RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1901. Andra Kammaren. N:o 27.
Fredagen den 26 april.
Kl. Va 3 e. m.
§ I-
Justerades protokollet för den 19 innevarande månad.
§ 2.
Herr talmannen yttrade: Å nyo har döden gjort en skörd bland
den forna Andra Kammarens veteraner, i det att grefve Arvid
Fredriksson Posse sistlidne onsdags afton slutade ett långt och verk¬
samt lif. Den framskjutna ställning, han under en lång följd af år
intog i denna kammare, hans plats sedermera som den främste man¬
nen vid Konungens rådsbord samt det intresse och nit, hvarmed han
snart sagdt ända till slutet deltog i nästan alla vigtigare angelägen¬
heter inom den provins, han ursprungligen tillhörde, göra väl berät¬
tigad den erkännandets och aktningens minnesruna, som jag nu ber
att få inrista i kammarens protokoll.
§ 3.
Föredrogos, men blefvo åter bordlagda statsutskottets utlåtanden
n:is 11 a, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67 och 68 samt bevillnings¬
utskottets memorial och betänkande n:is 29, 30, 31 och 32.
§ 4.
Herr K. Staaff aflemnade en motion, n:o 185, angående an¬
tagande af en ny paragraf med nummer 103 i regeringsformen m. m.
Denna motion blef på begäran bordlagd.
Andra Kammarent Prat. 1901. N:o 27.
1
N:o 27. 2
Fredagen den 26 April.
§ 5-
Till bordläggning anmäldes lagutskottets utlåtande n:o 42, i an¬
ledning af väckt motion om sådan ändring i lagen om hemmans¬
klyfning m. m. den 27 juni 1896, att egostyckning och jordafsöndring
må kunna ega rum å till bergslag hörande skogsmark, som undergått
storskifte, derå laga fastställelse kommit.
§ 6.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr S. A. G. Sundberg under 6 dagar fr. o. m. den 29 dennes.
» J. W. Bengtsson i
Häradsköp......... » 3 » » »30 »
» J. Hjelmérus......... » 5 » » »1 näst¬
kommande maj.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,47 e. m.
In fidem
E. Nålborst Böös.
Lördagen den 27 April.
3 N:o 27.
Lördagen den 27 april.
Kl. 11 f. m.
§ I-
Justerades de i kammarens sammanträde den 20 innevarande
månad förda protokoll.
§ 2.
Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet herr K.
Staaffs å kammarens hord hvilande motion, n:o 185.
§ 3.
Föredrogs, men bordlädes åter lagutskottets utlåtande n:o 42.
§ 4.
Till afgörande företogs till en början Andra Kammarens första
tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 21, i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om förslag till inrät¬
tande vid högre skolor för qvinlig ungdom af särskild afgångs-
examen för lärjungar, som efter fylda 17 år önska afsluta sin
skolgång.
Dervid anförde:
Herr von Schéele: Herr talman, mine herrar! När jag i dag
på morgonen läste uti en tidning, att i dagens plenum endast obe¬
tydliga frågor skulle förekomma, bland hvilka var upptagen äfven
den fråga, som nu föreligger, kan jag icke neka till, att detta ut¬
Angående
inrättande
vid högre
flickskolor
afl särskild
afgångs-
examen för
vissa lär¬
jungar.
N:o 27. 4
Lördagen den 27 April.
Angående
inrättande
vid högre
flickskolor
af särskild
afgång s-
examen för
vissa lär¬
jungar.
(Forts.)
tryck väckte min harm. Jag erinrade mig, hurusom för ett par år
sedan jag var tillstädes vid en orientalisk fest, som i hafsvilten utan¬
för Beirut gafs till ära för kejsar Wilhelm af Tyskland, samt huru¬
som dervid en raket råkade till att falla ned i den närbelägna staden,
så att ett barn deraf skadades till döds. Kejsaren, menniskovänlig
och uppmärksam som alltid, skickade, så snart han fått kännedom
härom, ett bud till olycksstället för att höra, huru det verkligen sig
förhölle, och uttrycka kejsarens deltagande. Han fick då det svaret
från fadern: »Helsa kejsaren och tacka honom för hans välvilja,
men någon stor skada hade icke skett, ty det dödade barnet var
bara en flicka». Sådan är österländingens uppfattning af qvinnans
menskliga värde, en säker måttstock på ett folks kulturella stånd¬
punkt öfver hufvud.
Uti den synnerligen väl redigerade norska tidskriften For Kirke
og Kultur förekommo nyligen under ett aktadt svenskt författare¬
namn Kulturhistoriska anteckningar rörande förhållandena i det nord¬
liga Europa, hvarvid den senare hälften af sistförflutna århundrade
säges särskildt hos de skandinaviska folken kännetecknas af en om¬
kastning, närmast inom skönlitteraturen, men detta såsom återspegling
af herskande stämningar och åsigter, från qvinnodyrkan t,ill qvinno-
förakt. Att, såsom skett, i den föreliggande motionen se ett bevis
på sanningen häraf, så att vi skulle vara på väg till en österländsk
uppskattning af qvinnan och en dermed sammanhängande kulturnivå,
vill jag ingalunda vara med om. Jag ser fastmer i denna motion
ett nödrop att komma våra flickskolor till hjelp, hvari jag vill af
fullt hjerta instämma, ehuru jag ej gillar de föreslagna hjelpmedlen.
I synnerhet när man läser den utförliga motionen uti dess hel¬
het, finner man den innebära ett sådant nödrop, som afser både an¬
ordningen af den qvinliga undervisningen i vårt land och bristen på
erforderliga medel för ett ändamålsenligare och bättre ordnande af
densamma. Dessa två synpunkter sammanhänga, efter mitt för¬
menande, mycket nära med hvarandra, ty de bristfälliga anordnin¬
garna — man må nu fatta saken i likhet med motionären eller, så¬
som jag, på ett väsentligt annat sätt — bero ytterst och till allra
största delen på bristande penningmedel. Detta gäller nemligen
icke blott den disproportion, som i vårt land förefinnes mellan
lärarinnornas och de manliga lärarnes löneförmåner, något, som, när
man icke kan förneka väsentlig likställighet i arbetsuppgifter, lätt
alstrar en misstämning, som icke gerna kan annat än lemna spår
efter sig i undervisningen, utan härtill kommer också, att en mängd
organisatoriska förhållanden gestalta sig ganska ogynsamt just på
grund af de otillräckliga ekonomiska resurser, hvaröfver flickskolorna
i vårt land disponera, trots Riksdagens frikostighet mot dem nu i
jemförelse med hvad förhållandet var under en föregående tid. Huru
ofta har man icke vid de högre qvinliga läroverk, jag under snart
30 år haft tilfälle att än såsom rektor, än såsom styrelseordförande,
än såsom eforus taga noggrann kännedom om, nödgats försaka så¬
5 N:o 27.
Lördagen den 27 April.
dana anordningar, som af alla erkänts vara mycket önskvärda, en¬
dast derför att de nödiga penningmedlen för deras förverkligande
fattats!
Ett annat tryck, beroende på denna samma grund, ligger der¬
uti, att föräldrarne till barnen anse sig hafva åtskilliga rättigheter
gent emot flickskolorna, enär de vid dessa måste betala mycket större
afgifter, än hvad de behöfva göra vid gosskolorna. De framställa
derför icke sällan obilliga anspråk i ett och annat hänseende, sär-
skildt med afseende på flickornas flyttning till högre afdelningar,
oaktadt deras kunskaper kanske icke berättiga dem dertill. Och som
det nu är stäldt med ekonomien vid flertalet af våra flickskolor, blir
det ganska svårt för deras styrelser att helt och hållet lemna dessa
anspråk utan afseende, då de ifrågavarande läroverken för sin exi¬
stens i väsentlig mån äro beroende af att få behålla sina elever för
årsafgiftens skull.
En annan jemväl mycket betydelsefull sak är anskaffandet af goda
lärarekrafter. Tacksamt erkännande förtjena i sanning de många från
lärarinneseminariet utgångna, synnerligen väl qvalificerade lärarinnor,
som nöja sig med den ringa aflöning, som på de allra flesta ställen
erbjudas dem. Det må vara lyckligt, att så är fallet; men i längden
kan man knappast hoppas på fortgång deraf. Ja, redan kämpa
många flickskolor i landsorten med stora svårigheter för att få behålla
eller förvärfva de större lärarinneförmågorna. Och hvad angår du¬
gande manliga lärarekrafter, stå sådana endast genom mycket kän-
bara pekuniära uppoffringar att erhålla för våra vanliga högre flick¬
skolor, någonting, som jag för min del anser vara ganska mycket att
beklaga. Ty lika väl som vi män, särskildt i vår tidigaste ålder,
hafva mottagit djupa och för lifvet bestämmande inflytelser ifrån
våra mödrar, så har jemväl qvinnan under sin uppväxttid mycket att
lära af en man, som förstår det grannlaga i sin ställning såsom
hennes lärare.
Jag skulle kunna anföra många flera exempel, men jag tror, att
dessa äro tillräckliga för att ådagalägga, att de två föremål för kla¬
gan, som motionären framstält, nemligen otillräckliga penningmedel
och otillfredsställande anordningar vid våra qvinliga läroverk, höra
mycket nära tillhopa.
Öfvergår jag derefter till att taga i betraktande de medel, mo¬
tionären föreslagit för att bringa undervisningen och den dermed
sammanhängande fostran i ett bättre läge, så kan jag alls icke an¬
sluta mig till honom. Jag säger: undervisning och fostran, ty dessa
tu få ej otillbörligt skiljas åt. Der undervisningen för såväl gos¬
sar som flickor icke går ut på att tillika fostra, är den förfelad —
kanske allra mest med afseende på det qvinliga könet, efter som
detta icke på samma sätt som det manliga kan för karaktersbildningen
medelbart göra sig till godo inflytelserna utaf ett godt teoretiskt
bildningsarbete.
När man skall för qvinnans uppfostran sätta en princip eller
Angående
inrättande
vid högre
flickskolor
afl särskild
afgång i-
examen för
vissa lär¬
jungar.
(Forts.)
N:o 27. 6
Angående
inrättande
vid högre
flickskolor
afl särskild
af gångs¬
examen för
vissa lär¬
jungar.
(Forts.)
Lördagen den 27 April.
hvad motionären kallar ett mål, tänker jag, att det af honom med
ganska mycken ringaktning omnämnda åskådningssättet från reforma-
tionstidehvarfvet i många afseenden fortfarande förtjenar att tiller¬
kännas giltighet. Eller är det icke framgent så, att på samma gång
som qvinna och man ega lika högt menskligt värde, hafva de dock
i stort sedt en olika lefnadsställning att intaga, en skiljaktig uppgift
att i lifvet fylla? Böra icke öfver hufvud än i dag »gossarne fostras
att styra land och folk väl, flickorna att upptukta och hålla vid
magt hus, barn och tjenstefolk» ? Nog måste det i alla tider förblifva
en orubblig sanning, att familjelifvet utgör ett minst lika vigtigt fält
för mensklig verksamhet som det större samhället, staten? Och så
vidt qvinnan genom sin anläggning är anvisad att verka inom detta
inskränktare område, icke är väl den insats, hon der gör till mensk-
lighetens bästa, mindre betydelsefull än den verksamhet, som mannen
i kanske vidare, men derför icke sakligt större kretsar utöfvar. »Så
vidt», säger jag; ty härmed vill jag visserligen icke hafva nekat till,
att mer exeptionella fall förefinnas, der qvinnan har en med mannen
mer likartad begåfning, och då bör hon utan allt tvifvel få — såsom
i vårt land lyckligtvis är fallet — kunna följa sin kallelse i den
rigtning, hennes gåfvor hänvisa till.
Har jag rätt häruti, så tror jag också, att motionären misstagit
sig uti de önskemål, han med afseende på våra flickskolors organisa¬
tion framstält. Jag är nemligen öfvertygad om, att flickskolorna
höra å ena sidan söka att taga vara på hvad som är det egendomligt
qvinliga, det, som skriften kallar »qvinnans kyska umgängelse i fruk¬
tan», men å andra sidan också att motarbeta den ensidighet, för
hvilken qvinnan är utsatt på sitt område, likaväl som mannen på sitt.
Earan i sistnämnda hänseende ligger för henne i ett obetingadt föl¬
jande af stämningen, känslan eller det man vanligen kallar »hjertat»,
utan förmåga och mången gång äfven utan vilja att vid tings bedö¬
mande skilja mellan hvad som är väsentligt och hvad som allenast
är af tillfällig natur, äfvensom att i sina handlingar så som sig bör
afse sammanhanget mellan orsak och verkan, mellan grund och följd,
denna rättfärdighetens lagbundna ordning för menniskolifvet, som har
med sig, att ingenting kan verkligen lyckas, som icke är bygdt på
det sannas, det rättas och godas grund.
Då det gäller att genom undervisning utbilda lagbundenhetens
hos hvarje menniska inneboende idé och deremot svarande grundsat¬
ser, gifves det helt visst åtskilliga läroämnen, som i en goss-skola
kunna vara på sin plats, såsom t. ex. algebra och logik, utan att för
den skull passa i en flickskola. För flickans mer konkreta anlägg¬
ning synes mig modersmålet, sammanstäldt med något främmande
språk, erbjuda den bästa och säkraste vägen till tankereda, likasom
religions- och naturkunskap samt historia till insigt i den sedliga
såväl som den naturliga verldsordningens orubblighet. Ur praktisk
synpunkt åter anser jag allmän helsolära och huslig ekonomi särdeles
lämpliga.
7 N:0 27.
Lördagen den 27 April.
Med de åsigter, jag nu uttalat, kan jag ej annat än finna mo¬
tionärens examensförslag särdeles otillfredsställande, i det att derige¬
nom motsatsen skulle åstadkommas till det, som jag för min del anser
önskvärdt. Hvad närmast angår det, som jag kallat för det egen¬
domligt qvinliga eller qvinnans stilla väsen, störes detta ganska myc¬
ket af examina. Att mer, än oundgängligen nödvändigt är, tvinga in
henne i examensväsende anser jag vara ett misstag. Och jag tycker,
att utskottet har rätt, då det säger, att vi åtminstone böra i detta
hänseende se, huru planen om en mellanexamen för gossar tager sig
ut, innan vi begära hos Kongl. Maj:t, att samma experiment måtte
göras jemväl med afseende på våra flickor. Och med hänsyn till den
andra sidan af det mål, som jag tänkt mig för qvinlig bildning, nem¬
ligen utveckling af förståndet och insigt i hvad vi måste hafva att
vänta af våra handlingar i lifvet, så håller jag före, att det vore
mycket olyckligt, om bildningen för flickan i regel skulle vara afslu-
tad så tidigt, att det inhemtade kunskapsmåttet komme att motsvara,
hvad som i goss-skolan undangöres i de fem lägre klasserna. I mån
af som tillfälle dertill kan beredas, synes det mig vara minst sagdt
lika önskvärdt för en flicka som för en yngling — hvilken senare ju
har mera vidtgående utvecklingsmöjligheter först vid universitetet och
sedan ute i lifvet — att vinna något högre själsodling, än ett fem-
klassigt elementarläroverk förmår skänka. Jag tror, att qvinnan kan
på sådant sätt blifva ett så mycket mera godt sällskap för sin man
och till än större välsignelse för sina söner och döttrar. Att nu, så¬
som här ifrågasatts, visserligen icke afklippa all fortsatt undervisning
för henne, men likväl säga ifrån, att hon fått sin maturitetsbildning
genom den examen, som motionären åsyftar, det tyckes mig vara
mycket olämpligt.
Slutligen ber jag få tillägga, att det förefaller mig, som om man
just icke i allmänhet saknade hvad som med hänsyn till kontroll
behöfves i fråga om våra qvinliga läroverk, och att det kan vara
ganska godt, att der råder en viss frihet i organisatoriskt afseende.
Vi hafva nog af uniformitet i våra gossläroverk; och jag skulle lif¬
ligt beklaga, om ett liknande förhållande blefve legaliseradt på flick¬
skolornas område, såsom här är ifrågasatt. Nej, hvad vi behöfva
och behöfva i utomordentligt hög grad, det är ökade medel för att
derigenom möjliggöra en fortgång på den väg, på hvilken vi redan
befinna oss, och som i hufvudsak synes mig vara den rätta i afseende
på vår uppväxande qvinliga ungdoms uppfostran. Att deri bristen
måtte snart och grundligt afhjelpas, derom sätter jag min lit till
Sveriges Konung och Riksdag.
Jag begär sålunda, herr talman, att få instämma i utskottets
utlåtande med den motivering, som jag här tagit mig friheten göra.
Häruti instämde herrar Waldenström, Zettcrstrand, Majer, Be-
delius, Hultkrantz och Anderson i Hasselbol.
Angående
inrättande
vid högre
flickskolor
afl särskild
af gångs¬
examen för
vissa lär¬
jungar.
(Forts.)
N:o 27. 8
Angående
inrättande
vid högre
flickskolor
af särskild
af gångs¬
examen för
vissa lär¬
jungar.
(Forts.)
Lördagen den 27 April.
Herr Centerwall: Herr talman, mine herrar! Jag är den före¬
gående talaren mycket tacksam för det att han har erkänt vigten af
att vi äfven i denna samling tala om den qvinliga bildningen. Jag
vill visserligen icke gå så långt som en gång J. J. itosseau och säga,
att »männen äro, hvad qvinnorna göra dem till», men så till vida är
jag ense med den ryktbare författaren, att jag erkänner, att det
outplånligaste och djupaste intryck, som en man har, är det intryck,
han fick af sin första uppfostran genom sin mor. Således kan det
nog vara skäl, att äfven staten tänker på, huru man skall uppfostra
mödrarna.
