RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1901 Första Kammaren. N:o 9.
Tisdagen den 19 f ebruari.
Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.
Justerades protokollet för den 12 i denna månad.
Upplästes ett till kammaren ingifvet protokoll af följande ly¬
delse:
År 1901 den 18 februari sammanträdde kamrarnes valmän för att
utse revisorer och revisorssuppleanter för granskning af riksbankens
afdelningskontors i orterna räkenskaper och förvaltning; och befunnos,
efter valens slut, hafva blifvit utsedde till
revisorer:
vid kontoret i Göteborg:
herr Boustedt, A. B., f. d. kapten, Kongelf,............... med 46 röster,
b Mörner, S. C. H. M., major, Göteborg, ............ b 46 b
» Baaz, A. B., f. d. riksdagsman, Åby, Mölndal, b 46 b
b Montgomery, A. H., fängelsedirektör, Göteborg, b 46 b
vid kontoret i Malmö:
herr Stjernsvärd, H. Philip, kammarherre, Araslöf,
Karpalund, .......................................................... med 46 röster,
b Wallin, P. P., landstingsman, Alfastorp, Tågarp, b 46 b
b Persson, A., domänintendent, Mörarp, ............... b 46 b
b Nilsson, J., f. d. riksdagsman, Sorröd, Hyllstofta, b 46 B
vid kontoret i Falun:
herr Nylén, G. T., f. d. löjtnant, godsegare, Falun, med 46 röster,
b Thorell, A., t. f. landsfiskal, Leksand, .............. b 46 b
b Andersson, A., landstingsman, Jönvik, Hedemora, b 46 b
b Andersson, C., bergsbruksidkare, Vanbo, Smedje¬
backen, ................................................................. b 46 B
Första Kammarens Prof. 1901. N:o 9. 1
N:o 9.
2
herr
b
»
B
herr
B
B
B
frih.
herr
B
B
herr
B
B
B
herr
B
B
herr
B
B
B
herr
B
herr
B
B
B
Tisdagen den 19 Februari,
vid kontoret i Gefle:
Berndes, H. B., kapten, Gefle, ..........................
Steffansson, E., disponent, Sofiedal, Gefle, ......
Engström, E., grosshandlare, Gefle, ..................
Fetre, W., fabrikör, Gefle, .................................
vid kontoret i Hernösand:
Jacobsson, H. K., rektor, Hernösand, ...............
Qvist, N. B., sågverksegare, Strömnäs,...............
Dahlberg, N. W., disponent, Wäja, Bollsta bruk,
Wåhlander, H. B., lektor, fil. doktor, Hernösand,
vid kontoret i Jönköping:
Armfeldt, C. J. W., godsegare, Hunnerstad, ...
Reutersvärd, C. A., godsegare, Jönköping, ......
Pettersson, A., landtbrukare, Katrineholm, Aneby,
Säve, G. A., läroverksadjunkt, fil. doktor, Jön¬
köping, ................................................................
vid kontoret i Kalmar:
Waldenström, A., häradshöfding, Wassmolösa,...
Wickbom, J. A. 0., rektor, Kalmar, ..................
Gcthe, C. M. F. E., sekreterare, Kalmar, ........
Wimmerstedt, A., godsegare, Bruatorp, ..............
vid kontoret i Karlskrona:
Holmqvist, Axel, lands kamrerare, Karlskrona, ...
Kruse, K. R. T., kapten, Karlskrona, ...............
Kruse, L. M., godsegare, f. d. riksdagsman, Gö-
holm ......................................................................
Resén, K. W., t. f. amiralitetskassör, Karlskrona,
vid kontoret i Karlstad:
Falk, H. H. W., löjtnant, Karlstad, ..................
Grafström, H. F. A., t. f. landssekreterare, Karl¬
stad, ........................................................................
Pehrsson, N., f. d. riksdagsman, Önnerud, Torsby,
Ros, C., bruksegare, jur. kandidat, Lesjöfors, ...
vid kontoret i Linköping:
Petri, H., konsistorienotarie, Linköping, ............
Sjögreen, A. P., f. d. ryttmästare, Boarp, Stråisnäs,
Hagberg, C. 0., godsegare, Brestad, ..................
Petersson, A. E., f. d. riksdagsman, Hamra, ...
vid kontoret i Lnleå:
Björkman, A. P., fördelningsläkare, Luleå, ......
Svedin, N., auditör, Luleå, .................................
Clausén, J. J., regementsintendent, öjebyn,.....
Sodenstjerna, E., postmästare, Luleå ..................
med 46 röster,
b 46 B
b 46 B
b 46 B
med 46 röster,
b 46 B
b 46 b
b 46 b
med 46 röster,
b 46 B
b 46 B
b 46 b
med 46 röster,
b 46 B
b 46 B
b 46 B
med 46 röster,
b 46 B
b 46 B
b 46 B
med 46 röster,
b 46 B
b 46 B
b 46 B
med 46 röster,
b 46 b
b 46 B
b 46 B
med 46 röster,
b 46 b
b 46 b
b 46 b
Tisdagen den 19 Februari.
3
N:o 9.
vid kontoret i Mariestad:
herr Kjellberg, J. A., öfverstelöjtnant, Mariestad,...... med 46 röster,
B Millqyist, A., godsegare, Hushagen, Axvall, ...... b 46 »
b Johansson, A., f. d. riksdagsman, Löfåsen, Marie¬
stad, ........................................................................ b 46 »
b Tengbom, C. A., landträntmästare, Mariestad, ... » 46 »
vid kontoret i Umeå:
herr Aspgren, J. 0. N., öfverstelöjtnant, Umeå, ..... med 46 b
b Mannerstedt, G. V., major, Umeå, ..................... b 46 b
b troman, J., kronolänsman, Teg, Umeå, ............ b 46 b
b Aström, A., disponent, Norra Degerfors, ............ b 46 b
vid kontoret i Vexiö:
herr Cervin, G., kapten, Vexiö,.................................... med 46 röster,
b Johansson, 0. A., hospitalssyssloman, Vexiö, ... b 46 b
b Johansson, S., landstingsman, Grennaforsa,......... b 46 B
b Petersson, A. F., f. d. riksdagsman, Ugglekull, b 46 b
herr
B
B
B
herr
B
B
B
herr
B
B
B
herr
B
B
B
herr
vid kontoret i Visby:
Björlin, J. G., öfverste, Visby, ........................ med 46 röster,
Hambrosus, J., landssekreterare, Visby, ............ b 46 b
Bokström, C. A., kronofogde, Visby,.................. b 46 b
Larsson, P., riksdagsman, Fole, Vestkinde, ...... b 46 b
vid kontoret i Örebro:
Montgomery-Cederhjelm, B., kammarherre, Seger¬
sjö, ...................................................................... b 46
Beuterswärd, C. F. C., major, Örebro,............ b 46
Larsson, P. M., f. d. riksdagsman, Loa, Rällså, b 46
Persson, 0., nämndeman, Bungsäter, Kilsmo, ... b 46
B
B
B
B
vid kontoret i Östersund:
Thomsson, J. A., häradshöfding, Östersund, ...... b 46
Warodell, 0. E. L., fördelningsläkare, Östersund, b 46
Eriksson, G., f. d. riksdagsman, Myckelgård,
Mörsil, .................................................................... b 46
Olsson, 0., nämndemän, Bränna, Idackås, ......... b 46
B
B
B
B
• suppleanter:
vid kontoret i Göteborg:
Larsson, L., landstingsman, Hufveröd, ............... med 46 röster,
Bamm, A. A., stadsrevisor, Göteborg, ............... b 46 B
Bruhn, S. B., godsegare, Wallda, ..................... b 46 b
Palm, Constantin, grosshandlare, Göteborg, ...... b 46 B
vid kontoret i Malmö:
Persson, G., landstingsman, Humlarp, Åstorp, ... med 46 röster,
i
Tisdagen den 19 Februari.
tingsmän, Örsjögård, Rydsgård, med 46 röster,
» Dufberg, E., landtbrukare, Christineberg, Oxie, b 46 b
» Stenkula, A. O., folkskoleinspektör, Malmö, » 46 »
vid kontoret i Falun:
herr Svedberg, H., kronolänsman, Korsnäs, ............... med 46 röster,
» Carlström, E., bruksegare, Helsingegården, Falun, b 46 b
» Zettervall, J., förvaltare, Korsnäs, ................... » 46 »
» Wahlgvist, J. A., kamrerare, Falun, .................. b 46 b
vid kontoret i Gefle:
herr Holmström, G., fabrikör, Gefle, .......................... med 46 röster,
b Kronberg, E., grosshandlare, Gefle, ..................... » 46 b
» Eriksson, P., bruksdisponent, Hofors, .............. b 46 b
b Wettergren, G., disponent, Norrsundet,............... b 46 »
vid kontoret i Hernösand:
herr Hjelmström, K. A., tullförvaltare, Hernösand, ... med 46 röster,
» Petersson, G. P., redaktör, Sundsvall, ............... b 46 b
» Eriksson, E., f. d. riksdagsman, Qväcklinge, Liden, b 46 b
» Hedrén, L. M., läroverksadjunkt, Hernösand, ... b 46 b
vid kontoret i Jönköping:
herr 1libbing, B. E. L., ryttmästare, Eksjö, ........... med 46 röster,
grefve Seth, J. G., godsegare, Bratteborg, .................. b 46 b
herr Eurén, L., borgmästare, Eksjö, ......................... b 46 b
b Wallander, Chr., kronolänsman, Eksjö,............... b 46 >
vid kontoret i Kalmar:
herr Bökelund, A., landskamrerare, Kalmar,............... med 46 röster,
» Pettersson, F., f. d. riksdagsman, Möllstorp, ...... » 46 »
» Ekeroth, E., landtbrukare, Dörby, ........................ » 46 »
» Holm, A. T. 0., lektor, Kalmar, ........................ » 46 »
vid kontoret i Karlskrona:
herr Beyer, E., godsegare, Karlshamn,....................... med 46 röster,
» Nelson, K. M., landstingsman, Björkeryd, ......... » 4(J »
» Karlsson, K. P., fortifikationskassör i Karlskrona,
Oscarsvärn, ............................................................ » 46 »
b Bingheim, G., fabriksidkare, Karlskrona, ............ b 46 »
vid kontoret i Karlstad:
herr Sjöbei'g, L. P., landtbrukare, Treskog, ............ med 46 röster,
b Bhodin, B., auditör, Karlstad, ............................ » 46 b
b v. Bahr, C. G. 0., kapten, Karlstad, .................. b 46 b
b Larsson, E., disponent, Glova,.............................. b 46 b
Tisdagen den 19 Februari.
5
N:o 9.
vid kontoret i Linköping:
herr Andersson, G., godsegare, Kolstad, Norrköping, med 46 röster,
b Larsson, G., landtbrukare, Bonnarp, Stjernarp, b 46 b
b 1lydberg, C., godsegare, f. d. riksdagsman, Eksund, b 46 b
grefve Spens, C. G., major, Rosendahl, ..................... b 46 b
vid kontoret i Luleå:
herr v. Essen, C. H. A., kapten, Luleå, ..................... med 46 röster,
b Håkansson, J. F., läroverkskollega, Piteå, ........ b 46 b
b Eerggren, J. E., landtbruksingeniör, Gammelstad, b 46 b
b Erasmie, G. H., disponent, Luleå, ..................... b 46 b
vid kontoret i Mariestad:
herr Odencrantz, C., disponent, Härlingstorp, ............ med 46 röster,
b Paul, A., arrendator, Stora Ek, Mariestad, ...... b 46 B
b Brostrand, A., landstingsman, Hagesta, Väring, b 46 b
b Andersson, A., landstingsman, Vång, Karlslund, b 46 b
vid kontoret i Umeå:
herr Schildt, 0. F., major, Umeå, ........................... med 46 röster,
b Bergner, P., handlande, Burträsk, ........................ b 46 b
b Ortenblad, V. T., öfverjägmästare, Umeå, ......... b 46 b
b Öqvist, C., borgmästare, Skellefteå, ..................... b 46 b
vid kontoret i Yexiö:
herr Bandqvist, J. G., godsegare, Hof, Vexiö, ......... med 46 röster,
b Bergenstråhle, A. E. G., löjtnant, Vexiö, ......... b 46 b
b Hofman, Th., hypoteksbokhållare, Vexiö, ......... b 46 b
b Carlsson, B. G., landstingsman, Bäck, ............... b 46 b
vid kontoret i Visby:
herr Sundblad, A., kyrkoherde, riksdagsman, ........... med 46 röster,
s> Bachér, J. H., länsbokhållare, Visby, ............... b 46 b
b Warfvinge, C. 0., förste landtmätare, Visby, ... b 46 b
b v. Krus enstjernå, Ernst, öfverstelöjtnant, Visby b 46 b
vid kontoret i Örebro:
herr Wassrin, P., ombudsman, Örebro, ..................... med 46 röster,
b Sundblad, G. A., läroverksadjunkt, Örebro, ...... b 46 b
b v. Hofstén, H. R., kapten, Örebro, ..................... b 46 b
b Axell, M., borgmästare, Nora, ............................. b 46 b
vid kontoret i Östersund:
herr Myrin, 0., förvaltare, Östersund, ....................... med 46 b
frih. Fleetwood, G. M. C., major, Östersund, ............ b 46 b
N:o 9.
6
Tisdagen den 19 Februari.
herr Wikander, H., apotekare, Östersund, .............
» Engström, E. 0., landstingsman, Bispgården,
med 46 röster,
» 46 » ,
sedan ordningen mellan suppleanterna blifvit genom särskilda lottnin-
gar bestämd.
J. Johansson.
M. G. de la Gardie.
H. Cavalli.
Robert Eklundh.
På framställning af herr talmannen beslöts, att det nu upplästa
protokollet skulle läggas till handlingarna, äfvensom att bankoutskottet
skulle genom protokollsutdrag anmodas att om valen låta underrätta
ej mindre de valde än äfven fullmägtige i riksbanken samt veder¬
börande afdelningskontors styrelser.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 16 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 7
äfvensom bevillningsutskottets samma dag bordlagda betänkanden
n:is 3—5.
Herr von Möller aflemnade en motion, n:o 32, angående skrifvelse
till Konungen med begäran om revision af gällande helsovårds- och
epidemistadgar.
Denna motion blef på begäran bordlagd.
Justerades ett protokollsutdrag för detta sammanträde, hvarefter
kammaren åtskildes kl. 2,41 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Onsdagen den 20 Februari.
7
N:o 9.
Onsdagen den 20 februari.
Kammaren sammanträdde kl. 12 på dagen.
Justerades protokollet för den 13 i denna månad.
Anmäldes och bordlädes
bevillningsutskottets betänkanden och memorial:
n:o 6, i anledning af väckt motion angående förändring i tull¬
taxans uppställning;
n:o 7,* i anledning af väckt motion om höjning af bränvinstill-
verkningsskatten; och
n:o 8, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande punk¬
terna l:o och 4:o i bevillningsutskottets betänkande n:o 1 angående
vissa delar af tullbevillningen; äfvensom
lagutskottets utlåtanden:
n:o 11, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 35
i förordningen angående inteckning i fast egendom, m. m.;
n:o 12, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående lagbestämmelser i fråga om lötbredden å arbetsåkdon,
som begagnas å allmänna vägar;
n:o 13, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående lagstiftning till motverkande af skadeinsekten »nun¬
nans» spridning;
n:o 14, i anledning af väckt motion om tillägg till 86 § utsök-
ningslagen;
n:o 15, i anledning af väckt motion angående ändring af 117 §
skiftesstadgan; och
n:o 16, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af §§ 3,
4 och 5 i stängselförordningen.
Upplästes två till kammaren inkomna protokoll af följande
lydelse:
År 1901 den 20 februari sammanträdde kamrarnes valmän för
att jemlikt 71 och 73 §§ riksdagsordningen utse dels Riksdagens full-
mägtige i riksbanken ej mindre för valperioden 1901—1904 efter herr
H. R. Törnebladh, som var i tur att afgå, och herr J. W. Arnberg,
som aflidit, un äfven för återstående delen af valperioden 1900—19Ö3
N:o 9.
8
Onsdagen den 20 Februari.
efter herr T. Liljewalch, som afsagt sig uppdraget att vara fullmägtig
i riksbanken, dels ock suppleanter för samtlige fullmägtige i nämnda
bank; och befunnos efter valens slut hafva blifvit utsedde till
fullmägtige
för valperioden 1901—1904:
friherre Langenskiöld, Carl Johan, jur. och fil. doktor,
bankdirektör,......................................................... med 48 röster,
herr Törnebladh, Henrik Ragnar, ledamot af Riksda¬
gens Första Kammare; ......................................... b 48 b ;
för återstående delen af valperioden 1900—1903:
herr Weber, C. A., bankir ............................................ med 48 röster
samt till suppleanter för tiden från valet, till dess nytt val under år
1902 försiggått:
herr Uggla, Albert Axel, major, ................................... med 48 röster,
b Tham, Vollrath Henrik Sebastian, ledamot af
Riksdagens Första Kammare, .............................. »47 b ,
b Johnson, Axel, generalkonsul, .............................. b 46 b .
Fr. von Strokirch.
P. Pehrson.
G. Rudébeck.
Hans Andersson.
År 1901 den 20 februari sammanträdde kamrarnes valmän för
att jemlikt 71 och 73 §§ riksdagsordningen utse dels Riksdagens full¬
mägtige i riksgäldskontoret efter herrar F. A. Anderson, A. W.
Odelberg och E. M. Unger, hvilka voro i tur att afgå, dels supp¬
leanter för samtlige fullmägtige i riksgäldskontoret; och befunnos
efter valens slut hafva blifvit utsedde till
ordförande:
herr Anderson, Frans Albert, ledamot af Riksdagens
Första Kammare, ................................................. med 48 röster,
öfrige fullmägtige:
herr Odelberg, Oscar Wilhelm, ledamot af Riksdagens
Första Kammare, .................................................. med 48 röster,
b Unger, Edvin Magnus, ledamot af Riksdagens
Första Kammare, ................................................... b 48 b ,
samt till suppleanter för tiden från valet, till dess nytt val under
år 1902 försiggått:
9
N:o 9.
Onsdagen den 20 Februari.
herr Lilliesköld, Erik Wilhelm, kamrerare, ............... med 48 röster,
» Ramstedt, Reinhold Victor, grosshandlare, ......... »47 » ,
» Almqvist, Knut Fredrik Gerhard, ledamot af
Riksdagens Andra Kammare, .............................. »46 » .
Fr. von Strokirch.
P. Pehrson.
G. Rudebeck. Hans Andersson.
Dessa protokoll lades till handlingarna; och skulle Riksdagens
kanslideputerade genom protokollsutdrag underrättas om ifrågavarande
val samt anmodas låta uppsätta och till kamrarne ingifva förslag dels
till förordnanden för de valde, dels till skrifvelse till Konungen med
anmälan om de förrättade valen, dels ock till den paragraf, som der¬
om borde i riksdagsbeslutet intagas.
Vid föredragning af herr von Möllers nästlidne dag väckta och
då bordlagda motion, n:o 32, angående skrifvelse till Konungen med
begäran om revision af gällande helsovårds- och epidemistadgar, be¬
slöt kammaren hänvisa denna motion till sitt tillfälliga utskott n:o 2.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskot¬
tets den 16 och 19 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 7,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette hufvud-
titel, innefattande anslagen till civildepartementet.
Punkterna 1—5.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Punkten 6.
Mom. 1. Ifrågasatt
pension för
Herr statsrådet von Krusenstjerna: Statsutskottet har ansett,
att frågan om pension åt postdirektören Broberg i Göteborg skulle j Broberg.
göras beroende af post- och telegraf komiténs blifvande yttrande om
pensionsförmån åt postdirektören och öfriga tjensteman vid post¬
kontoret i Göteborg och på denna grund afstyrkt Kongl. Maj:ts fram¬
ställning. För min del kan jag icke förstå annat än, att frågan om
pension åt postdirektören Broberg icke i ringaste mån är beroende
af post- och telegrafkomiténs blifvande hemställan i frågan, och att
frågan således skulle kunna nu behandlas, ty, mina herrar, när det
nu är så, att postdirektören Broberg icke är skyldig att afgå från
tjensten, är han, synes mig, icke beroende af hvilken pension post-
och telegrafkomitén kommer att föreslå. Han har sagt, att han till
N:o 9.
