RIKSDAGENS PROTOKOLL
1901. Andra Kammaren. M:o 33.
Måndagen den 13 maj.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.
§ 1.
Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riks¬
dagens skrivelser till Konungen:
n:o 77, om förändrad lydelse af 8 § 2 mom. i kongl. förord¬
ningen angående bevillning af fast egendom samt af inkomst den 3
december 1897;
n:o 78, angående införande af obligatorisk sjelfdeklaration; och
n:o 79, angående skyldighet för Stockholms stads brandförsäk¬
ringskontor att erlägga bevillning för inkomst.
Vidare anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag dels
till §§ i riksdagsbeslutet:
n:o 29, om förslag till förordning angående vissa bestämmelser
rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge;
n:o 30, angående förtydligande af bestämmelserna om stämpel¬
afgift för insättning å depositions- och kapitalräkning;
n:o 31, om ändring i gällande bestämmelser angående bevillnings-
afgift af bankbolag med sedelutgifningsrätt;
n:o 32, angående förslag om ändrad lydelse af § 9 mom. 3 i
tulltaxeunderrättelserna;
n:o 33, rörande lag angående ersättning för skada till följd af
olycksfall i arbete m. m.;
n:o 34, rörande ändring i gällande bestämmelser angående härads-
nämnd; och
n:o 35, angående införande i konkurslagen af bestämmelse att
handlingar i konkursmål må kunna med allmänna posten till rätten
eller domaren insändas;
dels ock till Riksdagens skrivelser till Konungen:
n:o 80, angående utredning om åtgärder med hänsyn till transport
af timmer sjöledes m. m.; och
Andra Kammarens Prot. 1901 K:o SS.
1
N:o 33. 2 Måndagen den 13 Maj e. m.
n:o 81, angående ändring i sättet för verkställande af dödsstraff.
§'2.
Angående Herr talmannen anmälde till fortsatt handläggning särskilda ut-
ny härordning gkottets n:o 1 utlåtande, n:o 11, i anledning af Kongl. Maj:ts propo¬
sitioner n:o 2 angående ny härordning, n:o 3 med förslag till ny
vämpligtslag, n:o 3 a med förslag till lag om ändrad lydelse af 2
och 62 §§ strafflagen för krigsmagten den 7 oktober 1881 och
n:o 34 angående en särskild tilläggsbevillning för år 1901, äfvensom i
anledning af de inom Riksdagens båda kamrar väckta motioner i
dithörande ämnen; och lemna,de herr talmannen vid fortsatt behand¬
ling af § 27 i utskottets förslag till vämpligtslag enligt förut skedd
anteckning ordet till
Herr Ernst Carlson, som anförde: Herr talman! I motsats
till de ärade talare, som under förmiddagens lopp yrkat uppskof
med den föreliggande frågans afgörande, har jag efter allvarligt
öfvervägande kommit till den öfvertygelsen, att det af flera anled¬
ningar vore önskvärdt, att ett effektivt steg till frågans lösning toges
redan vid innevarande riksdag, och anhåller derför att för denna
åsigt få bjuda några skäl. Efter hvad som från statsrådsbänken
och äfven af en specielt sakkunnig ledamot å vestgötabänken redan
anförts till förmån för utskottets förslag och till kritik af de ut¬
skottets betänkande åtföljande reservationerna, skall jag icke ingå
på de militärtekniska detaljerna af frågan. Men då partibanden i
detta fall synas vara lossade, och då sålunda hvarje representant
har ökad anledning att noggrant väga sitt votum och äfven att efter
öfvervägandet ge sin ställning till känna, vill jag i korthet ange några
af de synpunkter, som för mig varit bestämmande.
Försvarsfrågan är ju närmast en stor organisatorisk fråga, och
den har som sådan lockat åtskilliga kloka hufvuden till en del fria
spekulationer.
I det kaos af olika förslagsmeningar, som härvidlag framkommit,
finnas dock två fasta punkter, om hvilka alla synas vara eniga,
nemligen först den, att vår nuvarande härorganisation med tre så
olika faktorer som indelt stam, värfvad stam och beväring är all¬
deles ohållbar, och vidare den, att det nya system, som skall skapas,
hufvudsakligen bör byggas på den allmänna värnpligtens grund och
tillika innebära ett väsentligt stärkande af fosterlandets försvar.
Men om man allmänt är ense om dessa principer, gå meningarna
så mycket mer i sär, då de skola tillämpas.
Vill man å ena sidan så snart och så fullständigt som möjligt
komma ifrån indelningsverket, Karl den elftes med fast hand grundade,
öfver tvåhundraåriga, men numera i upplösning stadda skapelse, och
vill man å andra sidan åstadkomma ett nytt, tidsenligt och väsent¬
ligen på den allmänna värnpligten fotadt försvarssystem, värdt den
tid och de kostnader, som derpå offras, då måste man — deruti tror
jag vi få ge de militärt sakkunnige rätt — också ta konsekvenserna
Måndagen den 13 Maj e. m. 3 N:o 33.
häraf ocli antingen, i enlighet med Kong! Maj:ts förslag, vara med Angående
på en öfningstid af 12 månader för alla vapen, eller också, enligt ny härordnin9
de antydningar, som gifvits i friherre von Knorrings reservation, på (Forts!)
en något kortare öfningstid för infanteriet och trängen, men 12 må¬
nader för specialvapnen, hvilken tid för dessa vapen, som i en modern
härorganisation spela en så .framstående rol, måste betraktas såsom
ett oeftergifligt minimum. Äfven med en sådan öfningstid skulle
Sverige icke komma särdeles högt på skalan bland Europas värn-
pligtsstater. Men anledningen till att vi, med god utsigt till fram¬
gång i ett eventuel krig, ändå skulle kunna åtnöja oss med en i
förhållande till de stora kontinentalmagternas jemförelsevis kort
öfningstid, ligger naturligtvis dels uti vårt afskeda geografiska läge
och utmärkta soldatmaterial, dels och framför allt i den omständig¬
heten, att vår härorganisation icke behöfver vara beräknad på anfall,
utan endast och allenast på att försvara vår neutralitet och vår
nationella sjelfständighet.
Deremot torde det skrifvelseförslag om en öfningstid på 8 må¬
nader för alla vapen, som af sex reservanter blifvit framlagdt, dels
med hänsyn till befälets ställning, dels och i synnerhet med hänsyn
till specialvapnens behof af utbildning få betraktas såsom organisato¬
riskt outförbart. Ett dylikt förslag har också i det andragande från
regeringen, som vi på förmiddagen hörde uppläsas från statsråds-
bänken, betecknats såsom inacceptabelt. Jag finner dessutom, att
detta förslag i sin egenskap af skrifvelse, med hänsyn till med-
kammarens kända ståndpunkt i frågan, icke kan betraktas annat
än såsom en annan form för rent afslag, hvilken för framtiden icke
skulle få någon som helst positiv betydelse.
Skulle man deremot vilja försöka med en öfningstid på 10 må¬
nader för alla vapen eller med en delad öfningstid på 8 månader för
infanteri och träng samt 12 månader för special vapnen, behöfver jag
icke påpeka för kammaren, att reservationsvis föreligger ett förslag,
som i sammanjemkningsväg kan leda till ett dylikt resultat. Jag
tror också, att med de förarbeten, som inom utskottet egt rum, man
icke behöfver säga, att det på formella grunder vore omöjligt att
åstadkomma ett dylikt riksdagsbeslut i frågan. Fastmer håller jag
före, att vi ingenting ha att vänta af en ytterligare teoretisk utred¬
ning angående öfningstidens längd. Vi ha ju dessutom nyss erfarit,
att, i händelse det föreliggande förslaget nu skulle falla, vi hafva
att vänta det i hufvudsakliga drag oförändradt tillbaka till förnyad
pröfning. Under sådana förhållanden menar jag, att kammaren borde
söka samla sig till ett manligt beslut och tydligt visa hvad den vill
i frågan. Sedermera må medkammaren och regeringen döma om
hvad de anse fosterlandets väl kräfva.
Försvarsfrågan är emellertid äfven eu ekonomisk fråga af vidt¬
omfattande art, i många afseenden återverkande på statens och den
enskildes förhållanden.
Funnes i detta afseende några allvarliga betänkligheter — men
till sådana kan jag icke räkna de lösa siffror och öfverdrifna far¬
hågor, som under förmiddagen från ett par håll framkastats —
N:0 33.
4
Måndagen den 13 Maj e. m.
Angående funnes verkligen allvarliga skäl att betvifla landets förmåga att bära
ny harordnmg jen ifrågasätta nya härordningen, skulle jag häri finna ett afgjordt
(Forts.) skal för uppskof och sjelf vara den förste att yrka sådant eller,
hvad som är detsamma, afslag å det hela. Men nu har i finans¬
ministerns yttrande till statsrådsprotokollet äfvensom i utskottets
framställning klart påvisats, att, med den glädjande utveckling af
vårt ekonomiska lif, som under de sista årtiondena egt rum och
som afspeglat sig i våra gynsamma budgetsförhållanden, vi utan
större svårigheter på olika vägar kunna, utan nationens alltför stora
betungande, uttaga de ökade skatter, som måste bli en följd af en
förbättrad härordning. Väl har någon sagt, att man med ljus och
lykta synes ha letat efter dylika utvägar. Men jag vill gent emot
en sådan uppfattning påpeka skilnaden mellan en finansplan, som
endast framhåller flera olika möjligheter, och ett budgetsförslag,
som angifver de direkta utvägar, som för ett visst år böra väljas.
I detta sammanhang vill jag också uttala min synnerliga till¬
fredsställelse med det skrifvelseförslag, utskottet i anslutning till
herr Almqvists motion framlagt, ett förslag, hvarigenom tillfälle skulle
beredas att, innan en allmän skattereform hunnit genomföras, vid
sidan af allmänna bevillningen på den direkta beskattningens väg
med tillämpning af sjelf deklaration och en lämplig progressiv skala
uttaga för försvarsändamål nödiga medel, och jag hoppas, att denna
utväg i största möjliga omfång måtte komma till användning. I
detta afseende påhvilar naturligen följande Riksdagar, hvilkas bevill-
ningsrätt det hvarken vore klokt eller ens möjligt nu att söka kring¬
skära, skyldighet att tillse, att sådana anvisningar, som skrifvelsevis
blifva gifna, också i verkligheten efterlefvas.
Hvad åter beträffar den enskildes betungande genom ökade värn-
pligtsöfningar, torde förtjena uppmärksammas, att de ökade öfningarna
äfven för fredstid komma att för de värnpligtige medföra en.afse-
värd behållning. Det lider nemligen intet tvifvel, att sådana öfningar,
klokt anordnade — alldeles oafsedt de särskilda undervisningskurser,
som man förutsatt skulle komma att inrättas i samband dermed —
skola bidraga till att hos de värnpligtige utbilda det sinne för ord¬
ning och snygghet, den vana vid pligttrohet, den lystring och vaken¬
het, den förmåga att sköta och beherska sin kropp, som pläga följa
med all rationel militärutbildning. Framför allt torde den träning
till regelbundet och intensivt arbete, som inplantas hos den värn¬
pligtige och som i Tyskland visat så goda resultat till arbetarnes
lyftning, kunna betraktas såsom ett vederlag för de mycket om-
ordade dagsverken, som genom utsträckta öfningar skulle gå för¬
lorade. Yärnpligtsöfningarna skola, med ett ord, rätt skötta, i flera
afseenden kunna verka folkuppfostrande, hvadan större vigt än hit¬
tills bör läggas på en gedigen och i sant medborgerlig anda utvecklad
officersbildning.
Dessutom lär det vara ett obestridligt nationalekonomiskt faktum,
att de mycket häcklade försvarsmillionerna i aflöningar, i betalning
för beklädnad, naturaunderhåll, ny anskaffning af materiel, remon¬
tering o. s. v. väsentligen komma att omsättas inom landet och i
Måndagen den 13 Maj, e. m. 5
en eller annan form blifva dess inbyggare till nytta. Slutligen och
icke minst måste besinnas, att de ökade uppoffringar, vi ikläda oss
för ett effektivt försvar, måste anses uppvägda redan genom den
besparing af hundratals millioner kronor — för att nu icke tala om
af värjd nöd och fasa — som ligger deri, att ett krig i så fall lättare
undvikes, då ingen i oträngdt mål lärer våga sig på en stat, som
på allvar rustat sig till försvar.
Ur ekonomisk synpunkt kan jag således icke finna, att någon
anledning till uppskof föreligger, för så vidt Riksdagen i framtiden
vet att med urskilning begagna sin bevillningsrätt och noga tillser,
att de ökade försvarsbördorna fördelas så rättvist som möjligt med
hänsyn till hvars och ens olika förmåga att bära dem.
Försvarsfrågan är vidare en vigtig politisk och social fråga.
Värnpligtstidens utsträckning, som måste gifva vår armé en ny
karakter och ett betydligt bättre soldatmaterial, gör det sålunda för
Riksdagen till en oafvislig pligt att fordra krigslagarnes ombildning
i humanare anda, den militära disciplinstadgans indragande under
Riksdagens medbestämmanderätt samt krigsrätternas omorganisation.
Hithörande stadganden ha nemligen hittills varit lämpade efter en
yrkeshär och derför äfven preglats af en stramt militärisk skråanda.
I detta afseende har försvarsutskottet i anslutning till herrar
Hedins och Staaffs motioner föreslagit bestämda och högst förtjenst-
fulla uttalanden, hvillca, om Riksdagen — som jag har all anledning
att antaga — gör dem till sina, väl må betraktas som en garanti
för att sådana reformer verkligen skola komma att genomföras, helst
som regeringen i detta fall på flera sätt visat allvarligt uppsåt till
medverkan.
Jag hoppas för öfrigt, att redan det ökade ansvar, som måste
blifva en följd af öfningstidens utsträckning, skall verka helsosamt
på manskapets och befälets förhållande till hvarandra. Liksom det
i afseende å öfningstidens användning och manskapets behandling
har blifvit ofantligt mycket bättre stäldt, sedan öfningarna utsträckts
till 90. dagar än det var på de 30 dagames tid, så tror jag, att
dessa sidor af saken under Riksdagens och den allmänna meningens
kontroll skola gå framåt i ännu högre grad, sodan vår armé ombildats
på bredare demokratisk basis och blifvit en folkhär, der millionärens
son och . dagakarlens stå sida om sida i ledet. Härigenom skola alla
klasser i samhället blifva intresserade i att vaka öfver att vapen-
öfningarna utvecklas i så sund och ändamålsenlig rigtning som möj¬
ligt. Den forna skräcken för militärtjenst torde också, såsom många
af herrarne lära varit i tillfälle att bevittna, numera gifvit sig, sedan
den värnpligtiga ungdomen funnit, att den blir väl behandlad på
mötesplatserna och att den derifrån kan taga med sig flera nyttiga
färdigheter.
Ungdomen vid våra högskolor har också, i liflig känsla af tacksamhet
för hvad staten offrat för dess högre utbildning, förklarat sig bered¬
villig att påtaga sig do ökade skyldigheter, det föreliggande förslaget
skulle ålägga den. Göteborgs stads representanter ha från do stu¬
derande vid stadens högskola och tekniska läroanstalt mottagit en
N:o 33.
Angående
ny härordning
m. m.
(Forts.)
N:o 33. 6 Måndagen den 13 Maj, e. m.
Angående adress i sådant syfte, och i Upsala har, efter hvad jag sport, ett
ny härordning ta]rikt besökt möte af studenter uttalat sig i samma rigtning. Jag
(Forts) nämner detta derför att det synes mig förtjena uppmärksammas,
V ' att man just på sådant håll, der det är som mest af vigt för fram¬
tiden, börjat komma på det klara med nödvändigheten af utsträckta
militäröfningar, på samma gång dylika meningsyttringar äro ett
glädjande tidens tidens tecken på att ungdomen, såsom sig bör, har
blicken öppen för lifvets stora och ideala kraf.
Men — säga somliga — rösträttsfrågans läge kräfver nödvändigt
ett uppskof i förevarande fall. Försvarsfrågan bör förekomma först
vid en följande riksdag, då äfven ett förslag i rösträttsfrågan kan
föreligga.
Mot ett sådant resonnement vill jag invända, att jag högeligen
betviflar, att rösträttsfrågans lösning — hvilken ju måste ske i annan
grundlagsenlig ordning än försvarsfrågans — skulle främjas deri¬
genom, att de båda frågornas öde på ett eller annat sätt samman¬
kopplades. Med afseende på den politiska rösträttens utsträckning
är det nemligen min mening, att denna reform är så nödig och
nyttig, att den, alldeles oafsedt försvarsfrågans ställning, ju förr ju
hellre bör genomföras, icke minst för att stärka solidaritetskänslan
inom folkets breda lager. Tecken ha också pa senaste tiden framträdt,
tydande på att äfven på håll, der man minst skulle väntat det, den
öfvertygelse!! börjato mogna, att utsträckt värnpligt bör medföra
utsträckt rösträtt. Åt den, som staten ålägger att en afsevärd del
af sitt lif göra vapentjenst, skall icke full medborgarrätt kunna för¬
vägras. Blir försvarsfrågan nu principielt löst, är jag alltså förvissad
om att rösträttskrafvet skall oemotståndligt tränga sig fram till
lösning, hvilka hinder än må resas i dess väg. Ofvertygad härom,
anser jag sålunda icke, att man af hänsyn till rösträttsfrågan behöfver
eller ens bör fordra något uppskof med försvarsfrågans lösning.
Det starkaste skälet mot ett sådant uppskof ligger emellertid
enligt mitt förmenande deri, att ett härordningsförslag, äfven om
öfvergångstiden kunde göras kortare än den af Kongl. Maj:t före¬
slagna, med nödvändighet kräfver ett större antal år för att blifva
effektivt. En mängd årgångar af de efter den nya härordningen
öfvade värnpligtige, måste nemligen ha gått ut i lifvet, innan
systemet kan sägas verka med full kraft. Tiden för ombildningen
från det gamla till det nya systemet måste alltid för vår nationella
säkerhet blifva särdeles äfventyrlig. Vore för ögonblicket fara å
färde, så skulle det icke vara skäl att vidtaga en dylik reform. Men
nu befinna vi oss enligt liögofficiella uttalanden för närvarande, hvad
våra svenska förhållanden angår, i en särdeles lugn och fredlig tid,
och då bör icke heller tillfället att verkställa en så nödig reform
försummas. Ty den politiska synranden kan hastigt mörkna; ingen
är herre öfver morgondagen, än mindre öfver en aflägsen framtid.
Våra dagar äro ju, trots alla ädla teoretiska fredssträfvanden, i
praktiken framför andra en imperialismens och våldspolitikens tid, då
de små staterna — jag behöfver ej anföra exempel — fått många
och allvarliga maningar att i tid se om sitt hus.
Måndagen den 13 Maj, e. m. 7 IM:o 33.
Under dessa förhållanden, och då Sveriges trygghet måste sättas Angående
öfver alla andra hänsyn, vädjar jag till herrarne, om ej mycket ny härorilntns
vägande skäl tala emot allt vidare uppskof i denna vårt lands vital- (Forte.)
fråga, som i mer än 30 år stått på dagordningen. Regeringen har
också fullt lojalt i god tid före riksdagens början låtit sitt förslag
komma oss till banda, och detta förslag har sedan i månader både
offentligen och enskildt diskuterats. Här kan alltså icke gerna
sägas föreligga något af de fall, då den betänksamme med skäl kan
påkalla ytterligare betänketid och ny utredning. Frågan har tvärtom
blifvit så mycket vältad och vänd, att ett s. k. »uppskof», så mycket
mer som det förespeglas skola blifva af kort varaktighet, måste få
bra mycken likhet med den obotfärdiges förhinder.
Vi böra dessutom enligt min tanke ej gifva ny näring åt den
förhalningens och köpslåendets politik, som hos oss ofta nog för-
derfvat eller åtminstone försinkat lösningen af stora frågor. Ett
uppskof eller, hvad som är alldeles detsamma, ett afslag skulle,
fruktar jag, kasta icke allenast försvarsfrågan, utan äfven andra
dermed sammanhängande reformfrågor tillbaka i åratal af hopplös
försumpning. Och då jag för min del icke vill bära ansvaret för att
ha medverkat till ett sådant resultat, kan jag här icke vara med
om några sväfvande invisningar på framtiden.
Med en sådan uppfattning, herr talman, skall jag, ehuru jag nog
har invändningar att framställa mot vissa detaljer af utskottets för¬
slag, likväl i den förevarande punkten förena mig med dem, som
yrkat bifall till detsamma. Men om detta förslag, såsom jag har
anledning att antaga, icke skulle vinna kammarens bifall, kommer
jag att vid en blifvande votering med min röst understödja det för¬
slag, _ som ligger utskottets närmast och som kan anses egnadt att
främja ett effektivt steg till försvarsfrågans lösning vid innevarande
riksdag. Ett dylikt beslut skulle nemligen — det hoppas jag med-
kammaren och regeringen måtte lifligt behjerta — om också ej inne¬
bärande en slutuppgörelse i frågan, dock ganska väsentligt bidraga
till att trygga fosterlandets fred och sjelfständighet samt att öppna
dörren för nyttiga samhällsreformer och låta friskare vindar spela
in i vårt politiska lif, som allt för länge lidit under trycket af den
olösta försvarsfrågan.
Häruti instämde herrar Wijlc, Hedgren, Liljeliölm, K. G. Karlsson
i Göteborg och Spång enberg.
Herr Kardel 1: Herr grefve och talman! Mine herrar! Jag
tror, att näppeligen någon svensk riksdagsman finnes, som icke är
lifligt besjälad af en upprigtig önskan att söka bereda åt vårt foster¬
land ett fullt betryggande försvar. Men naturligen kunna äfven bland
lekmännen meningarne vara delade, huru ett fullt betryggande för¬
svar skall vara beskaffadt. För min del anser jag, att det bör stå
uti öfverensstämmelse med och vara lämpadt efter de naturliga för¬
hållandena uti det land, som skall försvaras. Jag tänker också, att
N:o 33.
8
Måndagen den 13 Maj, e. m.
Angående ett dylikt försvar ej får vara alltför dyrt, åtminstone ej dyrare än
ny härordning nödvändigt är, utan att dess effektivitet försvagas.
i Forts.) ®-är föreligger nu ett kongl. förslag till en ny arméorganisation.
