RIKSDAGENS PROTOKOLL
1901 Första Kammaren. N:o 13.
Onsdagen den 6 mars.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 27 nästlidne månad.
Upplästes följande tre ingifna läkareintyg:
Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare ryttmästaren och
kommendören välborne herr Gustaf Tornerhjelm på grund af lung¬
katarr är ur stånd att under de närmaste dagarna deltaga i Riks¬
dagens förhandlingar, varder härmed intygadt.
Helsingborg den 4 mars 1901.
J. Hafström,
legit. läkare.
Att riksdagsmannen i Första Kammaren godsegaren Joll. Amilon
på grund af sjukdom (influenza epidem.) af undertecknad blifvit ordi¬
nerad att under de närmaste 5 k 6 dygnen hålla sig inom hus och
ingen resa företaga varder härmed på begäran intygadt af
Tomelilla den 2 mars 1901.
Oscar Lindeberg,
leg. läkare.
Att herr landshöfding Nordenfalk lider af lungkatarr och derför
ar tills vidare förhindrad att infinna sig vid Riksdagens förhandlingar
intygas härmed. 6
Stockholm den 4 mars 1901.
Ernst Lidin,
legit. läkare.
Första Kammarens Prat. 1901. No 13.
1
N:o 13. 2 Onsdagen den 6 Mars.
Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtande n:o 1, i anledning af väckt mo¬
tion med förslag till ändring af § 16 riksdagsordningen;
statsutskottets utlåtanden:
n:o 37, i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts i statsverkspropo¬
sitionen gjorda framställningar om inrättande af nya tjenster vid
statens jernvägar samt om löneförbättring för vissa grupper af den
derstädes anstälda personalen än äfven inom Eiksdagen väckta motio¬
ner i sistnämnda hänseende; och
n:o 38, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag till nya byggnader och anläggningar
samt ny rörlig materiel vid statens redan trafikerade jernvägar äfven¬
som till fortsättande af statens jernvägsbyggnader;
lagutskottets utlåtande n:o 23, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kongl. Maj:t angående bestämmelse om underrätts
skyldighet att vid ådömande af böter i utslaget fastställa det emot
bötesbeloppet svarande förvandlingsstraff; äfvensom
andra särskilda utskottets utlåtande n:o 2, i anledning af Kongl.
Majrts proposition med förslag till lag om inteckning i fartyg, lag
om ändring i 10 och 17 kapitlen handelsbalken, lag om ändring i
vissa delar af utsökningslagen, lag om ändrad lydelse af 51, 90 och
117 §§ konkurslagen, lag om ändrad lydelse af 2, 3 och 52 §§ sjö¬
lagen, lag om ändrad lydelse af 14 § i förordningen den 4 mars 1862
om tioårig preskription och om årsstämning, lag om ändrad lydelse
af 1 § i förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda protokoll
öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden samt lag om anteck¬
nande i fartygsregistret af tvist om fartyg eller fartygslott.
Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riks¬
dagens skrifvelse, n:o 24, till Konungen, med anhållan om förslag
till taratariff att gälla vid varors förtullning efter bruttovigt.
Företogs val af en suppleant i bevillningsutskottet efter aflidne
herr Kjellgren; och befans, efter valförrättningens slut, dertill hafva
blifvit utsedd:
herr Tham, Vollrath, H. S.,....................................... med 61 röster.
Vid föredragning af herr af Burens under gårdagen väckta och
då bordlagda motion, n:o 36, angående dagaflöning för arméns office¬
rare m. fl. efter ny härordnings införande, beslöt kammaren hänvisa
denna motion till särskilda utskottet n:o 1.
Onsdagen den 6 Mars. 3
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande bevillnings¬
utskottets den 2 och 5 i denna månad bordlagda betänkande n:o 13,
i anledning af väckt motion angående sammansättning af styrelse för
sådant bolag, hvarom förmäles i § 9 mom. 2 af bränvinsförsäljnings-
förordningen.
Punkten 1.
Herr Wieselgren: Herr grefve och talmani Mina herrar! Då
vi för en kort tid sedan sågo i tidningarna omtalas, att ett möte af
representanter för ett större antal bränvinsutskänkningsbolag i riket
var här församladt, sågo vi också uppgifvas, att den förevarande
motionen kom under granskning der och att stämningen så långt ifrån
var för den, att tvärt om ganska allvarsamma betänkligheter uttalades
mot densamma. Jag kunde ju icke underlåta att förfråga mig om
anledningen till denna stämning; och man uppgaf för mig, att man
hade med denna motion förknippat farhågor för att bolagens skötsel,
under förutsättning af motionens bifallande, hädanefter skulle komma
att få en mera ekonomisk rigtning än som skulle väl låta förena sig
med det sedliga syfte, som vore bolagen förelagdt. Man kan ju icke
heller neka, att det finnes anledning till en sådan misstro. Ty det
är verkligen så, att frågan om »intressena» i motionen intager en rätt
framstående ställning; det är mycket tal om intressen i motiveringen.
Men jag har ändå en annan uppfattning i hufvudsaken. Jag tror för
min del, att det finnes icke blott ekonomiska intressen, utan äfven
sedliga intressen; och de sedliga intressena äro, såsom vi veta, af
lagen tillerkända det främsta rummet i fråga om de intressen, som
bolagsstyrelserna äro sätta att förvalta. Det kan ju icke nekas, att
såsom det nu är, hafva i ett stort antal fall bolagsstyrelserna visat
sig mera uppskatta de ekonomiska intressena än de sedliga.
Jag talar nu icke om de stora städerna. Jag talar icke om dem,
som äro så att säga representativa; men vi, som år efter år följa med
kontrollbyråns berättelser, kunna icke dölja för oss, att inom många
bolagsstyrelser finnes ofta en bra liten, en försvinnande liten känsla
för den sedliga uppgiften, de der sedliga intressena, under det att
på ett ganska obehagligt sätt framträder, att de ekonomiska intressena
för dem spela hufvudrollen. Nu är det ju en gammal sanning, att
det är mycket svårt att på en gång tjena Gudi och mammon, att det
således för bolagsstyrelserna måste vara mycket svårt att tillvarataga
de sedliga intressena och på samma gång tillvarataga de ekonomiska
eller vice versa; men det är dock ingen omöjlighet, och det finnes
bolag, som kunna åberopas såsom ganska eklatanta exempel på möj¬
ligheten af det lagstadgade samarbetet mellan dessa tvenne olika slag
af intressen, ehuru det naturligtvis alltid för dem, som företrädesvis
vilja omhulda den ena sidan, skall finnas anledning till anmärkningar
mot tillgodoseendet af den andra. 6
Min tro är den, att den föreslagna förändringen, sådan den af
bevillningsutskottet blifvit mildrad, skall sätta bolagssystemet bättre
än hittills i stånd att verkligen tillvarataga de sedliga intressena _
och till de sedliga intressena räknar jag också, att det icke inom
N:o 18.
Om samman¬
sättningen
af bränvins-
försäljnings-
bolag8 '
styrelse.
N:o 18. 4 Onsdagen den 6 Mars.