10
Ifrågasatt
pension, för
postdirek¬
tören
J. Broberg.
(Ports.)
Onsdagen den 20 Februari.
följd af sina ekonomiska förhållanden icke kan afgå med mindre
pension än 5,000 kronor, och då synes mig hans ställning blifva alldeles
densamma, om sedermera post- och telegrafkomitén skulle föreslå ett
pensionsbelopp för postdirektören af t. ex. 4,000 kronor. Statsutskottets
antagande, skulle visserligen hafva sitt berättigande i ett enda fall,
det nemligen, om komitén komme att föreslå ett högre belopp än
5,000 kronor. Då vore det ledsamt för Broberg, om han nu toge
afsked, men detta fall är, antager jag, en eventualitet, som man icke
behöfver räkna med.
Anledningen hvarför Kongl. Maj:t kommit med detta förslag är,
såsom jag till statsrådsprotokollet sökt visa, hänsyn till postverkets
eget intresse. Jag har i statsrådsprotokollet med siffror visat, hvilken
betydlig utveckling postkontoret i Göteborg vunnit under de sista
åren. Uppbörden vid detta kontor är nu så stor, att den ensam upp¬
går till icke mindre än 8% af postverkets hela uppbörd. Vid sådant
förhållande har generalpoststyrelsen funnit det vara synnerligen be¬
höflig^ att der kunde vidtagas samma åtgärd som år 1886 eller för
15 år sedan vidtogs i Stockholm eller tillsättandet af en särskild
tjensteman, som skulle öfvertaga kassörs- och frimärkesförvaltare-
göromålen, detta derför att, såsom det för närvarande är stäldt för
postdirektören i Göteborg, han nästan uteslutande är kassör och chef
för frimärkesförvaltningen. Detta gör, att han icke kan, såsom önsk-
ligt vore, egna sig åt den yttre skötseln af det stora postkontoret i
Göteborg. Finge man nu såsom i Stockholm en särskild kassör der¬
städes, kunde han ostördt egna sig åt de åligganden, som tillkomma
honom såsom chef för Göteborgs postkontor. Men nu är förhållandet
det, att, om man tillsätter en sådan kassör, skall han hafva uppbords-
och frimärkesprovision, och det verkar försämring i postdirektörens
löneförmåner. Derför kan generalpoststyrelsen icke vidtaga denna
åtgärd, så länge den nuvarande innehafvaren af platsen sitter qvar.
Jag upprepar, att det är ur synpunkten af postverkets intresse
som detta förslag framkommit, och jag tror derjemte, att kammaren
utan tvekan skulle kunna bevilja det äfven med hänsyn till det syn¬
nerligen förtjenstfulla sätt, den pligttrohet och redbarhet, hvarmed
postdirektören Broberg under lång tid skött sin tjenst.
Det är på dessa skäl jag önskade, att kammaren måtte bifalla
hvad Kongl. Maj:t föreslagit.
Herr Bohnstedt: Inom utskottet var det åtskilliga röster, som
höjde sig för bifall till Kongl. Maj:ts proposition, men, såsom herrarne
se af betänkandet, enade man sig om afslag på det skälet, att man
ansåg, att enär post- och telegraf komitén snart komme att yttra sig
om löneförhållandena inom postverket, borde man nu icke gå den i
förväg, och utskottet ansåg att det icke genom att nu bevilja denna
pension ville binda sig utan afvakta det förslag, som komme från
denna komité. Detta var ett af hufvudskälen, hvarför utskottet an¬
såg, att det icke ville nu bevilja postdirektör Broberg pension å
5,000 kronor, utan ansåg, att man borde stå fast vid det pensions¬
belopp, hvartill han är berättigad eller 3,000 kronor.
Innan han blef postdirektör i Göteborg, var han byråchef i gene-
Onsdagen den 20 Februari. 11 *^:o ®-
ralpoststyrelsen. Hade lian suttit qvar der, hade lian varit berättigad Ifragasatt
till en pension åt 5,000 kronor, men för 23 år sedan lemnade han
denna befattning, och fick såsom postdirektör i Göteborg, en mycket ' \jjren
förmånligare anställning, der lönevilkoren uppginge till minst dubbelt j. Broberg.
mot hvad han uppbar såsom byråchef. Då han således under 23 år (Forts.)
njutit eu så pass hög aflöning, ansåg utskottet, att han kunde nöja
sig med den pension, hvartill han vore berättigad, och ville icke
binda sig genom att föreslå ett belopp, som kanske blefve högre än
hvad komitén komme att föreslå.
Om postdirektör Broberg nu beviljades pension, skulle hans plats
delas mellan två personer, såsom synes af den kongl. propo¬
sitionen, ty det skulle då tillsättas en kontrollör, som tillika skulle
vara kassör, och detta, att det sålunda skulle tillskapas en ny plats i
Göteborg, var ytterligare ett skäl, hvarför utskottet icke ville röra i
denna suk nu, utan afvakta komitdns förslag.
Jag ber, herr grefve och talman, att fä yrka bifall till utskottets
förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskot¬
tet i föreliggande moment hemstält.
il{om. 2. Anslag till
postverket.
Herr von Möller: Då nu Kongl. Maj:t i denna punkt fått allt
hvad som begärts, hoppas jag, att Kongl. Maj:t äfven skall vara be¬
nägen att bifalla en ganska anspråkslös begäran från min sida. Jag
vågar nemligen till herr statsrådet och chefen för civildepartementet
hemställa, om icke en ringa del af de beviljade millionerna skulle kunna
anslås för tillgodoseende af förbättrad hygien först och främst hvad
sjelfva postverket beträffar, och i sammanhang härmed hoppas jag,
han i detta hänseende ej heller glömmer de andra många olika af-
delningarna, som lyda under hans departement. Han borde ega
en mycket kraftig medhjelpare i medicinalstyrelsen, hvilken ju nu
sorterar under honom och som väl bör vara intresserad af att taga
initiativ i sådan rigtning och, gissar jag, mycket gerna tillhandagår
med de upplysningar, som äro af nöden. Detta endast i allmänhet
sagdt för att fästa herr statsrådets uppmärksamhet på denna så vig¬
tiga fråga.
Sedan är det en annan sak, som rör speciella förhållanden här
i Stockholm, hvilka jag tillåter mig påpeka.
Som bekant, är det gamla postkontoret härstädes i. ett mycket
miserabelt tillstånd, men jag tror, att ock en del förbättringar skulle
kunna och borde göras till personalens fromma. Jag fick mig i höstas
tillskickadt ett nummer af »Svenske postvaktbetjenten», der en ar¬
tikel: »Postlokalerna nr sanitär synpunkt», synnerligen fäste min upp¬
märksamhet. Det är helt enkelt upprörande förhållanden, som der
råda, och jag hoppas, att dessa måtte med det snaraste ändras. I
denna artikel talas det bland annat om den otillfredsställande städ¬
ningen, hurusom det skuras endast en gång i månaden och detta
N:o 8- 12 Onsdagen den 20 Februari.
Anslag till endast å de större lokalerna, å de mindre endast en gång i qvavtalet.
T Det är omöjligt att med så otillräcklig städning hålla rent.
or s ' Vidare heter det: »Beträffande beqvämligheter för personalen
skulle man kunna säga, att vederbörandes sträfvanden i denna ret¬
ning är missrigtad. Så t. ex. finnes å en af de större afdelningarna
i Stockholm inne i lokalen, i det s. k. vaktmästarerummet, anbringad
en tvätt- och beqvämlighetsinrättning i rummets ena hörn, endast
omsluten af en liten afbalkning, förlänande rummet en allt annat än
behaglig atmosfer, uppblandad som den är med dammet från påsarna,
hvilka äfven äro förlagda hit. Som sagdt, benämnes rummet vakt¬
mästarerum och är sålunda eu uppehållsort för vaktmästarne; här
uppehålla de sig de få stunder de äro lediga från tjenstgöring och
— här intaga de sina måltider.» Jag kan icke neka till, att när
jag läste detta, trodde jag något sådant icke vara möjligt och
gick i december månad upp på postkontoret för att förvissa mig, om
tidningen talat sant. Jag vände mig till vederbörande kontrollör på
afdelningen, som sade, att det gjorts framställning att få bort anstalten,
som ju var ditsatt endast för tjenslemännens räkning, ehuru det
strax utanför på gården finnes ett likartadt etablissement, men man
tycks föredraga att använda det som finnes i valdmästames matrum.
Atmosferen var synnerligen dålig, och de personer jag talade med
förklarade, att under sommarmånaderna var ammoniakgasen så stark,
att det inverkade på deras ögon. Emellertid —- kontrollören har
gjort anmälan om saken, men — ärendet hvilar, och hvad det bety¬
der, att en sak »hvilar» hos en styrelse, hoppas jag, att herr departe¬
mentschefen sjelf har någon erfarenhet om. När herr statsrådet,
hvilken, såsom vi alla veta, ömmar för personalen, nu fått reda på
denna sak, hoppas jag, att han skall draga försorg om, att dessa
menniskor få ett rum att vistas uti, der sådana anordningar icke
förefinnas.
Herr statsrådet von lvrusenstjerna: Det är ju ett nytt ämne,
som nu införts inom den höga kammarens diskussionsområde.
Med anledning af herr von Möllers yttrande är jag i tillfälle
meddela, att kostnadsberäkning uppgjorts för afhjelpande af den sak
han talade om samt att denna kostnadsberäkning slutade på ett belopp
af omkring 1,500 kronor, men då har det rådt tvekan hos den nu¬
varande chefen för generalpoststyrelsen, om det var skäl att vidtaga
cn sådan åtgärd i ett hus, som redan inom två år skall upphöra att
användas för ändamålet. Att något skall göras är visst, för så vidt
det låter förena sig med »den största möjliga sparsamhet», om hvars
iakttagande ju generalpoststyrelsen nu fått af statsutskottet en erinran.
För min del kan jag ju icke annat än vara herr von Möller
tacksam för att han vill åtaga sig att med uppmärksamhet följa post¬
verkets beqvämlighetsinrättningar, och jag skall med största tacksam-
samhet mottaga de ytterligare upplysningar jag i det fallet af honom
kan få.
Herr von Möller: Jag ber om ursäkt, ifall herr statsrådet icke
tyckte otn min anmärkning, men jag tillät mig fästa uppmärksamheten
Onsdagen den 20 Februari. 13 N:o 9.
på detta missförhållande, som kommit till min kännedom. Emellertid
tillåter jag mig fråga, huruvida herr statsrådet skulle sätta värde på,
om man anbragte en dylik inrättning i hans matsal.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, biföll kammaren
utskottets i föreliggande moment gjorda hemställan.
Punkterna 7—11.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Punkten 12-
Mom. 1. Angående
tillsyn å sin-
Herr von Möller: Ehuru min tillfredsställelse var stor, när jag f
såg, att detta anslag beviljades, kan jag dock icke neka till, att äfven aen 1 n e '
min missräkning blef stor, när jag såg att ännu icke något åtgjorts
för att söka skaffa vaktpersonalen vid hospitalen något större aflöning.
I Gadelii bok, som utkom förra året, om »Vården af sinnessjuke förr
och nu» påpekar författaren, »att omsättningen bland den manliga
personalen vid hospitalen är mycket stor, ända till 100, ja, 150 pro¬
cent om året af det fixa antalet. Att under sådana förhållanden in¬
rätta en skola för betjeningen är knappast möjligt. Först måste
lönerna höjas och deras fördelar äfven på annat sätt. tillgodoses.
Endast då kan man få någon garanti för ett bättre urval och ett
längre qvarstannande i tjensten.»
Hvad sköterskorna beträffar, tyckes det vara ett något mera
glädjande förhållaude. Bland dem är omsättningen icke så stor.
Från eu person, som känner till förhållandena vid Upsala hos¬
pital och som vitsordar, att den vård, som der egnas de sinnessjuke,
är synnerligen förträfflig, har jag erhållit ett meddelande af samma
innebörd, nemligen att det är af största vigt att inom den närmaste
tiden höja sköterskornas lön högst betydligt. Brefskrifvaren påpekar,
att de hafva icke så stora löner som mängen vanlig tjenarinna, och
detta är skälet, hvarför den goda stammen bland sköterskorna allt
mer och mer förminskas och att den tid kommer, då verklig fara är
för handen.
Jag tillåter mig att äfven i denna punkt fasta herr statsrådets
uppmärksamhet på denna för landet synnerligen vigtiga sak.
Herr Almén: Emot ett enhälligt statsutskotts tillstyrkande af
Kongl. Maj:ts proposition lärer det icke finnas någon den allra rin¬
gaste utsigt att åstadkomma en förändring. Det hindrar dock icke
att jag, på grund af den erfarenhet jog under 15-årigt chefskap i
medicinalstyrelsen samlat, hvarunder många inspektioner utöfvats vid
samtliga hospital i riket, stadgat min åsigt i ämnet och här tillåter
mig uttala, att enligt min mening den föreslagna organisationen icke
kan blifva af synnerligt gagn. Jag beklagar, om densamma, såsom
afsedt är, skulle blifva stadigvarande. På sista sidan af utskottets
N:o 9.
14
Angående
tillsyn å sin¬
nessjukvår¬
den i riket.
(Forts.)
Onsdagen den 20 Februari.
utlåtande rörande denna punkt säger utskottet, att det på grund af
de i statsrådsprotokollet anförda skål, ansett sig böra till bifall för¬
orda inrättandet af en öfverinspektörsbefattning; dessa skäl anhåller
jag att nu något närmare få granska. På sid. 83 säges, att tidpunkten
nu syntes vara kommen att öfvergå från försök till en stadigvarande
organisation, i syfte att en öfverinspektor för sinnessjukvården måtte
anställas, och beträffande fordringarne på en dylik tjensteman, an-
gifvas de å sid. 78 sålunda: »En öfverinspektor, som icke egdo åt¬
minstone lika god insigt i psykiatrien som de anstaltsläkare, som
han hade att kontrollera, skulle ej göra den nytta och inverka med
den auktoritet, som hans uppgift kräfde», och häri instämmer jag
gerna. Frågar man åter, huru dessa fordringar tillfredsstälts under
de tvenne sista åren, hvarunder öfverinspektörer varit förordnade, får
jag erinra derom, att första året innehade öfverläkaren vid Upsala
hospital detta förordnande, ehuru han var åtskilligt yngre än flertalet
af de öfverläkare, hvilkas verksamhet han hade att kontrollera. För
att icke missförstås, vill jag nämna, att jag för honom hyser stort
förtroende, och om jag också anser honom till år och erfarenhet
underlägsen flertalet öfverläkare å hospitalen, torde han dock ega
egenskaper, som göra honom fullt lämplig för den befattning han
innehade. Den nuvarande öfverinspektören är asylläkare i Lund,
intager i denna sin egenskap en underordnad ställning och är ännu
yngre än den förra året använde. Ehuru hans intresse är mycket
stort för hit hörande frågor och hans förmåga mindre vanlig, är han
således, hvad erfarenhet beträffar, icke vuxen sitt uppdrag och kan
icke uppfylla de fordringar medicinalstyrelsen uppställer för en öfver¬
inspektor. Det förhåller sig emellertid så, att den förste af dessa
båda öfverinspektörer lemnade sin plats redan efter ett år — om han
ledsnade på grund af vunnen erfarenhet, vet jag icke — och huru
vida den nuvarande kan påräknas för framtiden, vet jag icke heller.
Jag tviflar emellertid, att någon öfverläkare i längden skall finnas
villig att utöfva öfverinspektörsbefattningen. Hans vilkor och verk¬
samhet såsom öfverläkare äro i allmänhet mycket mera tillfredsstäl¬
lande än dem han såsom öfverinspektör kan påräkna. Medicinalsty¬
relsen har icke ansett möjligt att för det arfvode, som hittills utgått
och äfven föreslagits af hospitalkomitén 6,000 kronor, få lämplig
person till öfverinspektörsbefattningen och säger derför, då öfver¬
inspektören måste vara kunnig och helst öfverläkare, att aflöningeu
måste höjas till 8,000 kronor. Kongl. Maj:t har föreslagit och stats¬
utskottet godkänt detta belopp. De af liospitalskomitén, der jag hade
äran vara ordförande, föreslagna löneförmånerna slutade med en summa
af 11,000 kronor. Medicinalstyrelsen har äfven fått denna summa
att räcka till, oaktadt i lönen föreslagits en höjning med 2,000 kronor,
och detta har så tillgått, att af medicinalstyrelsen, på samma gång
lönen höjts, resekostnadsersättningen minskats med motsvarande be¬
lopp, 2,000 kronor. Eesultatet kan ur ekonomisk synpunkt vara till¬
fredsställande, men huru visar det sig i verkligheten? Den kontroll,
öfverinspektören skulle utöfva, har minskats. Tjenstemännens hos
medicinalstyrelsen antal har ökats, och icke missunnar jag medicinal¬
styrelsen den tillväxt i arbetskraft, som under de sista åren kommit
Onsdagen den 20 Februari. 15 N:o 9.
den till del, men det synes mig särdeles betänkligt, att den väl be- Angående
höfliga kontroll, som här afscs, skall förminskas, då göromålen äro af'riHsy» ««n-
den beskaffenhet att de endast med svårighet kunna medhinnas, om (ien\ riUet.
de skola skötas såsom de böra. Redan nu, innan organisationen kom- (Forts.)
mit i gång, har det blifvit ifrågasatt att anställa tvenne öfverinspek-
törer. År det då klokt att minska kontrollen och resekostnadsersätt-
ningen för öfverinspektörcn för att få ökadt antal biträden i medi¬
cinalstyrelsen? För min del tvifiar jag på, att man äfven med 8,000
kronors aflöning skall kunna få någon erfaren och fullt lämplig öfver¬
läkare, som vill åtaga sig detta uppdrag.
Nu kan man fråga, huru jag, som varit ordförande i den komité,
hvilken väckt förslag om inrättandet af ifrågavarande inspektörsbe-
fattning, kan kritisera denna inrättning; men förklaringen är helt
enkelt den, att komitén tänkt sig tvenne slag af inspektioner öfver
anstalterna för sinnessjuke, den ena genom öfverinspektören och den
andra genom en lokal inspektion, hvilka båda, ifall de samverka
såsom de böra, skulle kunna tillsammans åstadkomma ett mycket godt
resultat; men tager man bort den lokala inspektionen, kommer, enligt
mitt förmenande, äfven den andra att sväfva i luften. Den lokala
inspektionen har emellertid afstyrkts af flertalet läkare, som yttrat
sig i frågan. Skälen härför skulle finnas uti de af reservanten utta¬
lade åsigterna. Till en början stöder sig denna på tvenne utländska
stora auktoriteter, livilkas åsigter åberopas. Äfven jag har respekt
för auktoriteter, och det kan icke falla mig in att här bestrida deras
kompetens och förmåga. Men äfven om dessa herrar studerat hospi-
talsstadgan, anser jag mig böra erinra derom, att de hafva liten eller
ingen kännedom om, huru hospitalsstadgan tillämpas, och det finnes
mycket godt i denna stadga, som ty värr icke i verkligheten kommer
till utförande. Vidare tillåter jag mig erinra, att en af dessa stora
auktoriteter förklarat sig icke obenägen tillstyrka, att eu juridiskt
bildad person biträdde öfverinspektören vid utförande af hans befatt¬
ning. Professor fljertström afstyrker lokalinspektionen, icke blott
derför att han anser densamma öfverflödig; han fruktar, att den skall
verka skadligt å dem den afser att gagna. Det förvånar mig och
jag kan icke annat än beklaga, att denne af mig högt värderade
öfverläkare, som sjelf varit ledamot af hospitalskomitén och der del¬
tagit i frågans debatterande, till den grad missuppfattat lokalinspek¬
tionen, att han deraf befarar mera skada än gagn, i det densamma
icke skulle lemna de sjuka i fred, just då de bäst behöfde lugn.
