RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1901. Andra Kammaren. N:o 26.
Onsdagen den 24 april.
Kl. 1J f. m.
§ I-
Justerades protokollet för den 17 innevarande månad.
§ 2.
Föredrogos hvar för sig och hänvisades till statsutskottet Kong!.
Maj:ts nedannätnnda propositioner till Riksdagen:
angående ändrade vilkor för lån från odlingslånefonden; och
angående upplåtelse till statens jernvägar af ett jordområde af
förra militiebostället 5 7s mantal Billesholmsgård n:o 1 i Malmöhus län.
§ 3.
Föredrogos de å kammarens bord hvilande motioner och hänvi¬
sades dervid herr S. Nordströms i Höglunda motion, n:o 183, till
Riksdagens särskilda utskott n:o 1 samt herr David Bergströms i
Stockholm motion, n:o 184, till konstitutionsutskottet.
§ 4.
Föredrogs, men bordlädes åter Andra Kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande, n:o 21.
§ 5.
Till kammaren hade inkommit ett så lydande sjukbetyg, som
upplästes:
Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare herr Vilhelm An¬
dersson på grund af sjukdom, influensa, är tillsvidare hindrad deltaga
i Riksdagens förhandlingar, intygas på heder och samvete.
Stockholm den 24 april 1901.
Conrad Vahlquist,
Legitim, läkare.
Andra Kammarens Prot. 1901. N:o 26. i
N:o 26. 2
Onsdagen den 24 April.
§ 6.
Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksda¬
gens skrifvelse!' till Konungen:
n:o 44, i anledning af Kong], Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och gräns¬
trafiken mellan Sverige och Norge;
n:o 45, angående förtydligande af bestämmelserna om stämpel¬
afgift för insättning å depositions- och kapitalräkning;
n:o 46, om ändring i gällande bestämmelser angående bevilluings-
afgift af bankbolag med sedelutgifningsrätt; och
n:o 47, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändrad
lydelse af § 9 mom. 3 i tulltaxeunderrättelserna.
§ 7.
Angående,
ändrad ly¬
delse af vissa
paragrafer
■i graf v e-
stadgan.
Härefter föredrogs sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande,
n:o 2, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse af 1 och 8 §§ i grufvestadgan den 16 maj 1884.
Uti en till Riksdagen aflåten proposition (n:o 7) af den 21 de¬
cember 1900 hade Kongl. Maj:t, under åberopande af propositionen
bilagda utdrag utaf i statsrådet och högsta domstolen torda protokoll,
föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
om ändrad lydelse af 1 och 8 §§ i grufvestadgan den 16 maj 1884.
Härigenom forordnas, att 1 och 8 §§ i gufvestadgan den 16 maj
1884 skola erhålla följande ändrade lydelse:
1 §•
Föremål för inmutning och bearbetande af den, som sig dertill
anmäler, äro de mineralfyndigheter, hvilka innehålla:
l:o) malmerna till följande metaller, nemligen: guld, silfver, pla¬
tina, qvicksilfver, bly, koppar, jern med undantag af sjö- och myrmal¬
mer, mangan, krom, kobolt, nickel, zink, tenn, titan, molybden, wol¬
fram, vismut, antimon och arsenik;
Onsdagen den 24 April.
3 N:o 26.
2:o) svafvelkis, magnetkis och grafit. Angående
Å kronojord, som står under kronans omedelbara förvaltning eller delse af mssa
blifvit för kronans räkning till brukning på viss tid åt annan upp- paragrafer
låten, kunna inmutas jemväl de mineralfyndigheter, hvilka innehålla * !}rffve-
apatit och magnet.
Förut inmutad eller bearbetad mineralfyndighet, som blifvit sönad,
må å nyo inmutas, så framt fyndigheten, enligt hvad ofvan är sagd!,
utgör föremål för inmutning.
8 §•
Inom det inmutade området eller utmålet eger inmutaren uteslu¬
tande rätt att, med de vilkor och inskränkningar, denna stadga inne¬
håller, bearbeta och tillgodogöra sig såväl den inmutade mineralfyn¬
digheten som äfven andra inmutningsbara mineral, dock icke apatit
och magnesit ä annan jord än sådan kronojord, der inmutning af fyn¬
digheter, innehållande dessa mineral, är lofgifven.
Förutom de mineral, hvilka inmutaren efter hvad nu är sagdt
eger tillgodogöra sig, må öfriga mineraliska ämnen inom det inmutade
området eller utmålen äfven af honom brytas, i den mån sådant är
erforderligt för grufarbetets ändamålsenliga drifvande, och ege inmu¬
taren deraf använda hvad för grufdriftens ändamål behöfves. Hvad
sålunda icke användes må inmutaren ock behålla, så framt det icke
af jordegaren mot erläggande af godtgörelse för brytnings- och upp-
fordringskostnader afhemtas, om inmutningspunkten är belägen i Norr¬
bottens, "Vesterbottens, Jemtlands eller Vesternorrlands län, inom ett
år, men eljest inom sextio dagar efter tillsägelse. Jordegarens rätt i
detta afseende utöfvas å kronojord, som under ständig besittningsrätt
innehafves eller är till boställe anslagen, af kronoåboen eller boställs-
innehafvaren.
Uppstår tvist om beloppet af den godtgörelse, hvarom nu är
sagdt, gånge med bestämmandet deraf såsom i 12 § stadgas, dock att,
der skiljemän anlitats, parterne skola stånda hvar sina kostnader och
gälda hvardera halfva kostnaden för skiljemännens sammanträde; och
varde tiden för afhemtandet räknad från det att godtgörelsens belopp
blifvit slutligen bestämdt.»
Utskottet hemstälde:
att Kong!. Maj:ts ifrågavarande proposition icke må vinna Riks¬
dagens bifall.
Vid utlåtandet funnos fogade reservationer, bland andra af herr
Lindhagen, som hemstält:
att Riksdagen måtte bifalla Kong], Maj:ts ifrågavarande propo¬
sition, dock med tillägg af följande öfvergångsstadgande: »Denna lag
skall träda i kraft den 1 juli 1901; dock må ej på grund af den-
N:o 26. 4
Onsdagen den 24 April.
Angående
ändrad ly¬
delse af vissa
paragrafer
i grufve-
stadgan.
(Forts.)
samma inmutning före den 1 derpåföljande oktober ske annat än för
kronans räkning.»
Sedan utskottets ofvanomförmälda hemställan blifvit uppläst, lem-
nades på begäran ordet till
chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Anner stedt,som
anförde: Herr grefve och talman, mina herrar! Det är egentligen
två anmärkningar, som utaf sammansatta stats- och lagutskottet blifvit
framstälda som skäl för dess hemställan, att Kongl. Maj:ts proposition
icke måtte vinna Riksdagens bifall. Den ena af dessa anmärkningar
är, att det utaf lagtexten icke tillräckligt tydligt skulle framgå, huru¬
vida den, som vid tiden för den föreslagna lagens trädande i kraft
har inmutning å något då inmutningsbart ämne, skulle, derigenom att
apatit och magnesia i grufvestadgan upptagas bland inmutningsbara
mineral, blifva berättigad att bearbeta och tillgodogöra sig jemväl dessa.
Den andra anmärkningen är den, att det å kronojord förefinnes åt¬
skilliga redan upptäckta och undersökta såväl apatit- som magnesit-
forekomster samt dels koncession å bearbetandet af en apatitfyndig-
het redan lärer hafva beviljats, dels ock ansökningar om koncession å
tillgodogörandet af magnesitfyndigheter af enskilda personer och bolag
blifvit gjorda, hvarför det har synts utskottet vara mot berörda prin¬
cip stridande, att de nu föreslagna bestämmelserna angående rätt till
inmutning af mineral utaf ifrågavarande slag skulle blifva gällande å
jemväl dessa fyndigheter.
Båda dessa olägenheter synas mig blifva tillräckligt afhjelpta, om
i den nu föreslagna lagen infördes ett öfvergångsstadgande af ungefär
följande lydelse: »I fråga om inmutning, som sökts före innevarande
års utgång, eg er denna lag ej tillämpning, der ej inmutningen blif¬
vit sökt för kronans räkning». Derigenom är å ena sidan tydligt
uttaladt, att äldre inmutningar icke gälla apatit- och magnesitfyndig¬
heter, och å andra sidan är det möjligt för kronan att inmuta kända
och redan undersökta sådana fyndigheter under den tid, som förflyter,
innan inmutningsrätten för dessa mineral blir öppen för alla. Sedan
kronan inmutat dessa redan kända fyndigheter, har Kongl. Maj:t till¬
fälle att för nästkommande års Riksdag framlägga förslag om använ¬
dande af de inmutade fyndigheterna, dervid tillbörlig hänsyn kan tagas
till de personers rättigheter, som erhållit koncession å eller upptäckt
de ifrågavarande fyndigheterna.
Det synes mig således vara önskligt, att utskottet sattes i tillfälle
att öfverväga, om icke de framstälda olägenheterna genom en sådan
tilläggsbestämmelse skulle blifva tillräckligt afhjelpta, och jag hoppas,
att Kammaren ville i sådant syfte till utskottet återremittera ärendet.
Herr Lindhagen: Den skiljaktighet, som förefinnes mellan
utskottets hemställan och min reservation, är i princip ingen alls,
Onsdagen den 24 April.
5 N:o 26.
emedan såväl utskottets majoritet som reservanten hafva den uppfatt- Angående
ningen, att denna lagstiftning under nuvarande förhållanden icke kan J^af mim
ändamålsenligen anordnas annorledes, än Kongl. Maj:t nu ifrågasatt, paragrafer1
hvilket sätt att lösa frågan Andra Kammaren ock förut uttalat sig för. i grufve-
Vid frågans behandling inom utskottet hakade det hela upp sig på, stadgan.
att der uppstodo betänkligheter, huruvida man icke skulle behöfva en (Forts.)
öfvergångsbestämmelse att tillämpa på de redan kända fyndigheterna,
hvilka eljest, när lagen trädde i kraft, tilläfventyrs skulle blifva före¬
mål för konkurrens från en massa inmutares sida, så att der kanske
.skulle uppstå ett fullkomligt slagsmål om dessa inmutningar, som ju
redan nu äro föremål för mycken spekulation. Man kan då tänka
sig, att denna sak enklast ordnas genom enskilda öfverenskommelser
mellan kontrahenterna, så vidt nemligen fyndigheterna hafva något
större värde; men anser man emellertid, att saken icke kan utjemnas
af sig sjelft på det sättet, torde det vara lämpligast att förbehålla kro¬
nan rätt att ingripa härvidlag i syfte att under den första tiden reg¬
lera de enskildas mellanhafvanden, och för det ändamålet kunde man
ju förbehålla kronan ensam inmutningsrätt under en viss tid.
Utskottet har emellertid vidare ifrågasatt, att man också borde
införa en uttrycklig bestämmelse derom, att lagen icke har retroaktiv
verkan. Men någon sådan verkan ha ju aldrig några civillagar utan
särskild föreskrift, och någol stadgande derom brukar icke i dem in¬
tagas. Om likväl utskottet anser, att man bör göra det i fråga om
denna lag och justitieministern förklarar sig villig att acceptera ett
sådant förslag, gär det ju också an att antaga det.
Mitt förslag om införande i lagen af en öfvergångsbestämmelse
framkom först vid justeringen inom utskottet, och man var icke då
på det klara med, om man kunde lita på, att en dylik formulering,
som blifvit framstäld af enskild ledamot, var rigtig. Jag får derför
för min del, med instämmande i hvad herr statsrådet yttrade, hem¬
ställa, att Kammaren måtte besluta ärendets återremitterande till
utskottet, för att utskottet måtte blifva i tillfälle att ånyo taga frågan
i öfvervägande.
Med herr Lindhagen förenade sig herrar Nordström i Stockholm,
friherre De Geer, Redelius och Wallmark.
Herr Nilsson i Skärhus: Herr talman, mina herrar! .Då jag
inom utskottet deltagit i behandlingen af det nu föreliggande ärendet
och varit med om det beslut, som utskottet i denna fråga fattat, skall
jag be att få nämna några ord. Jag vill nemligen meddela, att, derest
herr Lindhagen icke framkommit med sin reservation så sent som vid
justeringen af det förevarande utlåtandet, skulle jag för min del hafva
instämt i denna reservation. Men efter den allsidiga utredning,tsoin
herr statsrådet lemnat, och då ett ändringsförslag i så fall skulle
N:o 26. 6
Onsdagen den 24 April.
Angående kunna framkomma, skall jag för min del vara med om ärendets åter-
ändrad ly- remitterande till utskottet.
delse aj vissa
^grufve* Herr Ivar Månsson: Jag skulle också för min del gerna se,
stadgan, att detta ärende kunde återremitteras. Jag hade annars trott, att
(Forts.) man mycket väl skulle kunnat bifalla herr Lindhagens reservation;
de, som vilja, att något göres i förevarande sak, äro nog villiga att
antaga nämnda reservation.
Jag kan för min del icke finna, att de skäl, som af utskottet
anföras, äro så talande, att på grund af dem ett afslag å Kongl.
Maj:ts proposition och följaktligen ett uppskof med frågans lösning
skulle behöfvas. Det förefaller mig, som om vi redan alltför länge
hvilat på denna fråga. Redan 1898 var den föremål för Riksdagens
behandling och förelåg då i ungefär samma skick som nu; och sedan
dess synes den icke hafva kommit närmare sin lösning.
Vi veta dock, huru stora och värderika de gjorda apati!- och
magnesitfyndigheterna äro; och det synes mig vara oklokt och orätt att
genom uppskof på uppskof med förevarande frågas afgörande lägga svårig¬
heter i vägen för dem, som äro intresserade i dessa fyndigheters till¬
godogörande. Det är ju nemligen tydligt, att för den, som innehar
fyndighet af här ifrågavarande art, försvarsarbetet å densamma för¬
dyras för hvarje gång ett uppskof sker. Men än vidare: om eu
person inmutat t. ex. en jernmalmsfyndighet, och inom det inmutade
området skulle anträffas apatit eller magnesit, så ifrågasättes nu, att
han icke skulle ega rätt att bryta sistnämnda mineralier och tillgodo¬
göra sig dem. Enligt nu gällande grufvestadga har den, som inmutat
en malmfyndighet och der finner guld eller silfver, rätt att bryta och
tillgodogöra sig dessa mineral; — hvarför skulle han då förhindras
att tillgodogöra sig anträffad apatit och magnesit.
Om det blefve så, att en återremiss, som af herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet förordats, skulle leda dertill, att den,
sona enligt nu gällande rättsregler erhållit en inmutning, inom hvilken
anträffades apatit eller magnesit, icke skulle få tillgodogöra sig dessa
mineral, utan att desamma blifvit föremål för särskild inmutning, så
synes mig tillgodogörandet af nämnda mineral orätt och onödigtvis
hafva försvårats.
Det synes mig — och detsamma tycktes äfven framgå af hvad
en ledamot af utskottet här förut i dag yttrat — som om föreliggande
fråga icke blifvit tillräckligt noggrant undersökt och pröfvad af ut¬
skottet. Och jag skall för den skull vara med om återremiss — och
gerna vara det — i syfte att från utskottet erhålla ett yttrande i
frågan i samma rigtning, som herr Lindhagens reservation angifver,
således gående ut på bifall till Kongl. Maj:ts proposition i hufvudsak,
men med ett öfvergångsstadgande i samma syftning som det herr
Lindhagen i sin reservation föreslagit. På nu anförda grunder yrkar
jag alltså, herr talman, återremiss.
7 N:o 26.
Onsdagen den 24 April.
Häruti instämde herrar Erickson i Bjersby och Anderson i
Hasselbol.
Vidare till anteckning förekom icke. Efter af herr talmannen i
ämnet framstälda propositioner beslöt kammaren att till utskottet åter¬
remittera ifrågavarande utlåtande.
§ 8.
Vidare förelåg till afgörande lagutskottets utlåtande, u:o 40, i Lag om an-
anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring ^arafrätte-
i vissa delar af rättegångsbalken, lag om hvad iakttagas skall i af- gångsbalken
seende å införande af lagen om ändring i vissa delar af rättegångs- ro. ro.
hälben, lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen, lag om be¬
räknande af fatalietid i visst fall samt lag om offentlighet i visst fall
vid förhör inför hofrätt.
Genom en den 31 december sistlidet år afbiten proposition, n:o
24, hvilken af båda kamrarne blifvit till lagutskottet hänvisad, hade
Kongl. Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet
och högsta domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga
propositionen bifogade förslag till
l:o) lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken;
2:o) lag om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen
om ändring i vissa delar af rättegångsbalken;
3:o) lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen;
4:o) lag om beräknande af fatalietid i visst fall; samt
5:o) lag om offentlighet i visst fall vid förhör inför hofrätt.
Utskottet liemstälde,
att Riksdagen, under förklarande, att Ivongl. Maj:ts föreliggande
proposition ej kan i oförändradt skick godkännas, ville för sin del
antaga af utskottet delvis omarbetade förslag till
l:o) lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken;
2:o) lag om hvad iakttagas skall i afseende ä införande af lagen
om ändring i vissa delar af rättegångsbalken;
3:o) lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen;
4:o) lag om beräknande af fatalietid i visst fall; samt
5:o) lag om offentlighet i visst fall vid förhör inför hofrätt.
Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, lemnades
på begäran ordet till
N:o 26. 8
Onsdagen den 24 April.
Lag om än Herr Zetterstrand som yttrade: Herr talman, mina herrar! I af-
delar af rätte seent*e ® sättet för föredragningen af det nu föreliggande utlåtandet tager
gångsbalken ja§ m'S friheten att hemställa, att utlåtandet föredrages punktvis; att
m. m. de under de särskilda punkterna intagna lagförslagen föredragas para-
(Forts.) grafvis; att vid forsta paragrafen i första lagförslaget diskussionen må
röra sig om alla förslagen; att efter föredragning af hvart och ett
af lagförslagen, måtte föredragas dess ingress och rubrik och sist ut¬
skottets hemställan; att af lagförslagets paragrafer icke må uppläsas
andra än de, beträffande hvilka uppläsning begäres; samt att, för den
händelse utskottets förslag skulle komma att i vissa delar af den ena
eller andra kammaren återförvisas, utskottet lemnas öppen rätt att vid
ärendets förnyade behandling i afseende å de paragrafer, hvilka
blifvit med eller utan ändring godkända, föreslå sådana ändringar,
som af ifrågasatta ändringar i återförvisade delar kunna föranledas.
Hvad herr Zetterstrand sålunda hemstält, blef af kammaren god-
kändt.
Punkten l:o).
Förslag till Lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken.
8 Kap, 3 §.
Sedan paragrafen föredragits, anförde
Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! Vår svenska
nation har en mycket stor benägenhet att öfverskatta allt utländskt
och att underskatta allt inhemskt. Detsamma är förhållandet äfven
med afseende å vårt rättsväsende. Det är nu möjligt, att våra sven¬
ska lagar i mångt och mycket i principielt hänseende icke kunna
jemföras med utlandets; det vill jag icke bestrida, men å andra sidan
hafva de ett visst företräde, som vi alla böra erkänna, men som vi
kanhända icke alla hafva reflekterat öfver. Den svenska lagen har
varit och är fortfarande, kan man säga, en svenska folkets egendom,
som är tillgänglig för en och hvar. Här utgifves nemligen hvarje år
på enskildt initiativ en lagsamling kallad »Sveriges Dikes Lag», hvil¬
ken innehåller alla de föreskrifter, som kunna anses erforderliga för
litet hvar att känna, hvarjemte i fråga om mera detaljerade föreskrifter
hänvisningar der lemnas till svensk författningssamling. Nu tycker
man, att det är en mycket naturlig sak, att en sådan lagsamling fin¬
nes, men sådan förefinnes dock i regel icke i andra länder. Vi kunna
sålunda lätt, genom att slå upp i registret, i vår lag fa reda på de
sidor, der hvarje särskilt ämne behandlas. Vill man deremot i af¬
seende å ett främmande lands lagstiftning ha reda på någonting, får
OnBdagen den 24 April.
9 N:o 26.
man leta igenom en mängd volymer utan att ändock kunna vara säker,
att ej senare bestämmelser i ämnet finnas.
Men om nu än innehållet i vår svenska lag i allmänhet är för
oss alla lätt tillgängligt, finnes dock ett område inom densamma, hvil-
ket är mera än vanligt svårfattligt för menige man. Jag menar det
området, som berör processerna i öfverrätt. De stadganden i detta
ämne, som finnas i 1734 års lag, äro mycket korta, ofullständiga och
antiqverade. Derför ha de också under årens lopp måst suppleras
med en mängd kongl. förordningar, förklaringar, kungörelser, reskrip-
ter, bref, prejudikat samt instruktioner för hofrätterna. Detta har
gjort, att proceduren i öfverrätterna ofantligt invecklats, att hofrät¬
terna allt mer och mer stelnat i former, att den materiella rätten
mycket ofta fått vika för den formella och att vid processer i öfver-
rätter det yppas en sådan mängd fallgropar och snaror, att det hardt
när för menige man är omöjligt att reda sig i dylika processer. Det
går så långt, att vi jurister, som icke tjenstgjort i hofrätt eller der
processat, känna oss mycket enkla, då det är fråga om att föra ett
mål derstädes. Den saken har derför omsider blifvit ett monopol för
våra advokater. Detta har gjort, att det framstälts allt starkare och
starkare kraf på införandet af förenklade bestämmelser i fråga om
målens handläggning vid våra öfverrätter. Förslag i detta hänseende
ha flere gånger utarbetats och reviderats och nu föreligger på riks¬
dagens bord ett dylikt.
När man nu skall bedöma detta förslag, får man icke tro, att
det innehåller någon omstörtning af vår nuvarande rätt. Det gifver
sig ej heller ut derför, utan åsyftar endast att på det beståendes grund
förenkla lagens bestämmelser och göra dem lättare tillgänglige och
öfverskådlige. Omarbetningen går sålunda i hufvudsak ut på en mängd
förenklingar, såsom bland annat: att på ett ställe sammanföra före¬
skrifter, som nu finnas spridda i en mängd förordningar och förkla¬
ringar, m. in.; att föreskrifva, att domstol i hvarje fall skall lemna
part bestämd underrättelse om, huru förfaras skall med afseende å
fullföljd af talan; att undanrödja en mängd formella skäl, som hittills
förelegat, för att i speciella fall underkänna parts talan; att förkorta
tidsbestämmelserna och ställa dem i öfverensstämmelse med de för¬
ändrade förhållanden, som inträdt genom vårt så väsentligt omge¬
staltade kommunikationsväsen; att borttaga en del prestanda för full¬
följd af talan i högre rätt och derigenom göra vägen till öfverrätt
lättare; att legalisera den praxis, som jemsides med lagen under årens
lopp utvecklat sig i afseende på processer i öfverrätt; äfvensom att
i vissa fall lemna part valfrihet i afseende på hvilket forum han vill
anlita.
Nu kan man ju säga, att alla dessa bestämmelser, som gå ut på
så väsentliga förbättringar, för eu hvar borde vara synnerligen till¬
talande. En klass af medborgare skulle man ju ändock kunna tänka
sig, såsom mindre välvilligt stämda mot detta lagförslag. Jag syftar
Lag om än¬
dring i vissa
delar af rätte¬
gångsbalken
m. m.
(Forts.)
N:o 26. 10
Onsdagen den 24 April.
Lag om än¬
dring i. vissa
delar af rätte¬
gångsbalken
m. m.