Om samman- bolagsstyrelserna bör få ske några slags underslef till förmån för
sättningen någon af de participanter, som hafva af lagen åt sig medgifvet att
tf bränning- dela uppkommen vinst. Jag tror att äfven det är ett sedligt intresse,
'^bolags38 att man håller bolagsstyrelserna utanför den misstrons skugga, som i
styrelse, rätt många fall hittills hvilat öfver dem. Derför är det, herr grefve
(Forts.) och talman, som jag beder att få yrka bifall till det af bevillnings¬
utskottet framlagda förslaget.
Herr Dickson: Jag skall bedja att få nämna, att jag icke funnit,
att bolagen gifvit anledning till några anmärkningar af svårare art;
jag tror de hafva sökt att tillgodose både de sedliga och de ekono¬
miska intressena. Men om man nu anser, att någon offentlig myn¬
dighet bör lemnas tillfälle att utse någon representant i styrelsen,
tycker jag dock, att i alla händelser både motionären och utskottet
gått väl långt. Jag tror det skulle vara nog, om endast en represen¬
tant utsåges af en offentlig myndighet. Om styrelsemedlemmarne
skulle utgöras af tre af bolaget utsedde och två af andra myndig¬
heter tillsatte, kunde det inträffa, att de af bolaget utsedde kunde
behöfva vikarie under någon sommar och då blefve det ganska dyrt
att inkalla hushållningssällskapets eller landstingets ombud och låta
dem hafva tio kronor om dagen i traktamente. Jag tror alltså, att
en dylik anordning kan minska den arbetskraft, som kan finnas inom
bolagsstyrelsen. Men om man nu vill tillgodose de sedliga intressena
och tillse, att bolagen verka för att minska superiet och ordna ut-
skänkningen och minuthandeln på ett tillfredsställande sätt, om man
vill, att icke de ekonomiska intressena i främsta rummet tillgodoses,
tycker jag icke, att man är konseqvent, om två representanter skola
utses af landsting och hushållningssällskap, ty dessa myndigheter
hafva samma intresse som städerna och bolagen, att bolagen skola
bedrifva sin verksamhet med den största möjliga vinst; hushållnings¬
sällskapen äro ganska beroende häraf och för landstingen spelar det
en ej obetydlig roll.
Ja<r tror, att man skulle lösa frågan lyckligast genom att be¬
stämma^ att endast en representant skulle utses från annat håll, och
att denne utsåges af Konungens befallningshafvande, som är fri från
misstanke att sätta de ekonomiska intressena i främsta rummet. Möj¬
ligen skulle nu någon vilja tro, att det är af magtlystnad jag vill åt
länsstyrelserna förvärfva denna myndighet, men det är verkligen icke
förhållandet. Det finnes inga mera svårskötta ärenden än de, som
röra nykterheten; man har å ena sidan nykterhetsvännerna, som hafva
sina yrkanden, och på den andra sidan en annan klass af medborgare,
och att hålla jemn kurs mellan dem är ofta icke den lättaste sak.
Äfven denna fråga skulle blifva svår att lösa. Jag tror emellertid,
att Konungens befallningshafvande skulle hafva lättare att opartiskt
ordna dessa angelägenheter.
Genom en återremiss skulle enligt min tanke ett lämpligare
förslag kunna framkomma och jag beder derför att få yrka åter¬
remiss.
Friherre Trolle: Jag skall endast bedja att med några ord få
Onsdagen den 6 Mars. 6 N:o 13.
redogöra för denna frågas behandling i utskottet och särskildt tillägga Om samman-
ett par ord med anledning af den senaste talarens inlägg. a^bränviris
Då herr Cavallis motion förekom i utskottet, rigtades mot den-fJr säljning s-'
samma hufvudsakligen en enda anmärkning, nemligen den, som gjorde, bolags
att flertalet inom utskottet enade sig om den förändrade form af hans styrelse.
yrkande, som nu föreligger i bevillningsutskottets betänkande. Ju (Forts.)
mera man satte sig in i frågan, desto mera insåg man, att något borde
göras i den rigtning, motionären föreslagit för att sätta de olika i
spritbolagens vinst intresserade parterna i tillfälle att bättre än hit¬
tills kontrollera förvaltningen. De hafva hittills haft sina revisorer
och således kunnat i viss mån kontrollera bolagens skötsel, men dessa
revisorer hafva egentligen icke kommit längre än till att granska rä¬
kenskaperna, att se, att utgifterna varit ordentligt verificerade o. s. v.,
men sjelfva kärnan, bolagets förvaltning, hafva de ej kunnat komma
åt. Ty med den minutiösa noggrannhet, som i många fall råder i
denna författning, stadgar den mycket litet, ja, intet angående för¬
valtningen af bolagen, hvadan revisorerna föga eller rättare icke
kunnat intränga i densamma, utan styrelserna hafva i detta hänseende
kunnat hålla revisorerna utanför.
Det enklaste sättet att erhålla den önskade kontrollen är ju att
låta representera sig inom styrelsen; dock fann utskottet, att den
ärade motionären gått litet för långt, när han, från det att bolags-
intressenterna hittills haft allena rätt vid styrelsens tillsättande, före¬
slagit, att de skulle sättas i minoritet, hvilket ju blifvit fallet, om
hvar och en af de tre i vinsten intresserade parterna skulle få utse
en representant. För att ändå något skulle göras, enade sig utskottet
om att föreslå, att de tre ledamöterna i styrelsen skulle utses af bo¬
lagsmännen och de två utses af de andra intressenterna. Sedan upp¬
kom frågan, hvilken af de af motionären föreslagna representanterna
skulle uteslutas, i fall femtalet inom styrelsen fortfarande skulle bibe¬
hållas. Dervid blef man temligen snart på det klara med, att detta
skulle blifva kommunens. Jag talar icke om Stockholm eller de
öfriga städer, som icke deltaga i landsting, hvilka skulle få utse,
Stockholm två och de öfriga städerna den ledamot i bolagets styrelse,
som eljest skolat af landstinget utses, jag talar om de smärre städerna.
Nu stadgar förordningen, att om bolag bildas i stad, skall ett visst
antal af i ltressenterna vara i staden bofaste män, och då ansåg utskottet,
att genom dessa stadsbor — bolagsmännen — vore stadens intressen
redan tillgodosedda, och således fans häruti ett skäl att utesluta kom¬
munens representant. Genom ett sådant förslag ansåg utskottet, att
allt hvad motionären med sin motion afsett att vinna var vunnet,
men att utskottets förslag hade det företräde framför motionärens,
att det var mindre vidtgående, mindre genomgripande. Det behölle
också vid majoritet de personer, som insatt sitt kapital, låt vara ett
icke så stort kapital, i bildande af bolaget och på grund af sin ställ¬
ning kunde komma i ganska stor ekonomisk risk.
Med dessa ord har jag endast velat göra klart, huru utskottet
kommit till sitt förslag.
Med afseende å den siste talarens förslag vill jag såsom min
ringa mening endast säga, att om det kunde vara tillräckligt med
N:o IS.
6
Onsdagen den 6 Mars.
Om, samman- en kontrollant, hvilket jag icke känner, så vet jag dock icke, om
afbränvins- Konungens befallningshafvande vore den rätte att tillsätta den, som
försäljnings- Ekulle utöfva denna kontroll, då det just är under Konungens befall-
bolags ningshafvandes pröfning, som oegentligheter i dessa spritbolags för-
styrelse. vältning falla. Jag tror således det skulle blifva en ganska obehaglig
(Forts.) ställning, som den af Konungens befallningshafvande tillsatte styrelse¬
ledamoten komrae att intaga.