Jag vädjar till edert goda omdöme i frågan, mine herrar; kunnen i
inbilla eder, att en af Kongl. Maj:t tillsatt lokalkomité af förtroende¬
män, bestående af en läkare och en jurist, hvars verksamhet skulle
ledas af öfverinspektören, skulle vara så utan all takt, att den skulle
störa de sjuke vid de tillfällen, då de bäst behöfde lugn och ro?
Och ändå synes han hafva fått instämmanden från många håll.
Nu frågar man kanske, huru förklara, att dessa öfverläkare, öfver-
inspektörer och specialister äro till den grad obenägna att utskrifva
obotligt sinnessjuke, då detta dock är en hufvudfräga, som framför
andra behöfver erhålla sin lösning. Jo, säger man, öfverläkarne åbe¬
ropa såsom skäl, att vid många tillfällen utskrifva obotliga, icke
N:o 9.
16
Angående
tillsyn å sin¬
nessjukvår¬
den i riket.
(Forts.)
Onsdagen den 20 Februari.
vådliga patienter återkommit försämrade, och jag gifver dem rätt
deri, att sådant stundom inträffat. Men huru kommer det sig, att
fromma, beskedliga patienter, som 10 ä 20 år å hospitalet ej visat
sig benägna för våldsamhet, åter måste der intagas såsom vådliga för
allmän säkerhet? Skälet härtill är ofta dålig vård i hemmet. De
uppretas genom trakasserier och komma försämrade tillbaka. Det
är sådant öfverläkarne gerna framhålla, men de glömma att tala om
en annan del af sin erfarenhet. Många af de utskrifna komma aldrig
tillbaka, äfven om dessa icke fått god vård i hemmet, men hvad som är
vunnet, det är att några obotliga blifvit utskrifne, hvarigenom plats
kunnat beredas för sådana, som kunna botas.
Man har äfven sagt, att andra skäl för öfverläkarnes obenägenhet
för utskrifning af obotlige funnes, särskilt det, att deras prestige
genom lokalinspektion skulle rubbas och skadas, och man har vidare
framhållit, att denna prestige är ett nödvändigt vilkor för att öfver¬
läkarne med framgång må kunna behandla de sinnessjuke. Jag tvekar
icke uttala såsom min åsigt, att en sådan prestige måste för hospitals-
läkaren vara af viss betydelse, men om den lokalinspektion, som af
en läkare med biträde af en jurist två gånger i månaden skulle ut-
öfvas vid hospitalen, kunde skada denna prestige, då må samma
prestige gerna gå förlorad; den är då icke många ören värd. Man
har äfven såsom ett skäl, talande emot utskrifniugen af obotliga,
framhållit, att de sinnessjuke å hospitalen få bättre vård än i hemmen,
och hvarför då icke allt framgent behålla dem på anstalterna? Gerna
må de der vårdas, om icke platserna på hospitalen vore så eftersökta,
att beklagligen icke ledighet finnes för botliga sjuka. Jag kommer nedan
tillbaka till ett vigtigt moment i fråga om värden af sinnessjuke, det
nemligen, att de oftast kunna botas, om de vid sjukdomens utbrott
intagas å vårdanstalt, men dröjer detta i brist på plats, blifva de flesta
under tiden obotliga, öfverläkarne å hospitalen synas mig fatta dessa
anstalters förnämsta uppgift så, att de böra qvarhålla och vårda obotliga
sinnessjuke, äfven om botliga måste afvisas. En bestämmelse i hospitals-
stadgan beträffande utskrifning af obotligt sjuke, af stor betydelse,
är den, att direktionerna på anmälan af öfverläkaren hafva att derom
besluta, men då öfverläkarne ofta underlåta att göra anmälan, komma
direktionerna icke i tillfälle att utöfva sin rättighet beträffande obotliga
patienters utskrifning. Den nye ötverinspektören har fått rättighet
att förordna om utskrifning af obotligt sjuke. Man kunde då vänta,
att denne funktionär, under den tid han varit i verksamhet, skulle
sökt råda bot för det bristande utrymmet genom förordnande af ut-
skrifningar. Men att döma af hans embetsberättelse har den förste
öfverinspektören icke lyckats finna någon patient, som varit lämplig
att utskrifvas. Jag kan icke underlåta att anmärka det egendomliga
i, att bland 4.500 sinnessjuke det icke skulle finnas någon, för hvilken
utskrifning af öfverinspektören kunnat förordnas. Det kan förklaras
så, att han liksom andra specialister varit afvog emot sådana åtgärder,
men äfven dermed, att, såsom naturligt är, han icke hunnit tillräckligt
studera dessa 4.5( 0 patienter. Den sist förordnade öfverinspektören
har ännu icke afslutat sin verksamhet, men han tyckes icke heller med
några få undantag hafva funnit anledning till förordnande om utskrif-
17
N:o 9.
Onsdagen den 20 Februari.
ning. Nu anses emellertid 40 procent af de sinnessjuke vara botliga,
om de i rätt tid erhålla vård å hospital. Kan någon då finna en sådan
hospitalsvård förnuftig, att, ehuru 4,500 patienter finnas och deribland
många obotliga, det icke gifves tillfälle att intaga nya sjukdomsfall,
som kunna botas? Brist på plats gör, att dessa oftast få vänta så
länge, att de, från att hafva varit botliga, blifva obotliga, och följden
är den, att hospitalen äro och förblifva fattighus, der obotliga vårdas,
under det de botliga icke kunna mottagas. Från öfverinspektören
tyckes icke hjelp i detta hänseende kunna väntas, och huru skall då
rättelse vinnas? Genom att bygga nya hospital, svarar man. Riks¬
dagen har aldrig varit småaktig, då det galt anslag till dessa anstalter,
men äfven om denna utväg stode öppen, komme vid den tid, då de
nya byggnaderna kunde väntas vara färdiga, en ökad mängd sjuka
att behöfva vård samt nödvändiggöra framläggande af nya förslag till
nya asyler. Finnes då icke någon annan utväg? Jo, svarar jag, bi¬
behåll öfverinspektören, men ställ vid hans sida en lokal inspektion,
bestående af en läkare och en jurist, och tillse, att hospitalsstadgan
efterlefves. Dessa lokalinspektioner skulle icke verka på ett för
öfverinspektören hinderligt eller ogynsamt sätt, utan understödja
honom. Han skulle vid sina inspektioner finna en myndighet, med
hvilken han kunde rådgöra, meddela lokalinspektion råd och upplys¬
ningar, nödvändiga för att afgöra, huru vida utskrifning af obotliga
patienter kunde utan risk verkställas. En omständighet, som härvid
är af särskild vigt, är den, om sinnessjuk, som föreslås till utskrifning,
kan i hemmet erhålla sådan vård, att hans tillstånd icke försämras,
och först sedan upplysningar i dessa och andra afseenden erhållits,
blifver öfverinspektören i stånd att fatta sitt beslut. Det är på denna
grund hospitalskomitén tillstyrkt och jag fortfarande är af den åsigten,
att en lokalinspektion vid sidan af och samarbetande med öfverin¬
spektören skulle för hospitalsvården vara af den största vigt och
betydelse.
Man kan nu komma med den vanliga invändningen, att vården
af sinnessjuke icke kan förstås af några andra än specialister. Ja,
mina herrar, detta argument får man ständigt höra, och slutligen
komma vi väl derhän, att inga andra våga yttra sig än dessa specia¬
lister. Min öfvertygelse, grundad på en 15-årig erfarenhet af inspektioner
och ett 15 årigt flitigt arbete på hospitalsvårdens område, är den —
och detta kan fattas af en hvar — att t. ex. idioter, som icke
äro farliga för sig sjelfva eller andra, kunna och böra utskrifvas från
hospitalen. Frågar man, huru jag kan bedöma sådant — jo, säger
jag, slå upp läkarejournalerna! Hvad finner jag antecknadt om dessa
mångåriga sinnessjuke? Jo, der står: tillståndet oförändradt; och
denna anteckning återkommer ibland en, ibland två gånger om året,
år efter år under fem, kanske tio år. Går jag långt tillbaka i journalen,
skall jag finna, att patienten varit orolig och svår, att oron upphört
och att patienten under många år varit och fortfarande är lugn,
stundom slö. Många äro idioter helt och hållet eller till hälften,
men äro icke så svåra, att de böra qvarhållas på hospitalen. Men,
såsom jag nyss sade, jag misströstar att få någon ändring vare sig
genom öfverläkarens eller öfverinspektörens medverkan, ty begge
Första Kammarens Krut. 1901. N:o 9. 2
Angående
tillsyn å sin¬
nessjukvår¬
den i riket.
(Forts.)
N:o 9.
Angående
tillsyn å sin¬
nessjukvår¬
den i riket.
(Forts.)
18 Onsdagen den 20 Februari.
tyckas vara lika obenägna för utskrifning af obotliga, och detta utan
afseende på föreskriften i § 45 af gällande hospitalsstadga, der det
heter »obotlig sinnessjuk, som längre tid varit å hospital eller asyl
vårdad och ej visat sig vådlig för sig eller andra, må, när ut¬
rymme saknas för mottagande af sjuk, som är af vård mer i behof,
af direktionen, på öfverläkarens anmälan, från anstalten utskrifvas».
Den tid kommer utan tvifvel, då allmänheten finner, att det icke bör
fortgå som det nu går; den torde snart säga: vi vilja hafva ett ord
med i laget, vi vilja, att lekmannaombud skola vara med till hjelp,
vare sig genom deltagande i lokala inspektionen eller såsom biträde
vid öfverinspektionen. Skall man afvakta detta? Ja väl, men skola
vi vänta länge, blir tillståndet oefterrättligt.
Den 15 februari, således för få dagar sedan, vårdades å rikets
hospital 2,375 män och 2,187 qvinnor och vid hospital och asyler
tillsammans 4,562 patienter. Vid samma tidpunkt kunde inträde icke
beviljas för 577 män och 384 qvinnor, summa 961 patienter; och
många af dessa botliga få således vänta på plats, till dess de blifva
obotliga.
Jag vågar knappt säga, hvad jag tänker om detta sakernas tillstånd,
ty jag vill undvika skarpa uttryck, men systemet, sådant det nu är,
synes mig nära nog oefterrättligt.
Af hvad jag nu anfört framgår, att jag anser af vigt, att
någon förändring eger rum, och jag skulle derför mycket väl finna
mig uti, att den kongl. propositionen afsloges. Ty hvad blefve
följden? Jo, möjligen, att Kongl. Maj:t på försök förordnade under
ytterligare ett år en öfverinspektor. Riksdagen hade då icke löst
frågan så här partielt i en enda punkt, utan den komine i sin helhet
under Kongl. Maj:ts pröfning, och detta vore alltid en vinst.
På grund af hvad jag nu yttrat, anhåller jag hos herr grefven och
talmannen, att proposition måtte framställas om återremiss till stats¬
utskottet.
Herr statsrådet von Krusenstjerna: Då det icke föreligger
någon kongl. proposition och ej heller någon enskild motion om
inrättande af dessa lokala inspektionsnämnder, kan ju den frågan icke
blifva föremål för något beslut vid denna riksdag. Det skalle derför
kanske hafva varit öfverflödigt att nu ingå på denna sak, såvida icke
den sista talaren hufvudsakligen sysselsatt sig dermed; och den ställ¬
ning, han intager både såsom ordförande i den komité, hvars förslag
nu behandlas, och såsom sakkunnig inom kammaren i dessa frågor,
gör, att jag vill något upptaga äfven detta.
Komitén har föreslagit två slag af inspektion; det ena afser
anställande af en öfverinspektor, och detta förslag har af komitén
enhälligt framstälts och lika enhälligt tillstyrkts af samtliga myndig¬
heter, som yttrat sig; det andra förslaget går ut derpå, att vid sidan
af öfverinspektören skulle ställas en lokal inspektion af två ledamöter
i direktionen, den ene en läkare — ehuru icke en läkare i sinnes¬
sjukdomar — och den andre en jurist. Det vigtigaste af deras
åligganden skulle blifva att med synnerlig noggranhet två gånger i
månaden undersöka hvarje å hospitalet intagen person och granska
19
N:o 9.
Onsdagen den 20 Februari.
alla angående honom förda journaler, hvarjemte såsom deras vigiigaste Angående
befogenhet bör angifvas, att de skulle hafva bestämd rätt att ut- tillsyn ä sin-
skrifva en sinnessjuk. nessjukvar-
Jag nämnde, att komitens förstnämnda förslag blifvit enhälligt .
tillstyrkt. Jag tror mig kunna säga, att det senare förslaget blifvit ' °r S'
nästan lika enhälligt afstyrkt af alla, som haft med saken att göra.
Såsom den siste talaren erinrade, var det så, att hospitalsväsendets
specielle målsman inom komitén, professor Hjertström, på det be¬
stämdaste motsatte sig inrättandet af dessa lokala inspektioner, och
det är hufvudsakligen hans uppfattning, som blifvit accepterad af
alla dem, hvilka efter honom haft att yttra sig i frågan. Till denna
uppfattning hafva samtliga öfverläkare vid hospitalen anslutit sig, och
dessa äro väl de mest sakkunnige, äfven om de, som vetat so
andra än sakliga motiv, velat anse möjligt, att de vid tanken på den
ökade kontrollen eller den minskning i deras prestige, som man fram¬
hållit skulle blifva en följd af den nya inspektionen, från början icke
sett förslaget med vänliga ögon. Men, mina herrar, gå vi till hospi-
talsdirektionerna —och det var ju ur dessa, som inspektionsnämnderna
skulle, tagas; de skulle således få ökad befogenhet, och de hafva ju
varit i tillfälle att år efter år följa hospitalsförhållandena — så, huru
ställa sig dessa direktioner till samma förslag? Jo de afstyrka det
lika enhälligt som öfverläkarne. Det finnes endast en enda reservant
inom. en hospitalsdirektion, och det skulle hafva varit högst egen¬
domligt, om han icke tillstyrkt förslaget, då han var ledamot i komitén
och tillhörde dess majoritet.
Går jag till länsstyrelserna, så finner jag, att åtminstone de, som
ingått i någon fullständigare undersökning af frågan, också afstyrkt
iörslaget; och detta torde kunna vitsordas af flertalet landshöfdingar
i kammaren, om de funne nödigt att yttra sig i frågan.
Kommer jag sedan till medicinalstyrelsen, så ur förhållandet
alldeles detsamma. Jag beder om ursäkt, att jag upptager kammarens
tid, men då jag anser medicinalstyrelsens utlåtande i ett par punkter
just beröra frågans hufvudsak — åtminstone synes det mig så — kan
jag icke annat än erinra derom. Efter att hafva framhållit dessa
inspektionsnämnders åliggande att två gånger i månaden undersöka
hvarje å hospitalet befintlig sinnessjuk, säger medicinalstyrelsen: »Det
vore af, flertalet bland dem, som yttrat sig öfver förslaget, påvisadt
oen torde ligga i öppen dag, att detta åtgörande komme att motverka
uet göda inflytande, de sjuke för öfrigt skulle röna af anstalts-
b.ehandlingen. De sjuke hade kommit till anstalten för att, skilda från
sin vanliga omgifning och sina dagliga bestyr, erhålla det lugnande
intrycket af ett regelbundet lefnadssätt och välvilliga vårdare, hvilka
noga aktade sig att såra deras sjukliga sinnen; men de skulle, enligt
komitens förslag, minst hvar fjortonde dag noggrant undersökas, deras
sjukliga tankar skulle åter väckas till lif, på det att inspektions-
namnden skulle kunna förvissa sig om, att de fortfarande vore sinnes¬
sjuke och i behof al anstaltsvård. Då läkareledamotcn i allmänhet ej
kunde vara en i psykiatrien synnerligen kunnig person, och juristen
vore det än mindre, torde de behöfva längre samtal för att skaffa
sig eget omdöme i saken oeh komme derigenom att förorsaka större
N:o 0.
20
Angående
tillsyn å sin-
nessjulcvår-
den i riket.
(Forts.)
Onsdagen den 20 Februari.
skada för patienten. Skulle de sjuke på detta sätt ständigt under¬
sökas, torde det draga ut på tiden med tillfrisknandet och sannolik¬
heten härför i betydlig mån förminskas.»
Till detta omdöme af medicinalstyrelsen, hvilket, jag upprepar
det, synes angifva frågans kärna, vill jag äfven erinra om ett uttalande
af en öfverläkare vid ett hospital, deruti han karakteriserar komiténs
förslag i denna del sålunda, att inspektionen skulle blifva skadlig
genom den ofta återkommande undersökningen af de sjuke; den skulle
blifva hinderlig och störande derigenom, att den rubbade öfveriäkarens
förtroende hos de underordnade och patienterna; den blefve slutligen
orimlig, då man icke kunde tänka sig, att inspektionsnämnden skulle
kunna hinna att så noga undersöka hvarje sinnessjuk. När man har
sådana uttalanden från alla myndigheter, tror jag, att Kongl. Maj:t
är fullt försvarad och att han egt ganska goda skäl, då han funnit
sig icke kunna framlägga detta förslag.
Jag kommer nu till den andra delen, nemligen öfverinspektören,
som komitén enhälligt föreslagit, som af alla, som yttrat sig, blifvit
tillstyrkt och som Kong!. Maj:t tagit upp. Mot denna institution
tyckes den siste ärade talaren nu hafva fått åtskilliga betänkligheter.
Det är dock att märka, att komitén framhållit den såsom synnerligen
behöflig, snart sagdt nödvändig. Det finnes i komiténs betänkande
icke den ringaste antydan om att denna institution skulle vara be¬
häftad med några fel; det finnes ej heller någon antydan om att de
båda inspekterande myndigheterna skulle stå i något oupplösligt sam¬
band med hvarandra, så att, när man icke antagit den ena, man icke
skulle kunna antaga den andra. Tvärt om, vill det synas mig. Hvad
skall då öfverinspektören få att undersöka? Jo, säger komitén, vid
den inspektion, medicinalstyrelsen hittills utöfvat, har undersökningen
galt, så att säga, hospitalens yttre angelägenheter, det ekonomiska och
sjelfva ordningen derstädes, men sinnessjukvården har medicinal¬
styrelsen vid sin inspektion icke haft tillfälle att genomgående under¬
söka. Derför behöfves en öfverinspektor, en psykiatriker, särskilt
kunnig, och vid hans sida hade komitén tänkt sig en lokal inspektion,
som under tiderna mellan öfverinspektörens besök skulle supplera
honom. Om nu den lokala inspektionen icke kommer till stånd,
synes mig öfverinspektören icke derigenom blifva öfverflödig, utan
tvärt om ännu mera behöflig. Den ärade talaren ansåg, att det vore
att befara, att svårighet skulle uppstå att få, någon öfverinspektor.
Ja, detta, är ju möjligt. Men jag vill dock framhålla, att det väl bör
blifva lättare enligt Kongl. Maj:ts förslag, enligt hvilket lönen höjts
från 6,000 kronor, såsom komitén föreslagit, till 8,000 kronor, och
då öfverinspektören dessutom skulle erhålla en vida fastare ställning,
än då han såsom nu förordnas år efter år.
Jag frågar eder, mina herrar, om det efter den utredning, saken
erhållit, kan vara skäl att, såsom den siste ärade talaren föreslog,
återremittera ärendet till statsutskottet i syfte, att saken nu icke skulle
bifallas? Han kan ju icke få hvad han främst önskade, utan det
skulle då komma att ytterligare anstå med saken. Han erkände
dock, huru vigtig den är; och om äfven kammaren, såsom jag tror,
Onsdagen den 20 Februari. 21
erkänner denna frågans vigt, synes det mig vara skäl, att kammaren
bifaller hvad Kong!. Maj:t i denna del föreslagit.
Herr Billing: Herr statsrådet och chefen för civildepartementet
har utredt detta ärendes sakliga innehåll så fullständigt, att jag icke
behöfver såsom taleman för statsutskottet derpå inlåta mig, och jag
bör det då ej heller för att icke upprepa och derigenom trötta. Det
återstår för mig endast att med ett par ord upptaga den sida, herr
statsrådet icke kunde upptaga, nemligen sjelfva det formella yrkandet.
