Lagutskottets Utlåtande N:o 32.
1
1
N:o 32.
Ant till Riksd. kansli den 18 mars 1901, kl. 3 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande
bestämmelser angående häradsnämnd.
Andra Kammaren har till lagutskottet hänvisat två i kammaren
väckta motioner, n:is 33 och 62, båda åsyftande ändring i gällande
bestämmelser angående häradsnämnd.
Uti motionen n:o 33 anföra herrar A. Johanson i Mossebo och
A. Magnusson:
)>I Kongl. Maj:ts nådiga bref den 12 februari 1824 och Svea hof-
rätts cirkulär den 31 januari 1825 har Kongl. Maj:t på anhållan af
rikets ständer förordnat, att, vid skyldighet för vissa socknar eller delar
af tingslag att utse nämndemän, häradet eller tingslaget blefve i
nämndemansdistrikt indelt, en anordning som hittills följts med synner¬
lig belåtenhet.
Genom Kongl. Maj:ts nådiga förordning angående ändring i vissa
fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872 har
nämndemans uppgift såsom ledamot af häradsrätt i betydlig grad, till
stor skada för rättsväsendets sunda utveckling, förminskats.
I § 9 af nyssnämnda förordning heter: »Varda två eller flera
tingslag af Konungen förordnade till ett, skola likväl, derest icke
Konungen annorlunda förordnar, nämndemän väljas till enahanda antal
som tillförene i hvart och ett af dessa tingslag, och fördele härads-
höfdingen, efter samråd med nämnden, tjenstgöringen dem emellan.»
Bill. till Riksd. Prof. 1201. 7 Sami. 25 Iläft. (N:is 32, 33.) 1
2
Lagutskottets Utlåtande N:o 32.
I hvarje tingslag har enligt 1 kap. 1 § rättegångsbalken härads¬
höfding att döma med 12 män, som dertill valde äro. Varda nu två
eller flera tingslag af Konungen förenade till ett, blifver nämnde¬
männens antal, der två sammanslås, 24, och der tre sammanslås, 36
nämndemän o. s. v.
Vid den fördelning af tjenstgöring, som af häradshöfding, i samråd
med nämnden, mellan den senare uppgöres, har i tingslag, som blifvit
sammanslagna, så tillgått, att minst 8 nämndemän skolat tjenstgöra
hvarje rättegångsdag. Vid en sådan fördelning af tjenstgöring händer,
ja är vanligt, att, då ett mål för första gången handlägges, det bestämda
antalet nämndemän tjenstgör den dagen. Målet kanhända uppskjutes
till annan rättegångsdag, då andra 8 nämndemän tjenstgöra o. s. v.
Slutligen öfverlemnas målet och dom skall falla, då åter andra 8 nämnde¬
män, som icke hört ett ord om målet, skola deltaga i, ja kanske afgöra
domen, ett förfaringssätt, som såväl bland de tvistande parterna som
ock hos den uppmärksamma allmänheten inger ganska stor ringaktning
för häradsrätten och de domslut, som der fattas.
Nämndemansinstitutionen i vårt land har under sekler ansetts
utgöra en af de säkraste grundvalarne för den sunda rättskipningen
vid våra domstolar på landet, och den unge juristen har ofta hos
nämnden haft säkert stöd för de domslut han haft att afgifva, men vid
den anordning, som vid sammanslagning af tingslag hittills följts i af¬
seende på nämndens antal och tjenstgöring vid tingssammanträdena,
synes nämndens ställning mera utgöra hedersvakt kring domaren än
medansvariga dömande element af rätten.
För afhjelpande af anmärkta förhållanden våga undertecknade
vördsamt föreslå,
att Riksdagen behagade besluta till Kongl. Maj:t ingå med under¬
dånig skrifvelse, det täcktes Kongl. Maj:t vidtaga sådan ändring i nådiga
förordningen den 17 maj 1872, att, der flera tingslag till ett blifvit
eller varda sammanslagna, tingslaget skall indelas i nämndemansdistrikt
på sätt kongl. brefvet den 12 februari 1824 föreskrifver, samt nämnde¬
männens antal vid hvarje häradsrätt bestämmas till tolf.»
Motionen n:o 62 har afgifvits af herr E. Åkerlund och är af föl¬
jande lydelse:
»Ehuru de sammanslagningar af tingslag, som i följd af kongl.