I olikhet med den föregående talaren vågar jag dock tro, att det
»egendomligt qvinliga», såsom han uttryckte sig, icke skall gå bort
derför, att flickorna blifva underkastade ungefär samma examina som
gossarna. Har den ärade talaren någonsin funnit, att i Danmark
qvinnorna äro mindre qvinliga än i Sverige? Och i Danmark är det
regel, att nästan hvarenda flicka, som har begåfning och går igenom
en flickskola, tager eu sådan examen som den nu ifrågastälda. Hav
den ärade talaren funnit, att i Norge flickorna äro sämre derför, att
de tagit en sådan examen? Jag tror, att den gjort mycket godt, sär¬
skilt der.
Sedan således den ärade talaren beredt mig mark, skall jag bo
att få vända mig något litet emot utskottets betänkande. Nu skola
dock herrarne i utskottet icke tro, att jag skall säga något ofördel¬
aktigt om deras betänkande. Vanligt är ju, att en motionär, som får
sin motion afstyrkt, är missnöjd, och tyvärr är det ej heller ovanligt
i denna församling, att detta missnöje tager sig uttryck, som kanske
icke äro fullt lämpliga. Men jag skall tvärtom erkänna, att jag tror,
att utskottet har alldeles rätt, när det säger, att det tagit denna sak
i »allvarligt» och följaktligen noggrant öfvervägande, och jag är fullt
öfvertygad, att utskottets ledamöter gjort allt för att sätta sig in i
frågan, efter måttet af den insigt, som man kan förutsätta hos dem.
Denna insigt borde naturligtvis vara ganska stor hos ett utskott, som
endast har skolfrågor att behandla och derigenom är särskild! lyck¬
ligt lottadt i jemförelse med andra tillfälliga utskott, på hvilka man
lastar allt möjligt af den mest olikartade natur. Emellertid har jag,
oaktadt denna min stora och djupt kända aktning för utskottet, icke kun¬
nat precis åtnöja mig med allt hvad detsamma säger. Det börjar
med att förkunna, »att hvarje offentlig examen ytterst lätt kan verka
störande på undervisningens jemna gång och framkalla öfveransträng¬
ning». Nå, hvarför skola vi då hafva examen i gosskolorna? Den
inverkar ju också på undervisningens jemna gång och framkallar
öfveransträngning, och jag vet icke, att öfveransträngning hos män
mindre skapar hopplösa slägter än öfveransträngning hos qvinnor.
Deremot kan invändas, att gossarne äro starkare. Ja, det beror på.
Jag har under 26 år haft att göra med flickors uppfostran, och jag
har icke kunnat finna, att de hafva större anlag att blifva öfveran-
strängda än gossarne; de hafva väl större ambition och de läsa mera,
9 N:o 27.
Lördagen den 27 April.
men de äro sega. Jag har för öfrigt, såsom synes af min motion,
föreslagit, att denna examen skulle afläggas »efter fylda 17 år», men
jag har icke sagt, att det skulle ega rum precis vid 17 år. Detta
är detsamma, som stadgats i Danmark, och der hafva nu åtskilliga
skolföreståndarinnor och målsmän för den qvinliga ungdomen börjat
att arbeta på att få ned denna ålder till 15 år. Det anser jag dock
mycket olämpligt. I Danmarks flickskolor, som jag oftare haft till¬
fälle att studera, har jag i alla fall sett de allra friskaste och mest
rosenkindade flickor, man kan finna; de hafva tydligen icke tagit
någon skada hvarken till kropp eller själ utaf denna förskräckliga
examen.
För resten är denna examen icke något nytt i Sverige. Den
första ordnade flickskola, som fans hos oss, och som vi nu hafva här
bredvid oss, nemligen den Wallinska, afslutades ursprungligen med
en examen. Det ansågs då vara ganska rigtigt, ehuru hela inrätt¬
ningen af en offentlig flickskola, såsom jag skildrat i historiken i
min motion, väckte skandal, minst sagdt lika mycket som det steg,
jag nu föreslår, att vi skulle taga, icke i det okända eller i det blå,
utan efter 30 års erfarenhet i Danmark och 23 års erfarenhet i
Norge. Hafva vi icke rätt att taga exempel af våra nära fränder
och deras förhållanden? Tro herrarne, att det är så stor skilnad
mellan de danska eller norska och de svenska flickorna? Mig före¬
faller det, som de vore af ungefär samma gods och med ungefär
samma tänkesätt.
Naturligtvis har utskottet rätt, när det säger, att det skulle
blifva »en vigtig ändring i organisationen» och att lärjungarna finge
»vidkännas verkningarna» af densamma. Ja, visst fingo de det, men
min mening är just, att de skulle få det. Om man ser efter, hvilka
dessa verkningar skulle vara, så finner man, att de skulle vara dels
en välbehöflig större kontroll öfver de statsunderstödda flickskolorna,
att dessa flickor, som till stor del behöfva förtjena sitt bröd och icke
hafva råd att bara odla »det egendomligt qvinliga», verkligen ofta
kunde litet snabbare komma till någonting sådant, då den föreslagna
examen i många fall skulle ersätta studentexamen.
Herrarne skola icke tro, att det är alla lärarinnor, som hysa
samma åsigter som de lärarinnor och deras vänner, hvilka hittills
offentligen uppträdt mot min motion och sökt hetsa den allmänna
meningen mot densamma. Jag håller här i min hand eu mig till¬
sänd skrifvelse, en bland de många, som jag kunde citera, af fram¬
stående lärarinnor landet rundt, som bestämdt vitsordat behofvet af
en sådan examen. Här säges nu bland annat: »Något måste göras, ty
denna mängd af fragmentariska kunskaper, denna genomgående oprak¬
tiskhet i den nuvarande skolans organisation, som gör, att, som ni
säger, en mångårig och dyrbar uppfostran ej kan skaffa den unga
flickan vare sig kläder, föda eller husrum, och sist det ekonomiska
elände, med hvilket eu stor del af våra lärarinnor lönas —- allt visar
ju på ett fruktansvärdt sätt, att skolan ej är, hvad hon borde vara.
Angående
inrättande
vid högre
flickskolor
afl särskild
afgångs-
examen for
vissa lär¬
jungar.
(Forts.)
N:o 27. 10
Angående
inrättande
vid högre
flickskolor
af särskild
afgåvgs-
examen för
vissa lär-
junqar.
(Forts.)
Lördagen den 27 April.
De principer, som borde vara gällande der — klarhet, begränsning
och praktiskt resultat — finnas ju knappast alls. Och dessa otaliga
pedagogiska diskussioner i tal och skrift, der alla skolfrågor behand¬
las i oändlighet, blott icke »den ena nödvändiga», en reformering
af skolan, de göra den, som känner förhållandena, alldeles hopplös.»
— Det der klingar ju annorlunda än stockholmsklickens och dess
filialers utlåtelser. I fortsättningen heter det: »Naturligtvis har qvin-
nans praktiska uppfostran den största betydelse ej blott för henne
sjelf, utan för hela vårt folk, en betydelse för kultur och allmän
välmåga i landet, så omfattande, att man ej ens på förhand kan ana
dess vidd. Huru många män och larn af den bildade klassen skulle
ej få oöfverskådligt gagn af den bildade qvinnans praktiska upp¬
fostran.» Så talar eu sundt och klart tänkande qvinna, om hon också
ej skall vinna bifall af »skolfrihetens» och »idealismens» represen¬
tanter. — Ännu ett par utdrag. »Räckte våra löner till uppehälle
året om, o hvilken okänd lycka det skulle vara.» — Hon talar om
huru många flickor från burgna hem, som egna sig åt undervisning
— i parentes sagdt må det påpekas, att detta faktum är det, som
hittills räddat våra flickskolor. — »Men», säger hon, »för oss, som
måste helt och hållet underhålla oss sjelfva, äro förhållandena sådana,
att sakna vi någon tid vår lön (t. ex. på grund af sjukdom eller
studier eller om man ej under ferierna lyckas få extra arbete), så
sakna vi också lifvets nödtorft. Huru många gånger får man ej sälja
nödvändiga kläder för att få medel till det, som är ännu nödvändi¬
gare. Under sådana förhållanden får man naturligtvis en annan syn
på lifvet än fröknarna» — ja, namnen kunna göra detsamma, allt
nog de bäras af den estetiska skolrigtningens mera kända represen¬
tanter. »Att ge barn, som i framtiden behöfva försörja sig sjelfva
(och huru många sådana komma ej alltid att finnas inom den högre
flickskolan!) »allmänbildning» i stället för en praktisk uppfostran, det
är att ge dem stenar i stället för bröd.» Ja, staten understödjer san¬
nerligen ej flickskolorna för att der endast de rikes barn skola bildas
till angenäma sällskapsmenniskor, som kunna tala litterär och politisk
slang. Och kunna ej studierna göras litet mera praktiska utan att
döda verkligt intresse, verklig idealitet? När man läser sådant af en
aktningsvärd, trovärdig och helt visst begåfvad qvinna, hvad skall
man då säga? Och tro herrarne, att detta är det enda fallet? Jag
skulle kunna räkna upp många dylika, som jag känner till genom
personlig åskådning och bekantskap. Jag har citerat detta derför,
att det visar två saker, för det första, att det finnes verkligen qvin-
nor och begåfvade qvinnor, som anse, att det vore lyckligt, om man
finge en tidig och praktisk utslutning å skolkursen, och för det andra
för att bestyrka, hvad som dragits i tvifvelsmål af dertill obefogade
personer, att de uppgifter, som jag lemnat om lärarinnornas ekono¬
miska ställning, äro i allo rigtiga och icke färglagda. Men jag vill
icke besvära kammaren allt för länge, ty vi hafva vigtiga saker se¬
dan. Jag skulle dock ur dessa papper, som jag har här, kunna läsa
Lördagen den 27 April. 11
upp mycket intressant. Jag har t. ex. ett, som visar, att en flick-
skoleföreståndarinna, som gått igenom högre seminarium och varit
ute i 6 långa år, har 900 kronor i lön. Jag skulle kunna visa, att
en lärarinna för 12 timmars daglig tjenstgöring har en lön af 200
kronor om året, d. v. s. för 24 timmars skulle hon hafva 400 kronor.
Jag skulle kunna bevisa hvart enda ord jag sagt i min motion och
litet till. Det skulle dock icke tjena så mycket till, helst som för
närvarande en undersökning är satt i gång af en skicklig statistiker,
som till vederbörande flickskolor utsändt frågeformulär, som äro vida
bättre än de, som på min tid utsändes. Och utan tvifvel kommer
resultatet att blifva högst nedslående.
Nu har man klandrat mig, och utskottet har också gjort det,
derför att jag kommit just nu med min motion. Jag medgifver, att
jag borde kommit mycket förr, i samma ögonblick, som herr Ernst
Carlson inlemnade sin skolmotion. Jag gjorde detta emellertid ej,
och det var af opportunite.tsskäl, ty jag ville ej binda min svaga
julle vid hans stora skepp och derigenom möjligen göra någon skada
åt detsamma. Jag kommer således bestämdt icke för tidigt, utan
snarare för sent.
Hvad ligger det också för ondt i det, att jag tagit mig friheten
föreslå, att denna fråga skulle kunna behandlas af den nu sittande
skolkomitén? Jo, det, att »den är i färd med att affatta sitt betän¬
kande». Ja, huru lång eller huru snabb den färden är, vet jag icke,
men komiténs högt ärade ordförande yttrade härom dagen till mig
här ute i sammanbindningsbanan — i närvaro utaf en här bredvid
sittande ledamot af kammaren — att betänkandet icke blir färdigt
förrän först i jul. Norska komitén af år 1890 fick i uppdrag att
göra en dylik undersökning i afseende å flickskolorna, och den skaf¬
fade sig af regeringen en underkomité eller suhkomité, såsom man
brukar säga, hvilken arbetade parallelt med den stora komitén. För
resten har jag icke föreslagit uteslutande den utvägen, att man skulle
vända sig till den stora skolkomitén, utan det kan som sagdt blifva
en komité bredvid, och det kan slutligen vara fråga, om det skall
vara en komité och ej bara en departemental undersökning. Flick¬
skolornas förhållanden äro mycket enklare än gosskolornas, och det
är derför mycket lättare att undersöka dem än gosskolornas. Och
jag är fullt öfvertygad om, att man verkligen skulle kunna hinna
detta i komitén, om man ville.
Alltså kan jag icke vidkännas de förebråelser, som direkt eller
indirekt i utskottets betänkande och på annat håll — endast en del
af kritikerna torde jag hafva läst — livilka rigtats emot mig Hvar¬
för har jag väckt denna motion just nu? Jo, derför att jag har mig
bekant, att det nuvarande flickskoleunderstödet omöjligen kan räcka.
Det är nemligen fallet, att det kommit in ansökningar från nybildade
flickskolor, som icke kunnat få något derför, att det befintliga an¬
slaget var slut. Följaktligen tager jag mig friheten att förmoda, att
regeringen nästa år inkommer med begäran om förhöjning af anslaget.
N:o 27-
Angående
inrättande
vid högre
flickskolor
af särskild
afl gängs¬
examen för
vissa lär¬
jungar.
(Forts.)
N:o 27. 12
Angående
inrättande
vid högre
flickskolor
afl särskild
afgångs-
examen för
vissa lär¬
jungar.
(Forts.)
Lördagen den 27 April.
Jag hade tänkt mig, att denna förhöjning icke borde vara en nöd-
fallsförhöjning på några tiotusental kronor, utan så väsentlig, att den
verkligen kunde afhjelpa flickskolornas hårda ekonomiska betryck.
Jag tror mig nemligen hafva visat och ytterligare kunna bevisa, hvad
jag nämnt om flickskolornas ekonomi. Men för att detta skall gå
igenom, har jag ansett mig böra föreslå något annat först.
Jag har dessförinnan resonnerat med många af mina pedagogiska
vänner, ty det är icke sant, att jag kommit med detta utan att hafva
talat med högt aktade målsmän för flickskolorna, fastän jag kanske
icke språkat med dem, som mest haft ordet i sin magt, mest hafva
pressen för sig, men äro mest rädda för kontroll. Huru skulle man
kunna tänka sig, att regeringen eller enskild motionär kunde utverka
ett högre statsunderstöd åt flickskolorna, om icke Riksdagen, som är
kritisk och med rätta kritisk i afseende på anslag, egde garanti för
att kontrollen öfver flickskolorna blefve bättre, än den nu är. Hen
föregående talaren sade visserligen, att kontrollen vore god. Ja, i ett stift,
der det blott finnes en enda flickskola, der kan eforus’ tid räcka till
för kontrollen — i synnerhet om man har så gamla insigter i saken
som den föregående talaren — men i de stora stiften, huru går det
till der? Jo, det förordnas en inspektor — prest eller lekman —
men i båda fallen har den förordnade andra sysselsättningar och kan
blott egna en bråkdel af sin tid åt kontrollen, så att denna ofta blir
lika med plus minus 0. Men i fråga om kontrollen gäller ju den satsen,
att af frukterna känner man trädet, och jag tänker, att det bästa sättet
att kontrollera är att undersöka, hvilka frukter skolans undervisning
burit; detta sker bäst genom en examen. När jag först fick denna
tanke, som långt förut kommit till utförande i Norge och Danmark,
fruktade äfven jag, att »det egendomligt qvinliga» skulle sväfva i
fara. Denna fruktan lade sig emellertid, då jag upptäckte, att i de
skolor, der man specielt drifvit »det egendomligt qvinliga», der har
man minst lyckats, hvarpå jag skulle kunna anföra slående exempel.
Det egendomligt qvinliga är nog icke annat än det egendomligt mensk¬
ligt formadt på annat sätt på grund af någon olika själsorganisation,
och jag anser, att man bör uppfostra flickorna till menniskor genom
att gifva dem så mycket teoretiska kunskaper, att de kunna fortsätta
att studera och bibehålla den idealitet, utan hvilken — jag har sagt det i
motionen — äfven den rikastes lif blir fattigt. Men gifver man dem
dessutom möjligheten att skaffa sig sitt dagliga bröd, om de behöfva
förtjena det, tror jag, att man gör dem den största tjensten, en men¬
niska kan göra en annan, och det är den tjensten, som jag afsett att
göra flickskoleeleverna.
Huru jag än har vändt saken och hvilka motargument jag än
fått, har jag omöjligt kunnat förändra åskådningssätt, och hvad som
hittills anförts här har ej heller kunnat bidraga dertill. Det är ju
möjligt, att när andra talare komma — när den stora pedagogiska
flottan seglar fram, höll jag på att säga — jag kommer att på något
sätt ändra åsigter; men det tror jag icke.
13 N:o 27.
Lördagen den 27 April.
Jag vill icke gorå något yrkande i sakens nuvarande läge, utan kittande
dermed får anstå tills sedermera, om det då skulle befinnas lämpligt vid högre
— hvilket jag betviflar. flickskolor
af särskild
Herr Hammarlund: Herr talman! Då den föregående talaren examen för
icke gjorde något yrkande, är det egentligen öfverflödigt att uppträda vissa lär-
för att försvara utskottets betänkande, men jag skall det oaktadt
bedja att få yttra några ord.
Jag förstår mycket väl, att den ärade motionären icke är nöjd
och belåten med utskottet, ty när är väl en motionär nöjd och be¬
låten, då han mötes af ett afstyrkande utlåtande. Hvad man dock
kunnat hoppas, hade varit, att han skulle hafva insett det fullt be¬
fogade i den hufvudinvändning, som utskottet gjort mot hans förslag.
Det förhåller sig ju så, att Riksdagen skrifvit till Kongl. Maj:t
och anhållit om utredning och förslag angående införande af en exa¬
men på mellanstadiet vid de allmänna läroverken. Man vet emeller¬
tid ännu icke, om en sådan examen verkligen kommer till stånd;
man vet ännu ingenting om denna examens beskaffenhet och hvad
den skulle komma att omfatta; man vet öfver hufvud taget ingen¬
ting närmare om denna examen, och likväl skulle man nu, innan
man erfarit något om, huru denna examen kommer att verka vid
gosskolorna, skrifva till Kongl. Maj:t och begära en liknande examen
för flickskolorna.
För min del tror jag, att alla skäl tala för, att man tills vidare
intager en afvaktande hållning.