Den förste talaren slutade med att yrka återremiss. Något för¬
vånade det mig, ty såsom konklusion af hans anförande hade man
snarare väntat, att han skulle yrka afslag. Han sade icke, i hvilket
syfte han yrkade återremiss, men man kan väl antaga, att syftet
dermed skulle vara att söka förmå statsutskottet att yttra sig till
förmån för de af hospitalskomitén föreslagna lokala kontrollmyndig¬
heterna. Ehuru statsutskottet och närmast andra utgiftsafdelningen
icke i den kongl. propositionen hade någon direkt maning att tala
om dessa lokala kontrollmyndigheter, voro de dock något på tal inom
afdelningen; men jag vill nämna, att vi, stödda af såväl samtliga
öfver hospitalskomiténs förslag hörda myndigheters yttranden som
äfven af vårt eget omdöme, voro alldeles på det klara med, att vi
för vår del icke skulle vilja tillstyrka tillsättandet af sådana lokala
myndigheter. Våra skäl derför voro desamma, som anförts af de
många myndigheter, som hörts öfver frågan. Och om jag skulle
hafva varit i någon mån tveksam, hvilket jag icke varit, så har döma
tvekan ytterligare borttagits af den förste talaren, då han så starkt
pointerade, att den lokala myndigheten skulle representera ett in¬
flytande mot hospitalets öfverläkare, hans önskningar och hans sätt
att bedöma situationen.
Jag tror derför jag kan alldeles bestämdt försäkra, att en åter¬
remiss skall till alldeles ingenting gagna, och derför anhåller jag att
få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Boström, Filip: I egenskap af ordförande i en hospitals-
direktion tillåter jag mig göra en vördsam motsägelse mot hvad herr
Almén yttrade om obenägenheten hos öfverläkarne vid hospitalen att
derifrån utskrifva patienter. Jag har i detta hänseende en alldeles
motsatt erfarenhet. Vid det hospital, jag känner till, hafva vi, just
med anledning af de många patienter, som ligga och vänta och som
medicinalstyrelsen hänvisat till vård vid detta hospital, försökt ut¬
skrifva så många som möjligt. Och jag vågar påstå, att det må
komma hvilken inspektör som helst, så skall han finna, att längre kan
man icke gå, än hospitalsdirektionen redan gjort.
Medan jag har ordet, tillåter jag mig fästa kammarens uppmärk¬
samhet på en omständighet, som gör, att redan till bruk upplåtna
dåranstalter icke komma till full användning. Sistlidna är öppnades
Upsala asyl, men ännu har denna anstalt icke kunnat fyllas, ehuru
många ansökningar ligga inne, till följd deraf, att man icke fått till¬
räckligt antal vårdare för patienterna. Jag har sett annonser om
anskaffande af sådana vårdare icke allenast inom det län, det gäller,
N:o 9.
Angående
tillsyn & sin¬
nessjukvår¬
den i riket.
(Forts.)
N:o 9,
22
Angående
tillsyn å sin-
nessjukvår-
den i riket.
(Forte.)
Onsdagen den 20 Februari.
nemligen Upsala län, utan vederbörande direktion och läkare hafva
vändt sig till långt derifrån belägna län, der hospital förut finnas.
Detta förhållande visar, enligt mitt förmenande, att den aflöning, som
bestås vårdarne, såväl de manliga som de qvinliga, är alldeles för
snäft tilltagen. Med tanke på, hvilken svår uppgift dessa hafva att
fylla, vore det enligt min åsigt en synnerligen lycklig åtgärd, om
deras aflöning kunde höjas. Jag vill nämna ett exempel, som be¬
lyser nödvändigheten häraf. Lasarettsdirektionen inom den stad, der
jag är boende, har sedan i oktober förlidet är på en af dårcellerna
haft en qvinlig patient af så svår beskaffenhet att sköta, att hon
störde alla patienter. Medicinalstyrelsen beslöt, att denna patient
skulle få sin vård vid Upsala asyl, och i egenskap af ordförande i
lasarettsdirektionen tillät jag mig aflåta en skrifvelse till läkaren vid
nämnda asyl med vördsam anhållan, att han fortast möjligt ville be¬
reda den arma qvinnan rum. Han svarade: vi hafva förut 61 patien¬
ter, som ligga och vänta på plats, och utsigten för eder att få denna
qvinna intagen står i vida fältet; kanske kommer det att dröja år.
Samma klagan höres från alla håll. Jag tror verkligen, att man först
och främst bör ordna så, att, när man får en asyl färdig, man aflönar
vårdarne så, att den genast kan beläggas med dessa af herr Almén
nämnda 900 väntande patienter. Likaledes bör en ny asyl fortast
möjligt beslutas af Riksdagen, så att man kommer ifrån det elände,
som alla dessa väntande patienter medföra för de respektive kommu¬
nerna.
Med afseende å föreliggande fråga om anställande af en öfver¬
inspektor har jag redan officiel! uttalat mig för ett sådant förslag
och mot det af herr Almén förordade, hvarför jag tillåter mig att
yrka bifall till statsutskottets hemställan.
Herr Almén: Om man tycker, att lokalinspektion två gånger
i månaden är för mycket, kan ju detta inskränkas till en gång i
månaden.
Det har blifvit antydt, att läkarens anseende skulle skadas genom
denna lokalinspektion, men mig synes, som om denna snarare skulle
vara egnad att stärka hans anseende och förtroende. Huru är det
nu, om en patient klagar? Jo, han får det besked, att läkarne och
särskildt öfverläkaren så befalt och att han skall rätta sig efter
läkarens befallningar, och han måste så göra. Vänder han sig med
sina klagomål mot öfverläkaren, såsom ofta är vanligt, så blir denne ju
sjelf domare i egen sak. Men icke skulle öfverläkarens anseende
minskas, om det funnes en lokalinspektion, hvilken upptoge alla
dessa klagomål och hvilken derjemte ålåge att med öfverläkaren be¬
sluta om utskrifning. Öfverläkarens ansvar blefve derigenom deladt,
och vore jag i hans ställe, skulle jag känna mig tacksam för en
sådan hjelp i mitt ansvarsfulla kall.
Hvad inspektionen genom hospitalsdirektionen angår, så hyser
jag för dessa direktioner all möjlig aktning, stort förtroende och
stundom beundran för det sätt, hvarpå dessa sköta sitt ansvarsfulla
kall utan att derför njuta den ringaste ersättning. Men, mina herrar,
erfarenheten visar, att dessa hospitalsdirektioner icke förstå sig på
Onsdagen den 20 Februari.
23 N:o 9,
sjukvården, något som för resten är helt naturligt. Icke heller — Angående
och huru berömvärd dessa direktioners verksamhet än må vara — tillsyn a sin
blifva gällande stadgar alltid följda. Så t. cx. sammanträdde, i strid den^riket.
mot hospitalsstadgans föreskrift, för några år sedan mången hospitals- (p0rts.)
direktion på landskansliet, icke vid hospitalet.
Jag har aldrig hoppats att här vinna något genom en återremiss,
men jag säger upprigtigt, att jag skulle nästan skämmas att låta
denna fråga passera kammaren utan att tillkännagifva min mening
angående öfverinspektionen, min åsigt må nu blifva klandrad eller
icke. Jag har under femton år inspekterat rikets hospital och asyler,
tror mig dertill hafva sundt förnuft och anser mig kunna bedöma,
om anledning föreligger att qvarhålla en patient vid hospitalet eller
'derifrån utskrifva honom, allt enligt § 45 i gällande stadga, denna på
samma gång så ömtåliga och så vigtiga fråga. Vi böra dock komma
i håg, mina herrar, att dessa hospital med deras dyrbara utrustning
aldrig varit afsedda till fattighus och ej böra så förblifva.
Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes jem¬
lik! de yrkanden, som derunder framstälts, propositioner, först på
bifall till hvad utskottet i nu föredragna moment hemstält samt
vidare derpå, att momentet skulle visas åter till utskottet; och för¬
klarades den förra propositionen, hvilken förnyades, vara med öfver¬
vägande ja besvarad.
Mom. 2.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 13.
Lades till handlingarne.
Punkterna 1A—22.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
af chefen för civildepartementet, anser jag mig hafva rättighet, kanske i
viss mån äfven någon skyldighet, göra ett uttalande, egnadt att
framkalla någon förklaring till häfvande af ett möjligt missförstånd.
I den ort, icke som jag representerar i Riksdagen, men der jag nu¬
mera är bosatt, råder ett ganska allmänt missnöje med det sätt,
hvarpå telefonförbindelserna äro anordnade. Denna klagan är ganska
allmän samt kommer mycket ofta fram; om den har sin grund i ett
missförstånd, vore det, som sagdt, önskvärdt, att detta kunde häfvas.
Hvad man klagar öfver är, så vidt jag kan förstå, egentligen
två saker, dels att man i Skåne lär få betala högre och ganska be¬
tydligt högre telefonafgifter än inom vissa andra delar af landet,
Punkten 23.
Anslag till
anläggning
af telefon¬
ledningar.
N;o 9.
24
Onsdagen den 20 Februari.
Anslag till
anläggning
af telefon¬
ledningar.
(Forts.)
dels deröfver att rättigheten att meddela sig med öfriga orter är
mera begränsad i Skåne än på vissa andra håll, så att man afgifts-
fritt ej får meddela sig annat än på temligen korta håll, hvilka man
dertill icke anser vara rätt lämpligt bestämda. Jag har icke sjelf
telefon, och det är alltså icke min egen sak, som jag här bär fram,
men jag tror det vore önskligt, om en tillfredsställande förklaring
här kunde gifvas, eller, om någon obillighet mot de i allmänhet illa
behandlade skåningarne finnes för handen, rättelse kunde ske.
Under de år, jag varit ordförande på andra utgiftsafdelningen, har
jag gjort en mycket bestämd erfarenhet, att detta telefonväsen skötes
på ett utmärkt affärsmessigt sätt; någon liten misstanke har jag dock
haft, att det må hända skötes allt för affärsmessigt.
Herr statsrådet von Krusenstjerna: De af den siste ärade
talaren omnämnda frågor beröra förhållanden, hvilka dels i hvad
Kongl. Maj:t dermed haft att göra datera sig från en tid, då telefon¬
väsendet icke sorterade under civildepartementet, dels tillhöra telegraf¬
styrelsens uteslutande afgörande. Jag kan således icke om dessa
frågor yttra mig på grund af egen erfarenhet under den tid telefon-
väsendet lydt under civildepartementet, men som den ärade talaren
lojalt underrättat mig, att han ämnade bringa denna sak på tal, har
jag begärt upplysningar från telegrafstyrelsen, hvilka jag nu går att
meddela kammaren.
Hvad då afgifterna angår och rättigheten till fria samtal, så be-
fans det, då telefonväsendet nått en större utveckling och man
önskade närmare ordna detsamma, nödigt att fastställa årsafgiften till
80 kronor; och på denna siffra, såsom den normala begvnnelseafgiften,
har telegrafstyrelsen stått qvar, der den icke på grund af alldeles
särskilda förhållanden funnit sig böra gå under densamma.
När nu i Skåne fråga uppstod om inköp af det enskilda telefon¬
nätet i Malmö, aftalades emellertid med abonnenterna om en års-
afgift på 125 kronor, och detta derför att det då redan var bestämdt,
att man skulle bygga en telefonledning mellan Malmö och Lund
med utgrening till ett flertal andra skånska städer och att rättig¬
heten att få begagna dessa ledningar skulle ingå i aftalet jemte det
att denna rättighet skulle vara fri, fria samtal öfver statens telefon¬
nät i Skåne. Enligt hvad telegrafstyrelsen upplyst, visade det sig
dock temligen snart, att detta sätt med fullständigt fria samtal inga¬
lunda verkade nyttigt för ordnandet af telefonväsendet. Det har der,
såsom förhållandet varit på så många andra ställen, visat sig, att de
onödiga samtalen fått upptaga alldeles för mycket af ledningarna till
förfång för samtal, hvilka verkligen behöfvas af affärs- eller andra
allvarliga anledningar. Enligt hvad styrelsen meddelat, förspordes
också inom Skåne från många håll upprepade önskningar om att få
125-kronors-kontrakten med fria samtal öfver hela Skåne utbytta
emot kontrakt med billigare årsafgifter, men med samma bestämmel¬
ser i afseende å interurbana ledningar, som gälla öfriga delar af
riket. Och då år 1892 för telegrafverket förestod en större om¬
byggnad af enkeltrådiga ledningar i Skåne till dubbeltrådiga, ansåg
styrelsen tidpunkten vara inne att vidtaga den ifrågasatta förändrin-
Onsdagen den 20 Februari. 25 N:o 9.
gen. Denna kunde naturligtvis då, när telegrafstyrelsen och abon- Anslag till
nenterna ömsesidigt voro bundna af gällande kontrakt, från början
endast tillämpas på nytillträdande abonnenter, men den skulle, i den ie^ningar_
mån de gamla kontrakten utlöpte, tillämpas äfven på dem. Styrelsen (Forts.)
ingick således nämnda år till Kongl. Maj:t med framställning i ämnet.
Härpå erhöll styrelsen det svar, som varit reglerande för telefon-
förhållandena i Skåne, och hvari styrelsen bemyndigas, att, då nya
abonnenter mottagas eller, i den mån äldre kontrakt utlöpa, desamma
skola förnyas, sådana vilkor fastställas, att årsafgiften bestämmes till
80 kronor och särskild afgift upptages för samtal, som utvexlas emellan
två telegrafstationsorter eller beröra minst två sådana orter, samt att
i öfrigt de grunder tillämpas, hvilka i allmänhet gälla för abonne¬
ment inom rikstelefonnätet. Dessa bestämmelser gåfvos genom nå¬
digt bref den 25 november 1892. I enlighet härmed blefvo under
sista årtiondet de gamla kontrakten i Skåne, i den mån de utlöpte,
utbytta mot nya kontrakt, affattade efter samma bestämmelser, som
gälde för öfriga delar af riket, och hvilka naturligtvis äfven tillämpa¬
des för nytillträdande abonnenter. Det var med 1900 års utgång
som alla återstående gamla kontrakt i Skåne utlöpte, och dessa ut¬
gjorde då en tredjedel af hela abonnentantalet i Skåne; det är
således i hvarje fall endast denna tredjedel, som klagomålen nu kunna
gälla, ty de öfriga två tredjedelarne hafva från början haft kontrakt
om 80 kronor och utan fria samtal. Denna tredjedel fick nu teckna
nya kontrakt. Afgiften såväl för dessa gamla abonnenter, som nu
fingo nya kontrakt, som för dem, som förut fått sina kontrakt under
det sista årtiondet, bestämdes emellertid icke, som man skulle kunna
xro, till 80, utan till 60 kronor. Anledningen dertill är den, att den
normala abonnementsutveckliDgen går från 80 kronor under 5 år, 60
kronor under påföljande 5 år och derefter till 50 kronor, som för
närvarande är den lägsta afgift, till hvilken telegrafstyrelsen ansett
sig kunna gå ned. Telegrafstyrelsen beräknar nemligen, att den
högre afgiften bör bibehållas i 5 år, för att man dermed må fortare
kunna amortera anläggningskostnaden, men ansåg nu, hvad beträffar
skåneabonnenterna, att den tioåriga kontraktstiden i Skåne med 125 —
100 kronors afgift borde — ehuru dermed varit förenade fria samtal
inom hela det skånska nätet — motsvarat nämnda amorteringsperiod,
och att derför abonnenterna borde genast få afgiften nedsatt till det be¬
lopp,hvartill ett normalt (=80 kronorsjkontrakt nedsättes efter de första
5 åren, eller 60 kronor. Der det är 50 kronor, beror detta på sär¬
skilda förhållanden, som kunna förekomma inom vissa delar af riket.
Dessa särskilda förhållanden äro betingade deraf, att, såsom kamma¬
ren väl vet, vårt svenska telefonväsende icke, såsom förhållandet är
i många andra länder, haft sitt upphof uti statens eget initiativ.
Hade så varit, så hade naturligtvis för telefonväsendet likasom för
postväsendet en enhetlig afgift kunnat bestämmas för hela riket. Nu
är det ju så, att en stor del af vårt telefonnät uppstått genom inköp
af enskilda telefonnät, för hvilka afgifterna varit ganska vexlande,
och det är ju naturligt, att, då telegrafstyrelsen inköpt ett telefonnät,
styrelsen måst medgifva de gamla abonnenterna för återstående
kontraktstid de afgifter, de förut kontraktsenligt skolat erlägga. Detta
N:o 9. 26 Onsdagen den 20 Februari.
Anslag till är också skälet, hvarför i Östergötland t. ex, der Haglindska nätet
af telefon9 'n^öPtes’ afgiften är endast 50 kronor.
ledningar. . Härmed. tror jag mig hafva visat, att skåneabonnenterna icke
(Forts.) na^r ^en minsta rätt till att efter utgången af år 1900 erhålla fria
samtal, utan att de varit underkastade alldeles samma bestämmelser,
hvilka gälla för andra abonnenter. Men i allt fall, mina herrar, medgaf
telegrafstyrelsen dem en frikrets, och en frikrets, som gifver en skåne-
abonnent tillträde till, efter hvad telegrafstyrelsen uppgifver, ett större
antal ledningslängder, än som medgifves till och med åt stockholms-
abonnenterna, hvilka eljest anses vara särskildt gynnade. Jag sade, att
skåningarna fingo en frikrets, efter min åsigt en fullkomlig present, och
jag tror, att den ärade talaren icke har anledning att tala om »de illa be¬
handlade skåningarna». Dock hafva dessa frikretsar gifvit anledning till
ganska mycket missnöje, någonting, som för öfrigt är ganska natur¬
ligt, då de uppstått vid en öfvergångsperiod sådan som denna. Dels
har det varit påkostande för mången att mista en förmån, hvarvid
lian varit van, och derjemte måste det lätteligen komma att uppstå
vissa ojemnheter på de ställen, som äro belägna i kanten af två
kretsar och hvilka kunna blifva hänvisade till fri samtalsrätt åt ett
håll, der de förut icke haft någon affärsverksamhet, men deremot
förlora sin fria telefonförbindelse med sin förra kundkrets.
Då man talat om att telegrafstyrelsen delat upp Skåne med tvä
raka streck, är detta icke rigtigt. Nog är Skåne deladt i fyra delar,
men dessa streck äro ingalunda raka, utan så krokiga som möjligt,
enär man sökt afpassa dem efter förutvarande abonnenters beqväm¬
lighet. Så t. ex. ha på många ställen kretsarne förlagts så, att de
skjutits öfver hvarandra, så att abonnenter, hvilka bo på sådana plat¬
ser, få tillfälle att tala fritt inom två kretsar. Telegrafstyrelsen fastade
sig särskildt vid de fyra städerna Malmö, Helsingborg, Ystad och
Kristianstad och sökte tilldela hvar och en af dessa det område, som
ansågs bäst lämpa sig för dess respektive abonnenter. Naturligtvis
kunna jemkningar blifva erforderliga, jag medgifver det gerna, och
det torde styrelsen också medgifva, men enklast vore enligt mitt
förmenande, om man kunde så ordna, att fria samtal blott egde rum
inom en ytterst trång krets, sjelfva den kommun, det bysamhälle
eller den stad, inom hvilken abonnenten befinner sig, och att seder¬
mera alla samtal vore afgiftspligtiga, men att i dess ställe afgiften
för telefonens begagnande sattes så lågt som möjligt. Detta vore,
synes mig, det rigtigaste sättet att ordna saken, att den, som begag¬
nade telefonen, också (inge betala derför, men så, att han finge betala
det minsta möjliga. Om hela denna massa af onödiga samtal, hvilka
visserligen kunna vara roande för de samtalande, men som äro hinder¬
liga för dem, som hafva vigtigare saker att telefonera om, blefve be¬
lagda med avgifter, skulle de antagligen komma att till stor del för¬
svinna.
Med hvad jag nu anfört har jag sökt visa, att hvarken abonnen¬
terna i Skåne varit betungade med oskäliga afgifter eller att de haft
rätt till någon fri samtalsrätt, men att de erhållit i vissa fall mera,
än hvartill de haft rättighet, och jag upprepar, att om telegraf¬
styrelsen kan jemka så, att om möjligt allt missnöje förekommes,
27
N:o 9.