Att den ställer sig mycket dyr, veta vi. Och tvifvelsutan kommer
den att blifva betydligt dyrare, än som uppgifves i den kongl. pro¬
positionen, ty till de kostnader, som der äro särskildt omtalade,
komma andra: för förhöjning af officerarnes och underbefälets aflö¬
ning, inköp af vintermunderingar, byggnadskostnad^’ för kaserner
m. in., h vilket allt bör läggas till de i den kongl. propositionen uttryck¬
ligt nämnda kostnaderna. En tablå öfver allt detta hade väl varit
af beliofvet påkallad. Gång på gång har man för öfrigt hört den
frågan ställas under debatt, om vårt land har förmåga att bära dessa
ökade kostnader. Denna fråga har besvarats olika. Jag för min del
tänker nog, att landet kan bära dem. Men i alla händelser är det
gifvet, att ett antagande af det kongl. förslaget måste loda'^dertill,
att andra berättigade statsintressen blifva lidande, och i främsta
runnnet, att sjöförsvarets utveckling derigenom skall komma att för¬
lamas. Jag tänker nemligen, att flottan är en synnerligen vigtig
beståndsdel af vårt försvar. Icke så i forna dagar, då vårt land
var en kontinentalmagt med vidsträckta landgränser. Men till följd
af Finlands förlust och i följd af föreningen med Norge hafva"p3r-
hållandena ändrats, så att vårt land derigenom blifvit en maritim
magt, som bör hemta mönstret för sitt försvar icke från de konti¬
nentala magterna, sådana som t. ex. Tyskland, utan, enligt min tanke,
från de insulära magterna, sådana som t. ex. England. Det är nem¬
ligen klart, att ett land, som antingen helt och hållet eller till öfver¬
vägande del är omgifvet af vatten, i denna omständighet har sär¬
deles gynsamma förutsättningar för att kunna på ett verksamt sätt
skydda sig. Om ett sådant land vill begagna sig af dessa förutsätt¬
ningar, sker detta derigenom, att det skaffar sig ett starkt sjö¬
försvar. Har det ett sådant, är det gifvet, att det kan med lätthet
upprätthålla sin neutralitet. Under en strid mellan stormagter skall
säkerligen hvilkendera som helst af dessa akta sig att förgripa sig på
det landets neutralitet, då den magt, som möjligen tänkt på något
sådant, väl vet, att om den skulle göra det, skulle i dylikt fall det
angripna landet förena sin flotta med motståndarens och derigenom
bereda honom en afgjord öfvervigt. Under sådana förhållanden skulle
ett land med relativ säkerhet kunna skydda sina öar, sin handelsflotta
och säkerligen också kunna hindra fiendtliga landstigningar å sina
kuster, åtminstone af större fiendtliga skaror, för hvilkas öfverförande
transportfartyg erfordras. Landsättningar af smärre fiendtliga afdel-
ningar från krigsfartyg kunde ju deremot möjligen lyckas.
Om vi försumma att skaffa oss ett starkt sjöförsvar, stå vi, så vidt
jag förstår, i farans stund så godt som värnlösa, ty vi skulle då hafva
rakt ingenting att bygga på. En fiendtlig magt, som disponerade öfver
en stark flotta, skulle vid ett sådant tillfälle kunna utan någon risk
kränka vår neutralitet, taga bort våra öar, uppbringa vår handels¬
flotta, blockera våra kuster, afskära förbindelsen med utlandet, hindra
tillförseln till vårt land af sådana vigtiga förnödenheter som stenkol
9
N:o 33.
Måndagen den 13 Maj, e. in.
och salt samt omsider tvinga oss till en förlustbringande fred, dervid
vi kunde få uppgifva till och med vår sjelfständighet, utan att vår
landtarmé, den må vara aldrig så stor och stark, kommit i tillfälle
att emot fienden aflossa ett enda skott.
Nu säges det, att vi skola sörja för såväl land- som sjöför¬
svaret; ja, det är klart, att vi det höra göra. Men det är fara
värdt, att om vi nedlägga allt för stora kostnader för landtför-
svaret, kommer sjöförsvaret att derpå blifva lidande. Sådana åsigter
har man hört uttalas flerfaldiga gånger i vårt land. De uttalades
redan af de komitéer, som nedsattes med uppgift att framlägga
förslag till ordnande af vårt försvar i allmänhet efter Finlands för¬
lust och föreningen med Norge. Dessa komitéer afgåfvo sina respek¬
tive betänka,oden 1809 och 1816, och det säges, att i dessa betän-
kanden skall hufvudvigten hafva alldeles afgjordt lagts på sjöför¬
svaret. Emellertid hafva dessa betänkanden, märkligt nog, alldeles
försvunnit. I stället ordnades sedan vårt försvar efter centralför¬
svarets princip, som står i afgjord motsats mot ett försvar, bygdt i
det väsentliga på sjöförsvaret. Sedan har i hufvudsak hela tiden
igenom landtarmén ansetts för den väsentliga och flottan för det
mindre väsentliga elementet i försvaret, ehuru visserligen — det
måste erkännas — flottan på sista tiden verkligen omhuldats bättre
än förut och tecken börjat visa sig, som tyda på att en omkastning
i allmänna meningen angående flottans betydelse börjat inträda. Jag
syftar särskildt på det anslag, som Riksdagen för några år sedan,
efter motion af herr Almström, beviljade till nybyggnad af fartyg,
och hvilket steg till vida större belopp, än regeringen begärt.
Med hänsyn till de åsigter, jag bär uttalat, tänkte jag för en
tid sedan väcka en motion. Jag både sammanskrifvit en sådan, och
klämmen i denna motion hade följande lydelse:
»På grund af det anförda få vi hemställa, att Riksdagen, med
afslag på Kongl. Maj:ts nu framlagda härordningsförslag, i skrifvelse
till Konungen anhåller, det täcktes Konungen låta utreda, huruvida
det icke är med våra förhållanden mest öfverensstämmande, att vi
söka vårt hufvudsakliga försvar i flottan; huru stora årliga anslag
till denna äro erforderliga för dess utveckling till en sådan stånd¬
punkt, att den med säkerhet kan hindra hvarje fiendtlig landstigning
på våra kuster och vara ett i möjligaste måtto betryggande värn
för våra öar, vår sjöfart och i allmänhet för vår neutralitet; i hvad
mån landtförsvaret — med fästadt afseende på dessa utredningar
— behöfver stärkas; — äfvensom att Kongl. Maj:t behagade för
Riksdagen framlägga de förslag, som blifva en följd af dessa utred¬
ningar.»
Jag öfverlade med några kamrater här i Riksdagen, huruvida
det vore skäl väcka denna motion. Flere af de närvarande tillstyrkte
dess framläggande. Några satte sig deremot, och på grund af vissa
konsiderationcr bl ef motionen oj framlagd. Det är emellertid gifvet,
att jag fortfarande står fast vid de åsigter, som jag dels i motionen
och dels förut här i detta anförande uttalat, och att jag för min
del gerna skulle önska, att det nedsattes en komité, bestående af
Angående
ny härordning
m. m.
(Forts.)
N:o 33.
10
Måndagen den 13 Maj, e. m.
Angående fritt valda representanter både för generalstaben och flottan, med
ny uppdrag att utarbeta en allmän försvarsplan för vårt land, byggd på
(Forts.) samverkan mellan armén och flottan, och sedan i anslutning dertill
framlägga förslag till sådan omorganisation af både landt- och sjö¬
försvaret på en gång, som kunde af behofvet påkallas, — när jag talar
om sjöförsvarets utveckling åsyftar jag naturligtvis i främsta rummet
flottans stärkande genom nybyggnader. Det kan för öfrigt hända,
att en utredning sådan som den jag föreslår skulle gifva vid handen,
att en sådan utsträckning af värnpligten, som nu är i fråga, icke
kan undvikas. Men det skulle ju också kunna hända, att man på
den vägen skulle kunna komma till ett försvarssystem, som, på samma
gång det stälde sig billigare, tillika vore fullt ut eller mera betryg¬
gande än det förslag, som nu är framlagdt.
Här har i dag talats om erfarenheten från boerkriget. Jag har
sett i tidningarna ordas om att erfarenheterna från detta krig skulle
lätt väcka den föreställningen, att en lång utsträckning af värnpligts-
tiden numera, till följd af fullkomnandet af de moderna eldvapnen,
ej skulle hafva samma stora betydelse som förr. Det kan visserligen
hända, att dessa reflektioner icke hafva så synnerligen stor betydelse,
men äfven den saken torde dock behöfva utredas. För mig ställer
sig sålunda saken så, att försvarsfrågan icke är fullständigt utredd,
hvarför jag för min del är benägen för ett uppskof. Det är gifvet,
att jag, då jag icke väckt den motion, om hvilken jag förut talat,
och då det förslag, som jag derutinnan ämnat framlägga, således
icke blifvit granskadt utaf försvarsutskottet, icke heller på grund
af denna motion kan framställa något yrkande. Jag kommer följ¬
aktligen icke att framställa något sådant.
Jag vill till sist anmärka såsom en egendomlig omständighet,
att uti försvarsutskottet icke funnits någon enda representant för sjö¬
försvaret, vare sig såsom ledamot eller i kansliet.
Jag har, herr talman, såsom jag redan sagt, icke något yrkande
att framställa.
Herr Bromée i Billsta: Herr talman, mine herrar! Som synes
af den betänkandet vidfogade reservation, har jag icke kunnat vara
med om hvarken Kongl. Maj:ts eller utskottets förslag. Då jag ej
gjort detta, har det icke skett af bristande fosterlandskärlek eller
liknöjdhet för vår sjelfständighet och vårt folks oberoende — derom
beder jag få försäkra kammaren — utan har det skett af den fulla
öfvertygelsen, att det skulle vara till gagn för vårt land, att det
nu framlagda nya härordningsförslaget finge bättre skärskådas och
pröfvas af såväl regeringen och (Riksdagen som folket ute i landet.
En framstående representant och talare på skaraborgsläns-
bänken yttrade i förmiddags, att vi allmogemän i allmänhet och
särskildt i denna fråga vore för mycket betänksamma. Ja, jag vill
medgifva, att vi äro mycket betänksamma, men jag ber att få erinra
honom och andra, att det finnes en stor del icke-allmogemän,
som äro mycket betänksamma, särskildt då det gäller reformer i
allmänhet och synnerligast sådana reformer, som vi allmogemän anse
11
N:o 33.
Måndagen den 13 Maj, e. in.
bort behandlas i sammanhang med denna vigtiga härordningsfråga, Angående
nemligen omredigering af krigslagarne, förändring af skatteförhål- ny hffor^mr>9
landena och särskildt utsträckning af den politiska rösträtten. (Forts.)
Det är icke blott allmogemännen, som äro betänksamma. Jag har
under min riksdagsmannatid sett, att det finnes mycken betänksamhet
hos andra än hos allmogemän.
Jag har trott, att en fråga af sådan betydelse som denna, en
fråga, som utan gensägelse så djupt ingriper i vårt lands lif nu och
för framtiden, skulle hafva allt att vinna på en allsidig och lugn
pröfning utan uppskrämning af rykten om spioner och utan särskild
påtryckning af kringresande kolportörer. När man hör sakkunniges
olika omdömen om den rent militära sidan af det framlagda här-
ordningsförslaget, kan man från denna sida af saken ej finna annat,
än att en stor fördel vinnes, om frågan får en ny och allsidig pröf¬
ning, innan förslaget förelägges Riksdagen till antagande.
Lägger man dertill, att regeringen icke samtidigt med ett nytt
och vidgående härordningsförslags framläggande framlagt något
förslag alls om en bättre och rättvisare fördelning af de stora kost¬
naderna för det ökade försvaret, om ny krigslagstiftning _ samt sär¬
skildt — och ej minst vigtigt — om utsträckning af den politiska röst¬
rätten för val till Riksdagens Ändra Kammare, så synas mig så stora
skäl föreligga för eu allsidigare pröfning af härordningsförslaget och
de dermed oafvisligt sammanhängande frågorna, att ingen verkligt
sann fosterlandsvän och särskildt ingen i denna kammare skulle vilja
eller böra motsätta sig en sådan pröfning och afvaktande af de med
en betryggande härordning nödvändiga reformer.
Ingen kan väl på fullt allvar tro eller föreställa sig, att det
blifver ett betryggande och godt försvar för vårt folk och vår sjelf¬
ständighet, om icke försvaret och ordningen derför uppbäres med
förtroende hos vårt folk. Och det kommer icke att uppbäras såsom
sig bör och gifva styrka åt landet, om det blifver för dyrt och be¬
tungande, om kostnaderna för detsamma icke uttagas mera direkt
än hittills och i stigande skala af mera förmögna och bärkraftiga,
om icke krigslagarne omarbetas i en humanare anda, så att folket
och särskildt de, som skola utgöra försvaret, få tillit till lagame och
förtroende för sina militäre öfvermän.
Särskildt synes det mig vara af nöden för erhållande af ett
starkt och betryggande försvar, att den politiska rösträtten varder
betydligt utsträckt, ty hos dem, som med en lång öfning förberedt
sig att i farans stund värna vårt land, uppstiger med nödvändighet
känslan af — på hvilken plats i samhället han än må hamna —
att erhålla möjlighet få ett ord med vid bestämmandet af sitt lands
öden och utveckling. Det är en stor svaghet hos oss, som nu
representera landet, och det blir en stor svaghet i det betryggande
försvaret, om vi icke nu hafva blicken fästad härpå och handla
derefter. Vi böra ihågkomma, att i detta land blir försvaret starkt
endast med uppoffringar efter förmåga och rättvist fördelade efter
bärkraft, så att icke våra näringar och vår kulturella utveckling
N:0 33. 12 Måndagen den 13 Maj, e. m.
Angående dermed hämmas, och genom att ungdomen stannar qvar i landet och
Uy hjelper oss med dess utveckling och — försvar.
(Forts.) Sålunda anser jag, att vägen till målet — ett betryggande för¬
svar — icke nu föreligger så klar, att Riksdagen kan vara färdig
fatta sitt bestämda beslut. Till stöd derför vill jag endast erinra
om finansministerns uttalande till statsrådsprotokollet den 21
december sistlidet år, att de ökade kostnaderna för försvaret förut¬
sätta tillkomsten af en direkt beskattning, samt Kong!. Maj-fa
åtgärd att tillsätta en komité för revision af krigslagarne.
Det är med hänsyn härtill och till det sagda som jag, herr
talman, yrkar afslag å Kong!. Maj:ts förslag och utskottets betän¬
kande samt bifall till den af herr Hans Andersson och mig in. fl. af-
gifna, vid betänkandet, fogade reservationen.
Herr Petri: Sedan jag i förmiddags begärde ordet, hafva så
många talare yttrat hvad jag tänkt säga, att jag kan fatta mig
helt kort. Här synas ju alla vara öfverens om att vårt försvar
behöfver stärkas, och jag är för min del så lifligt besjälad af den
öfvertygelse!!, att jag icke på något vilkor kan vara med om något
förslag om uppskof, utan önskar, att frågan på ett eller annat sätt
afgöres vid innevarande riksdag. De skäl, som anförts för uppskof,
hafva blifvit af föregående talare så fullständigt bemötta, och sär¬
skild^ af herr Zetterstrand, att jag i det afseendet kan inskränka
mig till att instämma med honom.
Här har nu från flera håll talats om att förslaget skulle blifva
oss för dyrt och att vi ej skulle hafva kraft att bära kostnaderna.
Ja, jag har nu en annan åsigt i detta fall. Det är naturligtvis
mycket vanskligt att ställa något horoskop för finansförhållandena,
men jag tror, att man kan hemta stöd af erfarenheten, och den har
visat oss, att trots oupphörligt stegrade statsutgifter hafva statens
inkomster vuxit i samma mån, på senare tid till och med mycket
högre, och utan att den direkta beskattningens väg behöft beträdas.
Nu kan naturligtvis sägas, att det kan blifva ändrade förhållanden
på grund af nedgående konjunkturer, men jag tror ändå och hoppas
lifligt, att, om vi också icke skulle få några öfverskott längre och
om det på grund af konjunkturerna skulle blifva någon minskning i
statsinkomsterna, dessa dock måtte räcka till, och skulle de icke
räcka till, så har dock Riksdagen så godt som förklarat sig fullt
villig att åtaga sig en större direkt beskattning, och om formen för
denna beskattning hafva också uttalanden gjorts i Riksdagen, så att
vi icke gerna behöfva frukta för att något missförstånd dervidlag
kan uppkomma. Jag tror för öfrigt, att, då det gäller vårt vara
eller icke vara — och så vigtig anser jag att den fråga, som nu före¬
ligger, är — man icke får taga alltför stor hänsyn till utgifterna.
Man måste ju alltid betänka, att om vi skulle förlora vår sjelf¬
ständighet, finge vi visst icke mindre utgifter, men vi finge icke ett
ord att säga och finge icke deltaga i besluten om dessa utgifter.
Här har en föregående talare nämnt om, att det skulle förts
en ifrig agitation för genomdrifvandet af regeringens förslag. Jag
Måndagen den 13 Maj, e. m. 13 N:o 33.
tror för min del, att det icke förefunnits mindre agitation för att Angående
få igenom det, som nu kallas uppskof, men som i sjelfva verket ny harordnin9
betyder detsamma som ett förkastande. Jag tiar från städerna inom (Forts)
min valkrets fått telegram och skrivelser från båda sidor, men jag
kan icke obetingadt fästa afseende vid sådana uttalanden, utan kom¬
mer dervidlag endast att rätta mig efter min öfvertygelse. Jag
vill ej trötta kammaren med uppläsning af skrivelserna, men
kan dock icke låta bli att i sammanhang härmed nämna, att då jag
senast var hemma, talade jag vid en äldre aktad samhällsmedlem
angående denna fråga. Denne person har gjort sig känd för att
vara mycket liberalt och oppositionelt anlagd, men det oaktadt
yttrade han i afseende på försvarsfrågan, att för att kunna bevara
vår sjelfständighet måste vi, om så behöfdes, uppoffra vårt sista öre,
och hjelpte icke det, måste vi uppoffra intill vår sista blodsdroppe.
Jag kan icke neka till att dessa ord gjorde ett djupt intryck på
mig. . De öfverensstämma i det närmaste med min egen uppfattning,
och jag skulle önska, att dessa tankar i allmänhet besjälade det
svenska folket mera, än hvad de nu göra. Gjorde de det, skulle
vi icke hafva någonting att frukta.
Ja,, mina herrar, med angifvande af dessa ord skulle jag natur¬
ligtvis i främsta rummet vilja yrka på antagandet af utskottets
förslag, men då detta tyvärr icke har någon utsigt att gå igenom
i denna, kammare, skall jag, för att någonting måtte blifva gjordt,
yrka bifall till den af herr IJjelmérus in. 11. afgifna reservationen.
Herr Elowson: Herr talman! Hvarje svensk man är värn¬
pligtig under en viss period af sitt lif. Innebörden af denna lag¬
bestämmelse är, såsom herrarne veta, ganska allvarlig. Då den
värnpligtige drager i fält för att mot fienden försvara sitt land,
blir han utsatt för umbäranden, lidanden och faror af hvarjehanda
beskaffenhet. I gengäld mot de förpligtelse!’, som lagen ålägger
honom, tillerkännes han vissa rättigheter. Man medgifver villigt
hans anspråk att få sina lekamliga behof tillgodosedda och att få
läkarevård i händelse af sjukdom. Det finnes emellertid en större
och vigtigare rättighet, som man icke är lika villig att medgifva
honom, det är rättigheten att erhålla en fullständig utbildning i
de stycken, som fordras för krigets värf, så att han känner sig
jemngod med den fiende, mot hvilken han går att strida. Mitt
hjerta manar mig att fästa uppmärksamheten vid denna den värn-
pligtiges rättighet. Han må hafva utrustning och han må'hafva
utbildning, sä att, då han går i fält, han kan hafva grundad för¬
hoppning att återvända med seger.
En talare på gotl andsbänken berörde på förmiddagen det för¬
hållandet, att staten står öfver individen. Ja, för visso har staten
öfverhöghet öfver individen. Denna öfverhöghet är det nödvändiga
vilkoret för statens befogenhet att stifta lagar, hvilkas konseqvens
klöfver uppoffring af menniskors lif. För staten är ändamålet med
utgifterna på. den militära budgeten, att han må upprätthålla och
bevara sin sjelfständighet. Detta lär icke kunna vinnas, om icke
N:0 33. 14 Måndagen den 13 Maj, e. m.
Angående (jen enskilde, om icke truppen, om icke officerarne kunna i striden
ny härordning mäta
sig med fienden. Jag vill vidare fästa uppmärksamheten der-
(Forts!) på, att det icke är nog med manskapets utbildning, utan att det
fordras, att äfven befäl och underbefäl erhålla öfning i de färdig¬
heter, som höra till krigets värf, och detta inverkar vexelvis och
ömsesidigt på befäl och trupp. Naturligt är, att eu längre öfnings-
tid medgifver åt officerarne en bättre utbildning. Derför krafvel'
också förståndet i öfverensstämmelse med statens intresse, att armén
har tillräcklig öfningstid. Mitt förstånd, hjerta och samvete i för¬
ening mana mig sålunda att medgifva en erforderlig utbildning för
hela vår armé. Detta är enligt min mening ett nödvändigt vilkor
för att i farans stund armén skall kunna hembära segern.
Man kan nu fråga, hvad som är erforderlig öfningstid, men
man lär icke kunna prestera något bindande bevis för att ett visst
antal dagar är det enda rätta måttet för öfningstidens längd. Jag
vågar emellertid i stället uttala en sats, som jag anser vara obe¬
stridlig. Den värnpligtige ynglingens utbildning till duglighet för
fältlifvet växer med öfningstiden till en viss gräns. Jag lägger vigt
på detta, att den växer till en viss gräns: ty om denna gräns öfver -
skrides, kan det hända, att det icke blir något tillskott i duglighet.
Den principiella frågan blir då den: »När uppnås denna gräns?»
