Riksdagens Skrifvelse N:o 71.
1
N:o 71.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 30 april 1901.
— — — — Andra Kammaren — 30 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Majds
■proposition n:o 39 med förslag till lag angående ersättning
för skada till följd af olycksfall i arbete och till lag om
ändrad lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken.
(Särskilda utskottets n:o 3 utlåtande n:o 1 och memorial n:o 2.)
Till Konungen.
Genom proposition den 1 sistlidne februari liar Eders Kongl. Maj:t
föreslagit Riksdagen att antaga propositionen bifogade förslag till lag angående
ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete och till lag om ändrad
lydelse af 17 kap 4 och 11 §§ handelsbalken.
Förstnämnda lagförslag har i allt väsentligt vunnit Riksdagens bifall.
Riksdagen har nemligen endast i afseende å den ifrågasatta lagens om¬
fattning funnit anledning vidtaga ändringar af principiel betydelse.
Uti den i förslagets 2 § förekommande yrkesförteckning har af skäl,
som angifvits i propositionen bifogade statsrådsprotokoll, icke upptagits jern-
vägs- och spårvägstrafik; utan skulle sålunda, i afseende å de i berörda yrke
anstälda arbetare, arbetsgifvarens ersättningsskyldighet fortfarande bestämmas
af lagen angående ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift den 12 mars
1886. Riksdagen har emellertid funnit det betänkligt, att i särskilda lagar,
hvilka för all framtid skulle verka vid sidan af hvarandra, meddelades olika
bestämmelser om likartade förhållanden. Å andra sidan synes billigheten
bjuda, att den talrika arbetareklass, som tagit anställning vid jernväg med
Bill. till Riksd. Rrot. 1901. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 13 Käft. (N:o 71.) 1
o
Riksdagens Skrifvelse N:o 71.
vetskap om att genom 1886 års lag vara förhållandevis val ekonomiskt tryg¬
gade emot följderna af olycksfall i arbetet, icke beröfvas den förmån, som
sålunda tillförsäkrats dem. Riksdagen har fördenskull i enlighet med en inom
Riksdagen väckt motion för sin del beslutit dels att bland ersättningspligtiga
yrken upptaga jern vägs- och spårvägstraiik, dels ock att i förslaget insätta
en ny paragraf af innehåll, att 1886 års lag skulle i fråga om de fall, som
i den föreslagna lagen afses, upphöra att gälla för andra än dem, som vid
tiden för sistnämnda lags trädande i kraft äro i jernvägstjenst anstälda.
I 2 § har Riksdagen vidare vidtagit den förändring, att paragrafens
sista stycke uteslutits. Riksdagen har nemligen icke funnit tillräcklig anled¬
ning föreligga, hvarför ersättningspligtiga yrken skulle från ersättningspligt
undantagas, i händelse de idkades allenast såsom binäring till jordbruk.
De sakliga afvikelser från förslaget, Riksdagen i öfrig! företagit, äro
af mindre väsentlig beskaffenhet,
I 4 § har Riksdagen vid punkt 3:o) litt, b), i betraktande deraf, att
tidpunkten för ett barns aflelse mången gång kan vara svår att utröna, för
sin del beslutit den ändring, att rätten till lifränta för barn efter en till
följd af olycksfall i arbete afliden person göres beroende deraf, att barnet
antingen födts före olycksfallet eller ock efter olycksfallet födts i ett derförut
slutet äktenskap.
I 5 § har Riksdagen, för undvikande af missförstånd vid paragrafens
tillämpning, infört ett tillägg till paragrafens första stycke, afseende att tydlig¬
göra, att, derest skadad arbetare före olycksfallet varit behäftad med kropps¬
skada eller lyte, dessa kroppsfel vid bestämmandet af invaliditetsgraden icke
få utan vidare sammanräknas med de genom olycksfallet orsakade skador.
