RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1901. Andra Kammaren. N:o 21.
Lördagen den 13 april.
Kl. 11 f. m.
§ I-
Justerades protokollet för den 6 innevarande månad.
§ 2.
Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:
Att häradshöfding G. Kronlund till följd af sjukdom (influensa)
är förhindrad att under de närmaste dagarna deltaga i riksdagsarbetet,
intygas härmed på begäran.
Stockholm den 12 april 1901.
Erik Tengstrand.
Legitimerad läkare.
På grund af influensa och bröstkatarr är riksdagsmannen Hans
Holmlin för närvarande ^ förhindrad att bevista Riksdagens förhand¬
lingar, hvilket härmed på begäran intygas.
Tanum den 7 april 1901.
H. A. Willén.
Provinsialläkare.
§ 3.
Herr talmannen yttrade: Återigen har döden skördat en fram¬
stående, förutvarande ledamot af denna kammare, då herr Gunnar
Eriksson i Jemtland aflidit. Under 18 år tillhörde han denna kam¬
mare och.. användes derunder i nästan alla Riksdagens förnämligaste
utskott. Äfven sedan han afgått från kammaren, har han haft åt¬
skilliga allmänna värf i uppdrag från Riksdagen. Jag är öfvertygad
Andra Kammarens Prat. 1901. N:o 21. i
N.o 21.
2
Angående
förtlag till
lag angående
ersättning
för skada till
följd af
olycksfall i
arbete m. in.
Lördagen den 13 April.
om, att kammaren gerna ser ett litet ord af hågkomst och erkännande
intaget i dagens protokoll.
§ 4.
Statsrådet m. m. herr J. E. von Krusenstjerna aflemnade Kongl.
Maj:t8 proposition till Riksdagen med förslag till lag angående ändrad
lydelse af §§ 7 och 35 i förordningen om kyrkostämma samt kyrko¬
råd och skolråd den 21 mars 1862.
Den kongl. propositionen bordlädes.
§ 5.
Föredrogos, men blefvo åter bordlagda bevillningsutskottets memo¬
rial och betänkanden n:is 22, 23, 24 och 25.
§ 6.
Till afgörande förelåg till en början särskilda utskottets n:o 3
utlåtande n:o 5, i anledning af dels Kongl. Maj:t nådiga proposition
till Riksdagen med förslag till lag angående ersättning för skada till
följd af olycksfall i arbete och till lag om ändrad lydelse af 17 kap.
4 och 11 §§ handelsbalken, dels ock vissa inom Riksdagen väckta
motioner.
Till förberedande behandling hade utskottet fått emottaga:
dels Kongl. Maj:ts proposition n:o 39, hvari Kongl. Maj:t, under
åberopande af de vid propositionen fogade, i statsrådet och högsta
domstolen förda protokoll, jemlikt § 87 regeringsformen föreslagit
Riksdagen att antaga här nedan intagna förslag till:
l:o) lag angående ersättning för skada till följd af olycksfall i
arbete; och
2:o) lag om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§ handels¬
balken ;
dels ock fem särskilda inom Riksdagen väckta motioner, nem¬
ligen :
motionerna n:is 33 och 34, afgifna inom Första Kammaren, den
förra af friherre G. O. R. Lagevbring och den senare af herr O. V.
Lundberg; samt
följande inom Andra Kammaren väckta motioner:
n:o 163, af herrar S. II. Kvarnselius och L. G. Broomé i
Bårslöf;
n:o 169, af herr P. Jönsson i Färeköp; och
n:o 176, af herr Hj. Branting.
o
N:o 21.
Lördagen den 13 April.
Utskottet kemstälde:
1:°) Riksdagen, med förklarande, att Kongl. Maj:ts förslag
till lag angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete
icke kunnat oförändradt antagas, ville i anledning af såväl Kongl.
Maj.ts berörda proposition som den af friherre Lagerbring i ämnet
väckta motion, n:o 33, — med afslag å berr Lundbergs motion,
n.o 34, herr P. Jönssons motion, n:o 169, herrar Kvarnzelius’ och
Broomés motion, n:o 163, samt herr Brantings motion, n:o 176, —
för sin del antaga ett af utskottet delvis omarbetadt förslag till’ la»
angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete;
2:o) under förutsättning, att hvad utskottet ofvan under 1 :’o) hem¬
stält vinner Riksdagens bifall, att Riksdagen måtte antaga af Kongl.
Maj:t föreslagna lag om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och 11 §8
handelsbalken.
Vid utlåtandet voro fogade reservationer af, bland andra,
berr Lundberg, som bemstält om bifall till den af honom väckta
motion;
berr Tienedicks, att Riksdagen, med afslag å Kongl. JVlaj:ts före¬
varande proposition, utskottets i ämnet afgifna förslag och samtliga
motioner i ämnet, måtte uttala sin anslutning till principen om en
riksförsäkringsanstalt för frivillig försäkring;
samt herrar Lundström och Stephens, som hafva instämt i berr
Benedicks’ reservation.
Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, lemnades
på begäran ordet till
Grefve Hamilton, som anförde: Herr talman, mina herrar! I
afseende å föredragningssättet tillåter jag mig föreslå, att ifrågavarande
betänkande måtte sålunda företagas till afgörande,
att det måtte punktvis föredragas;
att det under l:o) upptagna lagförslag föredrages paragrafvis och
1 § styckevis samt derefter stadgandet angående lagens trädande i
kraft, ingressen och rubriken och slutligen utskottets hemställan;
att lagtexten till 1 § i det under l:o) upptagna lagförslag måtte
uppläsas, men för de öfriga paragraferna endast, derest yrkande derom
göres; samt
att vid föredragning af nyssnämnda 1 § diskussionen må röra
sig om den kongl. propositionen, hithörande motioner och utskottets
hemställan i dess helhet, hvarjemte jag hemställer ej mindre,
att, för den händelse lagförslagen eller något af dem i vissa
delar skulle komma att af den ena eller andra kammaren återförvisas,
utskottet lemnas öppen rätt att vid ärendets förnyade behandling i
afseende å de bestämmelser, hvilka blifvit med eller utan ändrfng
godkända, föreslå sådana jemkningar, som af ifrågasatta förändringar
i återförvisade delar kunna föranledas, än äfven
Angående
förslag till
lag angående
ersättning
för skada till
följd af
olycksfall i
arbete m. m.
(Forts.)
N:0 21. 4
Angående
förslag till
lag angående
ersättning
för skada till
följd af
olycksfall i
arbete m. m.
(Forts.)
Lördagen den 13 April.
att i afseende å paragrafernas nummerbeteckning utskottet må
vidtaga sådana ändringar, hvartill kamrarnes beslut må gifva an¬
ledning.
Hvad grefve Hamilton sålunda bemstält blef af kammaren bi¬
fallet.
Sedan utskottets under punkten 1 gjorda hemställan blifvit upp¬
läst, föredrogs
§ 1-
Enligt utskottets förslag skulle denna paragraf erhålla följande
lydelse: . , ,
Varder arbetare skadad till följd af olycksfall i arbetet, vare i
de fall, som i 2 och 3 §§ afses, arbetsgifvaren pligtig att utgifva
ersättning enligt de i denna lag stadgade grunder.
Sådan ersättning utgår dock ej i något fall för skada, som den
skadade uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet sjelf ådragit sig,
eller som uppsåtligen förorsakats af tredje man, der denne icke hatt
ledning af eller uppsigt öfver arbetet.
Ersättningsskyldighet enligt denna lag åhgge icke arbetsgifvaren,
der ej den skadade under minst åtta dagar före olycksfallet vant
hos honom anstäld.
Med arbetare förstås i denna lag jemväl arbetslörman.
Kongl. Maj:t hade deremot för paragrafen föreslagit denna ly-
delse i
Varder arbetare skadad till följd af olycksfall i arbetet, vare i
de fall, som i 2 och 3 §§ afses, arbetsgifvaren pligtig att utgifva
ersättning enligt de i denna lag stadgade grunder.
Sådan ersättning utgår dock ej i något fall för skada, som den
skadade uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet sjelf adragit sig,
eller som uppsåtligen förorsakats af tredje man, der denne icke hatt
ledning af eller uppsigt öfver arbetet.
Med arbetare förstås i denna lag jemväl arbetsförman.
Vid paragrafen fans fogad reservation af herrar friherre Lager-
hvina grefve Hamilton, Björklund, Asker, Göthberg och Trolle, hvilka
ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag i
1 § oförändradt.
Efter det första stycket af ifrågavarande paragraf blifvit uppläst,
anförde:
Herr Bran ting: Herr talman, mina herrar! Ehuru något för¬
svar för utskottets principiella ståndpunkt här icke aktats nödigt, kan
Lördagen den 13 April.
5 N:o 21.
jag för min del i alla fall icke uraktlåta att vid afgörandet af sjelfva
principfrågan göra en del erinringar.
Jag tillät mig, när frågan förra gången var före i denna kam¬
mare, framhålla, att Andra Kammaren genom ett bifall till den då
föreslagna, af utskottet förordade lagen skulle utan gagn för saken
binda sig sjelf vid ett minimum, som den egentligen icke önskade,
vid en principielt origtig utgångspunkt och vid ett lägre belopp för
arbetarne, än hvad den skulle vilja gifva dem. I öfverensstämmelse
med denna åskådning yrkade jag och många med mig då, sedan frå¬
gan fallit i Första Kammaren, att Andra Kammaren måtte ansluta
sig till ett yrkande, framlagdt reservationsvis af herr Staaff, och som
gick ut derpå, att man skulle skrifva till regeringen med begäran
om ett nytt förslag, bygdt icke på ansvarspligtens, utan på försäk¬
ringens grund och äfven med större hänsyn tagen dertill, att det
skulle kunna bli belopp, som något svarade mot hvad som kunde
vara skäligt och billigt. Mot detta förslag kastade sig då med myc¬
ken ifver såväl utskottets vice ordförande — numera statsministern
— som grefve Hamilton och andra utskottets talemän. Och resul¬
tatet blef också, att Andra Kammaren med 133 röster mot 83 beslöt
sig för att vidhålla den då framlagda lagprincipen.
Man både likväl kunnat hoppas, att regeringen, då frågan måste
företagas till ny pröfning, skulle taga så mycken hänsyn till denna
minoritet på 83 man, inom hvilken det dock helt visst fans en myc¬
ket betydande del af verkligt intresse för denna frågas lösning, så
mycken hänsyn — säger jag — både man kunnat vänta, att rege¬
ringen möjligen framlagt alternativa förslag, grundade dels på ansvars-
pligt, dels på försäkring. Äfven i Första Kammaren skulle man ju
kunnat fullkomligt lika väl komma fram till ett antagligt resultat
på den försäkringspligtens väg, som egentligen alla vilja ha, som på
denna krokväg via ersättuingspligt. Men det kom icke derhän, utan
vi stå nu åter på grund af s. k. praktiska skäl, för att regeringen
skulle få hvad som kallades en »fast grund» att stå på, inför samma
resultat som förut.
Men inga majoritetsbeslut kunna emellertid göra svart till bvitt,
och ingenting kan ändra den sanningen, att en origtig princip, som
man kommit in på, måste föra sina konseqvenser med sig och förr
eller senare bringa fram missförhållanden, hvarigenom hela lagstift¬
ningens bestånd och gagn alldeles sättas på spel.
Trots allt hvad majoriteten i denna kammare kan komma att
besluta, står det lika fullt fast, att ausvarspligten måste vid tillämp¬
ningen medföra tvister mellan arbetsgifvare och arbetare, der försäk¬
ringssystemet i stället skulle åstadkomma utjemning och mera för¬
sonlighet. Det står också last, att ausvarspligtssystemet icke är be¬
tryggande, utan att enligt det förslag, som bär föreligger, det mycket
val kan hända, att den ena efter den andra utaf de arbetare, hvilka
skulle vara tryggade i sin rätt till ersättning vid olycksfall, dock
befinnas i verkligheten icke få någon sådan ersättning, derför att
Angående
förslag till
lag angående
ersättning
för skada till
följd af
olycksfall i
arbete m. m.
(Forts.)
N:0 21. 6
Angående
förslag till
lag angående
ersättning
för skada till
följd af
olycksfall i
arbete in. in.
(Forts.)
Lördagen den 13 April.
arbetsgivare!! är insolvent, när det gäller att betala ut hvad han
skulle betala. Det är endast i den mån, som man med ansvarspligts-
systemet mera eller mindre skyggt och på omvägar närmar sig för¬
säkringssystemet, som det är tänkbart, att man — låt vara provisoriskt
— skulle kunna taga denna väg. Och jag skall i detta fall icke
neka till att, när Riksdagens Andra Kammare i fjor gaf en majoritet
för att man skulle försöka med samma system, regeringen kunde
tänka sig, att det funnes praktiska skäl att så göra. Det var också
i den votering, hvarom jag nyss nämnde, som det egentliga synda¬
fallet begicks. Det var då Andra Kammaren svek försäkringstanken
och gaf sig in på ett system, som i sjelfva verket ingen talare på
fullaste allvar förordat.
Således, när man nu står inför uppgiften att förbättra denna
ansvarspligtens väg så pass, att den blir åtminstone tillnärmelsevis
och för en tid framkomlig, då kan och bör detta ske i första rummet
genom att inrätta en riksförsäkringsanstalt, som verkligen kan upp¬
taga så mycket som möjligt af den ansvarspligt, som eljest skulle
åligga de särskilda arbetsgifvarne.
• Det har ju också skett i detta förslag, så till vida att vi fått
en riksförsäkringsanstalt till namnet. Vi ha fått en institution på
statens bekostnad, som skall kunna upptaga precis hvad som lagen
ålägger arbetsgifvaren att svara för, men hvad derutöfver är, det är
efter utskottets och Kongl. Maj:ts mening utaf ondo. För denna riks¬
försäkringsanstalt har man afskurit möjligheten att i form af försäk¬
ring bereda arbetarne några högre belopp i ersättning än de fattighus¬
belopp, vid hvilka Kongl. Maj:t fortfarande velat binda Riksdagen i
detta förslag; och man har gjort detta endast på den grund, att det
i annat fall skulle kunna bli en osäkerhet i afseende å premierna,
som kunde komma att inverka störande på ekonomien — liksom om
det vore någonting så synnerligen sannolikt, att arbetsgifvarne under
första tiden skulle i stor massa rusa till och taga försäkringar till
större belopp än dem, lagen ålägger dessa att utgifva i ersättning.
Denna invändning är uttryck för ett öfvermått af försigtighet, hvilken
icke bort af utskottet beaktas, och den innebär till på köpet ett steg
i orätt rigtning, betydligt längre, än det Andra Kammaren sjelf ville
vara med om i fjor, ty då ville man åtminstone gå in på att det var
nog med att stanna vid att riksförsäkringsanstalten icke upptog för¬
säkringar till högre belopp än tre gånger den summa, som i lagen
var föreskrifven.
Man har vidare skurit bort möjligheten för riksförsäkringsanstal¬
ten att åtaga sig försäkringar under karenstiden.
Det ser ut, som om man härvidlag velat lemna åt de enskilda
försäkringsaustalterna en stor latitud att röra sig på, och som om
meningen vore att klafbinda riksförsäkringsanstalten, så att dess kon¬
kurrens, hvilken eljest enligt sakens natur bort bli ganska allvarlig,
för de enskilda anstalterna icke måtte bli så synnerligen farlig.
Riksförsäkringsanstalten finnes således der, dess administration
7 N:0 21.
Lördagen den 13 April.
skall betalas med statsmedel, men den blir så bunden i hela sin
verksamhet, att man icke al densamma kan vänta synnerligen stora
fördelar för arbetsklassen, och man kan icke heller vänta, att de
arbetsgivare, som önska på olika sätt komplettera lagens mångfaldiga
brister, skola kunna göra detta genom anlitande af riksförsäkrings-
anstalten. Jag tänker dervid icke på och skall icke närmare inlåta
mig på en sak, som nu icke i detalj föreligger, nemligen att hela
riksförsäkringsanstalten är afsedd att blifva en väsentligen byråkratisk
organisation, att man sålunda icke gjort någonting för att i afseende
på dess funktioner och verksamhet draga in de samhällslager, hvilka
saken närmast rör, att man icke följt utlandets erkännansvärda före¬
dömen att kalla såväl arhetsgifvare som arbetare att genom valda
ombud sjelfva biträda vid dessa frågors afgörande. Jag betonar dock
detta redan nu, derför att det är tänkbart, att, när ett förslag om en
riksförsäkringsanstalt härnäst föreligger, regeringen då skulle kunna
taga i betraktande att ändra något på sin strängt byråkratiska åskåd¬
ning, så mycket mera som denna riksförsäkringsanstalt här i Sverige
skulle få den grannlaga och delikata uppgiften sig förelagd att afgöra
hvilka särskilda överenskommelser må träffas mellan arbetsgivare
och arbetare af den räckvidd och beskaffenhet att helt och hållet
kunna annullera lagens bestämmelser om ansvarspligt. När sådana
göromål och ett sådant ansvar skola läggas på riksförsäkringsanstalten,
blir det gifvetvis dubbelt nödvändigt att icke inrätta den slentrian-
messigt såsom ett vanligt embetsverk, utan i stället taga hänsyn till
de nya socialpolitiska uppgifter, som skola åt densamma anförtros, och
deri inrymma plats åt dem, som saken närmast rör.
Emellertid, om en sådan riksförsäkringsanstalt, trots de brister
jag här påpekat, ändock kan sägas representera ett framsteg hos lag¬
förslaget sedan i fjol, jemfördt med den form, hvari det då af
Kongl. Maj:t förelädes Riksdagen, och om man således skulle kunna
tänka sig möjligheten af att på den vägen tills vidare hjelpa sig
fram med den kryckan, återstår dock en annan svårighet, nemligen
den af mig förut berörda, att det kommer att inträffa fall, då gifvet¬
vis arbetsgifvarens insolvens gör alla garantier för arbetaren fullkom¬
ligt illusoriska.