Svaret härpå måste härledas ur erfarenheten. Gifvet är, att resul¬
tatet blir bättre, om en beväringsyngling får öfning under 240 dagar
än om han blott får det under 90 dagar, men min lifliga öfver¬
tygelse är, att resultatet skulle blifva ändå bättre, om han finge
öfning i 365 dagar, och jag tror ej heller, att någon skulle vilja
komma med det påståendet, att om en beväringsyngling fått öfning
i 365 dagar, så kan han icke få någon större duglighet. Jag tror,
att dugligheten skulle växa, äfven om han finge någon ytterligare
tids öfning. Lämplighetshänsyn kunna ock medverka vid det faktiska
bestämmandet af öfningstidens längd. Herr statsrådet och chefen
för landtförsvarsdepartementet har sagt, att han icke ville hafva
en dag mera än som anses oundgängligen nödvändigt, och han har
velat hafva måttet till 365 dagar. Detta kan ju hafva vissa skäl
för sig; det är en grundenhet i tidräkningen, och det sätter öfnin-
garne i ett lämpligt förhållande till officersutbildningen och särskildt
till reservofficersutbildningen.
Man har äfven frågat, såväl här i riksdagen som i pressen och
i brochyrer, om en öfningstid af 385 dagar skulle vara tillräcklig.
Skulle meningen vara att genom exercisdrill göra den svenske värn-
pligtsynglingen till en automat, tror jag, att ett års öfning skulle
vara otillräcklig. Jag har velat säga detta för att få tillfälle att
inlägga en bestämd gensaga mot användande af den drillmetod,
hvars grundsats är »tummen på skrafvelis.
Skulle man åter afse intelligensens utveckling och i öfverens¬
stämmelse dermed vilja utbilda infanteristen till en soldat, som kan
vid kritiska tillfällen lita på sig sjelf, så är det min fulla öfver¬
tygelse, att på ett års öfningstid icke komme att finnas någon öfver-
loppstid, utan att hela tiden kunde på nyttigt sätt för honom an-
15
N:o 33.
Måndagen den 13 Maj, e. m.
våndas. Infanteristen har i våra dagar en större betydelse än for- Angående
dom. Detta har under förmiddagen på ett mycket tydligt sätt på- ny härordnin9
visats dels af herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdeparte- (Forts)
mentet, dels också af herr friherre Ericson. Jag vill erinra derom,
att infanteristen måste bibringas färdighet i konsten att marschera,
att manövrera och att strida. Han måste hafva skjutfärdighet icke
allenast mot skottafla, utan äfven i terrängen emot rörliga föremål,
han måste hafva öfning i fältskjutning.
Nu har man sagt, att, om det erfordras tolf månaders öfning
för infanteriet, det vore sjelfklart, att tolf månaders öfning vore
otillräcklig för vissa specialvapen, exempelvis kavalleriet och artille¬
riet, Jag är, mina herrar, icke fullkomligt säker på att så är för¬
hållandet, Jag tillåter mig bringa i erinran, att värnpligtslagen ger
bestämmelse om huru inskrifningsnämnd och inskrifningsrevision skola
verka och till särskilda truppslag uttaga de värnpligtige. Om jag
tänker mig, att en tjuguårig yngling, som aldrig ryktat en häst,
aldrig suttit på hästryggen, kommer till mönstringen och der in-
skrifves vid rytteriet, så är jag ganska öfvertygad om att han ej
kan utbildas till kavallerist på ett år, troligen ej heller på två år.
Men saken ställer sig annorlunda, om den tjuguårige ynglingen, då
han kommer till mönstringen, befinnes kunna rida och är van att
sköta en häst, om han så att säga växt upp på hästryggen. Hvad
som då fordras, är att hans ridkonst sättes i system, och detta kan
ske på tolf månader. Dessutom, mina herrar, måste kavalleristen
på tolf månader få en mera tillfredsställande öfning än han nu får.
— Detsamma gäller också om artilleriet. Inskrifningsnämnden och
inskrifningsrevisionen ställa väl så till, att de för detta vapen lämp¬
ligaste uttagas dertill. Man kan tänka sig, att ynglingar, som äro i
industriens tjenst och som hafva vana vid maskiner, företrädesvis
komma att uttagas till artilleriet.
Ivongl. Maj:t har uttalat såsom en hög tanke, att värnpligts-
öfningarna skola vara i afseende på tiden lika för alla. Jag tror,
att det är af vigt att upprätthålla denna tanke. Svenska folket
har under förgångna tider visat en bestämd ovilja emot att de värn¬
pligtige skola genom lottning uttagas för det ena eller andra vapnet.
Vill man ej komma in derpå, så lärer det ej finnas någon annan
utväg än att upprätthålla den tanken, att öfningen skall vara lika
lång för alla. Ocli såsom jag förut sagt, tror jag, att specialvapnen
kunna fä tillräcklig öfning, om nemligen manskapet dertill uttages
på ett lämpligt och förståndigt sätt.
Med afseende på öfningstidens fördelning har utskottet afvikit
från Kong], Maj:ts förslag. Utskottet har velat hafva i lagen inryckt
en bestämmelse, att regementsmöten icke skola få ega rum under
vissa veckor i juli, augusti och början af september månader. Moti¬
veringen för detta synes vara den, att det skulle råda brist på
arbetskrafter. För mig klingar detta talet om brist på arbetskrafter
mycket sällsamt, då jag erinrar mig, att från vårt land stora skaror
emigrera af brist på arbete. Jag vill också påminna derom, att
jag har ett specielt skäl att hysa vissa tvifvelsmål i denna sak.
N:o 33. IG Måndagen den 13 Maj, e. m.
Angående Jjet debatterades här för några veckor sedan angående en motion,
ny härordning som gjck ut på att inrätta offentliga arbetsförmedlingsanstalter.
(Forte') Dessa ansågos emellertid obehöfliga.
Den af utskottet förordade fördelningen af öfningstiden anser jag
i viss mån försämra Kongl. Maj:ts förslag. Den bär till följd, att
fälttjenstöfningen skjutes in uti den för ändamålet olämpliga oktober
månad, och detta blir mera ansträngande för de värnpligtige än
nödigt är och derjemte äfven helsovådligt. Jag vill erinra äfven
här, att staten är det högre, det hela, för hvars väl delarne och
äfven de särskilda yrkena måste underordna sig.
Innan jag går vidare, skall jag be att få uttala några små
önskningsmål. Ett önskemål skulle afse, att herr statsrådet och
chefen för ecclesiastikdepartementet ville hos Kongl. Maj:t före¬
slå, att någon åtgärd vidtoges för att det må blifva allvar med
gossarnes gymnastik i folkskolorna. Det andra lilla önskemålet är, att
ynglingarne, innan de inträda i värnpligtsåren, måtte uppmuntras
att ingå i skytteföreningar. Ett tredje önskemål rör spritdrycks-
förbrukningen. Då jag läste den utredning, som herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet på ett förtjenstfullt sätt har lemnat,
så frapperades jag för min del deraf, att spritdrycksförbrukningen
betraktades allenast såsom en skattekälla. Men detta var den ute¬
slutande synpunkten. Och det är ganska egendomligt att på en viss
vara hafva en beskattning, som går till fyra eller fem gånger varans
tillverkningsvärde. Jag tror, att vetenskapen nu kommit derhän,
att densamma lemnat bevis för att förbrukning af alkohol nedsätter
arbetskraften. Jag vill då uttala det önskemålet, att man i vårt
land måtte göra något för att minska förbrukningen af spritdrycker
på ett annat och mera effektivt sätt än genom att höja beskatt¬
ningen. I detta afseende skulle jag kunna instämma i hvad som
uttalades af den förste talaren på förmiddagen, nemligen att man
måtte so till att spritdrycksförbrukningen hålles fjerran från läger
och kaserner.
Krigets möjlighet lärer ingen kunna bestrida. Kriget kan ut¬
bryta i år, det kan utbryta nästa år, det kan också uteblifva. Vi
äro icke herrar deröfver. Då finner jag icke något skäl att inlåta
mig på uppskofspolitiken. I forna tider, som man kallar för bar¬
bariska, var det icke ovanligt, att eu hord, som saknade bete för
sin boskap, kastade sig i fiendtlig afsigt in på ett grannområde för
att eröfra detsamma. Man har trott, att sådant icke skulle kunna
upprepas. Men, mina herrar, jag vädjar till verldshändelse!^ för
dagen, om icke något sådant kan komma åter. Det kan inträffa,
att en stormagt tycker, att hon behöfver det ena eller andra främ¬
mande området, visserligen ej till betesmarker för sina kreatur, utan
för handelsspekulationer eller annat ändamål. Nå väl, hon skickar
dit trupper och eröfra!' detsamma. Är icke detta en möjlighet i
Europa, i hela verlden? Då förefaller det vara klart, att, om vi vilja
upprätthålla vår sjelfständighet och vårt oberoende, vi måste rusta
oss. Så vidt jag kan förstå, finnes icke för närvarande något annat
medel för en liten stat. Jag hyser visserligen för min del den öfver-
17
N:0 33.
Måndagen den 13 Maj, e. m.
tygelsen, att menniskorna i framtiden skola sätta rätten framför Angående
våldet, skiljedom framför vapen. Men vi stå icke der nu. Vi måste, ny härordmns
om vi vilja bevara vår integritet, vara rustade. Derför kan jag ej (Forte)
vara med om någon, uppskofspolitik i den landets vitalfråga, som nu
föreligger.
En reservation är afgifven, förordande åtta månaders öfnings-
tid. Uti denna reservation synes mig hufvudtankegången vara den,
att man skall bereda de värnpligtige lindringar beträffande öfnings-
tiden och göra besparingar åt statskassan. Men, mina herrar, detta
kan väl icke vara hufvudsyftemålet! År hufvudsyftemålet att bereda
lindringar åt de värnpligtige, ja, då är det bra som det är, ty det
måtte väl vara mycket lindrigare att öfva sig i 90 dagar än i 240
dagar. Men detta är icke den rigtiga synpunkten. Hufvuduppgiften
är att försvara landet, och för detta fordras en fullständig utbildning
hos armén i dess helhet. Uti samma reservation förekommer också
en särskild passus, der vigt lägges på hvilket obehag det skulle vara
för de värnpligtige att under sitt nionde värnpligtsår göra en öfning
på femton dagar. Men det är ju staten, som fordrar detta. Staten
behöfver särskilda reservtrupper, och för att anordna sådana trupper
synes mig femton dagar vara ett mycket minimalt mått. Jag kan
således icke vara med på den synpunkten, att vi i dag sitta här för
att debattera om några lindringar i öfningstiden för de värnpligtige,
utan vi böra debattera om det lämpligaste sättet för att göra dem
fullt dugliga att försvara fosterlandet.
Man har i pressen mycket talat om faran af militarism. Milita-
rismen kan ju vara ett ondt, men jag är för min del öfvertygad
om, att Riksdagen och krigsministern hafva tillräckliga medel för att
råda bot på detta onda. Enligt min uppfattning torde mili turism en
hufvudsakligen bestå deri, att krigsmannen kastar om ordningsföljden
för vissa vigtiga egenskaper, som tillkomma honom. I stället för
att betrakta sig i första rummet såsom menniska, i andra såsom
medborgare och i tredje såsom yrkesman, militär, händer det ju, att
den militära kastandan får öfverhand och han betraktar sig såsom
militär i första rummet. En sådan militarism skulle ju tvifvelsutan
vara ett ondt, men jag hyser den tillförsigten till den svenska Riks¬
dagen, att den kan råda bot derpå. Dessutom lärer en sådan milita¬
rism försvinna mer och mer, då officerskåren kommer att rekryteras
från alla samhällslager, och detta måste blifva följden, då man fål¬
en härordning, som är grundad hufvudsakligen på värnpligt.
Det finnes, mina herrar, skilnad mellan krig och krig. En stats¬
man har uttalat, att anfallskrig är någonting brottsligt. Jag tror,
att anfallskrig ej kommer i fråga från de förenade rikena Sverige
och Norge. Men hvad som kan komma i fråga är försvarskrig, och
försvarskrig är, säger samme man, en helig sak. Men för att denna
heliga sak skall gå segrande ur striden, är det nödvändigt, att strids¬
mannen ega erforderlig skicklighet.
Jag har visserligen ingen förhoppning, att kammaren skall antaga
Ivongl. Maj:ts förslag. Men jag anser det bättre än utskottets. .Tag¬
bar icke samma skäl som herr statsrådet och chefen för landt-
Andra Kammarens Prot. IDOL N:o 83. 2
N:o 33.
18
Måndagen den 13 Maj, e. m.
Angående försvarsdepartementet hade att uppgifva sitt förslag och acceptera
ny härordning utskottets. Det kan han ju göra från sin ställning som statsråd.
(Forts) Men jag anser det bättre att hålla på det, som bättre är. Derför
skall jag, herr talman, bedja att få anhålla om framställandet af
proposition på bifall till den nu föreslagna värnpligtslagens tjugu-
sjunde paragraf, såsom denna lyder i Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Olofsson i Avik: Herr talman, mina herrar! En mycket
framstående representant på vestgötabänken yttrade på förmiddagen,
att den nu föreliggande frågan vore så stor, att den icke borde
sammanblandas med någon annan fråga. Ja, deri instämmer äfven
jag; det är verkligen en stor fråga — så stor, vill jag säga, att
näppeligen förr i denna kammare någon så stor fråga behandlats.
Men just det sakförhållandet gifver mig anledning att sätta i fråga,
huruvida icke, innan en så vigtig och i hela vårt svenska folks lif
så djupt ingripande fråga afgöres, detta folk bör hafva rättighet att
uttala sig i densamma — jag menar med röstsedeln. Yi skola nu
här fatta beslut i frågan utan att, så vidt jag vet, någon har haft
denna fråga på sitt program, då han valdes. Det förefaller mig
vara väl mycket begärdt, att vi nu utan en sådan förberedelse och
utan en sådan kännedom om våra valkretsars åsigt ovilkorligen skola
fatta definitivt beslut i en så vigtig fråga.
Det framhölls visserligen af den nästföregående talaren på verm-
landsbänken, att man icke borde taga någon hänsyn till de värn-
pligtige, utan endast se till, att vi finge ett så starkt försvar som
möjligt. Yore ett sådant påstående alldeles rigtigt, skulle jag ingen¬
ting vidare ha att säga. Men då jag ställer mig litet tveksam i
fråga om rigtigheten af det påståendet, skall jag be att få tillägga
ytterligare några ord.
Det har i dessa dagar ofta i tal och skrift, icke minst i tidnings¬
pressen, uttalats skarpa och hårda ord mot det svenska folket och
dess ofosterländskhet. Ja, det går nog an att uttala sådana ord,
men att bevisa sanningen deraf, det torde bli svårare. För min del
har jag den uppfattningen, att det svenska folket i grund och botten
är ett bland de mest fosterlandsälskande folk i verlden. Jag ber att
till den ringa kraft och verkan det hafva kan, då det yttras af en
så obetydlig representant för detta svenska folk som jag, dock få
tillbakavisa en sådan beskyllning mot det folket. Ty det är verk¬
ligen sant hvad skalden sagt:
»Det folket det är godt i sin innersta rot,
Och går man det till mötes, så kommer det emot.»
Jag tror icke, att någon af herrarne skall kunna jäfva den satsen.
Hvad nu försvarsfrågan beträffar, är det klart, att en vanlig
jordbrukare som jag icke kan göra anspråk på att ega full insigt i
alla de förhållanden, som der beröras. Men hvar och en måste dock
hafva sin åsigt i denna så mycket omdebatterade fråga. Jag skall
derför som min uppfattning uttala, att jag till en början är fullt
ense med herr Kardel! i hvad han yttrade rörande vår flotta. Det
Måndagen den 13 Maj, e. m. 19 N;o 33.
är ju möjligt, att jag ej förstår den saken, men jag kan dock ej Angående
skilja mig från den tanken, att i ett så hafomgränsadt land som ny Oordning
vårt — helst om man medräknar Norge — flottan ovilkorligen måste ('Forte !
spela en vigtig roll i händelse af ett anfallskrig. '
Vidare, då man ansett det vara nödvändigt, att vi underkasta
oss en så dyrbar och uppoffringar kräfvande organisation som den
nu föreslagna, kunde man hafva rätt att fordra, att i första hand
hänsyn toges till våra klimatiska förhållanden och försök gjordes
att på billigaste sätt utbilda vår ungdom. Jag kan för min del icke
finna, att man får valuta för de betydande kostnader, som dessa
vinterkaserner kräfva, och för den långa tid, som måste tagas i
anspråk, derför att rekrytutbildningen förlagts till en så olämplig-
årstid. Visserligen har man framhållit, att det från jordbrukare¬
synpunkt skulle ställa sig mycket ogynsamt, om sommartiden derför
toges i anspråk. Det är möjligt, att en del jordbrukare resonera
sa. Men jag är också jordbrukare — och kommer säkerligen aldrig
att bli något högre — och jag kan ej finna, att det vore så öfver¬
måttan farligt, om de värnpligtige öfvas sommartiden, blott vi få
verklig valuta för hvad vi kosta på dem. Om en jordbruksarbetare
kommer hem från öfningarna vid midsommartiden, så erhåller han
nog ingen tjenst då — det är ingen städseltid — utan arbetar väl
litet här och litet der. För jordbruket kan det ej ha så stor be¬
tydelse, om. en årsklass är borta. Helt annorlunda är förhållandet
med repetitionsöfningarna, då tre årsklasser vid skördetiden skulle
vara borta. Det vore nog hårdt för jordbrukarne, ja, för en del af
dem mycket tryckande.
Man har också — visserligen ej här i afton, men eljest ofta på
senare tiden — talat mycket om den utmärkta bildning, vår ungdom
skulle . få i kasernerna. Jag har för min del en afvikande mening.
I sanning, det blefve en mycket dålig bildning, som i dessa vinter¬
kaserner komme att meddelas. Den tid, som anslås för den militära
utbildningen, bör tagas så strängt som möjligt i anspråk just för
denna, på samma gång tiden göres så knapp som möjligt. Vi ha
bort en hel del vackra ord om huru vi skulle få en fälthögskola,
och folkhögskola på lägerplatserna, och jag vet icke allt hvad för
förträffligt. Men jag blef verkligen något betänksam, då jag för en
tid sedan hörde en folkhögskolelärare rekommendera sådana anord¬
ningar.. Såsom gammal folkhögskoleelev från folkhögskolans första
skede i vårt land hade jag en viss erfarenhet i saken, och jag tyckte
mig finna, att dessa båda skolor, rekrytskolan och folkhögskolan,
stodo så stick i stäf mot hvarandra, att det ej vore möjligt att
tänka på någon sammanjemkning dervidlag. Ja, det gjorde mig
nedstämd, att jag fick det intrycket, att måhända den svenska folk¬
högskolan kunde komma att förvandlas till en militärskola, medan
deremot militärskolan aldrig kan bli en folkhögskola.
Hvad nu beträffar de nya kasernerna, hafva i flera afseenden
betänkligheter uttalats, ej minst i fråga om de platser der de skulle
förläggas. I det längsta har man gjort sig den förhoppningen på
landsbygden, att dessa vinterkaserner, der rekrytutbildningen skulle
N:0 33.
Angående
ny härordning
fn. in.
(Forts.)
20 Måndagen den 13 Maj, e. m.
ske, skulle förläggas till lägerplatserna. Nu är det nog ej inånga,
som längre hoppas det; åtminstone har jag ej den aflägsnaste tanke
derpå. Det blir naturligtvis de större städerna inom de olika di¬
strikten, som komma att utses. I sjelfva verket kunde något annat
knappt sättas i fråga; ty då en stor mängd officerare skulle vara
bosatta i närheten af kasernerna och dessa måste bo så, att deras
barn kunna erhålla nödig skolundervisning, maste kasernerna redan
af detta skäl förläggas i eller nära intill städerna. Men här bör
man betänka, livilket inflytande det måste utöfva på en stor del af
ungdomen från landet att kastas in i städerna, Indika vissei ligen
icke komma att lemna tillfällena obegagnade att lägga ut så många
frestelser som möjligt för de unga. Jag är viss pa att, om en dylik
kasern förlägges i en utkant af en större stad, det ej skall dröja
länge, förrän åtskilliga krogar växa upp just i den delen af staden.
Den, som är fader till några söner, tager nog dylikt i betraktande,
innan han aflemnar sin röstsedel. Jag medgifver, att det är egen¬
nyttigt; men man har dock en viss skyldighet emot sina barn.
Det är emellertid egentligen en omständighet, som gör förslaget
misstänkt i mina ögon, och från den misstänksamheten kan jag
omöjligen frigöra mig. För mig är det klart, att första vilkoiet för
att vi ”skola kunna få ett betryggande försvar är det, att vi lefva i
fullt samförstånd med brödrafolket på andra sidan Kölen. Ty, mule
herrar, det är visst, att, om sa ej är förhållandet, Sverige aldrig
skall kunna försvara sig mot en anfallande stormagt. Men nu är
det så, att just från det håll, der man de senare åren arbetat för att
åstadkomma kif och strid, förordas nu detta förslag på det varmaste.
Man har ock talat om militärt öfversitteri. ^ Jag tror icke., det
är ur vägen — äfven om det talet ej ljuder sa väl i nagras öron
— att vid ett tillfälle sådant som detta äfven erinra om den saken.