(Forts.)
nemligen på sakförarne. Ty det kan icke bestridas, att detta förslag
gör ett visst intrång i deras verksamhet. Emellertid är det med syn¬
nerlig glädje och tillfredsställelse, som man kan konstatera, att Sveriges
sakförare icke på något sätt sökt motverka tillkomsten af denna lag,
utan att de uppträdt synnerligen lojalt i afseende å densamma. De
hafva visserligen gjort en hel del anmärkningar mot den, men dessa
äro endast detaljanmärkningar, tillkomna icke för att störta lagen,
utan för att enligt deras mening göra den bättre. Dessa anmärk¬
ningar jemte öfriga anmärkningar från andra håll ha af lagutskottet
tagits under öfvervägande. En del af dem ha vunnit erkännande,
andra deremot icke. Orsaken till dessa anmärkningars underkännande
ha dock varit olika. Hvad angår en del af dessa synas de vid första
påseendet synnerligen befogade, i det att de grunda sig derpå, att
lagen i vissa paragrafer är antiqverad och icke tillämpad. Men här¬
vid är att märka, att medan det föreliggande förslaget endast afser
bestämmelserna angående fullföljd af talan, och de i propositionen
föreslagna lagändringarne sålunda endast beröra hvad dermed står i
sammanhang, afse anmärkningarna hvad dessa paragrafer innehålla
rörande andra ämnen. Nu har man emellertid icke i lagen ändrat
och moderniserat dessa bestämmelser, så framt de icke afsett just
detta ämne: »fullföljd af talan». Och hafva sålunda på enstaka ställen
i lagförslaget vissa former fatt qvarstå, som måste medgifvas icke
öfverensstämma med tidens kraf, men hvilka såsom sagdt icke i detta
sammanhang kunnat ändras, derför att de stå i öfverensstämmelse
med andra paragrafer, som nu icke äro föremål för behandling. På
samma gång vi sålunda måste erkänna dessa anmärkningars befogenhet
hafva vi ansett, att de ej böra tagas i öfvervägande förrän i sam¬
manhang med rättegångsbalkens skärskådande från eu annan sida.
Jag ber ytterligare få nämna, att vid ärendets första behandling ut¬
skottet behjertade vissa af de framstälda anmärkningarne och gjorde
ändringar i den kongl. propositionen i öfverensstämmelse dermed,
men att utskottet vid ärendets fortsatta behandling kom underfund
med de svårigheter dessa ändringar skulle förorsaka och derför i flera
fall måst taga dem tillbaka och återgå till Kongl. Maj:ts förslag.
Detta visar, att det icke går lätt för sig att göra några ändringar.
Då jag nu håller före, att detta lagförslag sådant det föreligger är
mycket lyckligt tillkommet, hoppas jag, att Andra Kammaren, i hvad
på den ankommer, skall göra allt, för att det mätte blifva antaget.
Det kan naturligtvis icke förebyggas, att ändringar i ett eller annat
hänseende komma att föreslås, men jag ber herrarne att icke besluta
ändringar i andra fall, än då Ni äro fullt öfvertygade om deras be¬
höflighet. Ty det kan lätt hända vid ett .så stort lagförslag som det
förevarande — det är kanske det vidlyftigaste som pa många år varit
före — att ändringar blifva gjorda, som kunna vålla förslagets fall.
Jag har med det nu sagda endast velat i kammarens välvilja
rekommendera lagförslaget i fråga.
Onsdagen den 24 April.
11 N:o 26.
Herr Staaff: Jag tror icke, att principdebatten i detta ämne bör Lag om an¬
rik förbi, utan att någon röst från saakunnigt håll höjes till ett visst bekla- ^rin9 * v™sa
gande öfver, att detta lagförslag framkommit sådant som det nu föreligger, gångsbalken
Jag menar deröfver, att man i detta lagförslag fortgått på de partiella m. m.
reformernas väg, hvilket säkerligen måste beklagas af hvar och en, som (Forts.)
något satt sig in i, hvad en verklig processreform måste afse och innebära.
Dermed vill jag icke hafva sagt, att jag betraktar förslaget så, att det
bör, när det nu eu gång föreligger, förkastas. Ty när det faktiskt i
flera afsevärda punkter innehåller lättnader, innehåller ett, om jag så
får säga, afskalande af onödig formalism, är det gifvet, att man hellre
vill taga, hvad man kan få, än till en obestämd framtid uppskjuta att
få någonting. Men det må dock vara plats för ett beklagande i
detta fall; och det har så mycket större skäl för sig, då man finner,
att denna väg genom de partiella reformerna ytterligare synes utgå
från hvad jag skulle vilja kalla en fullständig resignation från lag¬
stiftningens sida gent emot det förderf och den förstörelse, som
genom domstolarnes tillämpning faktiskt åstadkommits å flera af 1734
års lags till afsigten så goda och delvis så ypperliga institut. Ett
pregnant exempel på, hvartill man genom denna metod kommer, är
verkligen hofrättsproceduren, sådan den efter detta förslags antagande
skulle komma att te sig.
1734 års lagstiftare menade, att en process bör vara ett af par¬
terna kontrolleradt förfarande. Derför var det lagen stadgade, att
berättelse skulle utgifvas, som skulle afse att innehålla en framställ¬
ning af sakens hela förlopp, parternas yrkanden och allt hvad af vigt
i målet förekommit. Denna berättelse skulle utgifvas till parterna,
som skulle hafva att framställa anmärkningar deremot och på detta
sätt kunna utöfva en effektiv kontroll öfver att hvad de verkligen
ville hafva fram också verkligen kom fram vid prutningen. Berät¬
telsen bär utan något lagstadgande, endast och allenast genom lag-
skipningens suveränitet, nedsjunkit till att utgöra blott en form, den
har frångått, hvad stiftarne af 1734 års lag menade, och återstår nu
hufvudsakligen såsom ett minne af bättre, men svunna tider.
Emellertid, så länge den har återstått, så har man dock kun¬
nat hoppas på, att en utveckling, ett återgående till lagstiftarnes
omintetgjorda afsigt skulle vara möjligt med detta institut. Det
är ett sådant återgående, som antydes af en ledamot af högsta
domstolen, då han säger, att berättelsen borde vara eu fullständig
framställning af tvistens hela sammanhang, hvilken framställning såle¬
des blefve närmast jemförlig med de promemorior, som af revisions-
sekreterarne användas vid föredragning inför högsta domstolen. Jag
får dock medgifva, att äfven han vemodigt tillägger, att sådant väl
knappast kan ske. Hvarför kan det då icke ske? Jo, derför att
domstolarne, enligt hans uppfattning, äro suveräna. Jag tror, att
man med rätt kan säga, att en sådan öfverrättsprocedur, som den
man nu vill fastslå, skulle blifva en af de minst kontrollerade i hela
N:o 26. 12
Onsdagen den 24 April.
Lag om än- verkleD. Från det att parten vid början af processen inlemnar sina
delar af rätt* s^r^ter oc^ ^ dess att domen på en för honom obekant dag i framti-
gångsbalken ^en kan komma att utfalla, står han helt och hållet utan möjlighet
m. m. att veta, hvad som förekommer och huru hans sak behandlas.
(Forts.) Emellertid får man, såsom jag i början af mitt yttrande framhöll,
taga hvad man kan få. Jag kan icke neka till, att på många punkter
detta lagförslag — deri instämmer jag med herr Zetterstrand — bju¬
der på verkliga förbättringar och borttager en massa — om jag så
må säga — formalistiska och besynnerliga fällor, som förut voro ut¬
satta för parterna, då de skulle fullfölja sina mål i öfverrätt.
Det må dock tillåtas mig att tillägga, att då jag kommer att
rösta för förslaget i alla hufvudsakliga delar,» så gör jag det i viss
mån i den förhoppningen, att sjelfva absurditeten af sådana konse-
qvenser som dem, hvilka jag nyss påpekade, skall komma att i sin
ordning väcka till förnyadt lif förhoppningarne om eu verklig pro¬
cessreform, en sådan processreform, som framför allt inför omedelbar¬
het i öfverrätterna och sålunda, och först sålunda kan komma att
göra öfverrätterna till verkliga, till lifaktiga och lefvande faktorer till
sanningens uppdagande och till den materiella rättens förverkligande,
hvilket de aldrig kunna blifva, så länge proceduren är skriftlig.
Härmed var öfverläggningen afslutad. Paragrafen godkändes.
10 kap. 27—32 §§; 11 kap. 32 §: 13 kap. 3 och 5 §§.
Godkändes.
För 14 kap. 3 §, som härefter föredrogs, hade föreslagits denna
lydelse:
Käranden skall, ehvar rättegången börjas, alla dess skäl och be¬
vis genast framte, och svaranden sammaledes. Håller någon de bevis
uppsåtligen inne, som till ljus i saken tjena, böte fem eller tio daler,
eller mera, allt som domaren pröfvar honom deri brottslig vara.
Nu söker endera parten uppskof i saken, för ty, att han vill
flera bevis skaffa, eller för annan orsak; finner domaren skäl till det
uppskof; lägge honom viss tid före, antingen vid vite i penningar,
eller att saken ändå afgöras skall, allt som omständigheterna det
fordra.
Ordet lemnades till:
Herr John Olsson i Stockholm, som yttrade: I fråga om 14
kap. 3 §, det förslag som nu är föredraget, tillåter jag mig att fram¬
ställa en anmärkning. Den gäller nemligen den i andra stycket af
paragrafen vidtagna förändringen, att om endera parten begär upp-
Onsdagen den 24 April.
13 N:0 26.
skof i saken, derför att han vill anskaffa flera bevis, eller för annan
orsak, så, om domaren finner skäl till uppskof, skall han »lägga honom
viss tid före, antingen vid vite i penningar, eller att saken ändå af-
göras skall». Detta innebär — såsom det är anmärkt i en inom
kammaren utdelad skrift från Sveriges advokatsamfund — en ganska
väsentlig brytning med det nuvarande tillvägagångssättet, i tv att,
när en part nu begär uppskof, får han i regeln ett sådant uppskof
beviljadt för sin bevisning, när saken icke kan anses vara till fullo
utredd, utan att något särskild! föreläggande gifves, vare sig i fråga
om vite eller vid äfventyr att »saken ändå afgöres». Det synes mig
också vara synnerligen olämpligt, att, när en part begär uppskof för
att anskaffa mer bevisning, äfven om detta sker vid första eller andra
rättegångstillfället, domstolen då skall vara pligtig att utan vidare
ålägga honom vite eller slutligt äfventyr. Det kan ju nemligen tän¬
kas, att det finnes mycket göda skäl för en part, att han icke redan
vid ett så tidigt stadium af processen hunnit anskaffa den bevisning,
han vill åberopa. Det synes mig då vara väl strängt att ålägga ho¬
nom vite eller slutligt äfventyr redan i början af processen, då det
dock måste bero på partens eget bepröfvande, i hvad mån han anser
sig behöfva mera bevisning eller icke.
På grund af det nu anförda tillåter jag mig hemställa, att kam¬
maren ville återremittera den nu föredragna paragrafen, i syfte att
det här föreskrifna stränga åläggandet borttages eller mildras, så att
domstol icke blir skyldig att lemna så stränga förelägganden, när en
part begär uppskof för förebringande af bevisning.
Herr Zetterstrand: I anslutning till hvad jag nyss anförde,
vill jag säga, att jag anser, att den anmärkning, herr Olsson nu fram-
stält, har mycket fog för sig, men att den är af den beskaffenhet,
som jag nyss relaterat. Detta lagstadgande är nemligen ord för ord
infördt från den gamla lagen, men rör ett förhållande, som det nu
föreliggande lagförslaget icke afser att ändra. Den lagändring herr
Olsson önskar bör sålunda förekomma i ett annat sammanhang och
kan icke här upptagas till behandling. Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.
Vidare anfördes ej. Efter af herr talmannen framstälda propo¬
sitioner godkände kammaren paragrafen.
14 kap. 6 § samt 16 kap. 1—9 §§.
Godkändes jemväl.
Enligt utskottets förslag skulle 16 kap. 10 § erhålla följande ly¬
delse:
Lag om än¬
dring i vissa
delar af rätte¬
gångsbalken
m. m.
(Forts.)
N:o 26. 14
Onsdagen den 24 April.
Lag om än- Har underrätt genom beslut under rättegången dömt någon till
delar af rätte utS'^van(^e v'te eller till ansvar för uteblifvande eller annan för-
gångsbalken see^se i målet; eller ogillat yrkande om ansvar för förseelse, som nu
m. m. är sagd, eller om ådömande af förelagdt vite för uteblifvande; eller
(Forts.) utlåtit sig angående ersättning åt vittne eller annan, som kallats att
meddela upplysning i målet; eller skilt fullmägtig från fullmägtig-
skapet: mot det beslut skall, i händelse af missnöje, särskild talan
föras; och skall underrättelse härom i sammanhang med beslutet af
rätten meddelas. Lag samma vare, der genom beslut, som af under¬
rätt meddelats under rättegången, qvarstad eller skingringsförbud eller
dermed jemförlig åtgärd beviljats eller yrkande om häfvande af sådan
åtgärd ogillats.
Sedan paragrafen föredragits, begärdes ordet af:
Herr Staaff, som yttrade: Rörande den nu föredragna paragrafen
hafva de praktiserande advokater, som tillåtit sig att öfverlemna en
framställning till lagutskottet, anmärkt, att det synes vara obilligt, att
klagan i de fall, dä qvarstad eller skingringsförbud afslagits, icke är
tillåten. De framhålla särskild^ att i betraktande af de svenska dom-
stolarnes obenägenhet för dylika interimistiska förordnanden anse de eu
dylik rätt till klagan böra inrymmas äfven för part, som fått sin be¬
gäran afslagen. Då det icke kan nekas, att just sådana åtgärder, som
här äro ifrågasatta, understundom äro af den beskaffenhet, att de i sjelfva
verket utgöra vilkor och förutsättning för att öfver hufvud taget någon
verklig rätt skall komma att utfås med hänsyn till processernas stora
långsamhet, som gör det nödvändigt att i tid skaffa säkerhet för att
någonting verkligen finnes att uttaga, i fall den slutliga domen kommer
att lyda derå, synes mig detta yttrande vara synnerligen välgrundadt.
Jag vill derför hemställa om återremiss af denna paragraf.
Häruti instämde herr John Olsson i Stockholm.
Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Annerstedt:
Herr grefve och talman, mina herrar! Jag vill fästa kammarens upp¬
märksamhet derpå, att den bestämmelse, som här är intagen, betyder
allenast, att särskild klagan icke får föras i det afseende den siste
ärade talaren påpekade, att således klagan öfver beslutet får föras
i sammanhang med klagan öfver hufvudsaken, mc» icke förr. Det har
af många skäl ansetts nödigt att icke utbryta och tillåta särskilda
klagomål i vidsträcktare mån, än sådant kan anses vara af behofvet
oundgängligen påkalladt, ty det naturliga är, att öfverrätten får saken
i ett sammanhang sig förelagd.
Nu vill jag tvista uppmärksamheten derå, att efter vår rättegångs¬
ordning sådana säkerhetsåtgärder i allmänhet sökas hos Konungens
befallningshafvande eller öfverexekutor, och det är dessa myndigheter
15 N:o 26.
Onsdagen den 24 April.
som bevilja eller afslå sådana åtgärder, hvarefter hufvudsaken instämmes Lag om än-
och afgöres af domstol. Det är endast i särskilda undantagsfall, som
domstol eger rätt att bevilja qvarstad eller skingringsförbud. gångsbalken
Under sådana förhållanden synes kammaren böra godkänna denna m. m.
paragraf i den form den blifvit af utskottet föreslagen. (Forts.)
Herr Staaff: Det är fullkomligt sant, att i allmänhet regeln bör
vara, att beslut ej skall öfverklagas annat än i samband med sjelfva
hufvudsaken. Inläggandet af ansökan i rätten om qvarstad och sking- t
ringsförbud är dock en rent extraordinär och provisorisk åtgärd, som man
vidtager, för att det icke skall inträffa, att ingenting finnes qvar, hvar¬
med en parts fordran eller rättsanspråk kan gäldas eller tillfredsställas,
då hans sak en gång är fullständigt och ordentligt pröfvad. Derför
synes det mig också vara högst naturligt, att ett sådant extraordinärt
tillvägagångssätt framför allt omgärdas med extraordinära bestäm¬
melser; en dylik bestämmelse är naturligtvis deD, att klagan skall få
föras i särskild ordning.
Då herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet framhållit,
att det endast är i sällsynta fall, som qvarstad eller skingringsförbud
numera beviljas af domstol, synes det mig snarare utgöra ett skäl för
mitt yrkande, ty derigenom visar herr statsrådet, att det skulle icke
förekomma i många fall, att undantag medgåfves från hvad han natur¬
ligtvis betecknar såsom regel för hvad i allmänhet bör gälla.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr John Olsson i Stockholm: Jag vill, i anslutning till hvad
herr Staaff yttrade, framhålla fall, der dessa bestämmelser verkligen
skulle kunna få stor praktisk betydelse. Jag syftar särskildt på de
förhållanden, som existera uppe i Norrland och i allmänhet i skog¬
bärande provinser, der det är fråga om qvarstad eller skingringsförbud
för skog eller timmer, hvarom det tvistas. Det är klart, att det skulle
vara synnerligen olämpligt, om det icke, när ett sådant yrkande om
qvarstad eller skingringsförbud bär af domstolen afslagits, skulle kunna
föras särskild talan emot ett dylikt beslut för att möjligen få rättelse,
enär i annat fall den verkliga rätten skulle kunna göras alldeles illu¬
sorisk, derigenom att, då sjelfva sakfrågan komité att pröfvas, den
skog eller det timmer, man velat belägga med qvarstad, vore borta.
Detta synes mig vara ett exempel på, till hvilken orimlighet det
kan leda, om ej särskild talan vid beslut om utslag å begärd qvarstad
eller skingringsförbud skulle få föras.
Jag instämmer fördenskull med herr Staaff.
Herr Zetterstrand: Jag vill endast nämna, alt denna fråga de¬
batterats ganska mycket inom utskottet. Meningarne voro ej fullstän¬
digt eniga, men vi trodde det vara bäst att i föreliggande punkt biträda
det kong!, förslaget, helst som frågan om qvarstad och skingrings-
N:o 26. 16
Onsdagen den 24 April.
Lag om än- förbud i stora flertalet fall hädanefter som hittills nog kommer att
delar af rätte- handlaSgas af exekutionsmyndigheterna.
gångsbalken
m. m. Herr Staaff: Ja, men det är ju en helt annan sak, hvad lag¬
forts.) utskottets ärade vice ordförande nu säger. Han säger, att lagutskottet
ansåg, att de hörde rättast till exekutiv myndighet. Men om de uti
vissa fall fortfarande höra till domstol, är det bra besynnerligt att på
ett sådant skäl göra dem kraftlösa genom ett dylikt stadgande.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Vidare till anteckning förekom icke. Herr talmannen gaf enligt
de under öfverläggningen framstälda yrkanden propositioner dels på
godkännande af den utaf utskottet föreslagna lydelse till paragrafen
och dels på paragrafens återremitterande till utskottet; och fann herr
talmannen förstnämnda proposition vara med öfvervägande ja besvarad.
Men som votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen
följande voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren skall godkänna lagutskottets före¬
varande förslag till lydelse af tionde paragrafen af 16 kapitlet rätte¬
gångsbalken röstar,
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till utskottet återremitterat paragrafen.
Omröstningen utvisade 104 ja mot 94 nej; och hade kammaren
alltså godkänt utskottets förslag till lydelse för paragrafen.
16 kap. 11—14 §§; 23 kap. 5 §; 24 kap. 11 §; 25 kap. 1—
10 §§; 26 kap. 1—16 §§ samt 27 kap. 1—4 §§.
Godkändes.
Enligt Kongl. Maj:ts af utskottet upptagna förslag skulle 27 kap.
5 § erhålla denna lydelse:
Har part i föreskrifven ordning fullföljt talan mot underrätts
slutliga utslag i brottmål eller mot utslag, hvarigenom underrätt i
sådant mål dömt till värjemålsed, och hålles ej någon i målet häktad,
skall, efter ty nedan sägs, tillfälle lemnas klagandens vederpart att
öfver besvär en sig yttra.
Onsdagen den 24 April.
17 N:o 26
Äro i andra fall besvär rätteligen anförda, ankomme pa hofrätten
att om vederpartens hörande öfver besvären förordna; dock må ej,
med mindre tillfälle lemnats vederparten att sig förklara, ändring i
underrättens utslag göras, i annat fall än då besvären angå någons
häktande eller qvarhällande i häkte eller hemtande till rätten, eller
ock stadgandet i senare stycket af 12 § eger tillämpning.
I fråga om denna paragraf hade reservation afgifvits af herrar
Zetterstrand och Leman, hvilka ansett, att första stycket af denna
paragraf bort utgå samt paragrafen erhålla följande lydelse’:
Aro besvär anförda, ankomme på hofrätten att om vederpartens
hörande öfver besvären förordna; dock må ej, med mindre tillfälle
lemnats vederparten att sig förklara, ändring i underrättens utslag
göras, i annat fall än då besvären angå någons häktande eller qvar-
hållande i häkte eller hemtande till rätten, eller ock stadgandet i
senare stycket af 12 § eger tillämpning.
Paragrafen föredrogs, hvarefter ordet på begäran lemnades till:
Herr Zetterstrand, som anförde: Vid denna paragraf har jag
jemte herr Leman från Första Kammaren framstält en reservation,
och jag ber att få yrka bifall till densamma.
Hufvudsakliga skälet, hvarför jag framstält den, har varit det,
att rörande denna paragraf två mycket olika meningar gjort sig gäl¬
lande och att jag ansett, att ett formuleradt lagförslag i den rigtoing,
jag och flere med mig omfatta, jemväl borde föreligga, för den hän¬
delse herrarne äro mer benägna att taga det än den kongl. proposi¬
tionen. För öfrigt tror jag, att den mening, jag i förevarande punkt
uttalat, bär vissa företräden framför den kongl. propositionens innehåll.
Chefen för justitiedepartementet herr statsrådet Annerstedt:
Mina herrar! Det är en gammal fråga, huru man skall kunna öka
hofrätternas arbetsprodukt, under det man bibehåller förfarandet i det
stora hela, sådant det nu är. Erfarenheten har nemligen tydligt ådaga¬
lagt, att, om också under goda tider hofrätternas nuvarande personal
är tillräcklig att hindra uppkomsten af balans, det likväl i samma
stund, som affärstiderna blifva dåliga i landet och den naturliga på¬
följden deraf hinner inträda, nemligen att rättegångarnes antal tilltager,
hofrätterna med det nuvarande antalet divisioner äro oförmögna att
med den skyndsamhet, som vederbör, afgöra målen. Balans uppstår
och målen få i hofrätten ligga och vänta längre eller kortare tid, innan
deras tur förekommer att företagas till afgörande. Sättet att råda bot
på detta missförhållande, sedan det fortfarit några år, blir att förstärka
hofrätterna med extra divisioner, hvithet af många anledningar icke
är såsom regel lämpligt.
Bland de förslag, som redan för länge sedan väckts och som
Andra Kammarens Prof. 1901. N:o 26. 2
Lag om än¬
dring i vissa
delar (tf rätte¬
gångsbalken
m. m.
(Forts.i
N:o 26. 18
Onsdagen den 21 April.