I 17 och 18 §§ har Riksdagen, som ansett ersättningarne för inträf¬
fade olycksfall böra, så vidt ske kan, utgå i form af lifränta, vidtagit den
ändring, att skadad arbetare icke för de i paragraferna afsedda fall berätti¬
gas att lyfta lifräntas kapitalvärde, der ej den lifränta, som i riksförsäkrings-
anstalten skulle erhållas, understiger 45 kronor om året; och liar Riksdagen,
i öfverensstämmelse härmed, för sin del beslutit den ändring i 21 §, att aftal
derom, att skadad arbetare i stället för lifränta skall erhålla ett kapitalbelopp,
må gälla endast i det fall, att lifräntans belopp kominer att understiga 45
kronor.
Slutligen har Riksdagen funnit inrättandet af riksförsäkringsanstalten
så nära sammanhänga med den arbetsgifvarne i förslaget pålagda ansvarspligt,
att lagen icke borde få gällande kraft förr, än nämnda anstalt vore färdig
att träda i verksamhet, och har Riksdagen i anledning häraf gifvit den före¬
slagna lagens öfvergångsstadgande en form, som motsvarar Riksdagens berörda
uppfattning.
3
Riksdagens Skrifvelse N:o 71.
Emot Eders Kongl. Maj:ts förslag till lag om ändrad lydelse af 17
kap. 4 och 11 §§ handelsbalken har Riksdagen icke funnit något att erinra.
Under åberopande af hvad nu blifvit anförd t, får Riksdagen tillkännagifva,
att Riksdagen, som funnit sig icke kunna utan förändring godkänna
det af Eders Kongl. Maj:t framlagda förslag till lag angående ersättning för
skada till följd af olycksfall i arbete, för sin del antagit lag i ämnet af den
lydelse, härvid fogad bilaga utvisar,
samt att den af Eders Kongl. Maj:t föreslagna lag om ändrad ly¬
delse af 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken blifvit af Riksdagen antagen.
Stockholm den 30 april 1901.
Med undersåtlig vördnad.
Lag
Bilaga.
angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Yardei1 arbetare skadad till följd af olycksfall i arbetet, vare i de
fall, som i 2 och 3 §§ afses, arbetsgifvaren pligtig att utgifva ersättning
enligt de i denna lag stadgade grunder.
Sådan ersättning utgår dock ej i något fall för skada, som den ska¬
dade uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet sjelf ådragit sig, eller som upp¬
såtligen förorsakats af tredje man, der denne icke haft ledning af eller upp¬
sigt öfver arbetet.
Med arbetare förstås i denna lag jemväl arbetsförman.
2 §•
Skyldighet att enligt 1 § utgifva ersättning åligge enskild arbetsgi¬
vare, der han såsom yrke utöfvar någon här nedan omförmäld verksamhet,
nemligen:
4
Riksdagens Skrifvelse. N:o 71.
1) skogsafverkning, sågverks- eller brädgårdsrörelse;
2) upptagning af is eller torf;
3) grufdrift, sten- eller kalkbrytning, tegeltillverkning, bruksrörelse
eller annan verksamhet, som afser tillgodogörande eller förädling af mineral¬
rikets alster och ej är att anse såsom handtverk;
4) fabriksrörelse;
5) skeppsbyggeri-, bränneri-, bryggeri-, bageri-, slagteri-, mejeri- eller
qvarnrörelse, som idkas på sådant sätt och i sådan omfattning, att den kan
anses med fabriksrörelse jemförlig;
6) boktryckeriverksamhet;
7) tillverkning af explosiva varor;
8) skorstensfejareverksamhet;
9) flottning;
10) lastning eller lossning af varor;
11) jernvägs- eller spårvägstrafik;
12) byggnadsverksamhet, derunder inbegripet jemväl utförande af väg-
eller vattenbyggnad;
13) bergsprängning, jordschaktning, stensättning, murning, timring eller
taktäckning;
14) utförande af elektriska ledningar eller af gas-, vatten- eller kloak¬
ledningar ;
15) verksamhet, som afser att framställa, öfverföra eller fördela elek¬
trisk kraft, äfvensom drifvande af gas- eller vattenledningsverk.