Herr grefve och talman, jag har intet vidare att tillägga, utan
yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Wester: Jag skall endast bedja att med några ord få be¬
möta den ärade talaren på malmöbänken, då han föreslog, att Ko¬
nungens befallningshafvande skulle tillsätta en af styrelseledamöterna
i spritbolagen. Jag vill blott erinra om att Konungens befallnings¬
hafvande redan förut tillsätter en revisor i spritbolagen, och således
skulle Konungens befallningshafvande tillsätta både styrelseledamot
och revisor, hvilket ju vore en oegentlighet. Det är visserligen sant,
att äfven landstinget tillsätter revisor; men detta är en stor korpora¬
tion, och då kan det ena valet icke i något hänseende hafva inverkan
på det andra.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr tal¬
mannen jemlikt de yrkanden, som derunder framstälts, propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i förevarande punkt hemstält samt
vidare derpå att punkten skulle visas åter till utskottet, samt för¬
klarade sig finna den förra propositionen, hvilken förnyades, vara
med öfvervägande ja besvarad.
Herr Diclcson begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i punkten
1 af sitt betänkande n:o 13, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, visas punkten åter till utskottet.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja—85;
Nej—23.
Onsdagen den 6 Mars.
7
N:o 18.
Punkten 2.
Utskottets hemställan bifölls.
Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 2 och 5 innevarande Ifrågasatt
mars bordlagda betänkande n:o 14, i anledning af dels kongl. pro- förbud mot
positionen n:o 4 om förändrad lydelse af § 4 af bränvinsförsäljnings- d ^cJeersför-
förordningen, dels ock väckt motion, åsyftande ändring af samma säljning mot
lagrum. postförskott.
Herr Cavalli: Jag tillåter mig hemställa, att betänkandet måtte
föredragas på det sätt, att hela paragrafen uppläses på en gång, att
diskussionen måtte få omfatta densamma i dess helhet, samt att,
derest olika yrkanden angående särskilda moment göras, proposition
måtte framställas i afseende å de särskilda momenten.
Denna hemställan bifölls.
Sedan i följd häraf utskottets hemställan i sin helhet blifvit upp¬
läst, anförde:
Herr Cavalli.: Den i det nu föredragna betänkandet omförmälda
kongl. propositionen är påkallad af Riksdagens skrifvelse den 21 mars
1899, och den har också nästan utan reservation vunnit utskottets
tillstyrkan. Jag vet derför, att det afslagsyrkande jag nu går att
framställa har mycket ringa om ens någon utsigt att vinna framgång,
och om jag vid sådant förhållande icke afstår från den ojemna kam¬
pen, beror det derpå, att jag låter mitt görande bestämmas af min
åsigt om saken sjelf och icke af opinionen för dagen i en fråga.
Det anses nemligen icke tidsenligt att motsätta sig ett inom Riks¬
dagen framkommet förslag, hvilket det nu än må vara, då det upp-
gifves afse nykterhetens befrämjande, det ses icke väl, att man der¬
emot gör erinringar, och det anses till och med icke befogadt att
ens ifrågasätta, huru vida den med förslaget åsyftade verkan vinnes
genom det angifna medlet.
|y. De utaf motionärer inom Riksdagen under de senaste åren före¬
slagna, nykterheten åsyftande reformer hänföra sig hufvudsakligen
till 4 § 2 mom. i gällande bränvinsförsäljningsförordning. Detta lag¬
rum innehåller — det bör påpekas samt ihågkommas — inskränk¬
ningar, stadgade för dem, hvilka i behörig ordning förvärfvat sig rätt
att försälja spritvaror. Gällande förordning angående vilkoren för
försäljning af bränvin och andra brända eller destillerade spirituösa
drycker är utfärdad den 24 maj 1895, och i denna förordning med¬
delas förbud för innehafvare af rättighet till försäljning af bränvin
att låta genom ombud å annat ställe än det, der han sin försäljnings¬
rätt utöfvade, till köpare utlemna bränvin i mindre belopp an 250
liter. Innan två år förflutit eller 1897 var man färdig med en ytter¬
ligare inskränkning, i det förbud utfärdades för spritvaruhandlande
N:o IS.
8
Onsdagen den 6 Mars.
fSuTmot möt eftcricraf för köpeskillingen å annat ställe än det, der han
spirituösa fln, försäljningsrätt, utöfvade, till. köpare utlemna bränvin i mindre
dryckers för- belopp än 250 liter. Efter ytterligare två år ansåg man dessa båda
säljning mot inskränkningar otillräckliga. Inom Riksdagen väcktes nemligen år
pastfarskott. 1899 förslag om ännu längre gående inskränkningar, i det att Riks-
( or a.) dagen ingick till Kongl. Maj:t med en skrifvelse, hvaruti hemstäldes,
att - Kongl. Magt ville framlägga förslag i detta syfte, och Kongl.
Maj.t har, villfarande Riksdagens önskan, framlagt eu proposition,
enligt hvilken följande ytterligare inskränkningar skola gälla för sprit-
varuhandlande: »Har innehafvare af rättighet, hvarom ofvan säges,
till annat ställe än det, der han sin försäljningsrätt utöfvar, under
sm egen adress försändt eller låtit försända bränvin i mindre belopp
^er ,oc^ Jåter han annan person mot postförskott bekomma
skriftlig handling, innefattande bemyndigande att hos den, som brän-
vinet mottagit, afhemta detsamma, vare det, der sådant afhemtande
sker, ansedt, såsom om bränvinet blifvit af rättighetsinnehafvaren
genom ombud å det ställe, der afhemtandet sker, till köparen utlemnadt.»
^ skulle man kunna tycka, att, när inskränkningar meddelades år
1895, andra tillädes år 1897, ytterligare inskränkningar begärdes år
1899 och Kongl. Maj:t framkommit med förslag till sådana år 1901,
reformifvern borde kunna vara stillad. Men tror någon det? Visst
icke, en motionär skyndar sig att framlägga en motion, afseende att
än ytterligare inskränka rätten att försälja bränvin, då han föreslår
förbud för spritvaruhandlande att låta mot postförskott för köpeskil¬
lingen å annat ställe än det, der han sin försäljningsrätt utöfvar, till
köpare utlemna bränvin i mindre belopp än 250 liter. Bevillnings¬
utskottet tillstyrker ej endast den kongl. propositionen, hvarom ju
mindre vore att säga, då Riksdagen sjelf påkallat den, utan äfven
motionen i fråga, och detta, mina herrar, jag ber att särskilt få be¬
tona det, trots att Riksdagens båda kamrar år 1898 tillbakavisade ett
lagförslag, innehållande just den bestämmelse, om hvilken här är fråga,
och det på hemställan af bevillningsutskottet, som påvisade, att ett
sådant förbud icke kunde göras effektivt. Men i dag duger det!