Efter våra svenska förhållanden hafva vi dock en säker, enkel
och lätt utväg, hvarpå vi kunna ordna denna sak tills vidare, d. v. s.
till dess vi alla bli ense om att säga ut hvad vi i sjelfva verket
mena, eller att vi böra ha försäkrings-, icke ansvarspligt. Det skulle
nemligen med tillhjelp af den redan afsätta arbetareförsäkringsfonden
så lätt kunna beredas ersättning åt dessa enstaka, olyckliga arbetets
invalider, hvilka skola hli lidande derigenom, att lagen är så ofull¬
komlig. Det blefve en form af statsgaranti, som icke behöfde inne¬
bära något som helst afskräckande och som på grund af sin rent
provisoriska karakter komme att röra sig i mycket blygsamma
dimensioner.
Nu skall jag be att i detta sammanhang få något upptaga
Angående
förslag till
lag angående
ersättning
för skada till
följd af
olycksfall i
arbete m. m.
(Forts.)
N:0 21- 8
Lördagen den 13 April.
Angående
förtlag till
lag angående
ersättning
för skada till
följd af
olycksfall i
arbete m. in.
(Forts.)
det resonnement, som finnes i slutet af utskottets betänkande, eller
rättare sagdt uti en af de reservationer, som åtfölja detsamma, det
nemligen, der herr Benedicks behagar på ett för honom egendomligt
sätt med siffror söka visa, att denna statsgaranti, som jag tillåtit mig
motionsvis föreslå, skulle verka helt och hållet revolterande samt bli
en ruinerande och svår affär för staten. Han beräknar der, att endast
för 200 sådana arbetare, som skulle, så att säga, falla mellan ma¬
skorna i nätet, med hvilket man afser att skydda arbetarne genom
denna lag, skulle fordras en årlig utbetalning från statens sida af 1
million kronor. Men huru beräknar han då dessa siffror? Det är
karakteristiskt för den mannens sätt att räkna. Om man slår upp
den Gullbergska statistiken rörande olycksfall i arbete under år 1897,
finner man, att det har in alles i Sverige inträffat 9 sådana svåra
olycksfall som de, hvilka skulle ersättas enligt lagen med 300 kro¬
nor. Denna siffra, 9, af olycksfall af den beskaffenhet, att de kunna
anses såsom de värsta, hindrar icke herr Benedicks att räkna, att
200 sådana årligen skulle inträffa, der arbetsgifvaren vore insolvent!
Detta är ett dråpligt resonnement och behöfver endast fastnaglas till
protokollet.
Om man ser på, huru många olycksfall, som öfver hufvud
taget medfört varaktigt men för framtiden, visar den Gullbergska
statistiken, att antalet af dylika olycksfall för 1897 utgjorde 495.
Om således af dessa redan nu genom frivillig försäkring är täckt
bortåt Vs, blir det qvar omkring 300. Man förstår således, att huru
man än räknar, är herr Benedicks’ siffra af 200 personer, som årligen
skulle blifva lidande genom arbetsgifvares insolvens, en bland de
mest fantastiska beräkningar och ett försök att på siffrornas väg
vrida denna ersättnings- och ansvarspligt in absurdum. Han bör
öfver hufvud taget icke sysselsätta sig med siffror, utan hellre in¬
skränka sin verksamhet till sådana helt och hållet herostratiska satser,
som gå igen från i fjol i hans reservation i år, huru denna ansvars¬
pligt skulle hafva till resultat, att »folkökningen skulle motverkas
och prostitutionens utveckling främjas.» Då är han inne på ett om¬
råde, der ingen motsäger honom, utan man hör med vördnad och
undran på honom. Men, som sagdt, siffror borde han låta bli.
Om man nu — för att nu återgå till Kongl. Maj:ts och ut¬
skottets förslag — möjligen skulle kunna säga, att, med riksförsäk-
ringsanstalten såsom ena kryckan och med kanske under något följande
år införd statsgaranti såsom den andra, man skulle kunna hjelpa sig
under en öfvergångstid, så kunde man ju tänka sig, att ansvarspligtens
väg ändå på det sätt, som här föreslagits, vore möjlig att beträda.
Äfven om man alltså vore villig att för den kära husfridens skull
göra ett sådant medgifvande, kommer man emellertid, så fort man
något närmare granskar förslaget, genast åter till punkter, hvilka
måste väcka motvilja mot hvarje sådant afsteg från den principielt
rigtiga vägen.
Jag kommer då först till beloppen, som fortfarande äro i år
9 N:0 21.
Lördagen den 13 April.
föreslagna att utgå med högst 300 kronor. Men, såsom jag nyss
anförde, må vi icke låta hypnotisera oss af denna siffra, 300 kronor,
tv det är, såsom herrarne hörde, endast i 9 fall af 495, som verk¬
ligen ett så relativt högt belopp kommer att utgå. I en paragraf
stadgas en viss norm för procenträkningen af till huru mycket skadan
skall taxeras. Och resultatet blir, såsom hvar och en förstår, att
medelbeloppet visst icke blir några 300 kronor, utan kanske 150
kronor och sannolikt ännu något derunder.
Med sådana slags belopp såsom ersättning för invaliditet kan
man omöjligen komma ifrån att instämma med hvad herr Hedin
förra året, när denna fråga var före, yttrade, nemligen att det var
»en godtycklig allmosa», som föreslogs att gifvas, och att det alls
icke var Iråga om att verkligen uppfylla en skyldighet af social rätt¬
färdighet. Detta skulle endast kunna ske derigenom, att beloppen
verkligen sattes — såsom det blifvit gjordt i hela den civiliserade
verlden, der denna fråga är löst eller håller på att lösas — i pro¬
portion till lönen, så att man en gång för alla komme ifrån den
specifikt svenska föreställningen, att dessa fattiga 300 kronor skulle
vara någon sorts minimilön, som det skulle ensamt åligga arbets-
gifvaren att garantera, medan allt hvad derutöfver är helt och hållet
faller inom området för arbetarens fria verksamhet att försöka skydda
sig så godt han kan —■ eller helst icke kan.
Detta är ju eu punkt i förslaget, som synes mig så afgörande,
att endast den är tillräcklig att tvinga till att från arbetaresynpunkt
helt och hållet ställa sig likgiltig gent emot den föreslagna lagen.
Ty man kommer ej blott in på det, att man från början får alltför
låga belopp — belopp, som stå i den mest skärande motsats till de
ständigt stigande lefnadskostnaderna, utan det är dessutom gjordt
försök åtminstone att grunda dessa låga belopp på eu princip, nem¬
ligen att endast för den lägsta delen af lönen skall arbetsgifvaren
ansvara. Och med kännedom om huru arbetsgifvareintresset tager
sitt uttryck särskildt i kammaren här bredvid, och med kännedom
exempelvis, huru det tager form i reservationer, sådana som den af
mig nyss omnämnda, kan man ju förstå, hvilket herkulesarbete det
skulle vara, om man en gång slår fast denna princip, att få den
rubbad ur vissa hjernor och att få ur dem den föreställningen, att
nu hafva vi gjort tillräckligt, derigenom att vi velat garantera den
lägsta delen, den lägsta bråkdelen af lönen. Man kommer icke så
lätt vidare fram mot den rigtiga grundsatsen, om man slår fast en
origtig. Detta skulle binda mer, än om man öfver hufvud taget
icke hade en sådan här lag om ansvarspligt.
Huru man befinner sig på det sluttande planet, då det gäller
dessa belopp, det visar erfarenheten från i fjol till i år. I fjol gjor¬
des dock en ansats, att man åtminstone ej skulle gå under hvad
som bjöds af regeringen år 1891. (För 10 är sedan ansågs det ju,
att man skulle stanna vid 360 kronor.) Och ett af kammarens två
stora partier fattade ett högtidligt beslut, att det ansåg 360 kronor
Angående
förslag till
lag angående
ersättning
för skada till
följd af
olycksfall i
arbete m. m.
(Forts.)
N:0 21. 10
Angående
förslag till
lag angående
ersättning
för skada till
följd af
olycksfall i
arbete in. in
(Forts.)
Lördagen den 13 April.
icke för högt och att man skulle försöka pressa upp beloppet till
åtminstone detta, något bättre än 300 kronor. Hvad blef resultatet?
Jo, att det icke gick i voteringen — och att man redan nu har
resignerat på det hållet. Flere af dem, som då såsom utskottsleda-
möter voro lifligt för 360 kronor, hafva nu utan reservation fogat
sig i 300 kronor och marscherat snällt baklänges ned till detta
belopp, för att det ändå, såsom det heter, skulle vinnas något. Och
detta sker samtidigt med att begäran om dyrtidstillägg ligger på
Riksdagens bord, fullt befogadt för de lägre statstjenarnes del, och
under det från alla håll erkännes, att det mycket väl behöfves steg¬
ring i stället för att komma med sådana yttersta afknappningar!
Det gör verkligen ett nedslående intryck att se, huru ut¬
skottet fortfarande vidhåller en absolut ohållbar ståndpunkt endast
af dessa s. k. opportunitetsskäl, hvilka dock icke borde få i en så
allvarlig fråga som denna åstadkomma ett totalt snedvridande af en
verkligt stor reform, hvilken, såsom det heter, man nu skulle göra
för arbetareklassens bästa.
Utskottet har för sina belopp äfven några andra skäl, lik¬
som Kongl. Maj:t, emot någon förhöjning af ersättningarna. Det
har af justitieministern anförts, att lagstiftningen i åtskilliga europeiska
länder stannat vid lägre ersättningsbelopp än de af Kongl. Maj:t nu
föreslagna. Jag tror, att det varit klokt af utskottet att icke så
utan vidare göra denna sats till sin egen, som utskottet gjort genom
att införa densamma i sin motivering — med instämmande. Det
visar sig nemligen och har uti min motion närmare framlagts, huru
dermed förhåller sig, att denna sats icke är fullt rigtig, utan att,
om man verkligen tar reda på förhållandena, det är ganska annor¬
lunda stäldt i dessa andra länder, på hvilka Kongl. Maj:t åbe¬
ropar sig.
Hvad först Danmark och Schweiz beträffar, är jemförelsen
helt och hållet utesluten derför, att olycksfallsersättningen i dessa
länder är byggd på kapitalersättnings- och icke på lifräutesystemet.
Och säga hvad man vill, är det dock ett kändt faktum, att eu arbe¬
tare, hvilken blifvit skadad, naturligtvis — i fall han icke råkar sär¬
skild! illa ut — kan göra sig bättre gagn med ett kapital af måttlig
storlek, som han får på en gång, än med en lifränta, som nätt och
jemnt håller honom utanför fattigvården, ja, kanske icke är större,
än att han måDga gånger behöfver stöd och hjelp derifrån.
Hvad Finland beträffar, så vill jag också erinra derom, att
der utgår lifräntan med 60 procent utaf den der högst beräknade
arbetslönen, och lönerna stå der faktiskt lägre än hos oss, så att
ojemnheterna der icke äro så skriande, som de genast från början
skulle blifva här i landet. I Finland är man för öfrigt ganska ense
om nödvändigheten att höja dessa räntor.
Hvad slutligen Storbritannien beträffar, är det äfven upp-
visadt, att det der på intet sätt förhåller sig så, som Kongl. Maj:t
sagt, utan de siffror, som Kongl. Maj:t anfört, äro i högst väsentlig
11 N:0 2x.
Lördagen den 13 April.
man vilseledande. Högsta veckoräntan, som der utgår, är 18 kronor.
Således 3 gånger så mycket, som af Kongl. Maj:t föreslagits. Kongl.
Maj:ts uppgift är blott ett försök att gruppera siffror på ett förmån¬
ligt sätt för ett visst ändamål och syfte. Men det är icke rigtigt
att söka framställa det så, som om i England arbetarne blifvit af-
spisade med tillnärmelsevis så små, ömkligt låga belopp, som här i
landet nu föreslås.
Redan beloppens storlek är derför för mig, i år liksom i
fjol, ett skäl, hvarför det synes mig vara fullkomligt omöjligt att
kunna vinna något intresse för antagandet af Kongl. Maj:ts förslag.
Ett annat och dermed fullt jemförligt skäl beträffar karens-
tiden, för hvilken dessa 60 dagar fortfarande blifvit satta, och i år
med större käckhet än någonsin förut. Utskottet försvarar detta
dermed, att det är rätt och billigt, att arbetarne sjellva få bära en
viss andel af dessa bördor. Det framhålles af utskottet, att arbets-
gifvarne ej ensamma böra godtgöra dessa offer. Ett dylikt åskådnings¬
sätt synes till en början antagligt nog, heter det, men dess tillämpning
lägger så stora bördor på arbetsgifvarne, att en ogynsam återver¬
kan på den industriella utvecklingen deraf kunde befaras. Och
derför är instiftandet af denna långa karenstid ett steg ytterligare
baklänges, som utskottet nu tagit, när utskottet helt har genom
detta resonnement accepterat den ohållbara ståndpunkten, att olycks-
fallsersättningens bördor skola till rätt väsentlig del bäras af arbetarne!
Det är så mycket mer förvånande att läsa detta tal, om hvilka
orimliga börder läggas på arbetsgifvarne, då det ju icke kan vara
utskottet eller Kongl. Maj:t främmande, att det öfverallt i verlden
för öfrigt är så inrättadt, att arbetsgifvarne få bära dessa bördor. Så
vidt jag kan erinra mig, är det väsentligen endast i Österrike, som
arbetarne betala eu liten del med, men huru liten är icke denna del!
Det är endast 10 procent, som bringas upp genom arbetarnes bidrag,
under det att 90 procent betalas af arbetsgifvarne.
Här i landet heter det nu, att vår svenska industri, om hvars
uppblomstring eljest föres så stort tal — icke minst i dessa dagar
— omöjligen skulle kunna bära de bördor, om hvilka det öfverallt
annorstädes i verlden ansetts såsom ett rättvisst socialt kraf, att de
åläggas industrien. Detta är — synes det mig — ett resonnement,
som det är bra svårt att följa med och förstå, och man måste ovil¬
korligen komma att tänka på skilnaden mellan, huru bekymrad man
nu är för dessa små bördor, som en försäkringslag skulle ålägga
industrien, men med livilket lätt hjerta man i ett annat sammanhang
talar om huru vår nationalförmögenhet vuxit så ofantligt, att, huru
stora bördor som helst, som skulle anses lämpliga för ett visst ända¬
mål — herrarne förstå no g alla hvad jag menar — mycket lätt
skulle kunna uttagas af ett så förmöget folk som det svenska. Det
skulle icke vara någon svårighet att då göra offer på ett eller annat
tiotal millioner, och det kommer alls icke an på, om man räknar så
noga då; men när det gäller att lägga eu liten börda till förmån för
Angående
förslag till
lag angående
ersättning
för skada till
följd af
olycksfall i
arbete m. m-
(Forts.)
N:o 21. 12
Angående
förslag till
lag angående
ersättning
för skada till
följd af
olycksfall i
artete m. m.
(Forts.)
Lördagen den 13 April.
dem, som skapat den ^industriella rikedomen, då blir det ett annat
ljud i pipan. Då är det icke längre någon ljusmålning och blomster¬
målning, utan allting är svart och mörkt, och det kan omöjligen ske
på annat sätt, än att arbetarne sjelfva få vara med och genom sin
långa karenstid bidraga till sin olycksfallsförsäkring.
Jag vet för öfrigt icke rätt, huru utskottet tänkt sig detta. Det
synes mig, som om utskottet gjort sig skyldig till åtskilligt hvart-
annat motsägande resonuement. På sid. 39, der utskottet polemi¬
serar mot herrar Kvarnzelius och Broomés motion angående karens¬
tidens nedsättning, heter det, att arbetarne kunna genom sjukförsäk¬
ring för ett ringa belopp sjelfva undanrödja denna olägenhet, men
när man vänder bladet och läser de första raderna på sid. 40, finner
man, att utskottet säger, att hvarje utredning saknas angående stor¬
leken af de bördor, som genom väntetidens förkortande skulle på¬
läggas vårt lands industri. Har utskottet så fort — endast efter
några rader — glömt, att det blott var ett ringa belopp, som^be-
höfdes för att ersätta denna sak? Och hvilkendera af dessa båda,
inbördes hvarandra motsägande satser är det, utskottet egentligen vill
stå för? Att döma af det resonnement, som utskottet fört på sid.
20, vill det synas, som om det vore den senare, eller att det verk¬
ligen vore fråga om afsevärda belopp. Men hvarför skall utskottet då
så nonchalant kasta om saken och säga, att arbetarne sjelfva kunna
genom ett ringa belopp undanrödja denna olägenhet? När det så¬
lunda gäller, att arbetarne skola få betala, blir det så litet, att det
icke är att tala om, men kommer det på industrien, på arbetsgifvarne,
blir det stora och mycket betungande bördor, om hvilka hvarje ut¬
redning saknas och som omöjligen kunna påläggas vår svenska industri!
Hvad tjenar det emellertid till att diskutera hela denna fråga,
när svaret från dem, som deri föra utskottsmajoritetens talan, ganska
visst blir det, att det kan vara mycket rigtigt och rätt åtskilligt af
hvad som här säges, men här är icke fråga om att komma fram till
hvad som är rätt, till ett förslag, som är godt och verkligen upp¬
fyller sitt ändamål, nemligen att åstadkomma för arbetarne en verk¬
ligt betryggande ersättning, när de drabbas af olycksfall, utan det är
endast och allenast fråga om att få igenom något och att nu göra en
liten början. Jag kan för min del icke vara med om detta resonne¬
ment. Jag tror, att en sak af så ofantligt stor vigt som denna icke
bör få tagas i en sådan stämning af trötthet, att man, snart sagdt,
icke bryr sig om, huru det göres, blott det ser ut, som om någonting
gjordes. Det är, som om man nu stått så länge stilla på samma
punkt, att Riksdagen eller åtminstone åtskilliga inom densamma kände
ett behof af att röra på benen för att marschera, men om man
verkligen går framåt, derpå kommer det icke an, utan hufvudsaken
är, att det sker en liten bengymnastik, så att intrycket på aflägsna
åskådare är: »de der röra sig i alla fall.» Det förefaller mig, som
om allt för mycket af detta resonnement och detta betraktelsesätt
har besjälat utskottet i denna sak, då det endast och allenast satt
13 N:o 21.
Lördagen den lo April.
såsom sitt mål att gå in på den ena försämringen efter den andra,
blott det kan hända, att det sväljes af kammaren här bredvid.