Ersättningsskyldigheten omfattar skada till följd af olycksfall, som här¬
flyter från utöfningen af arbetsgifvarens yrke.
3 §•
Utöfvar staten eller kommun på yrkesmessigt sätt någon i 2 § om¬
förmäld verksamhet, vare staten eller kommunen ersättningsskyldig enligt
1 § för skada till följd af olycksfall, som härflyter från utöfningen af den
verksamhet.
4 §•
I ersättning enligt denna lag skall utgifvas:
l:o) om olycksfallet medfört väsentlig nedsättning af den skadades
arbetsförmåga under mera än sextio dagar efter olycksfallet: en krona i sjuk-
hjelp för hvarje dag från och med sextioförsta dagen intill dess den skadade
blifvit från sådan nedsättning af arbetsförmågan återstäld eller olycksfallet
Riksdagens Skrifvelse N:o 71. 5
medfört för framtiden bestående förlust eller minskning af arbetsförmågan
eller döden inträdt;
2:o) om olycksfallet medfört för framtiden bestående förlust eller minsk¬
ning af arbetsförmågan: en årlig lifränta, i förra fallet å tre hundra kronor
och i senare fallet å det lägre belopp, som svarar emot arbetsförmågans
minskning, räknadt från oeb med sextioförsta dagen efter olycksfallet eller
från den senare tidpunkt, då olycksfallet medfört för framtiden bestående
förlust eller minskning af arbetsförmågan; dock att lifränta icke skall utgå
i de fall, der ej arbetsförmågan blifvit nedsatt med minst en tiondedel;
3:o) om olycksfallet inom två är medfört döden:
a) begrafningshjelp med sextio kronor;
b) till enka, när äktenskapet slutits före olycksfallet, en årlig lifränta
af etthundratjugu kronor från dödsfallet, så länge hon lefvar ogift, och till
hvarje minderårigt barn, som födts före olycksfallet eller födes efter olycks¬
fallet i ett derförut slutet äktenskap, en årlig lifränta af sextio kronor från
dödsfallet, till dess det uppnått femton års ålder; dock att, der lifräntor till
efterlefvande skulle sammanlagdt öfverstiga tre hundra kronor, de skola, i
förhållande till hvad på en hvar lifräntetagare belöper, till detta belopp ned¬
sättas, så länge anledningen till dylik nedsättning fortfar.
Vid bedömandet, i hvad mån viss kroppsskada åstadkommit nedsätt¬
ning af arbetsförmågan, skall hänsyn tagas ej blott till skadans beskaffenhet
och inverkan på den skadades förmåga i allmänhet att genom arbete sig
försörja, utan äfven till skadans inflytande på de särskilda färdigheter, som
för drifvande af den skadades yrke må vara erforderliga, samt till den ska¬
dades ålder och kön. Var den skadade vid olycksfallet behäftad med kropps¬
skada eller lyte, skall hänsyn jemväl tagas till den mindre arbetsförmåga,
som till följd deraf vid olycksfallet hos honom förefans.
I öfrigt skall tjena till ledning:
l:o) att i allmänhet förlust af arbetsförmågan skall anses vara för
handen vid fullständig sinnesslöhet eller vansinne, vid allmän förlamning, vid
blindhet å båda ögonen, vid förlust eller fullständig förlamning af båda hän¬
derna eller af båda fotterna eller af en hand och en fot;
2:o) att i allmänhet vid här nedan omförmälda skador nedsättningen
af arbetsförmågan skall anses motsvara följande procent, nemligen:
vid allmän svaghet i själsförmögenheterna femtio procent; vid allmän
kroppslig svaghet femtio procent; vid blindhet å ett öga jemte försvagad syn
å det andra sjuttio procent; vid blindhet å ett öga tjugu procent; vid döfhet
6
Riksdagens Skrifvelse N:o 71.