Hvilka slutsatser kan man draga af detta ständiga lappande på
denna förordning? Måhända den, att dryckenskapslasten är i stadigt
tilltagande och att i följd deraf alla medel måste tillgripas för att
stäfja densamma? Den slutsatsen är möjlig, men den vissa och säkra
slutsatsen är den, att de hittills vidtagna åtgäi derna, huru många de
än varit och så_ ofta de än förekommit, icke hjelpt; resultatet i verk-
ligheten har blifvit ett helt annat, än hvad välmeningen på papperet
åsyftat. Så kommer det ock att gå med den nu föreslagna, lita derpå,
mina herrar! För detta mitt påstående hemtar jag bevis ur den kongl.
propositionen sjelf. Sedan Konungen mottagit Riksdagens ofvan-
nämnda skrifvelse, lät han deröfver infordra yttranden från veder¬
börande embetsmyndigheter, och af den redogörelse härför, som af
föredragande departementschefen afgifvits till statsrådsprotokollet,
framgår, att det försäljningssätt, som man vill stäfja, vunnit stor ut-
sträckning' i ett, säger ett, län, hvarest det användes af personer, som
yrkesmessigt bedrifva oloflig bränvinsförsäljning, äfvensom inom en
socken uti ett angränsande län. Kammaren behagade egna noggrann
Onsdagen den 6 Mars. & N:o ls-
uppmärksamhet åt dessa ord af finansministern: »Det användes i syn- Ifragasatt
uerhet af personer, som yrkesmessigt bedrifva oloflig bränvinsförsälj-
ning.» Tror verkligen någon, att om i paragrafen införes ett förbud dryckers för¬
bit sända bränvin med posten, tror någon, säger jag, att detta skall säljning mot
verka afskräckande på personer, hvilkas hela verksamhet står utom postförskott.
lagen, står i uppenbar strid emot lagen? Hvilken förhoppning och (Forts.)
hvilken logik! Nej, mina herrar, den, som idkar eu handtering rakt
i strid mot lagen, för denne är det alldeles likgiltigt, om man till
en lagparagraf fogar ytterligare en, då hans helafverksamhet går ut
på att violera eller sätta sig öfver gällande lag. Honom träffar det
icke, men väl en och annan af dem, hvilka lojalt och hederligt idka
handel med spritdrycker; ty genom dessa — jag'(ber om ursäkt, att
jag använder ett ord, som ej bör tagas illa upp, det uttrycker bäst
hvad jag afser — periodvis återkommande små trakasserier lägger
man endast ett ytterligare hinder till de förut befintliga för den lag¬
liga spritvaruhandeln, hvilket slutligen skall leda derhän, att hederliga
och lojala personer upphöra med denna handtering, som då kommer
att gå öfver till — låt mig säga — andra, och hvem vinner derpå? Icke
blir det nykterheten, om det ock kan gifva herrar nykterhetsifrare
par preference ett, som det vill synas, önskadt tillfälle till några nya
motioner. Nu vet jag väl, att ej alla nykterhetsvänner äro blinda
för att den nu föreslagna inskränkningen blott är ett palliativ, det
der lika litet som de föregående skall göra den afsedda nyttan. Under
den diskussion, som härom fördes i bevillningsutskottet, framhöll jag
de synpunkter, jag nu berört, och erhöll dä af en ledamot, tillhörande
nykterhetspartiet, det svaret: »Ni kan nog hafva rätt, ej heller jag
tror, att de nu föreslagna åtgärderna hjelpa, men — vi böra ej säga
nej till förslaget, då det framkommit.»
Ja, nu har jag kommit tillbaka till min utgångspunkt. Man har,
såsom jag der sade, ej lust, en och annan kanske ej heller mod, att
ställa sig afvisande mot ett förslag af denna art; det gifves nog
också de, som trösta sig med, att om man ej gör annat för nykter-
hetssaken, så fogar man likväl ett moment eller några rader i ett
moment till bränvinsförsäljningsförordningen hvartannat år.
Här i kammaren, der en mångfald andra, vida vigtigare frågor
föreligga, har jag ansett det vara min pligt att med detta mitt an¬
förande fästa uppmärksamhet på arten och beskaffenheten af det lag¬
stiftningsarbete, som inom detta område pågår, under förhoppning,
att jag lyckats visa, att denna lagstiftning är på afvägar.
På grund af hvad jag anfört, yrkar jag afslag å såväl den kongl.
propositionen som å motionen och bevillningsutskottets hemställan.
Herr statsrådet grefve Wachmeister: Jag vill visst medgifva,
att bränvinslagstiftningen icke just är idealet af en lagstiftning, och att
nog ett och annat finnes att mot densamma anmärka. Men det är nu
en gång så, att när det blir tal om denna lagstiftning, måste man slå
af något å fordringarna på den formella fulländning, som man i all¬
mänhet eljest har rätt att ställa på en lagstiftning. Hela bränvins¬
lagstiftningen är ju en undantagslagstiftning, tillkommen i ett bestämdt
syfte; för befordrande af detta syftemål stadgas inskränkningar i den
N:o 18. 10 Onsdagen den 6 Man.
Ifragasatt enskilde individens handlingsfrihet, och då desBa inskränkningar nu
spirituösa §öras ä ,ett område, der rusdrycksbegäret och vinstbegäret äro hand-
dry ekers för- lingsmotiven, är det ju klart, att uppfinningsförmågan skall vara stor,
säljning mot då det gäller att söka kringgå dessa stadganden. Uppenbara sig nu
postförskott, ständigt nya resultat åt denna uppfinningsförmåga, måste lagstiftningen
(Forts.) å sin sida söka deremot reagera. Det skulle naturligtvis vara önsk-
värdt, derest i lagstiftningen kunde införas generella regler med så
omfattande räckvidd, att de träffade alla de olika slagen af öfverträ-
delser. Men jag vill fästa uppmärksamheten på, att just i följd af
denna lagstiftnings natur att vara en undantagslagstiftning låter
detta sig icke göra, utan man måste handla kasuistiskt, uppställa
olika regler för att träffa särskilda fall. Äfven det kongl. förslaget
innefattar en dylik kasuistisk lagstiftning, tillkommen på grund af
Riksdagens egen begäran Om den nu också i formelt afseende icke
skulle vara så tillfredsställande, bidrager den dock till målets vinnande.
Det är ju visserligen sant, att den icke direkt träffar den verksamhet,
hvilken utöfvas af lönkrögare, men den föreslagna bestämmelsen torde
dock i sin mån bidraga att tillstoppa en källa för tillförsel af de
spritvaror, hvilka dessa personer behöfva. Jag kan icke se, att dessa
undan för undan gjorda smärre inskränkningar i spritvaruhandlandenas
verksamhet behöfva afskräcka lojalt folk att egna sig åt denna näring.
De åtgärder man vill förebygga genom denna lagstiftning äro samt¬
liga sådana, hvilka i sin mån gå ut på att söka kringgå författningen,
och en lojal person behöfver väl af det förhållande, att lagen stadgar
förbud, deremot ej låta afskräcka sig i sin verksamhet.
För att hålla mig till dessa lönkrögare, så är det väl icke utan
skäl som dessa personer använda så invecklade sätt att förskaffa sig
sina varor Omöjliggöras nu dessa, så lägges i och med detsamma
ett afsevärdt hinder i vägen för lönkrögarnes verksamhet.
Jag kan icke inse. att kammaren behöfver hysa någon betänklig¬
het att acceptera Kongl. Majrts nu framlagda förslag.