Lag om än- framhållits af det långt öfvervägande flertalet af ledamöterna i den
äring i vissa hofrätt, som finnes här i staden, är ett, att de dubbla föredragningarna
^ån sbalken * brottmål måtte afskaffa. Ty hofrätternas tid upptages ju i icke sä
9angs ^ en rjnga gra(] derigenom, att först på ett rum, der icke kommunicerade
(Forts.) brottmål handläggas, föredragas jemväl de brottmål, som icke kunna
afgöras ex incommunicatu, för att sedermera, när kommunikation
skett, å nyo föredragas på ett annat rum. Således äro två af hof-
rättens divisioner upptagna med brottmål.
Det är naturligt, att borttagandet af den valfrihet i fråga om
kommunikation, som nu eger rum, skall medföra den påföljd, att med
afseende på sådana brottmål, Indika skulle kunna ex incommunicatu
afgöras, tiden för deras afgörande, från det de inkommit i hofrätten,
blir något förlängd. Att denna olägenhet uppkommer måste man ju
erkänna, men häremot måste vägas de fördelar, som genom en tvungen
kommunikation kunna vinnas. Uppgjorda beräkningar hafva visat,
att deu besparing i hofrätternas arbetstid, som derigenom skulle ernås,
är af ganska afsevärd beskaffenhet; och denna besparing i arbetstid
kommer behandlingen af de vädjade sakerna till godo.
Vidare är att märka, att frågan om besvär angående häktade ej
här föreligger. Tv såsom herrarne kunna se af förslaget, har, såsom
ock nödvändigt är, förutsatts, att i mål angående häktad föredragning
genast skall ske och hofrätten dervid besluta, om kommunikation är
nödig eller ej, och har således i afseende å häktade personer någon
ändring i föredragningssättet icke föreslagits.
Vidkommande åter på fri fot varande föreställer jag mig, att
förlängningen af den tid, som skall åtgå för målets afgörande i hof¬
rätten, genom den tvungna kommunikationen, verkstäld på sätt i för¬
slaget bestämmes, icke skall blifva af någon mera afsevärd beskaffen¬
het, då förslaget sökt att, så vidt möjligt, undvika det tidsödande
förfarande, som för närvarande eger rum vid kommunikation, och er¬
sätta detsamma med ett enklare och snabbare förfarande. Man kan
beräkna, att om kommunikation enligt förslagets bestämmelser sker,
den tid, under hvilken — i jemförelse med ett mål afgjordt ex in¬
communicatu — utslaget derigenom blir fördröjdt, skall uppgå till en å
två månader. Och beträffande de mål, deri någon icke är häktad,
förefaller det, som om denna tid icke skulle vara så nämnvärd.
Ihågkommas bör ock, att lagförslag äro under utarbetande och
för närvarande ligga under högsta domstolens granskning, hvarigenom
man skulle utsträcka den nuvarande möjligheten för en tilltalad att
förklara sig nöjd med utslaget och börja undergå bestraffningen, äfven
i det fall åklagaren fullföljt talan i målet.
Under sådana förhållanden synes Andra Kammaren göra rigtigast
i att bifalla den kongl. propositionen i denna del och sålunda låta
kommunikation af brottmål ske genom vederbörande fiskal och genom
borttagande af den dubbla föredragningen af dessa mål bereda hof¬
rätten ökad tid för handläggning af tvistemålen.
19 N:o 26.
Onsdagen den 24 April.
Herr Lundahl: Herr talman, mina herrar! Enligt nu gällande Lag om än-
bestämmelser för behandling af brottmål i hofrätt, får någon ändring <lrin9 i vjesa
i öfverklagadt beslut icke meddelas, med mindre klagandens vederpart dqånq8balken
lemnats tillfälle att förklara sig. Het nuvarande förslaget innehåller m. m.
deremot, att alla brottmålsbesvär skola, utan afseende på om besvären (Forts.)
kunna föranleda någon ändring eller ej, utställas till kommunikation.
Motivet härför är, att genom denna allmänna kommunikation skulle
vinnas eu besparing i arbetstiden för hofrätterna, ty som det nu är
stäldt måste i de fall, då anledning till kommunikation förefinnes, be¬
svären blifva föremål för tvenne föredragningar, hvaremot i alla de
fall, der kommunikation icke ifrågakommer, utan besluten fastställas,
målen icke föredragas mer än en gång. Het torde emellertid vara
tydligt att, då alla brottmålsbesvär skola kommuniceras, hofrätterna
icke kunna för annat arbete tillgodogöra sig hela den tid, som man
påräknat vinna genom borttagandet af den första föredragningeu,
ty det tillkommer ett annat arbete för hofrätterna, som tager tid, nem¬
ligen expedierandet af de många kommunikationerna, och jag vill er¬
inra om att arbetet härmed ingalunda är så obetydligt. Utom det
att alla föredragna mål upptagas i hufvudprotokollet, föras jemväl i
hofrätterna öfver alla kommunicerade mål särskilda s. k. kommunika¬
tionsprotokoll, innehållande en redogörelse för hvad målet angår, un¬
derdomstolens utslag med uteslutande af skälen derför, ändrings-
sökandet och kommunikationsresolutionen. Klart är, att den tjenste¬
man, som sätter upp protokollet, icke kan göra detta, med mindre
han genomläst de till målet hörande handlingar, åtminstone till en
del, men detta protokoll skall liksom alla andra justeras af hofrät-
ten. Henna justering tager naturligtvis sin tid, då icke blott den af
hofrättens ledamöter, som i första hand justerar protokollet, utan äfven
de öfriga böra taga del af hvad handlingarna innehålla. Jag tror så¬
ledes för min del, att den tidsbesparing, som man ansett sig kunna
vinna genom att kommunicera alla brottmål, icke blifver så stor, som
man påräknat, då ju en icke obetydlig tid kommer att åtgå för hof¬
rättens arbete med alla dessa många kommunikationer. Hvad det
skulle blifva för skilnad i arbetet, derest alla brottmål skola kommu¬
niceras, och om man bibehåller det nuvarande förfaringssättet, kan med
stöd af statistiken inhemtas. Till hofrätterna inkomma årligen 1,600
å 1,700 brottmål, af hvilka endast 700 å 800 utställas till kommunika¬
tion. Het är således en ganska betydlig ökning i de kommunicerade
målens antal, som skulle komma att inträda, derest det nuvarande för¬
slaget skulle blifva antaget. För vinnande af den önskade tidsbespa¬
ringen skulle enligt min mening vara lämpligast att, såsom man fyr¬
faldiga gånger förfarit i skånska hofrätten och hvilket förfaringssätt,
enligt hvad för mig uppgifvits, äfven användes inom Göta hofrätt,
tillhålla fiskalerna att vid första föredragningen påpeka de kommunika-
tionsskäl, som kunna förefinnas. Man bör nemligen kunna ställa den
fordran på föredragande fiskalen, att han efter genomläsningen af
K:0 26.
Lag om än¬
dring i vissa
delar af rätte¬
gångsbalken
ni. m-
(Forts.)
20 Onsdagen den 24 April.
målen skall kunna bedöma, om det finnes något skäl att ändra det
öfverklagade utslaget. Om sedan vid föredragningen dessa skäl an¬
mälas för hofrätten och godkännas, torde i mänga fall denna första
föredragning kunna vara undangjord på några minuter. Så har man
börjat praktisera i skånska hofrätten, åtminstone i alla de mål, der
man finner, att en vidlyftig föredragning eljest skulle ega rum. Efter
hvad jag hört, skulle man i Svea hofrätt fortgå på det gamla sättet
härvidlag, så att målen föredragas i sin helhet, äfven om fiskalerna
funne alldeles klara och tydliga skäl för kommunikation. Jag vill
genom ett exempel påpeka orimligheten i ett sådant förfaringssätt.
Om en part är dömd i ett mål för åtskilliga brott och det af honom
öfverklagade utslaget är rigtigt utom i det hänseendet, att ett af brot¬
ten, för hvilket han hlifvit dömd, är preskriberadt, skall till följd deraf
utslaget ändras och besvären följaktligen kommuniceras. Men hvartill
tjenar det då att föredraga målet i dess stora helhet, en föredragning
som kanske tager flera dagar? Det behöfves i dylikt fall endast, att
fiskalen påpekar ett dylikt kommunikationsskäl, för att beslut fattas
om målets kommunicering. Detsamma gäller äfven i andra fall, t. ex.
der underrätterna taga fel i fråga om rättegångskostnadernas storlek.
Om en part, som för klagan i sjelfva hufvudsaken, tillika påpekar, att
han är dömd att gälda högre rättegångskostnadsersättning än mot¬
parten begärt, föreligger ju ett klart skäl till kommunikation. Jag
tror, som sagdt, att man hör kunna fordra af fiskalerna, att de, under
inläsandet af målen till föredragning, inhemta sådan kännedom derom,
att de kunna för hofrätten framlägga de skäl för målets kommunika¬
tion som förefinnas, innan den hufvudsakliga föredragningen börjas.
Om en sådan reform sker, anser jag, att den tidsbesparing, som der¬
igenom vinnes, skall ganska nära motsvara den tidsvinst, som man
åsyftar att vinna derigenom att man, såsom nu är föreslaget, utesluter
all föredragning. En dylik reform i fråga om föredragningssättet lärer
kunna anordnas af hofrätterna sjelfva eller ock genom ett tillägg till
arbetsordningen för hofrätterna i hvad densamma angår fiskalernas
föredragning. Det föreliggande förslaget skulle dock säkerligen icke
gifva anledning till någon vidare meningsskiljaktighet, om icke det
föreslagna förfaringssättet äfven komme att föranleda åtskilliga olägen¬
heter. Såsom jag nämnt, afgöras för närvarande cirka 50 procent af
alla till hofrätt inkomna besvär i brottmål utan alt kommunikation
egt rum. Hofrätternas utslag å dessa besvär kunna således expedie¬
ras inom de första två månaderna, sedan de inkommit. Men om hvad
nu blifvit föreslaget antages, skulle i de vanligaste fallen uppstå^ ett
dröjsmål utöfver nämnda tid på allra minst två månadar, innan målen
blefve expedierade från hofrätterna. Detta dröjsmål gäller dock blott
de besvär, som äro anförda öfver utslag af underrätter i. södra och
mellersta Sverige, ty i fråga om besvär från de norra provinserna blir
dröjsmålet ännu längre eller tre å fyra månader. Hvad särskilt be¬
träffar skånska hofrätten kan jag nämna, att hofrätten kommunicerade
Onsdagen den 24 April.
21 N:o 26.
under sistlidet år cirka 35 procent af alla inkomna brottmål, hva¬
dan 65 procent afgjordes utan kommunikation, således utan dröjsmål
och följaktligen till stor fördel för rättskipningen. Man måste derför,
gent emot den lagändring, som nu blifvit föreslagen, ställa sig ganska
betänksam, särskildt i dessa tider, då allmänt ganska befogade klago¬
mål höras öfver långsamheten i rättskipningen.
Vidare är det en annan olägenhet, som detta förslag skulle med¬
föra, nemligen den, att de klagande parterna komme att förorsakas
ökade kostnader i alla de fall, då de icke vinna ändring på sina be¬
svär, i det de få vidkännas de i sådan händelse onödiga kostnaderna
för afskrift af handlingarna och deras delgifvande, och vidare betala
motpartens förklaringskostnader. Och äfven förklarandeparten kommer
att drabbas af kostnader, nemligen i det icke sällsynta fall, då kla¬
ganden icke kan betala den ersättning, som blifvit honom ålagd och
hvilken förklaranden då sjelf far vidkännas. Det blir således, enligt
min mening, ganska väsentligt ökade kostnader, i synnerhet för kla¬
gandeparten.
Man har velat resonera bort detta dermed, att dessa ökade kost¬
nader skulle verka såsom ett korrektiv mot obefogade klagomål. Men
enligt min erfarenhet förekomma obefogade klagomål mera i civila mål
än i brottmål, pell man kan för öfrigt icke säga, att part, som dömts
till ansvar i underrätt, för en obefogad talan, när han söker att bli
fri ifrån detta ansvar. Det synes mig derjemte ganska obilligt, att
klagandepart skall vidkännas andra kostnader för rätten att söka än¬
dring i ett utslag än som äro nödiga, i synnerhet om han är i god
tro, hvilket får antagas vara det vanligaste.
Dessa olägenheter hafva äfven med styrka framhållits af högsta
domstolen. Pluraliteten inom densamma har icke heller ansett sig
kunna tillstyrka lagförslaget i denna del.
Från en annan sida sedt, förefaller det mig tillika ganska an-
märkningsvärdt, att, då fråga nu är, att hofrätterna skulle vinna ökad
arbetstid för andra göromål, fördelen för det allmänna af denna tids¬
besparing komme att bekostas af parterna, såsom följden skulle blifva,
om förslaget blefve lag.
Jag ber, herr talman, att fa yrka bifall till reservationen.
Herr Gussing instämde häruti.
Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Annerstedt:
Herr grefve och talman, mina herrar! Jag önskar till eu början
endast påpeka, att den föregående talaren, så vidt jag kunde förstå,
alldeles förbisett, att förslaget innehåller, att vid kommunikation af
brottmål underrättens protokoll skola stanna qvar i hofrätten; och att
det vid sådant förhållande för hofrätten icke kan vara af behofvet
påkalladt att upprätta och granska vidlyftiga kommunikationsprotokoll,
ligger i öppen dag. Hvad som behållcs qvar förutom protokollen
Lag om än¬
dring i dasa
delar af rätte¬
gångsbalken
m. m.
(Forts.)
N:o 26. 22
Onsdagen den 24 April.
Lag om än- är en afskrift af den utaf fiskalen upprättade kommunikationsresolu-
dring i vissa Pionen.
ddnr afrätta
gångsbalken
m. m.
(Forts.)
Den föregående talaren uppgaf vidare, att i Svea hofrätt ett an¬
nat förfarande vid föredragning af brottmål skulle ega rum än i skånska
hofrätten, så till vida att fiskalerna icke skulle först framhålla de
kommunikationsskäl, som kunde förefinnas i målet. Detta är icke
öfverensstämmande med det förfaringssätt, som under ganska många
år iakttagits i Svea hofrätt. Fiskalerna ha nemligen der erhållit
föreskrift om och tillhållas att, der uppenbara kommunikationsanled-
ningar förefinnas, genast anmäla och föredra målet i befintligt skick.
Men det oaktadt har erfarenheten inom Svea hofrätt ådagalagt, att
den tid, som åtgår till den dubbla föredragningen, skulle kunna an¬
vändas på mycket bättre sätt. Det är ju lätt att inse för en hvar,
att i alla sådana mål, i hvilka förekommer ett bedömande af bevis¬
ningen, måste, för att afgöra om en ändring skall ifrågakomma, en
fullständig föredragning af bevismaterialet ega rum.
I det yttrande Svea hofrätt afgaf, då förslag väcktes om att
borttaga den dubbla föredragningen, framhölls också af en dess leda¬
mot, att han från sin erfarenhet kunde framdraga ett fall, då hof-
rättens första föredragning höll på två hela förmiddagar och den an¬
dra dagen in på eftermiddagen — och så måste man kommunicera
målet. Han tilläde, att om han hade upptecknat eller i minnet be¬
varat alla sådana fall, skulle han hafva kunnat mångfaldiga sitt exempel.
Det är uppenbart, att den ökade kostnaden för kommunikation
skulle drabba allenast sådana, hvilka klaga utan att få någon ändring,
ty för att få ändring måste de ju alltid underkasta sig kommunikation.
Men då hemställer jag, om det i och för sig kan vara så obilligt
att, då en person utan skäl söker ändring, han också får vidkännas
kostnaderna för att bereda målet i det skick, som erfordras för målets
afgörande.
Någon återhållande kraft måste väl finnas, ty, om tilloppet af
mindre besvärsmål, särskildt små bötesmål, komme att ökas i alltför
stor utsträckning, skulle derigenom uppskof med vigtigare rättstvisters
afgörande ovilkorligen vållas.
Hvad förklarande parten vidkommer, så, då förklaringen kan
insändas genom posten, kan väl ett postmärke icke anses vara någon
betydlig utgift för honom.
Herr Lindhagen: Herr talman! Den nu föreliggande frågan är
utaf ganska stor praktisk betydelse. Det kan sägas ganska mycket
både för och emot den ena och den andra meningen, och jag skall
nu be att få redogöra för de skäl, som förmått mig att ansluta mig
till Kongl. Maj:ts förslag.
Enligt rättegångsordningen i hofrätten sker kommunikation mellan
de olika parterna i tvistemål så, att svaranden har skyldighet att in¬
ställa sig i hofrätten, om han vill bevara sin talan. I dessa mål be-
Onsdagen den 24 April.
23 N:o 26.
Iiöfver hofrätten sålunda icke vidtaga någon åtgärd för att svaranden Lag om ätt¬
skall få del af kärandepartens inlaga. I brottmål har svaranden der ~ ddar af rätte
emot icke någon sådan skyldighet att inställa sig. Detta gör, att då gångsbalken
någon ändring icke får beviljas på grund af anförda klagomål utan m. m.
att svarandeparten blir hörd, utställes saken, som man säger, till kom- (Forts.)
munikation med denne. Detta föranleder återigen till, att eu stor
mängd brottmål bli föredragna två gånger inför hofrätten. Det är ju
klart, att denna omständighet alltid innebär ett missförhållande, då
hofrättens arbetstid derigenom ganska ofta blir onödigtvis alltför myc¬
ket upptagen. De brottmål, som komma att föredragas två gån¬
ger, äro också merendels de största och sådana, der bevisningen är
mera skrymmande — således sådana mål, hvilkas föredragning tar
längsta tiden för hofrätten.
Nu är det i alla fall klart, att det icke skulle vara något hinder
för hofrätterna att på detta sätt ha föredragning två gånger, i fall
hofrätterna hade godt om tid och litet att göra på andra håll, så att
det sålunda kunde ske utan att äfventyra rättskipningens gång i öf-
rigt. Det är möjligt, att detta låter sig göra inom skånska hofrätten,
och just nu tror jag förhållandet är detsamma i Svea hofrätt. Men
rlet har varit en annan tid, och det kan komma eu annan tid, särskilt
för Svea och Göta hofrätt, som ha mera att göra samt vidlyftigare
och svårare mål att utreda.
Här är icke fråga om att ta hänsyn till hofrätternas egen be¬
qvämlighet; ty den första besvärsföredragningen är det lättaste arbetet,
som hofrätternas ledamöter ha, enär något hemarbete i sammanhang
dermed icke kommer i fråga — man bara hör på fiskalens föredrag¬
ning, och när man så tycker att det lutar deråt, att det ej är sjelf-
klart att underrätten dömt rigtigt, så beslutar man sig för att kom¬
municera målet.
Skulle hofrätterna kunna få använda den tid, som nu åtgår till
första föredragningen, för att i stället bereda andra saker, framför allt
tvistemål, komme naturligtvis dessa tvistemåls afgörande att påskyndas,
derför att dessa å sin sida kunde fortare bli föredragna. De äro vis¬
serligen besvärligare för hofrätten, ty de måste beredas hemma af le¬
damöterna, och vederbörande referent måste vara temligen klar med
sin mening, innan föredragningen eger rum. Men en hufvudsak är,
att äfven dessa mål så fort som möjligt kunna bli afgjorda. Sålunda
skulle det visserligen inträffa, om man afskaffade den dubbla före¬
dragningen, att derigenom en del brottmål blefve senare afgjorda, men
å andra sidan skulle en deremot svarande kompensation ega rum, så
till vida att andra mål blefve tidigare föredragna. Det skulle sålunda
bli ett slags qvittning i detta fall.
För några år sedan var det verkligen så i Svea hofrätt, att ba¬
lansen särskilt af tvistemål steg allt mer och mer och att målens af¬
görande allt mer och mer försenades. Då var det mången, som tyckte,
att det var alldeles på tok att upptaga tiden med två föredragningar
H:o 26. 24
Onsdagen den 24 April.
Lag om än¬
dring i vissa
delar af rätte¬
gångsbalken
m. m.
(Forts.)
i brottmål, då man i annat fall kunde få använda tiden på föredrag¬
ning af tvistemål, som hopade sig allt mer och mer i stora högar.
Det skedde emellertid icke någon ändring, utan man beslöt sig i stäl¬
let för dels att till Svea hofrätt öfverflytta en division ifrån Göta
hofrätt, dels att skapa en ny division i Svea hofrätt. Men jag tror
man kan vara tveksam, huruvida icke Svea hofrätt möjligen kunnat
nöja sig med den division, som den fick af Göta hofrätt, i fall man
blifvit af med den dubbla föredragningen af brottmål.
Nu kan det inträda ett sådant tillstånd snart nog igen, i synner¬
het som förslaget borttager alla prestanda, som annars kunna verka
som en hämsko på tilloppet af målen — man vet icke hvad som i
framtiden kan hända. Det är denna omständighet, att det gäller att
för hofrätterna så mycket som möjligt bevara utsigterna till att det
icke å nyo uppstår balanser, hvilket nödvändiggör skapandet af nya
divisioner, som varit utaf afgörande vigt för min ställning i frågan.
Och så kommer dertill, att, ehuru vissa brottmål kom me att något
försenas, andra mål i stället skulle tidigare kunna afgöras.
Nu återstår en fråga att bedöma, och det är, om det äfven kan
anses vara så stor olägenhet med den nya anordningen i och för sig.
Med förändringen afses icke exekutiva mål, som ju äro särskildt bråd¬
skande, och icke heller mål angående häktad, utan endast öfriga brott¬
mål. Men utaf alla mål torde dessa senare vara de, som kunna anses
vara minst brådskande. Ty det gäller der mindre än i tvistemål
rättsförhållanden, som det för parterna är angeläget att omedelbart fa
ordnade, utan der är egentligen fråga om att vänta på målets slutliga
afgörande.
Vidare är det ju så, att i brottmål, der ändring sökes, vill den
klagande naturligtvis alltid helst ha ändring, och då måste han gifvet-
vis vara beredd på att målet skall kommuniceras, ty annars kan det
icke bli någon ändring utaf. De mål, som skulle komma att drabbas
af tungan med den ovilkorliga kommunikationen, vore således endast
sådana, i hvilka klagandeparten under alla omständigheter icke skulle
hafva fått någon ändring. Nu medger jag, att det kunde man hafva
besparat dem, men å andra sidan kan det hafva den betydelsen, att
vederbörande under sådana förhållanden riskerar att det åtminstone
icke aflöper så lätt, att de bara behöfva klaga för att söka uppehålla
målet. Ty det blir ju alltid en något större kostnad, som de riskera,
och någon hämsko skall man väl äfven i hofrätterna ha på detta
ofantliga tillopp af ändringssökande i bagatellbrottmål, helst prestanda
nu skulle borttagas, så att eu klagande icke skulle behöfva deponera
böter o. s. v.
Hvad beträffar den nyss uttalade uppfattningen, att hofrätternas
arbetstid icke skulle med den föreslagna anordningen tagas afsevärdt
mindre i anspråk för vissa brottmål, så gäller den åtminstone icke,
när fråga är om en hofrätt sådan som Svea hofrätt, hvilken har stora
och svåra mål att handlägga. Just de mål, som behöfva utredas i af-
25 N:o 26.
Onsdagen den 24 April.
seende å bevisningsfrågan, är det, som oftast bli kommunicerade, och Lag om än-
i dessa är det omöjligt att öfverlåta afgörandet af huruvida kommu- ^arafräffe-
nikationsskäl föreligga åt en ung fiskal; lät vara, att han säger: »jag gångsbalken
tycker att bevisningen är så och så, och derför anser jag att målet m. m.
bör kommuniceras»; det är icke till fyllest, utan der behöfver man nog (Forts.)
föredraga saken i dess helhet inför hofrätten. Jag tror, att förhållan¬
dena möjligen gestalta sig något annorlunda i skånska hofrätten, som
har mindre mål och lättare mål, och der kan man nog se frågan på
det sätt, som här af eu föregående talare framhållits.