3
Lagutskottets Utlåtande N:o 32.
förordningen om ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om härads¬
ting af den 17 maj 1872 i allt vidsträcktare mån egt rum, visserligen
utöfvat ett mycket' godt inflytande i fråga om snabbhet i rättskipningen
vid underdomstolarne å landsbygden, lär icke kunna bestridas, att ifråga¬
varande åtgärd, som äfven understundom vidtagits trots befolkningens i
tingslagen enhälliga motstånd, nästan öfverallt utöfvat ganska stor skada
i fråga om häradsnämndernas sammansättning och duglighet samt för
många ställen helt och hållet beröfvat desamma allt inflytande och an¬
seende.
De täta tingssammanträdena och de ofta mycket försvårade resorna
till och ifrån desamma, som blifvit en följd af de beslutade samman-
slagningarne, hafva gjort, att man på många — ja, troligen på de
flesta håll funnit billigt och rättvist emot de oaflönade nämndemännen
att icke fordra samtligas närvaro vid hvarje tingssammanträde under
året, utan beslutat, att de skola tjenstgöra turvis, vanligen med tolf åt
gången, huru många de än må vara inom domsagan.
Det torde ligga i öppen dag, att vid en sådan anordning nämnden
är betagen all möjlighet att följa hvarje mål, som icke kan slutdömas
genast det förekommer, äfvensom att upplysningar och råd till veder¬
börande domare från ständigt vexlande nämnder måste blifva af ytterst
ringa värde. Det har ock visat sig, att, der tjenstgöringen är så anord¬
nad emellan nämndemännen, dessa såväl inse hvilken enkel rol de spela
vid tingen, att ytterst få af dem pläga bibehålla sina befattningar längre,
än de dertill äro nödde och tvungne, samt att bygdernas dugligaste och
erfarnaste män draga sig för att spilla tid i häradsrätten, då de se sig
urståndsätta att der utöfva någon gagnande verksamhet,
Men äfven der tjenstgöringen för nämnderna inom de under senare
tider sammanslagna tingslagen ännu är så anordnad, att duglighet och
erfarenhet från deras sida borde kunna utöfva något inflytande vid rätts-
förhandlingarne, lär det numera ganska sällan, åtminstone uti landets
nordliga delar, förekomma, att nämndemän i allmänhet och än mindre
personer, hvilka i följd af mera sällspord duglighet, erfarenhet och rätt¬
rådighet hafva förvärfvat sina medborgares särskilda förtroende och
derför hafva sin tid strängt upptagen, bibehålla sina befattningar i rätten
under längre tid, och torde detta förhållande ega förklaringsgrund dels
deruti, att äfven i sådana domsagor nämndens deltagande i rättskip¬
ningen, hurudant det än varit i forna tider, numera är illusoriskt,, dels
deraf, att man hvarken har lust eller råd att offra den dryga tid, tings¬
sammanträdena nu ofta kräfva, utan att erhålla någon som helst godt-
görelse vare sig för tidspillan elller resekostnader.
4 Lagutskottets Utlåtande N:o 32.
Man kan måhända äfven hoppas, att den missaktning för nämnde-
mannauppdragen, som i allt högre grad synes göra sig gällande, till
någon del härrör derifrån, att Sveriges allmänhet börjar finna det en
smula besynnerligt, att folkelementets betydelse vid vår landsbygds
domstolar hardt när förintats på samma gång folkupplysningen tilltagit
och nära nog alla öfriga kulturstater, till och med Ryssland, sträfva
att stärka detsamma i sina underdomstolar, samt att man derför hellre
blir borta än längre finner sig att sitta som betydelselösa bihang till
domarena, helst om dessa bestå af de ungdomliga krafter, Indika numera
allt talrikare »öfva» sig i rättskipning vid våra häradsrätter, änskönt
deras utslag och domar i de allra flesta fall lära blifva afgörande för
målens slutliga utgång.
Att Riksdagen icke vid dess anhållan om utredning, huruvida
snabbare rättskipning skulle kunna åstadkommas vid landsbygdens dom¬
stolar, hade någon tanke på att häradsnämndernas betydelse skulle
blifva än mera inskränkt genom de åtgärder, hvilka kunde komma att
för ändamålet vidtagas, framgår ganska tydligt af den dess skrifvelse
till Kongl. Maj:t, som föranledde utfärdandet af kongl. kungörelsen af
den 17 maj 1872, och det är väl knappast tänkbart, att vårt folk ensamt
skall för någon längre tid finna sig med en sådan parodi på folklig
institution i domstolarne som de nuvarande nämnderna, hvadan man
ganska visst eger förmoda, att införandet af jury efter utländskt mönster
inom kort skall blifva en brännande fråga, hvilken trots allt möjligt
motstånd dock skall tvinga sig fram, för så vidt man icke finner sig
uti att vidtaga åtgärder för att åt våra häradsnämnder återförskaffa
något rimligt inflytande vid tingsförhandlingarna och söker handhafva
dessa sa, att de åtminstone i vanligare fall kunna följas af vanligt folk
med godt Blindt förnuft, samt bereder någon ersättning för omkostnader
och tidspillan åt nämnderna.