Hvad beträffar det af utskottet på grund af enskild motion fram-
stälda förslag, är jag icke beredd att derom närmare yttra mig. I
händelse Riksdagen beslutar denna förändring i paragrafens lydelse,
komma ju vederbörande myndigheter att derom afgifva utlåtande,
men af hvad jag från fullt tillförligt håll inhemtat, tror jag kunna
slutas, att en lagstiftning i förslagets syfte jemväl är af behofvet på¬
kallad. Man har iakttagit, hurusom på vissa poststationer i Norrland
utmed väggarne finnas uppradade en mängd bränvinskaggar, hvilka
utlösas af reqvirenter, som ofta nog i närheten förtära bränvinet. I
formelt afseende vill jag fästa uppmärksamheten på en sak, nemligen
den, att genom denna paragraf, såsom den är formulerad, ålägges icke
postverket någon skyldighet att tillse, att icke spritvaror försändas
mot postförskott. Det är en annan sak och mera omfattande att
ålägga postverket en sådan skyldighet, här är endast fråga om förbud
för spritvaruhandlande att sända spritvaror mot postförskott och att
han drabbas af straff, om han det gör.
HerrWester: Herr grefve och talman! Mot bevillningsutskottets
högt ärade ordförande och hans nu såsom alltid talangfulla anförande
Onsdagen den 6 Mars. 11 N;o ls-
kan det ju vara svårt att föra utskottets talan här i denna kammare, Ifrågasatt
men jag vill dock söka att bemöta några af de skål, som han anfört, förbud mot
flan talade först om detta oupphörliga ändrande af bränvinsförsälj- ^chers för-
niDgsförordningen och tummande på dess paragrafer samt huru svårt säljning mot
det är att undvika att genom dessa ändringar begå orättvisor mot postförskott.
innehafvare af rättighet till bränvinsförsäljning; men det förhåller sig (Forts.)
med denna handel helt annorlunda än med all annan handel. Den,
som egnar sig åt detta yrke, vet redan på förhand, att han är under¬
kastad bränvinsförsäljningsförordningens föreskrifter och att dessa
kunna af Riksdagen ändras, då Riksdagen finner det för landet nödigt
och nyttigt. Och hvad särskild! beträffar den förändring, som här är
föreslagen, har den för det stora flertalet af bränvinsförsäljare ej den
allra ringaste betydelse, derför att, såsom af den föreliggande utred¬
ningen framgår, på de flesta ställen i vårt land säljes icke bränvin
eller spirituösa mot postförskott. Ändamålet med det nu föreslagna
förbudet att mot postförskott uttaga liqvid för bränvin är dels att
förhindra bränvinsförsäljare att med hjelp af de lätta kommunikationerna
utvidga sitt försäljningsområde till, snart sagdt, hela landet, ehuru det
enligt bränvinsförsäljningsförordningen skall vara begränsadt till den
ort eller det ställe, der försäljningsrättigheten utöfvas, dels ock att
förhindra det missbruk, som i vissa nordligare delar af vårt land
bedrifves och hvilket underlättas genom att mot postförskott försända
bränvin. På det sättet förflyttas försäljningsstället från den ort, der
det är beläget, till den ort, der köpare finnes. Det är endast en enkel
konseqvens af hvad Riksdagen förut beslutat, att då man icke får
skicka spirituösa på jernväg mot efterkläm så bör man väl ej heller
få sända sådana varor med posten mot postförskott. I vissa delar af
vårt land befordras rätt mycket spirituösa med posten, och detta kan
ej förhindras, men om nu också köparen får betala spirituösa på de
olika poststationerna, så står det ju, snart sagdt, hvem som helst öppet
att der köpa sin vara.
Af den utredning, som Kongl. Maj:t här förebragt, finner man,
att i Norrbottens och Vesterbottens län bedrifves i stor utsträckning
försäljning af spirituösa mot postförskott, och detta företrädesvis af
dem, som yrkesmessigt- drifva oloflig bränvinshandel. Ser man vidare
på denna utredning, finner man, att i öfriga delar af vårt land före¬
kommer sådan försäljning icke alls eller i mycket ringa omfattning.
Häraf framgår, att på samma gång den föreslagna lagändringen skulle
städja ett missbruk i de nordliga trakterna af vårt land och der helsas
med glädje och tillfredsställelse af den ordningsälskande delen af
befolkningen, på samma gång skulle den icke på något sätt komma
att skada dem, som idka hränsvinsförsäljning i öfriga delar af landet.
På dessa skäl, herr grefve och talman, ber jag att få yrka bifall till
utskottets förslag.
Herr Wieselgren: Jag skall be att mot den anmärkning, som
gjorts rörande »de ständiga lappningarna» på bränvinslagen, få fram¬
hålla, att vill man undvika dessa lappningar, så finnes det derför ej
mer än en utväg. Om någon af vårt radikala nykterhetsparti nu
voro här närvarande, skulle han säkert genast instämma och säga: ja,
N:o IS. 12 Onsdagen den 6 Mars.
Ifrågasatt det är sant, det är förbudslagstiftning! — Nej, skulle jag svara honom,
spirituöst ^et ar ^et ’ckp- förbudslagstiftning vinnes ej det målet; utan
dtp ekers för-^en ®n^a utvägen härför är att upphäfva all lagstiftning, att göra
säljning mot bränvinshandeln fri. Då har man kommit undan tvånget att på det
postförskott, sätt, som nu under lång tid egt rum, »lappa» på bränvinslagstiftningen.
(Forts.) Skälet har redan här blifvit påpekadt af en föregående talare. Det är
helt enkelt det, att bränvinslagstiftningen är en undantagslagstiftning.
Vi kunna ej komma ifrån den kasuistiska färgen på denna lagstiftning
utan att upphäfva den hel och hållen och göra handeln fri. Det är
alldeles sant, hvad den förste ärade talaren och reservanten inom
utskottet sade, att det är någonting mindre tilltalande för Riksdagen
att ideligen behöfva göra tillsatser till de ursprungliga lagbestämmel¬
serna; men det kan aldrig undvikas, helt enkelt derför, att i samma
mån som vinstbegäret hittar på nya utvägar, i samma mån måste lag¬
stiftningen också hitta på nya utvägar för att korsa de förra. Det
kan ej hjelpas, för så vidt vi skola bibehålla grundtanken i vår
bränvinsförsäljningslag, som ju är att väl gifva en rättighet åt en
bränvinsförsäljare, men begränsa denna rättighets utöfning till ett visst
område. Det kan ju då ej undvikas, att, om han ej vill hålla sig
inom detta område, man blir tvungen att stifta nya lagbestämmelser,
hvarigenom han hindras från att utvidga sin handel utöfver de lag¬
ligen bestämda gränserna. Det kan vara tröttsamt nog att ständigt
behöfva behandla nya restriktiva förslag, men det kan, som sagdt, ej
hjelpas. Jag ber att på dessa grunder få yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr Dahlberg: Jag förstår mycket väl, att man kan hysa
formella betänkligheter gent emot utskottets hemställan. Jag har dock
för min del personlig erfarenhet om att berörda förslag har grundade
skäl för sig uti hvad som förekommit och förekommer. Jag är sjelf
styrelseledamot i ett jernvägsbolag och har — såsom bosatt nära en järn¬
vägsstation i Norrland — haft tillfälle att konstatera de minst sagdt
bedröfliga missförhållanden, som den nu gällande lagstiftningen fört
med sig, och till följd af denna min erfarenhet ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.
