Lagutskottets Utlåtande A.o 25.
1
N:o 25.
Ank. till Riksd. kansli den 7 mars 1901, kl. 1 e. m.
■ i>..: t I (■ ■■ ■. •. ■ :;st it; tf
Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändring i före¬
skrifterna om vilkor en för lagfarts erhållande.
•'LV- va'; f C i j •; 11 ''Vit JO’*»»’: . ‘ ‘ ■ I
Andra Kammaren har till behandling af lagutskottet hänvisat en af
herr O. E. Gädda inom nämnda kammare afgifven motion, n:o 49, af
följande lydelse:
»Ett tillfredsställande, tidsenligt ordnande af lagstiftningen angående
lagfart å fastighet låter icke förena sig med urgamla former, hvarför öfver¬
gång till ett nytt system kan sägas hafva skett genom den år 1881 ut¬
färdade lagen om tjuguårig häfd samt om rätt till erhållande af lagfart å
fång, derå klander icke inom 10 år väckts, hvilken klandertid genom lagen
den 31 december 1891 förkortats till fem år. ; i
Dessa nu anförda lagförändringar utgöra ett alldeles otvetydigt bevis
derpå, att behofvet af lättare former för lagfartsärenden blifvit erkändt.
Ett ännu färskare vittnesbörd derom gifves i justitieombudsmannens
till innevarande Riksdag gjorda framställning och förslag, att lagfart skulle
på landet beviljas af domare i stället för af häradsrätt.
Mot denna uppfattning strider likväl den i § 10 af gällande förord¬
ning om lagfart lemnade föreskrift om kungörelse i allmänna tidningar
och i kyrkor samt en klandertid af fem år derefter; dock torde det icke
böra lemnas oanmärkt, att genom lagen den 19 november 1897 ändring
skett i dittills gällande föreskrifter angående kungörelser, så att, hvad
min hemort beträffar, antalet kyrkor, der kungörelser skulle uppläsas, min¬
skats från 14 till 5.
Bill. till Riksd. Prot. 1901. 7 Sami. 20 Höft. (N:o 25).
1
2
Lagutskottets Utlåtande. N:o 25.
Jag har från min hemort exempel på att lagfart nekats person, som
i 40 år besutit och varit i mantals- och skattskrifningslängd antecknad
såsom egare af genom arfskifte vunnen egendom, hvilken under den tid
han innehaft densamma ingått i sedermera faststäldt laga skifte, dervid
hans eganderätt följaktligen af domaren pröfvats och af öfrige delegare i
skifteslaget erkänts.
Det förekommer mig derför orimligt, att en person, som under längre
tid innehaft en genom laga fång åtkommen fastighet, icke också skulle
kunna utan onödigt tidsuppehåll vinna lagligt erkännande af eganderätten
till en fastighet, till hvilken annan omöjligt kan visa bättre rätt.
Jag behöfver icke närmare utveckla de olägenheter, hvarmed ett lång¬
varigt uttänjande af lagfartsärenden kan vara förknippadt, enär dessa olä¬
genheter äro allmänt insedda, utan torde med åberopande af det redan
anförda få hemställa, det Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kongl.
Maj:t begära förslag om sådan ändring af nu gällande föreskrifter, att den
i § 10 af kongl. förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart, sådan
densamma numera lyder, bestämda klandertid af fem år må inskränkas
till ett år efter sista kungörandet.»
Utskottet kan ej biträda motionärens förslag. Genom en lagändring
af den innebörd, som i motionen ifrågasättes, komme nemligen, efter ut¬
skottets uppfattning, de bestämmelser i 10 § lagfartslagen, hvilka äro äm¬
nade att utgöra garantier mot lagfarts beviljande åt annan än rätte egaren,
att i väsentlig mån förlora sin kraft. Faran för att lagfart komme den
oredlige förvärfvaren till godo blefve derigenom väsentligt ökad, liksom
ock i följd deraf möjligheten för honom att emot rätte egaren vinna häfd
å fastigheten.
Till den lagfartssökandes anspråk på lättnad i att vinna stadgad rätt
till en fastighet, förvärfvad genom fång, hvartill laglig åtkomst ej kan visas,
synes all skälig hänsyn vara tagen dels i och med den redan år 1891
genomförda, af motionären omförmälda förkortningen af tidsbestämmelsen i
10 § lagfartslagen från tio till fem år, dels ock genom den likaledes af
motionären omnämnda inskränkning, som år 1897 egt rum beträffande
antalet af de kyrkor, hvari kungörelse om hvilande lagfartsansökning bör
uppläsas.
Lagutskottets Utlåtande N:o 25. 3
Med erinran slutligen, att ganska mycken tvekan gjorde sig gällande,
då vid 1891 års riksdag fråga förelåg om förändring af ofvanberörda
tidsbestämmelse från tio till fem år, får utskottet sålunda hemställa,
att ifrågavarande motion icke må till någon [Riks¬
dagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 7 mars 1901.
På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.
* I
l : j t