å båda öronen femtio procent; vid döfhet ä ett öra tio procent; vid ljumsk¬
bråck femton procent ; vid förlust af en hand eller fot jemte minskad rörlighet
hos hand eller fot sjuttio procent; vid förlust af en hand eller fot femtio
procent; vid förlust af alla fingrarna å en hand femtio procent; vid förlust
af alla tårna å en fot tjugu procent; vid förlust af en tumme tjugufem
procent ; vid förlust af ett pekfinger femton procent.
6 §■
Utländsk medborgares enka eller barn ege ej rätt till lifränta enligt
denna lag, der de ej vid tiden för olycksfallet voro här i riket bosatta.
För tid, hvarunder någon till lifränta enligt denna lag berättigad är bosatt
utom riket, må han ej uppbära sådan ränta.
Från hvad ofvan i denna § är föreskrifvet eger Konungen, under
förutsättning af ömsesidighet, medgifva undantag för medborgare i visst land
och för lifräntetagare, som i samma land äro bosatta.
För tid, hvarunder lifräntetagare undergår frihetsstraff eller tvångs¬
arbete, må han ej uppbära lifräntan.
7 §•
Begrafningshjelp skall utbetalas genast efter dödsfallet, sjukhjelp för
hvarje kalendervecka å veckans sista dag samt lifränta för hvarje kalender-
qvartal å första dagen af qvartalets sista månad, utan återbetalningsskyldighet
i händelse under månaden rätten till lifräntan skulle upphöra eller sådant
fall inträffa, att lifräntan icke får uppbäras.
8 §•
Skall, dä arbetare skadats genom olycksfall, i följd deraf från kassa,
som helt och hållet eller till väsentlig del bildats genom bidrag af arbets-
gifvaren, utgå pension eller annat understöd, eller har arbetaren på arbets-
gifvarens bekostnad blifvit mot olycksfall försäkrad på annat sätt än i 10 §
afses, må från begrafningshjelp eller sjukhjelp och lifränta, som det enligt
denna lag åligger arbetsgifvaren att utgifva, afdragas hvad i anledning af
olycksfallet för samma ändamål från kassan eller på grund af försäkringen
utgår för tid, hvarunder ersättningsskyldighet åligger arbetsgifvaren.
Motsvarande afdrag må ega rum för skadestånd, som i följd af olycks¬
fallet utbetalts enligt allmän lag eller särskild författning.
Riksdagens Skrifvelse N:o 71.
7
9 §•
Eger någon rätt till ersättning enligt denna lag, vare han ej deraf
hindrad att hos arbetsgifvaren eller annan göra gällande det anspråk på
skadestånd, som i följd af olycksfallet eljest skulle tillkomma honom enligt
allmän lag eller särskild författning; dock att arbetsgifvaren må från dylikt
skadestånd afdraga motsvarande ersättning, som enligt denna lag utgår.
Ar annan än arbetsgifvaren skadeståndspligtig, vare arbetsgifvaren,
sedan han tillsagt den skadeståndspligtige, i ersättningstagarens ställe berättigad
att uttaga skadeståndet, för så vidt motsvarande ersättning enligt denna
lag utgifvits. 6
10 §.
Genom statens försorg inrättas en riksförsäkringsanstalt för öfver-
tagande, på sätt nedan i denna § sägs, af arbetsgifvares ersättningsskyldighet.
Arbetsgivare vare berättigad att i riksförsäkringsanstalten försäkra
sina aibetaie mot olycksfall, som i denna lag afses, med den verkan, att
aibetsgif vaien, sa långt försäkringen räcker, varder från ersättningsskvldig-
het enligt denna lag fri. Har sådan försäkring egt rum, må riksförsäkrings-
anstalten^ enligt de i 8 § stadgade grunder göra afdrag för utbetaldt skade¬
stånd, så ock, sedan anstalten tillsagt arbetsgifvaren eller annan, som kan
till utgifvande af^ skadestånd förbindas, i ersättningstagarens ställe uttaga
skadeståndet, för så vidt motsvarande ersättning från anstalten utgår.