Så är det ett misstag af talaren ifrån Skåne, att hofrätterna en¬
ligt förslaget skulle bli besvärade med att föra kommunikationsproto¬
koll. Det är visst icke meningen, utan meningen är, att fiskalerna
omedelbart skola verkställa denna kommunikation, såsom nu sker i
justitierevisionen. Der har man en motsvarighet till den ordning,
som nu är ifrågasatt: alla brottmål, som komma in, skola omedelbart
kommuniceras af vederbörande revisionssekreterare.
Det är på dessa grunder jag ansett mig böra understödja Kongl.
Maj:ts förslag, till hvilket jag yrkar bifall.
Häruti instämde herrar Ericsson i Jönköping, Bäärnhielm och
af Callerholm.
Herr Staaff: Herr talman, mina herrar! Jag ber att, gent emot
hvad herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet anförde, få
erinra derom, att, då han säger, att det endast är den, som klagar
utan skäl, som skulle fa sina kostnader ökade i följd af den här
föreslagna obligatoriska kommunikationen, så synes det mig icke vara
rigtigt. Det är ju klart, att, när ett mål kommunicerats vederparten,
detta kan förorsaka honom en ganska väsentlig kostnad. Han måste
måhända skaffa sig något rättsbildadt biträde, som tager handlingarna
i öfvervägande. Detta rättsbildade biträde kan icke göra det utan
att genomläsa hela målet, och detta kan han behöfva göra för att
sätta upp en förklaring, som endast innefattas i några få rader, men
som genom det förberedande arbetet kunnat taga en ganska dryg tid
i anspråk. Om forklaranden får hvad han härför utgifvit tillbaka
först genom hofrättens utslag och sedan verkligen utfår det af mot¬
parten, då är det ju bra. Men för det första är det icke alldeles gif¬
ven att lian genom hofrättens utslag tillerkännes det belopp — det
fullt skäliga belopp —, som han verkligen måst utgifva; och för det
andra är det ej heller gifvet, att han också får ut det af motparten,
ty det kan hända att denne icke kan betala. Denna argumentation
synes mig således icke rigtig.
Jag förstod icke heller hvad min ärade vän Lindhagen menade,
när han sade, att det endast skulle bli smärre brottmål, som det här
komme att gälla. Jag kallar icke ett patent- eller ett varumärkes-
mäl för ett litet obetydligt brottmål. Det kan ganska ofta vara ett
N:o 26.
Lag om än¬
dring i visst
delar af rätte
gångsbalken
m. m.
(Forts.)
26 Onsdagen den 24 April.
mycket vigtigt mål, på hvilket mycket stora rättigheter kunna hänga,
'och det kan vara åt' stor betydelse att få ett sådant mål afgjordt så
fort som möjligt.
Det är också af stor betydelse, att lagstiftaren på öfverdomsto-
len lägger skyldighet att pröfva, huruvida det är alldeles utan skäl,
som klaganden för talan, och i så fall ex communicatu afgöra frågan.
För min del kan jag icke neka till, att, om jag jemför å ena
sidan den något ökade arbetsbörda ■— dock på hofrätternas egen för¬
måga att, om jag så må säga, uppfostra sina föredragande i väsentlig
mån beroende arbetsbörda — som skulle påläggas dem genom att
bibehålla det nuvarande föredragningssättet, och å den andra sidan
den ganska stora börda, det obehag, den tidsspillan och möjliga rätts¬
förlust, som skulle komma att drabba parterna genom införandet af
det nya föredragningssättet, jag är alldeles på det klara dermed, att
det gamla är att föredraga framför det nya i detta fall.
Jag ber att få yrka bifall till reservationen.
Herr Lindgren i Oskarshamn: Herr talman! Jag ber att få
instämma med den föregående talaren. När man vet, att hundratals
mål, som genom besvär fullföljas i hofrätterna, afgöras omedelbart och
utan kommunikation, torde det icke vara fullt praktiskt att föreskrifva,
att i alla dessa mål den icke klagande skall höras, inuan hofrätten
företager målet till slutligt afgörande. Denna anordning kommer icke
att lända någondera parten till gagn. Den, som vunnit i underrätten
och som kunde ha hopp att temligen snart få utslaget faststäldt i
hofrätten, måste enligt den nya ordningen onödigtvis vänta mänga
månader derpå. Och den, som besvärat sig, får i hvarje fall vid¬
kännas eu mängd onödiga kostnader och besvär, som skulle kunnat
undvikas, om hofrätten tagit målet under pröfning utan kommuni¬
kation.
Det synes mig derför vida lämpligare, att det nuvarande stad¬
gandet härvidlag fortfarande kommer att bestå, så att hofrätten far
efter bepröfvande i hvarje fall föreskrifva, om kommunikation skall
ega rum eller icke.
Med anledning af hvad jag nu i korthet andragit, skall jag be
att få ansluta mig till reservationen.
Med herr Lindgren förenade sig herrar Eklundh i Lund, Kron-
lund, Trapp och Trolle.
Herr John Olsson i Stockholm: Herr talman! Äfven jag ber
att få förena mig med herr Zetterstrand i hans reservation.
Det synes mig ganska anmärkningsvärd!, att Kongl. Maj:t icke
fast det ringaste afseende vid de betydande röster, som inom högsta
domstolen höjt sig med ytterst välgrundade anmärkningar mot det
föreslagna tillvägagångssättet att kommunicera så godt som alla brott-
Onsdagen den 24 April.
27 N:o 26.
mål. Justitierådet Petersson har framhållit, att det är mellan 700 Lag om än-
och 800 brottmål om året, som nu afgöras utan kommunikation. Alla af'riittx
dessa skulle således enligt förslaget komma att kommuniceras med ty gångsbalken
åtföljande tidsutdrägt. För min del anser jag, att det är just tids- TO. m.
utdrägten, långsamheten i rättskipningen som är den mest graverande (Forts.)
anmärkning, som drabbar det kongl. förslaget i denna punkt. Ty,
mina herrar, det är alldeles klart, att skola alla dessa brottmål kommuni¬
ceras, blir följden, att de komma att uppehållas icke en eller två,
utan fyra, ja fem, sex månader. Först åtgår en ganska lång tid för
sjelfva kommunikationen och sedan en rätt grundlig tid, innan liof-
rätten åter igen kan föredraga målet till afgörande. Jag kan icke
finna annat, än att det är just denna långsamhet i rättskipningen,
som allmänheten mest klagar öfver och som man derför borde göra
allt för att afhjelpa.
Den lilla ökning i arbetsbördan, som för hofrätterna skulle upp¬
stå genom att bibehålla den nuvarande anordningen, synes mig vara
af ganska ringa betydelse. Herr Lindhagen anmärkte visserligen, att
hofrätterna nu måste föredraga vissa brottmål två gånger och att
detta vållade tidsutdrägt, derför att målet båda gångerna måste full¬
ständigt genomgås. Men jag tror, att denna farhåga ej är af synner¬
ligen stor betydelse, ty det är alldeles klart, att den första föredrag¬
ningen kommer att bli ganska summarisk. När hofrätten eller den
föredragande linner, att målet i ett eller annat afseende kan vara före¬
mål för någon tvekan, huru utgången kan blifva, är det naturligt, att
hofrätten kommunicerar målet. Men deremot i alla sådana mål, der
utgången redan på förhand kan anses alldeles gifven, synes det mig
vara högst oegentligt att ändock kommunicera målet med motparten.
Det skulle förorsaka såväl den klagande som förklaranden väsentliga
olägenheter, den klagande på det sätt, att han nödgas ha besvär och
kostnader för att verkställa kommunikationen, och den förklarande på
det sätt, att lian är skyldig inkomma med svaromål i saken; och detta
innebär nog icke allenast, att han måste, som herr justitieministern
anmärkte, betala ett eller två frimärken, utan det tager äfven hans
tid i anspråk för uppsättande af förklaringen. Dertill kommer, att de
bestå parter icke äro i stånd att sjelfva göra detta, utan måste an¬
vända ombud derför, hvilket vållar dem nya kostnader. Har sedan
motparten ingå tillgångar, får förklaranden icke någon ersättning för
allt sitt besvär och sina kostnader.
Herr statsrådet framhöll, att det skulle ligga en återhållande
kraft deri, att en part med visshet kan vänta, att hans mål kommu¬
niceras. Jag tror för min del icke, att detta utgör någon återhållande
kraft eller kommer att hindra en part att klaga. Ty hufvudsaken
för en part, som klagar i hofrätten, när han vet att han icke vinner
någon ändring, är att vinna tid, att få uppskof med saken. Och när
han vet, att han får ett uppskof på kanske fem å sex månader,
innebär detta snarare en uppmuntran att gå till hofrätten. Men vet
N:o 26. 28
Onsdagen den 24 April.
Lag om än- lian deremot, att han får saken afgjord på en eller högst två måna-
dring i vissa (jeFj ;;r ,Jep naturligt att han icke anser det löna sig att klaga.
gångsbaVcen Herr Lindhagen framhöll gent emot den framstående ledamot åt
m m_ skånska hofrätten, som nyss uttalade sig för reservationen, att det
(Forts.) icke skulle existera samma förhållande inom Svea hofrätt och den
skånska hofrätten med afseende å brottmålens antal och beskaffenhet.
Det var ju ett mycket vackert betyg, han gaf skåningarne, att de
nemligen skulle vara mindre processlystna och att målen der skulle
vara mindre invecklade. Men jag tror icke, att detta håller streck.
De mål, som komma in till skånska hofrätten, äro nog väsentligen
af samma beskaffenhet som de, som komma in till de öfriga hofrät-
terna.
Som sagdt, det hufvudsakliga skälet, hvarför man icke bör bifalla
Kongl. Maj:ts förslag i denna punkt, är det, att derigenom uppmunt¬
rar man eu hel del parter, som veta sjelfva att de icke komma att
vinna i hofrätten, att ändock klaga, just derför att de med visshet
kunna vänta, att de på så sätt få målet uppehållet en ganska rund¬
lig tid.
Detta är det för mig hufvudsakliga skälet, hvarför jag anser
det olämpligt att antaga Kongl. Maj:ts förslag i denna punkt. Ty det
är väl en förkortad, en snabbare rättskipning, vi vilja ha fram, men
icke ökadt dröjsmål i målens afgörande. Och detta, en snabbare rätt¬
skipning, vinna vi icke med Kongl. Maj:ts förslag, utan vi få i många
fall en ännu långsammare än vi nu hafva.
På dessa grunder ber jag, herr talman, att få förena mig med
herr Zetterstrand.
Herr Lundahl: Med anledning af hvad som under diskussionen
anförts, skall jag be att få göra några erinringar.
Det är visserligen sant, att besväret att föra särskilda kommuni¬
kationsprotokoll blir mindre betungande derigenom, att underrättens
protokoll i målet komma att stanna qvar i hofrätterna. Men i allt
fall måste protokollet dock innehålla något mera än blott sjelfva kom-
munikationsresolutionen. Tv besvärsskrift^ skall ju uttagas för del-
gifning, och derest den icke sedermera återställes, vet icke hofrätten,
när utslag skall meddelas, hvad den klagande besvärat sig öfver. Be¬
sväret att föra protokoll kommer sålunda, som sagdt, enligt det nya
förslaget att något minskas, men det bortfaller icke helt och hållet.
Herr Lindhagen framhöll, att det vore alldeles obehöflig^ att hof¬
rätterna toge någon befattning med kommunikationen, derför att denna
kunde ske enbart genom fiskalerna. Jag tror icke detta. Så vidt jag
förstått Kongl. Maj:ts förslag rätt, synes det vara meningen, att hof¬
rätterna skola meddela kommunikationsresolutionen, d. s. v. föreläg¬
gandet för klaganden att kommunicera handlingarne och för den kla¬
gandes motpart att förklara sig, och dervid måste tillses, att detta före¬
läggande blir rigtigt, att rätta parter kommuniceras o. s. v. En ändring
29 N:o 26.
Onsdagen den 24 April.
i detta afseende kan icke, såsom lian tycktes förmena, genomföras blott Lag om än-
och bart genom en ändring i hofrätternas arbetsordning. Står det i ddarafrättt
lag, att hofrätterna skola utfärda dessa, förelägganden, synes mig detta gångställe™,
åliggande icke kunna genom en föreskrift i arbetsordningen öfverflyttas m. m.
på fiskalerna. (Forts.)
Det har vidare bär erinrats, att den förklaringskostnad, som kom-
me att drabba förklaranden i det fall, att klaganden ej kunde betala,
skulle blifva oväsentlig, derför att förklaranden hädanefter skulle kunna
med posten sända in sin förklaringsskrift. Det är visserligen sant, att
möjligen derigenom någon lättnad skulle beredas honom, men a andra
sidan får man betänka, att om han vill ha del af hofrättens utslag,
måste han använda ombud för att lösa ut det; och i så fall blir det
ju icke större kostnad att anlita ombud äfven för inlemnande
af forklaringsskriften. För den händelse således förklaranden önskar
få del af hofrättens blifvande utslag i målet och för den skull måste
begagna ombud, betyder, enligt mitt förmenande, denna lättnad att få
med posten insända forklaringsskriften icke så mycket.
Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.
Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Annerstedt:
Herr grefve och talman, mina herrar! Jag vill endast erinra, att
den siste talarens tolkning af 6 §, att det ovilkorligen är hofrätten,
som skall utfärda dessa kommunikationsresolutioner, icke kan vara
rigtig. Det står i paragrafen: »vare klaganden pligtig att, efter före¬
läggande» etc., hvilket uttryck är med flit valdt för att sedan i ar¬
betsordningen må kunna bestämmas, hvilken som skall fullgöra detta
åliggande. Och det är en uppgift, som icke torde öfverstiga fiskal er¬
nås förmåga att utföra. I sådana fall äter, der lagen afser att hof¬
rätten ovilkorligen skall fatta beslut i saken, — såsom i det sista
stycket af samma paragraf —, är det uttryckligen uttaladt, att »hof¬
rätten efter omständigheterna förordnar».
Öfverläggningen var härmed slutad. I enlighet med de fram-
stälda yrkandena gaf herr talmannen propositioner l:o på godkännande
af den lydelse af paragrafen, som utskottet föreslagit; och 2:o på god¬
kännande af den utaf herr Zetterstrand i hans i fråga om nämnda paragraf
afgifna, utskottets betänkande vidfogade reservation föreslagna lydelse
af paragrafen; och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad. Som votering likväl begärdes,
blef nu uppsatt, justerad och anslagen följande voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren skall godkänna lagutskottets före¬
varande förslag till lydelse af § 5 i 27 kap. rättegångsbalken, röstar
Ja;
N:o 26. 30
Onsdagen den 24 April.
Lag om än- Den det, ej vill, röstar
äring i vissa
delar af rätte- ,, .
gångsbalken ej >
m. m.
(Forts) A inner Nej, har kammaren godkänt den af herr Zetterstrand i
hans i fråga om nämnda paragraf afgifna, utskottets betänkande vid-
fogade reservation föreslagna lydelse af paragrafen.
Omröstningen utvisade 69 ja mot 138 nej; och hade kammaren
alltså fattat beslut i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.
27 kap. 6—19 §§.
Godkändes.
29 kap. 4 § skulle enligt Kongl. Maj:ts af utskottet godkända
förslag erhålla denna lydelse:
Finnes någon hos Konungen mot klara skäl klaga öfver hofrätts
dom, böte från etthundra till femhundra daler; och vare i ty fall samma
lag för fullmägtig som för part.
I fråga om denna paragraf hade reservation afgifvits af herrar
Andersson i Helgesta och Jansson i Djursätra, hvilka ansett, att åt
denna paragraf bort gifvas följande lydelse:
Finnes någon hos Konungen mot klara skäl och bättre vett klaga
öfver hofrätts dom, böte från etthundra till femhundra daler; och vare
i ty fall samma lag för fullmägtig som för part.
Sedan paragrafen föredragits anförde:
Herr Jansson i Djursätra: Herr talman! Då jag, jemte eu an¬
nan ledamot af utskottet, reserverat mig emot denna paragraf utan att
närmare antyda de motiv, som ligga till grund för vårt ändrings-
yrkande, ber jag att med några ord få gifva till känna min ståndpunkt
i saken.
Såsom bekant, finnes genom de nuvarande lagbestämmelserna före-
skrifvet, bland annat, att om någon klagar hos konungen utan klara
skäl och emot bättre vett, så blir han underkastad straff. Detta ut¬
tryck emot »bättre vett» är nu borttaget uti den föreslagna paragra¬
fen; men jag har ansett, att det åtminstone bör beredas kammarens
ledamöter tillfälle att taga denna sak i något närmare öfvervägande
innan beslut fattas, och det är hufvudsakligen af sådant skäl, som jag
reserverat mig.
Som emellertid i det nu föreliggande förslaget den bestämmelsen
borttagits, som skyddat det mindre rättegångsvana folket mot straff-
31 N:o 26.
Onsdagen den 24 April.
påföljd, då detsamma i god tro om ock ej alltid på klara skäl dragit Lag om af¬
sina tvister inför Konungen, hoppas jag, att kammaren i denna del ej ^lar af rätte-
skall godkänna förslaget med mindre än att den nuvarande bestäm- gångställe™
nielsen i denna del bibehålies. in. m.
Att taga fel kan hvem som helst göra och ej minst kan allmogen (Forts.)
juridiskt taga fel, när det gäller att fullfölja talan ända upp »till
kungs». Detta är emellertid en gammal rätt, som tillhör och tillkom¬
mer hvarje svensk medborgare. Men derför är det icke sagdt, att
alla äro så hemmastadda i lagen, att de kunna grunda sitt ändrings-
yrkande på klara skäl, fastän det i alla fall skett på god tro, åtmin¬
stone i det medvetandet, att de icke handlat i sveklig eller bedräglig
afsigt.
Jag tycker derför för min del, att det icke är skäl att taga bort
den gamla bestämmelsen ur lagen; och jag har velat fasta uppmärk¬
samheten å detta, enär jag är öfvertygad om att det åtminstone finnes
många landtmän, som kanske hysa betänkligheter mot att taga bort
denna uråldriga bestämmelse.
Herr talman, jag skall be att få yrka bifall till vår reservation.
Herr Zetterstrand: Herr talman, mine herrar! Den nu gäl¬
lande bestämmelsen i detta fall återfinnes i 30 kap. 16 § rättegångs¬
balken, der det stadgas, att om någon, emot bättre vetande och klara
skäl, dragit saken under Konungens pröfning, får han bota femhundra
daler. Nu har. detta lagförslag, såsom flera gånger upprepats, gått ut
på att göra det betydligt lättare för en part att gå till högre instans
än hvad nu är fallet. Man har då anledning befara, att möjligen
denna väsentligt ökade lätthet skall kunna medföra, att en hel mängd
parter vida mer än förut komma att fullfölja talan i högre instans.
Derför har man ansett, att man borde hafva någon slags motvigt i
detta hänseende emot den rusning, som förutsättes kunna ifrågakomma.
Detta stadgande, som nu förefinnes, att det är belagdt med straff,
om någon emot bättre vett och klara skäl drager sin talan inför
Konungen, lärer i praxis aldrig eller så godt som aldrig vinna tillämp¬
ning, ty man torde icke kunna bevisa, att en person handlat emot
bättre vetande. På grund häraf hade man nu tänkt, att man skulle
taga bort alla förutsättningar för straff och säga, att man är under¬
kastad straff, redan om man mot »klara skäl» drager hofrätts dom
under Konungens pröfning. Om således exempelvis en person har
begge underinstanserna emot sig och saken förefaller absolut klar, då
har man ansett det böra finnas något bötesstraff, om han drager saken
inför Konungen. Men jag vill på samma gång fästa herrarnes upp¬
märksamhet på att om man å ena sidan tänkt sig, att straffet skulle
kunna oftare än hittills komma att användas, så har man å andra
sidan sänkt straffbestämmelsen, som förut alltid skulle vara »fem¬
hundrade daler» eller tvåhundrafemtio kronor, till böter »frän etthundra
N:o 26. 32
Onsdagen den 24 April.
Lag om än- till femhundra daler», så att straffet alltså skulle kunna gå ned ända
dnVujr i vissa (■;][ femtio kronor.
gångsbaÉen Motivet härtill angifves i propositionen på följande sätt: »Före-
m. m. trädesvis torde denna omständighet komma att verka såsom en kraftig
(Forts.) hämsko mot det ändringssökande, som grundar sig allenast å process¬
lystnad eller önskan att förhala tiden, med ett ord, just de fall, då
klagan öfver hofrätts beslut rättvisligen bör vara part förvägrad».
Yi behöfva icke vara rädda för att detta stadgande äfven i dess
förändrade form skall komma att ofta tillämpas. Men den omständig¬
heten, att ett sådant stadgande finnes, skall helt säkert afhålla åtmin¬
stone en och annan från att lättsinnigt gå med sitt mål genom alla
instanserna.
Jag yrkar bifall till förslaget.
Herr Andersson i Helgesta: Herr talman, mina herrar! Jag
tror för min del, att herr Jansson i Djursätra har rätt i hvad han här
nyss yttrat. För den juridiskt bildade är det nog mycket lätt att be¬
stämma, hvad som är »klara skäl», men för allmogen och den icke
juridiskt bildade, som möjligen vill draga sin sak inför konungen,
kan det vara mycket svårt att veta, hvad som menas med »klara
skäl»; och jag anser, att en person icke bör kunna bötfällas derför,
att han saknar förmåga att bedöma, hvad som är »klara skäl». Äfven
om han det gör, bör han i alla fall, om han är i god tro, vara be¬
friad från de böter, som här kunna komma i fråga att åclömas honom.
Då den nuvarande bestämmelsen, klara skäl och bättre vett, af ålder
stått i vår lag, vet jag icke, hvarför man bör taga bort densamma.
Skälen, hvarför denna ändring i lagen skulle göras, har Kongl. Maj:t
anfört, att arbetsbördan i högsta domstolen skulle derigenom minskas,
hvilket jag anser icke vara rättvist, och derför har jag reserverat mig
emot utskottets betänkande i denna punkt. Jag kan icke finna det an¬
nat än politiskt klokt att bibehålla bestämmelsen, hvilket jag icke
tror skulle åstadkomma någon skada. På grund af det anförda yrkar
jag bifall till vår reservation.
Herr Staaff: Herr talman! Jag kan icke neka till att enligt
min uppfattning har denna paragraf fått en något olämplig formule¬
ring. Om man menar att hindra det ändringssökande, som sker i
uppenbar afsigt att förhala tiden, borde man hafva satt in det i pa¬
ragrafen. Men man har icke gjort det, utan man har satt in ett ut¬
tryck, som, språkligt taget, är af vida mer omfattande räckvidd. Och
detta har man gjort i förlitande på att uttrycket skall komma att tolkas
på inskränktare sätt, än det faktiskt skulle kunna tolkas efter formu¬
leringen.
Detta förefaller mig emellertid icke vara mycket välbetänkt. Och
jag får säga, att om man skulle tänka sig, att detta stadgande skulle
kunna komma att nu eller framdeles tolkas på ett vidsträcktare sätt
3B N:o 26.
Onsdagen den 24 April.