Ty det kan ej förnekas, att det militära elementet har ett ganska
egendomligt sätt att uppträda gent emot det civila. Man kunde ju
tycka, att båda elementen kunde vara jemstälda. ..att de båda borde
hafva samma mål för ögonen: fosterlandets väl. Men tyvärr är
det icke så, utan ofta råder ett visst militärt öfversitteri. Jag ber
dock att få skynda att tillägga, att det naturligtvis i det fallet
finnas många lysande undantag — heder åt dem! —, men tillsvidare
äro de undantag. Kanske invänder man: sa var det förr, nu är det
betydligt bättre. Ja, väl vore, om det vore sant. Jag kan.dock ej
underlåta att be få nämna ett enda exempel, oskyldigt — jag med¬
gifver det — men betecknande. Under år 1900, således förlidet ar,
blef en mycket ung löjtnant tillfrågad af en prestman, hvad han
tyckte om beväringen. Han svarade mycket nonchalant: »Ja, de
äro som boskap». ,0
Ja, ett sådant der svar kan synas ganska oskyldigt, men da
det gifves på en sådan fråga, är det icke så oskyldigt. Ty det är
icke angenämt att veta, att ens söner skulle blifva betraktade som
boskap. Det är ett hårdt ord, men det är betecknande ^ för den
militära andan i våra dagar. Det har särskildt satts i fråga från
många håll, huruvida det nu föreliggande arméförslaget icke skulle
Måndagen den 13 Maj, e. in. 21 N:o 33.
från visst håll upptagas såsom en utmaning. På den frågan svarar Angående
man öppet och ärligt: naturligtvis ligger det ingen utmaning i att ny hdrordnin9
vilja försvara sig. Och det är enligt min mening alldeles lägligt. (Forts )
Men det beror på huru man bestämt sig för detta försvar. Om jag
t. ex. säger här, att jag vill öfva mig för att försvara mig mot
herrarne i kammaren, så skulle ingen fästa sig dervid. Men vänder
jag mig till en af herrarne och säger, att jag öfvar mig för att för¬
svara mig mot honom på eftertryckligaste sätt, så kommer han nog
att tänka på saken och kanske vidtaga vissa mått och steg. Under
sådana förhållanden anser jag, att man äfven från den synpunkten
sedt bör tänka sig litet för. Ty jag beklagar på det allra djupaste
de uttryck, som fälts, att det skulle vara mot en viss magt, mot
den och ingen annan, som vi rusta. Jag tror, att det verkar ytterst
skadligt för hela vårt land och vårt folk.
Af hvad jag sagt, tror jag herrarne förstå, att jag hör till de
här så godt som fördömda uppskofsmännen. Det må vara ett fel
hos mig, men hade jag icke något värre, så vore det nog icke farligt.
Å andra sidan har jag intet annat att tillägga, än att de, som äro
öfvertygade, att detta förslag verkligen är till gagn för fosterlandet,
må slå till. Men för egen del kommer jag nog att tänka mig för.
Och jag kommer icke att göra något yrkande.
Friherre von Knorring: Herr talman, mine herrar! Mot åt¬
skilligt af det, som den senaste äiade talaren yttrade, kommer jag
icke att vända mig, då talare efter mig nog komma att upptaga
det till bemötande. Men jag kan icke underlåta att opponera mig
mot vissa särskilda uttalanden, som syntes hvila på en fullkomlig
missuppfattning hos honom. Sålunda sade han, att han tyckt sig
märka, att de, som mest ifrade för härordningsförslaget, äro sådana,
som äro benägna att åstadkomma kif och strid med vårt broderland
Norge.. Jag får på det allvarsammaste tillbakavisa donna uppfattning
och .misstanke hos honom. Och jag tillbakavisar den på det sättet,
att jag vågar påstå, att det finnes ingen i vårt land, som vill åstad¬
komma kif eller strid med vårt broderland. Han högg dervid således
fullständigt i luften. Han talade vidare om att det icke finnes
någon jembördighet mellan de militära och de civila elementen, och
uppgå!' såsom exempel derpå ett olämpligt yttrande, som hade fälts
af eu ung löjtnant angående beväringen. .lag tror, mine herrar, att
om man går till väga på det sättet som den ärade talaren, så att
man af ett enstaka exempel generaliserar sitt omdöme till att gälla
en hel samhällsklass, då går man orätt till väga. Det är icke
på det sättet man bevisar en sådan sak, utan vill man söka bevisa
den, bör man åtminstone anföra en massa exempel. Detta exempel,
som talaren anförde, bovisar endast, att det fins undantag från det
allmänna förhållandet.
Han yttrade äfven, att han önskade, det våra värnpligtige skulle
öfvas endast sommartiden, ty då finge man den största valuta för
den öfning, som gifves dem. .lag medgifvor, att det är mycket
vigtigt, att do öfvas sommartiden, och erkänner, att de under denna
N:o 33.
22 Måndagen den 13 Maj, e. m.
Avgående årstid äro i tillfälle att inhemta mer än under vintern. Men å andra
ny härordning sj,]all pgr man uppmärksamma, att krig försiggå icke endast om
(Forts) sommaren, utan äfven under vintern. Det synes derför vara nöd¬
vändigt, att våra värnpligtig^, för att icke vara okunnige och bort¬
komna under ett möjligt vinterfälttåg, äfven få öfning under denna
årstid. Det är ju för öfrigt allmänt kändt, att afstånd uppfattas
på mycket olika sätt under sommaren och under vintern, då snö är
på marken, hvilket naturligtvis är af stor vigt vid skjutningen. De
unge värnpligtige behöfva äfven lära sig att under skjutning taga
skydd vintertiden, hvilket försiggår på annat sätt, då marken är
belagd med snö, än då den är bar. De behöfva lära sig att under
sådan årstid göra bivacker m. in. Allt detta bevisar, att det icke
är nog, att trupperna få sommaröfning; de måste äfven hafva
vinteröfning.
Under de 30 år, mine herrar, som vi sysslat med att söka för¬
ändra grunderna för vårt försvarsväsen, under hvilken tid andra
länder utfört hvad vi ännu hålla på med, hafva vi vid gjorda för¬
ändringar tagit jemförelsevis mycket små steg. Detta har, så vidt
jag kan döma, icke berott på att vi varit belåtna med hvad vi
förut egt, utan har fastmera berott på farhåga för det kommande,
denna farhåga, att de värnpligtige skulle underkastas för lång tjenst¬
göring i fredstid och derigenom taga skada. Emellertid har, som
nog alla märkt, efter 1892 års utsträckning af öfningstiden för de
värnpligtige uppfattningen i detta hänseende ganska mycket för¬
ändrat sig. Man har nemligen kommit till den erfarenheten, att de
90 dagarnes öfning ingalunda försämrat de värnpligtige i moraliskt
eller annat hänseende. Äfven har det börjat visa sig mera allmänt,
med afseende å försvaret, en lyftning i sinnena, som icke fans förut,
Man har börjat erkänna icke endast med ord, utan med en verklig
öfvertygelse, att försvaret måste stärkas. I följd häraf blåser det
ock i denna stund en ganska god försvarsvind inom landet. Denna
vind kommer visserligen att lägga sig, såsom alla vindar, men man
kan vara viss om att den icke lägger sig på det sättet, att folket
återvänder till den gamla likgiltigheten eller ljumheten. Derför kan
man äfven antaga, att om försvarsfrågan icke blifver löst i dag eller
i morgon, så kommer det dock att ske snart; offervilligheten för
försvaret tror jag icke fattas. Men alltid är det så, när det gäller
denna stora fråga, att man är oense. Denna oenighet, som ju finnes
för närvarande både ute i bygderna och inom Riksdagen ännu mer,
rör dels nödvändigheten att taga ett så stort steg som Kongl. Maj:t
föreslagit och dels lämpligheten att afgöra frågan nu genast eller
att uppskjuta den för att få den löst i samband med andra frågor
som på närmare eller fjermare sätt sammanhänga dermed. Den fråga,
som onekligen sammanhänger på ett nära sätt med försvarsfrågan,
är skattefrågan. Ty kunna vi icke anskaffa penningar till att be¬
kosta den nya försvarsorganisationen, så blir det omöjligt att genom¬
föra den.
Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet har verk¬
stält en utredning angående Sveriges förmåga att för framtiden bära
23
Måndagen den 13 Maj, e. m.
;N:0 33.
de omkostnader, som fordras för försvaret. Denna utredning har Angående
han gjort på ett sådant sätt, att jag tvifla!’ på att någon skulle ny Oordning
kunna göra den bättre. fF rT l
Det är dock en mycket vigtig del af skattefrågan, att skatterna 1 ’
blifva anordnade på sådant sätt, att de träffa de skattdragande
jemnt och rättvist och att beskattningen sålunda sker efter den
verkliga skatteförmågan hos hvar och en. I det afseendet är det
icke väl bestäldt för närvarande; jag tror icke, att det är en origtig
uppfattning, att det börjar vinna insteg allt mer och mer i allmänna
medvetandet, att förmögenheten och rikedomen icke bidraga för när¬
varande i sådan mån som de böra till statens behof. Det hade
derför varit mycket önskligt, att regeringen varit beredd att, på
.samma gång som den framlade ett härordningsförslag, äfven fram¬
lägga förslag angående upptagande af en högre direkt skatt, anordnad
på ett mera rättvist sätt än den nuvarande allmänna bevillningen.
Man hade derför icke behöft föreslå en fullkomlig omändring af vårt
skatteväsen, då ett sådant förslag icke kan uppgöras fort och icke
heller blifva antaget — såsom en talare på förmiddagen yttrade —
strax efter det det blifvit uppgjordt; det hade varit tillräckligt att
föreslå en direkt skatt, som, motsvarande tilläggsbevillningen, utginge
tillfälligt, men i bättre förhållande till skatteförmågan än denna. Så
har emellertid icke skett. Men i fall jag vore viss om att ett sådant
förslag kunde uppgöras till hösten, så vore jag benägen för ett upp¬
skof med afgörandet af härordningsfrågan till samma tid, för att få
se ett skatteförslag samtidigt framlagdt för Riksdagen. Att få be¬
sked härom gånge nog icke för sig. Sannolikt kan det icke ske,
och i följd deraf ställer sig frågan för mig så: är det skäl att be¬
gära ett uppskof med härordningsfrågan, emedan skattefrågan icke
kan förekomma till afgörande samtidigt? Jag har noga öfvertänkt
saken och har kommit till det resultatet, att jag icke vågar
förorda sådant uppskof. Ty ett uppskof kunde medföra, att här-
ordningsfrågans afgörande fördröjdes längre än som utan fara kunde
ske. Dessutom bör man beakta det förslag till skrifvelse angående
skattefrågan, som särskilda utskottet framlagt för Riksdagen och
som sannolikt kommer att antagas af densamma, om härordnings¬
frågan blifver afgjord. Det uttalande, som Riksdagen gör i denna
skrifvelse, borde utgöra ett ganska starkt moraliskt band på en
blifvande Riksdag.
En annan fråga, som man satt i förbindelse med härorganisationen,
är frågan om förändring af krigslagstiftningen. Äfven beträffande
.denna har det särskilda utskottet föreslagit en skrifvelse, som sanno¬
likt kommer att antagas af begge kamrarne. Emellertid invända
flere, att en reform af krigslagstiftningen bör beslutas före eller i
sammanhang med liärordningsförslaget, emedan det fattas garanti för
att reformen annars blifver verkstäld. Men skola vi vänta med
arméorganisationen, till dess frågan om en reform af krigslagstift¬
ningen är genomförd, så kunna vi få vänta icke blott ett, utan ett
par år. Den af Kongl. Maj:t tillsatta krigslagskomitén kan natur¬
ligtvis ej inom allt för kort tid medhinna utarbetandet af ett förslag
N:o 33. 24 Måndagen den 13 Maj, e. m.
Angående j ämnet. Sedermera skall detta förslag utsändas till vederbörande
ny harordnmg myndigheter, som behöfva tid för att deröfver afgifva utlåtande, och
Forts.) till sist skola landtförsvars-, sjöförsvars- och justitieministrarne blifva
eniga, innan förslag i frågan kan komma att framläggas för riks¬
dagen. Det torde derför med fullt fog kunna påstås, att vi icke vid
nästa lagtima riksdag kunna motse ett sådant lagförslag. Genom
att sätta frågan om reform af krigslagsstiftningen i omedelbart
sammanhang med härordningsfrågan kunde lösningen af den senare
således väsentligen uppskjutas.
Jag kommer nu till den tredje frågan, som man anser stå i
samband med försvarsfrågan, nemligen frågan om utsträckning af den
politiska rösträtten. Denna fråga har dock enligt min uppfattning
icke något som helst inre samband med försvarsfrågan och bör der¬
för ej heller sammankopplas med denna. Visserligen yttrade den
nästföregående talaren, att han ansåg, att begge dessa frågor borde
behandlas hvar för sig. Men med fäst afseende å det håll, hvarifrån
detta yttrande kommer, fruktar jag, att han menar, det rösträtts¬
frågan bör behandlas först och försvarsfrågan derefter. Jag tror
mig för öfrigt hafva hört i dag från märkesmän inom det liberala
lägret sådana uttalanden, som tyda på att man tänker sig en kom¬
bination mellan dessa båda frågor. Och ehuru det ej af någon med
tydliga ord uttalats, synes man vilja antaga principen: »ingen ny
härorganisation utan förändring i rösträtten».
Jag tror för min del icke, att en sådan nära kombination mellan
dessa frågor är lämplig, ty det kunde derigenom hända, att försvars¬
frågan blefve undanskjuten längre tid än som vore nyttigt för vår
politiska säkerhet. Det förundrar mig, att man vill förena dessa
frågor så nära, särskildt emedan personer, som stå utom Riksdagen,
kunde lätt få den uppfattningen, att man yrkade på denna kombina¬
tion endast för att begagna den såsom ett medel att söka få en ut¬
sträckt rösträtt till stånd. Jag säger icke, att man verkligen resonerar
på det sättet, men den föreställningen kunde lätt uppkomma hos
andra, och detta vore icke lämpligt för rösträttsfrågans lösning.
Jag är ingen absolut motståndare mot en rösträttsutsträckning,
men deraf följer icke, att jag vill se frågan om en sådan satt i
samband med hvilken annan fråga som helst.
Det kan invändas, att det skrifvelseförslag, som framlagts af
herr Hans Andersson m. fl. i deras reservation, icke innehåller^ någon¬
ting beträffande rösträtten. Detta är sant, men det är å andra
sidan min öfvertygelse, att, om detta skrifvelseförslag antages, röst¬
rättsfrågan kombineras med försvarsfrågan. De medlemmar af
kammaren, som äro starka ifrare för rösträttens utsträckning, komme
naturligtvis icke att rösta för detta förslag till skrifvelse, om de
icke antoge, att detsamma, komme att medföra just det, som de>
åsyftade; antoge de icke det, så skulle de nog hafva formulerat ett
särskildt yrkande, hvari frågan om rösträtten vore intagen.
Om uppskof sker med försvarsfrågans afgörande, blefve således
följden sannolikt den, att flera frågor kombinerades med densamma,
hvarigenom det lätt kunde uppstå en situation, som liknade den
Måndagen den 13 Maj, e m. 25 N:0 da.
efter kompromissen 1873, och uppskofvet kunde blifva mycket långt.
Jag vågar derför icke rösta för herr Hans Anderssons skrifvelse. ny m m
Det har påyrkats, att Sverige borde hafva en försvarsorganisa- (Forts),
tion, som vore specielt lämplig för vårt land; vi borde, menar man,
icke hafva en organisation, som endast är en imitering af andra
länders. Jag önskar mycket, att vi kunde förskaffa oss en sådan
organisation, men har ännu icke hört någon föreslå grunder för den¬
samma, ty på milissystemets införande kunde man väl knappast
yrka med förhoppning om framgång. Indelningsverket bär varit en
för oss egendomlig institution, och detta fylde under lång tid sin
uppgift. Men hvad var anledningen till uppkomsten af indelnings¬
verket? Jo det var ju en långvarig, under ständiga lång vunnen
erfarenhet om det bästa sättet att anskaffa de behöfliga trupperna.
En sådan erfarenhet ega vi icke från 1800-talet — och det är ju
för vårt land i sjelfva verket en stor lycka. Att finna en här¬
organisation, som är specielt lämplig för oss utan en sådan erfaren¬
het, är nog omöjligt.
I herr Hans Anderssons skrifvelseförslag yrkas på 8 månaders
öfningstid både för infanteriet och för specialvapnen. Han ifråga¬
sätter således icke längre tid för specialvapnen än för infanteriet.
Man kan då icke underlåta att jemföra hvad han yrkar för special¬
vapnen med den nuvarande organisationen af dessa vapen.
Vi hafva ett kavalleri på 50 sqvadroner, deraf 15 indelta och
35 värfvade, eller som skola blifva värfvade, så snart 1892 års
organisation hunnit blifva genomförd. Att det värfvade kavalleriet
är mycket godt, bör ej kunna förnekas. Likaså vet man, att vårt
fältartilleri är af mycket god beskaffenhet. Om man nu skulle bi¬
träda herr Hans Anderssons skrifvelse, kan jag icke förstå annat, än
att man skulle begära en sämre organisation af specialvapnen än den
vi för närvarande hafva. Det är visserligen sannt, att vid en organisa¬
tion af dessa vapen i enlighet med herr Hans Anderssons skrifvelse¬
förslag skulle det vid dem äfven finnas en del värfvade eller stam-
anstälde, hvilka efter afskedstagandet kunde användas i händelse af
krig. Men de värfvade och således äfven afskedade sådana, d. v. s.
f. d. stamanstälde, äro under den nuvarande organisationen af dessa
vapen långt flera. För öfrigt tror jag, att när man begär en här¬
organisation, baserad på 8 månaders öfning både för infanteriet och
specialvapnen, så är det mycket litet bjudet, då man tillika later
det åtföljas af vilkor. Vill man uppställa vilkor, sa måste man
äfven bjuda något mer betydande.
Jag skall nu be att få yttra några ord om min reservation.
Såsom af densamma framgår, bär jag icke kunnat gå med på Kongl.
Maj:ts förslag, och anledningarna dertill har jag angifvit. .lag anser,
att 10 månaders öfningstid för infanteriet är fullt tillräcklig; och
detta är icke en godtyckligt vald siffra, utan har jag försökt taga
reda på de förhållanden vid infanteriets öfningar, som möjliggöra
en tjenstgöringstid, som ej är längre.
En särskild anledning, hvarför 10 månaders öfningstid borde
föredragas framför 8 månaders, är den, att då de värnpligtige vid
N:o 33.
26
Måndagen den 13 Maj, e. m.
Angående infanteriet i senare fallet skulle börja sin tjenstgöring i januari
n^ nin^ manad, skulle de i det förra fallet rycka in i början af november
(Forts), året förut. Skulle det senare medföra någon skada för dem? Nej,
tvärtom, de, som hafva tjenst och lemna densamma den 24 oktober,
borde hafva mera nytta af att få börja sin tjenstgöring strax efteråt
än att gå måhända sysslolösa under november och december månader.
Jag kommer emellertid icke att yrka bifall till min reservation,
då det val icke finnes många, som vid första beslutet i denna kam¬
mare vilja omfatta min mening, och jag har då ingenting annat att
göra än att sluta mig till herr Hjehnéri m. fl. reservation. An-
märkningarne mot densamma äro gifna, men det är möjligt att,
genom _ antagandet nu af denna reservation, komma till ett beslut
redan i år, som, efter sammanjemkning af de begge kamrarnes olika
meningar, kunde blifva tillfredsställande.
Det är en särskild anmärkning, som jag vill framställa mot
detta förslag, liksom mot utskottets, nemligen beträffande repetitions-
öfningarne. Det har af herr statsrådet och chefen för landtförsvars¬
departementet blifvit i dag ganska bestämdt uttaladt — så vidt jag
fattade honom rätt — att repetitionsöfningarne icke skulle förläggas
till tiden före den 11 juli, utan till hösten. Jag förstår då icke,
hvarför det står i reservationen och utskottets förslag, att repeti¬
tionsöfningarne icke få ega rum under tiden från den 11 juli till
den 19 september.. I det af generalstaben uppgjorda förslaget till
ny härordning, hvilket ligger till grund både för Kong!. Maj:ts
proposition, utskottets förslag och reservationen, har det aldrig be¬
räknats annat, än att repetitionsöfningarne skulle förläggas till
hösten. Genom den nämnda bestämmelsen har man således endast
vunnit, att de icke komma att ega rum mellan sista veckan af
augusti månad och den 10 september.
Jag anser, att det för alla samhällsklasser vore nyttigt, om de
värnpligtige icke behöfde rycka in till tjenstgöring allt för ofta.
Om den första repetitionsöfningen förlädes så, att den komme att
utföras omedelbart efter rekrytskolans slut, d. v. s. under försom¬
maren, vore det en gång mindre som de värnpligtige behöfde infinna
sig till tjenstgöring. Äfven vore det till synnerlig förmån för jord¬
bruket, att repetitionsöfningarne, till hvilka tre klasser värnpligtige
skola inkallas, ej egde rum höstetid, då skörden inbergas.
För öfrigt tror jag icke, att dessa öfningar, om de börja efter
den 9 september och således fortgå ett stycke in i oktober, komme
att fortsättas länge på det sättet, ty om oktober månad under några
år blefve regnig och kall, såsom ofta sker, så uppstode det genast
ett rop i landet, att beväringen före illa, och att det icke vore
möjligt för densamma att under denna årstid ligga i bivacker m. m.,
hvarför nog tiden för dessa öfningars början snart flyttades tillbaka
till sista veckan af augusti för att afslutas före september månads
utgång.
Man säger från militärt håll, att det är omöjligt att anställa
dessa repetitionsöfningar under försommaren, d. v. s. under juni
månad. Det kan ju visserligen vara djerft af en enkel landtman
27
N:0 38.
Måndagen den 13 Maj, e, m.
att säga någonting emot militära auktoriteter. Men jag vågar likväl A£.9*™%
uttala, att påståendet, det repetitionsöfmngarnas förläggande till y m m_ 9
försommaren skulle blifva för dyrbart, emedan man då icke Ange (Forts.)
beträda enskild mark utan att ersätta egarne för skada, som för¬
orsakades, ej bör tillmätas för stor vigt, enär mycket stora ersätt¬
ningar för skada å enskild mark böstetid af trupper under fält-
öfningar ofta få utbetalas. Frågan är ju för öfrigt endast en penning¬
fråga. Om hvarje fördelning — vi behöfva dock icke beräkna den
sjette, ty den bör väl icke åstadkomma någon skada å odlad mark
i Norrland — om hvarje fördelning finge 20,000 kronor för att
ersätta de skador, som den förorsakat under öfningen, borde detta
vara tillräckligt. Hvad äro 100,000 kronor om året, då det gäller
en härorganisation, som krafvel- tiotal af millioner?
På grund af dessa skäl önskar jag få bestämdt uttryckt i 27 §,
att den första repetitionsöfningen skall ske i rad med rekrytskolan.
Riksdagen blir nog villig att derutöfver medgifva fälttjenstöfningar
under 8 ä 9 dagar efter den 15 september hvart tredje år, när det
är fråga om att arméfördelningar skola operera mot hvarandra.