Ar arbetsgivare i anledning af inträffadt olycksfall skyldig att ut¬
gifva lifiänta enligt denna lag, ma han genom inköp i riksförsäkringsanstalten
af dylik lifränta befria sig från betalningsskyldigheten och ege derefter, om
annan är skadeståndspligtig, enahanda rätt att uttaga skadeståndet, som i
nyss afsedda fall tillkommer riksförsäkringsanstalten.
11 §•
Varder arbetare skadad till följd af olycksfall i arbetet, skall om
olycksfallet ofördröjligen göras anmälan hos arbetsgifvaren, arbetsföreståndaren
ellei aibetsförman. Den skadade vare ock, der han ej sjelf söker läkare¬
vård, pligtig att underkasta sig vård af läkare, som arbetsgifvaren eller
riksförsäkringsanstalten må tillkalla. Försummas något af hvad sålunda
föreskrifvits och pröfvas skadan hafva förvärrats derigenom, att den skadade
i följd deraf kommit att sakna lämplig vård, må deti i denna lag stadgade
ersättning med hänsyn dertill skäligen nedsättas.
8
Riksdagens Skrifvelse N:o 71.
12 §.
Inträffar olycksfall, som medfört eller skäligen kan antagas medföra
döden eller annan påföljd, som enligt 4 § föranleder ersättning, åligge det
arbetsgifvaren eller, om den skadade var stadd i arbete hos staten eller
kommun, arbetsföreståndaren att, sedan han genom anmälan från arbetaren
eller eljest erhållit kännedom om olycksfallet, derom ofördröjligen göra skriftlig
anmälan hos polismyndigheten i orten. Ar den skadade af arbetsgifvaren
försäkrad på sätt i 10 § afses, skall uppgift derom och om försäkringens
omfattning i anmälan intagas. Närmare föreskrifter om anmälans innehall
meddelas af Konungen. Då anmälan hos polismyndigheten göres, skall sam¬
tidigt eller, der sådant ej kan ske, så snart som möjligt derefter till samma
myndighet insändas på arbetsgifvarens bekostnad anskaffadt läkarebetyg^ an¬
gående dödsorsaken eller skadans beskaffenhet och den skadades tillstånd;
kan läkarebetyg ej utan oskälig kostnad anskaffas, må i stället insändas
intyg af prest i församlingen eller annan embets- eller tjensteman i orten,
af ordföranden i kommunalstämman eller ordföranden eller ledamot i kommu¬
nalnämnden eller af ledamot i häradsnämnden.
Har hos polismyndighet anmälan skett angående olycksfall, hvarom nu
är sagdt, eller sådant olycksfall eljest kommit till polismyndighetens känne¬
dom, skall denna så fort ske kan hålla undersökning om olycksfallet; dock
att, ’ der anmälan åtföljts af arbetsgifvarens behörigen undertecknade för¬
klaring, att olycksfallet inträffat under sådana omständigheter, att ersättning
enligt denna lag skall utgifvas, undersökning erfordras allenast om polismyn¬
digheten finner sådan nödig.
Polismyndighet, som i denna § afses, är å landet länsmannen, i stad,
der poliskammare finnes, poliskammaren och i öfriga städer magistraten eller,
der sådan ej finnes, stadsstyrelsen.
Polismyndigheten å landet eller i annan stad än Stockholm åligge att
ofördröjligen aflemna de inkomna handlingarne äfvensom, der undersökning
hållits, protokollet deröfver till Konungens befallningshafvande.
13 §.