De lära nog redan finnas, hvilka önska införandet af juryinstitu¬
tionen i våra underdomstolar, änskönt det mycket oftare visat sig, att
parternas jurymän uppträda som dessas ombud än som opartiska domare,
men jag vågar vara ganska viss derom, att Sveriges folk i allmänhet
utan all tvekan vida hellre skulle se våra urgamla häradsnämnder, valda
;‘f folket som de äro för att uppträda opartiskt i alla dem förelagda
mål, så omdanade, att de åter med skäl måtte uppfattas såsom ett stort
och vigtigt förtroende att blifva invald uti desamma.
Det kan visserligen icke falla mig in att föreslå de åtgärder,
hvilka möjligen kunna böra vidtagas för att åt våra häradsnämnder
Statsutskottets Utlåtande N:o 32.
5
återförskaffa åtminstone någon del af deras forna anseende och betydelse,
men jag vågar dock framhålla det enligt min åsigt lämpliga deruti,
att samtlige inom tingslagen utsedde nämdeman bevista alla under
deras tjenstetid der förekommande tingssammanträden, så vida laga
förfall ej hindrar; att den minimitid, under hvilken nämdemännen nu
författningsenligt skola tjenstgöra, i någon män förlänges; att de ordi¬
narie nämdemännens antal ned sättes, så att alla på en gång kunna
tjenstgöra i de respektive häradsrätterna, samt resekostnadsersättningar
och dagtraktamenten ej må stiga till oskäliga belopp; att i stället
lämpligt antal suppleanter utses att tjenstgöra vid tingen vid laga
förfall för de ordinarie nämdemännen och med rätt att utom tingen,
vid syner och dylikt, utföra nämdemannauppdrag; att högst en fjerde¬
del af de ordinarie nämdemännen ega afgå från sin befattning under
ett år; att skälig ersättning beredes nämdemännen för tidspillan och
uppehälle vid tingen samt resekostnader till och ifrån desamma; att
vederbörande domare måtte taga större hänsyn till nämndernas åsigter
och framställningar, än hvad nu i allmänhet plägar förekomma; samt
att åtminstone icke hela nämnden skall behöfva enas för att kunna
öfverrösta domaren.
På någon vidare utredning af denna fråga vågar jag ej försöka
mig, men då jag anser densamma ega stor vigt, och att Sveriges härads-
nämnder varit och än skulle kunna blifva den yppersta juryinstitution,
något folk kan eller kunnat uppvisa, får jag vördsamt hemställa;
att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t ville anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till sådan ändring i gällande lag, att landets häradsnämnder må kunna
åtminstone i någon mån återvinna sitt forna anseende och sin betydelse
som folklig institution i underrätterna å vår landsbygd.»
I sistnämnda motion har en af Andra Kammarens ledamöter
instämt.
Hvad först beträffar det i herrar Johansons och Magnussons
motion framställda förslaget om nedsättning af nämndemännens antal
till tolf i sådana tingslag, som bildats eller komma att bildas genom
sammanslagning af två eller flera förutvararde tingslag, är utskottet
af den meningen, att detta förslag ur åtskilliga synpunkter har goda
skäl för sig. Dels står detsamma i öfverensstämmelse med den i vårt
6
Lagutskottets Utlåtande N:o 32.
land af ålder gällande principen för häradsrätternas sammansättning,
dels skulle deraf, på sätt motionärerna framhållit, åvägabringas afse-
värda fördelar i fråga om rättskipningens handhafvande vid våra under¬
rätter på landet. Såsom förhållandena nu äro i de flesta genom samman¬
slagning uppkomna tingslag, medför det stora antalet nämndemän,
mellan hvilka i sådana tingslag tjenstgöringen är fördelad, att de
nämndemän, som skola deltaga i afdömande af uppskjutna mål, ofta
ej varit i tillfälle att öfvervara målens föregående handläggning i dess
helhet och understundom helt och hållet sakna kännedom om hvad i
målet vid föregående rättegångstillfällen förekommit. Visserligen har
enligt 23 kap. 2 § rättegångsbalken häradshöfdingen skyldighet att,
när dom å häradsting fällas skall, underrätta nämnden »om saken, och
de skäl deri äro, så ock hvad lag i ty fall säger», men denna mera
eller mindre kortfattade föredragning kan ej för nämndemännen ersätta
den sjelfständiga iakttagelsen såsom grundval för ett personligt omdöme
i målet.