Herr talman, med anledning af hvad jag anfört anhåller jag
att få yrka bifall till 27 § i värnpligtslagen, sådan den är författad
af reservanterna Hjelmérus in. fl., men med följande tillägg:
»Den första repetitionsöfningen vid fotfolksregementena, med
undantag af de för sjöfästningarne afsedda, skall ega rum i omedel¬
bar följd med den första tjenstgöringen (rekrytskolan), der ej Ko¬
nungen finner nödigt att för särskilda fall annorlunda förordna.»
Herr Nyländer: Herr grefve och talman, mine herrar! Det
torde väl knappast finnas någon, som vågar helt hängifva sig åt
den tanken, att åt vårt land don eviga freden skulle vara beskärd.
Främmande lystna blickar saknas nog icke, som följa våra åtgöran¬
den. Vi måste enligt min åsigt gifva akt på dessa och icke ett
ögonblick lemna dem ur sigte. Verlden har tyvärr visat sig vara
full af brännbara ämnen. Det blixtrar och ljungar än pa det ena,
än på det andra hållet, och vi veta icke, om och när den stunden
kan komma, då någon gnista blir kastad in på våra fredliga landa-
mären. Det är då af vigt, att vi hafva våra redskap i ordning,
det är af vigt, att vårt försvar är på tidsenligt sätt ordnadt. _ På
denna vigtiga omständighet har ju rikets uppmärksamhet nu blifvit
rigtad genom det vidtgående förslag till omändring åt vårt liärväsen,
som nu föreligger till afgörande.
Kärnan i hela detta förslag är helt visst den tjugusjunde para¬
grafen i värnpligtslagen, som nu blifvit föredragen och som handlar
om öfningstidens längd. Gifvet är, att då vi nu skola öfvergifva
vår gamla indelta stam, och då sålunda vår armé och vart försvar
skall till hufvudsaklig del bestå af och hvila på do värnpligtig©, —
gifvet är, säger jag, att denna öfningstid dä måste betydligt ut¬
sträckas. Härom äro ju ock meningarne ense. Men det är just
öfningstidens längd, hvarom meningarne äro delado. Efter noggrant
öfvervägande såväl af hvad som i Kongl. Maj:ts proposition anförts
N:o 33. 28 Måndagen den 13 Maj, e. m.
Angående, som ock af hvad af särskilda utskottet och under diskussionen fram-
ny hr"°rrftning hållits, har jag för min del kommit till den uppfattningen, att de
(Forts.) (1° Kong], Maj:t och utskottet föreslagna 365 dagarne ingalunda
äro för alla vapenslag fullt nödvändiga för att kunna bibringa den
värnpligtige en nöjaktig soldatutbildning. Jag har derför tillsammans
med ett par andra ledamöter af särskilda utskottet afgifvit en reserva¬
tion, i hvilken, såsom herrarne finna, vi föreslå öfningstidens begräns¬
ning till 240 dagar. Såsom skäl härför vågar jag åberopa och
hänvisa till hvad i denna reservation blifvit omnämndt, skäl, som för
öfrigt under diskussionen redan blifvit med styrka framhållna.
Dessa skäl sammanfalla äfven till hufvudsakliga delar med hvad
herr Andersson och hans fem medreservanter i sin reservation anfört
för denna öfningstid. Men att, såsom dessa ses reservanter och
äfven andra under diskussionen föreslagit, vi nu skulle ytterligare
skrifva till Kongl. Maj:t med begäran om framläggande af ett nytt.
härordningsförslag, kan jag för min del ingalunda finna behöflig!.
Det kraf på förslag om ändring i skatte- och krigslagstiftningen,.
som dessa reservanter anfört såsom hufvudsakligt skäl för uppskof
har ju utskottet redan velat tillmötesgå, då utskottet såväl med
bestämdhet uttalat sig härför som ock i två särskilda punkter längre
fram i detta betänkande hemstält, att Riksdagen skulle ingå till
Kongl. Maj:t med begäran om framläggande af förslag rörande dessa
båda frågor, och utskottet har tillika med bestämdhet angifvit de
grunder, hvarpå särskildt krigslagstiftningen skulle omarbetas. Jag;
är ock förvissad om att kamrarne komma att bifalla hvad utskottet
i dessa hänseenden hemstält, och då vi nu tillika på förmiddagen
från statsrådsbänken förnummit, att Kongl. Maj:ts regering ämnar
med välvilja upptaga dessa spörsmål, kan jag för min del icke finna,
annat, än att de två hufvudskål, som dessa sex reservanter anfört
för uppskof, icke äro synnerligt tungt vägande. De sex reservan¬
terna hafva icke heller, enligt mitt förmenande, anfört några andra
giltiga skäl för den ifrågasatta skrifvelsen till Kongl. Maj:t; och
jag kan då icke förstå, hvarför man skulle till en oviss framtid upp¬
skjuta afgörandet af den vigtiga frågan om ordnandet på ett tids¬
enligt sätt af vårt försvar, allra helst som man ju nu mera är ense
derom, rörande försvaret, att det icke är rigtigt bra som det är.
Må vi derför, mina herrar, redan nu fatta beslut i denna fråga och
derigenom visa, att i Sveriges land bor ett fritt, sjelfständigt och
handlingskraftigt folk, som vill och som kan försvara sitt land.
Det är derför, herr talman, som jag vågar hemställa, att kamma¬
ren måtte bifalla den af herrar Hjelmérus, Lindblad och mig vid
denna paragraf afgifna reservation.
Med herr Rylander förenade sig herrar Mallmin, Björkman
och Johanson i Valared.
Herr Seg er da hl: Herr talman, mine herrar! Sedan kamma¬
rens ledamöter nu under loppet af några månader haft tillfälle att
studera och med hvarandra diskutera denna fråga, kan man ju
taga för gifvet, att en hvar hade fattat sitt beslut redan innan
29
N:o 33.
Måndagen den 13 Maj, e. m.
dagens förhandlingar började, och att den diskussion, som nu föres, Angående
icke, oaktadt man här fått höra några utmärkta anföranden, kom- ny härordnin9
mer att rubba någons mening. Demia diskussion föres val snarare (Forte)
af den anledning, att en hvar vill för samtid och framtid uttala sin
mening och angifva de hufvudsakliga skälen för sitt votum i denna
landets lifsfråga. Så tänker åtminstone jag, och jag ämnar handla
derefter, då jag nu går att i korthet angifva min mening.
Jag hör till dem, som äro öfvertygade om nödvändigheten af
en snar och genomgripande förändring af landets försvars väsen. Men
jag hör också till dem, som i allra främsta rummet sätta, att någon
förändring göres snart. Brister i ändamålsenligheten af en ny organisa¬
tion kunna afhjelpas sedermera. Försummelse af tid kan medföra
obotlig skada. Huru snart faran kan komma öfver oss, kan ingen
menniska i vårt land med visshet säga. Hvar och en dömer efter
de tecken han iakttagit. För mig hafva dessa tecken, hemtade från
fjerran och när, gifvit till resultat, att, om Riksdagen nu fattar ett
afgörande beslut i försvarsfrågan, detta icke sker en dag för tidigt,
Det är genom rustningar, som faran skall hållas aflägsnad.
Naturligtvis är det förhållandena i landet på andra sidan
Bottenhafvet, som mägtigt bidragit att skapa min mening i detta
afseende. Af hvad der på senare åren tilldragit sig har jag fått den
uppfattning, att faran närmar sig vårt land. Om den skall kunna
mötas, beror kanhända på, om denna Riksdag fattar ett afgörande
beslut i försvarsfrågan. Derför kan jag icke, herr talman, vara med
om något uppskof.
Hvartill skulle för öfrigt ett uppskof tjena? Jo, säger man
inom den meningsgrupp, jag eljest inom Riksdagen tillhör, det skulle
underlätta genomförandet af behöfliga reformer. Den förnämsta af
dessa reformer är utvidgningen af den politiska rösträtten. Men på
detta område kan ju ändå icke något definitivt ernås förrän allra
tidigast 1903, och ett uppskof på två år i försvarsfrågan är alldeles
för långt tilltaget. Af dessa två frågor, försvarsfrågan och röst¬
rättsfrågan, är dock försvarsfrågan det principala; ty om vi hade
rösträtt aldrig så mycket, tjenare den oss ändock till intet, om vi
icke kunde värna vårt land. Jag kan derför icke vara med om
någon sammankoppling af dessa frågor, huru genomönskligt jag än
anser det varit, att ett förslag till rösträttens utvidgande både vid
denna riksdag förelegat. Jag är för min del så optimistisk, att
jag tror, att det råtta skall segra här i verlden, och en utsträck¬
ning af rösträtten anser jag endast vara en gärd af rättvisa. Ökade
pligter måste föra med sig ökade rättigheter.
De bada andra reformkrafven, om ändringar i skatte- och krigs-
lagstiftningen, äro nu enligt min tanke på så god väg att nöjaktigt
lösas, att något uppskof för deras skull ej behöfves. Jag vågar tro
detta, oaktadt jag till min ledsnad iakttagit, att de båda i tjenst
varande militärerna, öfverstarne Björlin och Bildt, som tillhöra för¬
svarsutskottet, icke deltagit i den slutliga behandlingen inom ut¬
skottet af de ärenden, som beröra krigslagstiftningen, och man såle¬
des saknar något uttalande från militärt håll, i hvad mån militärerna
N:o 33.
30
Måndagen den 13 Maj, e. m.
Angående sjelfva kunna vara villiga att medverka vid reformeringen af krigs-
ny härdning ]agarIia.
(Forte.) Hvad sj elfva kärnpunkten i det föreliggande förslaget eller
öfningstidens längd beträffar, så kan jag icke annat än böja mig
för hvad de fleste af de ansvarige sakkunnige på detta område säga.
Sjelf tilltror jag mig icke att bedöma, huru lång tid det erfordras
för att bibringa den värnpligtige alla de färdigheter, som under olika
förhållanden kunna vara erforderliga för en god soldat, och att nöta
in dessa färdigheter, så att de sitta qvar under alla de år, tjenst-
göringsskyldigheten varar. Men då jag af erfarenhet från andra
områden vet, att i de allra flesta fall den, som är bäst tränad, af-
går med seger, och då jag tillika vet, att militärerna i de länder,
med hvilka vi kunde komma i fiendskap, öfvas vida längre tid än
nu är af Kongl. Maj:t föreslaget, så måste jag ansluta mig till
Kongl. Maj:ts förslag i denna punkt. Dock må jag bekänna, att
jag hyst och ännu fortfarande hyser tvekan, huruvida det verkligen
kan vara nödvändigt att hafva en lika lång öfningstid för värnplig¬
tige af alla vapenslag.
Ehuru jag kan förstå, att det från militärt håll kan anses vara
betänkligt, att en sådan inskränkning göres i fråga om öfningstidens
förläggning, som utskottet i anledning af herr Mallmins med Heros
motion föreslagit, förmodar jag dock, efter det uttalande herr stats¬
rådet och chefen för landtförsvarsdepartementet hade på förmiddagen,
att denna sak skall låta ordna sig, synnerligast om Kongl. Maj:t
eger att för hvarje särskildt fall annorlunda förordna, såsom ju ut¬
skottet föreslagit.
Jag anhåller för min del, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag i den föredragna punkten.
Herr Höjer: Herr grefve och talman! Mine herrar! Sedan
jag på förmiddagen hade det nöjet att instämma med min ärade
kollega här på höger hand, hade det varit min afsigt att få sitta i
lugn i min stol på parketten och höra det retoriska tornérspelet i
Andra Kammaren, der aktörer skulle komma att uppträda med större
förmåga att ledigt röra sig än jag.
På förekommen anledning har jag emellertid mot min vilja
nödsakats att begära ordet för några ögonblick för att till kammarens
protokoll endast med några få ord få antecknadt, att jag, likasom
många med mig, kommer att ansluta mig till den uppskofspolitik,
mot hvilken friherre Ericson anmodade Andra Kammaren att så
mangrant som möjligt göra front, och jag skall tillika be att få i
korthet angifva de skål, som förmått mig att i denna vigtiga fråga
sluta mig till getterna, då det stått mig fritt att ställa mig bland
de rättrogna, der jag tillika skulle hafva fått nöjet att råka mina
vänner herrar Zetterstrand och Ernst Carlson.
De skäl, jag har att ansluta mig till uppskofspolitiken, äro
hufvudsakligen tre. Jag vill uppskof icke på obestämd tid, utan på
kortast möjliga tid, då jag såsom varande optimist tror, att den
slutliga organisationen af vårt försvar i allt fall skall kunna genom-
31
N;o 33.
Måndagen den 13 Maj, e. m.
föras vid den tidpunkt, Kongl. Maj:t från början afsett. Jag har Angående
anslutit mig till uppskofspolitiken just på grund af försvarsfrågans mj hcir0Tdnin9
utomordentliga betydelse och omfattning. Den är i mina ögon, lika- (Forts)
som i herrarnes, landets vitalfråga, en fråga, som omöjligen kan
falla, förrän den blifvit löst till fäderneslandets båtnad; men denna
försvarsfråga har icke, såvidt jag begriper den, det relativt inskränkta
omfång, som regeringen behagat gifva henne. Regeringen har fattat
henne endast såsom en militärisk fråga och såsom en finansiel och
har derför åtnöjt sig med att framlägga ett — jag är derom fullt
öfvertygad — ytterst omsorgsfullt utarbetadt liärordningsförslag och
på samma gång meddelat Riksdagen och landet en briljant framtids¬
bild i den högre finansen. Men försvarsfrågan är större än så;
den är icke blott en militärisk och finansiel, utan äfven en politisk
och social fråga, och just derför att hon har denna kolossala om¬
fattning, tror jag, att det vore lämpligt, att man lemnade vårt folk
en något längre tid, än som hitintills stått det till buds, för att söka
genomtränga Kongl. Maj:ts förslag till hela dess innehåll, samt fatta
försvarsfrågan i hela hennes innebörd, och, sedan detta skett, läte
valmännen gå till valurnorna och utse sina representanter på grund¬
valen af försvarsfrågan allena. Detta har för mig varit en hufvud-
anledning att intaga den ståndpunkt, på hvilken jag nu står.
Den andra anledningen har varit den, att för mig, likasom i
allmänhet för personer af liberal uppfattning, det synts nödvändigt,
att andra reformer, som enligt många frisinnade personers uppfatt¬
ning med den nya försvarsorganisationen ega samband, samtidigt
genomföras eller åtminstone i sina grundprinciper af statsmagterna
accepteras. Det senare — så långt vill jag gifva med mig — bör
vara fallet med rösträttsreformen; det förra bör ske med skatte¬
reformen och revisionen af den militära lagstiftningen och rättskip¬
ningen.
Nu kunna herrarne ställa den frågan till mig, om det icke är
nog med det uttalande, som fått sin plats i utskottets betänkande
rörande skattereformen å ena sidan och den militära lagstiftningen
och rättskipningen å den andra. Jag håller visserligen utskottet
räkning för dess utlåtande i dessa båda punkter, men jag har varit
riksdagsman för länge — det må jag upprigtigt bekänna — för att
taga blotta principutlåtanden såsom kontant valuta; jag tror icke
på vackra löften, jag vill gerna hafva kontant betalning. Jag på¬
minner mig i detta afseende ett finansielt utlåtande af det särskilda
utskottet den IG november 1892 och en på detta utlåtande baserad
riksdagsskrifvelse af den 27 november samma år, två aktstycken
från den minnesvärda urtima Riksdagens dagar. Detta utlåtande
och denna riksdagsskrifvelse med de löften de innehöllo voro tre år
derefter icke mera värda än det papper, på hvilka de voro skrifna
eller tryckta.
Jag har äfven ett tredje skäl, hvarför jag efter ett moget
öfvervägande trott mig i försvarsfrågan böra intaga en afvaktande
ställning. Jag anser, att man bör bereda Kongl. Maj:t tillfälle att
justera sitt vid denna riksdag framlagda organisationsförslag. Jag
N:o 33. 32 Måndagen den 13 Maj, e. m.
Angående ber att få förklara mig. — Jag vet, att många af mina riksdags-
ny härordning bamrater och andra lefva i den tron, att vår regering i försvars-
(Forts) frågan vid denna riksdag sagt, om icke ett ord, som står ^till evig
tid, så åtminstone ett sådant, som gäller en lång följd af år. Nej,
mine herrar, det är icke så; det förslag, som regeringen framlagt
för denna Riksdag, är endast en etapp på vägen, icke slutmålet.
Huru många år tron I, mine herrar, att det dröjer, till dess rege¬
ringen framkommer med ett nytt förslag, hvari regeringen erkänner
olämpligheten af att gifva samma öfningstid åt infanteriet och special¬
vapnen, för att icke nu tala om den genomgripande förändring, som
en gång blir nödvändig, då vi måste öfvergå från det blandnings-
system af värnpligtige och värfvad stam, som vi nu skulle acceptera,
och till det rena värnpligtssystem, som är det enda slutgiltiga. _ Det
blir nödvändigt att utsträcka öfningstiden öfver ett år äfven i det
fall, att den nuvarande utbildningsmetoden skall bibehållas, en ut¬
bildningsmetod, som fordrar icke först och främst att kunna marschera
eller skjuta väl, utan den krigslydnad och disciplin, hvilken på
generalstabshåll fattas icke såsom »den medvetna pligtkänslan» utan
såsom »den egna personens fullständiga uppgående i förmannens vilja
och tjenstens föreskrifter». Denna utbildningsmetod förskrifver sig
icke från Preussen; den har äldre anor och går tillbaka till 1500-
talet, då den i sina vigtigaste detaljer tillämpades af en bland verlds-
historiens mest remarkabla män, Ignats Lojola, jesuiterordens stiftare.
Han är en bland de största organisatörer, som verlden haft. Han
var som bekant stiftare af jesuiterorden, detta samfund af andens
stridsmän, som stälde sig i påfvemagtens tjenst och kämpade för
den sanna tron; han gaf äfven pedagogiska råd, huru man skulle
uppfostra ordens unga adepter, på det att de skulle blifva ett lydigt
verktyg för den öfverordnades vilja. Medlet var »drillen» och dres¬
syren icke under ett, men under många år, till dess novisen var
vorden ett »lignum atque cadaver», ett böjligt ro, ett blindt redskap
i sina förmäns hand.
Det är detta system och icke något annat, som man nu, natur¬
ligtvis med vissa modifikationer, tillämpar vid träningen och dressyren
af soldaterna i de stora militärstaterna. Men icke kan väl någon
af herrarne tro, att dessa stater, om de blott komma till målet,
fråga mycket efter, om utbildningsmetoden krafvel' två eller tre eller
— som fallet är med vår östra granne — fem år? Näppeligen kan
man heller tro det vara möjligt, att vår krigsstyrelse skall i längden
nöja sig med att »drilla» våra soldater endast ett år, när den vet,
att vi löpa fara att kanske i morgon komma i strid med en stor-
magt, der dressyren räcker uti fem. Nej, antingen komma vi att
förändra utbildningsmetoden, och då kan det vara tillräckligt med en
öfningstid af ett år eller till och med med mindre, eller också komma
vi att bibehålla det gamla utbildningssättet; men om vi det gorå,
kunna vi icke vara nöjda med ett års öfningstid, utan i så fall måste
nog regeringen begära öfningstidens utsträckning ända till två ar.
En ärad ledamot af denna kammare slutade sitt anförande på
förmiddagen med att utbringa ett »Gud bevare fäderneslandet». Jag
Måndagen den 13 Maj, e. m. 33 N:0 33.
i Jer att få instämma med denne talare, men jag vill äfven bedja Gud Angående
bevara vårt fädernesland från ett allt för långt drifvet tillämpande ny harordmn9
af ett militäriskt utbildningssystem, der medborgaren skjutes åt sidan (Forts.)
och medborgaresinnet hindras i sin utveckling och der man fram¬
bringar endast den mer eller mindre väl dresserade soldaten. Det
är med ett sådant utbildningssystem, som man, derest det drifves
till sin spets, hemfaller åt militarismen och den militära kastandan,
hvilken är det afskyvärdaste af allt.
Herr Lindgren i Oskarshamn: Det råder väl numera föga eller
ingen meningsskiljaktighet derom, att vårt försvar bör omorganiseras
och förbättras och att det enda sättet att nå detta mål är att ändra
systemet och öfvergå till allmän värnpligt. Men dermed är också
enigheten i det stora hela slut, och olika åsigter göra sig sedan
gällande i mångt och mycket. Många yrka på, att frågan icke
positivt afgöres vid denna riksdag, utan att en utredning först skall
verkställas rörande åtskilliga förhållanden, särskildt sådana, som ha
samband med den ekonomiska sidan af frågan, och de önska att
först få till stånd vissa reformer, som stå i gemenskap med vår
härordning, såsom omorganisation af vårt militära rättsväsende och
mycket annat. Jag medgifver villigt, att frågans stora vigt och
djupt ingripande betydelse fordrar försigtighet och betänksamhet,
och att de stora och dryga kostnader och tunga bördor, som äro
förknippade med ett sådant förslag som detta, måste väga synnerligen
tungt och hafva ett stort inflytande, när det gäller att fatta beslut
i frågan, men jag hyser likväl den uppfattningen, att då nu vår
försvarsfråga i sin helhet å nyo blifvit bragd å bane, bör man försöka
att, såvidt det är möjligt, lösa den vid denna riksdag. Jag tror
mig nemligen hafva funnit, att om stora frågor, äfven rörande vårt
försvar, en gång blifvit uppskjutna, hafva de en viss benägenhet att
än ytterligare skjutas upp och sättas å sido, innan ett lyckligt
resultat kan uppnås, och dessutom fordrar ju det fullständiga genom¬
förandet af ett förslag sådant som det nu förevarande många år,
och då är det val skäl uti, att vi hellre först än sist, för att icke
säga allt för sent, söka att föra vårt försvarsväsendes utveckling i
den riktning, i hvilken vi önska, att den skall gå,
Finansdepartementet liksom utskottet har visat, att landet eger
bärkraft för de bördor, som man nu vill pålägga, och den betungande
uppoffring, som hvarje värnpligtig måste underkasta sig för full¬
görandet af sin värnpligt, den uppfatta och beakta vi alla, men den
är ju nödvändig för fosterlandet, och jag för min del är öfvertygad,
att denna värnpligtstid kan få, och jag hoppas, att den också skall
få, ett välgörande inflytande på de värnpligtiges utveckling i såväl
kroppsligt som andligt hänseende.