än lagutskottet säkerligen förestält sig, då skulle detta stadgande Lag om an¬
komma att utgöra ett ganska farligt hinder för rättsutvecklingen här äring *’ v\ssa
i landet. ° del“r
ltet ar gitvet, att, om en person, som har till yrke att föra per- m. m.
soners talan inför rätta, får ett mål sig anförtrodt och han icke lyckas (Forts.)
vinna målet i underrätt och ej heller i hofrätt samt domarena kanske
varit enhälliga på båda ställena, han skall säga sig sjelf: Jag har vis¬
serligen en alldeles motsatt öfvertygelse om, huru detta mål borde
afdömas, men hvem vet, om jag skall våga fullfölja målet enligt min öfver¬
tygelse? Här har jag nu två domar mot mig, och domstolarne hafva
varit enhälliga. Skall jag våga gå vidare med risk att högsta dom¬
stolen har samma åsigt som de andra domstolarne och tycker, att
det föreligger så klara skål, att den kanske dömer mig.
Jag skall för herrarne anföra ett exempel, som är upplysande i
detta afseende. Det har varit hos oss en vedertagen och erkänd rätts¬
grundsats, att när en köpare har, som det heter, mottagit eller för¬
fogat öfver en leverans, så har han icke någon rättighet att göra in¬
vändning mot betalningen. Nu förekom ett sådant fall, der köparen,
en grosshandlare i Stockholm, hade bestält en större leverans af apel¬
siner. Då denna apelsinleverans framkom, befunnos en hel del apel¬
siner vara skadade. Köparen ansåg då, efter att hafva undersökt för¬
hållandena, att det bästa han kunde göra var att skilja apelsinerna åt,
så att han plockade bort dem, som voro skadade, och tog vara på
dem, som voro friska, hvilka han derefter förfogade öfver. Sedermera
begärde han ett afdrag å den summa, han enligt aftalet skulle betala.
— Han hade låtit anställa besigtning å apelsinerna, så att det var
fullkomligt klart, i hvilket tillstånd de hade kommit fram. — Säljaren
bestred emellertid något afdrag, och såväl rådstufvurätten som hof-
rätten dömde enhälligt, att eftersom han hade förfogat öfver nämnda
vara, förklarades han skyldig att betala hela beloppet. Detta syntes
mig vara fullständigt orimligt, och jag hade sökt att framhålla rigtig-
heten af den invändning, att han visserligen förfogat öfver varan, men
till säljarens, till sin motparts fördel. Det hade varit till afgjord nack¬
del för säljaren, om köparen hade sagt: »Jag tager icke emot varan.
Den får stå och ruttna bort». Det hade den alldeles gifvet gjort, och
säljaren hade tagit stor skada deraf. Saken fördes sedermera inför
högsta domstolen, och denna gaf underdomstolarne orätt och förkla¬
rade, att i ett dylikt fall kunde icke denna till så omåttlig helgd upp¬
höjda rättsgrundsats gälla. Det lyckades sålunda att bryta en rätts¬
grundsats, som underdomstolarne origtigt och bokstafligt och slafviskt
hade tillämpat.
Nu fruktar jag, att det skulle kunna tänkas, att, om ett sådant
stadgande som det ifrågavarande helt naket infördes, ett sådant slags
rättsutveckling, som det faktiskt innebär att få ett sådant prejudikat
af högsta domstolen, skulle kunna kringskäras eller i vissa fall afskä-
ras. Det är derför, som jag, ehuru jag vore ganska benägen att ändra
Andra Kammarens Prof. 1901. N:o 26. 3
N:o 26. 34
Onsdagen den 24 April.
Lag om än- det gamla stadgandet till något, som uttryckte, att det skulle ske i
äring i vissa uppenbar afsigt att förhala saken, likväl anser det gamla stadgandet
gångsbalken vara att föredraga framför det nu föreslagna, och det är derför, som
»t. m. jag her att få yrka bifall till reservationen.
(Forts.)
Häruti instämde herrar Sandquist och Gädda.
Chefen för justitiedepartementet herr statsrådet Annerstedt:
Herr talman! Jag tror, att det exempel, som den siste talaren anförde,
är en ganska tydlig illustration derpå, att man icke beköfver befara
någon sådan tillämpning af det nu ifrågasatta stadgandet, som talaren
befarade. Det är tydligt, att, då det är högsta domstolen, som skall
tillämpa ifrågavarande straffbestämmelse, domstolen för dess tillämp¬
ning ovilkorligen kommer att undersöka, huruvida saken är så uppen¬
bar, att icke något som helst skäl för en motsatt uppfattning kan före¬
finnas. Nu framhöll talaren i det mål, han åsyftade, mycket goda skäl
för sitt yrkande på ändring af underdomstolarnes beslut, och då detta
är fallet, är det, vare sig dessa skäl äro af den styrka, att på grund
af dem underrättens utslag blir ändrad t, eller ock på grund af motskäl,
livilka förefinnas, högsta domstolen fastställer kofrättens utslag, tydligt,
att lagrummet icke kan tillämpas. Man behöfver derför icke befara,
att domstolen icke skall, vid tillämpningen af denna bestämmelse, iakt¬
taga den största varsamhet och allenast tillämpa straffbestämmelsen i
sådana alldeles uppenbara fall, då det är af processlystnad, och icke
af något annat skal, som högsta instansen sökes.
Herr Persson i Tällberg: Herr talman! Det är ju gifvet, att
man bör hafva något korrektiv mot att en part i onödan besvärar
högsta domstolen med rättegångar, men jag kan dock icke neka till,
att jag i detta fall finner, att reservanternas förslag har mycket goda
skäl för sig. Huru skall nemligen t. ex. en allmogeman kunna veta, huru¬
vida det föreligger klara skäl mot honom, då vi hafva så oändligt många
bevis på att rätterna döma olika? Ja, det händer ju till och med
ganskä ofta, att det i högsta domstolen står 4 mot 3. Jag föreställer
mig då, att dessa 3 anse, att det ligger klara skäl för hvad de för¬
fäkta, och de 4, som fält utslaget, anse nog också, att de hafva klara
skäl. Så är det väl åtminstone i de flesta fall — föreställer jag mig.
Jag tror derför, att vi begå på sätt och vis ett våld mot allmänheten,
om vi skulle bibehålla den formulering, som Kong!. Maj:t och lag¬
utskottet föreslagit, och man således skulle utsätta sig för den risk, att
en person, som vore fullt öfvertygad om att han hade rätt, men ej
finge rätt, af högsta domstolen kunde blifva ålagd höga böter, derför
att han hyst en origtig uppfattning. Han har nemligen kunnat hafva
den uppfattningen, att han hade klara och tydliga skäl. Jag känner
äfven till, att särskildt bland allmogen är den åskådningen allmän,
att äfven om man tappar, tror man att man hade rätt, och beklagar
35 N:o 26.
Onsdagen den 24 April.
att man ej kunnat få det. Om man deremot handlar mot bättre vett
och öfvertygelse, och detta kan konstateras, då vore det rigtigt, att
man finge höta — och jag tror särskildt det vore bra, om man kunde
få den formulering, herr Staaff antydde, nemligen att, der det tydligt
kunde ådagaläggas, att man endast sökt draga ut på tiden och i onö¬
dan besvärat högsta domstolen med pröfning af underrätts dom, man
då skulle bötfällas. Att emellertid bibehålla den formulering, utskottet
föreslagit, tror jag vore origtigt, och jag ber derför att få yrka afslag
på utskottets hemställan och bifall till reservationen.
Herr Bromée i Billsta instämde häruti.
Herr John Olsson i Stockholm: Äfven jag måste säga, att jag
känner mig ganska tveksam i fråga om hvad som rättast bör göras i
detta afseende, tv klart är, att det finnes skäl för utskottets uppfatt¬
ning, att man bör söka att så vidt möjligt stäfja onödiga och oliemula
klagomål. Men det finnes ock ä andra sidan mycket goda skäl, som
tala för reservationen. Först och främst det, att straffpåföljden i detta
fall skulle komma att drabba synnerligen ojemnt, så att i ett fall en
straffpåföljd skulle komma att åläggas eu part, som klagat ohemult
och mot klara skäl, men i ett annat liknande fall sådan straffpåföljd
icke skulle anses böra ifrågakomma. Straffpåföljden skulle sålunda komma
att drabba synnerligen ojemnt, och det komme då för en mängd par¬
ter att kännas mycket hårdt, när de funno, att de drabbats åt' straff,
medan i liknande fall andra personer gått fria. Det är klart, att de
skulle känna sig synnerligen orättvist behandlade.
Jag vill erinra om, att det redan nu finnes straffpåföljd för Över¬
klagande af alldeles klara mål, nemligen i vexelmål, och jag skulle
kunna anföra fall i hofrätten, då såväl parten som fullmägtigen blif¬
va bötfälda för en dylik förseelse. Men i det stora flertalet fall, som
varit alldeles analoga med dessa, hafva böter icke blifvit klaganden
ålagda. Detta visar, att utgången beror på tillfälliga omständigheter,
på hvilken afdelning målet kommer, eller hvilka domare få afgöra
saken. Den ene domaren anser, att straffpåföljden bör tillämpas, den
andre icke. Detta kommer helt naturligt att i praktiken visa sig syn¬
nerligen olämpligt.
Vidare synes det mig som eu alldeles för svår straffpåföljd för
den förseelse, hvarom här är fråga, att ådömas böter ända till 500
daler, d. v. s. 250 kr. för den händelse man klagar utan klara skäl.
Fy det är väl i allmänhet så, att den, som klagar, anser sig ega klara
skäl för sin åsigt, och jag tror, att herrarne måste medgifva, att det
är mycket sällsynt, att en person icke anser de klaraste skälen vara
på hans sida, när han går till kungs med sin sak.
Vidare är det en annan punkt i förslaget, som jag ber att få
fästa mig vid, nemligen stadgandet, att det i ty fall skall vara samma
lag för fullmägtig som för part. Jag ber att få erinra om, alt det mycket
Lag om än¬
dring i vissa
delar af rätte¬
gångsbalken
m. rn.
(Forts.
N:o 26. 36
Onsdagen den 24 April.
Lag om än- ofta bänder, att den, som är ombud i ett mål, alls icke är inne i malet.
äring i vissa jjan en(]ast har att lemna in de handlingar, som blifvit skickade till
daåna°balken honom utskrida sådana de äro. Han har deremot ingenting att gorå
9 m. m. med handlingarnes uppsättande, kanske han icke ens hinner sätta sig
(Forte.) in i målet, om han, såsom det stundom händer, för handlingarne sista
dagen, då de skola ingifvas till Kong], Maj:t. Om han då lemnar in
ett mål, som han icke ens kunnat hinna sätta sig in uti, så kan han
fällas till så stränga böter, som här är föreslaget. Jag hemställer till
herrarne, om detta kan anses vara billigt och rättvist. För min del
tror jag det knappast.
Herr Daniel Persson har särskildt framhållit, att det för den stora
mängden af rättsökande är ganska vanskligt att säga, hvad som är
klara skäl eller icke. Om en olärd bonde eller arbetare vill gå till
kungs och fullfölja ett mål, så är det ganska svårt för honom att säga,
om det är klara skäl för hvad han yrkar eller icke, och då kan man
väl påstå, att det är hårdt, att han skall bötfällas derför att han an¬
sett sig hafva rätt, men högsta domstolen med sin klarare uppfattning
säger: Nej, ni har haft klara skäl emot er, och derför skall ni böt¬
fällas.
Jag tror, att detta skulle vara betänkligt, och derför ber jag att
få förena mig med reservanterna i deras yrkande.
Herr Lindhagen: Jag skall be att få fästa uppmärksamheten på,
att det står uti lagen, att då man klagar öfver underrätts utslag hos
hofrätten, men hofrätten gillar underrättens utslag, så kunna den kla¬
gande parten och hans ombud dömas till böter, om de fört »ohemul»
klagan. Om man deremot klagar från hofrätten till Konungen, äro
förutsättningarne för ett fällande ännu mera skärpta. Man kan då
straffas, endast om man klagat »mot bättre vett och klara skäl».
Nu är det klart, att det är nästan absolut omöjligt för en dom¬
stol att afgöra, om en part klagar emot bättre vett, och så vidt jag
vet, har denna bestämmelse ej heller någonsin på senare tiden kommit
till användning. Deremot har hofrätten någon gång tillämpat be¬
stämmelsen om straff för ohemul klagan, nemligen i sadana fall, da
det obefogade i ändringssökandet framträder alldeles uppenbart, såsom
t. ex. understundom i vexelmål, i hvilka ju dömes på rent formella
grunder. Om det är en accepterad och erkänd vexel, och den, som
af underrätten blifvit dömd att betala, likväl för klagan öfver denna
dom, så har man ibland för att stäfja dylik klagan i vexelmål, som
tydligen har till afsigt endast att uppehålla målets afgörande, bötfält
den klagande för ohemul klagan. Dock har härvidlag aldrig utbildat
sig någon bestämd praxis, utan hofrätterna hafva i dylika fall handlat
ganska godtyckligt.
När nu Kongl. Maj:t för detta fall strukit orden »mot bättre
vett», så har derigenom lagen, enligt min mening, endast stälts pa
samma ståndpunkt i detta fall som beträffande klagan i hofrätten, så
Onsdagen den 24 April.
37 N:o 26.
att Kongl. Magt nu skulle i något undantagsfall, t. ex. i vexelmål, Lag om än-
kunna fälla till ansvar. _ delar af råtte-
Emellertid är det en betänklig sak, att utskottet har velat tillägga gdngsbalken
ändringen en vida större räckvidd. Derigenom vill utskottet gifva m. m.
domstolarne tillfälle att komma åt alla parter, som klaga endast för (Forts.)
att undanskjuta sakens slutliga afgörande, eller som drifva saken en¬
dast af processlystnad.
Men det är för det första en alldeles origtig princip att i sådant
fall stadga böter, då ju med säkerhet afgörandet kommer att ske god¬
tyckligt och ofta orättvist. Skall det vara någon påföljd för obehörig
klagan, så bör det endast vara en känbar ekonomisk utgift, t. ex. för¬
lusten af revisionsskillingen eller något dylikt. Men jag kan deremot
icke gå med på, att, såsom utskottet gör, gifva anvisning om, att, då
vi bibehålla den lägre revisionsskillingen, meningen dermed är, att
domstolarne i stället så mycket frikostigare skola använda straffbestäm¬
melserna för obehörig klagan, ty det är en origtig princip.
Men stadgandet kommer icke heller att tillämpas på det sätt lag¬
utskottet föreslår annat äu i enstaka fall, såsom det nu sker i fråga
om ohemul klagan i hofrätten. Då nu lagutskottet emellertid förkla¬
rar, att dessa bestämmelser skola hafva en sådan räckvidd, så för¬
undrar ]ag mig icke öfver, att två ledamöter reserverat sig mot detta
utlåtande, och jag måste också för min personliga del säga, att om
jag ansett detta kunna blifva följden, så skulle äfven jag hafva reser¬
verat mig. Jag har emellertid icke brytt mig derom, derför att jag
vet, att lagutskottets anvisning i detta fall aldrig kommer att tillämpas,
och för mig är det derför temligen likgiltigt, om det står i lagen en
bestämmelse om straff, för den händelse domen öfverklagas »mot
bättre vett» eller allenast »mot klara skäl». Saken spelar, efter min
uppfattning, icke synnerligen stor rol.
Herr Zetterstrand: Jag har icke begärt ordet för att på något
sätt söka utöfva tryck på kammarens uppfattning i denna sak, utan
endast för att fästa uppmärksamheten på en liten omständighet, som
kanske bör betänkas. Förhållandet är, såsom nyss nämnts, att böterna
i den nuvarande lagen äro satta till 500 daler, men i det föreliggande
förslaget nedsatta att utgå med »ett hundra till fem hundra daler».
Och hvad som är ännu vigtigare: i den nu gällande lagen heter det,
att fullmägtigen skall plikta med fängelse så lång tid, som Konungen
finner hans brott hafva förtjent, men i förslaget heter det: »Vare i
ty fall samma lag för fullmägtig som för part», d. v. s. fullmägtigen
kan icke straffas med fängelse, utan endast med böter från ett hundra
till fem hundra daler. Ansvarsbestämmelserna äro sålunda högst vä¬
sentligt mildrade.
Kammaren må emellertid afgöra denna fråga, huru den vill. Det
är icke någon fråga af sådan betydelse, att den kan inverka på lag¬
förslagets öde.
N:o 26. 38
Onsdagen den 24 April.
Lag om än- Herr Persson i Ställhult: Herr talman! Jag skall för min
delar1 af rätT ^ ^ förena mig med dem, som yrkat bifall till reservanternas
gångsbalken förslag i detta fall. Jag kan icke se något skäl, hvarför man skulle
m. m. taga bort de bestämmelser, som nu finnas. Orsaken, hvarför man
(Forts.) föreslagit, att uttrycket »mot bättre vett» skulle borttagas och straff
stadgas endast för klagan »mot klara skäl», är väl den, att man vill
minska antalet besvärsmål till Kong], Maj:t. Det är nog också en
mycket vacker princip att så mycket som möjligt söka minska tvi¬
sterna, men man skall väl i alla fall hafva högsta domstolen, för att
hvar och en, som för sin enskilda del tror sig ega rätt, skall kunna
fa sin sak pröfvad af rikets högsta dömande myndighet. Jag tycker,
att detta är eu så stor förmån för det svenska folket att hafva högsta
domstolen, att jag icke gerna vill vara med om att ytterligare försvåra
möjligheten för de rättsökande att der få sin sak pröfvad. För några
år sedan minskades högsta domstolens mål derigenom, att kammar¬
rätten blef den högsta dömande instansen i fattigvårdsmål, och genom
denna åtgärd har naturligtvis högsta domstolens arbetsbörda betydligt
minskats. Och jag är viss om, att om någon mot bättre vett skulle
besvära högsta domstolen med sin sak — jag tvifla!’ likväl på, att
sådant förekommer — så är detta i alla händelser ett sådant fåtal fall,
att arbetsbördan blott komme att minskas helt obetydligt genom detta
förslag. Jag vill erinra kammaren, att det i strafflagens 22 kap. 13 §
finnes ett stadgande, som lyder: »Fordrar man betalning för gäld, den
man vet gulden vara, eller nekar man emot bättre vetande sin hand
och förskrifning» o. s. v.; »straffes med böter eller fängelse». I så
obetydliga saker, som det här gäller, står det qvar uttrycket »mot
bättre vetande», men då jag vill hafva en för mig betydelsefull sak
pröfvad af landets högsta dömande myndighet, så skulle jag, huru
mycket jag än sjelf anser mig hafva rätt, likväl kunna ådömas straff,
om domstolen icke kan finna, att jag har klara skäl för min åsigt.
Jag ber att få yrka bifall till reservationen.
Häruti instämde herrar Waldenström, Johnsson i Bollnäs och
Öberg.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr tal¬
mannen framstält propositioner å de derunder framstälda yrkandena,
godkände kammaren den lydelse af paragrafen, som föreslagits i ofvan-
omförmälda, af herrar Andersson i Helgesta och Jansson i Djursätra
afgifna reservation.
30 kap. 1—6 §§.
Godkändes.
Ffter föredragning vidare af 30 kap. 7 § yttrade:
Onsdagen den 24 April.
39 N:o 26.
Herr Staaff: Jag ber blott att, utan att vid detta lagrum göra Lag om än-
något yrkande, få, i öfverensstämmelse med den åsigt, som är uttalad g^afafrätte-
i den af mina yrkeskamrater uppsatta, tryckta och till kammarens gångsbalken
ledamöter utdelade promemorian, framhålla vigten af, att man begyn- m. m.
ner allvarligt tänka på att i större omfattning, än hittills skett, af- (Forts.)
skilja en del verkliga bagatellmål från högsta domstolens handläggning.
Det är en omständighet, som med rätta väcker mycken betänk¬
samhet, att högsta domstolens utslag och domar begynna att sakna
den fullständiga och omsorgsfulla motivering, som är så absolut nöd¬
vändig, för att rättsutvecklingen i landet skall kunna bibehållas och
gå framåt. Om man jemför vår högsta domstols domar i detta fall
med hvad som förekommer i andra länder, t. ex. Tyskland eller
Norge, så finner man, att mycket ofta vår högsta domstols domar
taga sig ut som — jag skulle nästan vilja säga — nakna ukaser i
jemförelse med de domar, som fälts af de högsta domstolarne i de
andra länderna, hvilka domar äro slutsatser, byggda på en lång och
omsorgsfull utveckling af skälen och motiven. Då en af mina yrkes¬
kamrater en gång för en medlem af högsta domstolen framhöll detta
förhållande, fick han till svar: »Ja naturligtvis. Vi erkänna villigt,
att det är en stor brist. Men hvad vill ni, att vi skola göra, då vi
kunna behöfva sitta en hel förmiddag för att afgöra några velociped¬
mål, som gälla 5 ä 10 kronors böter?» Detta är ju ett orimligt för¬
hållande. Ett lands högsta domstol uppfyller icke den bestämmelse,
som bör tillkomma den, nemligen att gå i spetsen för rättsutvecklingen
och angifva den väg, på hvilken denna skall gå, i fall den måste be¬
handla sitt arbetsmaterial så, att man icke får ut några verkliga re-
sonnement, några verkliga skäl och grunder, som kunna utgöra ut¬
gångspunkter för en vidare utredning. -
Jag har, hérr talman, velat uttala detta till den kraft och verkan
det kan hafva, väl vetande, att jag härmed uppträder emot en gammal
fördom, som i vårt land varit ganska inrotad, nemligen att — som
det heter — hvar och en skall ha rätt att »gå till kungs». Jag tror
dock, att den åsigten mer och mer börjar utbilda sig, att man der¬
igenom vinner långt mindre godt, än man skulle vinna, derest man
på ett förnuftigt och omsorgsfullt sätt afskilde rena bagatellmål, så att
högsta domstolen i den omfattning, som vore erforderlig, finge egna
sig åt de verkligt betydelsefulla.
Vidare anfördes ej. Paragrafen godkändes.
30 Icap. 8—15 §§.
Godkändes jemväl.
»
För 30 kap. 16 § hade Kongl. Maj:t föreslagit denna lydelse:
N:o 26. 40
Onsdagen den 24 April.
Lag om än- Part, som rätteligen anmält missnöje med hofrättens utslag, skall
delar af rätte- kl°ckan tolf a fyratiofemte dagen från den dag, då utslaget gafs,
gångsbalken inställa sig i Konungens nedre justitierevision samt dit ingifva revi-
m. m. sionsinlaga, deri han framställer sin talan. Vid inlagan foge han ej
(Forts.) allenast revisionsskilling, fyrahundra daler, utan ock öfverklagade ut¬
slaget jemte bevis om anmäldt missnöje samt underrättens protokoll
i målet, såvidt deras insändande ej åligger hofrätten, så ock de hos
hofrätten förda protokoll. Har i mål, deri flere ega gemensam talan,
en af dem erlagt revisionsskilling, gälle det äfven för medpart, som
rätteligen anmält missnöje.
Från erläggande af revisionsskilling njute sökanden befrielse, der
han, före utgången af den för inställelse stadgade tid, med intyg af
Konungens befallningshafvande eller underrätten eller häradshöfdingen
eller kronofogden eller, i mål från Norrbottens eller Vesterbottens
läns lappmark, länsmannen eller lappfogden i den ort, der sökanden
har sitt hemvist, styrker, att sökanden icke eger tillgång till gäldande
af revisionsskillingen eller efter dess utgifvande skulle sakna nödtorf¬
tigt uppehälle. Sökes hos någon af de myndigheter nu sagda äro,
sådant intyg, som här afses, och äro ej sökandens förmögenhetsvilkor
myndigheten kunniga; uppdrage då åt trovärdig man att derom hålla
undersökning, och gifve sedan intyg, der det pröfvas kunna ske.