Nu säger den ärade motionären, att en utredning härom kan icke
skada. Ja, det är visserligen sant, men om en utredning skall ske,
bör man dock vara fullkomligt på det klara med, att man verkligen
önskar en sådan examen. Och att skicka denna fråga till den af
Kongl. Maj:t för två år sedan tillsatta läroverkskomitén, skulle för
öfrigt utan tvifvel vara att högst väsentligen förrycka denna komités
arbeten.
Det är dessa hufvudsynpunkter, som varit för utskottet de be¬
stämmande, och på dessa nu i korthet anförda skäl tillåter jag mig
att yrka bifall till utskottets hemställan.
Friherre De Geer och herr Söderberg instämde häruti.
Herr Ernst Carlson: Herr talman! I likhet med den förste
ärade talaren anser äfven jag det vara statens pligt att söka främja
det qvinliga liksom det manliga slägtets uppfostran, för så vidt det
måste anses vara ett statsintresse att tillgodose både samhällets och
familjens kraf. Men äfven om flickskolorna i vårt land äro i behof
af en reform, är jag i likhet med nämnde talare af den öfvertygelsen,
att den väg, motionären här anvisat, ej är den rätta att slå in på.
Jag skulle kunnat hafva åtnöjt mig med att instämma i de
synpunkter, som af utskottet blifvit framhållna och som af dess ord-
N:o 27. 14
Angående
inrättande
vid högre
flickskolor
af särskild
af gångs¬
examen för
vissa lär¬
jungar.
(Forts.)
Lördagen den 27 April.
förande nyss ytterligare betonats. Men då motionären särskildt ut¬
manat mig, skall jag också bedja att få svara med några ord. Jag
vet icke, hvarför han valde sin bild från flottans område — kanske
var det derför, att detta vapen för närvarande är så mycket på tal
— men den honnör, han gjorde mig, var skäligen oförtjent. Jag
vet icke annat, än att vi för två år sedan, när läroverksreformen var å
bane, verkade i godt samförstånd, och jag förstår icke, hvarför han
dröjt med sin motion. Icke hade han behöft taga hänsyn till mig;
det vore alldeles för stor artighet.
Jag får nu säga, att jag i olikhet med motionären anser, att
utskottet förfogat öfver ett alldeles tillräckligt mått af sakkunskap,
då utskottet på anförda, fullt vederhäftiga grunder afstyrkt hans
motion. Deremot finner jag den motivering, han sjelf anfört i sin
motion, vara skäligen löst sammanhängande med ämnet. Den kan
väsentligen sägas utgöra ett kaleidoskop af hvarjehanda tankar och
uppgifter angående flickskoleväsendet i de tre skandinaviska länderna,
uppgifter, nog så intressanta till sitt innehåll, men af föga beviskraft
för saken i fråga. Utskottet har också afsöndrat lejonparten af den
s. k. motiveringen; men det är verkligen skada, ty jag skall säga her-
rarne, att den är en ganska underhållande läsning på lediga stunder.
Emellertid skall jag icke närmare sysselsätta mig med den s. k.
motiveringen. Jag vill endast inlägga en bestämd protest mot den
öfverskattning af danska flickskolans förtjenster och den missvärdering
af svenska flickskolans sträfvanden, som på flera ställen funnit uttryck
i denna motion. Jag vet visserligen, att den svenska flickskolan icke
nått sitt ideal och att den i flera hänseenden är behäftad med brister,
hvilka den förste ärade talaren särskildt påvisade. Men jag tror å
andra sidan, att våra flickskolor också ega rätt att kräfva erkännande
för eu redlig och ärlig sträfvan, för en sjelfuppoffrande gerning, som
måste väcka aktning och sympati hos hvar och en, som närmare tagit
litet reda på hithörande förhållanden.
Hvad nu motionärens förslag angår, nemligen att i de stats¬
understödda flickskolorna införa en examen för de elever, som önska
afgå vid 17 års ålder, så är det en fråga, som är af minst sagdt
tvistig natur. Inom speciel sakkunniga kretsar har herr Centerwalls
motion framkallat ett afgjordt motstånd. Jag skall tillåta mig bevisa
detta genom att anföra hvad som yttrats i »Verdandi», en af våra
förnämsta pedagogiska tidskrifter och som särskildt är organ för flick¬
skolorna, der det heter om herr Centerwalls förslag: »Denna motion
förefaller säkerligen alla, hvilka äro något inne i förhållandena, att
vara i otid väckt; men det är beklagligt, att den svenska flickskolan,
som så väl behöfver sympati och understöd från statsmagternas sida,
skall inför dem framställas på ett så ytterst skeft och orättvist sätt,
att det icke kan annat än väcka harm hos alla sanna vänner till
detta läroverk.» I en annan, ny, men förtjenstfull redigerad tid¬
skrift vid namn »Skolan» yttras om samma motion: »Undran, öfver¬
raskning och oro torde förslaget framkallat hos dem, hvilka hittills
Lördagen den 27 April. • 15
|
N:o 27.
|
fört den högre flickskolans sak med den äran,» samt vidare: »Och
alla, som misstro examensväsende!! De måste fråga sig, om det ej
vore skäl att bida verkningarna af införande af den nya afgångs-
examen vid allmänna läroverken.» Ett lärarinnemöte i Lund har
också uttalat sig i samma rigtning.
Från de närmast intresserade har alltså yttrats bekymmer öfver
den ifrågasatta examen såsom onödig och förryckande flickskolans
sunda utveckling. På många håll har befarats, att den skulle fram¬
kalla öfveransträngning just i flickornas sensiblaste utvecklingsålder. Ty
äfven om examen förlägges först vid 17 års-åldern, måste naturligtvis
förberedelser till densamma vidtagas under de föregående skolåren,
och vi veta, att just dessa år höra till de ömtåligaste; vi veta äfven,
att flickornas ambition ofta drifver dem väl långt. Icke utan skäl
har man ock uttalat den farhågan, att flickskolorna genom en sådan
alla skolor uniformerande examen skulle mista sin hittillsvarande fria
ställning och komma att stöpas i samma form som gossläroverken.
Nu kan man säga •—■ och motionären har också sagt det — att
då Riksdagen genom sin skrifvelse år 1899 begärt en examen på
mellanstadiet för gossarne, böra flickorna icke blifva sämre stälda.
Men om det nu verkligen skulle betraktas som en så stor fördel att
få en ny examen, så kan dock med rätta invändas, att, hvad som
gäller gossarne och som väsentligen afser att befria dessa från nöd¬
vändigheten att sträfva sig fram till en för flertalet af dem öfverflödig
studentexamen, behöfver icke nödvändigt gälla flickorna, som i all¬
mänhet hafva ett helt annat mål för sina studier. Vidare, hvad som
gäller statsläroverken, behöfver icke gälla privatläroverken, som just
haft ett afgjordt företräde i den frihet och de möjligheter till sjelf¬
ständig utveckling, de hittills egt. Andtligen, med afseende på be-
hofvet af en examen på mellanstadiet för gossläroverken finnes bland
sakkunnige knappt mer än en mening, medan deremot den nu före¬
slagna examen för flickskolorna framkallat opposition just från sak¬
kunnigt håll. Man har här ingen fast utbildad opinion att stödja
sig på, »det är just det, som gör skilnad så stor», som det
heter i visan, mellan den examen för statens gossläroverk, som
begärdes i Riksdagens skrifvelse för två år sedan, och den examen,
motionären i år föreslagit för de privata flickläroverken.
Det synes alltså vara ovisst, om icke flickskolorna tills vidare äro
bäst betjenta med en lugn utveckling af de afslutnings- och examensför-
hållanden, de för närvarande ega. Flere af dem — 4 i Stockholm
och 1 i Skåne — hafva rätt att med sina elever hålla mogenhets¬
examen; denna examen tages i allmänhet af flickorna vid 18 års
ålder. Huru skulle nu studentexamen vid 18 år förhålla sig till den
examen, som skulle tagas vid 17 års-åldern? Den saken är af
motionären lemnad alldeles outredd. Dessutom gifver det vanliga
afgångsbetyget från en högre flickskola för närvarande en icke obetydlig
kompetens. Det medför rätt till inträde vid telegrafverket, i post¬
sparbanken, vid gymnastiska centralinstitutet; det gäller såsom vilkor
|
Angående
inrättande
rid högre
flickskolor
afl särskild
afgångs-
examen för
vissa lär-
junqar.
(Forts.)
|
N:o 27. 16
Lördagen den 27 April.
Angående
inrättande
vid högre
flickskolor
afl särskild
af gångs-
examen för
vissa lär¬
jungar.
'Forta.)
för anställning i en mängd privata befattningar, såsom i banker, å
handelskontor o. s. v. Alltså förtjenar verkligen att öfvervägas,
huruvida icke en naturlig utveckling af de hos oss redan gifna afslut-
nings- och examensförhållandena är att föredraga framför att så der
öfver lag införa en ny examen efter grannländernas mönster.
Och, mina herrar, äfven om en sådan examen som den af mo¬
tionären föreslagna skulle finnas påkallad, så vill jag för min del
instämma med utskottet deri, att den nuvarande tiden dertill vore
särdeles olämplig. Frågan om en examen på mellanstadiet vid goss-
läroverken är nemligen, såsom alla veta, under utredning af den af
Kongl. Maj:t tillsatta läroverkskomitén. Denna lärer nog komma att
föreslå en dylik examen att tillämpas icke allenast vid gossläroverken,
utan äfven vid åtskilliga samskolor. Då är väl allt skäl i verlden
att vänta, tills man får se verkningarna häraf vid nämnda skolor,
innan man med ett penndrag söker införa den äfven vid flickläro¬
verken, eller att, med ett ord, då tillfälle gifves försöka i smått,
innan man organiserar i stort.
Dertill kommer, att, såsom utskottet yttrat och jag såsom ledamot
af läroverkskomitén kan ytterligare bekräfta, denna komité redan är
i färd med att affatta sitt betänkande. Det kan väl draga något ut
på tiden, innan detta betänkande blir färdigt. Men i alla händelser
skulle det utan tvifvel vara att inveckla saken i stället för att befordra
dess lösning, om goss- och flickskolornas reformfrågor nu [samman¬
kopplades. Jag tror, att båda vinna på att de lösas hvar för sig.
Herr talman! På grund af hvad jag haft äran yttra och då jag
är lifligt öfvertygad derom, att den qvinliga ungdomens bästa i vårt
land befordras derigenom, att den icke i otid utsättes för examens-
experiment, förenar jag mig med dem, som yrkat bifall till utskottets
afstyrkande hemställan.
Häruti instämde herrar Höjer och Larsson i Mörtlösa.
Herr Centerwall: Det kan naturligtvis ej falla mig in att så
afsevärdt mycket mer förlänga min motions dödskamp, ty man behöfver
ej vara profet eller räknemästare för att förutsäga dess öde denna
gång. För mig har det, såsom mina vänner väl veta, för närvarande
varit tillräckligt att bringa saken på tal. Jag har icke ett ögonblick
låtit mig dåras af några illusioner angående utgången. Men mycket
behöfver göras, innan uppmärksamheten för en ny idé blifvit verkligt
väckt. Idéer måste kastas fram gång på gång, riksdag efter riksdag
— det framgår mycket tydligt af den historik öfver den svenska
flickskolans utveckling, jag sökt lemna — innan de segra, och detta
ej minst på den qvinliga undervisningens område, emedan det är så
få menniskor, äfven bland de kunnigaste, lärdaste och bästa, som ega
någon synnerlig insigt i den saken.
Herr Carlson ansåg sig, till tack för gammalt samarbete, böra
plocka några »blommor» ur min motion. Motionen har ett fast underlag.
17 N:o 27.
Lördagen den 27 April.
Jag söker nemligen der visa, först att det står verkligt illa till med
ekonomien för den svenska flickskolan, sedan huru detta missförhållande
skall kunna afhjelpas. Då jag nu anser, att hjelpen, från redan antydt
sida sedt, skulle ligga i anordnandet af en examen efter danskt-norskt
mönster, måste jag redogöra för förhållandena i Danmark och Norge.
Jag kan ej finna detta vara i något afseende olämpligt.
Den ärade talaren menade, att jag skulle uttryckt missaktning
för den svenska flickskolan och en så mycket större aktning för den
danska. Jag har ju ej i min motion haft någon anledning att
beskrifva undervisningen i de svenska flickskolorna annat än till dess
slutresultat. För öfrigt vore det, då jag i 26 år förestått en flick¬
skola, rent af dumt af mig att uttala något missaktande af denna
såsom sådan. Kritik är ej detsamma som missaktning. Men jag har ej
kunnat tillsluta ögonen för det faktum, att det kan i ett och annat
afseende vara bättre stäldt i andra länder, lika litet som jag är blind
för, att den svenska flickskolan i mångt och mycket står under det
mål, den sträfvar till.
Herr Carlson undrade, huru man skulle kunna införa en dylik
afgångsexamen för lärjungar vid 17 års ålder, då i allmänhet student¬
examen aflades vid 18 å 19 års ålder. Det finge väl ordnas såsom
i Danmark. Lärjungarna taga der »preliminär examen» eller ock
»fjerde klasses hovedexamen» vid omkring 17 års ålder, och sedan
aflägga de, som det önska, studentexamen längre fram. Denna an¬
ordning sammanhänger dermed, att gymnasialklasserna der äro endast
två. Kunde det ej arrangeras på samma sätt i de svenska skolorna
en gång, när vi komme så långt?
Ändtligen framhöll herr Carlson i anslutning till utskottets mo¬
tivering, att vi borde vänta och se, huru experimentet utfaller vid
samskolorna. Jag tror mig veta, att skolkomitén egnar uppmärksamhet
också åt samskolorna. Och för öfrigt, nog kan jag vänta; saken
går af sig sjelf — hos oss såsom i Norge och Danmark —; från
samskolorna med deras för flickor och gossar gemensamma mellanklass-
afslutningsexamen kommer idén med logisk nödvändighet att öfver-
föras till de speciella flickskolorna. De, som nu sträfva så mycket
deremot, skola en gång finna sig vederlagda af händelsernas magt.
Dock skulle jag önska, att det hos oss ginge något fortare, och att
sådana nödrop från begåfvade och kunniga qvinnor, jag nyss anfört,
snart måtte höra till sagans område, att våra flickskolor lemnade
mera praktiska resultat. Derför har jag väckt frågan.
Jag har, herr talman, fortfarande icke något yrkande att göra.
Herr Höjer: Jag hade icke tänkt kasta mig in i denna
pedagogiska diskussion, emedan jag icke är särdeles road af sådana
diskussioner i allmänhet. Men jag får säga, att då jag hörde min
högt ärade vän förklara, att han icke hade uttalat någon missaktning
för den svenska flickskolan, blef jag något flat och hade svårt att
tiga. Jag kan icke finna annat, an att herr Centervall icke håller rigtigt
Andra Kammarens Prof. 1001. N:o 27. 2
Angående
inrättande
vid högre
flickskolor
afl särskild
afgångs¬
examen för
vissa lär¬
jungar.
(Forta.)
N:0 27. 18
Angående
inrättande
vid högre
flickskolor
af särskild
af gångs¬
examen för
vissa lär¬
jungar.
(Forts.)
Lördagen den 27 April.
bra reda på hvad han sjelf skrifvit eller sagt. Ty i sin motion har
han såsom generelt omdöme om den svenska flickskolan förklarat,
att hon egentligen är ett experimentalfält för inkompetenta mäns och
ännu oftare inkompetenta qvinnors nycker och klåfingrighet. Han
har desslikes såsom ett generelt omdöme uttalat, att den svenska
flickskolan saknar både mål och medel och att hennes arbete att
uppfostra flickor i allmänhet till »kunniga och bildade qvinnor» leder
i det blå. Han har vidare uttalat sitt suveräna förakt för den »allmän¬
bildning», som den svenska flickskolan meddelar och på hvars intig¬
het han anfört såsom bevis, att denna allmänbildning icke ens kan
gifva sin innehafvarinna kläder, föda eller husrum, ja, numera knap¬
past medför större lätthet för henne att bli gift. Jag får säga, att
en sådan krass och enligt min mening brackiotisk uppfattning af
»allmänbildningen» i den svenska flickskolan var något, som jag icke
väntat finna hos en så allmänbildad person som herr rektor CenterwalL
Om till slut äfven jag skulle angifva några önskemål, så skulle
det vara tvenne — det ena, att det måtte dröja länge, innan på allvar
ett förslag åter framkommer att vid alla de svenska flickskolorna in¬
föra en afslutningsexamen; det andra, att deremot så snart som möjligt
förslag måtte framkomma om en minskad användning af de många
examina, som nu förefinnas vid de olika undervisningsanstalterna för
manlig ungdom i vårt fädernesland.
Herr Ernst Carlson: Herr talman! Blott några ord till gen¬
mäle! Jag skulle väl nästan kunnat underlåta att svara motionären,
då en ärad talare på stockholmsbänken ur motionen anfört citat, som
på det mest eklatanta sätt bevisa rigtigketen af mitt påstående, att,
den ärade motionären på flera ställen underskattat den svenska flick¬
skolans verksamhet.
Men jag vill tillägga, att jag fortfarande finner motionärens
motivering såväl i motionen som den han här i dag muntligen före-
bragt stå i ett mycket lösligt förhållande till klämmen eller förslaget
om inrättande af en viss afgångsexamen. Det bästa i hela motionen
är utan tvifvel de uppgifter, som finnas der intagna angående den
svenska flickskolans svaga ekonomiska ställning. Hvad hon för när¬
varande framför allt behöfver synes mig vara förbättrade lärarinne-
löner, minskade elevafgifter och en viss kontroll med afseende på
kompetensen för lärarinnor, något, som 1888 års flickskolekomité också
påpekat och som utskottet i sitt utlåtande vidrört. Hade motionären
med stöd af dessa uppgifter kommit fram med ett förslag att öka
statsanslaget för flickskolorna, då hade det funnits ett logiskt samman¬
hang mellan premisserna och konklusionen. Om och när ett sådant
förslag framkommer, vill jag för min del lifligt understödja detsamma.