Och frågar man sedan, huru det kommer sig, att det finnes
utsigt, att det skall sväljas af nämnda kammare, skall man finna,
att detta icke beror på någon vaknande insigt inom senatorskretsar
om att försäkringen eller ansvarspligten nu är bättre ordnad än i
fjol, utan endast och allenast af ett ändradt allmän-politiskt läge,
helt enkelt af Första Kammarens svärmeri för den lillpreussiska här¬
ordning, hvarmed Kongl. Maj:t vill lyckliggöra oss. Det är dessa
känslor, dessa strömningar, som nu skulle exploiteras i syfte att
gifva den kammaren ett sken af reformvänlighet — jag säger ett
sken, ty det är icke en verklig reform, som blir genom detta
förslag genomförd.
Jag lemmar derhän, huruvida denna politik annars kan vara fullt
liimplig, men mig bär det emot att komma in i eu dylik kompromiss-
atmosfer, icke minst derför, att jag är fullt öfvertygad om att mas¬
san af dem, kvilka man vill lyckliggöra med detta förslag, kanske
ännu icke så noga se, huru litet, som verkligen erhjudes dem. De låta
kanske med hjelp af en viss press hypnotisera sig delvis af siffran:
300 kronor, och af de orden, att man nu har tagit ett första steg,
låt vara ofullständigt, på den sociala reformlagstiftningens väg. Men
de skola dock mycket fort komma till insigt om hvad det är för en
småsak, som bjudes dem, att endast 5 procent af alla olycksfall falla
under denna lags bestämmelser, under det att de 95 procenten få
sköta sig sjelfva. Genom den omenskligt långa karenstiden skola de
vidare snart finna, att de, som redan nu äro försäkrade, komma att
få det sämre stäldt, icke bättre, derför att de enskilda bolagen för¬
säkra dem från olyckshändelsens inträffande, under det att de nu
icke skulle få någonting under dessa 60 dagar. De skola också med
allra snaraste finna, huru litet de få, och det blir ju det, som kom¬
mer att göra det mesta intrycket på dem, när det går upp för dem,
att man här blott afspisat dem — jag upprepar herr Hedins ord —
med »en »godtycklig allmosa» i stället för att gifva dem hvad som
helt enkelt är deras sociala rätt att erhålla. Då tror jag, att det
sken af reformvänlighet, som Första Kammaren ett ögonblick sökt att
få i landets ögon, skall ganska hastigt dunsta bort igen. Men då
kan det tyvärr också hända, att den fångst, man sökt vinna der inne,
är inkasserad och inhöstad.
Jag är för min del säker på att denna reformvänlighet är af
samma slag, som — för att nu taga ett exempel från ett annat om¬
råde, nemligen rösträttsfrågan — visades genom talet om 700-kronors-
streck, högstsaligt i åminnelse. Det var något, som hvar och en,
som var en upprigtig reformvän, när det framkom från början af-
visade såsom eu orimlighet, som endast var ett sken af en roform,
Rom icke kunde tagas upp till allvarlig diskussion af dem, som verk¬
ligen ville, att en förändring skulle ske. Det var ett sätt att gå
omkring saken och, såsom jag nyss yttrade, ett sätt att stå och
Angående
förslag till
Ilig angående
ersättning
för skada till
följd af
olycksfall i
arbete m. in.
(Forts.)
N:o 21. 14
Lördagen den 13 April.
Angående
förslag till
lag angående
ersättning
får skada till
följd af
olycksfall i
artete m. m.
(Forts.)
stampa på stället marsch, fastän man sökte inbilla folk, att man verk¬
ligen rörde sig framåt. Det förhåller sig nu, enligt min tanke, icke
bättre med det föreliggande förslaget, och jag kan för min del icke
vara med om att på detta sätt vara »praktisk», vara opportunist
efter anvisningar, sådana som man kommer att få höra dem här.
Jag kan för min del icke vara med om att gå den praktiska politiks
väg, som går ut på, att man nöjer sig med precis hvad som helst,
bara det blir ett sken af att någonting blir uträttadt. Vi måste se
på denna fråga sakligt och opartiskt, jemföra vårt lands ställning i
den med andra länders i Europa, och vi måste se på hela den ut¬
veckling, som gjort sig gällande i dessa spörsmål. Jag måste då be¬
känna, att jag för min del ser det förslag, som här föreligger, såsom
ett fattigdomsbevis för Sverige som TcuUurland i vårt nybörjade 20:de
sekel, och främst af detta skäl, herr talman, är det mig fullständigt
omöjligt att gifva min röst för Kongl. Maj:ts förslag.
Statsrådet och chefen för civildepartementet herr von Krusen-
stjerna: Då den siste ärade talaren nu slutat sitt anförande med
ett yrkande på rent afslag — ett resultat, hvartill man på grund af
den motion, han väckt i ämnet, egentligen icke haft anledning att tro,
att han skulle komma till — ber jag genast få upptaga till besvarande
något af hvad han här yttrat.
Han grundade visserligen icke det hufvudsakliga skälet för sitt
afslagsyrkande på det af honom redan många gånger förut framstälda
påståendet, att förslaget skulle vara hygdt på eu origtig princip, att
ansvarspligt sålunda skulle vara origtig och att obligatoriskt iorsäkrings-
tvång skulle vara den rigtiga grundsatsen, men då han i början af
sitt anförande dröjde vid detta, då han sedermera upprepade det och
då han erinrade om att denna åsigt delas af många andra, vill jag
något stanna dervid.
Det torde dock icke vara skäl att här åter upptaga tvisten om
hvilken af dessa båda principer i grunden är den rigtigaste — den
frågan talades så mycket om för snart ett år sedan — utan jag vill
nu endast fästa mig vid hvad som har tillkommit under det år, som
gått, sedan frågan senast debatterades i denna kammare. Derom
yttrar sig den ärade talaren i den motion, han afgifvit, i det han
säger, att grundsatsen om obligatorisk försäkring oemotståndligt fort¬
satt sin triumferande frammarsch genom verlden. Det är ju ett
vackert, välklingande uttryck detta, men jag hemställer till herrarne,
om det är stort mera. Hvad finnes i motionen åberopadt till stöd
för att visa den nämnda principens triumferande frammarsch genom
verlden? Jo, uttalanden vid en social-politisk kongress i Paris sist-
lidne sommar. Men vi kunna väl vara ense derom, att man, med
all aktning för åtskilliga af dem, som bevistade dessa talrika kon¬
gresser — uppgående säkerligen till flera hundratal — hvilka gingo
af stapeln i Paris under verldsutställningen derstädes förra året, dock
icke kan tillmäta dessa kongressers uttalanden någon särdeles stor
15 N:o 21.
Lördagen den 13 April.
betydelse. Vi veta alla, hurusom tillträdet till dem stod öppet för
en hvar, som ville erlägga den bestämda, ofta ganska blygsamma
inträdesafgiften, med hvilken var förenad förmånen af tillträde till
expositionen och åtskilliga andra fördelar. Det var icke sådana
kongresser, vid hvilka de olika staternas representanter ega rättig¬
het att göra några för respektive stater bindande uttalanden. Vid
den nämnda social-politiska kongressen var, så vidt jag vet, icke Eng¬
land i ringaste mån representeradt.
Vidare framhölls, att tanken om det obligatoriska försäkrings-
tvånget mer och mer tränger sig fram i Belgien. Det är ju möjligt;
det är något, jag ej kan bestrida. Men åtminstone har den tanken
ej trängt sig fram så, att den tagit sig uttryck i någon lag.
Men hvad är å andra sidan att anföra från den gångna tiden?
Först må vi omnämna förhållandena i Schweiz. Såsom vid diskus¬
sionen förlidet år omförmäldes, förelåg då till afgörande af schweiziska
folket ett förslag om tvångsförsäkring, ett det mest fullständiga och
genomgripande förslag, som i det fallet kunnat framläggas. Och hvad
blef resultatet? Såsom justitieministern i sitt anförande till stats¬
rådsprotokollet erinrar, blef detta förslag förkastadt af det schweiziska
folket med stor pluralitet. Nu säger visserligen den ärade talaren
i sin motion, att denna sak icke är att fästa sig vid; och han åbe¬
ropar såsom bevis derför yttranden, som skola visa, att det schweiziska
folket icke förstode denna sak, emedan det vore för många lag¬
paragrafer — det vore icke folket på den allmänna otaröstningen, man
skulle hysa förtroende till, utan dess delegationer. Ett sådant ut¬
talande om det schweiziska folket är dock både i allmänhet något
underligt — detta saknar icke vana vid att fatta beslut genom
referendum — och alldeles särskild! egendomligt, då det åberopas från
det hållet.
Vidare böra vi här omnämna Nederländerna. Der framlades ett
förslag om fullständig tvångsförsäkring, men det förkastades. Det
nya förslag, som blef antaget, har tvångsförsäkring, men med ett till-
lägg af ganska stor betydelse, gående ut derpå, att arbetsgifvare mot
ställande af borgen kan fritagas från försäkringstvång och öfvergå
till ansvarspligt. Der finnas således båda principerna bredvid hvar¬
andra.
Slutligen har under det förra året en ny lag i detta ämne
kommit till stånd i Spanien. Der har under år 1900 antagits eu
lag om ersättning för olycksfall i arbetet, byggd på principen om
ansvarspligt.
Jag frågar då: kan man med sanning säga, att principen om
tvångsförsäkring har gått framåt under det gångna året? Jag tror
det icke. Om man ser efter, hvilka länder som antagit den ena
grundsatsen och den andra, måste man erkänna, att saken ingalunda
är afgjord. Det är Tyskland, som gjort början. Om nu den der
genomförda grundsatsen vore den allena principielt rigtiga, borde
man ju kunna antaga, att under de många år, som sedan dess för¬
A it gående
förslag till
lag angående
ersättning
för skada till
följd af
olycksfall i
arbete m. m.
(Forts.)
N:0 21. 16
Angående
förslag till
lag angående
ersättning
för skada till
följd af
olycksfall i
arbete m. in.
(Forts )
Lördagen den 13 April.
flutit, Europas kulturstater skulle hafva följt Tysklands exempel.
Huru ställer sig nu saken? Å ena sidan stå, såsom jag redan förra
året erinrade, Tyskland, Österrike, Italien, Norge, å andra sidan de
två stora industristaterna England och Frankrike, vidare Danmark,
Finland i viss man och nu senast Spanien. Nederländerna stå midt
emellan med tvångsförsäkring, men med möjlighet för arbetsgivare
att mot ställande af borgen fritagas derifrån. När så är förhållandet,
synes det mig, som om de båda grundsatserna kunde sägas stå såsom
ungefär lika berättigade vid sidan af hvarandra. Intet land har velat
blindt följa Tysklands exempel, utan hvarje land har pröfvat för¬
hållandena efter sitt eget lands särskilda institutioner.
Men den grundsats, hvilken, för att begagna det citerade ut¬
trycket, gjort sin »triumferande frammarsch genom verlden», är
grundsatsen om ersättningspligten, om arbetsgifvarnes eller rättare
sagdt industriernas skyldighet, när dessa äro yrkesiarliga, att gifva
understöd åt de skadade arbetarne. Det är den grundsatsen, som
oemotståndligt tränger sig fram, en grundsats, som hos oss åter¬
inträdde — ty den fans för lång tid tillbaka äfven hos oss — i
lagstiftningen genom 1886 års lag om ersättning för skada till följd
af jernvägsdrift; och det är den grundsatsen, som jag hoppas nu skall
taga ett stort steg framåt.
Jag vill således icke erkänna, att den grundsats, på hvilken det
kong!, förslaget är bygdt, är origtig. Men förslaget har, sådant det
nu framlagts, upptagit jemte principen om ansvarspligt äfven, såsom
herrarne alla veta, idén om en riksförsäkringsanstalt. Derigenom
går förslaget, såsom ock den föregående talaren erkänt, en medelväg.
Derest det sålunda vid tillämpningen skulle befinnas vara rigtigare
att öfvergå till försäkringstvång, är möjlighet dertill gifven. .Detta
är, synes mig, ett företräde hos det kong! förslaget, att det börjar
med en grundsats, som jag tror är rigtig, men på samma gång tager
med en institution, hvilken medgifver en öfvergång till den andra
principen; en dylik öfvergång vore deremot ej möjlig, om man
började i motsatt rigtning. Detta om detta.
De kardinalfel, som enligt den föregående talarens mening skulle
vidlåda det kongl. förslaget, voro samma saker, som anmärktes vid
frågans behandling förlidet år, nemligen de låga beloppen och den
långa karenstiden.
Hvad de låga beloppen angår, vidhåller jag gent emot honom,
att dessa belopp obestridligen äro högre än de, som i Finland äro
bestämda; och gent emot honom tror jag mig kunna påstå, att
lefnadskostnaderna i Finland icke äro billigare än hos oss, åtminstone
att döma af uppgifter om löner och dylikt. Hvad Danmark angår,
vexlar der kapitalbeloppet mellan 4,800 och 1,800 kronor; enligt före¬
liggande förslag är högsta beloppet vid fullständig invaliditet 300
kronor, hvilket kapitaliseradt utgör för en 45 års arbetare 5,100
kronor — således ett högre belopp än i Danmark. Det är alldeles
tydligt, att herr Branting betraktar saken ur arbetarnes synpunkt,
17 N:o 21.
Lördagen den 13 April.
och det är då helt naturligt, att han söker bereda dem så god er¬
sättning som möjligt. Men, mina herrar, regeringen får ej se saken
endast ur denna synpunkt, utan ur båda parternas, arbetarnes och
arbetsgifvarnes. Och då kan regeringen, jag vågar upprepa det, ej
komma till ett högre belopp än det föreslagna, ty man måste se till,
att icke industrien blir för mycket betungad. Det är dock eu kostnad
af 27a millioner kronor, som med ett arbetareantal af 300,000 per¬
soner skulle läggas på industrien.
Så komma vi till karenstiden, den orimligt långa karenstiden af
sextio dagar! Jag vill dock påminna, att vida längre tid finnes i
Tyskland. Dertill svarar herr Brauting, att der finnes sjukförsäkring,
till hvilken arbetsgifvarne bidraga med, såsom jag tror, två tredje¬
delar och arbetaren med en tredjedel af kostnaden. I Danmark, som
blott har sjukförsäkring, närmast lik vår egen enligt 1891 års lag,
är karenstiden tolf veckor, och i Norge är den fyra veckor. Det
finnes således länder, som hafva längre karenstid än nu här är före¬
slaget.
Hvad karenstiden beträffar, har det många gånger uttalats och
det finnes äfven i utskottets utlåtande en skymt af den meningen,
att det skulle vara af hänsyn till arbetsgifvarne som man tagit denna
långa karenstid, i det att de skulle blifva mycket betungade, om
ersättningsskyldigheten inträdde tidigare. Jag tror, att detta är
misstag. Den enda statistik vi hafva i detta hänseende är Gullbergs
undersökning af år 1897. Nu är det sant hvad som här yttrats,
att nittiofem procent af olycksfallen ej skulle komma under denna
lag. Men huru stor skulle då ersättningen blifva för dessa nittiofem
procent af olycksfallen efter en krona om dagen? Gullberg har
kommit till det resultat, att antalet sjukdagar för olycksfall, som
visat sig vara öfvergående, skulle kunna beräknas till 161,000. Jag
tror, att då i detta tal ingå alla öfvergående olycksfall, sjukdomen
må räcka längre än 60 dagar, talet skulle tåla någon reduktion, till
exempel till 150,000 sjukdagar, i händelse man stannade vid den i
kongl. förslaget ifrågasatta karenstid af 60 dagar. Skulle man nu
stryka all karenstid, så att skyldighet att lemna ersättning inträdde
genast efter olycksfallet, skulle man efter en krona för hvarje dag
ändock ej komma till högre belopp än 150,000 kronor. Det är allt.
Och om man utgar från den af herr Branting föreslagna karenstiden,
det vill säga att med den trettonde dagens ingång arbetaren skulle
hafva rätt till ersättning med en krona för dag, så skulle man efter
eu uträkning, som också uppgjorts efter Gullbergs bok och som jag
bär här, fast jag nu ej vill besvära kammaren med att uppläsa detal¬
jerade sifferberäkningar, komma till ett belopp af 90,000 kronor,
det är efter 300,000 arbetare trettio öre per arbetare. Det är således
icke någon farlig summa för arbetsgifvarne, hvarmed de skulle be¬
tungas. Det är icke af hänsyn till dem, som denna tid är tagen,
utan då det iir fråga om så ringa belopp, så medför detta att lägga
de öfvergående olycksfallen under denna lag med dess noggranna
Andra Kammarens Vrot. 1901. N:o 21. 2
Angående
förslag till
lag angående
ersättning
för skada till
följd af
olycksfall i
arbete m. m.
(Forts.)
N: o 21. 18
Angående
förelag till
lag angående
ersättning
för sJ/ada till
följd af
olycksfall i
arbete m. m.
(Forts.)
Lördagen den 13 April.
kontroll och dess riksförsäkringsanstalt, så medför detta, säger jag,
så stora kostnader och besvär, att man, om jag får säga det, icke
anser det vara värdt, då beloppet ej är större.
För öfrigt höra dessa öfvergående sjukdomsfall till sjukkassorna.
Der skola de vara och der äro de också nu till stor del upptagna.
Vill man sedan utsträcka den subvention, som staten lemnar till de
registrerade sjukkassorna, såsom förhållandet är i Danmark, med
afseende på att de skola taga olycksfallen, så är det en sak att
tänka på.
Hvad slutligen beträffar riksförsäkringsanstalten och de angifna
felen i Kongl. Maj:ts förslag derutinnan, så yttrade talaren, om jag
förstod honom rätt, att han skulle återkomma dertill, förmodligen
vid behandlingen af förslagets sista del, och jag får då yttra mig
derom, om så skulle hehöfvas. Om detta icke var meningen, så vill
jag genast begagna tillfället att säga, att i det fallet instämmer jag
med honom, att när man i detta förslag intagit den paragraf, som
medgifver, att den arbetsgivare, som ordnat för sina arbetare med
olycksfallsersättning i särskild ordning på ett sätt, som riksförsäkrings¬
anstalten finner för arbetarne fördelaktigt, fritages från lagens til¬
lämpning, det efter min uppfattning synes vara rigtigt, att vid af-
görandet af den frågan och kanske äfven andra till riksförsäkrings-
anstaltens kompetens hörande frågor det lemnas tillfälle för både
arbetsgifvarne och arbetarne att deltaga och yttra sig.