Onsdagen den 20 Februari.
skall den nog, derom beder jag eder, mina herrar, vara förvissade,
söka göra hvad den i det afseendet förmår.
Herr Törnebladh: Den förste talaren har gifvit uttryck åt be¬
kymmer och farhågor, som yppat sig i södra delen af vårt land med
afseende på telefonförhållandena; jag skall anhålla att få gifva uttryck
åt bekymmer och farhågor, hvilka gifvit sig till känna i annan del
af landet, nemligen särskild! i hufvudstaden, dock mindre i afseende
på hvad som nu är än på det, som kan komma att blifva.
Det är kanske för en del af denna kammare bekant, att år 1890
ingicks en öfverenskommelse om viss samtalsafgift mellan statens
telefonverk och det allmänna telefonbolaget i Stockholm, hvilken
öfverenskommelse skulle gälla i 10 år och icke få uppsägas förr, än
de 10 åren förflutit med 12 månaders uppsägning. Denna uppsägning
har nu skett i juni sistlidne år och aftalet skall upphöra den 1 juli
i år, då alltså öfverenskommelsen om samtrafik mot viss afgift mellan
allmänna bolagets talrika abonnenter och rikstelefonens abonnenter
ej längre skalf gälla, såvida icke öfverenskommelse af ny art derförut
kan träffas. Om en dylik öfverenskommelse har visserligen förhand¬
ling egt rum, ehuru temligen ensidigt, i ty att det allmänna bolaget
genast efter uppsägningen gick in med en anhållan att få förhandla
med telegrafverket om träffande af nytt aftal. Denna begäran gjordes
i början af juli 1900, men på framställningen har ännu i dag ej in¬
gått svar från telegrafverket. Också skulle det kunna inträffa, att
den 1 juli i år den aftalade trafiken komme att upphöra. Nu skulle
man ju kunna säga, att hela denna sak egentligen blott rör Stockholm
och att vi få göra upp den saken sjelfva oss emellan. Ja, detta
eger nog sin rigtighet, för så vidt det angår telefonsamtal inom
Stockholm; men det är icke dessa ensamt, som denna fråga rör,
utan telefonsamtal från Stockholm till landsbygden och, kanske ändå
vigtigare, från landsbygden till Stockholm. Här i Stockholm är det
icke så svårt att från en samtalsstation sätta sig i förbindelse med
landsbygden, men vida svårare är det på landsbygden att sätta sig
i förbindelse med allmänna bolagets talrika abonnenter i Stockholm,
derest ej rätt till samtrafik existerar. Skulle denna upphöra ■—
hvilket jag dock visserligen hoppas icke skall blifva fallet, en för¬
hoppning, som jag vågar tro skola behjertas — vore det verkligen
mycket ledsamt å båda hållen, men särskildt för dem, hvilka blefve
afskurna från kommunikation med en stor del af hufvudstadens betyd¬
liga antal abonnenter. Jag talar cj om en mängd onödiga och ovigtiga
samtal, ty med dem hyser jag icke det ringaste medlidande, men för
alla dem, hvilka behöfva telefonen i affärernas tjenst, skulle saknaden al
samtrafik vålla ett stort afbräck. Här i Stockholm skulle nog åt¬
gärder kunna vidtagas till sakens ordnande särskildt för hufvudstadens
invånare, men då skulle staten på samma gång möjligen tillskyndas
en minskning i dess inkomster af hufvudstadens telefonväsen. Ja,
så skulle det kunna gä, och jag tror derför, att det är af yttersta
vigt, att den äldre öfverenskommelsen nu, om ock med vissa föränd¬
ringar och modifikationer, blefve förnyad.
° Medan jag har ordet, vill jag tillägga, att Stockholms stadsfull-
Anslag till
anläggning
af telefon¬
ledningar.
(Forts)
N:o 9. 28 Onsdagen den 20 Februari.
Anslag till mägtige visserligen förr hafva uttalat sig för fri samtrafik, men då
^”telefon ^enna i°ke ansågs kunna medgifvas af allmänna bolaget af skal,
ledningar. som bär skulle vara för vidlyftigt att ingå på, hafva stadsfullmägtige
(Forts.) uttalat sig för, att öfverenskommelsen i sammanhang med frågan om
nedläggande af kablar och dylikt skulle gälla för hela koncessions-
tiden, d. v. s. i ytterligare 20 år och icke blott till 1901.
Herr Björlin: Äfven jag skulle vilja framställa ett önskemål
för den provins, der jag är bosatt, nemligen Gotland. Här har talats
om, att det skulle finnas en annan provins, Skåne, som blifvit särskildt
misshandlad. Jag vill då påvisa, att inom Gotland finnes icke något
rikstelefonnät alls, blott en kort ledning mellan Fårösund och Slite,
men som icke får användas annat än för flottans räkning. Vidare
ber jag att få framhålla, att andra förhållanden finnas, utom de in¬
dustriella och merkantila, hvilka kunna påkalla dylika ledningar, och
att man alltså icke, såsom en föregående talare också påpekat, får såsom
kongl. telegrafstyrelsen behandla denna fråga uteslutande ur affärs-
synpunkt. Jag vill sluta med att i korthet uttala den önskan, att
de undersökningar, om hvilka i nästa punkt förmälas och hvilka ställa
i utsigt en telefonkabel mellan Gotland och fastlandet, måtte få ut¬
sträckas jemväl till frågan, huru vida icke möjligen en telefonledning
inom sjelfva ön skulle kunna åstadkommas.
Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter kammaren biföll
hvad utskottet i förevarande punkt hemstält.
Punlcterna 24—31.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Punlcterna 32 och 33.
Lades till handlingarna.
Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 16 och 19
innevarande februari bordlagda betänkande n:o 3, i anledning af väckt
motion om meddelande af bestämmelser, åsyftande likställighet mellan
svenskar och utländingar med hänsyn till arfsskatt i vissa fall, biföll
kammaren hvad utskottet i detta betänkande hemstält.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande bevillnings¬
utskottets den 16 och 19 i denna månad bordlagda betänkande
n:o 4, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 33, angående ändrad
ordning för upptagande i riksstaten af inkomsttiteln bevillning af
fast egendom samt af inkomst.
Onsdagen den 20 Februari.
29
N:o 9.
Punkten 1.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 2.
Lades till handlingarna.
Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 16 och 19
innevarande månad bordlagda betänkande n:o 5, i anledning af väckt
motion derom att bränvinsutminutering måtte i tillämpliga delar lik¬
ställas med handel med explosiva varor, biföll kammaren hvad ut¬
skottet i detta betänkande hemstält.
Föredrogs å nyo lagutskottets den 12 och 13 i denna månad Ifrågasatt
bordlagda utlåtande n:o 10, i anledning af väckt motion om skrifvelse ^/prester-
till Kongl. Maj:t angående upphäfvande af den i § 3 mom. 1 i lagen iefor.
den 26 oktober 1883 angående tillsättning af presterliga tjänster dringsrätt.
stadgade inskränkningen i presternas befordringsrätt.
Herr Sandqvist: Iierr grefve och talman, mina herrar!
Äfven i år, likasom vid förra årets riksdag, då denna fråga var
före, har jag funnit skäl att afgifva reservation mot utskottets förslag.
Fortfarande är jag af den åsigt, att en förändring i ett så ur¬
åldrigt och i vår kyrkas organisation så djupt ingripande förhållande
som det, att presterna vid sina ansökningar äro i hufvudsak begränsade
till det stift, de tillhöra, alldeles icke bör ske, utan att förändringen
visas vara nödig och nyttig. Men utskottet har efter mitt förmenande
visat hvarken det ena eller andra.
Efter utskottets uppfattning är det sakernas tillstånd, som ut¬
skottet vill hafva ändradt, ur flere synpunkter »mindre tillfreds¬
ställande». Något värre har utskottet ej att säga om presternas be¬
gränsade ansökningsrätt, och de sakskäl, hvarmed utskottet skulle
stödja sitt uttalande, äro, så vidt jag kan se, alls ingå. Det är några
antaganden, några allmänna resonnement om hvad utskottet anser
önskvärdt, tror kunna inträffa och så vidare — det är allt.
»Denna bristande likställighet mellan landets olika stift», säger
utskottet, »har numera större sannolikhet än förr att framträda, sedan
den egentliga indigenatsrätten blifvit upphäfd. Medan dessförinnan
hvarje stift kunde af dem, som egnade sig åt prestkallet, med säker¬
het påräkna åtminstone dem, som voro födda inom stiftet, kan under
nuvarande förhållanden ett stift, inom hvilket befordringsutsigterna
äro mer eller mindre tillfälligt mörka, lätteligen gå miste» etc. Ja,
den egentliga indigenatsrätten upphäfdes, såsom utskottet omtalar,
redan för 25 år sedan. Utskottet borde således förutsättas nu hafva
haft att tillgå något bevis på mindre tillfredsställande verkan af detta
N:o 9- 30 Onsdagen den 20 Februari.
Ifrågasatt upphäfvande af den bristande likställigheten — om något sådant
af meste? funnits af den viSt> att det kunnat, passa för utskottets tankegång.
nas befor- »Ofvan omförmälda förhållanden», d. v. s. de förhållanden, som
dringsrätt. utskottet framkonstruerat, »förtjena efter utskottets tanke att all-
(Forts.) varligt uppmärksammas och uppväga till fullo de olägenheter man
förutsett skola blifva en följd af att utsträcka presternas befordrings¬
rätt till hela riket», säger utskottet. »Dessa olägenheter hafva ut¬
tömmande angifvits af 1868 års kyrkomöte i dess uttalande med
anledning af Riksdagens i skrifvelse den 14 maj 1867 gjorda fram¬
ställning om indigenatsrättens upphäfvande, hvilket uttalande ej mindre
föranledde, att någon åtgärd till följd af nämnda Riksdagens skrifvelse
ej kom till stånd, än äfven torde få anses hafva utgjort orsalcen» —
jag ber att få understryka de orden — »hvarför inskränkningen i
presternas befordringsrätt upptogs i den nya lag angående tillsättning
af presterliga tjenster, som den 26 oktober 1883 utfärdades.»
Det skulle då gälla att visa, att förhållandena sedan 1868 så för¬
sämrats, att deraf kunde hemtas stöd för den åtrådda förändringen.
Utskottet brister fortfarande i bevisningen och ror sig alltjemt med
mer eller mindre osäkra suppositioner.
Och hvad säga de, som saken närmast eller nästan uteslutande
rör — presterna sjelfva? De säga, om vi undantaga motionären, så-
vidt jag hört, ingenting. Kyrkomötet har ej heller allt sedan 1868
funnit skäl att egna saken någon uppmärksamhet.
Om man dertill erinrar sig, att den nu arbetande prestlöneregle-
ringskomitén lärer hafva för afsigt att föreslå indragning eller ändring
af en hel del presterliga beställningar i riket och till följd deraf kan
komma att beröra frågan om ansökningsrätten, så lärer man väl kunna
säga, att intet som helst verkligt skäl för närvarande förefinnes för
vidtagande af den af motionären äskade lagändringen.
Herr talman! Det har icke ådagalagts, att denna lagändring är
nödig eller ens nyttig. Jag yrkar derför, att kammaren, med bifall
till herrar Hasselrots och Hedenstiernas samt min gemensamma re¬
servation, måtte ogilla lagutskottets föreliggande förslag.
Herr Sörensson: Herr grefve och talman, mina herrar! Det
är, som vi veta, en gammal bekant från i fjol, som här möter oss.
Motionen afslogs då, men lyckades, oaktadt ett kraftigt understöd från
en ledamot i denna kammare, ej tillvinna sig mer än 21 röster. Nu har
motionären kommit igen i„år utan att anföra ett enda skäl utöfver
hvad som anfördes i fjol. Äfven lagutskottet har kommit igen med
precis samma motivering som förra året. Har då någonting särskildt
inträffat, som skulle kunna göra motionen mer smaklig för Första
Kammaren i år, än den var i fjol? — Jag kan ej tro det.
Utskottet anför i sin motivering tre skäl för bifall till motionen.
Det första skälet är, att presternas eget intresse af denna förändring
skulle vara så stort, att man derför borde vidtaga förändringen. Jag
kan ej se, att det är af minsta intresse för presterna att få ansök-
ningsrätt öfver hela riket. Presterna hafva redan rättighet att från
början välja hvilket stift de vilja, och det har mer än en gång in¬
träffat, att Kongl. Maj:t tillåtit en person, som redan varit prestvigd,
Onsdagen den 20 Februari. 31 N:o 9.
att öfvergå från ett stift till ett annat. Detta torde vara tillräckligt. Ifrågasatt
Således kan det ej för presterna vara af något stort intresse, att till-
fällena till ansökningar ökas. De många skål, som tala häremot, hafva nag
anförts af 1886 års kyrkomöte och hafva till dato ej blifvit veder- dringsrätt.
lagda. _ (Forts.)
Kan det då vara af intresse för församlingarne att hafva många
sökande från de olika stiften? Jag kan ej se hvad som hindrar en
församling i t. ex. Linköpings stift att kalla prest från vare sig Norr¬
land eller från Skåne. Församlingen har ju redan nu full rätt att
kalla prest från hela Sverige och att få hvilken prest som helst på
förslaget. Fördelen häraf kan väl dock ej vara så synnerligen stor,
då församlingen naturligtvis ej kan få så särdeles väl reda på de
sökande från andra stift, men det är ju af stor vigt för församlingen
att känna till, huru en prest skött sig på en föregående plats, för att
deraf kunna bedöma, huru vida han passar för den nya. Detta be¬
dömande skulle, om icke omöjliggöras, dock i hög grad försvåras.
Det blefve äfven för domkapitlen en ganska stor svårighet att afgöra,
huruvida prester, som för dem vore till stor del obekanta, kunde
passa på den ena eller andra platsen.
Slutligen säger man, att det af hänsyn till det nya förslag, som
af prestlöneregleringskomitdn kommer att framläggas, skulle vara af
vigt, att ifrågavarande rätt medgåfves. Jag undrar dock, om ej den
frågan är för tidigt väckt, då ännu ej något som helst förslag före¬
ligger. Jag undrar, om ej det är att hafva gjort upp räkningen utan
värden, då Riksdagen ännu ej haft tillfälle att säga ett enda ord,
hvarken till afvisande af eller tillmötesgående mot alla de kraf, som
i detta förslag komma att framställas. Jag tycker, att man bör kunna
vänta med denna reform, till dess Riksdagen uttalat sig och fattat
beslut i nämnda fråga. Blir det då nödvändigt att medgifva ansök-
ningsrätt öfver hela Sverige — må det då ske; men till dess må
frågan få anstå. Jag yrkar afslag å utskottets hemställan och bifall
till herrar Hasselrots och Hedenstiernas reservation.
Grefve Lewenhaupt: Herr grefve och talman, mina herrar!
Jag skall förutskicka den anmärkningen, att jag ej är den, som vill
kullkasta de kyrkliga institutionerna eller på något sätt bryta stafven
öfver den nuvarande ordningen. Tvärt om hyser jag stor respekt för
den nuvarande kyrkliga organisationen. Men beträffande den före¬
liggande motionen tror jag, att här finnas praktiska skäl, hvarför man
hör taga i öfvervägande, jmru vida icke större frihet bör beredas pre¬
sterna i vårt land, särskildt i fråga om rätten att söka från ett stift
till ett annat.
Vi veta mycket väl, att inom många stift, särskildt de mindre,
der utsigten till snabb befordran ej är sä stor, har redan visat sig en
rätt stor brist på unga, kunniga män, som söka sig in på den prester-
liga banan. Med den lätthet till förvärf inom olika näringsbranscher,
som nu förefinnes, är det tydligt att unga män, som söka sig in
till bildningsanstalterna, finna på andra vägar snabbare och säkrare
sitt lefnadsbröd, än om de gå in på den presterliga banan. De skola
naturligtvis hafva särskild kallelse åt det hållet, för att de skola
^:o 32 Onsdagen den 20 Februari.
Ifrågasatt besluta sig för någonting sådant, när befordringsmöjligheterna äro så
af vresig pa8S b?gränsade> som de, aro inom stiften. Om de förhållanden, som
nas befor- mi existera, skulle lå fortfara, synes det mig, som om, till följd af
dringrät.t. den minskning i de teologie studerandenas antal, som årligen iaktta-
(Forts.) ges vid universiteten, förhållandena skulle ytterligare komma att till¬
spetsa sig om ett eller annat tiotal år. Derför tror jag, att man ej
bör alltför hårdt hålla på den gamla indigenatsrätten, sådan som den
nu är, nemligen att en ung prestman visserligen kan få mottaga
kallelse till fjerde profpredikant, men att, om han ej kallas till sådan
inom närliggande stift, han måste stanna qvar och söka inom det
stift, dit han . hör. Det skulle utan tvifvel vara ett sätt att något
dämpa det missnöje, som ibland det yngre presterskapet yppat sig,
i fall Riksdagen ville bifalla den här föreliggande motionen, nemligen
att skrifva till Kongl. Maj:t. Ty såsom vi veta, är ju det yngre pre¬
sterskapet, som är obefordradt, ganska illa aflönadt och har ju^mycket
svårt att reda sig. Det var för ett par ftr sedan här inom Riksdagen
fråga om att försöka att på något sätt lindra missförhållandena, och
det föreligger ju nu hos Kongl. Maj:t en utredning i frågan. Vi
Hafva således att vänta ett utlåtande af den s. k. prestlönereglerings-
komitén, men som vi veta, arbeta komitier långsamt, och det vore kanske
derför ej ur vägen, om Riksdagen emellertid uttalade sig i princip.
Detta kunde ju Riksdagen mycket lätt göra genom att Första Kamma¬
ren nu instämde i det, som lagutskottet här anfört, nemligen »att
Riksdagen, med bifall till förevarande motion, måtte i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla,. att Kongl. Magt täcktes låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag om upphäfvande af den uti § 3 mom. 1
af lagen den 26 oktober 1883 angående tillsättning af presterliga
tjenster stadgade inskränkningen uti presternas befordringsrätt.» °
Jag ber att få tillstyrka, att detta skrifvelseförslag måtte vinna
kammarens bifall.
Herr von Möller: I likhet med den föregående talaren ber jag
naturligtvis få yrka bifall till utskottets förslag.
Vi hafva nu arbetat i denna lokal sedan klockan 10 -—■ valen till
bankofullmägtige började då — och följden har blifvit, att luften i detta
rum har blifvit bra tjock och allt annat än helsosam. Hvad skulle man
då göra för att tillföra kammaren frisk luft? Jo, naturligtvis öppna
fönstren. Dessa fönster äro, som vi se, tredubbla; genom att öppna
det ena skaffar man visst icke in någon frisk luft, ty två återstå ännu
att öppna. I den föreliggande frågan äro förehållandena enligt min
uppfattning ungefär desamma. Jag tror, att det på det kyrkliga
området behöfves mera frisk luft på vissa ställen i vårt land, för att
ej ateism och indifferentism skola allt för mycket gripa omkring sig.
Nu har Andra Kammaren genom bifall till utskottets förslag öppnat
det ena fönstret. Det är nu att hoppas, att Första Kammaren skall
öppna det andra, och jag tror ej, att vi behöfva frukta för förkylning,
då vi veta, hvem väktaren för det tredje fönstret är — kyrkomötet!
Jag vill nämna, att det hufvudsakligen är för att tillgodose vissa
trakter af vårt land, som jag yrkar bifall till denna motion.
Det är ej med gladt sinne, jag i dag begärt ordet, ty jag vet, att
Onsdagen den 20 Februari.
33 N:o 9.
hvad jag kommer att säga, kommer att åtminstone obehagligt, om ej Ifrågasatt
smärtsamt beröra en hel del personer, som jag räknar såsom mina ut3r^^P
vänner och som jag högt värderar. Men deras religiösa åsigter äro
sä väsentligt olika mot hvad jag sjelf anser klokt och rigtigt och dringsrätt.
skola dylika åsigter utan gensaga fortfarande få frodas och spridas (Forts.)
öfver en stor del af vårt land, så är det min öfvertygelse — och det
är derför jag uppträder — att åtminstone en stor del menniskor skola
komma att till slut finna allt hvad med religion sammanhänger både
tråkigt och löjligt. Mina herrar! när sådana förhållanden äro rådande
i vissa delar af vårt land, är det då underligt, att jag uppträder och
ber herrarna öppna fönstren för att tillföra dessa landsdelar något
mera frisk luft?