Kraf om ersättning enligt denna lag skall, vid äfventyr af talans för¬
lust, genom stämning eller genom påkallande af skiljeaftals tillämpning an-
hängiggöras emot arbetsgivare inom två år och emot riksförsäkringsanstalten
inom tre år, räknadt från olyckstallet eller, der fråga är om ersättning
i anledning af dödsfall, från det döden inträdde. Hvad nu är stadgadt
Riksdagens Skrifvelse N:o 71.
y
galle dock ej, der parterna under sagda tid träffa aftal om ersättningen eller
öfverenskomma att hänskjuta frågan om ersättning till slutligt afgörande af
skiljemän.
14 §.
Rätt domstol för upptagande af tvist om ersättning enligt denna lag-
är allmän underrätt i den ort, der olycksfallet inträffat eller der den, som
sökes, har sitt ho och hemvist.
Är sådan tvist hos domstol anhängiggjord, infordre rätten eller do¬
maren protokoll och öfriga handlingar, som i 12 § omförmälas.-
Finnes uppenbart, att svaranden utan fog uppehåller saken, eller angår,
när detta ej är händelsen, tvisten allenast ersättningens belopp, ege rätten,
på kärandens yrkande, förordna, i förra fallet att ett skäligt belopp, ej
understigande hvad svaranden må hafva medgifvit, och i senare fallet att
det ostridiga beloppet skall utbetalas till käranden i afräkning på hans for¬
dran; dylikt förordnande må af svaranden öfverklagas i samma ordning som
slutligt utslag.
Har rätten föreskrifvit förskottsbetalning efter ty nu är sagdt, gånge
sådant beslut i verkställighet lika som laga kraft egande dom. Slutligt utslag,
hvarigenom rätten ålagt svaranden betalningsskyldighet, gånge på enahanda
sätt i verkställighet, der ej rätten annorlunda förordnat.
15 §.
Är den skadade icke af arbetsgifvaren försäkrad på sätt i 10 § afses,
må parterna, när de derom öfverenskomma, så ock, sedan tvist om ersätt¬
ningen hos domstol eller genom påkallande af skiljeaftals tillämpning anhängig-
gjorts, domstolen eller skiljemännen från riksförsäkringsanstalten inhemta ut¬
låtande, huruvida det arbete, hvari den skadade var stadd, är sådant, som i
denna lag afses, eller i hvad mån kroppsskadan må anses hafva åstadkommit
nedsättning i arbetsförmågan; sådant utlåtande skall af riksförsäkrings¬
anstalten kostnadsfritt meddelas.
16 §.
Yppas, sedan ersättning till skadad arbetare blifvit genom domstols
eller skiljemäns slutliga beslut eller genom aftal bestämd, väsentlig föränd¬
ring i de förhållanden, hvilka voro afgörande för ersättningens bestämmande,
må inom två år från beslutets eller aftalets dag talan om jemkning i ersätt-
Bih. till Riksd. Irot. 1901. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 13 Häft. 2
10
Riksdagens Skrifvelse N:o 71.
ningen anhängiggöras. Rätt domstol för sådan talans upptagande är den
underrätt, som dömt om ersättningen, eller, der ersättningen bestämts af
skiljemän eller genom aftal, allmän underrätt i den ort, der olycksfallet in¬
träffat. Jemkning må ej afse ersättning, som belöper på tiden före den dag,
då talan anhängiggjordes genom delgifvande af stämning eller genom påkal¬
lande af skiljeaftals tillämpning; sökes jemkningen af den ersättningsskyldige,
må den ej heller verka rubbning i rätten till ersättning, som före sagda dag-
förfallit till betalning.
17 §.
Afträdes arbetsgifvares egendom till konkurs, skall utdelningen för
fordran å lifränta enligt denna lag ske efter sammanlagda beloppet af räntans
kapitalvärde den dag, som för utdelning i konkursen bestämd är eller ä
hvilken dessförinnan betalning får uppbäras, och af den lifränta, som belöper
på tiden intill nämnda dag, jemte laga ränta å den del deraf, som enligt 7
§ må före samma dag förfalla till betalning.