Jag upprepar hvad jag förut sagt, att det ovilkorligen är hufvud-
saken att vi komma ur den cirkel, hvari vi nu trampat i tjugu år.
Och mot herr Branting vill jag säga, att orsaken hvarför Kongl.
Maj:ts förslag icke kunnat gå längre icke är, såsom han sade, att
frågan skulle kunna sväljas i Första Kammaren, utan att regeringen,
jag upprepar det, har skyldighet att se på båda parternas intressen,
och derför måste regeringen hysa tvekan för att på arbetsgifvarne
lägga större börda än Kongl. Maj:ts förslag redan innebär.
När frågan för snart ett år sedan var före, tillät jag mig ställa
till kammaren den uppmaningen, att kammaren skulle lemna landet
och regeringen ett klart besked om hvad kammaren vill i denna
fråga, som synes mig vara af verklig vigt för landet. Och derpå
gaf kammaren för snart ett år sedan, det var den 21 april, det
svaret, att kammaren i den slutliga voteringen med 148 röster mot
65 tog det särskilda utskottets förslag i första punkten af första
paragrafen. Nu har man återkommit med ett förslag, som är lika
med det som Andra Kammaren då antog, — i hufvudsatserna är
det ordagrant lika. Jag hyser också derför den vissa tillförsigten,
att 1901 års Andra Kammare skall i allo infria hvad 1900 års Andra
Kammare med samma sammansättning uttalade och att denna kam¬
mare således skall utan tvekan antaga den nu föredragna punkten.
Jag hemställer, herr talman, om bifall till densamma.
Lördagen den 13 April. 19 N:o 21.
Herr Carlheim-Gryllensköld: Jag har begärt ordet för att Angående
ifrågasätta ett tillägg till och förtydligande af denna första paragraf. forsla9till
Det är ju så, att Kongl. Maj:ts förslag åsyftar kollektivförsäk- “ersättning6
ring. Men utskottets förslag har rubbat denna grundsats och i stället för skada till
insatt en mellanmening, så lydande: följd af
»Ersättningsskyldighet enligt denna lag åligge icke arbetsgifvaren, arbete*m". m.
der ej den skadade under minst åtta dagar före olycksfallet varit (Forts.)
hos honom anstäld.»
Detta gör, att Kongl. Maj:ts förslag är kringgånget, och genom
tillägget skulle förhållandet blifva för mången olägligt. Nu har ut¬
skottet naturligtvis tänkt sig, att den arbetsgivare, som försäkrar
sina arbetare, till exempel med uppgifvande af deras namn, skulle vara
berättigad att låta undersöka dem af läkare eller dylikt. Jag tror, att
båda förslagen, Kongl. Maj:ts och utskottets, skulle kunna samman-
jemkas och förlikas, om man satte ett tillägg till den kursiverade
mellansatsen af denna lydelse: »såvida icke arbetsgifvaren tagit
kollektivförsäkring.» Jag tror, att i så fall paragrafen skulle passa
in på såväl Kongl. Maj:ts som utskottets afsigt. Derför tillåter jag
mig yrka bifall till utskottets förslag i denna paragraf med det af
mig angifna tillägget.
Herr Broomé i Bårslöf: Det lagförslag, som nu efter 17 års
utredning föreligger till afgörande, synes mig vara af den beskaffenhet,
att jag är mycket tveksam, om jag skall rösta för eller mot detsamma.
Förslaget har många skäl för sig och det just i denna tid.
Det torde först och främst vara högt på tiden, att Sverige slår in
på den vägen att följa andra civiliserade staters exempel och tillför¬
säkra arbetarne ersättning för olycksfall, hvarigenom de befrias ifrån
nödvändigheten att vid inträffande olyckshändelse, som beröfvar dem
deras arbetsförmåga, begära och söka smälta de hårda nådesmulor,
som falla från den offentliga barmhertighetens bord.
För det andra synes just nu, såsom en tidning rigtigt anmärkt,
det rätta psykologiska ögonblicket för denna frågas lösning vara inne.
Man tror nemligen — såsom en talare här förut påpekat — att
tanken på det härordningsförslag, som snart föreligger till afgörande,
skulle utöfva ett sådant tryck på de lagstiftare, som annars icke
vore villiga att slå in på den socialpolitiska lagstiftningens väg, att
de nu skulle befinnas villiga att bifalla det föreliggande lagförslaget
om olycksfallsförsäkring.
Ett tredje skäl, som anförts för att vi just nu borde antaga
detta förslag, är, att erfarenheten tyckes gifva vid handen, att dessa,
lagförslag för hvarje år de återkomma blifva allt sämre och sämre;
hvarför man borde passa på att taga det som nu föreligger för att
icke riskera, att ett annat år få ett ännu sämre.
Ett fjerde skäl är, att antagandet af förslaget skulle helt säkert
blifva en eggelse för arbetsgifvarne att söka vidtaga nödiga skydds¬
åtgärder mot olycksfall. Af arbetsinspektörernas berättelser framgår,
N:o 21. 20
Angående
förslag till
lag angående
ersättning
för skada till
följd af
olycksfall i
arbete m. m.
(Forts.)
Lördagen den 13 April.
att af 1456 arbetsställen, som af dem inspekterats, det varit nöd¬
vändigt att gifva föreskrifter om skyddsåtgärder vid icke mindre än
956. Då nu denna lag medför vissa ekonomiska förpligtelser för
arbetsgifvarne, hvilka förpligtelser komma att till antal och storlek
bero af olyckshändelsernas antal och omfattning, kunde man i denna
lags antagande finna ett medel att pådrifva arbetsgifvarne i nämnda
syfte.
Men lagen har ock många skäl mot sig. Först och främst är
den, såsom förut påpekats, byggd på en origtig princip. Oaktadt
allt som sagts deremot, kan jag icke för min enskilda del gå ifrån
den uppfattningen, att försäkringspligten är den rigtiga principen,
icke ersättningspligten. Försäkringspligten innebär i alla fall en
garanti för arbetarne att utfå deu dem tillerkända ersättningen vid
•olycksfall i arbetet, kvilket ersättningspligten icke gör. Nu säger
man visserligen, att, ehuru detta i och för sig är rigtigt, man dock
måste under nuvarande omständigheter gå en omväg och genom
riksförsäkringsanstalten föra frågan in på den rätta vägen. Men det
må väl vara tvifvelaktigt, huruvida valet af en sådan omväg är rigtigt.
Den andra origtiga princip, hvarpå förslaget är bygdt, är den,
att ersättningen är lika för alla fall och icke bestämd i proportion
till lönen. Den är lika för familjefadern, för ungkarlen, för qvinnan
och den minderårige. Vi måste dock erkänna, att dessa personer
hafva mycket olika existensbehof. Härigenom har den olägenheten
uppkommit, att man kan peka på de ersättningsbelopp, som detta
lagförslag stadgar, och säga: dessa ersättningsbelopp blifva i vissa
fall så stora, att de stiga utöfver den arbetsförtjenst, som de olycks-
fallsförsäkrade under vanliga förhållanden kunna förskaffa sig.
För det andra har detta förslag åtskilliga brister. Såsom redan
är nämndt, har arbetaren, om lagen bygges på ersättningspligt, ingen
garanti för att han verkligen får ut ersättning i händelse af olycks¬
fall. Det öppnar vidare ingen utväg till ytterligare försäkring af
arbetaren från arbetsgifvarens sida i riksförsäkringsanstalten.
Det tredje skälet emot förslaget är, att den föreslagna lagen har
så ringa räckvidd. Man har verkligen rätt att fråga sig sjelf,, om
den lilla råtta, som berget efter sjutton års vånda födt, har någon
nämnvärd betydelse i naturens allmänna hushållning. Lagens till-
lämpning inskränker sig till fem procent af alla olycksfall, derigenom
att den stadgar en karenstid af sextio dagar. Men dessa fem procent
varda ytterligare kringskurna genom de bestämmelser, som förslaget
innehåller. Genom utskottets tillägg till första paragrafen har arbets-
gifvaren erhållit en anvisning på ett sätt att undandraga sig ersätt¬
ningspligten genom att antaga sina arbetare för sju dagar åt gången.
Genom andra paragrafen åter har en massa arbetare, nemligen de
som tillhöra andra yrken än de i paragrafen uppräknade, blifvit ute¬
sluten från rätt till ersättning. Genom utskottets tillägg till femte
paragrafen borttages ytterligare utsigten till ersättning för dem, som
torde vara mest i behof deraf, nemligen sådana arbetare, som vid
21 N:o 21.
Lördagen den 13 April.
olycksfallet varit behäftade med kroppsskada eller lyte. Genom alla
dessa inskränkningar torde lagen i sin tillämpning ej komma att om¬
fatta mera än tre eller fyra procent af alla olycksfall.
Vidare har lagförslaget det felet, att det försämrar ställningen
för en stor del arbetare. Enligt yrkesinspektörernas berättelser är
nu ungefär halfva antalet arbetare vid de af inspektörerna besökta
arbetsställena olycksfallsförsäkradt, och de hafva under nuvarande för¬
hållanden mycket bättre garanti för ersättnings utfående vid olycks¬
fall än förhållandet skulle blifva genom antagandet af det föreliggande
förslaget. Och genom det tillägg, som utskottet gjort i tjugusjunde
paragrafen, har utsigten för blifvande jernvägsarbetare till ersättning
vid olycksfall betydligt försämrats.
Ett ytterligare skäl, som kunde anföras för att lagen gör arbe-
tarnes ställning sämre, är, att den förhindrar dem från att erhålla
fattighjelp, när sådan är af nöden. De ersättningsbelopp, som lagen
stadgar, äro så små, att en arbetare med familj icke kan existera
derpå. Han har då, om han ej har några besparingar, hvilket van¬
ligen ej är fallet, icke någon annan utväg än att anlita fattigvården.
Men fattigvården hänvisar då till att han har olycksfallsersättning
och kan icke gifva honom något understöd. Och härmed är jag inne
på den för mig vigtigaste sidan af saken, och det är, att den före¬
slagna ersättningen är allt för ringa. Derför hafva jag och herr
Kvarnzelius i särskild motion till årets Riksdag föreslagit den för¬
ändring i Kongl. Maj:ts förslag, att högsta ersättningsbeloppet skulle
utgöra 450 kronor i stället för 300 kronor. Vi hafva valt just detta
förstnämnda belopp, emedan bevillningsstadgan redan för många år
sedan fastslagit i allmänna rättsmedvetandet den uppfattningen, att
450 kronor är en familjs existensminimum. Gent emot dem, som
vilja påstå, att denna summa är alltför hög, vill jag hänvisa till den
statistik öfver fattigvårdsförhållanden, hvilken en hvar af oss är i
besittning af. Der visas det exempel på, att full fattigförsörjning åt
en enda person kunnat ibland uppgå ända till 347 kronor. När man
nu för en arbetare, som genom olycksfall i sin verksamhet blifvit
alldeles urståndsatt att arbeta, bestämmer olycksfallsersättningen till
lägre belopp än det, hvarmed full fattighjelp kan komma att utgå,
så har man verkligen gått alltför långt nedåt. Redan år 1891, då
medellönen för en industriarbetare beräknades till 612 kronor, ansåg
regeringen, såsom förut nämnts, skäligt att i sitt då framlagda för¬
slag upptaga den högsta olycksfallsersättningen till 360 kronor. Un¬
der det decennium, som sedan dess förflutit, hafva lönerna stigit till
i medeltal 700—800 kronor årligen, och då vill man i stället gå så
långt ned med ersättningsbeloppet som till högst 300 kronor.
Till stöd för förfarandet att föreslå ersättningsbeloppet så litet
och karenstiden så lång anför man, att arbetaren bör sjelf bära en
del af risken och sjelf söka att anskaffa hvad under denna tid er¬
fordras för hans existensbehof. Men, mina herrar, månne icke arbe¬
taren får under alla omständigheter sjelf bära största delen af risken,
Angående
förslag till
lag angående
ersättning
för skada till
följd af
olycksfall i
arbete m. m
(Forts.)
N:o 21. 22
Angående
förslag till
lag angående
ersättning
för skada till
följd af
olycksfall i
arbete m. m.
(Forts.)
Lördagen den 13 April.
månne icke arbetaren genom förlusten af sina lemmar och utsigten
att förlora sitt lif får bära en stor del af risken? Yi höra komma
i håg, att vid dylika olycksfall tillkomma i regel stora utgifter för
läkarevård, sjukskötare, medicin och sådant, så att en ersättning af
1 krona per dag ingalunda kan räcka till för dylika utgifter och der¬
jemte betacka kostnaderna i öfrigt för en familj.
Det andra skälet, som anförts, är, att andra länder betala lägre
ersättning vid olycksfall, särskilt Finland och Danmark. Men om
det skulle visa sig, att för våra förhållanden ett belopp af 300 kronor
såsom högsta ersättning skulle vara för lågt, så är det väl lämpligast,
att lemna å sido dessa från andra länder hemtade exempel och i stäl¬
let gå ett steg längre och bestämma ett ersättningsbelopp, som verk¬
ligen motsvarar det i vårt land rådande beholvet. Från regeringens
sida har framhållits, att regeringen hyst betänklighet emot att på¬
lägga arbetsgifvarne dessa stora kostnader, och för min del har jag
ingenting att säga derom, ty regeringen måste ju taga hänsyn till
båda parterna. Men se vi närmare på saken, så torde väl dessa
bördor, som skulle påläggas arbetsgifvarne, icke bli så synnerligen
svåra. I herr Benedicks reservation, sid. 71 i utskottets betänkande,
visas med siffror — huru pass tillförlitliga, kan jag icke säga —
att år 1898 voro af 1,000 arbetare 50 berättigade till ersättning för
olycksfall i arbetet. Om vi nu utgå från denna siffra, så skola vi
finna, att högsta ersättningsbeloppet för 50 arbetare skulle utgöra
22,500 kronor, om den af oss föreslagna summan 450 kronor antoges
såsom maximum. Fn arbetsgivare, som sysselsätter 1,000 arbetare,
skulle således få ansvara för ersättning till en hvar af dem med 22
kr. 50 öre enligt vårt förslag, och tillökningen på grund af detta
förslag uppgår endast till 7 kronor 50 öre för hvarje hans arbetare
räknadt. Jag vill nu fråga, huruvida detta kan anses såsom någon
synnerligen stor börda för arbetsgifvarne.
På de skäl, som jag nu anfört, kommer jag vid föredragandet
af 4 § i detta lagförslag att yrka bifall till den hemställan, som af
mig och herr Kvarnzelius gjorts i den af oss afgifna motionen.
Grefve Hamilton: Den siste ärade talaren, likasom en före¬
gående talare, yttrade sig om en punkt i förslaget, som ännu icke är
föredragen. Jag ber på grund deraf att få fästa uppmärksamheten
vid, att det här endast är fråga om första stycket af 1 §.
Hvad den siste ärade talarens anförande för öfrigt beträffar,
skall jag endast taga upp ett af hans yttranden, då det förekom så¬
väl i hans anförande som i herr Brantings. Han förklarade, att
han var emot förslaget, derför att det vore bygdt på origtiga principer.
ErsättniDgspligten vore en origtig, försäkringspligten en rigtig princip.
Jag förstår icke ett sådant resonnement, ty det är alldeles gifvet, att
försäkringspligten icke kan finnas, så vida man icke först erkänt en
annan princip, nemligen ersättningspligten. Således kan icke ersätt-
23 N:0 21.
Lördagen den 13 April.
ningspligten betecknas som en origtig princip af den, som förordar
försäkringspligt.
Här är endast fråga om, hvilkendera principen som är mest prak¬
tisk, och ur denna synpunkt finnes det icke, så vidt jag förstår, nå¬
gon annan invändning mot ersättningspligten -— om man frånser faran
för rättegångar —■ än att den icke leranar tillräckliga garantier för
att arbetarne få ut sin ersättning. Detta är utan tvifvel en vigtig
betänklighet, men herr Branting har ju också i sin motion angifvit
ett sätt att afhjelpa den efter förebild af den nya franska lagen. I
stället för den af de franska arbetsgifvarne bildade garantifonden
skulle man hänvisa till arbetareförsäkringsfonden. Detta är ju ett
ganska beaktansvärdt förslag, men klart är, att det icke nu kan på
rak arm införas endast genom att fastslå den principen i lagen, utan
man måste naturligtvis tillse, om det icke älven kan fordras andra
kompletterande bestämmelser, och det kan icke förtänkas utskottet,
om det ansett, att man i en så vigtig fråga måste gå försigtigt till
väga. Om man skall taga upp en så afgörande och vigtig princip,
så är det nog bäst att vänta några år och se, hvilken kostnad det
kan blifva fråga om.
Jag begärde egentligen ordet med anledning af min ärade kamrat
på stockholmsbänken herr Brantings anförande. Sedan dess har
emellertid herr statsrådet och chefen för civildepartementet upptagit
till bemötande åtskiligt af hvad han sagt, och mitt uppträdande här
skulle hafva varit så öfverflödigt, att jag icke skulle begagnat mig
af min rätt att nu få ordet, om icke herr Branting i sitt anförande
rigtat ganska grava förebråelser mot utskottet och mot oss, som un¬
der många år arbetat på att föra denna fråga framåt. Jag har då
som vice ordförande i det nuvarande utskottet ansett, att jag på dessa
förebråelser borde svara några ord.