Då jag ser herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
här närvarande, kan jag ej underlåta att lägga honom den saken
varmt på hjertat och hemställa till honom att till ett kommande år
taga i öfvervägande, om ej sålunda något kunde stå att uträtta till
Lördagen den 27 April.
19 N:0 27.
fromma för den svenska flickskolan. Det tror jag är den väg, som
i fråga om en reform af flickskolan närmast bör beträdas; men att
nu gifva henne en ny examen såsom i Norge och Danmark, det vore
att bjuda henne stenar i stället för bröd.
Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Centerwall: Blott några ord har jag att säga, ej till
svar på herr Höjers öfverfall, som jag ej gitter besvara, utan derför
att jag ej skulle vilja, att emot mig skulle qvarstå den beskyllningen,
att jag missaktar den svenska flickskolan. Nej, visst icke! Om man
läser i sammanhang, har jag sagt, att det hufvudsakligen är den
svenska flickskolans organisation, som är sådan, att hon ej kan utföra
hvad hon önskar. Men jag har icke ett ögonblick velat kasta skugga
hvarken på hennes ledning i allmänhet eller på hennes lärare och
lärarinnor, utan jag har, såsom jag bort, skrifvit det mesta på för¬
hållandenas räkning.
I likhet med den lärde man på göteborgsbänken, som nyss hade
ordet, vågar jag uttala den förhoppningen, att regeringen skall lålfc
sig angeläget vara att i yttersta mån söka förbättra de ekonomiska
vilkoren för flickskolan. Ty jag är fullt ense med den ärade talaren
och har redan betonat det, att derpå hänger saken ytterst. Det andra
kommer småningom af sig sjelf. Motionens tanke dör icke, lika
litet som den har dött i våra grannländer. Gfif vår flickskola större
understöd och större kontroll, det är hvad jag önskar.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, blef utskottets
hemställan godkänd.
§ 5.
Å föredragningslistan fans härefter upptaget statsutskottets ut¬
låtande, n:o Ila, med anledning af Kongl. Maj:ts framställning i
vissa frågor, som beröra regleringen af utgifterna under riksstatens
tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragnings-
staterna.
Punlden 1.
Bifölls.
Punkten 2. Angående
utsträckt
Uti en till Riksdagen den 1 mars detta år aflåten proposition
hade Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att medgifva, det barn efter efter afliden
afliden delegare i folkskolelärarnes enke- och pupillkassa måtte blifva sugare i
berättigade till åtnjutande af pension ur kassan, till dess de fylt 21 ^lärarnes
år, dock att pensionsrätten för dotter måtte upphöra vid ingående af enke- och
äktenskap före nämnda ålder. pupillkassa.
Angående
inrättande
vid högre
flickskolor
af särskild
afgångs-
examen för
vissa lär¬
jungar.
(Forts.)
N o 27. 20
Lördagen den 27 April.
Angående Utskottet henistälde, att Kongl. Maj:ts nu ifrågavarande fram-
eneionträtt ställning må på det sätt bifallas, att Riksdagen medgifver, att barn
pe/ör°barn efter afliden delegare i folkskolelärarnes enke- och pupillkassa må
efter afliden blifva berättigade till åtnjutande af pension ur kassan, till dess de
Sr,.‘ <r“ 18 år, dock att pensionsrätten för dotter må upphöra vid
lärarnes ingående af äktenskap före nämnda ålder.
enke- och
FU{éovts)a Sedan punkten föredragits anförde
Herr Hammarlund: Herr talman! Det hade naturligtvis
varit i hög grad önskvärdt, att utskottet kunnat tillstyrka Kongl.
Maj:ts föreliggande proposition i sin helhet. Ifrågavarande förslag
har ursprungligen framkommit från revisorerna i folkskollärarnes
enke- och pupillkassa. De ha ansett, att den nuvarande åldersgränsen,
sexton år, med afseende på rätt för folkskollärares barn att få åtnjuta
pension från enke- och pupillkassan borde höjas till tjuguett år.
Detta förslag har understödts af direktionen för enke- och pupill-
léissan och slutligen framlagts af Kongl. Maj:t för Riksdagen. Ut¬
skottet har emellertid funnit sig icke böra gå längre än till aderton
år och således gått en medelväg.
Jag förstår nogsamt de betänkligheter, som utskottet haft mot
att för närvarande gå längre. Det förhåller sig nemligen så, att hela
det civila pensionsväsendet är under utredning af en komité, och
man vet ej hvad komitén kan komma att föreslå med afseende på
denna detalj. Under sådana omständigheter har ju utskottet haft
skäl att intaga en afvaktande hållning. Men skulle det, när denna
stora pensionsfråga en gång i framtiden kommer före och blir löst,
bestämmas för andra pensionärers barn en högre pensionsålder, än nu
är satt i fråga för folkskolelärares barn, så vill jag uttala den för¬
hoppningen, att derutinnan ock måtte göras en förändring med af¬
seende på folkskollärares barn, så att de må erhålla samma förmåner
som andrå pensionärers barn. Under uttalande af denna önskan har
jag emellertid nu intet annat yrkande att framställa än om bifall till
utskottets förslag.
Herr Persson i Stallerhult: I likhet med den siste talaren
har ej heller jag annat yrkande att framställa än om bifall till utskottets
förslag. Men jag har dock velat yttra några ord i detta ärende.
De skäl, som ligga till grund för denna framställning, äro hem-
tade från uttalanden af revisorerna för ifrågavarande pensionsinrättning.
Mot dessa uttalanden ber jag emellertid att få för min enskilda del
nedlägga min bestämda gensaga. Om de förhållanden, som föranledt
framställningen, redogöres på fjerde sidan i utskottets utlåtande, der
det heter:
sDeremot hade revisorerna fäst sin uppmärksamhet vid ett annat
förhållande, som vore i hög grad behjertansvärdt. Jemlikt § 13 i
reglementet för folkskolelärarnes enke- och pupillkassa den 15 oktober
21 N:o 27.
Lördagen den 27 April.
1875 vore barn efter delegare berättigade till pension intill 16 års
ålder. Efter denna ålder kunde son eller ogift dotter endast under
synnerligen ömmande omständigheter efter direktionens bepröfvande
tilldelas understöd. I de sällsynta fall, då understöd af sistberörda
slag utdelades, vore detta understöd endast ämnadt att nödtorftigt
uppehålla lifvet för en varelse, som genom kroppslig eller andlig
sjukdom förlorat möjligheten att vara samhället till nytta. Den
pension deremot, hvartill barn efter delegare vore berättigade, hade
till uppgift att möjliggöra deras uppfostran till nyttiga medlemmar
af samhället. Denna barnpensionernas vigtigaste uppgift syntes
emellertid i hög grad motverkas derigenom, att pensionsrätten upp¬
hörde vid en så tidig ålder som 16 år. Det funnes väl i våra dagar
knappast någon lefnadsbana utom möjligen tjenarens, för hvilken
barnet redan vid 16 års ålder vore så utbildadt, att det kunde för¬
sörja sig sjelft.»
Hela denna passus finner jag dock vara nedsättande för en annan
stor kår, nemligen den stora tjenande klassen i vårt land. Ty
meningen är ju, att, för den händelse denna pension icke erhålles,
det ej är möjligt att göra folkskolelärarnes barn till nyttiga medlemmar
i samhället, utan de måste då blifva tjenare — i motsats till nyttiga
samhällsmedlemmar. Denna uppfattning synes mig vara något egen¬
domlig, och i allt fall lärer väl icke en sådan motsättning vinna bi¬
fall i Andra Kammaren, som representerar den stora allmogeklassen
och den stora tjenareklassen. Emellertid hafva revisorerna för
pensionsinrättningen yttrat sig så, att, om en folkskolelärares barn
blifva tjenare, de icke blifva nyttiga samhällsmedlemmar, men att
om de få pension till tjuguett års ålder, de kunna fostras till nyttiga
samhällsmedlemmar. Och detta uttalande är hvad som ligger till
grund för ifrågavarande framställning. Ett sådant resonnement kan
jag dock ej gilla och har derför velat hafva en protest deremot
antecknad till protokollet.
Häruti instämde herrar Holmgren, Jansson i Krakerud, Anders¬
son i Pettersborg, Ericsson i Ofvanmyra, Nilsson i Skärhus och
Hultkrantz.
Herr Göransson: Herr talman! Sedan den siste talaren
yttrat sig, skulle jag kunna inskränka mig till att instämma med
honom. Men då jag begärt ordet, skall jag i alla fall be att få säga
några ord.
Jag har visserligen ej reserverat mig mot detta utlåtande, men
jag vill tillkännagifva, att jag det oaktadt inom utskottet icke gillat
detsamma, utan yrkat afslag i denna punkt. Emellertid skulle jag
ej funnit skäl att nu yttra mig, derest icke den förste talaren synts
hafva den förhoppningen, att pensionsrätten framdeles skulle komma
att utsträckas till hvad Kongl. Maj:t föreslagit.
Angående
utsträckt
pensionsrätt
för barn
efter afliden
delegare i
folskole-
lärarnes
enke- och.
pupillkassa.
(Forts.)
Lördagen den 27 April.
N:o 27. 22
utsträckt 'lag kan för min del icke gilla den motivering, som uttalats för
pensionsrätt den ifrågasätta åldersförhöjningen. Om jag läser hvad revisorerna
för barn för folkskolelärarnes enke- och pupilkassa här anföra såsom skäl för
afliden detta förslag, så förefaller det mig verkligen något egendomligt.
i folkskole- Efter att hafva uttalat sig för att pensionsrätten för barn efter afliden
lärarnes delegare i folkskolelärarnes enke- och pupillkassa borde utsträckas
likast utöfver nu gällande 16 års ålder till den högre ålder, som är bestämd
* PU^oita!)a för åtskilliga embets och tjenstemäns barn, yttra revisorerna, att
»det kunde väl icke förnekas, att nu omförmälda missförhållanden i
viss mån innebure något i socialt hänseende nedsättande för folk¬
skolelärarekåren.» Detta skulle vara motiveringen, hvarför man skulle
höja åldersgränsen från sexton till tjuguett år. Det skulle således
vara något nedsättande för folkskolelärarekåren, om folkskolelärarnes
barn skulle kunna vid sexton års ålder försörja sig utan anlitande af
statshjelp, och det skulle vara något hedrande för denna kår, om
barnen ej kunde försörja sig förrän vid tjuguett års ålder. Detta
tycker jag är ett något underligt motiv, och jag kan ej neka till, att
jag anser en sådan uppfattning vara en skef uppfattning. Enligt
reglementet för folkskolelärarnes enke- och pupillkassa skall kassans
räkenskaper granskas af tre revisorer, hvaraf minst en skall vara
ordinarie eller före detta folkskolelärare. Detta förutsätter, att det
kan vara mera än en folkskolelärare, men minst en skall det vara.
Det förefaller mig, som om bland de revisorer, som haft detta ut¬
talande, måste varit mera än en från folkskolelärarekåren.
Yi hafva i reglementet för folkskolelärarnes enke- och pupillkassa
den bestämmelsen, att enka skall vara berättigad till en pension af
tjugu procent af den lön, efter hvilken hennes man egt erhålla pen¬
sion från folkskolelärarnes pensionsinrättning. Detta belopp är nu¬
mera höjdt till 1,000 kronor, hvadan således enka är berättigad till
en pension af 200 kronor. Har hon ett eller flera barn, ökas denna
pension till trettio procent eller 300 kronor. Om det endast är barn,
två eller flera, är pensionen likasom för ensam enka att lika fördelas
emellan barnen, och om detta är endast ett barn, är pensionen
hälften af enkepensionen, det vill säga 100 kronor. Dessutom ega
barn, som äro sjuka eller lytta, att äfven efter fylda sexton år upp¬
bära pension till hälften af moderns pension, det vill säga 100 kronor,
så länge denna sjukdom eller oförmåga varar.
Det har förefallit mig, som om man verkligen kunnat vara nöjd
med dessa bestämmelser. Och då man ej varit nöjd, så måste det
ligga något annat under, och hvad det är, framgår af det uttalande,
som jag nyss tog mig friheten läsa upp. Det är naturligtvis menin¬
gen, att folkskolelärarnes barn liksom andra högre tjenstemäns barn
icke skulle kunna välja eu lefnadsbana, som skulle höra till de så
kallade lägre klasserna, utan de skola naturligtvis komma uppåt, och
då fordras medel för att förvärfva den utbildning, som är nödig för
att komma till en sådan högre plats. Jag har för min del ingenting
emot, att man kan skaffa mig så hög bildning som möjligt. Det
23 N:o 27.
Lördagen den 27 April.
Det ligger icke något ondt deri, utan tvärtom godt. Men detta gäl¬
ler dock endast under den förutsättningen, att det kan så mycket
som möjligt ske, utan att staten behöfver hjelpa till dei vid lag
med direkt understöd. Vi ha ju ändå våra läroverk, der man kan
säga, att undervisningen är i det närmaste kostnadsfri. Men att
man derjemte skulle lemna ifrågavarande barn underhåll för att be¬
reda dem tillfälle att erhålla en uppfostran framför andra barn i all¬
mänhet, det är något, som jag för niin del ej kan vara med om.
Vi veta, att tidsandan för närvarande tenderar åt det hållet, att man
vill mer och mer nedsätta och ringakta kroppsarbetet och att man
söker komma ifrån detsamma och få något annat. Men jag har
tänkt, att åtminstone icke folkskolelärarekåren borde vara förgångs-
männen i detta afseende och söka inplanta den åskådningen i våra
barn, att de böra ringakta kroppsarbetet. Jag tror för min del, att
•det är nödvändigt, att vi hafva några, som fortsätta dermed, ty
skulle alla bli studenter eller gå den lärda vägen, så undrar jag ändå,
huru vårt samhälle skulle komma att se ut.
Jag skulle, efter hvad jag nu har sagt, naturligtvis kunna
komma till ett yrkande på afslag, men jag skall dock icke göra det,
utan sluta med att icke göra något yrkande.
Herr Sjö: Herr talman! Jag hade verkligen icke tänkt yttra
mig i föreliggande fråga, men då den förste talaren framhöll, att
folkskolelärarnes barn skulle få pension i enlighet med den, som med¬
delas från civilstatens, tullstatens och elementarlärarnes enke- och
pupillkassa, så kan jag för min del icke annat än yrka afslag på så
väl Kongl. Maj:ts proposition som utskottets förslag. Såsom det nu
är, kunna skollärarnes barn få pension längre än till 16 år, om så
är af behofvet påkalladt. Vi veta, att man anser, att allmogens barn
skola kunna försörja sig, när de hafva uppnått 15 års ålder, och då synes
det mig, att äfven folkskolelärarnes barn skulle kunna det. Jag kan
icke jemföra en folkskolelärares barn med en elementarlärares eller en
häradsböfdings eller en landssekreterares barn. Det är stor skilnad
dem emellan. Jag tror snarare, att man måste ställa dem i samma
nivå som allmogens barn. Och jag tror så mycket mer, att detta
är rätt, som efter det stadgande, som nu finnes, de kunna få pension
längre än till 16 år, om det förefinnes behof deraf. Det synes mig
under sådana förhållanden vara berättigadt att bibehålla denna ålder,
och det är för den skull, som jag ber att få yrka afslag å såväl
Kongl. Maj:ts förslag som utskottets hemställan.
Herr Hammarlund: Jag känner icke till den tankegång, som
ligger bakom revisorernas motivering, och jag har icke heller yttrat
mig om denna motivering, utan blott om deras förslag. Jag vill
■emellertid nämna, att af dessa revisorer som vanligt en var matema¬
tiker, en folkskoleinspektör och en ordinarie folkskolelärare, denne
sistnämnde från Norrköping.
Angående
utsträckt
pensionsrätt
för barn
efter afliden
delegare
i folkskole-
lämrnes
enke- ock
pupillkassa..
(Forts.)
N:o 27. 24
Angående
utsträckt
pensionsrätt
för kärn
efter afliden
delegare
i folkskole¬
lärarnes
enke- och
pupillkassa
(Forts.)
Lördagen den 27 April.
Det hur under flere föregående revisioner varit tal om att i nå¬
gon mån åstadkomma bättre vilkor för delegarne, och att man kom¬
mit på den tanken, ligger nära till hands, då man vet, att pensions-
inrättningen är i mycket god, ja, rent ut sagdt i en lysande ställ¬
ning. Kassan har nemligen en kapitalbehållning på öfver 4 millio¬
ner kronor och ett kapitalöfverskott på 1,883,000 kronor. Och huru
har detta öfverskott tillkommit? Jo, väsentligen genom delegarnes
afgifter, ty det är så, att hvarje delegare skall betala ett ganska
afsevärdt årligt belopp till pensionskassan, hvilket belopp afdrages
på lönen. Men då synes det också vara en berättigad fordran, att, då
kassan är i en sådan ställning, att det är möjligt, delegarnes för¬
måner på något sätt förbättras. Under sådana omständigheter funno
revisorerna det ligga nära till hands att söka åstadkomma en sådan
förbättring, som nu är föreslagen i afseende på pensioneringen af
skollärares barn. Revisorerna hafva nemligen upplyst, att det icke
i någon annan enke- eller pupillkassa finnes så låg ålder bestämd
som 16 år. De föreslogo, att åldersgränsen skulle sättas till den¬
samma som för åtskilliga andra kategorier eller till 21 år. Men
utskottet har nedsatt detta till 18 år, och jag sade i mitt första an¬
förande, att det kunde finnas talande skäl för iakttagande af en så¬
dan försigtighet, då vi icke kunna veta, huru Kongl. Maj:t och Riks¬
dagen komma att bestämma med afseende å de öfriga pensions¬
kassorna i nu ifrågavarande afseende. Men om det i framtiden kom¬
mer att för dessa blifva bättre stäldt, än hvad utskottet nu före¬
slagit i afseende på folkskolelärarnes barn, så vill jag fortfarande
uttala den förhoppningen, ja, den förvissningen, att det också en gång
i framtiden skall blifva bättre stäldt för skollärarnes barn. Det är
under sådana förhållanden, som jag förklarar mig nöjd med det nu
af utskottet framlagda förslaget.