Är fråga om lifränta åt skadad arbetare, må utdelningen för räntans
kapitalvärde ej af arbetaren lyftas, utan skall med det belopp, som å kapital¬
värdet utgår, genom konkursförvaltningens försorg åt arbetaren inköpas lif¬
ränta i riksförsäkringsanstalten; hvad nu är sagdt galle dock ej, der den
lifränta, som i riksförsäkringsanstalten skulle erhållas, understiger fyrtiofem
kronor om året.
IB §.
Försummar arbetsgivare att vid anfordran betala lifränta, som för¬
fallen är;
eller nedlägger enskild arbetsgivare sin rörelse;
eller flyttar han utrikes;
eller öfvergår hans rörelse på annan i följd af dödsfall eller genom
öfverlåtelse;
eller sättes hans rörelse under liqvidation;
må lifräntetagare, hvilkens fordran grundar sig på skriftligt aftal eller
på laga kraft egande slutligt beslut, hos öfverexekutor söka föreläggande för
arbetsgivaren eller för hans sterbhusdelegare att för lifräntan hos öfver¬
exekutor ställa pant eller borgen efter ty i 48 § utsökningslagen sägs.
Grundar sig ansökningen derpå, att arbetsgivaren försummat att vid an¬
fordran betala lifränta, som förfallen är, skall föreläggandet innehålla, att
arbetsgivaren befrias från skyldigheten att ställa pant eller borgen, om han
11
Riksdagens Skrifvelse N:o 71.
inom viss af jifverexekutor bestämd tid, minst en och högst två veckor från
föreläggandets delgifning, visar, att den förfallna lifräntan jemte laga ränta
derå och ersättning för kostnader till belopp, som af öfverexekutor i före¬
läggandet utsättes, blifvit gulden.
Försämras den stälda säkerheten, ege lifräntetagaren på lika sätt äska
ställande af ny säkerhet.
Ej må borgen af öfverexekutor godkännas, der den ej är ingången
såsom för egen skuld.
Ställes ej säkerhet inom förelagd tid, skall öfverexekutor ålägga gälde-
nären att utgifva sammanlagda beloppet af lifräntans kapitalvärde den dag,
då betalning sker, och af den lifränta, som belöper på tiden intill nämnda
dag, jemte laga ränta å den del deraf, som enligt 7 § må före samma dag
förfalla till betalning. Hvad gäldenären förpligtats utgifva läte öfverexekutor
ofördröjligen uttaga.
Beträffande dylikt måls handläggning och klagan öfver öfverexekutors
beslut galle i tillämpliga delar hvad om lagsökning för gäld är stadgadt;
dock att, der målet blifvit såsom tvistigt till domstol förvisadt, domstolen
allenast har att utlåta sig om betalningsskyldigheten, hvarefter sökanden
eger hos öfverexekutor anmäla målet till fortsatt handläggning.
Är fråga om lifränta åt skadad arbetare, må hvad å lifräntans kapital¬
värde influtit ej af arbetaren lyftas, utan skall dermed genom öfverexekutors
försorg åt arbetaren inköpas lifränta i riksförsäkringsanstalten; hvad nu är
sagdt gälle dock ej, der den lifränta, som i riksförsäkringsanstalten skulle
erhållas, understiger fyrtiofem kronor om året.
19 §.
Med lifräntas kapitalvärde förstås i 17 och 18 §§ det belopp, hvarför
dylik ränta kan inköpas i riksförsäkringsanstalten.
20 8.
Rätt till ersättning enligt denna lag kan ej öfverlåtas och må för ty
ej för gäld i mät tagas.
21
Arbetsgivare, som vill enligt särskild anordning träffa aftal med ar¬
betare om ersättning, som i anledning af framtida olycksfall skall utgifvas,
ege underställa den anordning riksförsäkringsanstaltens pröfning. Ej må
anordningen godkännas, der riksförsäkringsanstalten, efter erforderliga upp-
12 Itiksdagens Skrifvelse N:o 71.
lysningars inhemtande, finner dess bestämmelser vara för arbetarne ofördel¬
aktiga. Aftal, som skriftligen ingås i öfverensstämmelse med godkänd an¬
ordning, vare gällande. Godkännande må när som helst återkallas, men
återkallelse verkar ej rubbning i giltigheten af aftal, som träffats innan
arbetsgifvaren erhållit kännedom om återkallelsen.