Herr Branting erinrade om vårt tillvägagående under de senare
åren. Han påstod, att vi prutat undan för undan, att vi resignerat,
att vi fogat oss efter arbetsgifvarnes önskningar i det ena fallet efter
det andra. Vi hade till och med, menar herr Branting, onödigtvis kastat
om princip och öfvergifvit den princip, som vi förut erkänt som
vigtig, och herr Branting förklarade, att han icke kunde tro annat,
än att vi egentligen kommit derhän, att vi endast ville röra på benen
för att inbilla folket, att vi gå framåt, under det vi i sjelfva verket
göra på stället marsch eller kanske rent af gå baklänges. Mot en
dylik uppfattning får jag å mina egna och mina medarbetares vägnar
inlägga en bestämd protest. Vi hafva verkligen icke haft till syfte
att slå blå dunster i ögonen på folk, då vi framlagt detta förslag,
utan vår nuvarande position har intagits helt enkelt på grund deraf,
att vi under de gångna åren trott oss hafva gjort den erfarenheten,
att det icke duger att ställa sig på en ensidig ståndpunkt, utan att
man har att se till, då det gäller en fråga, der flere parter äro in¬
tresserade, att man jemkar sig efter de olika parternas önskningar,
och att man får vara nöjd, om en början blir gjord. Att detta skulle
Angående
förslag till
lag angående
ersättning
för skada till
följd af
olycksfall i
arbete m. m.
(Forts.)
N:o 21. 24 Lördagen den 13 April.
försli^till vara ^örkastligt, är något, som jag aldrig förr hört i den svenska
lag'afgående Riksdagen. Den, som känner svenska folkets och svenska Riksdagens
ersättning sätt, vet, att man här i landet är mycket betänksam, då det gäller
f°r *badatiU något nytt, och det är denna betänksamhet, som gör, att man alltid
olycksfall i yiU börja mycket smått. Men detta hindrar ju icke, att man senare
arbete m. m. går framåt. Jag vill erinra exempelvis om en mycket vigtig reform,
(Forts.) som jag tror att den talare, mot hvilken jag vänder mig, dock skall
erkänna ha ganska stor betydelse på det socialpolitiska området,,
nemligen inrättandet af yrkesinspektionen. Hvilken ytterst anspråks¬
lös början hade icke denna institution! Jag är fullt öfvertygad om
att, när den infördes, samme ärade talare gent emot denna institution
stälde sig på samma ståndpunkt som nu mot det föreliggande för¬
slaget och förklarade det då framlagda förslaget vara ett hån mot
arbetarne. Men jag är fullt viss om, att derest man då icke nöjt
sig med så litet, utan kommit med större pretentioner, så hade man
icke fått någonting alls. Nu har det visat sig, att denna institution
under årens lopp har utvecklats, och de senare årens händelser visa,
att den sannolikt kommer att än ytterligare utvecklas. Så är det
äfven med denna lag.
Hvad herr Branting yttrade, syntes mig i öfrigt knappast moti¬
vera hans stränga förkastelsedom öfver förslaget. Han sade, att hvad
han egentligen hade emot förslaget, då man fick finna sig i att Riks¬
dagen stälde sig på ansvarspligtens grund, var, för det första, att man
icke hade garantier för att riksförsäkringsanstalten kommer att blifva
en så folklig institution, som han önskade. Men detta, tilläde han
sjelf, kan ju tagas i öfvervägande sedermera, då man får att besluta
rörande denna anstalt. Han talade vidare om statsgaranti för ut¬
bekommandet af ersättningsbeloppet, men han erkände, att äfven
bestämmelse derom kunde införas ett annat år. Det, som skulle göra
förslaget alldeles förkastligt, blef till slut endast den långa karens¬
tiden och de låga ersättningsbeloppen. Men detta måtte väl icke
vara någonting principielt, ty om någonting lätt kan ändras, så måtte
det väl vara siffror och tidsbestämningar.
Hvad i öfrigt angår karenstiden, så veta herrarne, hvarför den
har blifvit satt till 60 dagar. Den har tagits efter den tid, som de
flesta sjukkassor adopterat. Och för min del tror jag verkligen, att
detta är en bland de mest opportuna bestämmelserna i förslaget. Jag
är ötvertygad om att upptagandet i förslaget af denna karenstid af
60 dagar just varit det, som bäst besegrat motståndet mot förslaget,
ty man har haft denna bestämmelse att hänvisa till, då det sagts,
att här vore en börda, som man uteslutande ville lägga på arbets-
gifvarne. Denna bestämmelse äfvensom de mycket moderata ersätt¬
ningsbeloppen göra, att man icke med fog kan påstå, att hela bördan
blifvit lagd på arbetsgifvarne, utan att den tvärtom blifvit fördelad
på båda parterna,
När min ärade kamrat på stockholmsbänken mot oss rigtat
den skarpa förebråelsen, att vi endast velat framkalla ett sken af
25 N:o 21.
Lördngen den 13 April.
någonting, som verkligen icke är, så skall jag tillåta mig att rigta
en annan mot honom. Hvad är anledningen till att vi icke under
17 års förlopp kunnat lösa denna fråga? Säkerligen icke endast en.
Det var en ny fråga, när den först kom fram till Riksdagen, och
många hehöfde tänka på den. Det gälde att jemföra de olika prin¬
ciper, som det kunde komma i fråga att tillämpa, och bestämma sig
för, för hvilken Riksdagen horde uttala sig. Men denna svårighet
var dock endast öfvergående. Hvad som framför allt gjorde det så
synnerligen svårt för dem, som föresatt sig att föra fram denna fråga
— och jag vågar räkna mig till dessa — var att hvarje förslag, som
framkom, hade att påräkna ett det skarpaste motstånd just från den
rigtning, som i Riksdagen representeras af herr Branting. Nu visar
man tillbaka till 1898 års förslag såsom ett idealförslag, men år 1898
ville man icke vara med derom. År 1898 menade man, att 1891
års förslag var det enda rigtiga, men huru var det år 1891? Så vidt
jag kan erinra mig, förekom då samma motstånd mot förslaget, samma
tal om att det endast innehar beviljandet af en ringa allmosa, som
nu i dag upprepats från samma håll. Nej, de, som nu så länge mot¬
verkat våra bemödanden, må komma i håg, att trots det att vi, såsom
vi sjelfva anse, icke lyckats nå någon ideal ståndpunkt, så hafva vi
dock icke förtröttats, utan sökt finna en sådan utgångspunkt, att den
verkligen kunde accepteras af alla de parter, som här äro intres¬
serade.
Att vi fogat oss efter de uttalanden, som i fjor gjorts här i
Andra Kammaren, var väl en gifven sak på grund af den ståndpunkt,
vi då intogo, och det kan väl icke förebrås det parti, jag har den
äran tillhöra, att vi icke upprepat de yrkanden, som då med stor
majoritet af kammaren förkastades. Yi hafva, alltjemt under för¬
vissning om att man måste börja med litet, och att en liten början
i hvarje fall vore bättre än ingen början alls, upptagit det, som
Andra Kammaren i fjor godkände såsom rigtigt, och jag kan, trots
den förste och den siste ärade talarens anförande, icke tro annat, än
att kammaren skall bibehålla samma ståndpunkt i år som i fjor.
Jag ber att på grund af hvad jag sålunda anfört få yrka bifall
till 1 §.
Herr Kvarnzelius: Ingen samhällsklass har så ringa utsigt
att kunna göra besparingar eller att bilda en reserv för att dermed
möta arbetsbrist, arbetsoförmåga eller sjukdom, som arbetsklassen.
Dess aflöningsförhållanden äro i de allra bestå fall afpassade på det
sätt, att dagaflöning och dagsbehof nätt och jemt gå i hop med hvar¬
andra, och merendels blir ringa eller intet öfver, som skulle kunna
afsättas för att afhjelpa de olyckor, som drabba arbetaren vid brist
på eller oförmåga till arbete eller vid sjukdom. Inträffar arbetsbrist
eller blir arbetaren genom sjukdom eller på något annat sätt oför¬
mögen att fullgöra sitt dagsverke, yppar sig härigenom snart nöd i
hans familj. Till förekommande af detta missförhållande åligger det,
Angående
förslag till
lag angående
ersättning
för skada till
följd af
olycksfall i
arbete m. m.
(Forts.)
N:o 21. 26
Lördagen den 13 April.
Angående
förslag till
lag angående
ersättning
för skada till
följd af
olycksfall i
arbete m. m.
(Forts.)
enligt min åsigt, lagstiftningen vissa förpligtelse!, och för att rätt
kunna lösa dessa förpligtelser fordras det både god vilja och verklig
förståelse hos dem, som hafva denna uppgift sig ålagd.
Det är väl i känslan af en sådan förpligtelse, antager jag, som
det nu föreliggande lagförslaget om ersättning för under arbete liden
skada framkommit. Krafvet från arbetarehåll på dylik ersättning har
af en stor del bland vårt lands arbetsgifvare ansetts så berättigad^
att de sjelfmant dragit försorg om att skaffa sina arbetare förmånen
af dylik försäkring, och jag tror, att man utan öfverdrift kan våga
påstå, att principen om arbetarnes rättighet till sådan ersättning upp-
bäres af en temligen allmän opinion i hela vårt land.
Emellertid är det af vigt, att det syftemål, som afses med
ifrågavarande lagstiftning, verkligen också uppnås; hvarom icke, så är
lagstiftningen i större eller mindre grad förfelad. I det nu föreliggande
lagförslaget finnas åtskilliga brister, och detta har också af samtlige
föregående talare erkänts.
Jag skall nu be att få med några ord vidröra en af dessa brister,
nemligen den långa karenstiden, och jag känner mig så mycket mera
förpligtad dertill, som jag och en medmotionär framstält ett förslag
till nedbringande af denna långa väntetid. Detta vårt förslag har
naturligtvis icke vunnit något understöd inom utskottet; den uppfatt¬
ningen har nemligen i år varit inom utskottet gällande — för så
vidt jag har mig bekant — att vidtaga så få ändringar i och af-
vikelser från Kongl. Maj:ts förslag som möjligt, och de afvikelser,
som verkligen skett, tyckas mig endast hafva försämrat Kongl. Maj:ts
förslag; följaktligen har utskottet äfven afstyrkt vår motion. Detta
sitt afstyrkande har utskottet till en början motiverat dermed, att
det vore billigt, »att arbetaren genom en icke alltför obetydlig vänte¬
tid finge bära sin del af risken i det yrke, han nu en gång valt».
Om man något stannar vid denna passus i utskottets motivering, så
skall man ovilkorligen nödgas erkänna, att detta tal är kallt, likgil¬
tigt och i viss grad hjertlöst. Vidare säger utskottet, att arhetarne,
åtminstone eu stor del af dem, skulle vara genom det enskilda sjuk-
kasseväsendet tillförsäkrade sjukhjelp under de första två månaderna,
och slutligen, längre ned, att just genom denna långa karenstid skulle
anledningarne till en del tvister mellan arbetsgifvare och arbetare
aflägsnas. Gent emot dessa delar af utskottets motivering vill jag,
hvad nu först beträffar det rättvisa, som skulle ligga deri, att arbe¬
taren genom den långa väntetiden finge bära en del af risken, an¬
märka, att genom det föreslagna ersättningsbeloppets ringhet är mer
än väl sörjdt för att arbetaren får kännas vid sin andel af denna risk.
Jag tillåter mig härvid att återgifva några ord, som en ärad
ledamot af denna kammare i fjor yttrade just med hänsyn till denna
långa karenstid. Han yttrade nemligen då, bland annat: »Jag ber
att få fästa uppmärksamheten derpå, att, hvilketdera systemet man
tillämpar, ansvarspligt eller försäkringstvång, vare sig med fixa eller
proportionella lifräntor, arbetaren i alla fall får bära en mycket dryg
27 N:o 13.
Lördagen den 13 April.
de! af yrkesrisken: först och. främst karenstiden, vidare den mer eller
mindre betydande minskningen af inkomsterna samt dertill förlusten
af en arm eller ett ben eller kanske begge delarne, hvilket. antingen
alldeles beröfvar arbetaren eller åtminstone minskar för honom ut-
sigten att i framtiden kunna förbättra sin ställning. Jag anser för
min del, att arbetarne, hvilket system som än tillämpas, bära en
relativt mycket drygare del af yrkesrisken, än nu ifrågasatts att
lägga på arbetsgifvarne.» — Det synes mig vara mycket sanna ord,
som denne talare då yttrade. Genom de låga ersättningsbeloppen
hafva arbetarne fått vidkännas en dryg del af risken, och denna har
i en alldeles särskild grad lagts på de arbetare, som befinna sig å
de orter, der lefnadsförnödenheterna äro dyrare, såsom t. ex. i Norr¬
land — åtminstone det arbetaredistrikt, som jag har äran att repre¬
sentera •— samt i de större städerna.
Utskottets påstående, att vårt sjukkasseväsende voro så pass ut-
veckladt, att en stor del af arbetarne tillhörde detsamma och derige¬
nom vore, i allmänhet, skyddade under de två första månaderna, måste
enligt min uppfattning och med den kännedom jag har om dessa
förhållanden mottagas med en viss försigtighet. Sjukkasseväsendets
utveckling inom vårt land lemnar mycket öfrigt att önska, och detta
bestyrkes ytterligare af den redogörelse för yrkesinspektionens verk¬
samhet under år 1899, som nu kommit kammarens ledamöter till¬
handa. Der förekommer nemligen på sid. 106—7 sammandrag af
uppgifter rörande bland annat sjukkassor vid de under nämnda år
för första gången inspekterade arbetsställena, och af detta samman¬
drag inhemtas, att sjukkassor funnos vid 76 arbetsställen med 4,151
arbetare, men saknades vid 774 arbetsställen med 9,782 arbetare.
Detta är faktiska uppgifter, hvilka, för så vidt jag kan förstå, tala
ett helt annat språk än det förhoppningsfulla påstående, som före¬
kommer i utskottets utlåtande.
Hvad slutligen angår utskottets tal om det goda, den långa
karenstiden skulle föra med sig genom att förebygga tvister, så får
jag bekänna, att detta synes mig vara ett mycket svagt och egen¬
domligt, ja, rent af löjligt skäl. Konseqvensen af en sådan tanke¬
gång skulle naturligtvis vara den, att man, för att vara alldeles säker
på att inga tvister skulle förekomma, icke skulle lagstifta alls något
i denna väg; då skulle det bästa förhållande inträda mellan arbets¬
givare oeh arbetare.
Slutligen säger utskottet: »Till detta vigtiga skäl för väntetidens
bibehållande kan läggas, att hvarje utredning saknas angående stor¬
leken af de bördor, som genom väntetidens förkortande skulle på¬
läggas vårt lands industri». Strax förut, endast några rader derifrån,
säger utskottet emellertid, att arbetarne genom sjukförsäkring för ett
ringa belopp sjelfva kunna undanrödja olägenheterna af denna långa
karenstid. Det är ju egendomligt, att utskottet på den ena sidan
kan säga, att arbetarne kunna genom uppoffring af ett ringa belopp
sörja för de 60 dagarna, och å nästa sida påstå, att det sakuas hvarje
Angående
förslag till
lag angående
ersättning
för skada till
följd af
olycksfall i
arbete m. m.
(Forts.)
N:0 21. 28 Lördagen den 13 April.
fdrili^till utredlliD? om s^orle^en af de bördor, som skulle påläggas industrien
lag1"angående genom förkortning af karenstiden. Det är alldeles som att påstå,
'ersättning det arbetarne skulle ha betydligt bättre ekonomiska resurser än
för skada till arbetsgifvarne, då man anser, att hvad som för arbetarne skulle utgöra
olycksfail i ringa belopp skulle vara af oöfverskådlig storlek, när det gäller
arbete m,. m. arbetsgifvarne. Då man stiftar en lag, som är afsedd att vara till
(Forts.) förmån för någon part, är det af eu alldeles särskild vigt att tillse,
att man icke gör lagen sådan, att denna part kommer i en sämre
ställning än ban för närvarande intager. Ett bifall till detta lag¬
förslag skulle bringa en stor del af vårt lands arbetare i en sämre
ställning än den de för närvarande befinna sig uti; jag syftar härvid
på alla de arbetare, som åtnjuta den förmånen, att de af sina arbets¬
givare blifvit försäkrade i enskilda försäkringsbolag. Så är nemligen
förhållandet med en ganska stor del arbetare, och försäkringssumman
är då i de allra flesta fall satt till 1,000 kronor. Att märka är, att
de då från och med första dagen efter det olycksfallet drabbat dem
få uppbära ersättning, som kan uppgå till 1 krona, 1 krona 50 öre
eller 2 kronor per dag, beroende på försäkringssummans storlek, men
alltid efter förhållandet af 1 krona per dag för hvarje 1,000 kronors
försäkring. Och i allra olyckligaste fall ersättas icke allenast dessa
1.000 kronor, utan summan kan fördubblas och således uppgå till
2.000 kronor. För dessa arbetare, som redan nu äro försäkrade,
skulle det naturligtvis kännas betydligt svårt att i och med antagan¬
det af den nu föreslagna lagen blifva försatta i den situation att,
om de drabbas af lindrigare skada i arbetet, sjelfva få bära hela
risken af denna skada.
Eu hafva vi hört från statsrådsbänken, att det egentliga skälet,
hvarför karrenstiden satts så lång, varit det, att man skulle slippa
ifrån den strängare kontrollen rörande olycksfall af mindre betydenhet,
och att besvären på det sättet skulle blifva mindre. Gent emot detta
uttalande vill jag emellertid fästa uppmärksamhet derpå, att de en¬
skilda försäkringsbolagen icke anse de besvär, som äro förenade med
denna strängare kontroll, vara afskräckande, utan att de — och det
med tacksamhet till och med — bevilja försäkringar, der ersättnings¬
skyldigheter å bolagens sida inträder redan från första dagen, hvilket
ju visar, att det icke är vare sig så synnerligen kostsamt eller så
besvärligt att vara underkastad denna strängare kontroll. Jag tror
således, att detta skäl, som anförts från statsrådsbänken, icke väger
så synnerligen tungt, om man något närmare synar det i sömmarne.
Det kunde vara åtskilligt att säga angående ersättningsbeloppens
storlek och hvad som talar för deras böjande, men den frågan har
redan förut af min medmotionär herr Broomé och äfven af herr
Branting fullständigt utvecklats, hvarför jag icke något vidare vill
stanna vid densamma.
Det kan — synes det mig — icke förnekas, att det i många
fall vore bättre, om — såsom herr Lundberg yrkat inom utskot¬
tet — till en skadad arbetare utbetalades ett visst belopp en
Lördagen den 13 April.