Herr Erickson i Bjersby: Jag skulle kunna instämma i åt¬
skilligt af hvad som yttrades såväl af herrar Carl Persson och
Göransson som af herr Sjö, men deremot kan jag icke biträda det
yrkande, som herr Sjö framstälde, nemligen om afslag af såväl
Kongl. Maj:ts proposition som statsutskottets hemställan, utan anser
för min del, att kammaren hör bifalla Kongl. Maj:ts förslag, sådant
det af utskottet blifvit modifierade
Enligt 1875 års reglemente för folkskolelärarnes enke- och pupill¬
kassa ega — såsom också förut under öfverläggningen blifvit sagdt —
barn efter aflidne folkskolelärare rätt att uppbära pension till fylda
16 år. Riksdagen beviljade också år 1875 på ordinarie stat 54,000
kronor för inrättande af ifrågavarande pensionsanstalt i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med vissa af komiterade uppgjorda grunder. Bland
dessa grunder för den tillämnade pensionsanstalten hade den bestäm¬
melsen ingått, att delegares barn skulle vara pensionsberättigade,
till dess de uppnått 16 års ålder, till stöd hvarför anförts, att vid
nyssnämnda ålder folkskolelärarnes barn lika som allmogens an-
25 N:o 27.
Lördagen den 27 April.
tagas kunna försörja sig sjelfva. Så ansågs det då. Huru förhåller
det sig nu i det afseendet? Svaret på den frågan må hvar
och en för sig afgifva. För min enskilda del anser jag, att all¬
mogens barn i allmänhet nu både kunna och äfven nödgas försörja sig
sjelfva vid 16 års ålder.
Nu har Kongl. Maj:t med anledning af gjord hemställan från
revisorerna af folkskolelärarnes enke- och pupillkassa föreslagit, att
åldern skall höjas från 16 till 21 år. Revisorerna hafva grundat
sin framställning hufvudsakligen på, dels att kassans tillgångar med¬
gifva ett sådant framflyttande af åldersgränsen, och dels att i flera
andra pensionskassor åldern är satt till 21 år. Direktionen öfver
pensionsanstalten, som hade att afgifva yttrande öfver denna reviso¬
rernas framställning, tillstyrkte densamma, men, om jag fattat dess
uttalande rätt, endast under en viss förutsättning. Direktionen säger
nemligen, att den tillstyrker förslaget »under förutsättning, att en
mera allmän pensionslagstiftning, om den genomfördes, icke kunde
antagas komma till det resultat, att en lägre åldersgräns för barn¬
pensioneringen borde sättas än till 21 år. Det är alltså, så vidt jag
kan förstå, endast under denna förutsättning, som direktionen ansett
sig böra och kunna tillstyrka revisorernas förslag.
Utskottet har i viss mån behjertat förslaget, ehuru det för sin
del sänkt åldersgränsen från 21 till 18 år. För denna ändring har
utskottet, så vidt jag kan förstå, anfört ganska goda skäl, först och
främst det, »att en viss försigtighet bör iakttagas vid afgörande af en
fråga, som innebär rubbning af kassans ekonomiska ställning, hvilken,
ehuru den för närvarande synes vara god, likväl är underkastad möj¬
ligheten af försämring.» Skulle, åsyftar utskottet, en sådan försäm¬
ring inträffa, så blefve det väl staten, som ytterligare Ange träda
emellan för att upphjelpa kassans ställning. Och vidare anför ut¬
skottet, att det finnes flera andra enke- och pupillkassor, der denna
åldersgräns icke är högre än 18 år, samt att Riksdagen, då den i sär¬
skilda fall beviljat dylika pensioner, i regel bestämt åldersgränsen till
18 år.
Af dessa skäl, och då man från utskottets sida velat visa något
tillmötesgående mot de framstälda önskningarna om åldersgränsens
utsträckning, har detta förslag framkommit, till hvilket jag nu, herr
talman, anhåller om bifall.
Herr Göransson: .Jag ber att gent emot herr Hammarlunds
påstående, att ett af motiven för denna utsträckning af pensions¬
rätter! skulle vara, att kassan är så riklig och att dess öfverskott
skulle uppgå till 1,883,000 kronor — hvilket emellertid sedermera
af herr Ijindstedt reducerats till 1,603,000 kronor — få göra den
invändningen, att om det också är sant, att kassan har eu så lysande
ställning för närvarande, så undrar jag dock, om denne talare kan
garantera oss, att så alltid kommer att förblifva. Utskottet tyckes
hafva haft en något afvikande mening i detta afseende, då det säger:
Angående
utsträckt
pensionsrätt
för barn
efter afliden
delegare
i folkskole¬
lärarnes
enke■ och
pupillkassa.
(Forta.)
N:o 27. 26
Lördagen den 27 April.
»Å andra sidan anser emellertid utskottet, att en viss försigtighet bör
iakttagas vid afgörande af en fråga, som innebär rubbning af kas¬
sans ekonomiska ställning, hvilken, ehuru den för närvarande synes
vara god, likväl är underkastad möjligheten af försämring.» Yi torde
väl böra taga detta i betraktande, så mycket mer som vi veta, att
vår folkskolelärarekår bar ökats ofantligt mycket på de sista 20—30
åren, så att den nu är en jemförelsevis ung kår, hvilken ännu icke
bar kommit att använda denna enke- och pupillkassa i så stor grad,
som det kan komma att ske 20 å 30 år härefter. Då kan man se,
huru det ställer sig med detta öfverskott, om det då blir lika rikligt
som nu. För min del vågar jag icke ansvara derför. Den erfaren¬
het, som vi hafva af pensionskassor, är ju den motsatta, eller att de
sällan räcka till och att staten då får träda emellan. Har man en
gång höjt åldersgränsen, så går det icke så lätt att åter sätta
ned den.
Jag har fortfarande intet yrkande att göra.
Öfverläggningen var härmed afslutad. Efter af herr talmannen
framstälda propositioner, biföll kammaren utskottets hemställan.
Sedan punkten 3, angående pension åt vaktmästaren J. E. Ols¬
son, föredragits, yttrade
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim:
Herr talman, mina herrar! Utskottet har i denna punkt af betän¬
kandet, rörande ifrågasatt pension för vaktmästaren i utrikesdeparte¬
mentet Johan Edvard Olsson, framhållit, att det skulle för denne vara
likgiltigt, under hvilken titel de ifrågavarande 600 kronorna till honom
utginge, och i detta utskottets yttrande kan jag naturligtvis till alla
delar instämma. Men utskottet har tillika varit af den åsigten, att
det för departementet sjelft skulle vara mindre nödigt att få saken
ordnad på sätt Kongl. Maj:t föreslagit. Derutinnan tillåter jag mig
emellertid hafva en annan uppfattning. Jag vill visst icke upptaga
den för oss alla dyrbara tiden med att inleda någon diskussion derom,
utan jag vill blott tillåta mig att såsom motiv för min till Kongl.
Maj:t gjorda framställning påpeka, att det synts mig föreligga ett
visst missförhållande derutinnan, att en departementets vaktmästare,
hvilken sedan åratal icke kunnat fullgöra sin tjenst och som af läkare
förklarats förblifva för all framtid oduglig att bestrida densamma,
skulle fortfarande stå qvar på departementets stat. Under sådant
förhållande har jag ansett det vara min pligt att fästa Kongl. Maj:ts
uppmärksamhet på missförhållandet, för att få det rättadt. När nu
emellertid Kongl. Maj:ts förslag icke lyckats tillvinna sig en enda
röst inom utskottet, vet jag väl det vara fåfängt för mig att söka
erhålla Riksdagens bifall till förslaget.
Vidare anfördes ej. Hvad utskottet hemstält bifölls.
Angående
utsträckt
pensionsrätt
för barn
efter afliden
del eg are i
folkskole-
lärarnes
enke- och
pupillkassa.
(Forts.)
Lördagen den 27 April.
27 N;0 27.
Punkterna é—7.
Biföllos.
Vid föredragning härefter af punkten 8, angående pension åt
f. d. chefen för Sveriges geologiska undersökning O. M. Torells enka
Anna Elvira Beata Torell, född Strömberg, yttrade
Herr Pehr son i Törneryd: Herr talman! Vid detta ärendes
behandling inom statsutskottet har jag talat emot framställningen och
yrkat afslag på densamma. Jag behöfver väl icke å nyo upprepa, att
jag gjort så förnämligast af principiella skäl. Jag har ännu icke
kunnat fatta, hvarför statspension skall lemnas till enkor och barn
efter statstjenstemän, då den ju icke lemnas till enkor och barn i
allmänhet. Emellertid har under behandlingen inom utskottet af
denna pensionsfråga särdeles varmhjertade ord fälts för bifall till
densamma. Kanske detta kunnat vara någon anledning till, att jag
icke vid utskottets betänkande har fogat någon reservation emot
utskottets beslut i denna punkt. Då ännu något ljud i mina öron
höres af dessa ord, så har jag i detta speciella fall intet yrkande
att göra.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 6.
Statsutskottets härefter föredragna utlåtande, n:o 60, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om
åtgärders vidtagande till befrämjande af öfre Norrlands kolonisation
blef af kammaren godkändt.
§ 7.
Efter föredragning vidare af statsutskottets utlåtande n:o 61, i
anledning af väckt motion angående ersättning i vissa fall för bygg¬
nader, som uppförts å af kronan disponerad mark vid Malmberget,
lemnades på begäran ordet till
Herr Lindhagen, som anförde: Herr talman! Då motionärerna
i hufvudsak erhållit bifall till den af dem väckta motionen, nemligen
genom den motivering statsutskottet begagnat, så har jag intet sär¬
skilt yrkande att framställa, utan vill endast uttala en förhoppning
derom, att de önskemål, som motionärerna hysa och statsutskottet
biträdt, måtte i framtiden komma att realiseras i den ordning, som
statsutskottet stält i utsigt.
Som herrarne torde erinra sig, beslöt 1899 års Riksdag bland
N:o 27. 28
Lördagen den 27 April.
annat att till Aktiebolaget Gellivare malmfält utarrendera ett visst
område vid Gellivare. Riksdagen beslöt emellertid tillika, att de af
enskilda personer å detta område uppförda byggnader skulle, i den
mån bolaget beböfde taga marken i besittning, endast efter förut¬
gången lösen få öfvertagas af bolaget. Riksdagen gjorde det uttryck¬
liga uttalande, att dessa personer hade uppfört sina byggnader under
sådana förhållanden, att de hade, om än icke en juridisk, så dock
skälig rätt att fordra ersättning för dessa byggnader, när de skulle
frånträda dem.
Nu förhöll det sig emellertid så, att Riksdagen samtidigt för
statens jernvägars behof undantog ett visst område. Äfven på detta
område funnos byggnader af här ifrågavarande slag uppförda; men,
så vidt jag förstår, glömde både Kongl. Maj:t och Riksdagen att be¬
träffande dessa byggnader göra samma förbehåll, som gjorts beträffande
byggnaderna å det till bolaget utarrenderade området. Ty klart är,
att billigheten väl är lika stor för, att staten, då den för sin inkomst¬
bringande rörelse der uppe tager marken i besittning, skall gifva
skälig ersättning åt byggnadsinnehafvarne, som att bolaget skall ut¬
gifva dylik ersättning, då det tager det arrenderade området i be¬
sittning. Det är detta förbiseende, som motionärerna velat bereda
Riksdagen tillfälle att rätta. Utskottet har nu också förklarat, att
motionärerna haft rätt i sitt yrkande, att ersättning bör gifvas de
personer, om hvilka här är fråga. Dessa senare hafva nemligen
genom jernvägsstyrelsens föranstaltande blifvit vräkta från sina bygg¬
nader, dock hafva tre personer fått anstånd med afflyttning.
Nu har, efter det motionen väcktes, en del af dessa lägenhets-
innehafvare ingått till Kongl. Maj:t med begäran om ersättning och
derigenom i någon mån och till sin egen skada tillkrånglat detta
ärende. Öfver denna framställning har jernvägsstyrelsen till Kongl.
Maj:t afgifvit infordradt utlåtande. Jernvägsstyrelsen har emellertid
icke tagit något som helst intryck af den uppfattning, som Riksdagen
uttalat år 1899, utan uti sitt till Kongl. Maj:t afgifna utlåtande för¬
klarat sig anse, ej blott att dessa lägenhetsinnehafvare naturligtvis
ej hade någon juridisk rätt att bo qvar, utan äfven — i olikhet med
1899 års Riksdag — att de ej ens hade något billigt anspråk på att
få behålla sina byggnader eller få ersättning för dem. Då nu några
klyftor emellan jernvägsstyrelsens och Kongl. Maj:ts uppfattningar i
jernvägsfrågor ej just bruka förefinnas, så hade man kunnat befara,
att denna jernvägsstyrelsens uppfattning skulle vinna gehör hos
Kongl. Maj:t. Men nu har statsutskottet i detta betänkande sagt,
att det icke bör vara så,.som jernvägsstyrelsen tyckte, utan att det
skall gifvas skälig ersättning, och dermed har Kongl. Maj:t fått en
kärkommen anledning att, med underkännande af jernvägsstyrelsens
kallt affärsmessiga betraktelsesätt, för Riksdagen framlägga förslag,
hvarigenom dessa lägenhetsinnehafvare skola tillerkännas den ersätt¬
ning, som man ansett, att de skäligen borde få.
Hvad beträffär den andra punkten af motionärernas framställning,
Lördagen den 27 April.
29 N:o 27.
liar jag sjelf förestält mig, att statsutskottet alltid skulle kitta på
något skäl, hvarpå det kunde grunda ett afstyrkande. Det är i
■denna punkt fråga om lösen för de byggnader, som uppförts å den
mark, hvilken enligt den för det nya grufsamhället utlagda stads¬
planen skall utgöra gator, torg och allmänna platser. Statsutskottet
bär nu sagt, att statsverket icke skäligen kunde åläggas utgifva er¬
sättning för dessa byggnader, och i detta sitt uttalande har utskottet
nog rätt. Men utskottet har missförstått motionärerna. Motionärernas
mening har endast varit den, att af den köpeskilling, som erhölls för
försålda tomter och som i första rummet skall användas till platsens
behöriga ordnande, måtte få utgå äfven ersättning till egarne af nyss-
omnämnda byggnader. Då emellertid, enligt hvad jag har mig be¬
kant, bland befolkningen sjelf der uppe råda olika meningar, om detta
är lämpligt, så vill jag icke framställa något yrkande i den vägen.
Jag vill bara gent emot statsutskottets yttrande, att det vore muni-
■cipalsamkället sjelft, som skulle behjerta denna sak, anföra, att detta
samhälle ännu icke finnes till; det samhälle, som skulle behjerta
denna sak, skulle då vara Gellivare kommun, men denna vill tvärtom
göra så litet som möjligt för Malmbergs-stadens utveckling, och detta
gör, att densamma önskar att så snart som möjligt få bilda ett eget
samhälle. Det behjertande, hvarom statsutskottet talar, förefinnes så¬
ledes ännu icke der uppe i tillräckligt hög grad och kan icke göra sig gäl¬
lande, förrän möjligtvis då Malmberget blifvit eget municipalsamhälle.
På grund af hvad jag nu anfört skall jag be att få förklara, att
jag icke har något yrkande att göra, utan att jag endast vill uttala
en förhoppning derom, att de önskemål, som motionärerna och stats¬
utskottet gemensamt hafva, måtte varda genom Kongl. Maj:ts försorg
på ett tillfredsställande sätt realiserade.
Häruti instämde herr Pettersson i Södertelje.
Vidare till anteckning förekom icke. Hvad utskottet hemstält
bifölls.
§ 8.
Härefter föredrogos hvart för sig och hlefvo af kammaren god¬
kända statsutskottets nedannämnda utlåtanden:
n:o 62, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående vissa
utdikningar af myrmarker", inom Tärna kapellförsamling af Vester-
bottens län samt två inom Riksdagen väckta motioner i ämnet;
n:o 63, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtande
till landtförsvaret af mark, tillhörande dels indragna militiebostället
iris 17 och 22 Rinkaby i Kristianstads län, dels och den från förra
militiebostället n:o 1 Åhus i samma län afsätta kronopark; och
n:o 64, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning till Karlshamns stad af öarne Frejsholmen och Boöu med
tillhörande skär och vattenrätt.
N:o 27. 30
Lördagen den 27 April.
Angående g 9.
upplåtelse af.
\ronoparken Vidare företogs till afgörande statsutskottets utlåtande n:o 65,
JBjurfors. i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse af tomt¬
platser å kronoparken Bjurfors i Kopparbergs län.
I berörda utlåtande bemstälde utskottet, att Kongl. Maj:ts uti
nämnda proposition gjorda framställning må på det sätt bifallas, att
Riksdagen medgifver:
dels att de å en af extra jägmästaren G. E. Markman år 1900
upprättad karta med fig. 1—18 utmärkta tomtplatser, utgörande till¬
sammans 2 hektar 38,75 ar, jemte mellan dem föreslagen vågplan,
omfattande 22,12 ar, må, efter i vederbörlig ordning verkstäld afsönd¬
ring från hemmanen Avesta under Bjurfors kronopark, åt enskilde
med eganderätt upplåtas, under iakttagande:
att förslag till köpeskilling för de särskilda tomterna skall upp¬
göras af vederbörande revirförvaltare och en af Kongl. Maj:ts be¬
fallningshafvande i Kopparbergs län utsedd lämplig person; skolande
värderingsmännen, der de stanna i olika meningar om värdet af någon
tomt med derå befintlig skog, till tredje värderingsman tillkalla någon
af de utaf länets landsting eller hushållningssällskap utsedde upp-
skattningsmän för arrende värderingar;
att den mellan tomterna föreslagna vägen skall af kronan iord¬
ningställas, men, afsöndrad såsom gemensamhet för samtlige tomt-
egarne, af dem för framtiden underhållas;
att tomterna må af Kongl. Maj:ts befallningshafvande till pris,
motsvarande minst den på nämnda sätt föreslagna köpeskillingen,
upplåtas till den, som hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande anmäler
sig till erhållande af sådan tomt och dervid erlägger en femtedel af
köpeskillingen för densamma;
att den, åt hvilken tomt sålunda upplåtes, skall vara skyldig
att, med iakttagande af de särskilda föreskrifter, som i afseende å
områdets ordnande och bebyggande kunna varda honom af Kongl.