Herr Cavalli: Jag ber om ursäkt, att jag ännu en gång begärt
ordet, hvartill jag synes hafva föga anledning, då jag är ensam om
att förfäkta min mening. Jag kan dock icke underlåta att söka föra
denna sak till det slut, som synes mig vara det rigtiga.
Den ärade talare, som här försvarat bevillningsutskottets hem¬
ställan, förklarade sig uti bilagorna till den kongl. propositionen hafva
inhemtat, att det förfaringssätt, som man här vill stäfja, förekommer
i stor utsträckning inom Vesterbottens län. Så står det dock icke
uti den kongl. propositionen, utan der står, att ofoget förekommer
inom en socken i Vesterbottens län. Huru många socknar, som der
finnas, vet jag icke, men det vet jag, att socknarne äro flera än en
och många flera än en; talet om att missbruket skulle förekomma i
stor utsträckning inom detta län är derför en öfverdrift. Herr stats¬
rådet och chefen för finansdepartementet har ock redogjort för, att
Onsdagen den 6 Mars. 13 N:o 13.
det ifrågavarande försäljningssättet vunnit stor utsträckning inom ett Ifragasatt
län — Norrbottens — inom en socken i Vesterbottens län samt & förbud mot
några andra orter i riket — detta är alltså det resultat, som han er~ dryckers för-
hållit af de infordrade utlåtandena. säljning mot
Det är egentligen i anledning af chefens för finansdepartementet postförskott.
yttrande som jag begärt ordet. Han har nemligen, så vidt jag kunnat (Forts.)
finna, lemnat mig ett mycket godt stöd för det afslagsyrkande, jag
framstält, i hvad det afsåg den i ämnet väckta motionen, rörande
hvilken herr statsrådet ju för öfrigt förklarade, att han icke nu ville
definitivt yttra sig. Herr statsrådet påvisade för kammaren, om jag
fattade honom rätt, att det till den bestämmelse, som skulle komma
att inflyta uti 4 § 2 mom., dock kräfves en bestämmelse rörande
straffpåföljden. Jag förmodar, att herr statsrådet der vid lag syftade
på § 42, och det ligger i uppenbar dag, att, om genom en lag¬
bestämmelse stadgas ett förbud och icke samtidigt föreskrifves straff’
för öfverträdelse af förbudet, lagbestämmelsen varder värdelös. Så
vidt jag kan se, har bevillningsutskottet icke egnat denna del af saken
uppmärksamhet. Jag är för resten icke säker på att utskottet kunnat
göra det, ty uti en fråga, sådan som denna, eger bevillningsutskottet
näppeligen motionsrätt — åtminstone torde derom kunna råda olika
meningar. I hvarje fall har dock bevillningsutskottet icke framlagt
något förslag till straffbestämmelse. Vill då Första Kammaren i dag verk¬
ligen antaga detta förslag, sådant som bevillningsutskottet framlagt det
— alltså säga i § 4: »Ni få icke göra det och det», men hvarken i § 4
eller någon annan paragraf stadga straff för öfverträdelse deraf? Kan det
verkligen vara skäl att antaga eu sådan lagbestämmelse? Herr stats¬
rådet förklarade visserligen, att regeringen ville taga saken i öfver¬
vägande och se till, hvad som deraf kan blifva, och det är jag ock
säker på, att regeringen kommer att göra. Jag vädjar dock till Första
Kammaren: Skola vi fatta ett beslut, om hvilket vi redan på förhand
veta, att det är behäftadt med afsevärda formella brister?
Jag skall nu icke längre uppehålla kammaren, jag slutar med att
fråga: är det många af eder, mina herrar, som ha tagit del af den
motivering, motionären anfört för sitt förslag? Han säger nemligen,
att det kommit till hans kännedom, »att konsumenter af spirituösa
drycker börjat att på ett synnerligen beqvämt och jemförelsevis
billigt sätt förskaffa sig dessa drycker i små partier, derigenom att
sjelfva varan sändes med posten, antagligen mot postförskott, och har
härigenom, enligt uppgift, dryckenskapen i väsentlig grad tilltagit i
de orter, der sättet användes.» Icke ens motionären vågar stå för
sitt påstående, han tror, han har hört sägas, att det skulle förhålla
sig på det uppgifna sättet! Mina herrar, är det icke en lagstiftning,
som är fotad på bra lösa grunder?
Jag vidhåller mitt afslagsyrkande.
Herr Sjöcrona: En talare på bänken hör framför yttrade nyss,
att när vinningslystnaden finner på nya utvägar, måste lagstiftningen
också göra detsamma. Det kan jag ej finna hålla streck, som man
säger. Ty det är ej nödvändigt att alltid anlita lagstiftningen för så¬
dant ändamål; det finnes en annan mycket god utväg, och det är
N:o 13. 14 Onsdagen den fi Mars.
IfråfiasaU lagskipningen. Det är just derigenom vår bränvinslagstiftning håller
spirituösa På att komma På betänkliga afvägar, att man aldrig vill gifva sig till
dryckers för-tä}s 0°b låta domstolarna pröfva, huru vida en förseelse mot brän-
säljning mot vinsförsäljningslagen egt rum, utan så snart någonting inträffar, som
postförskott, man tycker ej vara rigtigt lämpligt, går man in till Riksdagen med
(.Forts.) en motion. På grund af de skäl, som af bevillningsutskottets ärade
ordförande nyss anförts, är Riksdagen alltid mycket välvillig och be¬
slutar en skrifvelse till Kongl. Maj:t. Derpå skola samtlige Konungens
befallningshafvande höras, och så tycker Kongl. Maj:t, att han vill gå
Riksdagens önskningar till mötes, hvarför ett förslag framlägges, all¬
deles som det skett i den nu föreliggande frågan.
För min del anser jag hela denna lagstiftning, som nu här i dag
ifrågasatts, fullkomligt onödig. Det har redan af utskottets ordförande
påvisats, att nu ifrågavarande sätt att uttaga liqvid för försåldt
bränvin egentligen ej begagnas af andra än sådana, som yrkesmessigt
bedrifva oloflig bränvinsförsäljning. År nu försäljningen oloflig, så
är väl den, som utöfvar sådan försäljning underkastad ansvar för
densamma, och för att stäfja den behöfves således alls icke detta
tillägg till bränvinsförsäljningslagen. Frågan gäller, huru vida man
kan bevisa, att bränvin ololligeu blifvit försåldt. Denna bevisning
kan ibland vara svår, den måste ändock företes. Men bevisningen
underlättas icke derigenom, att man i lagen inför långa bestämmelser
om de olika försäljningssätt, som äro olagliga.