Jag skall nu gå in på sjelfva saken. Denna fraktion, som jag
åsyftar, är den yttersta flygeln af svenska kyrkans höger. Dess med¬
lemmar äro i sitt enskilda lif ovanligt rättrådiga och goda menniskor,
och jag högaktar dem ofantligt, men så snart det gäller trossaker,
så snart det gäller läran, äro de raka motsatsen, ytterligt ofördrag¬
samma — jag skulle vilja säga fanatiska i vissa fall. Den dogmatiska
tvångströja, som de mottagit i arf efter sin stiftare, som skänkt rigt-
ningen sitt namn, fordra de skall passa för alla utan åtskilnad och
hafva gjort den ännu trängre och sytt in den med både beckad och
svaflad träd. Tolerans anse dessa menniskor ofta liktydigt med feghet
och såsom förräderi mot sanningen. Huru god och ädel en menniska
än må vara i sitt lif — har hon icke, hvad de kalla »den rena läran», så
äro dessa goda egenskaper endast skedning adyg der», som visserligen
för detta lifvet kunna vara af betydelse, men som dock icke kunna
rädda från fördömelsen i det andra lifvet. De föredraga, att menniskor
hålla sig helt och hållet religiöst indifferenta, framför att de skulle
omfatta, hvad de kalla en irrlära, och under denna kategori kommer
hvarje annan uppfattning, som strider mot deras egen läroform.
Hvad blir följden? Naturligtvis hersklystnad i församlingen, oför¬
dragsamhet mot oliktänkande embetsbroder och åtskilligt bryderi för
deras öfverordnade, hvilket af handlingar nogsamt kan bestyrkas.
Det har blifvit sagdt, att unga prestman redan nu vid universi¬
tetet hafva rätt att söka sig in i hvilket stift, de vilja, men tro
nerrarne, att det blir angenämt för en ung man, som har omfattat
en liberalare uppfattning, att söka sig till en sådan landsända? Jag
tror, att jag kan säga, att nog blir han hållen ganska varm der och
att han ej alltid komme att behandlas med den fördragsamhet, som
jag tycker bör vara öfverensstämmande med en kristens pligt.
Jag ber, att få införa några uttalanden och uppfattningar, som
äro fullt karakteristiska för hela rigtningen.
För en del år sedan afled en prestman *), som i hela landet till¬
vunnit sig både intresse, aktning och sympati. När hans död om¬
nämndes för en till denna rigtning hörande prest, i öfrigt en synner¬
ligen god och rättänkande man, utbrast denne: »den mannens död
var ett hugnesamt dödsfall för den svenska kyrkam. Det är hårda
ord, helst om en embetsbroder!
*) Fr. Felir.
Första Kammarens Prof. 1901. N:o 9.
N:o 9. 34 Onsdagen den 20 Februari.
Ifrågasatt De hålla mycket strängt på att i allmänhet de kyrkliga ceremo-
utsträckning n;erna skola förrättas inom kyrkans murar. Så t. ex. kyrktagningen
naVbefor- ocb, som bekant, kyrktagas äfven ogifta mödrar. Detta skall ske uti
dringsrätt. kyrkan, och den stackars qvinnan skall dervid utsättas för församlin-
(Forts.) gens närgångna uppmärksamhet. De förorda vidare, att barn i den
spädaste ålder skola döpas i kyrkan. När man säger, att barnen ej
tåla vid att tagas ut vintertiden, svaras: »har man någonsin hört, att
ett barn tagit skada till sin kropp af att föras till kyrkan». De
anse, att de små barnens helsa på något öfvernaturligt sätt preser-
veras, och det är ju helt förklarligt, att de yrka, att barn skola döpas
så fort som möjligt, då de hafva den uppfattningen att evig fördömelse
väntar den späda barnasjälen på andra sidan grafven, derest barnet dör
odöpt.
De hålla således sjelfva templet i synnerligen stor helgd, så stor
till och med, att kyrkan ej får begagnas till konserter, icke ens
andliga sådana. Sådant vore »att oskära det vigda templet». Sön¬
dagsskolor äro förbjudna eller anses åtminstone vara ytterst olämp¬
liga. Beträffande fattiggårdar hafva vi ju af tidningarne nyligen sett
exempel på, hurusom inom en af kustprovinserna en kommunalstämma
hade önskat att få en fattiggård till stånd, hvilket dock bekämpades
af en prestman under förklaring, att detta vore en »obiblisk inrätt¬
ning»; ty »det står ju i bibeln, att vi skola hafva våra fattiga om¬
kring oss!» Så bokstafligt uppfatta dessa prester bibelns ord. Att
de vidare äro emot allt slags föreningsväsen utom det kyrkliga om¬
rådet, är ju helt naturligt. Genom tidningarne torde herrarne hafva
sig bekant, för hvilka utfall nykerhetsföreningarne från en prestmans
sida i en viss stad varit utsatta under det gångna året. Djurskydds¬
föreningar förklara dessa prester vara ren humbug. Der vid lag kan
jag nämna, att jag vid ett tillfälle vände mig till en prest uti denna
del af landet med en anhållan, att han ville intressera sig för djur-
skyddsväsendet och söka taga kännedom om dess mål och sträfvan-
den, och jag sökte äfven klargöra för honom, att djurskyddssträfvan-
det endast vore ett humanitärt sträfvande, som ju således borde
intressera presterna, liksom ock deras medverkan borde vara att på¬
räkna vid spridandet af kunskap om ett bättre sätt att slagta djuren
än det för närvarande allmänt använda. Men hvad för svar tro her¬
rarne jag fick? Jo, att »det moderna djurskyddsväsendet endast är
humbug och att menniskan icke blir bättre emot djuren genom att
ingå i djurskyddsföreningar eller genom användandet af slagtmask
vid deras dödande!»
Jultomtarne hafva på samma sätt icke lyckats finna nåd inför
dessa presterliga ögon. Det synes olämpligt att kalla barnen till¬
sammans för att bland dem utdela nyttiga gåfvor samt bereda dem
glädjen att få dansa kring julgranen. Jag har mig till och med be¬
kant en prestman, som nekade att läsa den bön, som vid ett dylikt
tillfälle skulle föregå gåfvornas utdelande. Ifrågavarande prestman
skänkte i stället barnen tvenne böcker, och jag skall be att ur dem
få läsa upp ett par rader, för att herrarne må kunna öfvertyga sig
om, huru vida detta verkligen kan anses som lämplig barnliteratur.
Den ena boken var »Om en sann kristendom» i barna- och ynglinga-
Onsdagen den 20 Februari. 35 N:o 9.
åren af J. O. Berggren, och deri det bland annat heter: »kanhända Ifrågasatt
är du redan kommen in uti den ynglingahopen, som så larmar i sitt utsträckning
syndaväsen, att det synes som voro de rädda, att djeflarne i helvetet 'nasbefor-
icke skulle höra hur de vinnlägga sig om att blifva dem lika i synd dringsrätt.
och ondska. (Forts.)
Frukta icke, den onde tager nog reda derpå och slår sina händer
# samman af fröjd, när han ser, hur snabbfotad du är i loppet mot
hans boning.»
Den andra boken var »En huslig uppbyggelsebok af Koos» i
hvilken kanske många goda stycken förekomma, men der finnes dock
åtminstone en bön, som synes mig vara synnerligen olämplig för
barn att läsa, och jag tycker, att vederbörande prestman åtminstone
först hade bort rycka ut detta blad, innan han skänkte boken åt
barnen. Med kännedom om barns nyfikenhet och lifliga fantasi bör
väl icke hvad slags böcker som helst lemnas uti deras händer. Utaf
hänsyn till läktaren anser jag mig icke kunna läsa upp denna bön,
Betraktelse på eu födelsedag, sid. 159, men jag rekommenderar den
i herrarnes åtanke, den innehåller en fysiologisk afhandling om hvad
som tilldrager sig före födelsen.
Ku, mina herrar, skall jag be, eftersom jag anser, att de i tal
som skrift äro skäligen enastående och ofördragsamma, att få läsa
upp ett och annat utdrag.
Här har jag t. ex. en broschyr: »I söndagsfrågan» af Norborg,
prest i Göteborg. Han säger bland annat: »Från en sida söker man
häfda både söndagen och dess rätta användning, men vill derjemte
inrymma mycket annat, hvartill den också skulle få brukas, såsom
förnöjelse uti Guds fria natur, besök å museer, bevistandet af kon¬
serter.» — —• ■— »Flerstädes finner man ock folket i full sysselsätt¬
ning på skördefälten under Herrens dag — — — liksom icke Gud
hade flera solskensdagar att gifva, eller liksom det icke vore menni-
skans pligt att taga i undergifven lydnad den onda dagen med den
goda.» — — — »En liknande nödvändighet har man ock velat göra
af den uppblomstrande mejerirörelsens skötande äfven på söndagen,
liksom icke Gud nu, såsom fordom i öknen, kunde gifva två dagars
bröd om den ena dagen skonades.» Hvad han menar med detta få
herrarna vara goda och afgöra sjelfva.
Så heter det vidare: »Att man gör sina resor till eller från sta¬
den — — — ombesörjer sin post och, hvad som icke är minst sön-
dagsförstörande, läser sina tidningar om söndagarne, aktas numera
icke.» — — — »Skaror af arbetare föras tillsammans till åhörande
af föredrag och inhemtande af kunskaper i verldsliga ämnen.»
Författaren granskar derefter och ogillar det sätt, hvarpå man
använder sin söndag »inom de lärdes studerkamrar, i författarnes och
redaktörernes arbetsrum, inom konstnärernas atelierer, på tjenstemän-
nens embetsområden, ja ock på sina tider inom riksdagslokalerna».
Han omnämner derefter, hurusom »man förklarar, att något annat är
icke möjligt». »England har dock länge visat hvad som är möjligt
och dervid ådagalagt, att Herrens 3:dje bud kan upprätthållas äfven
på en materialistisk tid; och Herren har, huru mycket Han ock utan
N:o 9.
Ifrågasatt
utsträckning
af prester-
nas befor¬
dringsrätt.
(Ports.)
36 Onsdagen den 20 Februari.
tvifvel haft emot denna motion, icke låtit den på söndagshelgandet för¬
lora något i lekamligt afseende.»
Jag citerar vidare: »Att söndagen vid ett läger kan sämre an¬
vändas än till exercis, skall visst icke förnekas; men icke skall man
välja ett mindre ondt för att undvika ett större.» Och författaren
förklarar, att det icke är genom ett dylikt sabbatsbrott som »de rätta
krigarne fostras och välsignade segrar beredas». Ty om exerciser.
på söndagen säger han, att den är ett »söndagsohelgande, som visst
icke är egnadt att draga ned seger ifrån härskarornas Gud, om våra
söner en gång måste draga ut mot fienden».
Slutligen talar författaren om, hurusom i Tyskland en herre, som
heter Kögel, påvisat, »att sjelfmorden stå i ett lika tydligt som fruk-
tansvärat förhållande till söndagsohelgandet, i det mannen oftast
begår sjelfmord i början af arbetsveckan, efter söndagsutsväfningarne
och söndagsutgifterna, medan hustrun i de flesta fall bär hand på sig
under söndagen».
Och vidare: »hvad skall man ändtligen säga om detta mång¬
skiftande, etiskt och religiöst färgade föreningsväsende, som på denna
blandningstid starkt florerar bredvid det utbildade veridsväsendet och
den fullfjädrade ogudaktigheten, dessa flerfäldiga nykterhetsföreningar,
ynglinga- och jungfruföreningar, föreningar för unga män och unga
qvinnor och hvad allt de nu heta?» — ---»Man akte blott på
dessa många möten, samqväm och föredrag just på söndagarne---
och man bemärke väl hvad dervid förehafves, särskildt af goodtemp-
larne, hvilkas kristendom helt och hållet synes gå upp i nykterheten
och vara slut med denna.'» — — ■— »De försaka för skenet gudak-
tighetens kraft; de upplossa Guds hud för sina stadgars skull.» Det
är i sanning ganska stränga uttryck!
Samma man har skrifvit en annan bok med titeln: »Några ord i
likbrännings frågan, en protest från kyrklig ståndpunkt.» Hans skäl
emot likbränningen äro, att man bör uppfatta bibelns mening efter
ordalydelsen »af jord är du kommen och till jord skall du åter varda».
Detta »förutsätter med nödvändighet begrafningen». »För den, hvil¬
ken tillägger bibelordet någon betydelse, är denna ursprungliga, gu¬
domliga utsago alldeles afgörande i detta stycke, och han har deri
nog, om han än icke egde någon mer anvisning än denna enda.
Det blir verkligen allt för mycket sökt att sätta likhetstecken emel¬
lan jord och aska.»
Sedan säger författaren, att Gud sjelf vill, att menniskorna skola
begrafvas och icke brännas, i det att »begrafningen af Gud sjelf
erhållit en handgriplig bekräftelse såsom näppeligen någon annan till
utförande genom menniskor bestämd handling, då han, för att i ned¬
låtande kärlek hedra den trogne Moses, sjelf hegrof honom och det
så hemligt, att ingen skulle veta hans graf». Jag öfvergår så till
författarens tredje och sista skäl emot likbränningen. Han talar om,
hurusom man velat deraf, att balsamering är tillåten, härleda ett med¬
gifvande af likbränningens berättigande. Författaren säger emeller¬
tid, »att ett sådant uttagande och förstörande af inelfvorna är något,
hvaremot från kristlig ståndpunkt svårligen någon grundad invänd¬
ning kan göras, enär dessa höra till den delen af menniskokroppen,
Onsdagen den 20 Februari. 37 N:o 9.
som icke skall återfås i uppståndelsem. Emellertid aflägsnades i Ifrågasatt
Egypten vid balsamering icke blott inelfvorna, utan äfven den dödes
hjerna, men huru det förhåller sig med hjernan, om den också är nas jeyor_
öfverflödig och »icke skall återfås i uppståndelsen», derom nämner dringsrätt.
författaren visserligen intet. _ (Forts.)
Jag skall be att få öfvergå till en annan författare och citera
några yttranden äfven af honom. Det är en afhandling om »Ritsch-
lianismen och församlingen eller hedendomen i helgedomen» af E. D.
Heiiman. Efter en karakteristik af ritschlianismen säger denne för¬
fattare :
»Ritschlianismen bjuder kristendomen i en för den oomvända
verlden mycket behaglig form, ty alla egentliga trossaker, som äro
de egenrättfärdige en förargelse och denna verldens visa en galen¬
skap, kastas utan vidare i skräpvrån såsom något, hvarom, vi ej be¬
höfva bekymra oss. Den bjuder på ett gladt och friskt lif i denna
verlden och dertill en salighet, som vinnes dermed, att Du gör dina
pligter och visar menniskokärlek; den är ett denna verldens och de
egna gerningarnes evangelium'», en ganska sträng dom, då man betän¬
ker, att det är hela den moderna rigtningen inom teologien, som om¬
fattar just dessa åsigter.
Författaren fortsätter sin kritik och konstaterar, att »här är en
åskådning, som allt igenom är hednisk rationalism och naturalism,
inklädd i kristna talesätt. Det är vår tids hedendom, som här burit
frukt med teologisk färg. Församlingslärarens uppgift blir derför
icke att fördjupa sig i ritschlska teologiens nedslående och dertill
ganska svåråtkomliga sammelsurium af halfsanningar och lögner för
att taga reda på de mera betänkliga sidorna, utan han har att möta
hela rigtningen.» Mina herrar, jag ber endast få fästa uppmärksamheten
vid ordet lögn — således en osanning, uttalad i afsigt att bedraga och
vilseleda! —- Han betecknar vidare ritschlianismen såsom en vill¬
farelse, såsom en »mot vår kyrkas tro och bekännelse sig uppresande
lära, som är farligare än all hittills framträdd villfarelse, just derför
att den på det mest sataniska sätt förskapar sig till en ljusens engel,
då den kläder sig i en fullmogen kyrklig bekännelses talesätt». »Gent
emot en sådan villfarelse, som dertill nekar Kristi sanna och väsent¬
liga gudom och förvänder all biblisk och kyrklig kristendom, synes
mig det enda rätta behandlingssättet vara det, aposteln Johannes —
kärlekens apostel — visade mot Cerint.us, då han skyndade från den
byggnad, der Cerintus uppehöll sig, i fruktan att den skulle ned¬
störta.» Men hvarför följer författaren då icke aposteln Johannes’
exempel och skyndar ifrån denna byggnad, om han nu anser den
vara så farlig. Må det antagandet dock tillåtas mig, att eftersom
det var kärlekens apostel, får man väl hoppas, att denne icke, innan
han skyndade bort, oqvädade sina motståndare.
Författaren fortsätter emellertid på följande sätt: »Det är der¬
för bevis på vår kyrkas vanmagt och på vederbörandes flathet, när
ritschlianismens alster skola läsas vid våra universitet etc. ... Men
der menniskor sitta flata och tiga, der kan det hända, att Gud sjelf
griper in och skipar dom och dermed räddar sin ära, såsom Han en
gång gjorde med Eli söner och derförut med Korahs barn i öknen-»
N:o 0.
Ifrågasatt
utsträckning
af prester-
nas befor¬
dringsrätt.
(Forts.)
38
Onsdagen den 20 Februari.
Som herrarne veta, så försvunno Korahs barn i djupet, och det
är detta cde, som eu svensk prestman öriskar måtte öfvergå hans teolo¬
giska motståndare!! Detta är dock väl starkt, mina herrar, och jag
hemställer till eder, om man icke på orter, der en sådan intolerans
är rådande, har skäl att önska att få öppna litet på ett fönster och
släppa in frisk luft.
Författaren föreslår emellertid, att »alla prestkandidater, som visa
sig omfatta denna villfarelse, skulle utestängas från den 'praktisk-
teologiska examen och minst af allt skulle de appvobevas i deu högsta
teologiska examen, som kan afläggas, teologie licentiatens. »Ritsclilia-
nismen är» så slutar författaren —- »ctet mest klara och konkreta
exempel på en förgårdskristendom, sådan den skall framföras af
antikrist.»
Mina herrar, jag har nu länge nog tagit eder uppmärksamhet i
anspråk, och jag vågar derför icke längre trötta eder med att fort¬
satta dessa citat; eljest har jag hela luntor af samma slags litteratur
till disposition. Det upplästa torde dock vara nog, och°ja» ber att
få vädja till kammaren: har jag orätt, då jag säger, att på dessa
trakter väl behöfves någon smula frisk luft, för sfi vidt icke, åtmin¬
stone för mången, den religiösa känslan och tron skola förqväfvas?
fy det är icke nog att predika ordet, utan man får allt lof att pre¬
dika ordet på ett något så när förståndigt sätt, antager jag. Jag för¬
modar ock, att ingen väl kan gerna tycka, att hvad jag här efteråt
ur flera teologers skrifter vittnar om, att dessa ordets förkunnare
handskas med höga och heliga ting på ett fullt korrekt eller klokt
sätt.
Det finnes allt val mycket svafvel i deras predikan, och de »öra
helvetet bra stort och liimmelen bra liten.
Herr Bill i n g: Den siste talarens anförande var väl hufvudsak-
ligen uttryck för talarens önskan att få ett tillfälle att beklaga sig
öfver en del saker, som han anser vara beklagansvärda, och hvilka
Kanske äfven äro det i ett eller annat hänseende, men det var väl
icke mycket egnadt till att bevisa gagnet eller nödvändigheten åt
den bär föreslagna förändringen, och under sådana förhållanden anser
jag mig icke heller pligtig eller uppfordrad till att ingå uti någon
undersökning eller något besvarande utaf det, som han anfört.
Deremot synes mig den fråga, som här föreligger vara utaf en
mycket stor och vidt omkring sig gripande betydelse, och jag har
derför begärt ordet för att få anföra mina skäl, hvarför jag med den
allra hfhgaste öfvertygelse yrkar afslag såväl å lagutskottets betänkande
s ;m äfven å herr Tryggers reservation, hvilken i så måtto innehåller
detsamma som lagutskottets förslag, att den ger ett slags erkännande
i princip åt det, som lagutskottet strax vill hafva fastslaget.