Maj:ts befallningshafvande vid upplåtelsen meddelade, inom två år
från upplåtelsen hafva å tomten påbörjat samt inom ytterligare tre
år fullbordat boningshus, salubod eller annan dermed jemförlig bygg¬
nad, vid äfventyr, om det försummas, att tomtinnehafvaren skall vara
sin rätt till tomten och den derför erlagda andel af köpeskillingen
förlustig;
att tomtinnehafvare skall, vid enahanda äfventyr, sedan han inom
den förelagda tiden af fem år fullgjort hvad honom i fråga om tom¬
tens bebyggande ålegat, sist vid utgången af nämnda tid vara skyldig
erlägga återstoden af köpeskillingen; samt
att, sedan byggnadsskyldigheten blifvit behörigen fullgjord och
köpeskillingen till fullo guldits, köpebref å tomt må af Kongl. Maj:ts
befallningshafvande för tomtinnehafvaren utfärdas;
dels att den mark, som å kartan utmärkts med fig. 19—27,
jemte dem mellanliggande, till väg föreslagen del af fig. 28 må på
31 N;o 27.
Lördagen den 27 April.
enahanda sätt och vilkor från kronoparken afsöndras och försäljas,
antingen när detta område den 14 mars 1906 varder arrendeledigt
eller dessförinnan, om uppgörelse kan med arrendatorn träffas om
områdets afstående mot afkortning å arrendet;
dels ock att köpeskillingarne för tomterna må, på samma sätt
som köpeskillingarne för försålda mindre kronoegendomar, användas
till inköp för kronans räkning af skogbärande eller till skogsbörd
tjenlig mark.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde
Grefve Hamilton: Herr talman, mina herrar! Jag skall till¬
låta mig föreslå en liten ändring i den hemställan, statsutskottet
här har gjort.
I nu ifrågavarande proposition har Kongl. Maj:t, såsom kammaren
förnummit, begärt medgifvande att få på vissa angifna vilkor försälja
några från Bjurfors kronopark afsöndrade tomter, belägna intill Krylbo
jernvägsstation. Bland de vilkor, under hvilka försäljningen skulle
ega rum, var äfven det, att tomterna skulle på angifvet sätt åsättas
ett visst värde samt att, som det heter sid. 2 i betänkandet, tomterna
finge af Kongl. Maj:ts befallningshafvande till pris, motsvarande minst
den på nämnda sätt föreslagna köpeskillingen, upplåtas till den, som
hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande anmälde sig till erhållande af
sådan tomt och dervid erlade en femtedel af köpeskillingen för den¬
samma; dock att Kongl. Maj:ts befallningshafvande skulle utfästa viss
dag för ingifvande af förseglade skriftliga anbud å de särskilda tom¬
terna och, derest flera anmälde sig till samma tomt, antaga det högsta
af anbuden för densamma, under vilkor, att full säkerhet stäldes för
liqviden af en femtedel af köpeskillingen. Statsutskottet har tillstyrkt
Kongl. Maj:ts proposition i öfrigt, men ur den vilkorspunkt, jag nu
uppläst, uteslutit hvad som följer efter »dock att», d. v. s. bestäm¬
melserna om att Kongl. Maj:ts befallningshafvande skulle infordra
förseglade anbud och utsätta viss dag för deras öppnande samt antaga
det högsta anbudet. Som skäl, hvarför utskottet uteslutit detta vilkor,
har utskottet sid. 4 erinrat om, att en dylik bestämmelse i allmänhet
icke brukar förekomma vid dylika upplåtelser, särskilt icke vid ett
nyligen förekommande fall angående tomtplatser å kronoparken Ska-
gersholm i Vestergötland. Jag tror emellertid, att det förefinnes
rätt stor olikhet mellan detta sistnämnda fall och åtskilliga andra
sådana å ena sidan samt det nu förevarande och andra dermed jem-
förliga fall å andra sidan. Antages den af utskottet föreslagna for¬
muleringen, så blir naturligtvis följden den, att, sedan värde åsätta
— och det blir kanske ganska lågt — den förstkommande får köpa
tomterna till detta pris. Ett sådant förfaringssätt kan vara lämpligt,
då fråga är om att å hittills obebyggda platser upplåta tomter åt
arbetare och andra. Men här är förhållandet helt annat. Här är
fråga om tomter, som behöfvas för utvecklingen af den stora privata
Angående
upplåtelse af
tomtplatser å
kronoparken
Bjurfors.
(Fort*.)
N:o 27. 32
Lördagen den 27 April.
Angående industriella verksamheten vid Krylbo jernvägsstation, der spekulatio-
tomtplaUe^å nerna i tomter redan äro mycket stora och tomterna äro synnerligen
kronoparken mycket värda. Skulle nu statsutskottets förslag antagas, finge stats-
Bjurfors. verket uppenbarligen mindre betaldt för fomterna, än om en täflan
(Forts.) mellan olika anbud finge ega rum; men något skal att sälja dessa
tomter billigt förefinnes icke. Vidare skulle derigenom möjlighet
öppnas för en företagsam person att köpa alla tomterna och drifva
spekulationer dermed; men det kan icke vara meningen. Jag tror
derför, att det af Kongl. Maj:t föreslagna tillägget är välbetänkt.
Då emellertid utskottet anser, att Kongl. Maj:ts förslag ej är lämpligt
formuleradt — utskottet säger, att »tillägget icke synes väl öfverens¬
stämma med den föregående delen af samma moment» ■— skall jag
tillåta mig framställa ett förslag, hvarigenom den möjligen förefintliga
otydligheten kan undanrödjas, att nemligen 4:de punkten bland vilkoren
erhåller följande lydelse:
»att tomterna må af Kongl. Maj:ts befallningshafvande till pris,
motsvarande minst den på nämnda sätt föreslagna köpeskillingen, så
försäljas, att viss dag för ingifvande af förseglade skriftliga anbud å
de särskilda tomterna skall eif Kongl. Majds befallningshafvande ut¬
sättas, hvarvid, derest flera anmäla sig till samma tomt, det högsta
af anbuden skall antagas, under vilkor, att full säkerhet ställes för
liqviden af en femtedel af köpeskillingen; samt att återstående tomter,
som ej på så sätt blifvit afyttrade, må af Kongl. Majds befallnings¬
hafvande upplåtas till dem, som hos Kongl. Majds befallningshafvande
anmäla sig för erhållande af sådana tomter och dervid erlägga en
femtedel af den bestämda köpeskillingen».
Ett lika lydande förslag har gjorts i Första Kammaren och der
bifallits.
Jag anhåller således, herr talman, om proposition på yrkandet
om bifall till utskottets hemställan med den ändring i fjerde punkten
bland vilkoren, som jag nu angifvit.
Herr Hjelmerns instämde häruti.
Herr Pehr son i Törneryd: Jag har begärt ordet endast för att
få förklara, att jag för min del icke har något emot, att ett så
beskaffadt tillägg, som den siste* talaren påyrkat, göres till 4:de
punkten af statsutskottets här föreliggande förslag. Jag erkänner
gerna, att de särskilda förhållanden, som göra sig gällande i detta
fall, kunna berättiga till en sådan förändring i vilkoren. Jag skall
derför, herr talman, instämma med honom i hans yrkande.
Häruti instämde herrar Larsson i Mörtlösa, Erickson i Bjersby,
Anderson i Hasselbol, Svensson i Olseröd, Boström och Wahlgren.
Vidare till anteckning förekom icke. Efter af herr talmannen
framstälda propositioner biföll kammaren utskottets hemställan med
den af grefve Hamilton föreslagna ändring deri.
Lördagen den 27 April.
33 N:o 27.
§ io.
Härefter föredrogos hvart för sig och blefvo af kammaren god¬
kända statsutskottets nedannämnda utlåtanden:
n:o 66, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anslag
till förhöjda understöd åt landtbruksskolorna i Vesternorrlands, Yester-
bottens och Norrbottens län;
n:o 67, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anslag
till ersättande af kostnaden för inköp af viss del af hemmanet lU
mantal Hanö n:o 1 i Blekinge län m. m.; och
n:o 68, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående efter¬
skänkande af kronans rätt till danaarf efter stationskarlen Karl Alfred
Larsson.
§ 11-
Föredrogos bevillningsutskottets nedannämnda memorial:
n:o 29, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
bevillningsutskottets betänkande n:o 23, i anledning af väckt motion
om ändring af tulltaxans bestämmelser rörande arbetad kautschuk
eller gummi elasticum och gutta percha.
Den föreslagna voteringspropositionen godkändes; och
n:o 30, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
bevillningsutskottets betänkande n:o 24, i anledning af väckt motion
angående stadganden om att bolag, som eger jordbruksfastighet, skall,
förutom vanlig bevillning, för denna rättighet årligen erlägga särskild
bevillningsafgift.
Lades till handlingarna.
§ 12.
Till afgörande förelåg häruppå bevillningsutskottets memorial
n:o 31, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande bevillnings¬
utskottets betänkande n:o 25, angående tillägg till 17 § i bevillnings-
förordningen, i hvilket memorial utskottet för Riksdagen anmält, att,
då enligt utskottets åsigt sammanjemkning af kamrarnes ifrågavarande
beslut icke kunde ega rum, utskottet funne den väckta frågan hafva
för denna riksdag förfallit.
Vid memorialet hade fogats reservation af herr Jansson i Kräkö¬
rt!, hvilken inom utskottet yrkat, att utskottet skulle för frågans
Andra Kammarens Prof. 1901. N:n 27. 3
I anledning
af kamrarnes
skiljaktiga
beslut
rörande
bevillnings¬
utskottets
betänkande
n:o 2b.
N:o 27. 34
Lördagen den 27 April.
I anledning
af kamrarnes
skiljaktiga
beslut
rörande
bevillnings¬
utskottets
betänkande
n:o 25.
(Forts.)
afgörande genom gemensam omröstning uppsätta och för Riksdagen
framlägga förslag till voteringsproposition.
Sedan memorialet föredragits, anförde:
Herr David Bergström i Stockholm: Herr talman, mina herrar i
Sedan vid 1897 års riksdag i en mycket närbeslägtad fråga samtliga
Andra Kammar-ledamöter inom bevillningsutskottet stält sig såsom
reservanter och påyrkat gemensam votering och Andra Kammaren
derefter häfdat såsom sin mening, att gemensam votering i den då
föreliggande frågan skulle ega rum, måste det förefalla i hög grad
förvånande att icke finna mer än en enda reservant under det nu
föredragna betänkandet. Har man månne låtit så fullständigt öfver¬
tyga sig af Första Kammar-ledamöternas bristfälliga skäl eller öfver-
rumplat sig af deras ifriga försök att kringskära de vigtiga grundlags¬
bestämmelserna i § 71 regeringsformen och § 65 riksdagsordningen?
Likasom striden vid 1897 års riksdag gälde § 14, deklarations-
paragrafen, uti Kongl. Maj:ts då föreliggande förslag till ny bevillnings¬
förordning, så rör den fråga, som här nu är å bane vissa skattskyldiges
uppgiftsskyldighet; och bevillningsutskottet framhåller också i sitt
betänkande, då det åberopar 1897 års bevillningsutskotts uttalande,
att denna fråga är af likartad beskaffenhet med den, som förelåg vid
1897 års riksdag. Men för Andra Kammaren, som då förklarade
såsom sin bestämda mening, att den fråga, som då förelåg till behand¬
ling, borde underkastas gemensam votering, är detta naturligtvis icke
ett bevis emot, utan ett bevis för att den fråga, som nu föreligger,
också bör underkastas gemensam votering.
Om vi sedan se på de skäl, som bevillningsutskottet i år i öfrigt
kunnat åberopa mot gemensam votering i den nu föreliggande frågan,
så är det egentligen ett enda skäl, hemtadt från vårt nuvarande
riksdagsskick — och det är väl det enda, som på denna punkt skall
vara bevisande. Utskottet framhåller nemligen och åberopar ett år
1883 fattadt beslut att icke genom gemensam votering afgöra en fråga
om behandlingen af skattskyldigs uppgift till bevillnings-beredningen.
Men, mina herrar, om vi gå till 1883 års riksdagshandlingar och se
efter, huru mycket detta åberopade beslut kan bevisa och särskild!
kan bevisa för Riksdagens Andra Kammare, skola vi finna, att det
är högst litet. Förhållandet var nemligen det, att bevillningsutskottet
visserligen i sitt då afgifna betänkande n:o 20 i en punkt rörande
skattskyldig3 uppgift till bevillningsberedningen framhöll, att enligt
dess mening denna punkt icke borde underkastas gemensam votering,
men i sin kläm gjorde bevillningsutskottet icke någon som helst
hemställan till Andra Kammaren, utan endast en hemställan till
Första Kammaren, att Första Kammaren ville med frånträdande af
sitt förra beslut instämma i det beslut, Andra Kammaren i ämnet
fattat; och det är ganska naturligt, att Andra Kammaren icke kunde
hafva någonting emot, att Första Kammaren i sjelfva realitetsfrågan
Lördagen den 27 April. 35
öfvergick till dess mening. Det är sålunda tillika ganska naturligt,
att Andra Kammaren i fråga om den formella sidan af saken lät
udda vara jemnt och icke upptog den till någon som helst pröfning.
Detta är, som sagdt, det enda föregående fallet från vårt riksdags¬
skick, som bevillningsutskottet har kunnat åberopa, och det är ofantligt
litet bevisande. Om emellertid bevillningsutskottet hade velat tränga
in något djupare i denna frågas historia, så skulle det funnit, att
Riksdagen — dess båda kamrar, icke blott Andra, utan äfven Första
Kammaren — i en mängd fall häfdat, att gemensam votering skall
uti dylika frågor ega rum. Jag skall särskild! tillåta mig att till
belysning upptaga ett enda dylikt fall. Jag gör det derför, att det
rör frågan om beskattningsorten, om de bestämmelser, som återfinnas
i den nuvarande 12 paragrafen af bevillningsförordningen, och nu
föreliggande fråga står i nära sammanhang med frågan om beskattnings¬
orten. Jag gör det ytterligare derför, att det af slutorden å sid. 4 i
nu föreliggande betänkande vill synas, som om bevillningsutskottet
vore färdigt att äfven i fråga om alla dessa bestämmelser, som röra
beskattningsorten, göra gällande, att gemensam votering icke skulle
ega rum; de skulle nemligen vara, såsom utskottet behagar uttrycka
sig, af reglementarisk natur.
_ Vid 1872 års riksdag förelåg ett förslag, att § 9 mom. 1 af
bevillningsförordningen skulle erhålla följande förändrade lydelse:
»Bevillning för inkomst af kapital eller arbete påföres: bank- och
jernvägsbolag, der bolagets rörelse drifves, vare sig vid hufvud-,
afdelnings- eller kommissionskontor, eller vid större och mindre sta¬
tioner.» samt att i följd häraf sista punkten af § 27 bevillnings¬
förordningen skulle lyda: »Och bör sådant utdrag beträffande bank-
ocb jernvägsbolag utvisa denna vinst, fördelad på hvart och ett af
bolagets särskilda kontor eller stationer.»
När detta ärende förelåg till behandling första gången i kam-
rarne, afslog Första Kammaren det framlagda förslaget, men Andra
Kammaren biföll detsamma. Bevillningsutskottet kom sedan in med
memorial med förslag till voteringsproposition i detta ämne, men mot
detta betänkande hade sex ledamöter, deribland fem från Första
Kammaren, reserverat sig med dåvarande ordföranden, friherre af
Ugglas, i spetsen. När betänkandet kom inför Första Kammaren,
uppträdde der för gemensam votering många grundlagskunnige män,
af bvilka jag vill särskildt nämna Första Kammarens nuvarande tal¬
man, grefve Sparre, då för tiden medlem af bevillningsutskottet, vidare
professor Rydin, herr von Ehrenheim och herr Lagerstråle; och med
betydande röstöfvervigt — 66 röster mot 34 — beslöt Första Kam¬
maren, att gemensam votering i detta ämne skulle ega rum.
Jag vill nu särskildt erinra om några ord, som då yttrades af
herr von Ehrenheim i Första Kammaren. Han framhöll, att bevill¬
ningsförordningen mera än någon annan författning är, så att säga,
Riksdagens enskilda egendom. Och han tilläde bland annat:
»Sjelfva sättet för taxeringens förrättande och stället, der den
N:o 27-
1 anledning
af kamrarnei
skiljaktiga
beslut
rörande
bevillnings¬
utskottets
betänkande
n:o 25.
(Forts.)
N:o 27. 36
I anledning
af kamrarnes
skiljaktiga
beslut
rörande
bevillnings¬
utskottets
betänkande
n:o 25.
(Forts.)
Lördagen den 27 April.
skall ega rum, sammanhänga så nära med bevillningens belopp och
utgörande, att man icke kan skilja dem från hvarandra, ty derpå
beror möjligheten att rätt tillämpa bevillningsförordningen samt möj¬
ligheten af att erhålla det belopp, som Riksdagen påräknat. Då så
är, synes det mig också vara klart, att Riksdagen skall afgöra denna
fråga, och att detta således, då kamrarne stannat i olika beslut, skall
ske genom gemensam votering».
Sådan var meningen 1872. 1873 kom samma fråga igen och
behandlades på samma sätt i båda kamrarne. Sedan förelågo en hel
följd af år liknande frågor, och om alla dessa beslöto båda kamrarne,
att de skulle göras till föremål för gemensam votering. Jag tror
icke, att det der precedensfallet från 1883 har förmåga att slå i hjel
hvad som tillförene varit båda kamrarnes mening. Och, mina herrar,
när väl nu den dag med rätt stora steg närmar sig, då vi skola hafva
att här i Riksdagen upptaga till allvarlig pröfning mycket genom¬
gripande förslag till ändring af vår bevillningsförordning, torde det
vara af den allra största vigt, att Andra Kammaren icke gifver
Första Kammaren något som helst på hand i dess försök att inkräkta
på det af grundlagen utstakade området för gemensamma omröstningar
beträffande bevillningsförordningen och dess bestämmelser.