29 N:o 21.
gång för alla i stället för, som man här föreslagit, en årlig lifränta. Angående
Gent emot detta har utskottet å sid. 29 i det föreliggande betänkandet lag ^gående
anfört följande: »Ersättningarnas utgående i ett visst kapitalbelopp ersättning
skulle, såsom redan förut antydts, icke heller alltid lända till f°r skada till
arbetarnes fördel. Hos dem såväl som hos de flesta personer i små J^fåfau i
förhållanden kan man icke i allmänhet förutsätta den insigt i lämp- arbete, m. m.
ligaste sättet för penningars handhafvande, som gifvetvis i dylika (Forts.)
fall är af nöden.»
Ja, det är nog alldeles rigtigt; arbetarne lika väl som de flesta
personer i små förhållanden förstå icke det lämpligaste sättet för
penningars handhafvande, ty eljest skulle de ju placera dem uti
banker och millionbolag, d. v. s. der, hvarest de i våra tideV kunna
påräkna den största vinsten af sina penningar. Men det är dock
härvidlag ett litet men, nemligen det, att arbetarne så sällan få några
penningar öfver, som de kunna placera på något räntegifvande sätt,
ty för dem gå penningarne lika fort som de komma, dagsförtjensten
åtgår nemligen till dagsbehofvet, och de kunna följaktligen icke pla¬
cera sina pengar på »lämpligaste sättet», som t. ex. kapitalister och
den förmögnare samhällsklassen i allmänhet kan göra. Jag är full¬
komligt öfvertygad om att arbetarne och för öfrigt alla mindre
bemedlade personer få i kanske större grad än några andra just
genom nödvändighetens lag till fullo lära sig att sköta slantarne och
att vända dem mer än eu gång, innan de gifva ut dem. För en
arbetare skulle i många fall ett litet kapital af en två, tre å fyra
tusen kronor vara tillräckligt för att sätta honom i tillfälle att öppna
en liten affär, på hvilken han kunde existera, eller ock kunde han
för denna summa skaffa sig ett eget hem, af hvars afkastning han
sedan kunde lefva, och kanske han sålunda kunde efter den lidandets
skola, som han genomgått, vinna den medborgarrätt, af hvilken han
icke var i åtnjutande under sin krafts dagar. Jag vill i detta sam¬
manhang äfven påpeka det, att enkan efter en skadad arbetare skulle
genom erhållandet af ett mindre belopp en gång för alla i många
fall komma i bättre situation, än om bestämmelserna i det nu före¬
liggande lagförslaget skulle blifva gällande. Enligt dessa bestäm¬
melser skulle nemligen enkan åtnjuta en viss lifränta, så länge som
hon är ogift, och detta gör naturligtvis, att hon icke gifter sig,
medan hon deremot, derest hon finge ett litet belopp en gång för
alla, öfver hvilket hon hade fri disposition, skulle kunna, i vissa fall
åtminstone, anses vara ett rent af fördelaktigt parti. Dessa syn
punkter ha gjort, att jag ganska mycket tilltalats af herr Lundbergs
förslag om utbetalandet af en viss summa eu gång för alla.
Jag vill sluta med det, att erfarenheten af denna frågas behand¬
ling än ytterligare har påvisat nödvändigheten af dels att arbetarne
sluta sig samman och sjelfva tillgodose och tillvarataga sina intressen,
samt dels att arbetarne allt mer och mer behöfva få ökadt inflytande
på sammansättningen af den lagstiftande församlingen.
N:0 21. 30
Lördagen den 13 April.
Angående
förslag till
lag angående
ersättning
för skada till
följd af
olycksfall i
arbete m. in.
(Forts.)
Häruti instämde herr Pettersson i Södertelje.
Herr Glöthberg: Med tanke på den vidlyftiga och uttömmande
debatt, som, när denna fråga behandlades vid sista riksdagen, före¬
kom i denna kammare, och äfven efter hvad nu här i dag har fram¬
hållits rörande detta ämne skall jag icke tillåta mig att ingå i någon
vidare pröfning af det föreliggande förslaget. Min ställning i frågan
är ju för öfrigt temligen känd dels från förra årets riksdag, dels
genom mitt instämmande i en af de reservationer, som finnas fogade
till utskottets betänkande.
Jag tror, att det finnes ganska mycket att anmärka mot det nu
föreliggande förslaget; jag är nemligen icke den, som i allo gillar
detsamma. Men det, som för mig är vigtigast, är, att man någon
gång kommer derhän att fastslå den grundprincip, som förslaget är
byggdt på, den nemligen, att vissa arbetsgivare äro skyldiga att
ansvara för den skada, som genom olycksfall i arbetet drabbar i
deras tjenst anstälde arbetare. Det är visserligen sant, att man
redan -—- såsom äfven här har framhållits — börjat tillämpa denna
princip, nemligen dels genom antagandet af 1886 års lag angående
ersättning för skada vid olycksfall i följd af jern vägsdrift, dels deri¬
genom att arbetsgifvarne sjelfva accepterat denna tanke och börjat
att försäkra sina arbetare mot olycksfall i arbetet, men jag är dock
öfvertygad derom, att derest arbetarne skola kunna blifva tillförsäk¬
rade sin rätt till ersättning, är det nödvändigt, att lagstiftningen här¬
vidlag ingriper, ty förhållandet torde vara det, att de arbetare, som
allra mest behöfva denna ersättning, för närvarande äro i saknad af
densamma.
Det har, som sagdt, gjorts många anmärkningar mot det nu
föreliggande förslaget, och dessa anmärkningar afse dels, att man
vill pålägga arbetsgifvaren en börda, dels att man tillerkänner arbets¬
tagaren alldeles för liten ersättning. Hvad den första af dessa
anmärkningar beträffar, eller den, att man vill pålägga arbetsgifvaren
en börda, har enligt mitt förmenande högsta domstolen klart uttryckt,
att den anser det vara rigtigt, att en arbetsgifvare, som representerar
ett yrke af farlig beskaffenhet, ersätter de i hans tjenst anstälda
arbetarne för den skada, som drabbat dem genom olycksfall i arbetet.
Detta har äfven varit normen för det kongl. förslaget, då man låtit
dess bestämmelser gälla endast de yrken, som äro af mera farlig
beskaffenhet. Nu är det ju egentligen produktionen, som drabbas
af denna ersättningsskyldighet, men som arbetsgifvaren representerar
produktionen, måste han naturligtvis utbetala ersättningen.
Från den förste ärade talaren framkommo här åtskilliga anmärk¬
ningar mot oss, som inom utskottet haft att behandla detta förslag
och tillstyrkt detsamma; jag för min del tog då åt mig flera af
dessa hans anmärkningar, särskildt den, att utskottsledamöterna från
denna kammare skulle ha fallit undan och gifvit efter. Jag ber att
få påminna herrarne derom, att jag vid sistlidne riksdag hade till
Lördagen den 13 April.
31 N:o 21.
utskottets betänkande öfver det då föreliggande förslaget fogat tre
reservationer, af bvilka den första gick ut derpå, att man skulle
stryka den af utskottet insatta väntetiden å fjorton dagar, som en
arbetare måste ha varit anstäld för att kunna få ersättning i hän¬
delse af olycksfall. I den andra reservationen hade jag uttalat mig
till förmån för en motion, som ville sätta ersättningsbeloppet icke så
lågt som till 300 kronor, utan till 360 kronor, och den tredje reser¬
vationen slutligen innehöll, att i eu viss paragraf skulle insättas
orden »emot ersättningstagaren». Andra Kammaren beslöt i enlighet
med min första och min tredje reservation, men i fråga om ersättnings¬
beloppets storlek beslöt kammaren i enlighet med Kongl. Maj:ts och
utskottets förslag. Ku kan det ju tyckas, som om jag bort i år åter¬
igen framställa mitt yrkande om högre ersättning, men jag har
emellertid icke gjort det och skall nu fästa herrarnes uppmärksamhet
på orsaken dertill. Förra året hade nemligen utskottet i förslaget
intagit en bestämmelse, som stadgade, att arbetare under aderton år,
d. v. s. minderårige, samt qvinliga arbetare icke skulle få högre
ersättning än tre fjerdedelar af beloppet, och jag ansåg då, att om
man skulle vidtaga en sådan reducering af beloppet, måste detsamma
nödvändigtvis höjas. Då nu utskottet i år emellertid icke infört
någon dylik bestämmelse, har jag icke heller ansett mig skyldig att
upprepa min förra året afgifna reservation i det hänseendet. Jag
erkänner villigt och gerna, att det nu föreslagna beloppet är mycket
lågt, hvilket jag ju äfven vid föregående tillfällen, då denna fråga
förelegat till behandling, tagit mig friheten uttala. Jag skall villigt
erkänna, att ersättningsbeloppen komma att ställa sig ganska lågt i
de större städerna, exempelvis Stockholm, Göteborg m. fl., men jag
tror dock, att man på många ställen på landsbygden skall komma
att med tacksamhet taga denna summa å 300 kronor, och derför har
jag icke ansett det vara skäl att reservera mig mot utskottets be¬
tänkande i denna del.
Som jag redan förut nämnt, hafva emellertid jag och åtskilliga
andra reserverat oss mot den bestämmelse om en väntetid af åtta
dagar, som utskottet infört i paragraf 1. Utskottet har således prutat
af de fjorton dagar, som det föreslog förra året, till åtta dagar.
Hvad är det nu, som gifver utskottet anledning att föreslå en sådan
bestämmelse? Jo, utskottet säger, att ehuru denna bestämmelse
strider mot den princip, på hvilken lagförslaget hvilar — utskottet
gifver verkligen det erkännandet ■— så har utskottet likväl ansett,
att arbetsgifvaren måste hafva någon tid på sig till att försäkra en
nyantagen arbetare, så att han icke drabbas af ersättningsskyldigheten,
innan försäkringen hunnit verkställas. Detta är det ena skälet, som
utskottet anfört. Det andra skälet är det, att arbetsgifvaren bör
beredas tillfälle att låta läkare undersöka en arbetare, som söker
arbete, och sålunda få utrönt, huruvida denne är behäftad med något
lyte, som kan menligt inverka på hans arbetsförmåga eller förorsaka,
att han kan lättare råka ut för olycksfall. Jag tror emellertid icke,
Angående
förslag till
lag angående
ersättning
för skada till
följd af
olycksfall i
arbete in. m.
(Forts.)
N.o 21. 32
Angående
förslag till
lag angående
ersättning
för skada till
följd af
olycksfall i
arbete m. m.
(Forts.)
Lördagen den 13 April.
att risken härvidlag är så synnerligen stor för arbetsgivare^ Det
kommer nog utan tvifvel att blifva samma förhållande i fråga om
riksförsäkringsanstalten som det, hvilket redan nu eger rum i fråga
om de enskilda olycksfallsförsäkringsbolagen, nemligen att arbets¬
givare kunna taga kollektivförsäkringar, d. v. s. försäkra samtliga
sina arbetare för eu viss tid. Men, säger man, nu kan det bända,
att arbetsgivaren under tiden tager in nya arbetare och i händelse
att olycksfall skulle drabba eu sådan arbetare, som efter det för¬
säkringen verkstäldes inträdt i arbetet, så skulle densamma gå för¬
lustig all ersättning. Mej, för ingen del; det är nemligen så, att
arbetsgivaren får efter en viss tid reglera sina premier till bolaget,
så att om det då befinnes, att ban bär flera arbetare än när försäk¬
ringen gjordes, får ban betala en viss tilläggspremie, men de under
tiden antagna arbetarne äro dock försäkrade hela tiden. Således
beböfver man icke i detta afseende hafva någon bestämmelse om att
arbetaren en viss tid bör ba varit anstäld bos arbetsgivaren, för att
ansvarspligt skall åligga denne. Och hvad vidare beträffar det skälet,
att arbetsgivaren bör hafva tid på sig för att låta undersöka, om
arbetaren är behäftad med något lyte, så vill jag påstå, att — om
nu en sådan undersökning nödvändigt skall ske —- det är bäst såväl
för arbetsgivaren som arbetaren, att den sker, innan arbetaren inträ¬
der i sitt arbete. Jag anser således, att en dylik bestämmelse om
en väntetid å åtta dagar endast kommer att göra förslaget sämre,
och jag hoppas derför, att denna kammare vidblifver sitt vid sist
föregående riksdag fattade beslut och stryker ut denna bestämmelse
ur förslaget.
En annan ändring, som utskottet gjort, som jag visserligen icke
reserverat mig emot, men som jag upprigtigt får bekänna icke till¬
talar mig, och som jag längre fram torde få tillfälle att närmare vid¬
röra, gäller upptagandet i förslaget af jernvägspersonalen. Det är
bekant, att när Kongl. Maj:t öfverlemnade förslaget till högsta dom¬
stolen i och för granskning, så ingick i förslaget, att äfven de vid
jernvägs- och spårvägsdrift anstälde skulle medtagas, så framt de
icke folie under 1886 års lag. Högsta domstolen klandrade detta
tillvägagående och ansåg det vara origtigt att tillämpa två lagar på
samma slags arbetare. Kongl. Maj:t strök då detta stycke med hän¬
visning till, att det för närvarande är under utarbetning en lag om
elektriska anläggningar, och att en bestämmelse i nämnda syfte skulle
komma att inryckas i denna lag, så att den och 1886 års lag skulle
komplettera hvarandra. Utskottet ansåg, att det vore mindre lämp¬
ligt att tillämpa flera lagar på samma kategori af arbetare, och
beslöt derför på enskild motion af en ledamot af Första Kammaren,
friherre Lagerbring, att taga dessa jernvägsarbetare med i föreliggande
förslag, dock med ett vigtigt undantag, hvilket gjort, att jag för min
del icke reserverat mig mot denna hemställan, nemligen att de, som
redan äro anstälda i jernvägstjenst, icke komma att drabbas af för-
33 N:o 21.
Lördagen den 13 April.
ändringen, utan att de fortfarande skulle komma att stå under 1886
års lag.
Af hvad jag nu yttrat, mine herrar, är det klart och tydligt,
att jag icke kan ställa mig afvisande mot föreliggande förslag. Jag
tror, att det vore mycket vanskligt att nu afslå detta, och jag är
icke så sangvinisk, att jag tror, att man i den närmaste framtiden
skulle kunna få fram ett förslag på kamrarnes bord, som vore bättre
än detta. Det yttrades härom dagen enskildt af en ledamot af denna
kammare, att det vore bäst att taga detta förslag, ty för hvarje år
förslaget kommit fram, har det blifvit sämre. Ja, det torde hända,
att det gått och äfven framdeles komme att gå i den rigtningen, det
torde kanske till och med komma att hända, att det under den
närmaste framtiden icke kommer att föreligga något förslag alls i denna
fråga på kamrarnes bord, åtminstone icke i form af kongl. proposition.
Det är med tanke härpå och med tanke på att vi dock genom
detta förslag äro inne på rätt väg, som jag ber att få yrka bifall till
Kongl. Maj:ts proposition och utskottets förslag i § 1.
Herr Biesért: Jag skulle kunna inskränka mig till att in¬
stämma med herr statsrådet och chefen för civildepartementet i hans
yttrande rörande den nu föredragna paragrafen, men som arbetsgivare
har jag dock trott det vara lämpligt att säga några ord om min
ställning till saken.
I likhet med herr Branting och åtskilliga föregående talare är
jag alldeles icke nöjd med det resultat, hvartill utskottet kommit i
sitt föreliggande förslag. Jag skulle mycket hellre hafva sett, att
principen om obligatorisk försäkring hade legat till grund för förslaget
i ^ stället för ansvarspligten, men jag har insett, att detta icke kan
gå för sig med den stämning, som för närvarande är rådande i denna
kammare, och efter det beslut, som fattades i fjol.
Då så är förhållandet, skulle jag gerna hafva sett, att herr
Brantings förslag om införande af garantier i händelse af insolvens
hos arbetsgivaren införts, men jag inser mycket väl, att bestämmelser
i det syftet nu icke äro genomförbara. Vidare skulle jag gerna
hafva sett, att lagen omfattat ett större område än utskottet före¬
slagit, äfvensom att ersättningens storlek varit större, åtminstone på
vissa platser i landet, i synnerhet städerna. Jag skulle också gerna
hafva sett, att rätten till fyllnadsförsäkring hade varit betydligt större,
och likaså skulle jag hafva önskat, att ett för mig obehagligt uttryck,
som förekommer i 2 stycket af 1 §, nemligen uttrycket »grof vårds¬
löshet» kunnat utgå. Men jag kan icke resonera på samma sätt
som herr Branting, som på grund af de nu omnämnda bristerna i för¬
slaget kom till den slutsats, att han borde yrka afslag å förslaget.
Herr Branting har efter ett nära timslångt anförande yrkat afslag å
§ 1. Herr Benedicks kom efter ett ännu längre anförande i Första
Kammaren till samma yrkande. Men dessa båda herrars motiv äro
hvarandra alldeles motsatta. Och jag vill fråga herr Branting, om
Andra Kammarens Prat. 1901. W:o 21.
Angående
förslag till
lag angående
ersättning
för skada till
följd af
olycksfall i
arbete m. m.
Forts.)
3
No 21.
Angående
förslag till
lag angående
ersättning
för skada till
följd af
olycksfall i
arbete m. m.
(Forts.)
34 Lördagen den 13 April.
han verkligen tror, att vi, om vi allesamman hålla så hardt på våra
egna åsigter, någonsin inom en rimlig tid skola få göra en början
med lagstiftning på detta område.
Jag skulle kunna inskränka mig till hvad jag redan sagt, om
det icke i en motion, som blifvit afgifven i denna kammare, före-
komme ett uttryck, som jag för min del anser icke höra få passera
oanmärkt. Under den korta tid, jag varit i riksdagen, har jag med
synnerlig tillfredsställelse sett, huru värdigt socialdemokratien vant
representerad i denna kammare. Desto större missräkning beredde
det mig derför, då jag läste i herr Brantings motion sådana uttryck
som detta: »Andra Kammarens svaghet för att vilja »börja» med
ett nära nog hur underhaltigt förslag som helst, blott det kan sägas
att en början blifvit gjord, synes mig i sjelfva verket knappast
mindre ödesdiger för en verkligt effektiv lösning af frågan än Första
Kammarens af klassegoism dikterade motstånd mot hela reformen.»