Man har som skäl för den här föreslagna förändringen anfört —
något, som också af försvarare af lagutskottets mening här i dag
under diskussionen framdragits — att derigenom skulle dels prest”
bristen minskas, dels bättre befordringsmöjligheter vinnas för presterna
och dels slutligen erhållas en önskvärd likformighet i befordrings-
rätten för prester och för andra tjensteman. Hvad först beträffar
Onsdagen den 20 Februari.
den 20 Februari. 39
prestbristen i den mening,
skulle vara i det ena stiftet ä
rom bär är tal, eller att större brist Ifrågasatt
det andra, tror jag mig hafva någon
erfarenhet i detta stycke, enär jag under 20 år och något derolver nas i,efor.
har haft till uppgift att i olika stift anordna den, hvad vi kalla, dringsrätt.
ecklesiastika missiveringen, och jag kan då säga, .att den här om- (Forts.)
nämnda prestbristen alls icke eller åtminstone uti en synnerligen
minimal mån beröres af det här ifrågavarande förhållandet. Om
herrarne vore inne uti, huru det går till vid anställandet af de extra
ordinarie presterna, så skulle herrarne förvåna sig öfver,, att pre.st-
bristen icke oftare förmärkes, än den gör. Det är nemligen enligt
gällande lag så, att vi icke hafva rätt att prestviga de unga prest-
kandidaterna och anställa dem som extra utan tjenstgöring; utan alla,
som prestvigas inom ett stift, skola hafva en bestämd tjenstgöring sig
anvisad af domkapitlet. På detta område gäller alltså icke detsamma
som uti embetsvarken, der man har en de! extra ordinarier, som gå
och vänta på arbete, och som inkallas i tjenstgöring, då de behöfvas.
Vi få, som sagdt, icke viga en enda, så vida vi icke kunna gifva
honom en bestämd anvisning på tjenstgöring. Hvad följer derutaf?
Jo, att man uti ett stift egentligen icke kan hafva eller bör hafva
en enda extra ordinarie prestman för mycket eller en enda för litet;
hvilketdera som helst vållar stora olägenheter. Det är förunderligt,
att det går så bra, som det gör, ehuru under nuvarande förhållanden
det ju icke behöfs mer, än att en kyrkoherde blir sjuk, för att man
icke skulle hafva någon att sätta i hans ställe. Den prestbrist, som
tid efter annan yppar sig, beror således mycket mera på gällande lag
om prestvigning än derpå, att de unga prestkandidaterna önska gå
in i ett stift och icke uti ett annat. Det beror äfven på andra för¬
hållanden, om till exempel det ena stiftet får flere prester, än det
behöfver, och ett annat får mindre, och förhållandena härvid kunna
mycket vexla under olika tider. Det stift, som anses vara det för¬
delaktigaste, är Lunds stift, och då jag ju väl har reda på förhållan¬
dena der, får jag säga, att uti de stift, jag känner till, aldrig någon¬
sin varit rådande en sådan prestbrist som uti Lunds stift under de
sista åren; men det beror alls icke på, hvad som af lagutskottet
blifvit antydt. _ .
Genom de här föreslagna förändringarne skulle befordringsmöj-
liaheterna för presterskapet i allmänhet icke blifva flere och större.
Dessa möjligheter bero naturligtvis på proportionen mellan antalet
ordinarie platser och antalet af extra ordinarie prestman.
Om vi emellertid nu släppa lös ansökningsrätten, hvad skulle
följden deraf då blifva? Det skulle icke blifva flere befordringsmöj-
ligheter för presterskapet i det hela, men hefordringsmöjligheterna
skulle blifva osäkrare, ty en prest, som ville vinna befordran, skulle
då få räkna med faktorer från hela landet, då deremot nu den obe¬
fordrade prestmannen inom sitt särskilda stift med någorlunda säkerhet
kan beräkna, när befordringsmöjlighet skall yppa sig för honom.
Den här föreslagna förändringen skulle endast medföra en större
osäkerhet i beräkningen.
Det, som, enligt hvad jag förmodar, anses som det starkaste skälet,
som anförts till förmån för den önskade förändringen, är, att man
l\ :o 9. 40 Onsdagen den 20 Februari.
Ifrågasatt skulle få likformighet uti reglerna för presternas befordran och för
aj^prevter- ?n<^ra tjensteman.. När jag hört detta framställas muntligen, eller då
nas befor- jao läst om det i betänkandet, har jag icke kunnat undgå att tänka
dringsrätt. på, hvilken förunderlig magt abstraktionen har öfver menniskor, och
(Forts ) huru som abstrakta satser hafva en märklig förmåga att göra intryck
på folk. De utöfva ett nästan hypnotiskt inflytande på personer, och
detta visst icke blott på lärde och filosofer, utan det är min erfarenhet,
att detta gäller ännu mer om praktiskt folk, som i allmänhet icke i
sitt lif sysselsätta sig med abstrakta saker. När sådant folk af en
eller annan anledning får blicken rigtad på en abstrakt sats, har denna,
som. sagdt, på dem en nästan hypnotisk verkan, så att de börja tro,
att i den ligger någon alldeles särskild visdom, och de fråga icke
efter eller vilja ej göra sig besvär att undersöka de abstrakta satsernas
innanmäte. Så är det nu också här. Det låter ju i första taget, som
om det vore mycken reson uti, att befordringslagarne skola vara de¬
samma för alla slags tjensteman. Men, mina herrar, låtorn oss tänka
efter, om detta verkligen vore så önskvärdt. Jag för min del dristar
i det^ fallet göra ett alldeles motsatt påstående och säger, att det
vore i hög grad önskvärdt, icke att befordringslagarne för tjenstemän
i allmänhet vore desamma, utan att de modifierades och förändrades
allt efter de olika embetenas art och natur. Eller anse herrarne verk¬
ligen, att det i princip skulle vara rigtigt och ömkligt, att befordrings-
sättet för en tjensteman uti ett centralt embetsverk, till exempel föl¬
en statskommissarie i statskontoret, skulle vara detsamma som för
befordran till kyrkoherde, då dock dessa embeten till sin natur äro af
så ofantligt olika art? Det synes mig rent utaf ligga i sakens natur,
att det är önskvärdt, att befordringssättet icke vore ett och detsamma
mekaniska, utan att det borde lämpas efter de olika embetenas sär¬
skilda natur, och att, der embetet är af det slag, att personligheten
der gör sig på ett synnerligen framträdande sätt gällande, befordrings¬
sättet icke bör vara detsamma, som då det gäller ett embete, vid
hvars utöfvande personligheten så mycket som möjligt träder tillbaka.
Vidare få väl herrarne också medgifva -— ja, jag tviflar icke alls
på, att herrarne medgifva det, men jag ber dock att särskildt få
fästa uppmärksamheten derpå — att, om’ till stöd för en sådan för¬
ändring som den nu ifrågasatta åberopas, att det bör vara en lik¬
formig befordringsrätt för prester och för andra tjenstemän, och man
derför vill genomföra en sådan likformighet, man icke får genom-
iöra denna likformighet uti en enda punkt och låta olikformigheten
stå qvar i de_ andra punkterna. Om lagutskottet verkligen vill införa
likformighet i afseende på presternas befordringsrätt och andra tjenste-
mäns, icke i en punkt, utan i alla dermed sammanhängande punkter,
då kunna vi börja resonnera om saken, men som förslaget nu före-
ligger, är det fråga om att införa likformighet på en punkt och bibe¬
hålla olikformigheten på alla andra, alltså att förena med hvarandra
bestämmelser, som gå i de mest olika rigtningar och derför äro i
sig oförenliga.
Nu är det också verkligen lyckligtvis i vårt land så, att det
icke finnes likformighet i sättet för befordran till de olika embetena,
utan det fins en ganska stor variation i detta hänseende; och det är
41
N:o 9.
Onsdagen den 20 Februari.
så långt ifrån, att lagutskottet skulle hafva rätt uti, att hvad det här
förordar skulle gälla öfver allt annorstädes i vår embetsverld, att det
tvärt om icke finnes något område, hvarest förhållandena för öfrigt
äro likartade med dem på de presterliga befordringarnes område, der
det går så till, som här är föreslaget. Jag skulle kunna taga flera
exempel, men jag vill hålla mig till ett område, som är mest lik¬
artad!, nemligen det militära. Det är mest likartadt med det prester¬
liga i så måtto, att den unge militären har befordringsmöjligheter i
de lägre graderna endast inom det regemente, vid hvilket han gått
in. Sedan kommer regementsofficersgraden, och der begynner rörlig¬
heten. Detsamma gäller också på det ecklesiastika befordrings-
området.
Men, mina herrar, om vi nu skulle öfvergå från de abstrakta
satserna i lagutskottets betänkande till de konkreta förhållandena, så
skulle jag be att få fästa uppmärksamheten vid en eller annan punkt.
Då den presterliga befordringen ju kan sägas dela sig i tre
akter: ansökning, förslagssättning, prof och val, så låtom oss nu tänka
oss, huru det skulle ställa sig först i afseende å ansökningen, om
ansökningsrätten vore allmän. Flertalet i denna kammare har kanske
varit i den lyckliga belägenhet, att de aldrig behöft göra ansökningar
till någon tjenst. Flertalet af herrarne har icke varit, är icke och
ämnar icke blifva embetsman, och herrarne kunna derför icke fullt
sentera hvad jag nu vill säga. Men jag tror nog, att herrarne dock
skola förstå, om jag säger, att det framkallar en ganska känbar oro
hos en menniska, då hon begynner att undersöka, om hon skall söka
en plats eller om hon icke skall söka den, då hon skall räkna med
möjligheten att lyckas och möjligheten att misslyckas. Den tid, man
använder på sådana beräkningar och för att taga reda på de särskilda
förhållandena vid den tjenst, man söker, är hvarken den behagligaste
eller den helsosammaste tid. Låtom oss nu tänka oss, att presterna
i hela vårt land skulle med uppmärksamhet följa alla dylika för¬
hållanden, söka skaffa sig notiser, läsa i tidningarna och på annat
sätt skaffa sig underrättelser om, huru det är stridt med den eller
den kyrkoherdetjensten eller komministraturen, och räkna med möj¬
ligheter eller omöjligheter att få den eller den — skulle icke detta
hos medlemmarna af vårt presterskap framkalla en nervös oro, hvilken
jag för min del åtminstone skulle vilja bespara dem; och jag tror,
att herrarne litet hvar skola sentera, att det icke kan vara helsosamt
att införa en sådan ordning? Det är mindre farligt att införa en
sådan i afseende å tjenstemannaklasser, som i sin helhet bestå af
kanhända 50 personer, men kommer man till tjenstemannaklasser,
som bestå af 3,000 tjensteman, då har det mera att betyda.
Så komma vi till sjelfva proceduren vid förslagssättningen. Om
utskottets förslag godkännes, måste åtminstone hela vår befordrings¬
lag förändras. Ty med dess nuvarande lydelse är förslaget så godt
som outförbart. Der står nu, om vi slå upp 5 och 6 §§ i lagen an¬
gående tillsättning af presterliga tjenster — det är blott några for¬
mella svårigheter, som jag nu talar om — följande i 5 §: »Prest må
ej, medan han innehar förslag till presterlig tjenst, eller medan be¬
svär, som han anfört öfver dylikt förslag, äro oafgjorda, uppföras på
Ifrågasatt
itsträckning
af pr ester¬
nas befor¬
dringsrätt.
(Forts.)
Si:o 9. 42 Onsdagen den 20 Februari.
Ifrågasatt förslag till annan presterlig tjenst.» Huru skulle domkapitlen kunna
utsträckning hålla reda påj
om dessa personer i alla rikets stift hafva ansökningar
nas^befor- inne på annat håll? Vidare måste man enligt 6 §, om man är kyrkoherde,
dringsrätt. hafva varit detta vid sitt innehafvande pastorat eu viss tid, innan
(Forts.) man får söka ett annat pastorat. Redan att öfvervaka detta skulle
vålla en sådan mängd formella svårigheter, att man redan derför kan
ställa sig betänksam emot den föreslagna förändringen. Men låtom
oss nu vända oss till den paragraf, som handlar om, huru man skall
upprätta förslag till presterlig tjenst. I den står det: »sedan de
sökandes behörighet till den lediga tjensten blifvit pröfvad, uppföre
domkapitlet bland dem, som förklarats behörige, på förslaget tre,
efter som de framför andre och sins emellan finnas i förtjenst och
skicklighet ega företräde; och bör dervid tagas i betraktande så väl
det nit, det allvar och den skicklighet, hvarmed sökande skött det
kall, honom i kyrkans och läroverkens tjenst dittills varit anförtrodt.
jemte hans tjenstålder, som ock hans genom examina, utgifna skrifter
eller annorledes offentligen ådagalagda lärdom i teologiska ämnen».
Det finnes således tre befordringsgrunder enligt vår nu gällande lag.
Den första kan jag kalla den personliga, sjelfva personens allvar och
skicklighet i tjensten, den andra är tjensteåldern, den tredje lärdoms-
meriterna. Det har varit en ganska långvarig strid, innan man kom¬
mit derhän, att man fått i första rummet sätta såsom befordrings¬
grund dessa personliga egenskaper, och innan man fått till andra
rummet skjuta undan det, som konstateras genom papper och räknas
med addition; och jag tror icke, att det är någon af herrarne, som
bestrider, att det är önskvärdt, att man håller fäst vid detta, att
dessa personliga egenskaper, den personliga dugligheten, den person¬
liga lämpligheten för den sökta platsen, få göra sig gällande vid upp¬
rättandet af förslaget. Detta har ju framhållits och med allt skäl
framhållits såsom i högsta grad önskvärdt för församlingarnes bästa.
Men om nu det, som man här föreslagit, skulle införas, då måste
nödvändigt denna befordringsgrund skjutas tillbaka, om icke alldeles
fälla undan. Ty det är icke möjligt för ett domkapitel i ena ändan
af landet att kunna hafva en personlig kännedom om de personliga
qvalifikationerna hos sökande från den andra ändan af landet, utan
skall man då upprätta ett förslag, så måste man upprätta förslaget
efter det enda, som man kan känna, och det är meriter, som äro
upptagna i ansökningshandlingarna. Ett införande af den ordning,
som här nu förordas af lagutskottet, skulle således med nödvändighet
leda till ett nedsjunkande i den mekaniskhet i befordringssättet i af¬
seende å förslagens upprättande, från hvilken man ville komma
genom 1883 års lag. Nu hänvisar visserligen lagutskottet, som icke
kunnat undgå att känna, att det ligger någonting i detta, till en ut¬
väg, som jag för min del dock måste anse såsom den sämsta och
som jag under inga förhållanden skulle vilja rekommendera. Det
säger, att domkapitlet kan fråga under hand och fråga den eller den.
Mina herrar, är det skäl att vara med om en förändring, som skall
försvaras på det sättet, att man hänvisas till att under hand lyssna
till hvad man säger på det ena eller andra hållet?
Onsdagen den 20 Februari. 43 N:o 9.
Slutligen kommer jag då till den sista akten, nemligen profvet Ifrågasatt
och valet. Ja, skall den föreslagna lagen hafva någon effekt, såutsträckning
skulle, den medföra, att presterna skulle få göra långa profresor hit nas^efor-
och dit, rundt omkring i landet. Det kan icke vara nyttigt för dem, dringsrätt.
tror jag. Det medför olägenheter för dem sjelfva, och det medför (Forts.)
någonting värre, det medför en fara att uppföda eller framkalla ett
siags proster, som jag hoppas, att vi dock skola slippa att få se,
prester, som jag med ett kändt namn skulle vilja kalla profresande.
Nej, mina herrar, jag vill icke göra våra prester till profryttare,
som på detta sätt resa från det ena stället till det andra. Det kan
passa för en eller annan, men för de flesta och bästa presterna passar
det icke att resa omkring och profva, och det skulle medföra en
alldeles bestämd försämring af vårt svenska presterskap, om man in¬
förde en sådan ordning.
oå kommer slutligen valet. Hvad skola våra församlingar välja
efter?. Ja,, det blir naturligtvis närmast efter sjelfva profvet, och jag
vill visst icke neka, att sjelfva profvet har sitt värde. Men det är
icke det enda, som har värde i fråga om tillsättning af presterliga
befattningar, och icke heller det, som har det största värdet. Ty det
kan nog hända, att en prest kan aflägga ett ganska framstående prof,
i synnerhet om han har eu vacker sångröst eller eljest så kallade goda
utförsgåfvor. Sådant kan ju också hafva sitt värde, men församlingen
bör vid valet icke blott rätta sig efter sådana, vid första mötet igen-
känliga egenskaper, utan den bör besinna, att presten har mycket
annat att göra än det, hvarpå han aflagt prof. Derför bör försam¬
lingen så mycket som möjligt försöka att välja den, som kan i alla
afseenden vara församlingen till nytta och välsignelse. Det försöka
nog också våra församlingar att göra så godt de kunna och så godt
de förstå. Detta är också någorlunda möjligt, när man får inskränka
sina undersökningar till ett stift, der den ena församlingen står i så
nära beröring med den andra.
Slutligen ber jag att få fästa uppmärksamheten derpå, att — och
det hänger nära tillsammans med det sista, jag sade — en prests
verksamhet till gagn och välsignelse för församlingen beror icke blott
på, huru han predikar, utan den beror på, huru vida han kan i det
stora hela icke blott i det kyrkliga, utan i alla lifvets förhållanden
känna med . församlingen dess glädje och sorg, och på sådant sätt
verkligen blifva en församlings hjelpare och far. Men för att kunna
blifva detta, behöfves icke blott att hafva tagit sin examen, utan
det fordras framför allt att hafva ett så vidt möjligt likartadt åskåd¬
ningssätt och hafva ungefär samma lifserfarenheter som den försam¬
ling, som han skall betjena. Men lifserfarenheten är samman väfd af
tusentals trådar, och don ena tråden är färgad på ett annat sätt än
den undra, den ena tråden är spunnen på ett annat sätt än den andra.
Har jag lefvat hela min ungdom, hela mitt lif på en ort — den
ortens lifserfärenhet är jag på annat sätt skickad att förstå, dess för¬
samlingar kan jag på annat sätt betjena än de församlingar, som
lefva under helt andra förhållanden. Det är derför i allmänhet icke
önskvärdt, att man gör presterna ambulerande från den ena orten till
den andra, från norr till söder, och att man på det sättet får i våra
N:o 9.
44
Onsdagen den 20 Februari.
Ifrågasatt
utsträckning
af prester-
nas befor¬
dringsrätt.
(Forts.)
församlingar prester, som på grund af hela sitt föregående lif hafva
en alldeles olika lifserfarenhet med de församlingar, som de skola
betjena.
Jag anser det föreliggande förslaget så långt ifrån värdt bifall, att
jag skulle anse det som en verklig olycka, om det här blefve bifallet.
Jag yrkar afslag å lagutskottets betänkande.
Herr Kodhe: Då herr von Möller med sitt uttalande vändt sig
mot åskådningar företrädesvis inom den bygd, han tillhör, och således
inom det stift, hvars angelägenheter jag är satt att vårda, så kunde
må hända någon vänta, att jag skulle inlåta mig på ett bemötande af
hvad han anfört. Jag gör icke detta, jag bemöter det med tystnad,
och då jag det gör, hoppas jag, att kammarens ledamöter icke skola
anse, att ett sådant behandlingssätt är alldeles oförtjent. Ett menings¬
utbyte med honom skulle ju för öfrigt vara alldeles gagnlöst, då, såsom
han sjelf antydde, våra ståndpunkter äro så helt och hållet olika. Endast
det vill jag säga, att jag hört hans anförande utan bitterhet, men
också utan någon förvåning; jag hade icke väntat något annat af honom.
När saker betraktas på afstånd — i detta fall på afstånd från de
kyrkliga anstalterna — te de sig alltid helt olika mot när de be¬
traktas på nära håll.