Då jag för min del anser, att det är af vigt att se upp i detta
fall och att på alla punkter, mindre såväl som större, hålla på
Andra Kammarens mening, tillåter jag mig, herr talman, att föreslå,
att kammaren behagade fatta följande beslut:
Kammaren, som vidhåller sin mening, att i dylilea frågor gemen¬
sam votering bär ega rum, beslutar att med ogillande lägga bevillnings¬
utskottets memorial till handlingarna.
Häruti instämde herrar Höjer, Jansson i Krakerud, Bromée i
Billsta och Johansson i Öija.
Herr Johnsson: Herr talman, mina herrar! Efter den siste tala¬
rens yttrande kan jag fatta mig kort. Men jag kan icke underlåta
att fästa kammarens uppmärksamhet på den väsentliga skilnaden
mellan innebörden af 14 och 17 §§ bevillningsförordningen. Då 1897
års bevillningsutskott afstyrkte, att gemensam votering skulle få ega
rum med afseende på en framställning om ändring i 14 §, stödde sig
utskottet på två precedensfall. Det ena var ett fall från 1883, hvil-
ket relaterats af den föregående talaren. Det andra var, att Riksens
Ständer 1865—1866 i en liknande fråga skulle hafva tolkat saken
så, att gemensam votering icke skulle ega rum. År 1865 var nem¬
ligen ett förslag väckt om ändring i bevillningsförordningen i det
syftet, att ordföranden i bevillningsberedningen skulle, så vidt ske
kunde, vara bosatt inom distriktet. Förslaget godkändes af tre stånd,
men afslogs af ridderskapet och adeln. Frågan var då: skulle saken
gå till gemensam omröstning — i förstärkt statsutskott — eller skulle
den anses afgjord genom tre stånds sammanstämmande beslut? Då
Lördagen den 27 April.
37 N:o 27.
fattades det beslutet, att, som tre stånd fattat sammanstämmande be¬
slut, det skulle anses vara lag.
Detta ansåg 1897 års bevillningsutskott gifva stöd för den upp¬
fattningen, att gemensam votering icke skulle ega rum, utan sam-
manjemkning försökas. Jag ber då att med afseende på precedens-
fallet från 1865 få erinra, att det så mycket mindre kan åberopas i
förevarande sak, som vi sedan dess fått helt och hållet nya bestäm¬
melser i 65 § riksdagsordningen, som naturligtvis allena skola utgöra
ledning för Riksdagens beslut i voteringsfrågor för närvarande.
För öfrigt vill jag framhålla, att den ändring, som 1897 före¬
slogs i 14 § bevillningsförordningen, bär icke någon som helst i be-
villningsförordningen stadgad påföljd. Det är icke något äfventyr
stadgadt för öfverträdelse af denna §. Deremot är med afseende på
innehållet af 17 §, dit nu förevarande ärende hör och till hvilken
ifrågavarande beslut skulle utgöra ett tillägg, den påföljd, som stad¬
gas i 24 § bevillningsförordningen, tillämplig, nemligen böter och
äfventyr att icke få klaga öfver det beslut, som taxeringsnämnden
fattat.
De bestämmelser, som införas i § 17, hafva således en helt
annan innebörd än de bestämmelser, som möjligen införas i § 14.
Det skulle då förvåna mig, om Andra Kammaren skulle afhända sig
den rätt, som obestridligen ligger i § 65 riksdagsordningen och § 71
regeringsformen, att kunna yrka, att gemensam votering skall ega
rum, då kamrarne i bevillningsfrågor fattat olika beslut.
Jag skulle hafva föredragit, att ärendet återremitterades till ut¬
skottet, men då den föregående talaren valt en annan form, skall
jag ansluta mig till hans förslag och ber derför att få yrka bifall till
det af herr Bergström gjorda yrkande.
Herr Meyer: Af den förste talarens anförande framgick, hvad
vi alla hafva reda på förut, nemligen att den principfråga, som före¬
ligger, varit mycket omtvistad. Riksdagen har ibland sagt, att den
skall tolkas så och så, och en annan gång har Riksdagen sagt, att
den skall lösas på ett annat sätt. Det må väl derför vara ursäktligt,
om Andra Kammarens ledamöter i bevillningsutskottet icke kunnat
med bestämdhet afgöra, huru grundlagens stadganden i detta fall
böra tolkas.
Men härtill kommer en annan sak, nemligen att det icke här är
fråga om bevillning eller någon annan skatteinkomst för staten. Med
det tillägg till bevillningsförordningen, som här föreslagits, har man
endast afsett att reglera ett kommunalt förhållande. Motionen gick
ut på, att de banker, som både afdelningskontor, skulle inlemna vissa
fullständiga uppgifter rörande dessa, i syfte att do kommuner, inom
hvilka afdelningskontoren vore belägna, skulle erhålla sina delar af be¬
skattningen, i stället för att såsom hittills äfven dessa delar påläggas
hufvudkontoret, hvarigenom den kommun, der hufvudkontoret är be¬
läget, får hela skatten och de andra ingenting. Det var detta, som
I anledning
af kamrarnas
skiljaktiga
beslut
rörande
bevillnings¬
utskottets
betänkande
n:o 25.
(Forts.)
N:0 27. 38
Lördagen den 27 April.
I anledning
af kamrarnes
skiljaktiga
beslut
rörande
bevillnings¬
utskottets
betänkande
n:o 25.
(Korta.)
afsåga med motionen. Någon bevillning till staten är det icke fråga
om; ty staten får sitt, antingen detta tillägg till bevillningsförordnin-
gen kommer till eller icke. Det är således en rent kommunal skatte¬
fråga det gäller, och det är derför, som jag för min del ansett, att
gemensam votering icke bör ega rum. Jag skall derför be att få
yrka, att utskottets anmälan utan vidare lägges till handlingarna.
Häruti instämde herrar Brodin, Petri och Olsson i Sörnäs.
Herr A. Hedin i Stockholm: Denna fråga har nog att göra med
bevillningen. Grundlagen säger, att Riksdagen har att besluta med
full magt och myndighet om grunderna för bevillningens utgörande
och sättet för dessa grunders tillämpning, så att det nog icke är nå¬
gon möjlighet att komma ifrån, att det här är en sådan fråga, om
hvilken gemensam votering enligt grundlagens föreskrift skall ega
rum. Jag kan till den kraft och verkan, åberopandet af en bety¬
dande auktoritet kan hafva, erinra om, att en af våra statsrättslärare,
den, som mer än någon annan befattat sig med att utreda slika frågor,
och som visat sig mycket angelägen om att så trångt som möjligt
begränsa användandet af gemensamma voteringar vid statsreglerings-
frågor, nemligen f. d. professor Rydin i Upsala, uttalat sig på ett
otvetydigt sätt om gemensam votering i alla sådana frågor som den,
hvilken här nu föreligger. Det har för öfrigt icke, såsom den ärade
representanten för bevillningsutskottet yttrade, varit så mycken strid
om denna sak. Det exempel, som anfördes från 1883, är ju — som
herr Bergström visat — mycket litet belysande för den satsen, att
gemensam votering här icke skulle ega rum; och herr Bergström har
äfven anfört exempel på, att under andra och —- låt mig tillägga —
till äfventyra bättre tider Första Kammaren haft en annan uppfatt¬
ning af denna sak, än nu är förhållandet. Jag skall icke upprepa
det, som nyss blifvit på ett så förträffligt sätt af den förste talaren
framstäldt, utan jag skall inskränka mig till att beträffande sjelfva
frågan instämma med honom och anhålla om bifall till det yrkande,
han gjort.
Men jag skall be att få tillägga ett par ord rörande en anmärk¬
ning, som jag enskildt hört framställas i denna sak, nemligen att, då
Andra Kammaren icke kan emot Första Kammarens veto genom¬
drifva sin åsigt, det icke skulle tjena något till att öppna en strid
i denna fråga. Jo, det tjenar verkligen till någonting. Det tjenar
till att icke gifva anledning till det påståendet, att Andra Kammaren
frångått sin forna ståndpunkt i frågan eller betraktar såsom likgiltigt,
huruvida den vidhåller, hvad den förut allt jemt förfäktat. Det är
ju icke obekant, att på vissa håll grundlagarnes tolkning och till-
lämpning vexlar något allt efter tillståndet inom den politiska atmo-
sferen, och jag befarar icke, att, så vidt Andra Kammaren vidhåller
sin så väl grundade åsigt, den dag ej snart skall komma, då Första
Kammaren skall finna sig föranlåten att återgå till den uppfattning,
39 N:o 27.
Lördagen den 27 April.
som — enligt hvad den förste talaren påpekade — var rådande på
en tid, då väl ingen vill bestrida, att kammaren disponerade öfver
fullt så grundlagskunniga män som för närvarande.
Jag anhåller, som sagdt, om bifall till herr Bergströms yrkande.
Herr Ernst Carlson instämde häruti.
Herr David Bergström: Herr talman! Då den ärade repre¬
sentanten för bevillningsutskottet såsom ett skal för utskottets åsigt
framhöll, att här icke förelåge någon fråga, der det gälde en stats¬
inkomst, emedan staten finge lika mycket ändå, så ber jag få hänvisa
dertill, att detta skäl fullt motbevisas af den tydliga bestämmelsen i
■§71 regeringsformen, att gemensam votering skall ega rum, då det
gäller sättet för tillämpningen af grunderna för någon bevillning, så¬
som herr Hedin redan också framhållit.
Den ärade ledamoten af bevillningsutskottet sökte vidare fram¬
hålla, att den föreliggande frågan vore en liten fråga. Men det är
icl;e någon liten fråga, när det i utskottets betänkande på sid. 4
heter: »Utskottet, som finner nu förevarande fråga vara af likartad
beskaffenhet med den, som förelåg vid 1897 års riksdag, delar då¬
varande bevillningsutskotts uppfattning, att dylilia frågor icke kunna
genom gemensam votering af gör as.-»
Det är således en mycket stor fråga, om hvilken vi gå att be¬
sluta. Jag hoppas derför, att Andra Kammaren nu liksom 1897
skall häfda sin gamla mening och hellre följa medlemmarne af 1897
års bevillningsutskott från denna kammare, som då reserverade sig,
nemligen herrar friherre von Schwerin, Collander, Eredholm, Jansson
i Krakerud, Lundström, Stormats Matias Olsson, Göransson i Åsen,
Swartling, Elis Nilson och Bergendahl.
Herr talman, jag tillåter mig vidhålla mitt yrkande.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, biföll kamma¬
ren det af herr David Bergström i Stockholm framstälda förslag.
§ 13.
I anledning
af kamrarnes
skiljaktiga
beslut
rörande
bevillnings¬
utskottets
betänkande
n:o 25.
(Forts.)
Slutligen föredrogs bevillningsutskottets betänkande n:o 32, i
anledning af väckt motion om ändring i postbefordringsafgiften för
inrikes bref.
Angående
ändring i
post¬
befordrings¬
afgiften för
I berörda, inom Andra Kammaren afgifna motion n:o 10 hade inrikes bref.
herr C. J. Hammarström hemstält, att Riksdagen måtte i skrifvelse
till Kong!. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huru¬
vida en höjning i maximivigten för vanliga inrikes bref, som befor¬
dras för enkelt porto, må kunna ske, samt till Riksdagen inkomma
med det förslag, hvartill denna utredning kan gifva anledning.
N:o 27. 40
Lördagen den 27 April.
Angående
“ ändring i
SR post-
befordringf
afgiften för
inrikes bref.
(Forts.)
Utskottet hemstälde,
att herr Hammarströms motion om ändring i postbefordrings-
afgiften för inrikes bref icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.
Vid betänkandet funnos fogade reservationer:
af herrar Jansson i Krakerud, Lundström, Olsson i Sörnäs, Petri,
Hedgren och Almqvist, hvilka hemstält, att Riksdagen måtte i skrif¬
velse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes utreda, huru¬
vida en höjning i maximivigten för vanliga inrikes bref, som befor¬
dras för enkelt porto, må kunna ske, samt till Riksdagen inkomma
med det förslag, hvartill denna utredning kan gifva anledning;
samt af herr Brodin.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
Herr Hammarström: Det betänkande, som nu föreligger, ut¬
visar, att bevillningsutskottet äfven i år afstyrkt den motion, som
jag väckt i detta ämne. Det förslag, som jag i år framkommit med,
är emellertid alldeles detsamma som det, Andra Kammaren förlidet
år fann för godt att bifalla. Det föreligger nu just i samma skick.
Såsom herrarne behagade finna, har utskottet hos kongl. general¬
poststyrelsen anhållit att få ett uttalande i den föreliggande frågan,
och generalpoststyrelsen har — på sätt af betänkandet framgår —
lemnat ett sådant uttalande. Nu anser man kanske, att detta skulle
kunna kallas en utredning af frågan. Men, mine herrar, det är icke
någon utredning; det är endast en beräkning, huru mycket i porto¬
inkomster skulle förloras genom att en sådan bestämmelse, som jag
föreslagit, skulle införas i poststadgan. Man hade väl haft rätt att
vänta, att man skulle hafva fått en utredning, huru en sådan förän¬
dring skulle komma att verka, d. v. s. huruvida genom att medgifva
några grams högre vigt postverket skulle kunna befordra brefven
utan någon förlust för statsverket. Ty det är väl det frågan gäller,
huruvida statsverket skulle göra någon förlust eller icke på befor¬
dran af bref. Men det är min öfvertygelse, att något sådant icke
skulle komma att ega rum. Ty om man jemför de afgifter, som äro
åsätta för befordran af den ena eller andra försändelsen, med
afgifterna för bref, så tror jag, att det skall tydligt framgå, att, äfven
om hvad jag föreslagit skulle af Riksdagen bifallas, brefportot ändå
skulle komma att utgöra en tillräcklig ersättning för de kostnader,
som postverket får vidkännas speciel för bref. För öfrigt har jag
den åsigten — som också framhållits vid ett föregående tillfälle af
en talare på stockholmsbänken — att postverket väl icke är någon
skatteindrifningsanstalt. Såsom herrarne behagade finna af den tablå,
som finnes i betänkandet öfver inkomster och utgifter under år 190Ö,
visar sig ett öfverskott af 665,579 kronor. Man kan icke under
41 N:o 27.
Lördagen den 27 April.
sådana förhållanden säga, att postverket laborerar med svåra finan- -Angående
siella förhållanden, utan jag tror, att, äfven om den förändring, som °npost- *
jag föreslagit, skulle vidtagas, det i alla fall icke skulle blifva någon befordrings-
svårighet för generalpoststyrelsen att sköta affären. i^rikeT bref
Det framhålles vidare i utskottets betänkande såsom en olägen- '””{'orts.f ^
het, att, derest den föreslagna ändringen skulle komma till stånd, de
inländska brefven skulle komma . att väga olika emot de bref, som
vore afsedda att skickas till utrikes ort. Men det kan väl icke
blifva större svårighet för oss än för andra länder, der detta förhål¬
lande eger rum. Af den tablå, som är vidfogad utskottsbetänkandet
och som är lemnad af generalpoststyrelsen, ser man, att det finnes
olika vigtbestämmelser för inrikes bref i andra länder, som tillhöra
verldspostföreningen, och det blefve väl, som sagdt, icke större olä¬
genhet för oss än för dem.
Jag skall icke längre upptaga kammarens tid, utan jag ber en¬
dast att få yrka bifall till den vid betänkandet fogade reservationen,
som just innehåller, hvad denna kammare biföll förlidet år.
Herr Meyer: Herr talman! Den föregående ärade talaren
gjorde den anmärkningen mot utskottets betänkande, att i detsamma
icke visades, huruvida postverket skulle göra någon förlust, i fall
motionen blefve antagen. Men det ligger ju i öppen dag, att en
dylik förlust måste inträda, och det framgår också af utskottets be¬
tänkande, ty utskottet visar, att den af motionären föreslagna höjnin¬
gen af vigtsatsen skulle komma att medföra en minskning af post¬
verkets inkomster af omkring 150,000 kronor. Till detta skulle
sedan komma ytterligare den förlust, som skulle uppstå derigenom,
att på grund af överenskommelser i det hänseendet med Danmark
och Norge bref till dessa länder finge hafva större vigtsats än nu.
Och i samma ögonblick vigtsatsen höjes, kommer allmänheten naturligt¬
vis icke att så noga som nu tillse, att brefven icke öfverstiga den
nu faststälda maximivigten, utan det skulle nog inträffa, att betyd¬
ligt flera bref med en vigt af 15 å 20 gram skulle afsändas, och det
behöfver väl icke bevisas, att ju större tontal bref postverket har att
befordra, desto större blifva befordringskostnaderna.
Nu är visserligen sant, att postverket för närvarande lemnar
öfverskott. Men som kerrarne nogsamt hafva sig bekant, är för när¬
varande en komité tillsatt, som fått i uppdrag att utarbeta ny stat
för postverket, och det vet en hvar af oss, att det betyder detsamma,
som att Riksdagen kommer att skapa flera nya ordinarie platser inom
postverket och att löneförhöjningar komma att beviljas åt postverkets
tjensteman, samt att dessa nyskapade platser och högre löner komma
att draga med sig höjda pensionsafgifter. Jag tror derför, att riks¬
dagen handlade försigtigast, om den afvaktade resultatet af denna
komités verksamhet, innan den fattade något beslut om att minska
postverkets inkomster.
N:o 27. 42
Lördagen den 27 April.
Angående
ändring i
post-
befordrings-
afgiften för
inrikes bref.
(Forts.)