Jag anser, som sagdt, dessa uttryck mindre lämpliga och i alla
händelser onödiga, onödigt sårande och för den sak man vill förfäkta
skadliga, och jag kan derför, herr talman, icke annat än beklaga, att
sådana uttryck framkommit inom kammaren.
Herr T rölle: Som jag antager, att kammarens tålamod kom¬
mer att hardt pröfvas under dagens och kanske äfven under nattens
lopp, skall jag icke upptaga tiden länge. _ _
Jag skall endast be att få förklara, att jag i utskottet _ statt och
att ja0, fortfarande står på den ståndpunkten, att, ehuru jag finner
principen om försäkringspligt mest praktisk och kanske äfven rätt¬
visast, jag dock kan vara med om Kongl. Maj:ts proposition åt det
skäl, att deri alla upptänkbara åtgärder äro vidtagna för att förhindra
de olägenheter, som ju alltid kunna framkallas af en lag, byggd pa
ersättningspligtens grund. Jag menar med dessa åtgärder naturligtvis
i främsta rummet förslaget om en riksförsäkringsanstalt äfvensom be¬
stämmelserna om uttagande af lifräntas kapitalvärde, då den ersättmngs-
pligtige arbetsgifvaren dör, flyttar utrikes eller nedlägger sin rörelse,
vidare bestämmelsen om förmånsrätt, och slutligen stadgandet dels
om förskottsbetalning, dels att underrättens slutliga utslag, hvarigenom
betalningsskyldighet ålagts arbetsgifvaren, går i verkställighet lika som
lao-a kraft egande dom. Samtliga dessa bestämmelser aro egnade att
undanrödja eller förminska de olägenheter, som kunna åtfölja en lag¬
stiftning, byggd på den nu accepterade principen.
• Det är på grund häraf och då jag önskat att komma till något
resultat, som jag icke tvekat att följa majoriteten inom utskottet och
sålunda taga detta första stapplande steg på en väg, som dock borde
hafva beträdts för länge sedan. , , ,
Att meningarne äro delade om det föreliggande försLaget, hatva
herrarne redan funnit; och jag får erkänna, att jag icke finner detta
underligt, ty då man kan se saken från så vidt skilda synpunkter
som herrar Benedicks och Branting, är det för visso klart, att man
får vidt skilda uppfattningar. Om man nemligen i likhet med herrar
Lördagen den 13 April. 35
reservanter från Första Kammaren anser, att den börda, som här
pålägges arbetsgifvarne, är ett godtyckligt onus utan all motsvarande
prestation från arbetarnes sida — en ståndpunkt, som alldeles sam¬
manfaller med åsigten att all ersättning för olycksfall i arbetet är
ett nådebröd till arbetarne, smulor från den rike mannens bord -—-
så är det, säger jag, icke underligt, att man kommer till de slut¬
satser, i hvilka berr Benedicks’ reservation utmynnar. Står man åter på
herr Brantings ståndpunkt, måste man följdrigtigt fordra indragning
af karenstiden och hardt när fördubblad ersättning m. fl. af de pretentioner,
han framstält i sin motion. Dessa äro sålunda från lians synpunkt
fullkomligt berättigade, och den synpunkten är, att de, som draga
vinsten af arbetet, också skola ensamma svara för följderna af de
olycksfall, som under arbetet kunna drabba arbetaren.
Går man deremot en medelväg och anser, att när staten tillåter,
att en arbetsgifvare använder — efter fria aftal — sina medmenniskor
1 ett lifsfarligt yrke, det då också är rätt och billigt, att staten,
arbetsgifvaren och arbetaren gemensamt deltaga i risken — en medel¬
väg, som enligt mitt förmenande är den rigtiga — så tror jag,
att man utan tvekan kan acceptera Kongl. Majrts proposition. Jag
vill dermed icke hafva sagt, att den kongl. propositionen precis »på
öret» rättvist fördelar bördorna. Jag vill icke säga, att den håller
just »det gyllene lagom». Men så mycket tror jag mig kunna säga,
att denna väg är en väg, på hvilken man lugnt kan våga att börja
lagstiftningen, icke minst derför att man på denna väg en 'gång kan
bil 1 tillfälle rätta hvad som här felats, fylla hvad som nu brister
och till ett helt hopfoga hvad som nu måhända endast är lösligt
sammansatt. °
Jag ber, herr talman, få yrka bifall till den föredragna första
punkten af paragrafen.
Herr Bränning: Jag skall icke ingå i någon lång polemik
med herr statsrådet och chefen för civildepartementet angående hans
framställning af de utländska förhållandena i detta afseende. Hvar
och en torde förstå, att här knappast är rätta platsen derför De
som tagit närmare reda på den framställning, jag tillåtit mig gorå i
mm motion, skola nog inse, att samma sak kan genom att kort re¬
sumeras få en väsentligt olika färg, än om man ser efter huru saken
försiggått 1 verkligheten, ser efter hvad som ligger bakom de i de
utländska parlamenten fattade besluten. Sålunda vågar jag vidhålla,
att man 1 Schweiz icke på något sätt förkastat sjelfva principen om
försäkring, derför att det vidlyftiga och långa förslag, som der fram¬
lades och antogs af representationen, icke vann folkets gillande vid
referendum. Jag förundrar mig också något öfver, att exempelvis
-Nederländernas nya lag kunde af herr statsrådet rubriceras såsom ett
mellanting mellan tvångsförsäkring och ansvarspligt, då den dock
faktiskt är byggd på tvångsförsäkringsprincipen och endast det med-
gilvande gjorts åt industriidkarne att kunna skaffa sig försäkring på
N:0 21.
Angående
förtlag till
lag angående
ersättning
för /linda till
följd af
olycksfall i
arbete m. m.
(Forte.)
N:o 21. 36
Angående
förslag till
lag angående
ersättning
för skada till
följd af
olycksfall i
arbete m. m.
(Forts).
Lördagen den 13 April.
annat sätt än i statens anstalt, dock under förbehåll att borgen eller
säkerhet ställes. Således finnes ju alltid i denna lag en garanti, som
saknas i det nu föreliggande förslaget, en garanti som ingen bestridt
och som mången — det tager jag fasta på — äfven af dem, som
tala för det kongl. förslaget, erkänt borde hafva der funnits; och jag
hoppas derför också att, om det föreliggande förslaget blir lag,
dessa personer då måtte låta sig angeläget vara att ditsätta en sådan
garanti.
Då regeringen enligt herr civilministerns förklaring icke vågade
gå längre än att lägga en börda af i rundt tal 2Vs millioner på
industrien för denna sak, så vågar jag å min sida bestrida, att detta
kan vara en billig och skälig afpassning, helt enkelt af det skäl,
att, då industrien i andra länder kunnat gå i land med att bära
betydligt större bördor, jag icke kan förstå, hvarför det skall vara
så mycket värre här i landet att göra det. Industrien här är dock
skyddad genom tullar, som väsentligt underlätta för densamma kampen
för tillvaron, och det på bekostnad af stora samhällsklasser i vårt
land; och det finnes exportindustrier, såsom t. ex. sågverksindustrien,
som äro skyddade på ett helt annat sätt, genom metoder, hvarigenom
de lyckats för snart sagdt ingenting komma i besittning af stora
kapital, som de nog veta göra fruktbärande. Kan det under sådana
förhållanden anses vara för mycket att begära, att man lägger samma
bördor på industrien här som i andra länder, och att man går med
på den princip, som jag hela tiden vidhållit, nemligen att ställa er¬
sättningen i proportion till lönen, en princip hvars rigtighet inga
majoritetsbeslut kunna omstörta? Men jag förstår mycket väl, att
äfven om man talade med »englars tunga» •— som kanske herr
Waldenström skulle uttrycka sig — så vore det likväl omöjligt att
här få någon ändring i detta förhållande.
Emellertid skall jag be att ifrån herr statsrådets anförande få
taga fasta på och med tacksamhet erkänna det medgifvande, han
gjorde, då han framhöll, att just tillvaron af § 21 i lagen gjorde
det nödvändigt att se till, att vid organisationen af riksförsäkrings-
anstalten båda parterna, arbetsgivare och arbetare, blifva företrädda.
Huru detta skall ske, derom är icke nu skäl att uttala sig. Jag
förstår, att det kan möta vissa svårigheter, men i alla fall är detta
medgifvande så pass vigtigt, att det är skäl att här konstatera, att
dessa ord fallit från statsrådsbänken; och jag hoppas, att den byråkra¬
tiska inrättningen af detta embetsverk måtte, då förslag derom för
nästa Riksdag framlägges, hafva undergått en icke oväsentlig modi¬
fikation.
Herr grefve Hamilton vände sig emot mig med åtskilliga ut¬
talanden. Han framhöll, att det vore falskt att säga, att ansvars-
pligten vore en origtig princip, emedan, enligt hans mening, den
ligger ytterst bakom försäkringstanken. Detta är ju ett logiskt
tankeexperiment att gå så tillbaka, att man frågar, hvad som är den
yttersta principen för det hela; och då kan man utan tvifvel kon-
37 N:o 21.
Lördagen den 13 April.
struera fram, att sjelfva ersättningspligten är det primära, som sedan
kan nttagas på två olika vägar, antingen genom ansvarspligt eller genom
försäkring. Men nog äro väl ett system, grundadt på försäkring, ock
ett system, grundadt på ansvarspligt, så pass olikartade både i prak¬
tiken och i teorien, att man bar rätt att gifva namnet olika prin¬
ciper åt dessa båda olika vägar. Jag tror sålunda, att jag godt kan
stå för det uttrycket — om jag nu fält det — att det varit en
origtig princip, som man följt i detta förslag, då man icke velat gå
in på försäkringsprincipen.
Herr grefve Hamilton framhöll vidare såsom ett jemförlig!
exempel, då Riksdagen med Kongl. Maj:ts hjelp inrättade eu yrkes¬
inspektion, huru denna från början var en ringa ansats till hvad han
och många andra hoppades att den skulle blifva. Men det är väl
dock icke alldeles detsamma. Om man för yrkesinspektionen till eu
början får 3 inspektörer, förstår ju hvar och en, att dessa icke kunna
hinna med att tillfredsställande fylla den stora uppgift, de hafva sig
förelagd, men det är ju då också blott att helt mekaniskt i mån af
behof — och detta kan visas genom siffror — öka antalet inspek¬
törer. Men det är då icke fråga om att ändra grunden och trefva
sig fram på en väg, der man 'sjelf medgifver, att man från början
bort gå in på en annan. Dessa båda saker äro sålunda icke jem-
förbara.
Vidare framhöll grefve Hamilton, under försök att reducera be-
tydelseu af dessa »anmärkningar* — som han kallade dem — att
det väl icke måtte vara någon principsak, om det stode den ena
eller andra siffran för ersättningsbeloppet, då det ju vore så lätt att
ändra siffror. Ack, att jag finge tro, att det är så lätt att ändra
siffror! Då skulle vi icke hafva dragits så länge med detta 800-
kronors-streck — det bar ju varit många förslag om 400-kronors-
streck och 500-kronors-streck — om det, såsom grefve Hamilton sade,
bara vore att ändra en siffra och icke att ändra en princip. Men
den gamla siffran har satt sig fast, och jag fruktar, att detsamma
blefve förhållandet med denna siffra på 300 kronor. Äfven om man
förra året betonade, att det blott var ett försök som gjordes att
komma upp till 360 kronor, så kan det dock icke förnekas, att det
faktum, att man i år från liberala samlingspartiets sida icke gjort
något sådant försök, i alla fall betecknar ett återtåg. Jag kan icke
komma ifrån, att man resignerat i denna punkt, och det är dock en
så vigtig punkt, att jag tror, att ett parti sådant som liberala sam¬
lingspartiet, som ju skulle söka sitt stöd i folklig rigtning, i denna
sak icke bort med alldeles lätt hjerta göra en sådan resignation.
Jag vill till slut blott framhålla, att det icke skall lyckas
hvarken den ärade talaren på stockholmsbänken, grefve Hamilton,
eller någon anuan att få gehör och erkännande åt den meningen, att
motståndet mot hvarje förslag till sociala reformer och förbättringar
varit värst från socialdemokraterna. Åh nej; det kan nog ha fallit
ord vid många tillfällen, då man mera haft sinne för framstegens
Angående
förslag till
lag angående
ersättning
för skada till
följd af
olycksfall i
arbete in. m.
(Forts.)
N:o 21. 38
Angående
förslag till
lag angående
ersättning
för skada till
följd af
olycksfall i
arbete m. m.
(Forta.)
Lördagen den 13 April.
litenhet än för att det vant framsteg; men nog kunna vi dock alla
komma öfverens derom, att de, som försökt skjuta på, varit arbetarne
och representanter för dem, och att de, som gjort motståndet, varit
representanter för de klasser, hvilkas intressen gå stick i stäf emot
arbetarnes. Det är ett så solklart faktum, att det blott behöfver
konstateras. Men jag har velat säga detta, för att icke herr grefve
Hamiltons anklagelser gent emot mitt parti att lägga hinder i vägen
för sociala reformer skulle stå oemotsagda.
Herr G-öthberg yttrade — han refererade ett enskildt samtal och
framhöll, att det också vore hälft om hälft hans mening — att det
vore bäst, att vi skyndade oss att taga detta förslag, emedan det
eljest skulle blifva sämre och sämre. Ja, det må ju kunna ligga
något uti detta, men icke vittnar ett sådant uttalande — det får jag
säga — om någon stark tro på framåtskridandets magt.
Herr Biesért förvånade mig på det högsta genom att läsa upp
några i mitt tycke synnerligen oskyldiga rader i ingressen till min
motion, deri jag framhåller »Andra Kammarens svaghet att vilja
»börja» med ett nära nog hur underhaltigt förslag som helst, blott
det kunde sägas att en början blifvit gjord» och han påpekade vidare,
att jag tillåtit mig säga, att Första Kammarens motstånd dikterades
af »klassegoism». Ja, är nu det ordet så förskräckligt? Hvari ligger
fasan och vådan af detta uttalande? Jag finner icke detta uttryck
vara af den natur, att det kunnat motivera den sorgesamma föreläs¬
ning, som jag fick, för att jag nedskrifvit dessa rader. Eu liten
smula klarare färg, mine herrar af liberala samlingspartiet! Det kan
sannerligen icke vara så farligt att säga, att det finnes klassegoism
i Första Kammaren; det tänka vi nog litet hvar, om också icke alla
säga det.
Herr talman, jag skall he att få vidhålla mitt yrkande.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, blef utskottets
hemställan bifallen.
Andra stycket.
Godkändes jemväl.
Efter föredragning vidare af tredje stycket af förevarande para¬
graf yttrade:
Herr Göthberg: På grund af hvad jag nyss yttrade, skall jag
he att i korthet få yrka afslag å utskottets hemställan i denna del
af paragrafen och bifall till den kongl. propositionen, d. v. s. att det
nu föredragna stycket måtte utgå.
Herr Spånberg: För min del ber jag att i motsats till den
siste ärade talaren få yrka bifall till utskottets förslag uti ifråga-
Lördagen den 13 April 39
varande stycke, och gör det dels i arbetsgifvarnes, dels äfven i ar-
betarnes intresse.
Om en för arbetsgifvaren obekant arbetare kommer och söker
arbete bos honom, kan han naturligtvis med de bestämmelser, som
denna lag innehåller, icke genast antaga honom, då han ju icke vet,
om han är behäftad med någon sjukdom, som kan komma att öka
arbetsgifvarens risk. Enligt detta lagförslag skall ersättning utgå
bland annat äfven för bråckskador, men efter hvad läkare sagt mig
kan man icke se, vid hvilken tidpunkt bråcket inträffat, så att om
en arbetsgivare antager en arbetare, som är behäftad med bråck, och
denne sedan kommer och säger, att han fått sitt bråck sedan han
sålunda blifvit antagen, måste nog arbetsgifvaren, eftersom läkaren
icke kan se, när bråcket inträda ersätta arbetaren för en sådan skada,
som han redan både, när han blef antagen. Det är ju klart, att
arbetsgivare vid antagandet af arbetare måste söka att skydda sig
för orättvisa ersättningsanspråk. Åtta dagar är en kort tid för att
lära känna den nyantagne arbetaren, men det är bättre än intet, och
skulle ersättningspligten genast inträda, blir det svårt för obekanta
arbetare att genast vinna anställning. Om man för öfrigt tänker på,
att arbetarne nu icke få någon dylik ersättning alls, så förefaller
denna fråga, huruvida det skall dröja några dagar innan arbets¬
gifvarens ersättningsskyldighet skall inträda eller ej, vara för arbe¬
tarne skäligen obetydlig. Om en arbetare, som lider af epilepsi
eller fyllerigalenskap, blir antagen i en fabrik och der vid ett dylikt
anfall förderfvar sig, kan ju visserligen arbetsgifvaren genom att
söka bevisa, det olycksfallet berott på grof vårdslöshet, blifva fri
från sin ersättningsskyldighet i detta fall, men det torde nog komma
att gå i Sverige alldeles som i Tyskland, der arbetsgifvarne, äfven
om olycksfallen förorsakats af aldrig så grof vårdslöshet, dock icke
begagna sig af denna bestämmelse för att slippa ersätta dessa slag
af olycksfall, emedan de icke gerna vilja komma i strid med sina
arbetare.
På grund af hvad jag nu och utskottet i sitt betänkande anfört
och på grund af den erfarenhet, jag har i fråga om antagandet af
obekanta arbetare, yrkar jag, som sagdt, bifall till utskottets förslag
i den förevarande delen af paragrafen.
Grefve Hamilton: Jag ber att få erinra kammaren derom,
att utskottets nu ifrågavarande förslag och dess förslag rörande denna
fråga vid fjolårets riksdag stå i den närmaste öfverensstämmelse.
Enda skilnaden är, att man då föreslog, att tiden skulle vara fjorton
dagar. Emellertid förkastade kammaren i fjol detta förslag, och jag
skall be att få erinra om de skäl dertill, som då under diskussionen
om lagförslaget framdrogos.