De önskemål, som blifvit framstälda af dem, hvilka anse, att
ett uppskof med frågans lösning vore det bästa, omfatta ju både
den ekonomiska sidan af frågan, såsom bördornas rättvisare fördel¬
ning, och den politiska sidan. För dessa önskemåls vinnande intres¬
serar jag mig lika lifligt som någon annan, men jag är öfvertygad
Andra Kammarens Prål 1001. N:o 33. 3
N:o 33. 34 Måndagen den 13 Maj, e. m.
Angående 0m, att dessa frågor kunna lösas äfven efter försvarets ordnande
■ny harordmng utan atp på grund deraf eller derigenom några särskilda svårigheter
(Forb.) skola uppstå.
Jag har velat anföra dessa ord för att gifva till känna min
ståndpunkt i frågan, och af hvad jag anfört framgår, att jag kommer
att sluta mig till dem, som önska ett positivt resultat redan vid
denna riksdag. Jag yrkar för den skull bifall till den af herrar
Hjelmérus, Nyländer och Lindblad afgifna reservationen.
Herr Andersson i Vestra Nöbbelöf: Herr talman, mina herrar!
Då Kongl. Maj:t vid denna riksdags början framlade sin proposition
om ordnande af vårt försvar, var jag för min del af den bestämda
öfvertygelsen att så långt, som jag ansåg landets bärkraft räcka till,
vara med om en lösning af den för oss så vigtiga frågan. Jag
stälde mig då också inom utskottet på den ståndpunkten, att vi
borde taga ett förslag, som omfattade åtta månaders öfning för de
värnpligtige, men då inträffade det, att just dessa tre reservanter,
som nu vilja hafva ett dylikt förslag med en öfningstid af åtta
månader, framkommo med ett helt annat yrkande. När emellertid
det slutliga afgörandet af frågan så sent på riksdagen, som nu varit
fallet, förekom inom utskottet, vågade jag för min del icke gå in
på, att så väsentliga förändringar, som nu ifrågasatts, skulle göras i
det kongl. förslaget.
Jag och mina medreservanter hafva här blifvit klandrade för,
att vi icke gjort någon åtskilnad i fråga om de olika vapenslagens
öfningstid, men, mina herrar, de talare, som klandrat oss för denna
sak, hafva sjelfva genom att yrka bifall till herr Hjelmérus’ m. fl.
reservation gjort sig skyldiga till just detsamma, som de nu klandra
oss för, ty herr Hjelmérus och hans medreservanter hafva icke heller
de föreslagit olika öfningstid för de olika vapenslagen. Jag och de,
som förenat sig med mig, hafva, som sagdt, så sent på riksdagen
som nu icke kunnat gå med på en förändring af det kongl. härord-
ningsföi’slaget, hvilken skulle i så väsentlig mån förändra detsamma,
då så kort tid af riksdagen återstod, att det enligt vår mening ej
var möjligt få en utredning till stånd, på hvilken man med någon
tillförsigt skulle kunna bygga ett förslag, utan vi ha varit nödgade
att endast föreslå, att Riksdagen ville skrifva till Kongl. Maj:t med
begäran om framläggande för nästkommande Riksdag af ett nytt
härordningsförslag, gående ut på en öfningstid af åtta månader.
Här har talats mycket om faran af att uppskjuta med denna
frågas lösning till en kommande riksdag, denna riksdag må nu komma
i höst eller nästa år eller när helst regeringen vill framlägga ett
nytt förslag, och man har fått den uppfattningen af hvad som här
yttrats af de talare, hvilka framhållit denna fara, att vi icke hade
något försvar alls, utan stode alldeles skyddslösa. Men vi böra likväl
erinra oss, att det icke är så synnerligen länge sedan vi antogo en
ny härordning, och denna har väl i alla fall ganska betydligt stärkt
vårt försvar; vi hafva ju en här på mellan 60 å 70 tusen man,
bestående dels af indelt manskap och dels af värfvade stamanstälde
Måndagen den 13 Maj, e. m. 35 N:0 33.
och f. d. stamanstälde, som kunna inkallas vid mobilisering, och alla Angående
dessa hafva fått minst 2 å 3 års öfning; dessutom erhålla våra ny h<"or^mnrJ
värnpligtig^ numera 90 dagars öfning. Vi stå således icke alldeles (Forts!)
så skyddslösa, som man här har velat göra gällande.
Det kan icke annat än förefalla litet märkvärdigt att få höra
sådana ord, som vi i dag hörde af en talare på norrköpingsbänken
— ett målande i det blå, som det kallades för af en annan talare —
åtminstone föreföll det mig ganska besynnerligt, att han slutade med
att yrka bifall till ett förslag, som allenast omfattade åtta månader;
vi väntade alla, att han skulle sluta med att klandra Kongl. Maj:t,
för att Kongl. Maj.-t icke gått långt nog, och så stannade han vid
att finna förslaget om åtta månader tillfredsställande, och det kan,
som sagdt, icke annat än förvåna mig. Men jag kan knappast för¬
stå, hvad det skall tjena till att yrka bifall till ett förslag, som går
ut på åtta månader, när det uttryckligen blifvit sagdt från stats-
rådsbänken af herr statsministern och af herr statsrådet och chefen
för landtförsvarsdepartementet, att regeringen icke kan acceptera
ett sådant förslag.
Herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet, ytt¬
rade något, som jag icke rigtigt förstod, kanske derför att jag möj¬
ligen missuppfattade honom. Han sade nemligen att man förr hade
den åsigten, att infanteriet icke behöfde så lång öfningstid som kaval¬
leriet, fältartilleriet och ingeniörtruppema m. fl., men att man numera
ansåg, att infanteriet på grund af de ändrade taktiska förhållandena
behöfde lika lång öfningstid som de nämnda specialvapnen, det vore
nemligen nu så, att infanteriet utförde striden i spridd ordning, och
derför måste hvarje man vid detsamma veta hvad han skall göra.
Men detta öfverensstämmer ju icke med hvad Kongl. Maj:t sjelf
säger i propositionen, ty der står alldeles tydligt, att det erfordras
längre öfning för kavalleriet och för de med dem likstälda special¬
vapnen än för infanteriet. Då man emellertid icke kan införa någon
sådan olika lång öfningstid, har man tillgripit den utvägen att hafva
en stor styrka volontärer.
Vidare yttrade herr statsrådet, att i fall riksdagen skulle antaga
ett förslag, som omfattade åtta månaders öfningstid, vore det all¬
deles nödvändigt, att man bibehölle hälften af den indelta stammen.
Jag kan emellertid icke inse, att detta skulle blifva nödvändigt.
De nuvarande indelta soldaterna hafva ju, på ett par undantag när,
att genomgå en rekrytskola på 100 dagar första året, under andra
året skola de deltaga i ett regementsmöte på 22 dagar samt derefter
ytterligare genomgå en rekrytskola på 50 dagar och en förberedande
korporalskola på 50 dagar, alltså sammanlagdt en öfningstid af 222
dagar, således 18 dagars mindre öfning, än hvad vi i vår reservation
föreslagit för alla värnpligtige. Jag kan sålunda ej förstå, hvarför
en del af indelningsverket skulle bibehållas, då enligt min mening
de värnpligtige skulle med den föreslagna utbildningen blifva bättre
fältsoldater än dessa indclte 40 å 50 års gamla män.
Jag tror derför, att det icke skulle skada, om regeringen nu
lemnadc oss ett års uppskof med denna frågas lösning, så att vi
N:0 33. 36 Måndagen den 13 Maj, e. m.
Angående finge tid att ytterligare sätta oss in i frågan. Man kan ju äfven
ny härordning tänka sig den lösningen, att specialvapnen få en längre utbildningstid
(Forts ') än infanteriet, huru mycket längre kan jag icke nu säga, men hvad
1 ' infanteriet beträffar, är jag för min del öfvertygad derom, att åtta
månader äro tillräckliga för detsammas utbildning.
En talare här har påpekat, att man i artiklar, som stått att
läsa i åtskilliga tidningar och tidskrifter, framhållit det nu före¬
liggande förslagets brister, men att det icke har stått några namn
under dessa artiklar, hvadan det var ovisst, om de voro af fackmän.
Ja, det förvånar mig icke alls, ty jag har hört många officerare,
som mycket skarpt kritiserat förslaget, men de hafva alla slutat
med att säga: Tala för all del inte om, att jag nu har sagt detta!
Sålunda är det ganska förklarligt, att man icke ser några namn
under dessa offentliga uttalanden, de veta ju, att det är hvarken
lämpligt eller passande för en underordnad att kritisera offentligt
ett sådant förslag som detta, hvilket skall drifvas igenom på det
ena eller andra sättet.
General Ericson sade, att jag varit konseqvent i denna fråga, !
det att jag aldrig velat vara med om hvad Kongl. Maj:t föreslagit
i fråga om härväsendet. Ja, jag skulle kunna säga detsamma om
general Ericson, nemligen att han också alltid varit konseqvent i
denna fråga, ty han har ju ständigt röstat för allt det, Kongl. Maj:t
härvidlag begärt, och således kunna vi taga hvarandra i hand och
anse, att vi varit lika goda båda två. Men jag vill dock säga det,
att jag för min del icke alltid varit så konseqvent, ty jag har många
gånger varit med om att biträda mycket långt gående förslag i
denna väg, äfven om jag icke kunnat gå med på allt det, som här
blifvit föreslaget. Jag var ganska gynsaint stämd mot det förslag,
som 1883 förelåg i fråga om stärkandet af vårt iands försvar, och
hvad förslaget af år 1892 angår, så undrar jag verkligen, hvem det
var, som hade rätt, jag eller de herrar, som drefvo igenom det¬
samma; jag tror verkligen, att det ligger tillräckligt vittnesbörd
för, att det förslaget var dåligt, i den omständigheten, att det icke
har kunnat ega bestånd i mer än nio år; och i befästningskomitén,
der general Ericson icke var med och icke heller, som det förefaller,
läst reservationerna vid komitébetänkandet, var jag i hufvudsak af
samma mening som komitén, så när som i fråga om det stora för¬
slaget om Bodens befästande, hvilket jag icke kunde gå med på, då
jag ansåg, att man icke dervidlag borde hafva för brådt i början,
utan att man gjorde bäst i att gå sakta i början och sedan fortsätta
undan för undan. Jag får sålunda upprigtigt säga det, att jag icke
skäms för hvad jag åtgjort i fråga om vårt försvar.
Jag och mina medreservanter hafva äfven klandrats för, att vi
nu vilja ha ett uppskof, med frågans lösning till nästa år. Jag kan
emellertid icke förstå, hvad det skulle ligga för fara i ett sådant ■_
uppskof, ty jag är öfvertygad derom, att äfven om vi uppskjuta'
förslagets antagande till nästa år, kan likväl dess genomförande sedan
så forceras, att vi om 12 år stå på alldeles samma punkt, som vi
då skulle intaga, om vi bifölle förslaget redan i år.
Måndagen den 13 Maj, e. m. 37 N:o 33.
Jag vågar storligen betvifla, att landets bärkraft i ekonomiskt Angående
afseende är så stor, att man med jemnmod kan pålägga landet de ny harordnin9
tunga bördor, som blifva en följd af Kongl. Maj :ts förslag. Deremot (Forte.)
kunna vi möjligen bära de bördor, som detta förslag om åtta må¬
nader pålägger. Men jag önskar dock, att vårt skatteväsen i så
fall ordnas på ett bättre sätt, ty jag anser det icke vara rätt, att
de erforderliga medlen uttagas på den indirekta beskattningens väg;
det går icke an i längden, mina herrar, att på samma gång som
man af de små i samhället fordrar stora personliga uppoffringar
äfven pålägga dem större kontanta utgifter. Det är här fråga om
uttagande i direkta skatter af 10,OCH),000 kronor, och denna summa
är ju icke så stor i förhållande till hela vår budget, men dessa
skatter drabba dock relativt hårdare de små inkomsthafvarne än
de större; visserligen få ju alla sina skatter fördubblade, men det
är dock mera känbart för en person, som nu betalar t. ex. 10
kronor i skatt, att utgifva dubbla denna summa, än det är för en
person! med 20 å 30,000 kronors inkomst att undvara en summa,
som är dubbelt så stor som hans nuvarande skatt.
Utskottet har nu föreslagit, att Riksdagen måtte aflåta skrif-
velser till Kongl. Maj:t angående skattefrågan och krigslagstiftnin-
gen, och Jag tror, att dessa skrifvelse!- äfven blifva antagna af Riks¬
dagens båda kamrar, ty Första Kammaren är nog icke så noga med
hvilka löften den ger härvidlag, om blott Andra Kammaren antager
det nu. framlagda härordningsförslaget; men om dessa löften verk¬
ligen blifva infriade, torde nog vara osäkert, åtminstone har erfaren¬
heten lärt mig, att man först måste se svart på hvitt, imian man
vågar tro några sådana löften. Det intima samband, som jag anser
råda mellan sjelfva försvarsfrågan och den ekonomiska sidan af den¬
samma, skattefrågan, gör, att jag icke kan vara med på, att dessa
frågor skiljas åt, utan ovilkorligen måste hålla på, att de lösas
samtidigt.
Hvad krigslagstiftningsfrågan ytterligare beträffar, har ju, som
bekant, en komité blifvit tillsatt i och för revision af krigslagarne,
och jag förmodar, att denna komité skall gorå sitt bästa samt att
Riksdagen sodan ser till hvad som bör göras i det hänseendet, och
att Riksdagen låter denna lagstiftning blifva sådan, att icke per¬
soner, såsom nu är fallet, kunna häktas utan dom och ransakning;
reformarbetet bör med ett ord gå ut derpå, att man med tillfreds¬
ställande lagar skyddar dem, som nu icke taga tjenst för att som
förr bilda en.yrkeshär, utan som tagas ut för att i åratal tvingas in
i krigstjenst. Äfven denna fråga bör lösas samtidigt med sjelfva
försvarsfrågan.
Hvad återigen rösträttsfrågan beträffar, så har jag icke satt i
fråga, att den skulle lösas samtidigt med försvarsfrågan. Om ett
förslag om utvidgning af värnpligton kommer att träda i kraft, blir
antagligen krafvel på en lösning af rösträttsfrågan så oeftergiflig!,
att den frågan kommer att lösas af sig sjelf. Det tydligaste be¬
viset derpå är viil, mina herrar, det, att personer, som förut uttalat
sig mot afl utsträckning af rösträtten, såsom herrar Sandwall, Åkesson,
38
Måndagen den 13 Maj, e. m.
N:o 33.
Angående Trapp m. fl. här i dag instämt med en talare pa östgötabänken,
ny härordning pvjiken förklarat, att han på det ifrigaste önskade en lösning af
", rösträttsfrågan. Jag tror således, att vi icke behöfva vara rädda
för, att icke rösträttsfrågan skall lösas, sedan den nu fått sådana
förkämnar.
Mina herrar! Jag vill icke längre uppehålla kammarens tid, da
det ju här är flera, som vilja yttra sig i frågan, men jag vill i alla
fall hafva det sagdt, att jag icke kan inse annat, än att försvars¬
frågan skall vinna på ett uppskof och att jag tror, att det för vårt
försvar skulle vara sämre, om ett förslag rörande detsamma toges
förhastadt och utan att hafva fått den förberedande granskning,
som det verkligen tarfvar och den vigtiga frågan oundgängligen
kräfver, än om frågan uppskjutes och regeringen beredes tillfälle
att egna densamma en grundlig, förberedande behandling, med hänsyn
då tagen äfven till de synpunkter, som jag nu framhållit,
Herr talman, jag ber att få yrka bifall till den af mig m. fl.
afgifna reservationen.
Häruti instämde herrar Anderson i Hasselbol, Jönsson i Färe-
köp, Persson i Borrby och Emthén.
Grefve Hamilton: Herr talman, mina herrar! Jag måste, då
ingen annan talare ännu har gjort det, börja med att protestera
mot ett här fäldt yttrande, och jag gör det äfven med risk, att
någon möjligen skulle anse, att jag vill mot mina kamrater upp¬
träda som mentor. o .. .
Här yttrades för en stund sedan af en ärad talare pa örebro-
bänken bland annat märkligt äfven det, att han medgaf, att det
funnes lysande undantag, der vårt armébefäl icke utöfvade öfver¬
sitteri mot manskapet, men, sade han, det vore dock endast undan¬
tag. Jag anser icke, att ett sådant yttrande här kan få passera
oanmärkt. Jag undrar, hvad den ärade talaren sKuile såga, om jag
med erinran om de yttringar af råhet, kitslighet och öfvermod, som
stundom förekomma hos allmogens söner, t. ex. när de samlas för
att rycka in till beväringsöfningarna eller andra tillfällen, skulle
fälla en förkastelsedom öfver landets hela ungdom och säga, att det
visserligen funnes undantag, då icke råhet, kitslighet och öfvermod
var för denna ungdom utmärkande, men att det i alla fall endast
vore undantag, jag tror, att han då skulle säga till mig, att detta
vore ett osannfärdigt och otillständigt yttrande, och jag tror, att
han deri skulle hafva alldeles rätt.
Min värderade vän, som sist hade ordet, yttrade något, som jag
nästan hade väntat mig att få höra från det hållet. Han sade, att
han hyste stora tvifvelsmål om, huruvida landet verkligen skulle kunna
bära de ekonomiska bördor, som skulle blifva en följd af Kongl.
Maj:ts förslag, medan han deremot trodde, att vi skulle kunna bära de
bördor, som skulle följa af antagandet af ett förslag, som omfattade
en öfningstid af åtta manader. Detta hans uttalande, att landet
lugnt kan bära kostnaderna för det förslag, som han tänkt sig i
39
Måndagen den 13 Maj, e. m.
N:o 33.
framtiden blifva det gällande, är emellertid för mig det bästa be- Angående
viset för, att här icke föreligger någon fara för att nu antaga ny härordnin9
Kongl. Maj:ts förslag. Ty, mina herrar, icke beror väl vår ekono-
miska välfärd derpå, huruvida 12 år härefter vår budget skall komma
att ökas med tre eller fyra millioner kronor eller ej, så stor skulle
nemligen den ungefärliga skilnaden bli i fråga om kostnaderna för
Kongl. Maj:ts förslag och förslaget om åtta månader. Ja, om vår
ekonomiska välfärd är beroende af en sådan summa, då är det sanner¬
ligen icke mycket bevändt med oss. För min del tror jag emeller¬
tid, att vi° stå mycket fastare än så, och den finansplan, som här
framlagts, ådagalägger ju också alldeles tydligt, att vi kunna stå ut
med de ekonomiska bördor, som följa af det kongl. förslaget.
Då man här inlåtit sig på kritik af denna finansplan, ser det
nästan ut, som om man hade glömt bort, att det svenska folkets
beskattningsrätt utöfvas af Riksdagen. Denna finansplan är enligt
min tanke icke något annat än ett räknestycke, der finansministern
genom att taga vissa nära till hands liggande skattefortner, som nu
finnas eller på grund af omständigheternas magt kunna ifrågasättas,
raknar ut, att vi utan svårighet kunna få i hop de penningar, som
behöfvas. Detta tror jag ock, att han har visat.
Räknestycket kan emellertid utan tvifvel äfven göras på annat
sätt, som kanske en och annan skulle finna för sig mera tilltalande.
Exempelvis skulle do medel, som icke kunna vinnas genom ökning
af inkomstbevillningen, enligt mitt förmenande, till väsentlig del
kunna anskaffas endast genom en större utsträckning af stämpel¬
skatten och ett vidsträckt anlitande af tobaksbeskattningen, icke
under form af tull, utan så, att staten sjelf öfvertager denna industri.
Pa det sättet skulle man ju kunna undvika åtskilliga af de skatter,
som omtalas i finansplanen och hvilka från visst håll betecknats som
sa förhatliga.
Samme ärade talare återförde i minnet urtima riksdagen 1892,
du Jian oc^ 0 jag kämpade sida vid sida. Jag tror dock, att han
saväl som många andra missminna sig i detta fall. Han talade om,
huru regeringen och officerarne sökte stämpla det då framlagda för¬
slaget såsom fullgodt, Nej, det gjorde de icke. Det var andra
personer, som sökte fastslå, att, om vi antogo förslaget, vi icke
skulle behöfva gå längre. Hvad mig sjelf angår, så afgaf jag till
försvarsutskottets betänkande en reservation, deri jag tillät mig
framhålla, att redan i den framlagda propositionen krigsministern
tydligt angifvit, att förslaget icke vore fullgodt, icke kunde betraktas
annat än såsom en öfvergångsform. Jag har under de senare veckorna,
du försvarsfrågan så mycket ventilerats bland kammarens ledamöter,
manga gånger kommit att tänka på urtima riksdagen 1892 och min
ställning till frågan då. Jag motsatte mig det då framlagda förslaget
ingalunda endast derför, att jag inbillade mig, att, om man fram¬
kommit med ett fullgodt förslag, man redan då skulle kunna fått
svenska folket att acceptera detsamma, utan derför, att, hvilketjag
också uttalade, jag storligen fruktade för, att man å ena sidan skulle
vilja fastslå detta öfvergängsförslag såsom något fullgodt, och å den
N:0 33. 40 Måndagen den 13 Maj, e. m.
Angående andra sidan godkänna en uppfattning, enligt hvilken Sveriges för-
ny härordning svar s]aipe topas af dess söner, emedan det då skulle visa sig, att
(Forte) nästa gäng vi ville taga ett steg framåt vi icke skulle komma någon
1 ' vart, derför att vi icke hade någonting att köpa för. Jag undrar,
om jag den gången hade så alldeles orätt. Det skulle glädja mig,
om utgången af denna Riksdags beslut i försvarsfrågan komme att
visa, att jag verkligen hade det, Men hvad som senare förekommit
har nog visat, att jag hade allt för rätt. Det är så inånga köpe¬
skillingar, som nu begäras. Man begär uppskof. Ett sådant vore
ju i och för sig icke så farligt. Jag hör icke till dem, som anse,
att det skulle vara så förskräckligt. I fall omständigheternas magt
fogade det derhän, att med försvarsfrågans lösning komme att anstå
ett eller annat år, skall jag deröfver icke utbrista i något klagorop.