För öfrigt tycker jag, att den ifrågasatta lagstiftningen är onödig,
äfven derför att, sä vidt jag kan se, lagen redan innehåller den be¬
stämmelse, som är erforderlig. Der är ju sagdt, att om den, som
har rättighet att försälja bränvin, skickar sådant till annan ort och ej
uttager betalning förr än der, så har han gjort sig skyldig till brott
mot bränvinsförsäljningslagen, och då är det ju alldeles solklart, att
om han uttager liqvid genom postförskott, så är han underkastad
ansvar för oloflig bränvinsförsäljning. Huru vida det kallas efterkraf
eller postförskott, det måtte väl vara alldeles likgiltigt! Frågan gäller
ju, huruvida jag får sälja och taga ut liqviden på annan ort än der
jag utöfvar min försäljningsrättighet. Dermed sammanhänger visser¬
ligen frågan om försäljning mot efterkraf och postförskott. Men
denna fråga, huru vida i allmänhet köpeaftal skall anses afslutadt,
der varan aflemnas och liqvid sker på sådant sätt, den frågan rör
egentligen handelslagstiftningen och bör ej lösas i bränvinsförsäljnings¬
lagen. På dessa skäl tillåter jag mig instämma i ordförandens i bevill¬
ningsutskottet yrkande om afslag.
Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
talmannen i enlighet med de yrkanden, som derunder förekommit,
propositioner, först på bifall till hvad utskottet i föreliggande be¬
tänkande hemstält samt vidare på afslag derå; och förklarade herr
talmannen sig anse den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:
Onsdagen den 6 Mars. 15 N:o IS.
Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i sitt betän¬
kande n:o 14, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.
Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja—44;
Nej—64.
Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 2 och 5 innevarande Om beskatt-
månad bordlagda betänkande n:o 15, i anledning af väckt motion ®/***-
om ändring af § 8 mom. 2 bevillningsförordningen i fråga om hvad
som skall till inkomst af rörelse eller yrke räknas. fabriker.
Herr Bergendahl: Mot utskottets hemställan har jag anmält
reservation och anser mig derför böra med några ord angifva skälen
härför. I bevillningsförordningens § 8 mom. 2 förekommer den be¬
stämmelsen, att mejerihandtering och andra binäringar till jordbruket
äro fria från beskattning i den mån de afse tillgodogörande af eget
jordbruks produkter. I en uti Andra Kammaren väckt motion, n:r 5,
har motionären framhållit, att inom hans hemort dessa bestämmelser
icke tolkades på det sätt, som förordningen afsåge, utan att det med
afseende å fabrikationen af potatismjöl både egt rum, att taxerings¬
myndigheten i orten påfört idkaren af potatismjöltillverkning skatt,
och detta oaktadt denna tillverkning endast afsett tillgodogörande af
eget jordbruks produkter. I två kammarrättens utslag hade ock
denna åsigt blifvit af kammarrätten godkänd. Nu kan jag för min
del icke anse, att kammarrättens utslag skulle vara prejudikat. Derför
framhöll jag inom utskottet, att det vore lämpligt att, derest desse
fabrikanter ett annat år å nyo påfördes beskattning, de då borde gå
till högre instans för att man derigenom skulle få se, huruvida Kongl.
Maj:ts beslut ginge i samma rigtning som de lägre myndigheternas.
Derför yrkade jag inom utskottet afslag å motionen. Detta mitt
yrkande blef ej bifallet af utskottet, utan utskottet har hemstält, att
i den af mig nyss omnämnda paragrafen ordet »potatismjölfabriker»
skulle inflickas efter ordet »mejerihandtering».
Man kan visserligen tycka, att detta är en obetydlig förändring
af paragrafen, men jag för min del anser, att man ej bör tumma på
eller ändra lagparagrafer utan att det är af behofvet påkalladt; och
jag föreställer mig, att Kongl, Maj:t kan komma att fatta ett beslut
N:o 18. 16 Onsdagen den 6 Mars.
Om beskatt- i denna fråga, som öfverensstämmer med hvad bevillningsutskottet.
komst°från sJe^ sö?er * sin motivering. Utskottet säger nemligen: »i likhet med
potatismjöl- motionären anser utskottet, att potatismjöltillverkningen, hvilken af
fabriker, ålder betraktats såsom en binäring till jordbruket, fortfarande bör
(Forts.) såsom sådan betraktas, så snart den icke bedrifves såsom fabriks¬
näring; och förmenar utskottet, att sådan tillverkning, i den mån
den bedrifves såsom binäring till jordbruket och icke afser annat än
tillgodogörande af produkter af tillverkarens eget jordbruk, är genom
det af motionären åberopade lagrum, sådant detta redan för närvarande
lyder, från bevillning undantagen». Ja, utskottet säger ju sjelf i sin
motivering, att sådan paragrafen nu är affattad, är den fullt effektiv.
Under sådana förhållanden anser jag, som jag nyss sade, ej skäl att
göra någon förändring i paragrafen, utan afvakta beslut från högre
instans.
På dessa grunder, herr grefve och talman, tager jag mig fri¬
heten att yrka afslag å motionen, eller, hvad som här är detsamma,
på utskottets hemställan.
Herr Wester: Bevillningsutskottets förslag afser, såsom herrarne
finna, endast ett förtydligande, ej, såsom den föregående talaren sade,
en förändring i sak af bevillningsförordningen. Då det visat sig, att
kammarrätten i två olika fall beskattat dessa fabriker, oaktadt till¬
verkningen endast afsett att förädla eget jordbruks produkter, så
anser jag, i likhet med bevillningsutskottet, att den föreslagna för¬
ändringen bör godkännas, och ber derför att få yrka bifall till ut¬
skottets hemställan.
Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
talmannen jemlikt derunder förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till hvad utskottet i nu föredragna betänkande hemstält
samt vidare på afslag derå, och förklarade sig finna den förra proposi¬
tionen, hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr Bergendahl begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i sitt be¬
tänkande n:o 15, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.
17
N:o 13.
Onsdagen den 6 Mars.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
J a—51:
Nej—20.
Föredrogs å nyo lagutskottets den 2 och 5 i denna månad bord- Ifrågasatt
lagda utlåtande n:o 22, i anledning af väckt motion angående ändrad utvidgning
lydelse af 6 kap. 4 S strafflagen. a,t s«“de-
r j & standsplig-
TT T] 1 C 1 „ ten på 9rmu
Jtlerr Jdlasselrot: horn kammaren behagade finna, har jag reser- afbrott.
verat mig emot utskottets betänkande i denna del; och jag ber nu
att få fästa kammarens uppmärksamhet derpå, att den föreliggande
frågan är af en icke ringa vigt.
Det gäller nemligen att alldeles förändra den princip, som ligger
till grund för skadeståndspligten enligt vår svenska lag. Denna skade-
ståndsskyldighet kan naturligtvis antingen grundas på den princip,
att all skada, som sker genom brott eller vållande, skall af den brotts¬
lige eller vållande ersättas, eller ock fattas i inskränkt mening, så att
sådan skada endast skall ersättas, då den drabbar direkt och omedel¬
bart; och det är den senare principen, som ligger till grund för vår
svenska lagstiftning. Det enda undantag från denna princip är det,
s°m innefattas i 4 § 6 kap. strafflagen, der det stadgas, att, om någon
blifvit dödad och efterlemnar enka och barn, som sakna nödiga medel
till sitt uppehälle, jemväl dessa skola hafva ersättning.