Slutes annorledes, än ofvan i denna § är sagdt, aftal om ersättning,
som med anledning af olycksfall skall utgifvas, vare det aftal emot ersätt-
ningstagaren utan verkan, så framt det ej skriftligen slutits efter olycksfallet
eller, då fråga är om begrafningshjelp elier om lifränta åt skadad arbetares
efterlefvande, efter det den skadade afled; afser aftalet, att i stället för lif¬
ränta åt skadad arbetare skall på en gång erläggas visst belopp, vare det
ej gällande, utan så är att lifräntans belopp skulle understiga fyrtiofem
kronor om året.
22 §.
Försummar arbetsgivare eller arbetsföreståndare att i föreskrifven
ordning göra anmälan eller insända läkarebetyg eller annat intyg, hvarom
i 12 § är sagdt, bote från och med fem till och med två hundra kronor.
Meddelar någon i sådan anmälan mot bättre vetande origtig uppgift, straffes
med böter från och med tjugufem till och med ett tusen kronor, der ej å
förseelsen straff är i allmänna strafflagen utsatt.
Böter, som enligt denna § ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.
23 §.
Vill arbetsgivare, som utöfvar annan verksamhet, än i denna lag
afses, genom försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda ersättning enligt
de i denna lag stadgade grunder för skada till följd af olycksfall, som här¬
flyter från utöfningen af den verksamhet, vare dertill berättigad. Har sådan
försäkring egt rum, skall hvad i denna lag finnes stadgadt hafva motsva¬
rande tillämpning.
24 §.
Arbetare ege, ehvad han är stadd i sådant arbete, som i denna lag
afses, eller ej, genom försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda sig ersätt¬
ning enligt de i denna lag stadgade grunder för skada till följd af olycks¬
fall i arbetet. Rätt till ersättning på grund af sådan försäkring kan ej
öfverlåtas och må för ty ej för gäld i mät tagas.
13
Riksdagens Skrifvelse N:o 71.
25 §.
Afgifterna för försäkring af arbetare i riksförsäkringsanstalten skola
bestämmas till de belopp, som med hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet
och till de särskilda förhållanden, under hvilka det bedrifves, efter försäk-
ringstekniska grunder pröfvas vara erforderliga för betäckande af de risker,
som försäkringen afser. Kostnaderna för riksförsäkringsanstaltens organisa¬
tion och förvaltning bestridas af statsmedel.
26 §.
De närmare föreskrifter, som, utöfver hvad denna lag innehåller, må
erfordras med afseende å riksförsäkringsanstaltens verksamhet, meddelas af
Konungen.
27 §.
Genom denna lag uppliäfvas de i lagen angående ansvarighet för skada
i följd af jernvägs drift den 12 mars 1886 meddelade bestämmelser om skyl¬
dighet för jernvägs egare eller innehafvare att utgifva ersättning, då i följd
af jernvägs drift arbetare eller arbetsförman, som är stadd i jernvägens
tjenst eller arbete, under förrättandet deraf varder dödad eller skadad; dock
att sagda bestämmelser fortfarande skola i stället för stadgandena i denna
lag ega tillämpning i afseende å arbetare eller arbetsförman, som vid den
tid, då denna lag träder i kraft, var i jernvägs tjenst eller arbete anstäld.
Denna lag träder i kraft å tid, som af Konungen bestämmes, sedan
den i 10 § omförmälda riksförsäkringsanstalt blifvit inrättad, men eger ej
tillämpning i fråga om olycksfall, som före nämnda tid inträffat.
Bih. till Riksd. Prat. 1901. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 13 Häft.
3