Men- orsaken, hvarför jag och de med mig i frågan liktänkande mot¬
sätta oss uppskof, ligger just i anledningen till uppskofvet. Man
begär det under uttryckligt uttalande af, att man vill uppskjuta
frågan, för att den skall kunna sammankopplas med en hel mängd
andra frågor. Man vill sålunda sammankoppla denna,. enligt min
mening, fosterlandets största fråga med en utsträckning af den
politiska rösträtten, reformer i skatte- och krigslagstiftningen, med
skatt på — jag tillåter mig citera ordagrant — lemmalösa, lytta
och plattfota — särdeles tilltalande skatteobjekt, i förbigående sagdt
— med inlösen af frälseskatteräntor, med förenkling i uniforms-
väsendet, med kasernernas förläggande på landsbygden och åtskilligt
annat. Man säger måhända, att detta är ett skämt; icke kan det
väl vara meningen att sammankoppla försvarsfrågan med. alla dessa
frågor. Jo, så vidt jag kan finna, är det verkligen meningen. De
personer, som uppträda och tala derom, äro minsann ingå, skämtare,
utan de tala fullt allvarligt, och de ha åtskilliga bakom sig. De må
protestera och säga aldrig så mycket, att här icke är meningen att
göra den ena eller andra frågan till vilkor för att fosterlandet skall
få ett försvar, utan endast att dessa vigtiga frågor skola afgöras
samtidigt med försvarsfrågan, jag svarar dem ändock, att ett sådant
tal är fullständigt meningslöst eller, om det innehåller någon mening,
denna är för mig allt för subtil. Ty enligt mitt förstånd, följer, att,
om frågan A. icke får afgöras utan i samband med frågan B., det
innebär, att ett bifall till frågan A. är beroende på, hvad som be-
slutes i frågan B. Nej, huru mycket man än söker att försköna
denna sak, är det dock meningen att sammankoppla försvarsfrågan
med en mängd andra frågor; och sedan, när man väl.fått dem sam¬
mankopplade, skall man — huru var det — vånda sig till svenska
folket och låta det vid valurnorna afgifva sitt votum öfver denna
soppa. Jag ber för min del att i förbigrende få säga, att jag icke
kan annat än beklaga, om vi skulle komma derhän, att den sjelf¬
ständighet vi ega skulle försvinna derigenom, att vi skulle gå till
valmännen hvarje gång en stor fråga förelåg och hemta instruktioner.
Det är sålunda många bud, som här gjorts på försvarsfrågan.
Ja, så många, att jag vore frestad att, som man brukar på auktioner
ropa: »många bud, skilj er åt, skilj er åt, mina herrar!»
41
N:o 33.
Måndagen den 13 Maj, e. m.
Försvarsfrågan står i detta land, såvidt jag vet, märkvärdigt
nog icke på något partis program. Månne det nu är meningen att ’
bilda ett parti på basis af försvarsfrågans uppskjutande? De blifvande
partimedlemmarne synas samverka enigt i afton, men det tyckes
mig, som om de hade olika motiv för sitt syfte. Eller vill t. ex.
den ärade talaren på smålandsbänken, mot hvilken jag för en stund
sedan vände mig, uppskjuta frågan af samma anledning som herr
von Friesen, eller för att den skall sammankopplas med rösträtts¬
frågan? Och, mina herrar, när I kommen nästa gång, när det stora
svenska uppskofspartiet skall sätta upp sitt program, undrar jag,
om det icke ändå framkommer någon mera köpslagan och några
flera vilkor. Jag skall icke nämna dem, de äro för väl kända.
Nej, mina herrar, lyssnen icke till dessa röster, ty det är all¬
deles visst, att hvilken fråga här än talas om, från den om inlösen
med statsmedel utaf frälseskatteräntorna ända till den om den poli¬
tiska rösträtten, icke främjas den på något sätt af en dylik samman¬
koppling.
»Försvar och reformer», det är en vacker devis. Det har verk¬
ligen funnits ett ögonblick, då mitt hjerta värmdes vid tanken på,
att ett parti skulle bildas i Sverige på den basis. Men, mina herrar,
man kan forma den devisen så, att den kommer att lyda: »Intet
försvar utan reformer». Jag skall icke fälla något omdöme om den
devisen. Jag vill endast säga, att enligt min öfvertygelse kommer
svaret, om det partiet lyckas komma till magten, att blifva: »hvarken
försvar eller reformer».
Man säger så vackert: det är ju endast fråga om att taga
hänsyn till andra lika berättigade intressen. Jag måste bekänna,
att jag icke förstår detta tal. Jag kan icke erkänna, att det finnes
något intresse, som är lika berättigadt som intresset för fosterlandets
försvar. Jag fruktar, att vårt lyckliga land har blifvit bortskämdt.
Vi ha så länge lefvat i fred, att vi vant oss vid stora förmåner.
Vi ha vant oss vid att lefva såsom ett fritt och lyckligt folk, så
att vi alldeles glömt bort, huru det skulle kännas att blifva beröf-
vade denna förmån. Vi ha glömt bort, att det endast är på nåder
vi åtnjuta dem, om vi icke göra allt hvad i vår magt står för att
häfda vår yttre politiska sjelfständighet.
På de skäl, jag nu haft äran anföra, kan jag på inga vilkor vara
med om, att försvarsfrågan sammankopplas med andra frågor, utan
anhåller att få förena mig med dem, som vilja försöka att bringa
frågan till afgörande redan vid denna riksdag.
Herr Hedlund: Här har af en talare på jemtlandsbänken och
en på nerikesbänken framhållits, att det vore önskligt få en utred¬
ning om, hvilken roll flottan borde spela vid landets försvar, innan
vi fatta beslut i den nu föreliggande frågan, då landets tillgångar
måhända icke skulle tillåta oss att tillgodose både landt- och sjö¬
försvaret i sin helhet.
Jag vill då blott helt kort påminna derom, att det redan lins
en flottplan med uppgift på det antal fartyg af olika slag, som måste
Angående
I härordning
m. m.
(Forts.)
N:o 33.
42
Måndagen den 13 Maj, e. m.
nVAhärordnina anses erforderligt för att flottan skall kunna utföra sin roll vid för-
m. m. svaret, nemligen att skydda våra kuster. Jag vet icke, hvilken ut-
(Forts.) redning skulle kunna gifva ett annat svar.
Den ärade talaren på nerikesbänken framhöll nyss de gamla
skräckbilderna om kasemlifvet.
Låt mig derför dröja vid ämnet litet! I fall man talar med en
utländing — jag har tält med många — och frågar honom, hvad hans
landsmän säga om sina kaserner, om de äro sådana moraliska rothål
för samhället, om man är rädd att skicka sina söner dit, så blir det
vanliga svaret blott ett leende. Något sådant känna de alls icke
till, svara de. Det är en olycka i vårt land, att vi sedan gammalt
ha qvar minnet af de värfvade trupperna, sådana de voro och sköttes
för åtskilliga årtionden sedan, äfvensom det kasernlif, som dermed
var förknippadt. Yi tänka alls icke på, att vi hafva många andra
ställen, der vår ungdom kommer tillsammans, utan att vi behöfva
frukta dessa ställen såsom rothål. Jag tror knappast, att någon af
herrarne skulle tveka att skicka sina söner till Upsala eller Lund
eller till ett landtbruksläroverk. Der är mycken ungdom samlad
under vida lösare förhållanden än dem, som råda i en kasern, och med
långt flera tillfällen att förgå sig på det ena eller det andra sättet.
T veken I att skicka edra söner dit? Nej, är det icke snarare så,
att litet hvar ° tänker på, att en ung man skall en gång i sitt lif
lära sig att stå för sig sjelf, och så får han gå dit. Mig synes det
lyckligt, om vi kunde blifva af med ordet »kasern», som väcker så
obehagliga tankeförbindelser. Om den i stället helt enkelt kunde
kallas krigsskola, tror jag, att derom skulle uppväxa en helt annan
föreställning. Hvad som nu kallas krigsskola skulle naturligtvis på
grund af denna titelförhöjning i sin ordning få en annan benämning.
Jag ber att få omnämna ett telegram, som många statsrepresen-
tanter antagligen fått här i afton. Vi veta, att i går höils det i
olika städer i vårt land möten för att protestera mot härordnings-
förslagets antagande vid denna riksdag, och det framhölls dervid,
att man skulle verka för uppskof med härordningsfrågans definitiva
afgörande, då den nya härordningen endast kunde genomföras i sam¬
band med genomgripande reformer, bland dem allmän rösträtt. Jag
har velat frambära denna meningsyttring här i kammaren, på det
att den måtte intagas i protokollet lika väl som åtskilliga menings¬
yttringar i motsatt rigtning, som redan der fått plats. Jag får emel¬
lertid tillägga, att jag icke kan följa den uppmaning, som sålunda
blifvit stäld till mig.
Det ligger mycket nära till hands att antaga — och det har
också blifvit sågfil: — att öfver allt i utlandet skulle en stor fråga
som denna blifva hänvisad till folkets dom i form af allmänna nya
val. Man förbiser då en vigtig skiljaktighet, statsrättsligt sedt,
mellan förhållandena der och här. I de land, der sådant faller sig
så naturligt, lins det antingen en enda kammare eller också en folk¬
vald, sommar faktiskt allena bestämmande i statslifvet.
Här åter hafva vi bredvid Andra Kammaren, som genom nya
43
N:o 33.
Måndagen den 13 Maj, e. m.
allmänna val skulle få sin tillåtelse att rösta för härordningsförslaget, Angående.
en annan, lika betydande kammare. ny lu£or^nin9
Då så är förhållandet, innebär ett vädjande till folket i form (Forts!)
af nya val endast det, att den nya kammaren kommer antingen i
bättre läge att kunna tillsammans med den andra kammaren afgöra
saken eller också i sämre läge att göra det.
I fall man nu är intresserad försvarsvän och tillika intresserad
rösträttsvän, undrar jag, om man icke har rättighet att, i stället för
att följa en sådan teori, se till, huru det skulle ställa sig, för den
händelse man riskerade allmänna val och finge hit en kammare, vald
på dessa båda ifrågasatta programpunkter.
Det kan ju hända, att kammaren blefve så sammansatt, att för¬
svarsfrågan lättare löstes, men lika väl kan det hända, att försvars¬
frågan finge sämre utsigt att gå igenom, och tillika att rösträttsfrågan,
från att hafva haft bättre, finge sämre chancer. Då hafva vi för
teoriens skull gjort en dålig tjenst åt våra valmän, som intressera
sig för dessa frågors lösning. Dertill kommer en annan sak. Det
skulle leda till en fullständig sammankoppling af dessa frågor, såsom
det redan' har framhållits, och denna sammankoppling bjuder mig
emot icke allenast af politiska klokhetsskäl, utan äfven derför att
jag icke finner den passande. Jag har en känsla af att det icke
skulle göra ett godt intryck i utlandet, om det kunde förmälas, att
vårt folk icke vill vidtaga en åtgärd till stärkandet af sitt försvar,
som i andra länder med deras redan vida starkare försvarsanordningar
förefaller mycket naturlig, om detta folk icke får utsträckt rösträtt.
Jag vill söka klargöra min uppfattning med en liknelse, hvilken
är egnad att förstås af dem, som framför allt göra detta yrkande.
Antåg, att i en fackförening det skulle råda oefterrättliga rösträtts¬
förhållanden, antag tillika, att föreningsrätten hotades. Skulle icke
då fackföreningens medlemmar glömma sina inre tvistigheter i afse¬
ende på rösträtten och enigt sammansluta sig för att värna förenings¬
rätten?
Slutligen är det alldeles uppenbart, att, i samma ögonblick som
försvarsfrågan ensidigt är löst, man icke derför är af med rösträtten.
Kanhända en och annan, som ifrar för att få försvarsfrågan fort
löst, är glad öfver, att rösträttsdjefvulen blifvit utesluten från för-
handlingarne; men kommen då i håg, mina herrar, att om denna röst-
rättsdjefvul för tillfället blifvit utdrifven, så kommer det sju sådana
djeflar igen, och de komma att klappa hårdt på dörren, och klappa
på samvetets och rättskänslans dörr! Tillika kommer det att mer
och mer gå upp för försvarsvännerna, att det icke är mycket bevändt
med vårt försvar, så länge det är, så att säga, folkets styfbarn. Vi
måste komma till samma ståndpunkt som i andra land, der försvaret
betraktas såsom folkets gunstling, af folket uppburen och omhuldad.
Dit komma vi icke, förrän vi hafva ett försvar grundadt på ren
värnpligt, derifrån hvad som kan räknas till yrkessoldater är i det
väsentligaste utsöndradt, och dit nå vi icke, förrän folket i sin hel¬
het har medbestämmande rätt vid ordnandet af sin här, eller, med
andra ord, förrän rösträtten blifvit väsentligen utsträckt.
N:0 33. 44 Måndagen den 13 Maj, e. m.
Angående Jag har deremot synnerligen mycket tvekat emellan att med
ny A“ro^*“"5' min röst medverka till att få frågan afgjord vid denna riksdag och
(Forts.) lemna min röst till det förslag, som går ut på uppskof till en
följande riksdag inom denna period. Jag har emellertid stannat vid
den åsigten, att det är bättre att göra ett försök att nu få försvars¬
frågan affärdad, derför att vid ett uppskof vilkoren växa såsom
svampar ur marken. Man vet icke, hur pass en fråga, som för när¬
varande föreligger jemförelsevis enkel, kan blifva invecklad och in¬
trasslad genom ett uppskof. Om man skulle uppskjuta afgörandet
till en annan riksdag i denna period, kunna jemförelsevis få af de
önskemål, som man uppställer vid sidan af härordningen, få en slut¬
giltig lösning. Då sålunda vinsten af uppskof blefve ringa, må man
i stället taga fasta på de löften, hvilka redan nu äro gifna. Sedan
må de, som lofvat, uppgöra, så godt de kunna, med sitt samvete
och sin heder, om de svika dessa löften, som på ett så bindande
och otvetydigt sätt blifvit afgifna.
Under sådana förhållanden qvarstår för mig valet emellan den
reservation, som föreslår 8 månader, och utskottets förslag. Jag
kan icke värja mig för det intrycket, att det förstnämnda förslaget
innebär en otillfredsställande halfhetsåtgärd. Dess grund är rekryt¬
skolan på 5 månader. Man får — förefaller det mig — ovilkorligen
den uppfattningen, att på 5 månader kan en ung man icke utvecklas
från fullständig okunnighet i militära ting till att blifva en duglig
fotsoldat, i stånd att uppfylla de fordringar, som nutiden ställer på
honom; ej heller kan den tiden räcka till för att gifva honom den
kroppsliga utveckling, den härdning, som behöfs för krigarelifvet,
detta så mycket mindre, då utgångspunkten är så föga gynsam i
det afseendet hos ett folk, hvars arbetare allt mer och mer vänja
sig vid arbete inomhus och lifvet inomhus.
Vidare framstår bristen på vinteröfningar. Det är icke allenast
för de värnpligtige nödvändigt att lära reda sig ute i det fria under
vintern, utan det är också nödvändigt, att befälet lär sig att iakttaga
nödig omvårdnad om de värnpligtige under sådana bistra förhållanden.
Slutligen kommer också hänsynen till befälet. Antingen måste
man aflöna befälet för hela året, men taga tjenst af det endast under
en del af året; eller ock måste man aflöna befälet ur den synpunkten,
att det med någon biförtjenst under ett par månader skulle kunna
skaffa sig hvad som fattas för uppehället, hvilket är så godt som
omöjligt, eller måste man inskränka valet af befäl till endast de
förmögnare i samhället, hvilket begränsar urvalet så, att icke de
dugligare, som man eljest skulle taga, då stå att få.
Medan man af förslagen om 8 månader och dylikt får intrycket
af halfhet, kan jag icke neka till, att grundsatsen »ett helt år» från
början synnerligen mycket tilltalat mig. Det försvarsintresse, som
vaknat hos svenska folket, hvilar på känslan af, att vårt nuvarande
försvar medför otrygghet: man vill hafva ett försvar, som man verk¬
ligen kan lita på, man vill hafva något reelt i försvarsväg. Detta
bjudes, enligt min tanke, icke med mindre öfningstid än den, som
medgifver fullt systematisk utbildning af soldatskicklighet och kropps-
Måndagen den 13 Maj, e. m.
45
N:0 33.
lig färdighet. I bestämmelsen af detta jemna år ligger mer än den Angående
vidskepelse, man velat spåra, då man ibland frågat: hvarför skall ny härordnin,J
det vara jemnt 365 dagar, hvarför kan det icke lika gerna vara 360 (Forts.)
eller 370 dagar? Deri gömmes nemligen den vackra och enkla grund¬
tanken, att hvarje vapenför svensk man skall egna ett år af sin ut¬
bildning till fosterlandets försvar. En sådan der enkel grundtanke
är egnad att med ■ tiden ingå i folkets medvetande och att blifva en
rätt konservativ grundsats, från hvilken det blir mycket svårt att
afvika, vare sig uppåt eller nedåt. Frånsedt den fördelen, vill jag
icke förneka, att någon jemkning i öfningstidens längd möjligen
skulle kunna tjena det militära ändamålet lika bra eller bättre, t. ex.
något kortare öfning för fotfolket och något längre för specialvapnen.
På grund af hvad jag nu anfört, herr talman, och då jag tillika
är angelägen om, att denna kammare skall stanna redan i år vid
ett positivt beslut i försvarsfrågan, ber jag — på samma gång jag
nämner, att jag i andra hand kommer att rösta för bifall till för¬
slaget om 8 månaders öfning, d. v. s. herr Hjelmérus’ m. fl. reserva¬
tion — att nu få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Nydal instämde häruti.
Herr Pantzarhielm: Herr talman! Jag har i min motion och
sedermera i min reservation uttalat min ståndpunkt i den föreliggande
frågan, så att jag ej har någonting att i sak tillägga. Men jag har
af den i dag förda diskussionen funnit anledning att begära ordet.
Första tanken på öfningstidens nedsättande till 8 månader före¬
kom, så vidt jag vet, i min motion, och skälet, hvarför jag framstäf
denna tanke om, att en öfningstid af 8 månader för infanteriet och
dermed jemstälda vapen vore alldeles tillräcklig, var icke något
hugskott för ögonblicket, utan det, att jag efter moget öfvervägande
funnit denna tid vara väl afpassad.
Sedan 1892 års härordning blifvit genomförd, utgafs af en fram¬
stående militär, dåvarande majoren vid generalstaben Bildt, en bok,
som han kallade »konseqvenser». I denna bok yttrar han sig om
öfningstiden för infanteriet på följande sätt: »Då beväringen kommer
att deltaga i de större fälttjenstöfningarne, hvilka pläga följas med
stort intresse i hela landet, kommer den också att få beröm, ty vid
dessa öfningar är befälet allt, blott truppen är så pass öfvad, att
den kan följa i elden — med löst krut. Detta beröm blir öfver¬
drifvet nog, ty beväringen är populär, har slägt och vänner öfver
allt, i pressen med, och det har icke stamsoldaten.» Och vidare
fortsattes: »Arméns befäl» — här kommer sjelfva kärnpunkten —
»arméns befäl skall noga inse det öfverdrifna i berömmet, men det
skall ej förmå att för opinionen tydliggöra stammens företräden.
Det skall nödgas intaga sin ställning i härordningsfrågan sålunda:
»låt beväringen få samma öfning som stammen, så må indelnings¬
verket fara.’»
Man ansåg sålunda på den tiden inom framstående och tongif¬
vande militära kretsar, att eu öfningstid på 8 månader skulle vara
N;o 33, 46 Måndagen den 13 Maj, e. m.
Angående mer än tillräcklig. Rekrytskolan var nemligen då vid infanteriet 4
ny Jmrordnmg månader, ehuru den sedermera utsträckts till 5 månader. Nu sade
(Forts.) herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet, att skälet,
hvarför han föreslagit en öfningstid på 365 dagar, var den erfaren¬
het, som vunnits vid garnisonsregementena. Men, mina herrar, jag
frågar, är det vår mening, kan det vara vår mening att utbilda våra
värnpligtige till garnisons- och vakttjenstgörande gardessoldater? Jag
tror icke, att detta är fallet. Meningen är väl, då vi skola införa en
härordning, grundad hufvudsakligen på allmän värnpligt, att de väm-
pligtige skola få en tillräcklig öfning i vapnens bruk för att i farans
stund kunna försvara vårt land; men fredssoldaten och krigssoldaten
kunna icke mätas med samma måttstock. Fredssoldatens utbildning,
sådan den nu är, går i mångt och mycket ut på att göra honom
till en städad och hygglig man i det allmänna lifvet och att sätta
en viss pli på honom. Detta sker nu genom den s. k. drillen, som
förekommer vid öfningarna. Det är nog sant, att en gamisonerad
soldat besitter egenskaper, en viss hurtighet, raskhet och kläm i
uppträdandet, som tilltalar det militära ögat, men jag undrar emeller¬
tid, om han i krig har mycken nytta af allt detta arbete, som är
nedlagdt på denna drill. Jag tror icke det. Jag tror tvärtom, att
denna drill är egnad att ..nedsätta egenskaper hos soldaten, som i
krig äro mycket nyttiga. Öfvermod och tilltagsenhet äro goda egen¬
skaper hos en soldat i krig, men i fred anses det för motsatsen.
Jag tror derför, att exemplet från de garnisonerade regementena
icke är lyckligt funnet.
Det har i dag af herr statsministern, om jag förstod honom
rätt, från statsrådsbänken blifvit uttaladt, att statsrådet skulle in¬
taga en afvisande ställning till allt kompromissande i denna stora
fråga. Jag kan icke annat än glädja mig öfver detta uttalande.
