........................................
Bidrag till pensionering af enkor och barn efter befäl och underbefäl med
Vadstena krigsmanshuskassa ....................................................................................
Förhöjning i gratialen åt afskedadt indelt manskap ............................................
Flottans pensionskassa:
Ersättning för mistade inkomster:
Till pensionsfonden ............................................................................................
„ gratialf onden................................................................................................
Till pensionering af flottans befäl och underbefäl med vederlikar, förslags-
Till pensionering af flottans och lotsverkets gemenskap (deraf högst 9,030
staterna inrättade invalidstat), förslagsanslag...............................................
Invalidhusfonden ........................................................................................................
För blesserade öfver- och underofficerare, reservationsanslag............................
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
79
Litt. B.
riksstatens Tionde hufvudtitei.
Förslag till blif¬
vande riksstat:
Anvisning i
kontant.
Kronor. ö.
indragningsstaterna.
staten.
.............................................................................................................. 37,500: —
.................... 45,000: —
................................................................................................................ 2,246: —
............................................................................................................... 6,540: —
............................................................................................................... 7,200: —
......................................................................................... 9,000: —
............>................................................................................................. 8,500: —
byggnadsstyrelsen, hvilka uppbära lön på ordinarie stat, äfvensom
.............................................................................................................. 1,300: —
112,286
vederlikar
4,640: —
28,080: —
67,708: —
100,428
243,640
83,000
............................................................................................ 36,320: —
............................................................................................ 16,650:—
anslag ...............................................................................................
kronor till den för daglönare å f. d. timmermans- och handtverks-
52,970: —
270,000: —
66,500: —
Transport
389,470
60,350
2,400
991,574
80
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
|
1901 års riksstat
anslår:
|
|
|
Anvisning
kontant.
|
|
|
|
Kronor.
|
ö.
|
|
T:pt
|
991,574
|
—
|
|
|
78,000
69,851
622,873
63,500
6,000
|
—
|
Bidrag till sjuksköterskors pensionering, förslagsanslag (nytt) ........................
Bidrag till handelsflottans pensionsanstalt att af tullmedlen direkt utgå, förslags-
Bidrag till pensionering af enkor och barn efter lärare vid allmänna läroverk,
Bidrag till folkskolelärares pensionering ......................................................—,.4..
Bidrag till folkskolelärarnes enke- och pupillkassa................................................
Bidrag till kongl. teaterns pensionskassor ............................................................
|
S:gr
|
1,831,798
|
|
B) Allmänna
|
|
1,800,652
|
_
|
Till diverse föremål, förslagsanslag......................................................................
|
S:a
|
3,632,450
|
—
|
|
Statsutskottets Utlåtande JS:o 11.
81
Förslag till blif¬
vande riksstat.
Anvisning i
kontant.
Kronor. ö.
Transport
991,574
anslag ....................................
pedagogier, seminarier m. m.
Säger
1
6,700
78,000
69,851
622,873
63,500
6,000
,838,498
indragningsstaten.
Summa
1,800,652 —i
3,639,150 — j
Bih. till Biksd. Prof. 1901. 4 Sami. 1 Afd. 11 Haft.
11
82
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Bil. Litt. C.
Tabell öfver extra ordinarie anslag under riksstatens Tionde
hufvudtitel.
K»?'- t T'-.*-..?/*1
*
|
Kronor.
|
ö.
|
Pensionsstaten.
|
|
|
För upprätthållande af arméns pensionskassas egen pensionering samt
|
|
|
till fyllnadspensioner, förslagsanslag...................................................
|
1,540,000
|
—
|
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1901.