Jag öfvergår till den föreliggande motionen. Då man går att
bilda sig ett omdöme om densamma, har man tydligtvis icke i första
hand att se till, om dess genomförande skulle vara till gagn för
presternas yttre förhållanden, utan om det skulle blifva till gagn för
den sak, som presterna hafva att utföra. För min del tvekar jag
icke att nekande besvara en fråga af sistnämnda innehåll. Lag¬
utskottet synes vara af en annan mening. Det talar om, att en lag¬
ändring, sådan som det föreslagit, skulle bidraga till att motverka
uppkomsten af ensidiga rigtningar inom de olika stiften. Ja, ensidighet
är visserligen alltid ett fel och bör motarbetas, ehuru det, som här
föreslås, svårligen kan anses vara ett botemedel deremot. Men jag
fruktar, att hvad lagutskottet kallar för ensidighet i många fall icke
är att betrakta och behandla såsom sådan, är sådant, som man hvarken
kan eller får med yttre åtgärder motarbeta, öfverallt, der kristen¬
domen har blifvit en magt, kommer den att på grund af olika naturel,
olika uppfostran, olika traditioner förete en egendomlig typ eller
karakter hos enskilda och hos samfund. Dessa olikheter kunna stå
tillsammans med enhet i bekännelse och åskådning och kunna blifva
befrämjande för det helas väl, om utvecklingen annars blir normal.
Nu ha våra stift af ålder varit ganska isolerade från hvarandra, och
derför har det kristliga lifvet inom dem kommit att få en något olika
färg och gestaltning, som måste respekteras, som bör behandlas med
stor varsamhet och visdom och som man icke får söka att med några
våldsamma åtgärder förändra. Dessa egendomligheter framträda mindre
i städerna, särskildt de större, men så mycket mera på landsbygden.
Huru skulle det nu må hända gå, om en mera allmän omplante¬
ring af prester på främmande mark komme att ega rum? Sannolikt ofta
så, att de möttes af misstroende af de mera religiöst intresserade,
hvaraf följden kunde blifva, att dessa droge sig tillbaka alltmer inom
Onsdagen den 20 Februari. 45 N:o 9-
sig sjelfva, hvaraf åter kunde komma att följa, att egendomligheterna Ifrågasatt
urartade just till den ensidighet, som man ville försöka förebygga, utsträckning
Eller också skulle uppstå en utjemnings- och nivelleringsprocess, ]n(fs £eyor.
under hvilken utan tvifvel också det specifikt kristliga ofta komme dringsrätt.
att gå förloradt, och resultatet blefve den indifferentism, som är det (Forts.)
sämsta af allt, ehuru den af ganska många anses så eftersträfvans-
värd.
Jag tror således icke, att det för församlingarna skulle vara till
gagn, om detta förslag blefve lag. Härmed vill jag emellertid visst
icke hafva sagt, att icke i undantagsfall en på främmande ort verkande
prest kan blifva mött med förtroende och verka till välsignelse. Icke
tror jag heller, att det för våra prester skulle vara till gagn, att de
så der kastades ut i en främmande trakt och främmande förhållanden.
Det skulle åtminstone för dem medföra en stor frestelse till ett lyck¬
sökeri, som alltid är till skada, frestelse till att låta de högre upp¬
gifter, för hvilka de hafva att verka, skymmas undan af månheten
om den yttre välfärden. Denna yttre välfärds tillgodoseende är väl
ett af hufvudsyftena med detta förslag, såsom det också har blifvit
gillande framhållet af den förste talaren på vestmanlandsbänken. Men
det har redan blifvit påpekadt, att presternas yttre förhållanden visst
icke skulle blifva förbättrade derigenom, att liera befordringsmöjlig-
heter öppnades för dem. Möjlighet är icke verklighet. I verklig¬
heten blefve det nog hvad det är, då ju icke några nya eller flera
tjenster genom lagens antagande komme att skapas. Förhoppningar
blefva väckta i rikligare mängd för att i så mycket större mängd
blifva grusade. Men skulle nu förslaget blifva lag, vore det, såsom
ju också min kollega påpekat, alldeles nödvändigt, om det icke skulle
blifva en lag blott på papperet, att man stälde sa till, att det blefve
möjligt för prester att begagna sig af rätten att söka aflägsna gäll.
Men detta förutsätter ju en fullständig förändring, såsom han nämnde,
af befordringslagarne, så att församlingarna mista sin valrätt. Men
tro herrarne, att församlingarna vilja ur händerna släppa en rätt, som
de hafva nästan sedan urminnes tid egt? Jag tror det för min del
icke. Jag tror således, att förslaget fäller på sin egen outförbarhet.
Det sista skäl, som jag skulle vilja påpeka, har också blifvit
omnämndt af den föregående talaren, och det ur icke det minst vigtiga
skälet mot förslaget. Det är, att stiftsstyrelsernas ställning till prester-
skapet skulle, derest detta förslag blefve antaget, bli förvandlad från
att vara, hvad den åtminstone bör vara, en mera paternel till en
mera juridisk. Detta skulle enligt min öfvertygelse vara till oberäk¬
nelig skada för vår kyrka. Kräfvas af presterna alldeles särskilda
personliga betingelser, för att de skola kunna rätt fylla sitt kall, så
är det tydligen af vigt för stifsstyrelserna att om dem ega person¬
kännedom, detta både för att de skola kunna samvetsgrant upprätta
förslag och i öfrigt kunna fullgöra de värf dem åligga såsom sådana.
Det är sålunda så långt ifrån, att jag anser stiftsbandet vara en
brist, att jag tvärt om anser det vara en välsignelse för vår kyrka,
och att det skulle vara en olycka, om detta band blefve upplöst,
liksom det alltid plägar blifva oiycksbringande att rifva ned urgamla
traditioner.
N:o 9. 46 Onsdagen den 20 Febrnari.
Ifrågasatt På de skäl, som jag nu antydt, jemte skäl, som af föregående
utsträckning ta]are blifvit anförda, får också jag på det lifligaste yrka afslag på
nas befor- den föreliggande motionen och utskottets betänkande.
dringsrätt.
(Forts.) Friherre Palmstierna: Detta lagutskottets förslag, att en prest
skall liksom hvarje annan medborgare i Sverige kunna få söka platser
öfver hela landet, om han dertill är kompetent, syntes mig så pass
enkel och naturlig, att jag antog, att det skulle vara mycket tungt
vägande skäl, som skulle kunna tillbakahålla en sådan sak. Jag har
derför sökt att med uppmärksamhet följa diskussionen och begrunda
alla de skäl, som anförts mot den föreslagna ändringen såväl i år som
i fjor, men får bekänna, att jag icke deraf på något sätt blifvit öfver-
tygad, och tillåter mig derför, herr grefve och talman, att yrka bifall
till lagutskottets förslag.
Herr Törner: Det har alltid förefallit mig såsom en oegentlig¬
het, att våra prester i fråga om ansöknings- och befordringsrätt skola
vara hänvisade till ett inskränkt område, stiftet, och jag vågar hysa
en liflig öfvertygelse, att det skulle vara till en stor nytta och en
stor betydelse för presterskapet att få samma rättighet uti ifråga¬
varande afseende som öfriga sökande.
Här har af ett par stiftsehefer, som naturligtvis äro mera ini¬
tierade i frågan än jag — jag är dock icke utan all insigt deri, ty i
nära 40 år har jag följt med förhållandena inom det stift jag tillhör —
blifvit anfördt, att mot den föreslagna förändringen skulle resa sig
många och betydelsefulla både materiella och andliga hinder. Hvad
först och främst prestbristen beträffar, veta vi, att inom vissa stift är
prestbrist och inom vissa är icke prestbrist, och att inom vissa prest¬
bristen hotar att blifva vida större, ja, så stor, att det till och med
talats om, att man möjligen blir nödgad att använda folkskolelärare
och andra oexaminerade personer att sköta presterliga tjenster, hvilket
Gud förbjude 'någonsin må inträffa. Jag tror, att genom införandet
af en allmän ansökningsrätt i vårt land denna prestbrist snarare skulle
undanrödjas än tillväxa. Vi veta, att inom vissa stift befordran går
snabbt, och att inom andra stift den går långsamt. Derför är det
åtskillige prestman, som söka indigenatsrätt i de goda stiften, men
ej vilja hafva sådan i de dåliga. Blefve ansökningsrätten allmän,
skulle detta förhållande utjemna sig.
Vi komma sedan till ett par omständigheter, som blifvit anförda
af biskop Billing, och jag vill icke förneka, att de hafva stor be¬
tydelse, men jag vågar anse för min del, att de af herr Billing
blifvit väl mörkt färglagda och kanske tecknade något större, än de
i verkligheten äro. Herr Billing nämnde, att det är tre punkter,
som vi hafva att fästa oss vid, om det skulle blifva en allmän be¬
fordringsrätt för prester inom vårt land, och det är de tre punkterna:
ansökning, prof och val. Hvad då ansökningen beträffar började
herr Billing, om jag minnes rätt, sina reflexioner med att uttala,
att hvarje menniska, då hon står i begrepp att söka en plats, gripes
af en viss oro, och att denna oro naturligtvis blir större, ju mindre
kännedom hon har icke allenast om platsens art och naturel, utan
Onsdagen den 20 Februari.
47
N.o 9.
äfven om det ställe, der det embete, den befattning hon söker skall Ifrågasatt
utöfvas. Ja, det är naturligt, men jag tror, att med våra kommuui- ^
kationer och med de möjligheter i öfrigt, som nu för tiden finnas befor¬
ätt taga reda på lokalitet och skaplynne inom de olika orterna, denna clringsrätt.
oro och svårigheten att erhålla kännedom om förhållandena är mycket (Forts.)
mindre nu, än de varit förut.
Men, säger samme talare vidare, sökandena finge äfven nedlåta
sig till att taga reda på de ekonomiska förhållandena, hvad den och
den komministraturen, det och det pastoratet gifver, ty för prester-
skapet finnes ju icke såsom i allmänhet på andra embetsmannaom-
råden fast lön. Men det är väl icke så svårt att förskaffa sig under¬
rättelse om löneförmånerna. För, om icke alla, så åtminstone de
flesta stiften finnas nu matriklar, af hvilka kan inhemtas, icke blott
hvilka pastorat, hvilka kyrkoherdebeställningar och hvilka komministra-
turer finnas derinom, utan äfven de olika ekonomiska vilkor, som
äro förknippade dermed. Det är således lätt att få reda på de eko¬
nomiska förhållandena. Det uppstår då den frågan: men är icke
denna materiella omständighet af en sådan art och natur, att det måste
anses vara obehagligt för en prest att sysselsätta sig dermed? Det
är sant, att sådana beräkningar visserligen icke höra till en prests
egentliga uppgift, som är att sköta själavården och predikoverksam¬
heten. Men nog behöfva presterna i vår tid alltför väl, särskildt in¬
om det stift jag tillhör, tänka på de materiella fördelarne och till och
med taga stor hänsyn till dem. Jag tror derför, att oron i detta af¬
seende icke skulle blifva så stor.
Så komma vi till profvet. Genom detta skulle våra prester med
indigenatsrättens upphörande förvandlas till »profryttare». Ja, det
äro de ju allaredan, då de måste resa inom stiftet såsom profvande.
Enda förändringen här vid lag skulle sålunda blifva, att de framdeles
finge vara profresande inom större distrikt. Derigenom komme pre¬
sterna ej i sämre ställning, än våra elementarlärare länge varit, utan
att jag någonsin hört, att det förefallit dem så obehagligt — just i
dessa dagar har en förändring genomförts beträffande lärareprofven.
Förr hade icke heller elementarlärarne ansökningsrätt öfver hela riket,
och man talade i gamla tider om vigten af, att en person, som skulle
få anställning vid ett läroverk, hade kännedom icke blott om de
lokala förhållanden, han då skulle komma till, utan äfven om natio-
nallynet och.dylikt hos de ynglingar, hvilkas handledning skulle blifva
honom anförtrodd. Numera anser man detta icke behöfligt. Nu an¬
ses det gå mycket väl för sig, att en skåning meddelar undervisning
åt norrländingar och, omvändt, att en norrländing meddelar undervis¬
ning åt skåningar, och detta äfven då det gäller kristendomsunder-
visning. Men det är väl af lika stor vigt att rätt uppfostra ungdomen
i skolåldern som att sedan handleda en och annan, som redan fått
sin uppfostran eller som möjligtvis är ouppfostrad, men som i allt fall
kommit till en något mognare förståndsutveckling. Jag tror derför
icke, att det vore farligare, om presterna nödgades resa några mil
längre än do nu göra, än det varit, att lärarne måste företaga långa
profresor. Jag instämmer gerna med herr Billing deri, att långa
profresor äro en olägenhet, men jag tror, att denna olägenhet dock
N:o 9.
48
Ifrågasatt
utsträckning
af prester-
nas befor¬
dringsrätt.
(Forts.)
Onsdagen den 20 Februari.
icke kommer att menligt inverka på den presterliga ställningen. Den
bör åtminstone icke inverka menligare för presterna, än den gjort för
elementarlärarne. Men det är en särskild omständighet, menar man,
åt t här bemärka. Det skulle blifva för dyrt för presterna med långa
profresor. Det är lika dyrt för en filosofie licentiat eller filosofie
doktor att till en medelålder af 42 å 45 år — det är den medelålder,
vid hvilken de blifva befordrade — få resa land och rike omkring,
och detta är ej mera nedsättande för den ene än för den andre.
Återstår då valet. Med afseende derå säger man, att det är
rysligt svårt för en stiftschef och farligt rent af att lösrycka det
förhållande, i hvilket en sökande prestman står till sin stiftsstyrelse.
Ja, det är det. Men äfven i denna punkt är förhållandet detsamma
med elementarlärarne. Det är rysligt svårt för en stiftsstyrelse att
tillsätta till lärare vid ett läroverk, särskilt i kristendom, en person,
som förut aldrig varit i det stift, till hvilket häri söker sig och som
således stiftsstyrelsen ej sett; men stiftsstyrelsen tillsätter honom
och tillsätter honom utan någon tvekan med tillhjelp af de intyg —
icke blott betyg om aflagda kunskapsprof — utan intyg om sökandens
uppförande, om hans lefverne och vandel, som han medför från det
stift, inom hvilket han förut tjenstgjort. Så kunde det mycket väl
gå till äfven i fråga om prester, att de, då de sökte befordran i
annat stift, företedde intyg från de stift, der de förut tjenstgjort och
der de äro väl kända. Jag tror således ej, att det skall möta någon
svårighet att taga reda på, huru vida en sökande besitter icke blott
de bokliga, utan äfven de personliga qvalifikationer, som äro nödvän¬
diga för att kunna uppfylla hvad lagen i det fallet föreskrifver.
Jag för min del kan ej finna, att här föreligga några skäl för
att icke söka få en ändring i förhållandena, sådana de nu äro, och
vill derför bedja att få ansluta mig till herr Tryggers reservation.
Herr Sandberg: Den i senare tid medgifna rättigheten att äfven
konsistoriel^ pastorat kalla fjerde profpredikant har sannerligen ut-
öfvat en mindre fördelaktig verkan på våra yngre prester. Lyck¬
sökeri hos dem har derigenom blifvit större än någonsin förut.
Det går ju vanligen så till, att, när det i ett konsistorielt pastorat
finnes en åldrig kyrkoherde, den yngre der tjenstgörande prestmannen,
vice pastorn eller komministern, söker att på allt sätt förvärfva sig
församlingens välvilja, stundom med mindre lofvärda medel, för att
derigenom bereda sig utsigt att vid blifvande ledighet blifva kallad till
fjerde profpredikant. Nå, det lyckas. Den unge prestmannen i fråga
blir kallad till fjerde profpredikant, erhåller ett öfverväldigande antal
röster och utnämnes af regeringen till kyrkoherde. Regeringen tyckes i
sådana frågor låta nästan väl mycket leda sig af det gamla ordspråket:
»vox populi vox Dei». Det inträffar dock icke sällan, att den nye kyrko¬
herden blir en helt annan man, när han vunnit sin befordran, och att för-
samlingsborna, som valt honom, känna sig besvikna. Om nu det af
lagutskottet framlagda förslaget skulle vinna framgång, komme lyck¬
sökeri äfven att utsträckas till de äldre presterna. Fördelaktiga,
»feta» gäll, som det heter, skulle då komma att sökas äfven af gamla
gubbar, och konsistorierna, som endast hade pappersmeriter att hålla
Onsdagen den 20 Februari. 49 N:o 9.
sig till, måste uppsätta dem på förslag. Att sådana förhållanden icke Ifragasatt
skulle skada vår kyrka, kan jag icke förstå. fpresTer9
Jag är derför bland dem, som yrka afslag. /MS ]jefnr.
dringsrätt.
Herr Trygger: Jag skall be att få yrka bifall till den af mig (Forts.)
framstälda reservationen. Mina skäl äro i korthet följande. Då
Andra Kammaren upprepade gånger antagit förslaget, och då ganska
vägande skäl otvifvelaktigt blifvit framdragna för en förändring i den
angifna rigtningen, torde det vara berättigade att påstå, att en utred¬
ning skall kunna göra nytta. Derjemte tror jag, att hänsyn för
kammarens egen tid bör föranleda dess bifall till en begäran om ut¬
redning, ty kammaren får sannerligen för hvar riksdag en ny debatt
af samma omfattning som i dag, om kammaren ej bifaller ett förslag
i den rigtning, som jag nu tillåtit mig reservationsvis framställa, nem¬
ligen att Riksdagen skulle anhålla, att Kong!. Maj:t täcktes taga
under öfvervägande, huru vida och under hvilfca vilkor den stadgade
inskränkningen i presternas befordringsrätt lämpligen må kunna upp-
häfvas, samt för Riksdagen framlägga det förslag till lagändring,
hvartill den verkstälda utredningen kan föranleda.
Jag tillåter mig att yrka bifall till min reservation.
Ilerr Wieselgren: Jag vill ej låta denna debatt afslutas utan
att hafva sagt ett ord till förmån för en samhällsklass, en tjenste-
mannaklass, som mycket varit här på tal i dag och som efter min
öfvertygelse blifvit mycket hårdt bedömd. Att framställa vårt prester¬
skap såsom vid val af plats för sin verksamhet uteslutande ledt af
ekonomiska motiv, att förklara våra prester skola blifva »profryttare»
i samma ögonblick det skulle blifva möjlighet för dem att »söka»
utanför stifsgränsen, att se dem svärma ut öfver hela landet för att
söka ett »fett» pastorat och att stämpla dem som »lycksökare» är efter
min öfvertygelse oberättigadt; och jag tror icke, att det vore värdigt
Första Kammaren att genom bifall till ett yrkande, som framställe
på sådana motiv, så att säga sätta sitt sigill der under.
Jag skall kunna rösta för hvilket som helst af dessa två alterna¬
tiv: lagutskottets förslag eller herr Tryggers reservation; men jag
skall icke tillåta mig att rösta för yrkandet på rent afslag.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på föreliggande utlåtande yrkats: l:o) att hvad utskottet
hemstält skulle bifallas; 2:o) att kammaren skulle antaga det förslag,
som innefattades i herr Tryggers vid utlåtandet fogade reservation; och
3:o) att utskottets hemställan skulle afslås.
Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på afslag å ut¬
skottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf och sedan till kontra¬
proposition dervid antagits bifall till det under 2:o) här ofvan upp¬
tagna yrkande, uppsattes, justerades och anslogs en så lydande om-
röstningsproposition:
Första Kammarens Fr oi. 1901. N:o 9.
4
N:o 9.
60
Onsdagen den 20 Februari.
Den, som afslår hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 10, röstar
Den, det ej vill, röstar
Ja;
Nej:
Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i berr Tryggers
vid utlåtandet fogade reservation.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 54;
Nej — 46.
Vid förnyad föredragning af första särskilda utskottets den 12
och 13 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 1, i anledning af
Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående användande af det
af 1900 års Riksdag till anskaffning af ny fältartillerimateriel och
ammunition för år 1901 afsätta belopp, biföll kammaren hvad ut¬
skottet i detta utlåtande hemstält.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Berg, Gustaf B.,
under tio dagar från morgondagen.
Justerades sju protokollsutdrag för detta sammanträde, hvarefter
kammaren åtskildes kl. 3,5 5 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Stockholm, Y JJvmans Eftertr. ISO'!.