Det har tyvärr i försvarsfrågan blifvit en vana, att, när ett förslag
blifvit framlagdt till pröfning, man fäst allt för mycken vigt vid
inom Riksdagen uttalade åsigter, och man har derför, i stället för
att konseqvent vidhålla ett framlagdt förslag och utjemna de svårig¬
heter, af hvilka det mötts, kringgått dessa svårigheter genom kom¬
promisser. Detta tror jag är det hufvudsakligaste skälet, hvarför
försvarsfrågan aldrig kunnat blifva löst i vårt land. Hade regeringen
konseqvent fasthållit vid 1875 års förslag, som är det bästa, som
blifvit framlagdt i militäriskt afseende, så är jag fullt öfvertygad,
att detta förslag i närvarande stund varit genomfördt, och vi hade
då icke behöft stå här och öfverlägga om förslag, som — säga hvad
man vill — i militäriskt hänseende äro behäftade med stora brister
och vanskligheter. Man hade då icke behöft tillgripa värfning för
att skaffa de värnpligtige befäl. Ty om regeringen konseqvent hållit
på den åsigten, att för att få ett tillräckligt antal befäl, något,
hvarpå arméns krigsduglighet i väsentlig mån beror, lottning här
liksom i andra länder måste tillgripas, så är jag öfvertygad om, att
denna åsigt hade spridt sig till folket, och detta hade insett nöd¬
vändigheten deraf. Jag är öfvertygad derom, att om regeringen
eller regeringarna hade sagt, att det behöfves olika lång öfningstid
Måndagen den 13 Maj, e. m. 47 N:o 33.
för befälet, specialvapnen och andra truppslag och att man der- Angående
för äfven för att tillgodose detta behof vid specialvapnen måste ny härordnin'J
tillgripa lottning, jag är öfvertygad, säger jag, att då ingen menniska
nu skulle hafva satt sig deremot. 1 ’
Emellertid är det väl ett faktum, som icke kan bestridas, att,
för den händelse _ värfningen i framtiden skulle misslyckas, arméns
krigsduglighet derigenom också sättes på spel. Det synes mig der¬
före, som om det varit bättre, om den nuvarande chefen för landt¬
försvarsdepartementet hade vidhållit de tankar han en gång uttalat,
då han såsom sekreterare i 1882 års komité uttalade sig om bästa
sättet för anskaffande och utbildning af befäl för de värnpligtige.
Jag tror, att förslaget skulle hafva vunnit derpå.
Såvidt jag kan förstå, är nu genom ett beslut om 8 månaders
öfningstid frågan förfallen, ty vi skulle ju icke kompromissa. Då
jag, som sagdt,^ har varit för 8 månaders öfningstid för infanteriet
och dermed i fråga om öfning jemförliga truppslag, så har jag dock
i min motion framhållit nödvändigheten af en längre öfningstid för
specialvapnen. Jag har dervid stödt mig på samma militära auktoritet
från år 1892,. som jag nyss citerade, nemligen nuvarande öfverste
Bildt, som i sin bok »konseqvenser» säger, att, om värfningen lyckas,
formen för specialvapnens organisation är funnen och dermed också
formen för en ny härordning. Nu har vid kavalleriet, d. v. s. vid
kronprinsens husarregemente och lifgardet till häst, värfningen lyckats,
ty enligt tabeller, som finnas bilagda generalstabens förslag, äro vakan¬
serna vid dessa regementen icke större än 0, t å 0,6 procent, och man
kan derför säga, att vid dem värfningen har lyckats.
I stort sedt har mahända talet om 8, 10 eller 12 månaders
öfningstid icke så stor betydelse i militäriskt hänseende, ty enligt
mitt förmenande beror krigshärens värde icke på längre eller kortare
utbildningstid, utan det beror på det sätt, på hvilket den ledes i
striden. Vi hafva många exempel från krigshistorien, då mindre
öfvade härar under en genialisk ledning vunnit seger, och vi hafva
många exempel derpå, att väl öfvade härar förlorat ett slag derför
att ledningen varit dålig.
Det har hela tiden förefallit mig, som om regeringen sjelf aldrig
tänkt sig möjligheten att, om jag så må såga, i ett slag genomdrifva
hufvudförslaget af det föreliggande härordningsförslaget med dess
vinterförläggning och derpå beroende kasernbyggnader, hvilka skulle
kräfva summor, som efter våra förhållanden äro häpnadsväckande,
med fyra.repetitionsöfningar och med en utsträckning af värnpligten
från 90 till 365 dagar. Det förefaller mig, som om regeringen icke
hade trött, att detta i ett slag kunde genomföras, utan att regerin¬
gen skulle nöja sig mod att Riksdagen antoge förslaget om den första
öfvergångsperioden. Derigenom hade arméns krigsvärde i afsevärd
grad ökats, och man hade haft tid att närmare öfvertänka, hvad
man slutligen skulle vilja stanna vid. Detta är för mig enda för¬
klaringsgrunden dertill, att regeringen helt oförmodadt, kan jag säga,
midt. under en riksdagspollett och utan att nationen i sin helhet
blifvit tillfrågad i denna i dess lif så djupt ingripande fråga, har
N:o 33. 48 Måndagen den 13 Maj, e. m.
Angående kommit med detta härordningsförslag, utan att sådana frågor, som
■ny härordning j organiskt sammanhang med härordningsfrågan, nöjaktigt blifvit
(Forte.) utredda och förslag till deras lösning samtidigt framlagda, Riks¬
dagen är derför enligt mitt förmenande för ögonblicket alldeles ur
stånd att kunna bilda sig ett bestämdt omdöme i denna fråga, och
detta såväl hvad angår öfningstiden som i fråga om kostnaderna, ty
dessa omständigheter äro beroende på faktorer, af hvilka flere och
de väsentligaste äro för Riksdagen obekanta, särskild! i fråga om
kostnaderna.
Här har af flere talare betonats, att denna fråga under 34 år
stått på dagordningen. Ja, det må vara sant, men så mycket märk¬
värdigare är det då, att försvarsfrågan kommit fram i det skick,
som nu skett. Det synes då, som åtminstone tiden skulle hafva med¬
gift, att de frågor, som stå i organiskt sammanhang med denna,
samtidigt blifvit lösta. Såsom synes af min motion, har jag för min
del, som man här uttryckt sig, sammankopplat försvarsfrågan med
rösträttsfrågan, och för min del anser jag, att den ena icke kan lösas
utan i sammanhang med den andra. Jag tror också, att denna gärd
af rättvisa mot folket skall tillföra armén en inre kraft, som endast
känslan af medborgerlig samhörighet är i stånd att skapa.
Jag skall för ögonblicket icke framställa något yrkande, men
får måhända framdeles tillfälle återkomma.
Herr Wavrinsky: Jag har redan förut genom att instämma
med herr von Friesen i det slut, hvartill han kommit — att han
icke kunnat biträda hvarken Kong!. Maj:ts proposition eller utskot¬
tets förslag — tillkännagifvit min ståndpunkt i förevarande fråga.
Men då det kunde falla sig naturligt för dem, som känna min ställ¬
ning såsom utpreglad fredsvän, att deraf draga den slutsats, att jag
icke vore vän af en utsträckning af vämpligtstiden, af en utvidgning
af vårt försvar genom en fullständig omorganisation af försvars-
väsendet på en enhetlig grund med så lång utbildningstid, som kan
vara nödvändig för att sätta svenska folkets ungdom i stånd att för¬
svara fosterlandet — för dem, som så kunde tänka, vill jag med
bestämdhet uttala, att jag är vän af en utsträckning af värnpligten
och af en sådan omorganisation, s( n jag antydt.
Här har talats om den förevarande »stora frågans» samman¬
koppling med andra frågor. Den tankegång, som i detta tal röjer
sig, gifver mig anledning att tillkännagifva, att jag nog ser den
föreliggande stora frågan ur en annan synpunkt än de fleste af de
talare, som derom yttrat sig. Sjelfva organisationsfrågan kan icke
enbart vara den stora frågan. Den stora frågan är, huru vi skola
få det starkaste och bästa försvaret för fosterlandet. Detta kan man
icke få utan att taga hänsyn till det material, hvaraf armén skall
bestå. Jag menar för den skull, att den stora frågan är den: huru
skall man kunna bringa svenska folkets olika lager till samförstånd
och solidaritetskänsla i detta hänseende, huru ingjuta hos folket den
rätta känslan för fosterlandets försvar, som ej kan byggas på annat
än insigten om gemensamt ansvar och samhörighet, väckt genom
49
N;o 33.
Måndagen den 13 Maj, e. m.
lika medborgarrätt för hvar och en; och derjemte: huru afväga de Angående
dryga skatterna så, att de falla på de enskilde i proportion till bär- ny h“™r^mn9
kraften, huru ordna krigslagstiftningen, så att den tager hänsyn till (Forts.)
olikheten hos det material, hvaraf armén består, nu i förhållande till
fordom? — Med hänsyn till dessa förhållanden anser jag Kongl.
Maj:ts förslag icke innefatta någon lösning af den stora frågan;
efter min syn på saken behandlar detta förslag endast en lösryckt
del af densamma och bjuder icke det starka försvar jag åsyftat.
Det är mera till skalet än till kärnan, man deruti tagit hänsyn.
I det föreliggande förslaget saknar jag några mycket vigtiga
reformer, som icke hade behöft uppskjutas, som länge väntat på sin
lösning och som beröra ett vigtigt moment i arméns försvarskraft.
Jag åsyftar i första hand en förändring af befordringssystemet inom
armén. Under den tid, den nu till debatt föreliggande frågan varit
brännande, har jag från olika delar af landet mottagit skriftliga
uppmaningar att göra mig till tolk för krafvel att de orättvisor i
arméns befordringssystem, som nu råda, måtte för framtiden före¬
byggas och lemna rum för rättvisa; — och den uppgiften skulle jag-
för öfrigt utan påstötningar utifrån hafva satt mig före. — Jag hal¬
får ändamålet studerat rangrullan för de senare åren, och jag har
dervid icke kunnat undgå att lägga märke till vissa förhållanden,
som jag anser i detta sammanhang böra blifva föremål för kam¬
marens beaktande.
Det är icke utan sin betydelse vid hvilken ålder arméns office¬
rare vinna befordran. Ser man efter äldste löjtnanternas — eller
hvad som dermed kan vara temligen jemförligt — yngste kaptener¬
nas ålder, så visar det sig, att vid t. ex. Vestgöta regemente äldste
löjtnanten befinnes vara 36 år gammal, vid Bohusläns regemente 37,
vid Hallands bataljon 37, vid Vesterbottens regemente 36 och vid
Blekinge bataljon 36 år gammal, men att deremot vid Elfsborgs
regemente de begge äldste löjtnanternas ålder är 46 år, således 10
år högre än äldste löjtnanternas vid tre af de förutnämnda kårerna
och 9 år högre än äldste löjtnanternas vid de båda andra här an¬
förda. — Vid Kalmar regemente slutligen är äldste löjtnanten 45 år
gammal.
Sådana ojemnheter i betordringsförhål]andena äro, efter hvad
man väl kan förstå,, egnade att verka nedstämmande och förryckande
på den ifver, det nit och det intresse, som bör besjäla befälet. Jag-
säger detta med så mycket större skäl, som utaf eu mig tillit anda-
kommen skrifvelse — hvilken jag dock icke vill uppläsa, emedan
uttrycken deri äro sfi starka — oförtydbart framgår, att det råder
en ganska allmän och djup misstämning inom arméns officerskårer
öfver det nu till dags gällande befordringssystemet.
Jag sade förut, att med äldste löjtnantens ställning kunde jem-
föras yngste kaptenens. Det är ju nemligen sä, att yngste kaptenen
i allmänhet åtnjuter löjtnants lön och att, om vid något regemente
äldste löjtnanten blir mycket gammal i graden, han utnämnes till
kapten i armén. — Yngste kaptenen vid Vestgöta regemente är 35
är gammal, vid Vcsterbottons regemente 37 och vid Blekinge batal-
Andra Kammarens Prat. 1901. A:o 33.
4
N:o 33. 50 Måndagen den 13 Maj, e. in.
Angående j0n likaså 37; men vid Skaraborgs regemente är han 44 år, vid
ny härordning p;ifsporgS och Kronobergs regementen 45, vid Första lifgrenadier-
(Forls.) regementet och vid Smålands grenadierkår 47, och vid Kalmar rege¬
mente 50 år.
Det är helt naturligt, att sådana missförhållanden icke kunna
vara egnade att ingjuta någon anda af kraft hos befälet, och det
lider intet tvifvel, att de uttryck af misstämning, som gifvit sig till
känna i de bref, jag mottagit, äro till stor del berättigade. Man
begär — och har redan länge gjort det — att dessa befordrings-
förhållanden skola ändras; man begär, att befordringarna inom lcom-
paniofficersgraderna skola ske inom vapnet eller åtminstone inom
arméfördelningen. — Jag har här afsett infanteriet. Förhållandena
ställa sig gynsammare vid specialvapnen. Häremot kan emellertid
invändas, att det icke skulle vara gynsamt för en officer vid t. ex.
Norrbottens regemente att vid befordran förflyttas till ett skånskt
regemente — eller tvärtom. Men en sådan förflyttning behöfde oj
ovilkorligen ske. Ty man kunde följa den tyska arméns exempel
och befordra subalternofficerare i tur inom vapnet, men låta dem
qvarstå vid egot regemente, om de så önska. Derigenom skulle
det visserligen, som i Tyskland skett, kunna inträffa, att på samma
regemente antalet officerare i de olika subalterngraderna vid olika
tider komme att vexla i förhållande till hvarandra. Men detta inne-
bure dock ej någon väsentligare olägenhet, och det skipades här¬
igenom rättvisa ej blott med afseende på bcfälsgraden, utan äfven med
afseende å aflöningen.
Nu är det visserligen sant, att man sökt utjemna de missförhål¬
landen jag tecknat — sökt motverka det ogynsamma inflytandet af
befordran i tur inom regementet — inom hvarje arméfördelning för
sig vid befordringar i regementsofficersgraderna. Men äfven dervidlag
tyckas missförhållanden hafva yppat sig. Derpå endast ett exempel.
Jag skall med afsigt hemta det från den arméfördelning, hvars ärade
chef har plats i denna kammare och sålunda kan korrigera min upp¬
gift, i fall den skulle vara origtig. — Min uppmärksamhet har fästs
derpå, att under loppet af 6 månader af år 1898 fyra officerare vid
Vestgöta regemente befordrades till regementsofficersbeställningar
och att till följd deraf yngste kaptenen vid regementet vann sin
grad efter 127g års tjenstetid vid 32 års ålder, under det att —
för att taga ett annat regemente inom samma arméfördelning till
jemförelse — vid Vermlands regemente yngste kaptenen på grund
af »dålig tur» först efter 20 års tjenst och vid 43V2 års ålder nåddo
kaptensgraden.
Det är af den upprigtigaste önskan, att ett bättre förhållande
må komma att råda i de af mig nu berörda hänseenden, som jag
upptagit donna fråga här i kammaren. Jag tror, att likaså vigtigt
som det är, att arméns menige äro besjälade af villighet och nit för
sin uppgift, likaså nödvändigt — om ej ännu nödvändigare — är det,
att det befäl, som skall utbilda manskapet, har ett lefvande intresse
för sitt kall, eger känslan af rättvisa i befordringsväsendet och om¬
tanke om dess väl i öfrig!. — Jag vill derför i detta sammanhang
51
N:o 33.
Måndagen den 13 Maj, e. in.
be att få till herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdépartemen- Angående
tet rigta en vördsam anhållan, att han må upptaga den af mig här mj härordm'“9
åsyftade frågan till närmare granskning och göra sig förtrogen med (Forts)
stämningen inom armén i afseende å densamma. Denna stämning
ger sig helt säkert icke till känna genom personliga hänvändelser i
fråga af befälet till arméns högste ledare — dertill äro disciplinens
band alltför starka, och pligtkänslan inom officerskåren är alltför
stor, för att dess enskilde medlemmar icke skulle finna sig i förhål¬
landena, om också med bekymmer. Men det är en för arméns väl
så vigtig fråga, att densamma vid eu så vidlyftig omorganisation
som den nu ifrågasatta icke får eller kan förbises.
Man har fäst min uppmärksamhet på flera namngifna fall, der
kaptener, hvilka ej kunnat befordras till majorer på eget regemente,
emedan de icke befunnits dertill duglige och lämplige, genom trans¬
port till annat regemente stigit ända till de högsta chefsbefattningar.
Om det är af vigt, att vi ega en stark försvarsorganisation,
är det af minst lika vigt, att dessa massor af unge män, som skola
gå ut och offra lif och blod för fosterlandet, känna förtroende för
sitt befäl och äro öfvertygade om, att till de högsta posterna inom
armén ej utses andra, än som dertill äro fullt skickliga och lämpliga,
utan att någon mannamån får ifrågakomma.
Jag säde, att jag icke är obenägen att vara med om ett för¬
stärkt försvar. Men jag lägger vigt på, att detta försvar skall varda
starkt icke endast genom sin organisation, utan framför allt genom
en stark, lefvande anda af pligttroliet inom armén. Dertill hör —
af egen erfarenhet vet jag det — en stark disciplin. Men jag tror
icke, att den dressyr, genom hvilken man ännu i våra dagar så godt
som enbart söker skapa disciplin, är befogad, åtminstone icke i den
utsträckning, som inom armén förekommer. Jag tror icke, att det
ändamål, man dermed vill vinna, vinnes på det sätt man nu bodrifver
utbildningen. Den förändring i stridssätt, som vi nu gå till mötes,
ja, som redan har gjort sig gällande, gör, att det måste råda en
betydligt större sjelfständighet, större omdömes- och handlingsfrihet
i lodet än hittills. Befälet har man numera i striden ej alltid så
nära till hands. Det kan derför ej heller nu hos truppen göras
anspråk på detta uppgående i förmans vilja som förr, då de nu
ofta äro spridda så långt åtskils, att de knappast ha känning af hvar¬
andra. Jag kan icke underlåta att gent emot den ärade fördelnings-
ehefen, friherre Ericson, som här skildrat, huru det kommer att gå
till i. stridens ögonblick, rigta den erinran, att det knappast i den
verkliga striden skall gestalta sig så som han förmenade, nemligen
att på befälets signal med hvisselpipa hvarje man skall vara beredd
att genast skynda fram från (lön plats, der lian sökt skydd, för att
följa, kommandot. I stridens larm höras nog icke dessa signaler i
regeln. Det fordras då, all, hvar och en är man för sig sjelf, att
hvar och eu förstår att sköta sig sjelf med strängt aktgifvande på
den gemensamma uppgiften, utan att hafva oafbruten känning af
befälet. Det fordras, att den blinda lydnaden ersättes af eu ständigt
vaken eftertanke och rådighet, all i stället för den mekaniska lyd-
N:o 33. 52 Måndagen den 13 Maj, e. m.
Angående nåden intelligensen får göra sig gällande hos hvar man. Den kraft,
ny harordnmg gom håller truppen Gamman, blir då en gemensam känsla af ansvar,
(Forts.) kanske af fara, men äfven af den stora uppgift, som är den ålagd.
Jag skall, då redan den timme är slagen, när herr talmannen
vill, att vi skola åtskiljas, nu sluta, trots det, att jag ännu önskade
säga åtskilligt. Jag skall emellertid till slut precisera hvad jag-
under nämnda förutsättningar finner lämpligt och för hvilket jag-
kan gifva min röst särskildt i afseende på den punkt, som är föredragen.
Jag är öfvertygad om, att åtta månaders utbildning för infan¬
teriet är tillräcklig. Men jag förutsätter, att denna utbildning endast
skall gå ut på att fostra soldater för krigets värf,"och jag frånser
sålunda allt annat. I det ögonblick man gör anspråk på så stora
offer, som nu äro i fråga — låt vara för en så rättmätig sak som
fosterlandets försvar — bör man också afstå från allt öfverflödigt
dervid. Skulle det anses nödvändigt, att någon parad skall före¬
komma, att någon ståt bör utvecklas, så bör väl denna uppgift
kunna lemnas åt något, måhända värfvadt, regemente i hufvudsta-
den, hvilket hade att tjenstgöra för detta ändamål. Men armén i
sin helhet bör, som sagdt, endast fostras för krigets ändamål med
frånseende af alla andra kraf. Sker detta och eger den uppfatt¬
ningen giltighet, att i en armé, byggd på den allmänna värnpligtens
grund, en vexelverkan vid uppfostran mellan befäl och trupp kom¬
mer att ega rum, då är jag öfvertygad, att en tillfyllestgörande ut¬
bildning också skall vinnas med en åtta månaders öfningstid.
Men jag vill tillägga, att jag å andra sidan är öfvertygad om,
att det behöfves något längre öfningstid för specialvapnen, i all
synnerhet för artilleriet och ingeniörtruppema, mindre för kavalle¬
riet. Ty, så vidt jag kan förstå, får kavalleriet inom kort lemna
sabeln, såsom det lemnat lansen, och kommer nog icke att för fram¬
tiden tagas i anspråk för strid i sluten ordning på vår krigsteater,
utan ersättas af beridet infanteri.
Jag torde härmed hafva ådagalagt, att min tvekan att gå med
på det förslag, som nu föreligger, icke är dikterad af försvarsnihi-
lism, utan af en varm öfvertygelse, att hvad vi nu besluta, det bör
vara det bästa möjliga för våra omständigheter, att det skall vara
ett väl utredt och genomtänkt förslag, i hvilket all hänsyn tages
icke blott till den materiella och formella utrustningen af vårt för¬
svar, utan i första hand för vinnande af den solidaritetskänsla, den
anda af fosterlandskärlek, som bör ligga till grund och som är det
starkaste värnet mot öfvermagtens skaror.
Som tiden nu var långt framskriden och många ledamöter an¬
mält sig för yttrandens afgifvande, beslöt kammaren på hemställan
af herr talmannen att uppskjuta den vidare behandlingen af ifråga¬
varande utlåtande till morgondagens sammanträde.
§ 3.
Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riks¬
dagens ' skrifvelse, n:o 82, till Konungen angående tullbevillningen.
Måndagen den 13 Maj, e. in.
53
N:0 33.
§ 4.
Till bordläggning anmäldes Andra Kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande, n:o 32, med anledning af väckta motioner om
skrifvelse till Kong! Maj.-t angående utskänkning under sön- och
helgdagar af vin- och maltdrycker å lägerplatser.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 11,io e. m.
In fidem
E. Nålborst Böös.
Andra Kammarens Prof. 1901.
A':a SS.