Kronan vare ock fri från erläggande af revisionsskilling.
Utskottet hade deremot för paragrafen föreslagit denna lydelse:
Part, som rätteligen anmält missnöje med hofrättens utslag, skall
före klockan tolf å fyratiofemte dagen från den dag, då utslaget gafs,
inställa sig i Konungens nedre justitierevision samt dit ingifva revi-
sionsinlaga. Vid inlagan foge han ej allenast revisionsskilling, två¬
hundra daler, utan ock öfverklagade utslaget jemte bevis om anmäldt
missnöje samt underrättens protokoll i målet, såvidt deras insändande
ej åligger hofrätten, så ock de hos hofrätten förda protokoll. Har i
mål, deri flera ega gemensam talan, en af dem erlagt revisionsskilling,
gälle det äfven för medpart, som rätteligen anmält missnöje.
Från erläggande af revisionsskilling njute sökanden befrielse, der
han, före utgången af den för inställelse stadgade tid, med intyg af
Konungens befallningshafvande eller underrätten eller häradshöfdingen,
eller borgmästaren, eller kronofogden eller, i mål från Norrbottens eller
Vesterbottens läns lappmark, länsmannen eller lappfogden i den ort,
der sökanden har sitt hemvist, styrker, att sökanden icke eger till¬
gång till gäldande af revisionsskillingen eller efter dess utgifvande
skulle sakna nödtorftigt uppehälle. Sökes hos någon af de myndig¬
heter nu sagda äro sådant intyg, som här afses, och äro ej sökandens
förmögenhetsvilkor myndigheten kunniga; uppdrage då åt trovärdig
man att derom hålla undersökning, och gifve sedan intyg, der det
pröfvas kunna ske.
Kronan vare ock fri från erläggande af revisionsskilling.
Onsdagen den 24 April.
41 N:o 26.
I fråga om denna paragraf hade reservationer afgifvits af herr Lag om än-
Leman, hvilken ansett, att föreskriften i nuvarande 30 kap. 5 § rätte-
gångsbalken, det den, som tappat i hofrätt och vill söka Konungen gångsbalken
deremot, skall omant utgifva hvad dömdt är, bort bibehållas, samt att m. in.
alltså föreskrift om skyldighet att fullgöra hofrätts dom bort under (Forts.)
30 kap. 16 § i lagen intagas samt
af herrar Hasselrot, Sandquist, Leman, Hedenstierna och Lind¬
hagen, hvilka ansett revisionsskillingen böra sättas till det af Kongl.
Maj:t föreslagna beloppet, fyrahundra daler.
Sedan paragrafen föredragits, anförde:
Herr John Olsson i Stockholm: Denna §, den 16:de, berör
den vigtiga fråga, som jag för min del anser vara en bland de vigti-
gaste i hela lagförslaget, nemligen upphäfvandet af skyldigheten att
fullgöra hofrättens dom för att få »gå till kungs».
Jag kan för min del ej godkänna den uppfattning, som af Kongl.
Maj:t och utskottet gjorts gällande, att det är en lämplig åtgärd att be¬
fria den som vill klaga hos Kongl. Maj:t från skyldigheten att full¬
göra domen. Ty denna skyldighet är icke, såsom det af Kongl.
Maj:ts och utskottets framställning vill synas, ett blott formelt pre-
standum, som kan finnas eller vara borta ■— likgiltigt hvilketdera —,
utan tvärtom ett synnerligen vigtigt medel för en part att kunna
komma till sin rätt uti sådana fall, der han verkligen har rätt. Af
hvad skäl bestämmelsen härom borttagits är ej godt att säga — jag
förmodar, att man ansett den icke vara af synnerlig betydelse.
Men, mina herrar, huru ställer sig saken i sjelfva verket, om en per¬
son befrias från denna skyldighet, då han går »till kungs»? Följden
blir naturligtvis i de flesta fall, att han går »till kungs» blott för att
uppehålla saken; han riskerar dermed snart sagdt ingenting. Om
deremot den nuvarande bestämmelsen bibehålies, att man för att få
gå »till kungs» skall fullgöra hofrätts dom, då är detta ett ganska
kraftigt medel att afhålla den person, som vet sig icke kunna få sin
vilja fram, från att besvära Kongl. Maj:t.
Ku har Kongl. Maj:t i stället uti denna § föreslagit att höja
revisionsskillingen såsom den bästa utvägen att hindra parter från
att onödigtvis »gå till kungs». Efter min uppfattning är den utvä¬
gen principielt förkastlig. Ty först och främst måste det väl med-
gifvas, att 100 kronor är ett ganska afsevärdt belopp för en part,
som befinner sig i medelmåttiga omständigheter. Och höjes nu detta,
såsom Kongl. Maj:t föreslagit, till 200 kronor, kommer det att för
ett stort antal parter blifva synnerligen betungande. Att derför genom
revisionsskillingens höjande söka hindra onödig klagan hos Kongl.
Maj:t kan jag ej vara med om. Deremot tror jag, att samma mål i
väsentlig grad kan vinnas genom bestämmelsen om domens fullgö¬
rande: parterna veta då, att detta ovilkorligen kräfves, innan de få
N:o 26. 42
Onsdagen den 24 April.
Lag om än¬
dring i vissa
delar af rätte¬
gångsbalken
m. m.
(Forts.)
»gå till kungs»; och i de flesta fall måste man antaga, att hofrättens
dom kommer att af Kongl. Maj:t fastställas.
Jag vill likaledes påpeka, att det för den som vunnit i hofrätten
är ett synnerligen vigtigt medel för att kunna fa ut sin rätt, att mot¬
parten nödgas fullgöra domen. Man kan invända och har invända
att han kan låta göra utmätning hos motparten. Men herrarne veta,
att det på många ställen är synnerligen lätt att skaffa sig ett intyg,
att man icke har tillgångar, då man kommer för att utmäta. Helt
annorlunda ställer sig saken, då han skall fullgöra hvad af hofrätten
utdömdt är; då möter det för honom ganska stora svårigheter att
kunna undkomma sin skyldighet.
Jag tror således, att det i rättssäkerhetens intresse vore synner¬
ligen olämpligt, om denna bestämmelse angående skyldighet att full¬
göra hofrätts dom borttoges ur lagen. Då emellertid icke något för¬
slag till bestämd formulering föreligger, skall jag, herr talman, i an¬
slutning till herr Lemans reservation, be att få yrka, att kammaren
behagade till utskottet återremittera nu ifrågavarande § 16 i det af
mig angifna syftet eller att stadgandet om skyldighet att fullgöra hof¬
rätts dom för att få »gå till kungs» måtte i lagen bibehållas.
Chefen för justitiedepartementet herr statsrådet Annerstedt: Då
det kongl. förslaget har utgått derifrån, att man kunde borttaga skyl¬
digheten att fullgöra hofrätts dom såsom ett prestandum, så bär för¬
slaget i första rummet varit föranledt derutaf, att man ansett, att då
verkställighet å hofrätts dom kan följa efter de i utsökningslagen
gifna föreskrifter, detta i de flesta fall skulle vara ett tillräckligt sur¬
rogat för det frivilliga fullgörandet. Vidare får jag framhålla, att då
man var sysselsatt med formuleringen af ifrågavarande bestämmelser
med hänsyn till det fall, att den person som vill söka Konungen är
urståndsatt att fullgöra domen (har han tillgångar att utan vidare ned¬
sätta beloppet, är saken enkel), svårigheter uppstodo vid frågan, huru
den som icke kan fullgöra domen skall styrka detta. De bestämmel¬
ser, som återfinnas i gällande rättegångsbalk, äro sådana, att jag icke
föreställer mig, att någon skall påyrka deras öfverflyttande i en ny
lag; betydande förändringar i dem måste vidtagas, om något i den
rigtningen skall bibehållas. Dervid framställer sig i första rum¬
met frågan om den edgång, som skall åläggas part, hvilken säger
sig icke kunna fullgöra domen. Ku har såsom bekant inom
den svenska Riksdagen i många år varit en sträfvan att, i den
mån sådant kan ske, afskaffa ederna och ersätta dem med något annat.
Framför allt har det väckt ogillande, att edgångsinstitut finnes i så¬
dana fall, der man genom att aflägga ed kan förvärfva sig en rätt.
Detta är fallet med den edgång, som i ifrågavarande fall är föreskrif-
ven: rättigheten att söka Konungen förvärfvas af en part, som saknar
medel att fullgöra domen, derigenom att han aflägger ed.
Vidare är det méd afseende på hvad i öfrigt borde stadgas, för
Onsdagen den 24 April.
43 N:o 26.
att icke lagens fordran på fullgörande af domen skall vara allenast Lag om än-
en tom bokstaf utan någon verkan, förenadt med stora svårigheter att folar af rätte
utfinna bestämmelser af sådan art, att de verkligen leda till det med gångsbalken
dem åsyftade ändamålet. Under det förberedande arbetet med detta m. m.
lagförslag har man sett sig ur stånd att upptänka några sådana stad- Forts.)
ganden, som skulle vara fullt effektiva i ifrågavarande afseende. Jag
tror ock, att erfarenheten visat, att i alla sådana fall, der parten icke
med lätthet kan fullgöra domen, de hittills gällande bestämmelserna
visat sig skäligen kraftlösa, under det att de varit af den beskaffen¬
heten, att parter, som verkligen varit oförmögna att fullgöra domen,
på grund af underlåtenhet att rigtigt iakttaga formaliteterna gått mi¬
ste om sin rätt.
Under sådana förhållanden har man ansett, att det borde vara
genom ändring i utsökningslagen — derest något vidare behöfde
göras — som det mål, den siste talaren framhållit, skulle vinnas.
Skilnaden mellan hittills gällande förfarande, som den skall iakttaga,
hvilken icke kan fullgöra domen, och det förfarande hvarigenom ut¬
mätning hos honom sökes och verkställes, består hufvudsakligen deri,
att vid utsökningsförfarandet edgång icke kan ifrågakomma. Jag vill
dock återföra i herrarnes minne, att den kongl. propositionen angå¬
ende förslag till ny utsökningslag innehöll stadgande om en sådan ed,
nemligen att den, hos hvilken utmätning söktes, skulle på yrkande af
borgenären vara pligtig att aflägga ed derpå, att icke någon vidare
utmätningsbar tillgång funnes hos honom. Förslaget om en sådan ed
godkändes emellertid ej af Riksdagen. Redan då framhölls, att bort¬
tagandet af denna ed knappt vore lämpligt, då den direkta följden
deraf blefve den, att sedan utsökningsförfarandet icke visat sig leda
till målet, personen i fråga måste begäras i konkurs, för att ed af ho¬
nom skulle kunna utkräfvas. Erfarenheten har sedan visat, att åt¬
minstone i de större städerna detta icke fullt lämpliga supplement
till utsökningsförfarandet icke så sällan bringas till användning. Om
derför i det föreliggande förslaget stadgandet, att utmätning bör sökas
å hofrättens dom, skulle anses icke lemna tillräckligt skydd för for-
dringsegarens rätt, synes mig det rätta botemedlet vara, icke att i
rättegångsbalken införa föreskrift derom, att den som söker ändring
skall omant gifva ut hvad hofrätten ådömt honom, utan att i utsök¬
ningslagen återupptaga det stadgande, som 1877 ur propositionen
uteslöts.
Under sådana förhållanden och då det synes blifva förenadt med
svårigheter, hvilka jag åtminstone icke kan se, huru de skulle kunna
öfvervinnas, att i detta förslag inarbeta de bestämmelser, som skulle
behöfvas, derest det af den föregående talaren ifrågasatta stadgandet
skulle i denna lag införas — ty det är alldeles icke nog dermed att
endast införa bestämmelse derom, att den som tappat i hofrätt och
vill söka konungen, skall omant utgifva hvad dömdt är, utan det
fordras ock de komplementära bestämmelser, som föreskrifva, hvad
N:o 26. 44
Onsdagen den 24 April.
Lag om än- han har att iakttaga, om han icke kan fullgöra hofrätts dom — under
äring i vissa g^dana förhållanden hoppas jag, att kammaren måtte bifalla den före-
qånqsbalken dragna punkten i denna del i det skick, hvari den nu föreligger.
m_ m. Efter de beslut, som kammaren förut har fattat, synes det mig
(Forts.) derjemte i hög grad önskvärdt, om kammaren ville bifalla Kongl.
Maj:ts förslag i fråga om revisionsskillingens belopp, så att detta
bibehålies vid det af Kongl. Maj:t föreslagna. Revisionsskillingens
höjande är nemligen det enda medel, hvarigenom — såvidt man kan
bedöma förhållandena på förhand — en begränsning uti antalet af
högsta domstolens pröfning understälda mål, efter våra förhål¬
landen, för närvarande kan åstadkommas. Jag instämmer nog i det
uttalande, som af en föregående talare här har blifvit gjordt, angå¬
ende önskvärdheten deraf, att man kunde åstadkomma denna begräns¬
ning på en annan väg, nemligen genom förbud, att vissa mål skulle
få dragas under högsta domstolens pröfning. Men jag skiljer mig
från honom deri, att jag, — då jag erinrar mig, hvad som i denna
fråga förekom inom förstärkta lagberedningen, som var sammansatt utaf
ett stort antal af representationens ledamöter, — tviflar på, att den
uppfattningen så hastigt kan tränga sig igenom här i landet, att en
begränsning efter målens vigt är rigtig. Det vore nog fördelaktigt,
om en sådan begränsning kunde göras, men intill dess detta kan ske
■—- och jag förmodar, att många år komma att förflyta, innan den
föregående talaren får upplefva detta — så torde det vara nödvän¬
digt att införa någon annan begränsning i fråga om fullföljd i hög¬
sta domstolen af talan emot hofrätts dom. Ty eljest blir den gifna
följden, att balansen i högsta domstolen kommer att ökas och
tidsutdrägten med målens afgörande kommer att växa. Att detta är
ett ondt, har den föregående talaren redan framhållit; skyndsamhet i
rättvisans erhållande är såsom kändt ett stort godt och med rätta
säger ordspråket, att snabbheten är halfva rättvisan.
Det återstår då endast att bedöma frågan, huru stor förhöjnin¬
gen af revisionsskillingen bör vara. Att det belopp, som påpekas i
Kongl. Maj:s förslag, skulle vara för parterna oskäligt betungande,
torde väl knappast kunna med rätta påstås, då man erinrar sig, att
den revisionsskilling, som år 1734 stadgades eller 200 daler, i verk¬
ligheten hade ett ojemförligt mycket större penningevärde då än 100
kronor nu. Jag ber att få göra en jemförelse mellan revisionsskil¬
lingens förhållande till prisen å de vanliga lifsförnödenheterna då och
nu, och jag skall då endast citera markegångstaxan för år 1734, huru¬
som enligt den en oxe uppskattades till 20 daler, en ko till 10 å 12
daler, ett lass ved till 2 daler o. s. v. Det framgår deraf alldeles
tydligt, att denna revisionsskilling för den, som skulle utgifva den,
spelade en mångdubbelt större roll då, än hvad deu för närvarande
gör, och att, om man således nu höjer revisionsskillingen till 400 da¬
ler eller 200 kronor, har man i verkligheten alldeles icke uppnått den
penningesumma, som motsvarar hvad revisionsskillingen utgjorde år
45 N:o 26.
Onsdagen den 24 April.
1734, om man ser denna summa i jemförelse med de utgifter i öfrigt Lag om an¬
nan hade att bestrida. Erinras bör, att i alla fall rätten för. den fat- delar af rätte-
tige att utan revisionsskilling få gå till konungen äfven nu bibehålies, gdngsbalken
och det synes mig, icke ligga någon obillighet deri, att de i förmö- m. m.
genhetsförhållanden dessa närmast stående klasser, när de vilja gå till (Forts.)
konungen för att få sina rättsanspråk pröfvade, måste vedervåga eu
penningesumma af 200 kronor, då derigenom bibehålies möjligheten
för högsta domstolen att kunna minska eller åtminstone icke öka ba¬
lansen af oafgjorda mål. För att en sådan brist i rättsskipningen, som
ligger i ökade balanser af oafgjorda mål i högsta instansen, icke må
uppkomma, hoppas jag, att kammaren måtte godkänna det af Kongl.
Maj:t föreslagna beloppet af revisionsskillingen.
Herr Lindhagen: I denna punkt har jag antecknat mig som
reservant, och ehuru jag icke har någon anledning att tro, att reser¬
vationen i denna del kommer att vinna afseende i kammaren, vill jag
dock något angifva skälen för min uppfattning, då frågan, som före¬
ligger, i alla händelser är af ganska stor betydelse.
Utskottet säger å sid. 19, att utskottet vid granskning af den
kongl. propositionen har funnit, att denna innefattar >en synnerligen
tillfredsställande lösning» af frågan om fullföljd af talan m. m. Detta
utskottets uttalande har jag för min del icke kunnat vara med om.
Jag anser, att utskottet i stället bort afgifva ett ordentligt princip¬
betänkande och dervid sammanställa det nuvarande förslaget med de
stora rättegångsförslag, som förut utarbetats, samt närmare angifva
och försvara den anspråkslösa plats, som detta förslag i förhållande
till dem intager. Men det är i alla fall en sak, som utskottet äfven
från sin synpunkt bort åtminstone bekänna icke vara synnerligen till¬
fredsställande, och det är sättet för fullföljd af talan i högsta instans,
särskilt enligt utskottets förslag. Man måste nemligen dock be¬
tänka, att den balans, som förefinnes i högsta domstolen och som man
försökt afhjelpa, fortfarande finnes till; att de medel, som man användt
för att få den ur verlden, visat sig väsentligen overksamma samt att det
i stället kan inträffa, att i följd af de lättnader, som detta nya förslag
medför i fråga om fullföljd af talan, balansen än ytterligare skall stiga.
ISIär man inlåter sig på ett sådant lagförslag som det nu föreliggande,
bör man dock åtminstone resonera om denna sak, ty det är här ett
stort missförhållande, som man icke ostraffadt kan alldeles lemna å
sido.
Då framställer sig först den saken, att instansordningen kan ju
icke vara oändlig, utan det måste finnas någon begränsning. Prin-
cipielt sedt, kunde det ju sättas huru många instanser som helst, och
man kunde låta parterna klaga huru mycket som helst, men såväl
frän rättssäkerhetens som från statsutgifternas synpunkt måste det
vara någon begränsning. Man har då i rättssystemen i allmänhet ansett,
att två instanser äro tillräckliga för att afhjelpa den orätt, som i allmän-
N:o 26. 46
Onsdagen den 24 April.
Lag om än- het förekommer. När rättsområdet är stort, kräfves det emellertid dess-
delar af rätte- uforn en llögsta trodjo instans. Men denna skall icke hafva till upp-
gångsbalken att vara en qvarn, som skall mala mål allt hvad den hinner, utan
in. m. dess uppgift är att upprätthålla rättsenheten och genom förståndig praxis
(Forte ) supplera ocli förbättra gällande lagar och gifva uppslag till tidsenliga
rättsgrundsatser. Men för att högsta domstolen skall kunna motsvara
denna sin uppgift, fordras naturligtvis, att man der i någon mån har
en begränsning af målens antal, och det är äfven alldeles oumbärligt,
att ett urval i fråga om ledamöterna eger rum.
Enligt 1734 års lag var klagan till konungen begränsad på ett
mycket effektivt sätt; dels föreskref den nemligen en revisionsskilling
å 200 daler, som då hade ett mycket större värde än nu, dels för¬
bjöd den, att man företedde nya bevis, när man gick till konungen,
dels slutligen fick man i allmänhet icke klaga i brottmål. Under ti¬
dernas lopp ha emellertid alla dessa bestämmelser förlorat sin ursprung¬
liga betydelse. Man får nu prestera så många nya bevis som helst
i högsta domstolen; alla brottmål kunna utan undantag fullföljas dit;
och revisionsskillingen är visserligen densamma nu som förut, men
den har icke på långt när nu den hämmande verkan, som den hade,
när den bestämdes till sitt nuvarande belopp. Hvad är följden af
detta? Jo, att högsta domstolen blifvit eu vanlig appellation sinstans,
alldeles som hofrätterna; och får det fortgå så, skall man med tiden
kanske upplefva, att man i stället för tre hofrätter och en högsta
domstol i sjelfva verket har fyra hofrätter i landet, åt Indika den ena
är temligeu godtyckligt satt att döma öfver de tre andra. Det är
derför af den allra största betydelse, att högsta domstolen återföres till
sin rätta uppgift. Då man klagar öfver det förhållandet, att högsta
domstolen icke utreder rättsfrågorna i sina motiveringar, bör man
dock besinna, att detta beror till stor del derpå, att den blifvit en
sådan der qvarn, som skall mala undan en mängd bagatellmål och
derför icke får tid eller håg att lösa och närmare utreda vigtigare
rättsspörsmål.
Nu hade jag hoppats, att man i detta förslag verkligen skulle ha
vidtagit något i detta afseende, men det har icke inträffat. Jag hade
hoppats, att i förslaget skulle införas en verksam begränsning af må¬
lens antal genom afskiljande af vissa slags mål eller andra rationella
åtgärder, såsom förbud att förete nya bevis eller pröfningens begräns¬
ning till rättsfrågan. Och jag hade trott, att i följd häraf med tiden
antalet ledamöter i högsta domstolen skulle snarare kunna minskas i
stället för att som nu ökas, så att vid närmaste ledigheter icke nya
justitieråd behöft tillsättas; det är nemligen synnerligen vanskligt att
med en allt för stor högsta domstol kunna tillgodose den högsta in¬
stansens uppgift att, när lifsförhållandena kräfva det, låta det materielt
rigtiga komma till sin rätt gent emot en ingrodd domstolsrutin och
ett ensidigt formelt betraktelsesätt.
Men äfven om man häremot vill framhålla, att tanken på en dy-
Onsdagen den 24 April.
47 N:o 26.
lik reform allt mer arbetats bort från allt slags förståelse, så har man
dock haft öppen blick åtminstone för den angelägenheten, att när ba¬
lansen i högsta domstolen blifvit så stor, att målen få ligga der ett
par år i afbidan på afgörandet, måste ovilkorligen något göras för un¬
danrödjande af detta missförhållande. Man har derför år 1894 från
högsta domstolens pröfning afskilt fattigvårdsmålen och ett senare år
tillsatt två nya justitieråd. Dessa åtgärder hafva emellertid i hufvud¬
sak icke visat sig medföra den verkan, som man med desamma åsyf¬
tat, och man står nu inför alternativet, att balansen efter den nya
lagens antagande skall än ytterligare ökas.
Det enda i Kong]. Maj:ts förslag, som kan hämma tilloppet af
mål, är nu förslaget om att revisionsskillingen skall höjas från 100
till 200 kronor. Och det är så mycket vigtigare, att detta förslag an-
tages, som den föreslagna lagen å andra sidan bereder stora lättnader
för fullföljd af talan i tvistemål, särskilt genom borttagandet af
föreskriften om fullgörande af hofrättens dom och lättade utvägar att
styrka fattigdom. Utskottet har emellertid här icke velat vara med
om revisionsskillingens höjande, utan skurit bort förslaget derom, me¬
dan det bibehållit alla de lättnader, som den nya lagen skulle medföra,
och som surrogat för revisionsskillingens höjande har utskottet före¬
slagit den bestämmelse, som vi nyss talade om och som ju icke alls
hvarken kan hafva eller bör få åsyftad verkan. Då stå vi sålunda
inför det klara faktum, att balansen, som man vill hafva bort, kom¬
mer att vara qvar och kanske än ytterligare ökas, och att ingenting
göres för att förekomma detta.