Genom nedsättning af nämndemännens antal till tolf skulle i detta
hänseende åstadkommas en väsentlig förbättring. Nämndemännen finge
derigenom tillfälle att mera oafbrutet följa målens och tingsärendenas
gång från deras första handläggning, och häraf skulle, helt naturligt,
alstras ett ökadt intresse hos nämndemännen för deras vigtiga värf.
I princip ansluter sig utskottet alltså till nämndemansantalets
begränsning i alla tingslag till tolf. Af praktiska skäl anser sig emeller¬
tid utskottet ej kunna förorda bifall till motionärernas förslag oför-
ändradt. Det måste nemligen beaktas, att nämndemännen hafva sig
ombetrodt en hel del andra åligganden än tjenstgöringen vid härads¬
rättens sammanträden. Särskildt vägsynerna, vid hvilka nämndemännen
äro pligtige att biträda utan ersättning, bereda dem afsevärdt besvär.
Skulle nu, såsom föreslagits, antalet nämndemän ovilkorligen nedsättas
till tolf inom hvarje tingslag, komme detta att i stora tingslag, der för
närvarande funnes långt flere nämndemän än tolf, att högst väsentligt
öka det redan nu ganska betungande besväret af dylika förrättningar,
hvilket i sin ordning skulle föranleda motvillighet mot nämndemans-
uppdraget och sålunda medföra, att nämndemännen, så snart den före-
skrifna tiden af två år var ute, ofta nog komme att afgå från sin
befattning.
Utskottet har af denna anledning ansett sig ej böra föreslå någon
ändring af § 9 i förordningen angående ändring i vissa fall af gällande
bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872, enligt hvilken Konungen
eger rätt att efter omständigheterna förordna, huruvida och i hvad
7
Lagutskottets Utlåtande Nio 32.
mån nedsättning af nämndemännens antal i de genom sammanslagning
uppkomna tingslag bör ega rum; men då erfarenheten ådagalagt, att
denna rätt ej blifvit utöfvad i den omfattning, förhållandena möjligen
kunnat medgifva, torde skäl föreligga för Riksdagen att, under uttalande
af önskvärdheten utaf nämndemansantalets nedbringande till tolf, der
sådant utan olägenhet kan vidtagas, i skrifvelse till Kongl. Maj :t anhålla,
det Kongl. Magt utan att afvakta särskilda framställningar från veder¬
börande tingslag täcktes föranstalta om utredning, i hvad män nämnde¬
männens antal i de tingslag, som uppkommit genom sammanslagning
af två eller flere tingslag, lämpligen må kunna nedbringas, samt derom
utfärda erforderliga bestämmelser.
Hvad sedermera vidkommer herr Åkerlunds motion, vill utskottet
i fråga om hans förslag angående nedsättning af nämndemännens antal
hänvisa till sina redan gjorda uttalanden. Att, såsom herr Åkerlund
ifrågasatt, nedbringa nämndemännens antal under tolf, kan utskottet
ej finna lämpligt. Då sju nämndemän måste vara tillstädes, för att
rätten skall vara domför, är det efter uttskottets mening behöflig!;, att tolf
nämndemän finnas inom hvarje domsaga, enär i annat fall svårighet kan
uppstå att, vid förekommande sjukdom eller annat laga förfall för några
af nämndemännen, få det erforderliga antalet fyldt. Den nya anord¬
ning, herr Åkerlund för sådana fall förordat, eller väljande af ett visst
antal suppleanter, är efter utskottets uppfattning ej i något afseende
att föredraga framför hvad nu gäller. Derigenom skulle ej i vidare
mån, än under nuvarande förhållanden kan ske, vinnas det af motio¬
nären angifna önskemålet om samtliga nämndemäns närvaro vid alla
häradsrättens sammanträden.
Utskottet kan ej heller förorda förslaget om införande af uttryck¬
ligt förbud mot afgång inom nämnden af större antal än en fjerdedel
årligen. Med allt erkännande af den betydelse, som är förenad med
kontinuitet inom nämnden, måste utskottet beteckna ett sådant förbud
såsom skäligen opraktiskt. För sådana fall, då till följd af dödsfall
många luckor inom nämnden uppstode, skulle det ifrågasatta förbudet
förorsaka en alldeles oberäknelig förlängning af den för nämndemäns
tjenstgöring nu stadgade minimitid.
