Lagutskottets Utlåtande N:o 14.
1
Biso 14.
Ank. till Tliksd. kansli den 19 februari 1901, kl. 2 e. in.
Utlåtande i anledning af väckt motion om tillägg till 86 § ut-
sökningslagen.
I en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 104, anför herr H. Holmlin:
»I 86 § ut sökningslagen finnes stadgadt, att utmätningsman skall,
sedan utmätning af fast egendom egt rum, genast hos domaren anmäla
detta med uppgift om beloppet af den fordran, för hvilken utmätning
skett. Denna anmälan medför samma förmån för borgenären, som om
inteckning egt rum.
Då emellertid oftast utmätningsärendena blifva af kort varaktighet
och i regel torde vara afslutade inom tre månader, förorsakar denna
domarens anteckning i inteckningsboken stor olägenhet; ty gravations¬
bevis innehåller alltjemt uppgift om utmätningen, och för att få grava¬
tionsbevis fritt från utmätningsärendet, måste naturligtvis fastighets-
egaren styrka, att han infriat skulden medelst bevis från utmätnings¬
mannen. Då emellertid allt detta bråk synes mig både onödigt och
opraktiskt, anser jag, att paragrafen borde få ett tillägg af innehåll:
Sedan sådant utsökningsärende, hvarom anteckning i intecknings¬
boken egt rum, blifvit genom liqvid hos utmätningsmannen afslutadt,
åligge det utmätningsmannen derom göra anmälan hos domaren med
återkallande af inteckningsförmånen.»
Bill. till Biksd. Prof. 1901. 7 Sami, 11 Käft. (Näs 14 och lä).
\
2 Lagutskottets Utlåtande N:o 14.
Utskottet vill till en början fästa uppmärksamheten derå, att det
stadgande^ hvilket i motionen angifves upptaget i utsökningslagens 86 §,
numera, etter år 1899 skedd lagändring, återfinnes i nämnda lags 85 §,
der val också den bestämmelse, motionen afser få i lagen införd, borde
hafva sin plats.
Hvad sedermera beträffar sjelfva saken, kan utskottet för sin del
ej biträda motionärens förslag. Såsom lagutskottet vid 1892 års riksdag
i anledning af en framställning utaf justitieombudsmannen anförde, inne¬
bär den omständigheten, att med nu gällande bestämmelser gravations¬
bevis angående en fastighet kan komma att innehålla anteckning derom,
att fastigheten i fråga en gång varit utmätt, fastän utmätningen seder¬
mera af en eller annan anledning förfallit, eller det genom utmätningen
inledda exekutiva förfarandet bragts till slut genom fastighetens försälj-
ning, icke någon nämnvärd olägenhet, och denna uppfattning vinner
stöd i det förhållande, att en enskild rättsegares anmälan af ifrågavarande
beskaffenhet endast mycket sällan förekommer vid våra underrätter. Att nu,
på sätt motionären hemstält, förvandla den rätt, som den enskilde rätts-
egaren. har, att, der han så finner för godt, föranstalta om att en i
inteckningsprotokollet befintlig anteckning om skedd utmätning göres
kraftlös, till en pligt för utmätningsmannen att, der utmätningen genom
liqvid afslutats, ombesörja, att en dylik åtgärd vidtages, innebär en af
omständigheterna ingalunda påkallad afvikelse från den grundsats i vårt
fastighetsboksystem, som lemnar åt den enskilde att bereda sig eller
afstå från de fördelar detta system erbjuder.
Under inga förhållanden kan det vara lämpligt att för de fall, då
utmätning af fastighet afslutas genom liqvid hos utmätningsmannen,
föreskrifva en särskild anordning, utan att utsträcka anordningens til¬
lämpning till andra mera vanliga förutsättningar, under hvilka ett ut-
mätningsärende förfaller eller afslutas.
Derest motionärens förslag skall anses åsyfta äfven de fall, då
utmätningen ledt till exekutiv försäljning och derpå följande köpe-
skillingsliqvid, skulle det ifrågasatta förfarandet också förorsaka utmät¬
ningsmannen afsevärdt besvär, då dessa åtgärders verkställande i regel
tillkommer öfverexekutor, och utmätningsmannen med dem ej har någon
befattning. Särskildt för den händelse köpeskillingsliqviden öfverklagades,
skulle svårigheter för utmätningsmannen uppstå att vinna kännedom
om tiden och sättet för afslutandet af det utmätningsärende, som legat
till grund för köpeskillingsliqviden.
Såsom en ytterligare betänklighet mot motionärens förslag kan
framhållas, att derigenom skulle vållas splittring i afgörandet af frågan
Lagutskottets Utlåtande N:o 14. 3
om den af utmätningen härflytande inteckningsrättens fortbestånd eller
upphörande, hvilket afgörande nu tillkommer och efter utskottets åsigt
allt fortfarande bör hvila å vederbörande domare eller domstol och ej
i något fall öfverflyttas på utmätningsmannen.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,
att herr Holmlins ifrågavarande motion ej må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 19 februari 1901.
På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.