Nu ifrågasätter motionären och utskottet en utsträckning af den
derivativa skadeståndspligten utan att närmare angifva, huru lån^t
man i detta hänseende bör gå. Det lärer väl icke kunna förnekas,
att jemväl för en sådan uppfattning kunna gifvas goda och starka
skäl; men för att ett land skall öfvergifva den princip, som hittills
legat till grund för dess lagstiftning i detta hänseende, synes det mig,
att andra och bättre skäl, än de motionären och utskottet hafva fram-
stält, böra företes.
Det är ju gifvet, att omständigheterna kunna vara sådana att —
såsom motionären påpekat — lika väl som maka och barn skola
hafva ersättning, sådan jemväl bör utgå till annan familjeförsörjare.
Detta låter mycket väl säga sig, men man måste dock se till, att
lagens bestämmelser blifva klara och lämpliga. Jag vill taga ett
exempel. Om en person, som blifvit mördad, haft en lifförsäkring,
så ligger ju billigheten rätt nära, att lifförsäkringsbolaget, som måste
betala ut försäkringen, jemväl får ersättning för det belopp, som det
fått betala . ut; men enligt svensk lag får bolaget icke sådan ersätt¬
ning. Svårigheter måste ock alltid uppstå att bestämma, om och i
livad män bolaget skulle åtnjuta dylik ersättning. Bolaget måste ju
visserligen till följd af dödsfallet betala ut försäkringssumman; me n
om mordet eller dråpet icke egt rum, hade den försäkrade personen
kanske kunnat do redan inom ett år derefter, och bolaget hade då \
Första Kammarens Prof. 1001. N:o 13. 2
N:o 13.
18 Onsdagen den 6 Mars.
Ifrågasatt alla händelser fått betala ut beloppet. All dylik derivativ skade-
utvidgning ersättning är mycket svår att bestämma.
Jag skall tarm ett annat exempel. En disponent för ett stort
tenpåarund bolag blir dräpt; hela bolagets existens kan möjligen bero på denna
af brott, persons speciella duglighet och skicklighet, och skadeersättningen Dör
(Forts.) derför blifva mycket stor. Alla dessa derivativa skadeersättningar
leda, som sagdt, till mycket stora svårigheter och måste, om något
dylikt införes i lagstiftningen, jemväl föranleda en hel del bestäm¬
melser rörande graden af vållande och graden af brottslighet. Så
länge det är fråga om direkt skada, bör den ersättas till fullo, men
blir det fråga om derivativ eller indirekt skada, är det nödvändigt,
att den större eller mindre brottsligheten,. det större eller mindre
vållandet jemväl får inverka på skadeersättningens storlek. Det blir
således en vidlyftig och enligt mitt förmenande mycket svår sak att
genomföra en sådan lagstiftning. _
Nu är det sant, att hvarken motionären eller utskottet direkt
påyrkat en så långt utsträckt skadeståndspligt, . som jag ifrågasatt,
men de hafva dock velat slopa den princip, på hvilken vår nuvarande
lagstiftning är byggd. År emellertid den principen en gång. slopad,
har man erkänt, att annat än direkt skada skall ersättas, tror jag icke
det är möjligt att vägra ersätta någon annan skada, då sådan skada
Nu är ju visserligen hela denna bestämmelse af skäligen liten
praktisk betydelse gent emot dråpare och mördare, ty det är ju
mycket sällan de hafva några tillgångar,, hvarmed de kunna ersätta
den dödes familj. Den egentliga anledningen med detta förslag är
no»- den, att man velat komma åt jernvägarne, såväl statens jernväg:!!-
som de enskilda jernvägsbolagen. I lagen om skada af jernvägsdrnt
står nemligen hänvisadt till den skadeståndspligt, som i strafflagen
är bestämd. Det är dessa jernvägsbolag, man vill åt. Maj1 vill, att
dessa bolag vid sammanstötningar eller andra olyckshändelser skola
vara skyldiga att lemna stora ersättningar åt de skadades familjer
eller åt de personer, som dervid på ett eller annat sätt blifva lidande.
Vi hafva ju af tidningarne sett, att dylik skadeståndspligt är stadgad
i Amerika, och att det derstädes ofta förekommer vidlyftiga och be¬
svärliga rättegångar rörande sådana skadeersättningsanspråk.
År man nu här beredd att gå in på sådana principer samt önskar
få en utredning om detta, så bör man biträda lagutskottets förslag.
Tror man deremot, att den ståndpunkt är rigtig, som den svenska
lagstiftningen hittills intagit, gör man enligt mitt förmenande rätt i
att icke ens i den mån, som motionären och lagutskottet föreslagit,
ifrågasätta en ändring; ty ändringen stannar icke vid hvad som nu
blifvit ifrågasatt. . c,
På de grunder, jag haft äran anföra, tillåter jag mig yrka atsiag
å lagutskottets hemställan.
Herr Hedenstierna: Jag erkänner villigt och gerna att lag¬
utskottets ärade ordförande haft grundade skäl för sina betänklig, e er
mot att ändra de principer, hvarpå vår. nuvarande strafflagstiftning i
detta afseende grundar sig, men jag vidhåller den mening, som jag
Fredagen den 8 Mars.
inom utskottet uttalat mig för ock hvilken finnes uttryckt i utskottets
motivering, hvarför jag nu, under åberopande af de skäl, som legat
till grund för lagutskottets utlåtande, yrkar bifall till detsamma.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet
med de yrkanden, som derunder förekommit, propositioner, först på
bifall till hvad utskottet i förevarande utlåtande hemstält samt vidare
på afslag derå, och förklarades den senare propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad.
Herr aj Buren väckte en motion, n:o 37, angående vissa aflö-
ningsförmåner för arméns officerare m. fl. efter ny härordnings in¬
förande.
Denna motion blef på begäran bordlagd.
Justerades fem protokollsutdrag för denna dag.
Kammaren åtskildes kl. 12,52 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Fredagen den 8 mars.
Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.
Justerades protokollet för den 1 i denna månad.
Föredrogs och hänvisades till särskilda utskottet n:o 1 herr af
Burens den 6 innevarande mars väckta och då^ bordlagda motion,
n:o 37, angående vissa aflöningsförmåner för arméns officerare m. fl.
efter ny härordnings införande.
N:o 13.
20
Fredagen den 8 Mars.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande den 6 innevarande månad bordlagda ärenden, nemligen kon¬
stitutionsutskottets utlåtande n:o 1, statsutskottets utlåtanden n:is 37
och 38, lagutskottets utlåtande n:o 23 äfvensom andra särskilda ut¬
skottets utlåtande n:o 2.
Herr Dickson erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag anhåller,
att särskilda utskottets n:o 2 utlåtande n:o 2, måtte uppföras på före¬
dragningslistan för nästkommande onsdag bland då förekommande två
gånger bordlagda ärenden. Jag tror, att förslaget är af rätt omfattande
vidd, och att det kan vara åtskillige, som behöfva tid för att sätta
sig in deri.
Härtill lemnade kammaren sitt bifall.
Herr Boström, Filip, aflemnade en motion, n:o 38, angående änd¬
ring af §§ 41 och 42 i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897.
Denna motion blef på begäran bordlagd.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Hedenstierna
under tiden från och med den 11 till och med den 23 innevarande
månad.
Justerades ett protokollsutdrag för denna dag, hvarefter kammaren
åtskildes kl. 2,42 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjema.
STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARES TRYCKERI, 1901.