Att genom tvångsmedel af en eller annan art framkalla dylik
förlängning synes utskottet obilligt i betraktande af de uppoffringar
af tid och arbete, som nämndemansuppdragets fullgörande nu kräfver
och hvilka i och med utvecklingen af nämndens åligganden allt mera
stegras.
8
Lagutskottets Utlåtande N:o 82.
Herr Åkerlunds förslag, att nämndemännen skulle tillerkännas
skälig ersättning för tidspillan och uppehälle vid tingen samt rese¬
kostnader till och från desamma, kan utskottet ej heller biträda. Ut¬
skottet hyser i detta afseende den uppfattningen, att nämndemanna-
befattningen allt fortfarande såsom hittills bör betraktas såsom ett med¬
borgerligt förtroendeuppdrag, och utskottet vill för sin del ej bidraga att
rubba den hörnsten för nämndemansinstitutionens allmänna och berätti¬
gade anseende, som ligger uti fullgörandet utan ersättning af nämnde¬
männens hufvudsakliga och egentliga verksamhet. Erfarenheten har
ej heller ådagalagt någon svårighet att för nämndemannauppdraget
kunna påräkna lämpliga personer, som äro villiga att utan ersättning
fullgöra sitt uppdrag. Utskottet vill i detta sammanhang erinra derom,
att vid innevarande riksdag till behandling förehafts en af herr J.
Bengtsson i Bjernalt väckt motion om dagtraktamente och reseersätt¬
ning för nämndeman vid ordinarie tjenstgöring, samt att denna motion
blifvit, i öfverensstämmelse med statsutskottets hemställan, af båda
kamrarne afslagen.
Utskottet har slutligen att yttra sig öfver herr Åkerlunds
förslag att bereda nämnden ökadt inflytande på de vid häradsrätten
anhängiga målens och ärendenas afgörande. I denna del förtjenar
motionärens förslag efter utskottets åsigt beaktande. Några vådor
för rättssäkerheten kunna deraf ej befaras. Åfven om nämndens be¬
fogenhet i någon mån vidgas, lärer förhållandet såsom hittills blifva,
att häradshöfdingens mening i regel varder den afgörande, och att så¬
lunda endast undantagsvis nämnden kommer att diktera rättens beslut.
Härför borgar ej mindre den lugna sans, som hittills utgjort ett ut¬
märkande drag för nämndens verksamhet, än äfven den förökade ansvars¬
känsla, som magtförökningen komme att hos nämnden ingjuta. Endast
der verkligt grundad anledning till skiljaktighet mot häradshöfdingens
mening förefunnes, torde alltså, äfven med utsträckt befogenhet, nämn¬
den komma att afgöra rättens utslag. Vid afgörande af frågan, i hvad
mån utsträckt befogenhet må kunna nämnden medgifvas, har utskottet
stannat i den mening, att nämnden bör kunna öfverrösta domaren, der
tre fjerdedelar af nämnden äro om en mening ense.
’ På grund af hvad ofvan anförts, får utskottet alltså hemställa:
l:o) att Riksdagen, i anledning af herrar Johan¬
sons och Magnussons förevarande motion samt herr
Åkerlunds motion, i hvad densamma med förstnämnda
motion öfverensstämmer, ville i skrifvelse till Kongl.
9
Lagutskottets Utlåtande N:o 32-
Maj:t anhålla, det täcktes Kong]. Maj:t låta utreda, i
hvad mån nämndemännens antal i de tingslag, der
detsamma öfverstiger tolf, lämpligen må kunna ned¬
bringas, samt utfärda de bestämmelser derom, hvartill
utredningen kan föranleda;
2:o) att Riksdagen, i anledning af herr Åker¬
lunds ifrågavarande motion, ville i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla om utarbetande och framläggande af
förslag till sådan ändring af 23 kap. 2 § rättegångs¬
balken, att, der af nämnden minst tre fjerdedelar äro
från häradshöfdingen skiljaktige och om en mening
ense, den mening må gälla; samt
3:o) att herr Åkerlunds motion i öfrigt ej må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 18 mars 1901.
På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.
Reservation
mot utskottets hemställan under punkt 2:o) af herrar Hasselrot,
Sörensson, Almgren, Hedenstierna, Bremberg och Fagerholm, hvilka ansett,
att utskottet bort afstyrka bifall till herr Åkerlunds motion jemväl i
hvad densamma innehåller förslag om utsträckt befogenhet för nämnden
i fråga om omröstning till häradsrätts dom eller utslag.
Herr Trygger har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
ärendets behandling inom utskottet.
Bih. till llilcsd. Vrot. 1901. 7 Samt. 25 Häft.
2