Jag erkänner villigt, att frågan, såsom jag förut nämnt, helst bort
lösas på annat sätt, exempelvis genom att man afskilde vissa slags
mål, som icke finge fullföljas i högsta domstolen, alldeles som man
gjort med fattigvårdsmålen. Nu påstå dock alla, att det vore ogör¬
ligt att få ett dylikt förslag att gå igenom, ehuruväl jag för min del
anser, att Kongl. Maj:t i sådana frågor bör, när tidsförhållandena
kräfva en annan uppfattning, taga initiativ och söka öfvertyga Riks¬
dagen om att en ändring härvidlag är nödvändig. Men Kongl. Maj:t
har nu ej gjort detta, och någon opinion i detta afseende att bygga
på har icke heller från något håll hörts af.
Men då är frågan den, om vi icke åtminstone skola vara tvungna
att höja revisionsskillingen. Jag medgifver gerna, att detta kan sägas
vara principielt origtigt, och det är ingen, som kan jäfva, att revisions¬
skillingen drabbar ojemnt. Men häremot kan dock invändas, att det
i fråga om rättskipningen liksom på andra områden oftast visar sig
omöjligt att finna utvägar, om hvilka ej alltid kan sägas, att den, som
har större förmögenhet, får lättare att på dem taga sig fram. Vidare
är denna revisionsskilling en i lagen godkänd princip, som man icke
vill taga bort, och dä man höjer den till 200 kronor, kommer man i
alla fall icke derigenom på långt när upp till det värde, som revi¬
sionsskillingen hade år 1734. Dertill kommer, att den, som vinner i
Lag om än¬
dring i vissa
delar af rätte¬
gångsbalken
m. m.
(Forts.)
N:o 26. 48
Onsdagen den 24 April.
Lag om än¬
dring i vissa
delar af rätte¬
gångsbalken
m. m.
(Forts.)
högsta domstolen, får igen sin revisionsskilling. Slutligen är åtmin¬
stone min erfarenhet den, att de tvistemål, som fullföljas i högsta dom¬
stolen, i allmänhet icke äro af den beskaffenhet, att det åskådningssätt,
som kräfver revisionsskillingens bibehållande vid sitt nuvarande be¬
lopp, kan i afseende å dem finna fog för att göra sig ovilkorligen
gällande.
Inför förhållandenas kraf har jag alltså ansett mig vara tvungen
att tillse, att någonting göres, och vill derför yrka bifall till Kong!
Maj:ts förslag i denna punkt.
Herr Anderson i Helgesta: Herr talman! För min del vill jag
i detta hänseende ansluta mig till utskottets förslag. Kongl. Maj:t
har såsom skäl för den ifrågasatta höjningen af revisionsskillingeD
anfört, att arbetsbördan i högsta domstolen derigenom skulle minskas.
Jag vill då framställa den frågan, på hvilkas bekostnad denna minskning
i arbetsbördan skulle ske. För den, som är förmögen, gör det ingenting
att betala 200 kr. För den fattige betyder höjningen af revisions-
skillingen heller ingenting, ty han kan erhålla fattigdomsbevis och blir
då befriad från revisionsskilling. Hvem är det då, som drabbas af
förhöjningen? Jo, den mindre bemedlade, som icke kan få fattigdoms¬
bevis, men i allt fall befinner sig i knappa omständigheter och som väl
också borde ega rätt att få sin sak pröfvad af Kongl. Maj:t. Jag anser det
emellertid vara orimligt, att man skall minska arbetsbördan för högsta
domstolen på dessa parters bekostnad, ty för de öfriga har ju saken
alls ingen betydelse. Jag har icke inom utskottet kunnat vara med
om en åtgärd, som icke skulle träffa två slag af parter, den förmögne
och den fattige, utan af hvilken den mindre bemedlade uteslutande
skulle drabbas, och jag har derför icke kunnat biträda Kongl. Maj:ts
förslag i denna del, utan ansett rättvist att bibehålla den revisions¬
skilling, som för närvarande är stadgad. Jag medgifver gerna, att
penningevärdet har sjunkit, men det är i allt fall ganska svårt för de
mindre bemedlade att åstadkomma äfven 100 kr. Det är på dessa
grunder jag anser, att revisionsskillingen bör bibehållas vid sitt nu¬
varande belopp, hvarför jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Sjöberg instämde häruti.
Herr Jansson i Djursätra: Jag har begärt ordet hufvudsakligen
i anledning af ett yttrande, som fäldes af herr justitieministern. Han
anförde såsom skäl för höjande af revisionsskillingen till 200 kronor
bland annat, att på den tid, då i 1734 års lag revissionsskillingen be¬
stämdes till sitt nuvarande belopp, helt andra värdeförhållanden rådde
än nu, och han anförde såsom exempel derpå bland annat marke-
gångsvärdet på åtskilliga persedlar. Dessutom framhöll han med styrka,
att det vore alldeles nödvändigt att höja revisionsskillingen, på det
att icke högsta domstolen måtte blifva öfverhopad med en mängd
49 N:o 26.
Onsdagen den 24 April.
obetydliga mål. Visserligen erkänner jag villigt, att år 1734 rådde Lag om än-
lielt andra tider än nu, och att värdena på en mängd persedlar då drin9 i vissa
voro vida lägre än nu, men icke bör väl detta vara någon anledningdd^ "{allen
för oss att stå qvar på samma ståndpunkt som våra förfäder, utan vi m. ^
böra väl sträfva efter att genom en förbättrad lagstiftning göra det så (Forts.)
fördelaktigt som möjligt för de rättsökande. Det är nu visserligen
sant, att, då det gäller förmögna parter, det väl går för sig att höja revi-
sionsskillingens belopp till 200 kronor, ty för dem betyder detta be¬
lopp ingenting. Är det emellertid endast fråga om att minska målens
antal i högsta. domstolen genom att höja revisionsskillingens belopp,
då kan jag icke förstå, hvarför man icke satt beloppet ännu högre,
t. ex. till 1,000 kr., ty då skulle ju målens antal ännu mera minskas.
Det fins emellertid en annan klass af medborgare i vårt land än de
förmögna, hvilka skulle oskäligt betungas genom den föreslagna för¬
höjningen och hvilka väl också böra hafva rätt att åtnjuta den stora
förmånen att få sina tvister hänskjutna under Kongl. Maj:ts pröfning.
Jag syftar nu icke på de fattiga, ty äfven de skulle fortfarande få
utan afgift fullfölja talan hos Kongl. Maj:t, utan jag syftar på den
stora medelklassen, på handtverkare, småbönder, soldater, torpare och
dylika. För dem spelar 100 kronor mer eller mindre en mycket stor
rol, men de kunna i allt fall icke erhålla fattigdomsbevis, och jag får
säga, att jag för min del icke vill vara med om att för dessa
samhällsklasser göra det omöjligt att gå till Kongl. Maj:t, då jag all¬
deles icke anser det vara gifvet, att deras rättstvister äro af mindre
värde och helgd än de förmögnare klassernas. Jag tycker också, att
det i vår tid är besynnerligt att försöka att göra en dylik på pennin¬
gar grundad åtskilnad mellan olika klasser af folk.
Det är dessa principer, som legat till grund för mitt inom utskottet
framstälda yrkande att bibehålla revisionsskillingens belopp till 100
kronor. Hvad åter angår rätt för part att fullfölja talan hos Kongl.
Maj:t utan skyldighet att i sammanhang dermed fullgöra hofrättens
dom, så delar jag i denna de! fullkomligt herr justitieministerns upp¬
fattning och anser i likhet med honom, att en ändring i denna del
skulle kunna förderfva hela lagförslaget, något som jag skulle finna
högst beklagligt. Skall någon ändring i nu ifrågavarande afseende vid¬
tagas, bör densamma, enligt min mening, ske i utsökuingslagen, men
icke här.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i detta stycke.
Häruti instämde herrar Persson i Tällberg, Sandquist, Ericsson
i Afberga, Bromée i Billsta, Johansson i Öija, Hultkrantz och Nor¬
din i Hammerdal.
Herr John Olsson i Stockholm: Herr talman! På samma gång
jag ber att få till alla delar instämma i hvad den siste ärade talaren
yttrade i fråga om revisionsskillingens bibehållande vid dess nuvarande
Andra Kammarens Prat. 1901. N:o 26.
4
N:0 26. 50
Onsdagen den 24 April.
Lag om än¬
dring i vissa
delar af rätte¬
gångsbalken
m m.
(Forts.)
belopp, ber jag för att icke åstadkomma någon konfusion genom det
yrkande, som jag tillåtit mig framställa, att få hos herr talmannen
vördsamt anhålla, att proposition måtte framställas särskildt på hvart-
dera stycket i paragrafen. Stadgandet i den af mig berörda frågan
finnes för närvarande intaget i 30 kap. 5 § rättegångsbalken, och inne¬
hållet i denna paragraf skulle ju lämpligen kunna insättas i sista styc¬
ket af den nu föredragna paragrafen. Jag ber således att få instämma i
yrkandet om bifall till utskottets förslag beträffande första stycket af
paragrafen, men att deremot andra stycket måtte återremitteras till
utskottet i det af mig förut angifna syftet.
Jag vill gent emot den siste talarens yttrande, att bestämmelserna
om här ifrågavarande sak rätteligen borde intagas i utsökningslagen,
erinra, att intet förslag föreligger i fråga om ändring af utsöknings¬
lagen, och ingen vet, när vi kunna få någon sådan ändring. Genom
sitt resonnement erkände ju talaren, att det icke är rigtigt att, såsom
här föreslås, befria en person, som vill krångla, från att fullgöra en
dom, när han genom två instansers beslut blifvit ålagd att utgifva ett
belopp. Om vi således nu antaga utskottets förslag utan några be¬
stämmelser om skyldighet att fullgöra hofrätts dom, hafva vi faktiskt
befriat en del personer, som icke vilja göra annat än krångla, från en
af de hållhakar, som kunna afhålla dem från att draga sina mål till
Kongl. Maj:t. Jag tror derför, att det skulle vara synnerligen betänk¬
ligt, om man borttoge det nu ifrågavarande stadgandet utan att sam¬
tidigt göra någon ändring i utsökningslagen, och då ingen sådan än¬
dring nu föreslagits, kan jag icke finna, att man kan göra annat än
bibehålla det nu gällande stadgandet om skyldighet att fullgöra hof-
rättens dom såsom vilkor för rätt att fullfölja talan hos Kongl. Maj:t.
Det måste väl dock erkännas, att man icke bör lagstifta så, att den,
som har en skyldighet gent emot en annan, skall kunna finnna kryp¬
hål att komma ifrån denna skyldighet; utan om verkligen en person
är skyldig ett belopp — och det är ju all sannolikhet för att så är
förhållandet, då en person blifvit af två instanser dömd att utgifva
något — så bör han väl också fullgöra denna skyldighet, om han är
dertill mägtig. År han fattig, blir det ju en annan sak, men är han
i stånd dertill, måste det väl vara origtigt att genom att taga bort
ett stadgande, som visat sig synnerligen effektivt, ställa lagstiftningen
så, att han kan komma ifrån sin skyldighet.
Jag tror således, att det skulle vara önskligt, att lagutskottet
finge tillfälle att ytterligare bedöma denna fråga och om möjligt in¬
arbeta i sista stycket af denna paragraf de af mig önskade bestäm¬
melserna. Och då jag vet, att i Första Kammaren finnas sympatier
för ett sådant stadgande och att äfven der kommer att framställas
yrkande på återremiss, tillåter jag mig vördsamt hemställa, att kam¬
maren måtte till utskottet återremittera sista stycket af paragrafen.
Herr Staaff: Det är här fråga om två saker, dels om revisions-
51 N-.o 26.
Onsdagen den 24 April.
skillingens belopp och dels om skyldigheten att fullgöra hofrättens Lag om än-
dom såsom vilkor för att få fullfölja talan hos Kongl. Maj:t. Hvad drin9 i vissa
frågan om revisionsskillingen beträffar, så måste jag erkänna, att detdd^ a{rjj?te'
är ett bland de, om jag så må såga, allra gröfsta sätten att inskränka m.
de ändringssökandes antal att stadga en dylik för alla, utan afseende (Korts.)
på personen och målets beskaffenhet, lika afgift. Man skulle ju kunna
tänka sig, att denna afgift betraktades antingen såsom en beskattning
å den ändringssökande, men då borde den väl vara proportionel mot
den ändringssökandes förmögenhet eller inkomster, eller också skulle
man ju kunna tänka, att den betraktades såsom en beskattning lagd
på tvisteföremålet, men då borde den väl vara proportionel mot tviste-
foremålets storlek. I stället har man nu satt en för alla lika afgift,
och detta måste väl, såsom jag nyss yttrade, anses vara ett bland de
allra gröfsta sätten att inskränka målens antal i högsta domstolen.
För att vinna detta mål ser jag för min del ingen annan utväg, än
att man går till den princip, som gjort sig gällande i andra länder,
nemligen att från högsta domstolen afskilja alla bagatellmål. Jag ser
derför icke något ondt deri, att genom den nuvarande revisionsskil-
lingens bibehållande ett så stort antal mål hopas i högsta domstolen,
att statsmagterna måste söka tänka ut någon dylik anordning för att
göra det möjligt för högsta domstolen att fylla sin uppgift.
Hvad beträffar frågan om fullgörande af hofrättens dom, ber jag
att få uppläsa några rader ur den promemoria, som af några bland
mina yrkeskamrater uppsatts i frågan och der det heter: »Hädanefter
skulle sökande hos Kongl. Maj:t vara befriad från fullgörandet af hof¬
rättens dom. Med. vårt obestridligen ganska bristfälliga exekutions¬
väsende särskilt i större städer, anse vi denna befrielse komma att
verka högst skadligt. Rätten att vinna utmätning är ett dåligt surrogat,
då denna rätt genom exekutionsväsendets beskaffenhet ofta är rent
illusorisk. Mången kommer hädanefter att gå till Kongl. Maj:t af
samma anledning som många nu gå till hofrätt eller för att vinna
uppskof. Befrielsen från fullgörande af hofrättens dom räcker en
hjelpsam hand åt dem, som hafva för sed att trotsa rättsordningen
genom att begagna sig af rättsväsendets svagheter. Att dessa indivi¬
der med sådan framgång, som fallet är, kunna trotsa rättsordningen,
är ett beklagligt faktum, och lagstiftaren bör städse vara på sin vakt
mot. dem. Ur denna synpunkt måste vi på det bestämdaste afstyrka
befrielse från fullgörandet af hofrättens dom. Den nu föreskrifna eden
har verkligen sin stora betydelse».
I detta uttalande ber jag, på grund af min erfarenhet, till alla
delar få instämma. Och jag ber att få påpeka, att utan någon för-
häfvelse man torde kunna säga, att de, som afgifvit detta utlåtande,
äro på grund åt sitt yrke de mest sakkunnige uti att bedöma denna
fråga. De äro sakkunnigare än lagutskottet och till och med än sjelfva
högsta domstolen, och det på den enkla grund, att lagutskottet och
högsta domstolen icke hafva ett sådant yrke, att de kunna se och
N:o 26. 52 Onsdagen den 24 April.
Lag om än- erfara parternas bekymmer i dessa afseenden. Högsta domstolen sitter
äring i vissa och dömer. Men icke vet den något om den ytterliga svårigheten
delar af rätte-parterna att med användande af ett ganska bristfälligt exekutions-
9anm m väsende kunna få tillvarataga den rätt, som verkligen är utdömd.
(Forts.) Nu yttrade herr statsrådet och chefen för kongl. justitiedeparte¬
mentet, att Riksdagen eller Andra Kammaren åtminstone visat sig
ganska benägen för att borttaga ur rättegångsordningen eu del eder.
Men då vill jag säga: man får väl pröfva, om edgång är nödvändig
eller icke. Är det en onödig edgång, ja väl, då bör den borttagas.
Men intet rättegångsväsen lär kunna existera utan edgång; då far
man pröfva, i livilket fall den är nödvändig. För min del tror jag,
att om förslaget skulle antagas i denna punkt, skulle detta innehålla
en så väsentlig försämring af möjligheten att utfå den goda rätten,
att jag fruktar, att den skulle uppväga ganska mycket af den nytta,
förslaget i öfrigt kan komma att medföra. Det finnes faktiskt eu hel
del personer, som förstå att begagna sig af utsökningsväsendets svag¬
heter till det yttersta, som förstå att, under det att de fortfara att ut¬
öfva en borgerlig näring, göra sig fullständigt oåtkomliga för sina for-
dringsegares kraf. Det är sådana, som i hög grad komma att hjelpas
genom det stadgandet, att de icke heller behöfva frukta något annat
än exekutionsväsendet — mot hvilket de hafva utfunnit de mest effek¬
tiva medel för att slippa undan dess verkningar — då det gäller en
klagan hos högsta domstolen. Jag skall således för min del be att
få instämma i yrkandet på återremiss af det senare momentet.
Herr Jansson i Djursätra: Den föregående ärade talaren yttrade
bland annat, att de advokater, som aflemnat den i kammaren utdelade
promemorian, voro mera sakkunniga än både lagutskottet och högsta
domstolen och kanske andra vederbörande ock — jag kunde icke fullt
tydligt uppfatta talarens ord. Ja, det är ju möjligt, men då det gäller
en lagstiftning i detta ämne, fa vi väl komma i hag, att det är väl
icke fråga hufvudsakligast om Stockholm eller våra större städer och
sträfvandet att kunna få bugt med skälmarne der, utan lagstiftningen
gäller hela landet. Då är icke rimligt att göra det onödigt svårt för
det svenska folket i allmänhet, derför att det möjligen finnes skälmar
i de större städerna. För öfrigt ber jag att få påpeka, att, då fråga
är om att undandölja sin egendom och förskingra sina tillgångar,
kanske parterna äfven i den delen kunna fa hjelp af vissa kloka och
framstående personer. Men det är derför icke alls sagdt, att det för
den skull är skäl att ändra lagen. Jag vidhåller bestämdt min mening,
att om vi ändra paragrafen i denna delen, såsom herrar Staaff och
Olsson önska, detta kunde komma att förrycka och förderfva hela lag¬
förslaget. Jag ber derför att än en gång få yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr Hammarström instämde häruti.
Onsdagen den 24 April.
53 N:o 26.
Herr Staaff: Jag tror, att den siste ärade talaren kan vara öf- Lag om än-
vertygad om, att de, som afgifvit ifrågavarande utlåtande, icke hafva
sin erfarenhet inskränkt uteslutande till Stockholm; och det kan vara gångsbalken
möjligt, att det också finnes en och annan skälm på landet, för att m. m.
begagna samma uttryck som han. (Forts.)
•
Herr John Olsson i Stockholm: Jag ber om ursäkt, att jag ytter¬
ligare en gång begärt ordet; men jag har gjort det, derför att jag an¬
ser frågan vara af synnerligt stor vigt. Ty jag är öfvertygad —- och
denna min öfvertygelse grundar sig på flerårig erfarenhet — att, om
det nuvarande stadgandet borttages, man onödigtvis hjelper — för att
begagna samma ord som en föregående talare — en hel del skälmar,
men deremot beröfvar den person, som verkligen har en rätt, ett
ganska afsevärdt medel att verkligen kunna komma till sin rätt; och
jag vågar vördsamt hemställa till landsbygdens representanter, för
hvilka herr Jansson i Djursätra här förde ordet, att dock behjerta, att
vi här i Stockholm — ehuru han origtigt ansåg, att det nuvarande
stadgandet egentligen för oss här i Stockholm vore af betydelse — också
hafva rättsintressen att bevaka. Det är verkligen så — jag kunde
anföra flere exempel derpå — att det här finnes personer, hvilka det
är absolut omöjligt att genom utmätningsförfarande åtkomma. Det
är förmögna personer, som kanske ega tiotal hus; men de hafva dock
icke ett öre, då man vill utmäta hos dem. Dessa personer och de
som rent af hafva till yrke att processa — det finnes sådana, som
icke någonsin betala eu skuld utan att först hafva blifvit stämda och
i de flesta fall gå till kungs med dessa processer, om de än äro aldrig
så klara — kommer man att hjelpa genom att utesluta nuvarande
stadgande i lagen. Jag tycker ändå, att det vore häråt, om man af
hänsyn för dessa personer skulle vilja riskera, att sådana, som fått
rätt, icke skulle kunna få ut denna sin rätt. Jag ber, som sagdt, att
landsbygdens representanter icke genom att endast tänka på förhållan¬
dena hos sig må vara med om att taga bort detta rättsmedel, som i
alla fall på många ställen — icke blott i Stockholm, utan äfven i
andra större städer — är af mycket stor betydelse.
Herr Zetter strand: Jag vill till en början mycket lifligt erkänna,
att starka skäl tala för den mening herrar Staaff och Olsson framstält.
Men på samma gång anser jag min pligt vara att i detta speciella
fall varna kammaren för att gå den vägen. Ty jag är öfvertygad, att,
om man skulle åtterremittera frågan i det syfte, som af dem angifvits,
det skulle kunna hända, att derigenom hela förslaget trasades sönder.
Öfverläggningen var härmed afslutad. Herr talmannen fram-
stälde först propositioner å de i afseende å lydelsen af första stycket
af ifrågavarande paragraf gjorda yrkanden; och godkändes dervid ut¬
skottets härutinnan framstälda förslag.
N:o 26. 54
Onsdagen den 24 April.
Lag om än- Häruppå gaf herr talmannen propositioner å de beträffande andra
äring i vissa styggt af nämnda paragraf gjorda yrkanden, nemligen: l:o) på god-
gånglbalken kännande af utskottets förslag till lydelse af förevarande del af para-
m m. gråben; och 2:o) på återremiss åt samma del af paragrafen; och fann
(Forts.) herr talmannen förstnämnda yrkande vara med öfvervägande ja besva-
radt. Votering begärdes likväl, i anledning hvaraf nu uppsattes, ju¬
sterades och anslogs följande omröstningsproposition:
Den, som godkänner andra stycket i lagutskottets förevarande
förslag till lydelse af 16 § af 30 kap. rättegångsbalken, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren beslutit att till utskottet återremittera
nämnda del af paragrafen.
Voteringen, i vanlig ordning företagen, utföll med 133 ja mot
73 nej; och hade alltså kammaren fattat beslut i öfverensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.
Slutligen godkändes paragrafens tredje stycke.
30 kap. 17-32 §§.
Godkändes.
Rubriker och ingressen.
Godkändes jemväl.
De under punkterna 2:o)—5:o) upptagna lagförslag.
Godkändes.
Utskottets hemställan förklarades besvarad i enlighet med kam¬
marens här ofvan antecknade beslut.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.59 e. m. för att åter
sammankomma kl. 7 e. m., då detta sammanträde enligt utfärdadt an¬
slag skulle fortsättas.
In fidem
E. Nathorst Böös.
Onsdagen den 24 April, e. m.
55 N:o 26.
Onsdagen den 24 april.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet och ledde
dervid herr vice talmannen kammarens förhandlingar.
