6
Lagutskottets Utlåtande N:o 13.
'[>• 1 i. Vi i ■ v...7 Yi.\ > - . ’'! ■*. i
N:o 13.
- ... ' r*- '.- si\>Klr;r :,!<>. .;•>* H , "Jr
Ank. till Kiksd. kansli den 19 februari 1901, kl. 2. e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
angående lagstiftning till motverkande af skadeinsekten
»nunnans» spridning.
Från Första Kammaren har lagutskottet fått till sig hänvisad en
af herr Bremberg inom nämnda kammare väckt motion, n:o 8, af följande
lydelse:
»Skogsinsekten »nunnan» har, såsom bekant, de senaste åren härjat
skogarna i mellersta och södra delarna af vårt land i oroväckande grad,
och staten har i anledning deraf vidtagit kraftiga åtgärder mot dess spridande,
för hvilket ändamål ansenliga belopp af Riksdagen anslagits. Det är ju
äfven klart, att med den stoll, våra skogar spela i landets ekonomi, man icke
kunnat vara likgiltig för den fara, insektens spridning kan medföra.
Det kraftigaste medlet för insektens utrotande torde emellertid vara
att genast i början af insektens uppträdande å en trakt afverka de bestånd,
som blifvit angripna, samt möjligen äfven de angränsande, detta för att
desto kraftigare hejda insektens spridning. Ett dylikt tillvägagångssätt är
utan tvifvel i ekonomiskt afseende det minst förlustbringande, enär det
afverkade virket i de flesta fall kommer att betinga ett pris, som motsvarar
den afverkade skogens värde, och derigenom särskilda dyrbara åtgärder
för insektens utrotande, såsom limning och dylikt, blifva obehöfliga.
Svårighet möter emellertid för dylikt förfarande derutinnan, att en
enskild skogsegare måhända vägrar sin medverkan, äfven om staten skulle
7
Lagutskottets Utlåtande N:o 13.
erbjuda sig att hålla honom skadeslös för den förlust, han genom åtgärden
kunde lida, eller också för skogen fordrar ett orimligt högt pris.;
Då behofvet af kraftiga åtgärders vidtagande emot ifrågavarande
skadeinsekt är påtagligt och grundas å ett vigtigt allmänt intresse, synes
mig önskvärdt, att staten kunde,, oberoende af den enskilda skogsegarens
medgifvande, å dennes mark vidtaga erforderliga åtgärder men med skyldighet
för staten att hålla honom skadeslös för den förlust, som tillfogades honom
genom skogens afvexlande. Staten skulle i fråga om skogen tillerkännas
samma rätt som i expropiäationslagen för så många fall är i fråga om jord
medgifven och som eger motsvarighet jemväl i åtskilliga andra fall, der för
allmänt väl ingrepp sker i enskild rätt. Utan tvifvel skulle de i ex¬
propriationslagen stadgade former härvid i allmänhet kunna tillämpas. Lika
som expropriation skulle denna rätt gälla ej blott enskildes utan äfven
menigheters eller allmänna inrättningars skogar eller under enskildt bruk
varande publika skogar. Eätten borde för öfrig! innebära rätt att svedja
skogsmarken. Skadeinsekten kan nemligen understundom i stor mängd
förefinnas i marken och ej kunna aflägsnas annat än genom bränning. Det
skulle emellertid alltid åligga staten att inom viss tid, högst 10 år, hafva
sörjt för beredande af återväxt å skogsmarken.
Med åberopande af hvad sålunda anförts, tillåter jag mig vördsamt
hemställa, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj: t anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till lagstiftning i ofvan angifna syfte.»
Utskottet uppskattar till fullo det nationalekonomiska intresse, som
hvilar derå, att verksamma åtgärder vidtagas till förekommande af skogs-
härjning genom skadeinsekten »nunnan», och utskottet vill ingalunda
bestrida, att det af motionären för sådant ändamål förordade medlet ur
effektivitetssynpunkt kan vara lämpligt. Motionären torde dock i någon
mån hafva öfverskatta! möjligheterna att utan förlust afsätta de betydande
skogsqvantiteter, som, derest hans förslag vunne gillande, stundom måste
till försäljning utbjudas, liksom å andra sidan han synes hafva tillmätt
alltför stor vigt åt möjligheten, att den enskilde skogsegaren genom sitt
motstånd kan omöjliggöra vidtagande af de åtgärder, som för skade¬
insektens utrotande pröfvas mest ändamålsenliga. I det öfvervägande
tlertalet fall lärer nog den enskilde skogsegaren med sitt intresse finna
mest förenligt, att kraftigast möjliga åtgärder genast vidtagas. Huru än
8
Lagutskottets Utlåtande N:o 13.
dermed må förhålla sig, kali utskottet i alla händelser ej tillstyrka bifall
till motionärens framställning.
Såsom motionären sjelf omförmäla hafva nemligen statsmagterna
redan fått sin uppmärksamhet rigtad å den med »nunnans» spridning för¬
enade faran för våra skogar och jemväl i sådant hänseende vidtagit
åtgärder. i<r>( > ■' ■ . . ; -A . 'li.y i\ ;:!
Riksdagen har sålunda med anledning af Kongl. Maj:ts proposi¬
tioner i frågan till förekommande af »nunnans» härjningar anslagit år
1899 175,000 kronor och år 1900 tillsammans 12.8,000 kronor. Dessa
medel hafva hufvudsakligen användts till bestridande af kostnaderna för
s. k. limning af de utaf insekten angripna träden, och dessa åtgärder
hafva enligt uppgifter, lemnade af de med skyddsåtgärdernas praktiska ut¬
förande betrodde skogstjenstemännen, visat ganska gynsamma resultat.
Vid sådant förhållande lärer något behof ej förefinnas för en på
området för den enskilda eganderätten så ingripande lagstiftningsåtgärd;
som den af motionären ifrågasatta; och derest så skulle framdeles blifva
fallet, lärer Kongl. Maj:t ej underlåta att derom till Riksdagen göra
framställning.
På grund af det nu anförda får utskottet alltså hemställa,
att herr Brembergs ifrågavarande motion icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 19 februari 1901.
På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.
Reservation
af herr Bremberg.
Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1901.