Vidare är det en annan sak, som bör bemärkas. Man bar bär
sagt, att postverket icke är till för att skaffa staten inkomster. Ja,
detta må nu vara sant, ehuru jag för min enskilda del vill säga, att
om det så skulle vara, att statsverket både några hundra tusen kronors
inkomst af postverket, vore väl icke det en så stor olycka, att vi
icke med jemnmod kunde bära densamma. Men äfven om postverket
icke skulle vara till för att skaffa staten inkomster, måste man dock
i än högre grad göra gällande den satsen, att man icke bör bereda
ett litet fåtal förmåner på bekostnad af den stora allmänheten. Men
det är just det, som man skulle göra genom att bifalla motionen.
Som herrarne behagade finna af den tablå, som är bifogad
utskottets betänkande, är portosatsen för bref i flera andra länder
lägre än hos oss, i det att den der endast utgör ett belopp, som
motsvarar 7 å 8 öre, då vi ju deremot hafva 10 öre. I fall man nu
vill åstadkomma någon reform härvidlag, bör man väl rätteligen
sträfva efter att få portosatsen å bref nedsatt. En reform, hvar¬
igenom vigtsatsen höjes, kommer endast ett mycket litet fåtal till
godo på den stora allmänhetens bekostnad, och på samma gång som
man på det sättet beröfvar postverket inkomster, gör man den dag
mera aflägsen, då man kan vidtaga den stora reformen, d. v. s. åstad¬
komma en nedsättning af postportot, och det anser jag vara orätt.
På grund af hvad jag nu anfört ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.
Herr Hammarström: Herr talman, mina herrar! Den siste
ärade talaren behagade lägga i min mun något, som jag icke sagt.
Han påstod nemligen, att jag skulle hafva sagt det, att postverket
skulle få lika stora inkomster som nu, äfven sedan min motion
blifvit antagen. Detta har jag emellertid icke yttrat, ty hvad jag
sade var det, att det icke föreligger någon utredning af frågan, huru¬
vida icke postverket, äfven om mitt förslag bifölles, skulle få till¬
räckligt betaldt för brefbefordringen. Jag har icke velat förneka, att
postverket genom en sådan förändring skulle få en något mindre in¬
komst, men jag har sagt, att den utredning, som nu förebragts, gäller
endast frågan, huru stor förlust postverket skulle lida genom motionens
antagande; mitt uttalande gälde således, huruvida icke brefportot
äfven efter förändringen kan anses utgöra en tillräcklig betalning för
brefvens befordring.
Denne senaste ärade talaren nämnde också något om det förslag,
rörande förändring af hela poststadgan, som vi ha att förvänta från
Kongl. Maj:t. Men då vill jag säga, att jag anser, att det hade
varit lämpligt, att Riksdagen begärt en utredning i den nu före¬
liggande frågan, så att denna utredning hade kunnat föreligga, när
det nämnda förslaget kommer att tagas i öfvervägande. Och då vi
äro lyckliga nog att här ha närvarande en ledamot af Kongl. Maj:ts
regering, som både är inne i dessa frågor och äfven är intresserad
43
N:o 27.
Lördagen den 27 April.
för dem, så uttalar jag den förhoppningen, att han, när frågan kom¬
mer före, skall taga äfven denna sak i öfvervägande.
Jag yrkar fortfarande bifall till reservationen.
Herr Hammarlund: Herr talman! Den talare, som försvarade
bevillningsutskottets förslag, framkom med den tanken, att man skulle
rigta sin uppmärksamhet på en annan reform än den nu föreslagna,
nemligen att sätta ned den nuvarande postbefordringsafgiften för
enkla bref, som ju är 10 öre, emedan motsvarande afgift i åtskilliga
andra länder är lägre än hos oss. Jag tror, mina herrar, att vi allt
få vänta på den reformen. Hvarför ha vi satt denna afgift just till
10 öre? Jo, derför att det är en rund summa, en tio-öring. Hvar¬
för är denna afgift i Tyskland 8,9 öre. Jo, derför att detta belopp
der motsvarar 10 pfeninge; och likaså har man i Frankrike bestämt
denna afgift till 7,2 öre, derför att detta i deras mynt är ett jemnt belopp.
Den ärade talaren menade, att man skulle skjuta ifrån sig denna
af honom mera önskade reformen, derigenom, att man bifölle det
föreliggande förslaget. Jag tror dock för min del, att det icke finnes
någon utsigt för, att det vanliga postportot skall i vårt land ned¬
bringas under 10 öre. Till man en reform härvidlag, är det nog
häst att gå eu annan väg och göra som i andra länder, nemligen
höja vigtsatsen, så att det antal gram, som man får sända för 10 öre,
blir större, än hvad det nu är. En sådan reform är genomförd i
Amerika, Tyskland, Österrike-Ungern, England och flera andra länder,
och hvarför skulle den då icke kunna genomföras äfven hos oss?
Det är för öfrigt icke mer än 20 år, sedan den nuvarande vigt¬
satsen hos oss faststäldes till 15 gram, förut var den 4 ort, hvilket
motsvarar 17 gram. Jag tror, att allmänheten haft ganska svårt att
vänja sig vid den nuvarande vigtsatsen, särskilt den stora allmän¬
heten på landet, som är van vid att använda tjockt papper och tjocka
kuvert, när den skrifver bref. Det göra de återigen icke på affärs¬
kontoren, der de tvärtom skaffa sig särskildt tunt papper, medan
man deremot på landet, som sagdt, vill, när man skrifver till sina
bekanta, hedra dem med ett tillräckligt stadigt papper. Men ett
dylikt bref kommer då lätt att väga mer än 15 gram. Jag visade
i fjol här i kammaren, hurusom ett vanligt postpappersark och ett
stadigt kuvert, som jag hade köpt i en vanlig pappersharidel, till¬
sammans vägde 16 å 17 gram.
Denna dubbla postafgift drabbar särskildt mindre bemedlade,
och jag tror derför, att den af motionären föreslagna reformen vore
ganska tidsenlig. Det minsta, som man tills vidare skulle kunna
göra, vore väl det, att man åstadkommer en utredning, som vore
mera omfattande än den, som verkstälts nu under riksdagen. Jag
tillåter mig derför hemställa om bifall till reservanternas förslag.
Herr Petri: På de skäl, som i vår reservation Uro anförda,
och dessutom på det skälet, att Andra Kammaren förra året fattade
Angående
ändring i
post¬
befordrings¬
afgiften får
inrikes bref.
(Forts.)
N:0 27. 44
Lördagen den 27 April.
Angående
ändring i
post-
be for äring s-
afgiften för
inrikes bref.
(Forts.)
ett med reservationen likartadt beslut, hvilket beslut var enhälligt,,
ber jag att få tillstyrka bifall till reservanternas förslag.
Herr Meyer: Jag skall endast be att få göra den frågan:
Hvilket är rigtigast, att staten tager de öfverskott, som uppstå genom
postverkets rörelse, eller att vi använda dessa öfverskott till att pre¬
miera det lilla fåtal, som icke haft förstånd nog att skaffa sig till¬
räckligt tunt papper.
Herr Hedgren: Herr talman! Blott några få ord för att be¬
möta den siste ärade talaren.
Till de skäl, som bevillningsutskottet anfört för sitt afstyrkande
af motionen, har herr Meyer lagt tvenne andra.
Det ena af dessa skäl, nemligen att man icke borde höja vigt¬
satsen, utan snarare nedsätta portot, har redan af herr Hammarlund
blifvit så vidlyftigt bemött, att jag icke har någonting att tillägga i
det afseendet. Det är ju för öfrigt, herr talman, vanligen så, att
när man begär en liten reform, pekar man på en större reform, hvars
genomförande skulle hindras genom antagandet af den föreslagna
mindre reformen. Men det är nog i de flesta fall så, att vi aldrig
komma till den stora reformen.
Ett annat skäl, som herr Meyer här har anfört, för att den före¬
slagna reformen icke skulle antagas, är det, att densamma icke skulle
komma den stora allmänheten, utan endast ett litet fåtal till godo.
Ja, det är frågan, om detta verkligen blir förhållandet. Det torde
väl vara så, att affärsmännen, särskildt industriidkarne, hvilka äro
de, som afsända de flesta brefven, icke hafva någon stor nytta af
denna reform, ty de tillse nog, att deras papper och kuvert stämma
öfverens med vigtsatsen, så att de icke behöfva betala dubbla portot,
utan det är — såsom herr Hammarlund sade •— den stora allmänheten
på landsbygden, som reformen skulle gagna. När man der skrifver
bref, tager man tjockt och hederligt papper, men ju tjockare det är,
desto tyngre blir brefvet. Och det är, mina herrar, icke nog med,
att man använder tjockt papper, utan det är som oftast så, att man
icke tror postverket mer än jemnt, utan fruktar, att brefvets hemlig¬
heter skola röjas, om det endast är ihopgummadt, och derför sätter
man dit litet lack, och som sigill använder man i brist på annat en
tolfskilling eller en fingerborg. Allt detta gör, att brefvet blir så
tungt, att man får betala 10 öre extra för dess postbefordring.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.
Herr Bromée i Billsta: Då jag af andra göromål var förhindrad
att närvara i utskottet, när denna fråga afgjordes, men jag hade nöjet
deltaga i beredningen af den på afdelningen, som kom till ett annat
resultat än utskottet, ber jag att få säga, att jag till alla delar in¬
stämmer med reservanterna och yrkar bifall till reservationen.
45 N:o 27.
Lördagen den 27 April.
Herr Björck: I)å i flera andra länder, såsom i Danmark och
Schweiz, i Indika land korrespondensen är stor, måhända till en del bero¬
ende på, att maximivigten för vanliga inrikes bref, som befordras mot
enkelt porto, uppgår ända till 250 gram, tror jag, att det hade varit
klokt af motionären, om han redan från början tagit steget fullt ut
genom att föreslå maximivigten till 125 gram, eller den högsta vigt,
för hvilken nu två enkla porton är bestämd. Men då något sådant
förslag ej föreligger, skall jag be att få instämma med reservanterna
i deras yrkande om en utredning af frågan.
Man har såsom skäl för afslag å motionen anfört, att en höjning
i maximivigten för bref, som befordras mot enkelt porto, skulle i
högst väsentlig mån komma att minska postverkets inkomster. Att
detta skulle blifva fallet, är ej bevisadt, men om man resonerar på
det viset, då bör man ju föreslå, att den nu utgående maximivigten
sänkes t. ex. till 10 gram, hvarigenom postverkets inkomster måhända
ytterligare skulle kunna komma att ökas med en två å trehundra¬
tusen kronor om året. Många bref, som skrifvas — åtminstone kan
jag säga det af egen erfarenhet — väga ej mera än 10 gram. Men
en dylik sänkning af bref portot tror jag ej, att denna kammare vill
vara med om, då ju postverket är till för att betjena allmänheten,
men ej för att vara en inkomstkälla för staten.
Då jag nu håller före, att den stora allmänheten skulle komma
att få stor nytta af en höjning i maximivigten för vanliga inrikes
bref, som befordras för enkelt porto, ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservanternas förslag.
Herr Lundéll instämde häruti.
Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Jag för min del
ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Jag kan icke inse, att det föreligger något som helst skäl för
att minska postverkets inkomster med 150,000 kronor, hvilket det
beräknats, att den föreslagna förändringen skulle hafva till följd. Jag
tror alltför väl, att alla möjliga inkomster, som kunna erhållas, hädan¬
efter komma att gå åt, och jag tror, att postverkets utgiftsstat kom¬
mer att höjas ganska betydligt. År det då skäl i att skrifva till
Kongl. Maj:t och begära utredning om en nedsättning i inkomsterna?
Jag tror det icke.
Riksdagen har ju för öfrigt att under den närmaste tiden vänta
ett förslag, som går ut på att höja postbefordringsafgiften för tid¬
ningar och dylikt. När så är fallet, skall man väl icke skrifva till
Kongl. Maj:t med begäran om utredning för en förändring, som skulle
medföra en minskning af inkomsterna för postverket. Det skulle ju
strida mot hvart annat.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Ofverläggningen förklarades härmed afslutad. Under densamma
hade yrkats dels bifall till utskottets hemställan, dels afslag derå och
Angående
ändring i
poit-
iefordringt-
afgiften för
inrikes bref.
(Forta.)
N.o 27. 46
Lördagen den 27 April.
bifall i stället till den vid betänkandet fogade, af herr Jansson i
Krakerud med flere afgifna reservation. Sedan herr talmannen gifvit
proposition å dessa yrkanden, förklarade herr talmannen sig anse
svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den förra propositionen.
Likväl begärdes votering, hvilken ock företogs efter följande nu upp¬
satta och af kammaren godkända omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i förevarande
betänkande n:o 32, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Yinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets hemställan
bifallit den vid utlåtandet fogade, af herr Jansson i Krakerud med
flere afgifna reservation.
Voteringen utföll med 94 ja mot 91 nej; och hade alltså ut¬
skottets hemställan af kammaren bifallits.
§ 14.
Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till Riks¬
dagens skrifvelse n:o 48 till Konungen angående utsträckt sabbats-
hvila åt vissa statstjenstemän och betjente.
§ 15.
Justerades protokollsutdrag.
§ 16.
* Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
statsutskottets utlåtanden:
n:o 69, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtelse af den kronan tillkommande jordegareandel i grufva;
n:o 70, med anledning af dels Kongl. Maj:ts framställning om
anslag till ordnande och registrerande af vissa handlingar i kammar¬
arkivet, dels ock väckt motion angående inspektion af vissa embets-
verks arkiv m. m.;
n:o 71, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anslag
till beredande åt lappar inom Enontekis socken af Norrbottens län
af eftergift i viss dem åliggande ersättningsskyldighet;
47 N:o 27.
Lördagen den 27 April.
n:o 72, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anslag
till bekostande af en undersökning rörande de sinnessjuke i riket;
n:o 73, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående för¬
delning af besparingar å sjette hufvudtitelns anslag till jordbruket,
handeln och näringarna;
n:o 74, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anslag
för tillgodoseende af åtskilliga behof vid veterinärinrättningen i Skara;
n:o 75, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anslag
till nybyggnads- och ändringsarbeten m. m. vid Malmöhus läns sjuk¬
vårdsinrättningar i Lund; och
n:o 77, angående ej mindre vissa utaf Kongl. Maj:t i statsverks¬
propositionen gjorda framställningar om anslag till nya byggnader och
anläggningar vid statens redan trafikerade jern vägar än äfven en i
anledning häraf inom Riksdagen väckt motion;
lagutskottets utlåtande n:o 43, i anledning af justitieombuds¬
mannens framställning angående ändrade bestämmelser rörande hand¬
läggning af lagfarts- och inteckningsärenden;
särskilda utskottets n:o 2 memorial, n:o 8, med föranledande af
kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande utskottets utlåtande n:o 6, i
anledning af väckta motioner angående skrifvelse till Kongl. Maj:t i
fråga om åstadkommande af bestämmelser till motverkande af de med
sjöfarten förbundna faror;
Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 22,
med anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om utredning angående kompetens vilkor för anställning som
lokomotivförare m. m.;
Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden:
n:o 23, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utfärdande af instruktion jemte taxa för
besigtningsman vid haveribesigtningar;
n:o 24, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj: t i fråga om ändring i sättet för verkställande af dödsstraff; och
n:o 25, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t i fråga om utsträckning af giltighetstiden för s. k. tur- och
returbiljetter å statens jernvägar; samt
Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 26, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
formatet på offentliga komitéers tryckta utlåtanden.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,21 e. m.
In fideni
E. Nathorst Böös.
N:o 27. 48
Tisdagen den 30 April.
Tisdagen den 30 april.
Kl. 2 e. m.
§ I-
Justerades protokollet för den 23 innevarande månad.
§ 2.
Herr H. Andersson i Vestra Nöbbelöf aflemnade en motion,
n:o 186, om bemyndigande för Kongl. Maj:t att, derest ny härordning
med indelningsverkets upphäfvande antages, under öfvergångstiden i
mån af behof ersätta afgången af indelte soldater genom anställande af
manskap på grund af frivilligt aftal.
Denna motion blef på begäran bordlagd.
§ 3.
Anmäldes och godkändes särskilda utskottets n:o 3 förslag till
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Kong], Maj:ts
proposition n:o 39 med förslag till lag angående ersättning för skada
till följd af olycksfall i arbete och till lag om ändrad lydelse af 17
kap. 4 och 11 §§ handelsbalken.
§ 4.
Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden n:is
69, 70, 71, 72, 73, 74, 75 och 77, lagutskottets utlåtande n:o 43,
särskilda utskottets n:o 2 memorial n:o 8, Andra Kammarens andra
tillfälliga utskotts utlåtande n:o 22, Andra Kammarens tredje till¬
fälliga utskotts utlåtanden n:is 23, 24 och 25 samt Andra Kam¬
marens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 26.
Tisdagen den 30 April.
§ 5.
49 N:o 27.
Till bordläggning anmäldes särskilda utskottets n:o 3 memorial
n:o 9, angående aflöning åt dess tjensteman och vaktbetjening.
§ 6.
Justerades ett protokollsutdrag.
§ T-
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr N. Jönsson i
|
Gammalstorp ...
|
under 5 dagar
|
fr.
|
o. m.
|
den
|
30
|
dennes
|
|
»
|
C. F. Petersson
|
|
|
|
|
|
|
|
|
i Dänningelanda
|
» 5 »
|
Tf
|
» »
|
»
|
4
|
nästk.
|
maj
|
|
0. H. Svensson
|
|
|
|
|
|
|
|
|
i Saläng ........
|
» 5 »
|
»
|
» »
|
Tf
|
1
|
|
|
»
|
J. Johanson i
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Valared............
|
» 4 »
|
»
|
» »
|
S
|
1
|
»
|
»
|
»
|
A. Hansson i
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Solberga .........
|
» 6 »
|
%
|
|
»
|
3
|
»
|
|
»
|
C. Faxe............
|
» 5 »
|
»
|
» »
|
»
|
3
|
|
|
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,16 e. m.
In fidem
E. Nålborst Böös.
Andra Kammarens Prut. 1V0I. N:o 27.
4