§ I-
Föredrogos hvart för sig och blefvo af kammaren godkända:
lagutskottets utlåtande n:o 41, i anledning af väckt motion angå¬
ende införande af vissa bestämmelser rörande sysslomans förvaltning
af konkursgäldenärs egendom; samt
statsutskottets memorial:
n:o 56, om anvisande af de i regeringsformens 63 § föreskrifna
kreditivsummor; och
n:o 57, med förslag till åtskilliga stadganden, hvilka böra införas
i det nya reglementet för riksgäldskontoret.
§ 2.
Härefter föredrogs statsutskottets utlåtande n:o 58, i anledning Angående
af Kongl. Maj:ts proposition angående fortsatta åtgärder till före- åtgärder till
kommande af skogshärjning af insekten nunnan. förelcomman-
° J ° de af skogs¬
bönder åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver härjning af
jordbruksärenden för den 8 mars 1901 hade Kongl. Maj:t i en samma nun~
dag aflåten proposition, n:o 65, föreslagit Riksdagen medgifva,
att för vidtagande, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med ett af
domänstyrelsen afgifvet förslag, af åtgärder till fortsatt bekämpande
af insekten nunnans härjningar finge af innevarande års skogsmedel
användas ett belopp af femton tusen kronor.
Utskottet hemstälde,
att hvad Kongl. Maj:t i förevarande hänseende föreslagit må af
Riksdagen bifallas.
Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Statsutskottet har
enhälligt tillstyrkt hvad Kongl. Maj:t här har begärt, nemligen 15,000
N:o 26. 56
Onsdagen den 24 April, e. m.
Angående
åtgärder till
förekomman¬
de af skogs¬
bär j ning af
insekten nun¬
nan.
(Forte.)
kronor. Denna fråga har varit ganska dyrbar för Riksdagen; år 1899
anslog nemligen Riksdagen för ifrågavarande ändamål icke mindre än
175,000 kronor och år 1900 tillsammans 53,000 kronor, och nu be-
gäres ytterligare 15,000 kronor, oaktadt det finnes en behållning från
■föregående år af omkring 31,000 kronor. Jag har för min del icke
kunnat tillstyrka bifall till dessa stora anslag, men de hafva i alla fall
blifvit beviljade. Derför kan jag icke heller förbigå detta utskotts¬
utlåtande med tystnad.
Om man läser den kongl. propositionen, skall man finna, att
hvarken vetenskapsmännen eller de praktiske männen äro öfvertygade
om rigtigheten af de dyrbara åtgärder, som vidtagits för denna skade¬
insekts bekämpande, och detta uttalas tydligare i denna proposition
än i den vid föregående riksdag i samma fråga afgifna propositionen.
De enskilde skogsegarne äro mycket intresserade af denna sak, men
jag tror icke, att de äro öfvertygade om, att de hittills vidtagna åt¬
gärderna för bekämpande af ifrågavarande insekt äro rigtiga, ty när
de enskilde skogegarne icke hafva tillåtit den af skogstjenstemännen
föreslagna gallringen, så ha vederbörande embetsverk och dess tjenste-
män, menat, att man skulle låta gallringen få mindre omfattning, det
skulle enligt deras åsigt hjelpa i alla fall. Detta tycker jag är ett
tydligt bevis för att man bör vai’a försigtig i fråga om detta unslag,
helst om så stor behållning finnes, att man under det löpande året
bör kunna reda sig med detsamma. Jag tror, att detta vore att
handla på det rätta sättet.
Här är vidare lemnadt en utredning öfver, huru dessa 15,000
kronor skola användas, nemligen till bestridande af administrations¬
kostnader 8,433 kronor och för oförutsedda utgifter 5,567 kronor.
Det område, som under nu ifrågavarande år skulle blifva föremål för
dessa arbeten, utgör 1,200 hektar, och för detta lilla område skulle
man behöfva icke mindre än två, säger två, extra jägmästare med en
lön af 3,300 åt den ene och 3,000 åt den andre, med en tjenstgörings-
tid af 11 månader. I den proposition, som framlades för 1899 års
Riksdag och i hvilken begärdes ett anslag för detta ändamål af 200,000
kronor, var det icke ifrågasatt några administrationskostnader för mer
än en biträdande jägmästare under 9 månader, och det gälde då lik¬
väl ett område af 4,000 hektar. När man sammanställer dessa för¬
hållanden, ett mindre område med två extra jägmästare under 11
månader, hvardera med två tjenstehästar, och det många gånger större
området med en jägmästare under 9 månader, är det klart, att man
icke kan blifva annat än betänksam i fråga om detta anslag.
Jag vet, att det icke har något att betyda, om jag yrkar afslag
å dessa begärda 15,000 kronor, men då jag yttrat mig i den riktning,
som jag nu har gjort, så ber jag, herr talman, att få yrka afslag å
den föredragna punkten.
Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Odelberg:
Onsdagen den 24 April, e. m.
57 N:o 26.
Jag har mig väl bekant, att det finnes åtskilliga personer, hvilka i Angående
likhet med den föregående ärade talaren draga i tvifvelsmål, huruvida åtgärder till
de åtgärder, som blifvit vidtagna emot skadeinsekten nunnan, varit g(, aj-
de lämpligaste och huruvida icke mera penningar blifvit härpå offrade, härjning af
än som varit nödvändigt. Innan jag derför tillstyrkte Kong!. Maj:t att insekten nun-
framlägga proposition för innevarande års Riksdag med begäran om •
ytterligare medel för ändamålet — det begäres dock icke nu mer än '
15,000 kronor — har jag sökt bilda mig ett omdöme om ändamåls¬
enligheten af de för skadeinsektens utrotande vidtagna åtgärder. Jag
har noggrant gått igenom de berättelser, som blifvit inlemnade till
domänstyrelsen och har deraf funnit, att meningsskiljaktighet varit
rådande mellan de personer, åt hvilka dom än styrelsen anförtrott led¬
ningen af dessa arbeten, i det att en af dessa, nemligen lektor Nilsson
vid skogsinstitutet, ansett, att dessa åtgärder, framför allt limningen af
träden icke haft den med dem åsyftade verkan, under det att deremot
andra, deribland docenten Bengtsson från Lund, klart och tydligt på¬
visat, att ett motsatt förhållande egt rum. Jag skall be att fä läsa
upp ett par meningar ur den berättelse, som docenten Bengtsson i år
lemnat till domänstyrelsen. »I fråga om de praktiska åtgärder, som
under året vidtagits för härjningens bekämpande, synes mig limning
af träden, näst utverkning af starkt infekterad skog, vara det verk¬
sammaste medlet. Med densamma afses ju att dels skydda sjelfva
träden, så att larverna, sedan de en gång nedkommit på marken, ej
åter kunna komma upp i kronorna, dels att genom utsvältning för¬
minska antalet äggläggande fjärilar samt sålunda minska den blifvande
svärmningsintensiteten. Åtgärden hvilar ock, såsom jag i det föregå¬
ende sökt visa, på en rigtig teoretisk förutsättning, och jag kunde vid
mänga tillfällen ej annat än kraftigt Öfvertygas om, att den ledt till
godt resultat».
Vidare säger han på ett annat ställe: »Limningens stora och
kanske största nytta vill jag ännu se deri, att under limringarue mas¬
sor af larver på grund af trängseln och brist på föda försättas i sjuk¬
ligt tillstånd med åtföljande af disposition för infektionssjukdomar och
på detta sätt verkliga pesthärdar frambringas.»
Då en vetenskapsman uttalar sig på ett sådant sätt, och de prak¬
tiske män, som haft ledningen af dessa arbeten om hand, också in¬
tyga, att arbetet medfört önskadt resultat, och då man vet hvilken
stor fara hotar våra skogar, i fall skadeinsekten lemnas i fred och ostörd
får föröka sig på de 10,000 tunland, på hvilka den nu uppträder,
så har åtminstone jag för min del icke vågat underlåta att föreslå
Kong! Maj:t att äska medel till utrotningsarbetets fortsättande. Den
bästa bundsförvant i utrotningsarbetet ega vi i larvpesten, hvarför
ock vårt arbete bör derpå gå ut att framkalla och sprida denna sjuk¬
dom och härvid har just limningen af träden visat sig verksam.
Jag för min del har, som sagdt, icke vågat underlåta att hos
Kongl. Maj:t hemställa om äskande af anslag för ifrågavarande ända-
N:o 26. 58
Angående,
åtgärder till
förekomman¬
de af skogs-
härjning af
insekten nun¬
nan.
(Forts.)
Onsdagen den 24 April, e. m.
mål, och jag tror icke heller, att det vore klokt åt Riksdagen att vägra
beviljandet af det jemförelsevis obetydliga beloppet.
Herr Larsson i Mörtlösa: I likhet med den förste talaren
tror icke heller jag, att detta, här föreslagna, sätt för insekten nunnans
utrotande är det rättaste. Jag tror snarare, att det sätt, som jägmä¬
staren Bremberg i sin motion föreslagit, medelst afverkning och sved¬
jande, säkrare leder till målet. Emellertid har Riksdagen förut anvisat
mellan 3 och 4 hundra tusen kronor för detta ändamål, hvaraf ännu
i oanvända medel återstå 31,000 kr., och här är nu endast fråga om att
bevilja 15,000 kr. Vid sådant förhållande tror jag det vara skäl att
bevilja det äskade beloppet. Om man sedermera kommer till eu an¬
nan uppfattning i fråga om bekämpandet af denna insekt, än man hit¬
tills haft, kan man ju försöka på något annat sätt för dess bekäm¬
pande.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Erickson i Bjershy instämde häruti.
Vidare till anteckning förekom icke. Efter af herr vice talmannen
framstälda propositioner blef utskottets hemställan bifallen.
§ 3.
Statsutskottets härefter föredragna utlåtande n:o 59, med anled¬
ning af Kongl. Maj:ts proposition angående beredande af ålderdoms-
understöd åt barnmorskor, blef af kammaren godkändt.
§ 4.
Till afgörande förelåg vidare särskilda utskottets n:o 3 memorial,
n:o 7, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut vid behandlingen
af de i utskottets utlåtande n:o 1 intagna förslag till lag angående er¬
sättning för skada till följd af olycksfall i arbete och till lag om ändrad
lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken.
Moment A.
Punkten 1.
Lades till handlingarna.
Punkterna 2—5.
Hvad utskottet hemstält bifölls; och
Onsdagen den 24 April, e. m.
59 N:0 26.
Moment B.
Lades till handlingarna.
■§ 5.
Härefter föredrogos hvart för sig och blefvo af kammaren god¬
kända Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden:
n:o 18, med anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med anhållan, att alla bestämmelser om rang, utom för hofvet,
måtte upphäfvas m. m.; och
n:o 19, med anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående lagstadgade anordningar vid transport af timmer sjö¬
ledes m. m.
Och skulle kammarens härutinnan fattade beslut, jemlikt 63 § 3
mom. riksdagsordningen, delgifvas Första Kammaren.
§ 6.
Slutligen fans å föredragningslistan upptaget Andra Kammarens
fjerde tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 20, i anledning af väckt mo¬
tion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående utredning, huruvida båts¬
mans- och soldattorpen ursprungligen varit förlagda å kronoallmän¬
ning m. m.
I berörda inom denna kammare afgifna motion, n:o 71, hade
herr E. Nilsson i Kattleberg hemstält, att Riksdagen måtte i skrif¬
velse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utreda,
huruvida båtsmans- och soldattorpen ursprungligen varit förlagda å
kronoallmänning och om intressenterna i båtsmans- och soldatrote ge¬
mensamt ega det till sådan rote hörande torpet eller icke.
Utskottet hemstälde emellertid,
att herr Nilssons ifrågavarande motion icke må till någon kam¬
marens åtgärd föranleda.
Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde
Herr Nilsson i Kattleberg: Herr grefve och talman, mina herrar!
Med anledning af förevarande betänkande ber jag att till en början fa,
taga fasta på det välvilliga erkännande utskottet der gjort beträffande
befogenheten af den i min motion ifrågasatta utredning.
Ty utskottet säger här, att på grund af osäkerheten rörande
N:o 26. 60
Onsdagen den 24 April, e. m.
eganderätten till båtsmans- och soldattorpen tvistigheter af den art,
som i motionen omnämnas, förekomma, och att det gifvetvis vore
önskligt, att dylika tvister kunde förebyggas.
Det oaktadt har utskottet icke ansett sig kunna förorda min i
motionen gjorda anhållan, och såsom stöd härför har utskottet efter en
slags historik öfver det sätt, hvarpå dessa båtsmans- och soldattorp
förmenats hafva tillkommit, hufvudsakligen anfört, dels att gagnet af
den ifrågasatta utredningen icke skulle svara emot de uppoffringar af
tid, arbete och penningar, som härför kunde kräfvas, dels ock att, om
en sådan utredning blefve genomförd, detta icke skulle förebygga rätte¬
gångar, enär, säger utskottet, »en roteintressent, som icke vill god¬
känna det resultat utredningen gifvit vid handen, icke kan förmenas
att få frågan om eganderätten till torpet underkastad domstols pröf¬
ning». Gent emot detta vill jag anmärka, att om en utredning, så¬
dan jag begärt, är önskvärd, hvilket utskottet synes medgifva, den¬
sammas genomförande synes mig blifva billigare, om den genom sta¬
tens försorg verkställes, än om den skulle åstadkommas genom åtgärder
af intressenter i hvarje särskild rote, hvilka åtgärder helt visst komma
att bestå i dyra och tidsödande processer, och gifvet torde vara, att
om en sådan utredning öfverhufvudtaget är möjlig, staten bättre än
någon enskild skall kunna genomföra en sådan, och detta af skål, som
icke närmare torde behöfva angifvas.
Derjemte djerfves jag gent emot utskottets förmenande påstå, att
om en sådan utredning komme till stånd, många, för att icke säga de
allra flesta, rättegångar dermed skulle förebyggas.
Då jag sålunda icke kan finna, att utskottet grundat sin afstyr¬
kande hemställan på annat än förmodanden och således inga verkliga
skäl förebragts derför, anhåller jag, herr talman, att fa yrka utslag å
utskottets betänkande och bifall till min motion.
Herr Eriksson i Bäck: Då nu motionären mot förmodan yr¬
kat bifall till sin motion, så vill jag påvisa för honom, att han sjelf
i motionen förebragt en utredning om dessa torp, som helt och hållet
visar öfverflödigheten af att Kongl. Maj:t skulle företaga någon ut¬
redning.
Motionären säger i motionen, att i ett särskildt fall ett större
skifteslag om 23 mantal hade flere båtsmansrotar förlagda på sitt om¬
råde. Då detta område sedan skiftades, uppgjordes skiftet så, att
de hemmansdelar, på hvilka båtsmanstorpen lågo, fingo full ersättning
för den jord de tillsläppt till dessa torp, och således blefvo alla rotein-
tressenterna delegare i torpen. Motionären säger vidare i sin motion,
att beträffande denna sak finnas anteckningar i de handlingar, som
höra till kartan, och således är det ju klara papper på, att denna sak
redan förut är utredd på det enda möjliga sätt, hvarpå den kan ut¬
redas, ja, den är så tydligt utredd, att Kongl. Maj:t dervidlag icke
kan åstadkomma någon vidare utredning.
61 N:0 26.
Onsdagen den 24 April, e. m.
Då motionären i motionen framhåller, att förhållandena vore lik¬
nande på en del andra orter, så synes det mig, som om utredning
angående dessa påstådda fall också vore behöflig, då äfven för dem
skulle finnas anteckningar i skifteshandlingarne, att roteintressenterna
lemnat ersättning för jord till soldattorpen.
Vidare finnes det i knektekontrakt^! och förordningarne om sol¬
dattorpen tydliga bestämmelser om, att så kallade hjelp- och strörotar
skola lemna ersättning till stamroten för den jord, som stamroten lem¬
nat till torpet. Denna ersättning har namn af planpenning, och den
har under tidernas lopp förändrats i öfverensstämmelse med tidens
kraf. Då motionären förmenar, att äfven efter de skiften, som för¬
siggått, det ändock vore oklart, hvem som vore egare till torpen,. så
vilf jag påpeka, att det i kongl. brefvet af den 28 oktober 1817 till krigs-
och kammarkollegierna finnes bestämdt uttaladt, »att de rotar, hvilkas
torp vid faststälde stor- eller enskiften blifvit utbrutne och planlagde
på sådan gemensam mark, hvilken förut tillhört både stam- och hjelp-
rotarne samt i allmänhet de stamrotar, hvilka något ständigt vederlag
erhållit, vore till all ersättnings åtnjutande oberättigade». Dermed är
den saken således klar. Motionären påstår vidare, att der ifrågava¬
rande torp blifvit anlagda på kronojord, vore det icke .utredt, hvem
som vore egare till dem. Men i sådana fall, der jorden blifvit laga skiftad
är det redan utredt. Dessutom kan man med fullt fog påstå, att en¬
dast ett fåtal fall finnes, der det ännu vore tvifvelaktigt, huruvida tor¬
pen läge på kronojord eller på enskild mark. I ett kongl. bref af
den 5 juli 1737 till krigskollegium angående ryttaretorp vid Vestgöta
kavalleriregemente heter det i anledning af ett af landshöfding Falken¬
berg afgifvet förslag, att båtsmanstorpen skulle fa förläggas på krono¬
allmänning. — »Men hvad landshöfdingens förslag angår, att ryttare¬
torp måge få anläggas på sådane kronoallmänningar och parker, hvar¬
est sådant utan skada låter sig göra, så understån I eder intet emot
1734 års skogsordnings 3 § och samma års resolutions på krigsbe¬
fälets besvär 30 § dertill att styrka». — Det finnes sålunda, ett be-
bestämdt förbud mot att anlägga sådana torp på .kronoallmänning, och
de torp, som der förut blifvit anlagda, skulle rifvas. Om nu möjli¬
gen ett eller annat sådant torp fortfarande skulle finnas på kronoall¬
männing, torde det dock vara ett sådant fåtal, att det kunde på fram¬
ställning af roteintressenterna på rättslig väg särskildt utredas.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Nyländer: Ehuru jag väl kan förstå, att det icke tjenar
mycket till att yttra något i denna fråga, kan jag dock icke underlåta
nämna, att jag för min del finner motionärens framställning vara väl¬
grundad och befogad samt värd att närmare beaktas.
Då Riksdagen förut medgifvit, att de till rust- och rotchållet
hörande torpen må få afyttras och att de kunna till enskilda med
eganderätt återgå, och då Riksdagen tillika kanske snart kommer att
N:0 26. 62
Onsdagen den 24 April, e. m.
fatta beslut derom, att hela indelningsverket skall helt och hållet för¬
svinna, så synes det mig äfven vara statsmagternas sak att närmare
ordna de härmed sammanhängande eganderättsförhållandena, så att
icke enskilda medborgare, utan eget förvållande, tvingas att underkasta
sig processer och dermed förenade dryga kostnader.
Att tvistighet^’ komma att uppstå i ganska stor omfattning, bar
ej heller utskottet velat förneka; och utskottet säger, att det härvid
för den enskilde skulle vara ganska lätt att åstadkomma erforderlig
utredning, på samma gång som utskottet tillika påstår, att det vore
osäkert, om Kongl. Maj:t skulle kunna verkställa en fullständig och
tillförlitlig undersökning af hithörande ärenden. Men möter det svå¬
righeter för Kongl. Maj:t att åstadkomma en fullständig utredning i
detta fall, så måtte väl å andra sidan ännu större svårigheter möta
den i lagparagrafernas och urkundernas labyrinter obevandrade rote-
hållaren att få någon reda i denna sak. Utskottet säger mycket rig-
tigt, att det är klart, att »en sådan utredning, som den i förevarande
motion föreslagna, icke kan verkställas annat än förmedelst synnerligen
omfattande och specialiserade undersökningar rörande hvarje särskilt
torp». Huru skall det vara möjligt för en rotehållare att åstadkomma
en sådan specialicerad undersökning, då han ju icke kan ega tillgång
till alla de handlingar, som härför äro nödiga?
För min del tror jag, att det endast för Kongl. Maj:t är möjligt
att åstadkomma en nöjaktig utredning; och min tro är, att det skulle
väcka tillfredsställelse hos många, om en sådan noggrann undersök¬
ning genom vederbörande myndigheter komme till stånd.
I frågans nuvarande läge skall jag emellertid, herr talman, icke
göra något yrkande.
Härmed var öfverläggningen i detta ämne afslutad. Herr vice
talmannen gaf propositioner å de derunder framstälda yrkandena; och
biföll dervid kammaren utskottets hemställan.
§ 7.
Justerades protokollsutdrag.
§ 8.
Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
statsutskottets utlåtanden:
n:o 11a, med anledning af Kongl. Maj:ts framställningar i vissa
frågor, som beröra regleringen af utgifterna under riksstatens tionde
hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions-föch indragningsstaterna;
n:o oO, i anledning af väckt motion om skrifvelse Hi 11 Kongl.
63 N:o 26.
Onsdagen den 24 April, e. m.
Maj:t med anhållan om åtgärders vidtagande till befrämjande af öfre
Norrlands kolonisation;
n:o 61, i anledning af väckt motion angående ersättning i vissa
fall för byggnader, som uppförts å af kronan disponerad mark vid
Malmberget;
n:o 62, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående vissa
utdikningar af myrmarker inom Tärna kapellförsamling af Vester-
bottens län samt två inom Riksdagen väckta motioner i ämnet;
n:r 63, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtande till landtförsvaret af mark, tillhörande dels indragna militie-
bostället n:is 17 och 22 Rinkaby i Kristianstads län, dels ock den
från förra militiebostället n:o 1 Åhus i samma län afsätta kronopark;
n:o 64, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning till Karlshamns stad af öarna Frejsholmen och Boön med
tillhörande skär och vattenrätt;
n:o 65, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtelse af tomtplatser å kronoparken Bjurfors i Kopparbergs län;
n:o 66, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anslag
till förhöjda understöd åt landtbruksskolorna i Yesternorrlands, Ve-
sterbottens och Norrbottens län;
n:o 67, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anslag
till ersättande af kostnaden för inköp af viss del af hemmanet 7-t
mantal Hanö n:o 1 i Blekinge läs m. m.; och
n:o 68, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående efter¬
skänkande af kronans rätt till danaarf efter stationskarlen Karl Alfred
Larsson; samt
bevillningsutskottets memorial och betänkande:
n:o 29, i anledning af kamrarnc-s skiljaktiga beslut rörande be¬
villningsutskottets betänkande n:o 23 i anledning af väckt motion om
ändring af tulltaxans bestämmelser rörande arbetad kautschuk eller
gummi elasticum och gutta percha;
n:o 30, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande be¬
villningsutskottets betänkande n:o 24 i anledning af väckt motion
angående stadganden om att bolag, som eger jordbruksfastighet, skall,
förutom vanlig bevillning, för denna rättighet årligen erlägga särskild
bevillningsafgift;
n:o 31, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande be¬
villningsutskottets betänkande n:o 25 angående tillägg till 17 § i
bevillniugsförordningen; och
n:o 32, i anledning af väckt motion om ändring i postbefordrings-
afgiften för inrikes bref.
N:o 26. 64
Onsdagen den 24 April, e. m.
§ 9.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr A. G. Andersson i Himmelsk^ under 2 dagar fr. o. m. den
27 dennes;
friherre F. C. K. Barnekoiv under 3 dagar fr. o. m. den 25
dennes;
och herr J. Byström under 2 dagar fr. o. m. den 26 dennes.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 7,4 5 e. m.
In fidem
E. Nathorst Böös.
Stockholm 1901. Iduns Kungl. Hofboktryckeri.