Vid alla de föregående tillfällen, då dylika lagförslag varit före,
har en af de anmärkningar, som man lagt största vigten på, varit
den, att de arbetare, som utgöra flertalet af arbetarne i Sverige,
N:o 2J,
Angående
förslag till
lag angående
ersättning
f ör skada till
följd af
olycksfall i
arbete m. m.
(Forts.)
N:0 21. 40
Angående
förslag till
lag angående
ersättning
för skada till
följsd af
olycksfall i
arbete m. m.
(Forts.)
Lördagen den 13 April.
nemligen de lösa arbetarne, skulle komma helt och hållet utanför
området för den lagstiftning, som dessa förslag innehållit. Enligt
Kongl. Maj:ts nu framlagda förslag skulle emellertid detta icke blifva
fallet, utan äfven dessa lösa arbetare skulle komma i åtnjutande af
lagens fördelar. Men genom ett antagande af utskottets nu före¬
liggande förslag om en väntetid af åtta dagar skulle man åter full¬
ständigt taga bort dem från den klass arbetare, som detta förslag
omfattar. Det är ju gifvet, att om man tager in i lagen en bestäm¬
melse derom, att arbetarne skulle vara oafbrutet s}rsselsatta en viss
tid hos arbetsgifvaren, för att denne skall stå i ansvar för den skada,
som de lida hos honom, så kan arbetsgif varen mycket lätt helt och
hållet undandraga sig ansvarspligten, han behöfver blott göra ett kort
afbrott i deras anställning och säga, att de nu kunna börja på nytt
igen. Om han gör så hvar åttonde dag, så undgår han allt ansvar
enligt utskottets lagförslag. Det var detta skäl, som i fjol förmådde
kammaren att förkasta det då föreliggande förslaget om fjorton dagars
väntetid, och jag hoppas att kammaren vidhåller sin ståndpunkt.
De skäl, som anförts för behofvet af denna bestämmelse, äro
tvenne. För det första har man sagt, att arbetsgifvaren behöfde
någon tid för att hinna försäkra sina arbetare; han kan ju ena dagen
ha t. ex. fyra arbetare, nästa dag sju och en annan dag kanske
hundra, och då behöfde han denna tid för att hinna försäkra dem.
Detta påstående beror dock endast på bristande kännedom om huru
det går till vid dylika försäkringar. Hvar och en af herrarne, som
är arbetsgivare och har sina arbetare försäkrade, vet, att man en
viss tid på året, vanligen den 1 maj, betalar premier för så och så
många arbetare med så och så många dagsverken, och att arbets¬
gifvaren sedan måste föra förteckning öfver arbetarne samt dagsverks-
listor, för att sedan, när året gatt, en afräkning må kunna göras
mellan försäkringsanstalten och arbetsgifvaren, som då får betala
mera, om det visar sig, att han betalat för litet, men försäkrings¬
anstalten svarar dock för alla olycksfall, som inträffat. Så kommer
naturligtvis att ske äfven här, och derför kan det omöjligen förefinnas
behof af eu karenstid för att hinna verkställa försäkringarna.
Men nu finnes det äfven ett annat skäl, som anfördes af den
ärade talaren på smålandsbänken, hvilken dervid uppgaf, att han
framdrog det skälet i arbetarnes intresse. Han sade, att eu arbetare
ju kan ha ett doldt lyte, som är sådant, att man icke skulle vilja
antaga honom, om man hade kännedom om detsamma, emedan det
skulle göra honom mera utsatt för olycksfall. Jag vet nu icke precis,
huru det kan sägas ligga i arbetarens intresse att blifva underkastad
en pröfning i nämnda afseende, men det var emellertid herr Spån-
bergs mening. Men om nu en arbetsgivare befarar, att en arbetare,
som söker arbete hos honom, kan hafva t. ex. bråck, och han icke
vill ha en person med ett sådant lyte, så undrar jag verkligen, huru
han just inom åtta dagar skall få veta, om arbetaren har bråck eller
ej; det är ju icke alls sagdt, att någon skada deraf uppkommer inom
41 N:o 21.
Lördagen den 13 April.
denna tid, lika litet som en arbetare, som har epilepsi eller fylleri¬
galenskap, beköfver få något utbrott af sjukdomen just under dessa
åtta dagar. Om åter arbetsgifvaren skulle fordra, att alla arbetare
skola underkasta sig läkarebesigtning, så måtte det väl i alla fall
icke behöfvas åtta dagar för denna läkarebesigtning. Arbetsgifvaren
kunde ju lika väl säga, att han icke antager någon arbetare, förrän
denne varit bos hans läkare.
Jag kan således icke finna, att de skäl, som man anfört för en
sådan inskränkning af ansvaret, kunna tillmätas någon verklig be¬
tydelse, medan jag å andra sidan anser det vara alldeles obestridligt,
att denna bestämmelse i hög grad inskränker förslagets räckvidd och
måste anses innebära en försämring för arbetarne.
På grund häraf yrkar jag liksom i fjol afslag å utskottets för¬
slag i denna punkt.
Angående
förslag till
lag angående
ersättning
för skada till
följd af
olycksfall i
arbete m. m.
(Forts.)
Herr Carlheim-Gy llensköld: Det lilla ändringsförslag, som
jag nu skall tillåta mig att framställa, innebär icke något annat än
ett förtydligande af Kongl. Maj:ts och utskottets förslag, och ^då det
vidare är af den ringa omfattning, att det genast kan antagas, så, äfven
om jag tror, att det skulle hafva blifvit bättre, om återremiss egt rum,
ber jag att få hemställa, att till denna punkt efter de kursiverade orden
måtte ° tilläggas orden: »såvida icke arbetsgifvaren tagit kollektiv¬
försäkring i riksförsäkringsanstalten.»
Herr Spånberg: Jag förstår icke, huru grefve Hamilton kan
tänka sig möjligheten af att man skulle kunna afskeda sina arbetare
hvar åttonde dag för att blifva fri från ansvarspligten. Dylika för¬
sök komma inga arbetsgivare att göra, derom är jag förvissad.
Hvad beträffar frågan om, huru lång tid det kan taga att för¬
säkra nyantagna arbetare, så sade han, att det går mycket lätt och att
det kan man göra på förhand. Men, mina herrar, alla de kollektiv¬
försäkringar, som jag varit med om, och flera dylika, som förevisades
i utskottet, upptogo särskildt hvarje arbetares namn. Hvilka bestäm¬
melser man i det hänseendet kommer att tillämpa vid riksförsäkrings-
anstalten, vet man ju icke ännu, men jag tviflar dock på, att någon
försäkringsanstalt skall tillåta, att hvilka som helst och hurudana
som helst, hvilka först sedermera blifvit anstälda, kunna få på för¬
hand försäkras. Jag tror derför, att några bestämmelser i det
afseeudet måste finnas, och särskildt att någon tid för undersökning
och försäkring är behöflig.
Grefve Hamilton: Ja, det är verkligen icke mera orimligt
att tänka sig, att en arbetsgifvare afskedar sina arbetare på en kort
stund för att undgå en dryg ansvarspligt, än att han skulle fordra,
att alla arbetare skulle underkasta sig läkarebesigtning, innan de an-
stäldes hos honom. Det ena är icke mera otänkbart än det andra.
Beträffande kollektivförsäkringarne förvånar det mig, at^en så
N:o 21. 42
Angående
förslag till
lag angående
ersättning
för skada till
fejd af
olycksfall i
arbete in. m.
(Forts.)
Lördagen den 13 April.
stor arbetsgivare som herr Spånberg icke vet bur de tillgå. De
bref, som visades i utskottet, rörde för öfrigt delvis just verkliga
kollektivförsäkringar. Arbetarne voro der icke namngifna.
Jag begärde emellertid ordet närmast med anledning af det för¬
slag, som framstäldes af herr Carlheim-Gyllensköld. Han yrkade
uppenbarligen icke på denna karenstid för att arbetsgifvarne skola
hinna att försäkra sina arbetare, ty han föreslog ju, att arbetsgivaren
skulle vara fri från ansvar, såvida han icke tagit kollektivförsäkring.
Jag förstår icke rigtigt meningen med detta förslag. Hvarför just
kollektivförsäkring? Om en arbetsgivare försäkrat individuelt, borde
väl äfven försäkringsanstaltens ansvar börja omedelbart vid anställ¬
ningen eller då försäkringen slöts. Jag förmodar nemligen, att herr
Carlheim-Gyllensköld menat, att man skulle befria arbetsgivaren från
ansvar under en viss tid, derest han sjelf stode risken, men att för
den händelse han hade försäkrat, skulle försäkringsanstalten, som ju
då stode risken, vara ersättningsskyldig utan någon dylik väntetid.
Men om det är meningen, kan jag, som sagdt, icke inse, hvarför
den individuella försäkringen strukits i förslaget. Jag vill emel¬
lertid fästa uppmärksamheten på, att arbetsgifvaren alltid kan und¬
gå det personliga ansvaret genom att försäkra. Om det således
för honom innebär något särskilt obehag att stå i ansvar för inträf¬
fade olycksfall just under de första dagarne, så kan han alltid befria
sig från detta obehag endast genom att taga en försäkring.
Herr Ivar Månsson: Herr talman, mine herrar! Det kan väl
icke nekas till, att det är en ganska väsentlig börda och tunga, som
genom denna lag lägges på arbetsgifvaren till förmån för arbetarne,
men jag tror dock, att vi i allmänhet äro böjda för att gå det förslag,
som här är å bane, till mötes. Visserligen är det icke sådant, som
jag för min del både önskat, men det är nu så här i verlden, att
man får icke det man vill eller anser vara det rätta. Det synes
mig nemligen vara orätt att i fråga om de mindre arbetsgifvarne
fasthålla vid att hela tungan skall ligga ensamt på arbetsgifvaren;
jag både trott, att man skulle fördela denna börda mellan arbets¬
gifvaren, staten och arbetarne och att samma princip bort läggas till
grund bär, som förefans i 1898 års förslag om beredande af pension
eller lifränta åt arbetare. Emellertid kan man ju, som sagdt, böja
sig för de bestämmelser, som i detta förslag finnas, och underkasta
sig de uppoffringar, som de innebära.
Men med afseende å den punkt, som nu är under behandling,
skulle jag verkligen vilja hemställa till reservanterna att icke hålla
på sin mening, då jag icke kan finna annat, än att vi utan olägenhet
kunna antaga utskottets förslag sådant som det nu föreligger. Jag
tror nemligen, att ett antagande i denna del af Kong! Maj:ts förslag
icke skulle hafva något att betyda för de stora arbetsgifvarne och
de stora industriidkarne, men att det deremot skulle blifva ganska
betungande för sådana mindre arbetsgivare, som endast hafva två
43 N:o 21.
Lördagen den 13 April.
å tre arbetare i sin tjenst året om. Det kan ju inträffa, att en så- Angående
dan person under ett par, tre dagar behöfver en tjugu ä tjugufem ^angående
arbetare för ett visst ändamål, och för de olycksfall, som möjligen ersättning
skulle inträffa under dessa två eller tre dagar, skulle då denne stå får »bada till
i ansvar, hvilket ovilkorligen måste blifva betungande för honom. 0{°}fofaii i
Nu säger man visserligen, att denna olägenhet kan afhjelpas genom arbete m. m.
en kollektivförsäkring eller dylikt, men då man i så fall blir tvungen (Forts.)
att upptaga förteckning öfver arbetarne och uppgöra dagsverkslistor,
åstadkommes derigenom mycket trassel och besvär för dessa små
arbetsgivare, som ju icke sjelfva kunna föra sina räkenskaper så,
att de gillas af bolagen, och icke heller hafva någon ordentlig bok¬
förare, som kan göra det. Härtill komma sedan de skäl, som blifvit
anförda af den ärade talaren från utskottet, herr Spånberg, att man
nemligen icke vet hvad det är för personer, som söka arbete, eller
kvilka lyten och sådant, som de kunna hafva, hvilket gör, att man
måste ha en viss tid för att hinna undersöka detta. Om man nem¬
ligen icke hade någon sådan pröfvotid, måste man ju fordra, att arbe¬
tarne, när de söka ett arbete, alltid skola vara försedda med läkare¬
betyg eller dylikt, hvilket ju är något, som kostar penningar, och
hvilken olägenhet, synes det mig, man helst borde söka komma ifrån.
Bestämmelsen om dessa åtta dagar kan ju aldrig komma att drabba
andra än sådana lösa arbetare, som gå från den ena arbetsgivaren
till den andra utan att hafva något ständigt arbete. Jag tycker verk¬
ligen, att det är för mycket begärdt, att man vill pålägga en arbets¬
givare denna skyldighet, om han för en eller två dagar använder en
arbetare, som icke vill binda sig för en längre arbetstid. Med tanken
fästad derpå, att vi å vår sida göra uppoffringar, anser jag, att reser¬
vanterna å sin sida också kunde göra en liten uppoffring och taga
utskottets förslag oförändradt, hvilket jag tror skulle väcka mycken
tillfredsställelse inom det läger, som jag tillhör.
Af dessa nu anförda skäl anhåller jag, att kammaren måtte bi¬
falla särskilda utskottets förslag i denna punkt och yrkar således
bifall till detsamma.
Herr Göthberg: Herr Ivar Månsson hemstälde vänligen till
•oss reservanter att taga tillbaka vår reservation och gå honom till
mötes samt sålunda göra några »små uppoffringar», som han kallade
det. Jag hoppas, att herr Ivar Månsson följt med diskussionen i
denna fråga både i år och förra året så pass mycket, att han inser,
att det icke är några små uppoffringar, som vi redan gjort, och jag
försäkrar, att de uppoffringar, som vi underkastat oss, då vi talat
för förslaget sådant som det nu föreligger, äro så pass stora, att om
denna punkt skulle ryckas in i förslaget, så skulle jag, derest jag
finge afgifva mitt votum en gång till om sjelfva hufvudfrågan, rösta
för ett förkastande af förslaget, ty jag anser denna punkt vara så
vigtig, att det är en verklig principfråga, om den skall inryckas i
förslaget eller ej.
N:0 21. 44
Angående
förslag till
lag angående
ersättning
för skada till
följd af
olycksfall i
arbete m. m.
(Forts.)
Lördagen den 13 April.
Herr Ivar Månsson säger, att han tror, att en dylik bestämmelse
om åtta dagars väntetid icke skall göra någon skada, men på samma
gång erkänner han, att alla lösa arbetare skalle komma att stå utan¬
för lagen. Jag undrar, om icke just derigenom en stor skada skulle
inträffa, ty det ar ju dessa tillfälliga arbetare, bvilka kanske allra
mest äro i behof af hjelp vid olycksfall, som denna bestämmelse
skulle hårdast drabba.
För öfrigt ber jag att få anföra en annan omständighet, som
ingen förut berört och som blefve en följd af denna punkts anta¬
gande, nemligen den, att, om en arbetare försäkrar sig i riksförsäkrings-
anstalten och drabbas af en olycka genast han tagit anställning hos
en arbetsgifvare och innan han arbetat hos denne i åtta dagar, riks-
försäkringsanstalten icke behöfver betala ut någon ersättning till
honom. Men hvad är det för konseqvens? Jag tror, att vi, derest
vi granska förslaget, skola nödgas erkänna, att det vore mycket far¬
ligt att taga in denna bestämmelse om åtta dagars väntetid.
Vidare skall jag be att få yttra några ord med anledning af
hvad herr Carlheim-Gyllensköid föreslagit. Så välmenande hans för¬
slag än kan vara och ehuru det utgör ett försök att sammanjemka
de olika meningar som härvidlag råda, så tror jag dock, att konse-
qvensen af detsamma blir den, att de större industriidkarne, som utan
tvifvel icke skulle komma att försäkra sina arbetare, utan stå risken
sjelfva, skulle kunna tillämpa denna lagparagraf sålunda, att de ansåge
sig vara under de åtta första dagarne fria från all ersättningsskyldig¬
het för skada till följd af olycksfall i arbetet, medan återigen de
mindre industriidkarne, som i regeln komma att försäkra sina arbe¬
tare, skulle svara för dem från första stund, hvilket naturligtvis
skulle komma att något inverka på premiernas belopp. Detta är för
mig ytterligare en anledning att hoppas, att denna kammare icke skall
gå in på vare sig utskottets eller herr Carlheim-Gyllenskölds förslag.
Herr Lindblad: Då i denna fråga yppat sig olika åsigter och.
då jag har en annan uppfattning än den siste ärade talaren, skall
lag be att få yttra några ord, och det särskildt äfven derför, att jag
föregående år var ledamot af det utskott, som behandlade denna
fråga, och då inom utskottet talade för saken.
Det synes mig, som om kammaren, sedan första punken af denna
paragraf redan blifvit antagen, vore på väg att glömma bort, att det
är en billighets- och lämplighets-lagstiftn ing, som vi nu hålla på med.
Skulle nu äfven Första Kammaren antaga förslaget, kommer det nog
icke att dröja länge, förrän man vill öfvergå att kalla det en natur¬
lig rättighet, som långt före detta borde ha varit lag. Jag vill dock
betona, att vi icke få frångå den synpunkt, som härvidlag bör vara
den allena bestämmande, nemligen att förslaget om ersättningspligt
är något helt annat än obligatorisk försäkringspligt. Så länge lagen
bygger på ersättningspligt, behöfver arbetsgifvaren denna förmån, och
densamma borde ej kunna nekas i det ögonblick man går att till-
45 N:o 21.
Lördagen den 13 April.
försäkra arbetaren en fördel, som han aldrig haft. Och hvilken för¬
del? Från regeringshåll uppgifves arbetsgifvarnes bidrag gå till 2 Va
millioner, arbetarnes åter efter en beräkning till 150,000, efter en an¬
nan till 90,000 kr. Yi hafva redan hört, att striden icke i dag gäller,
om lagen skall antagas eller icke, utan om lagens omfattning och
vilkor, ersättningsbeloppets storlek och mycket annat. Ännu så länge
kunna vi lyckönska oss till att få räkna grefve Hamilton till dem,
som härvidlag utgöra den återhållande kraften, nemligen arbetsgifvarne,
och det vore glädjande, om han fortfarande intoge den ståndpunkten.
Vi hörde nyss från regeringsbänken framhållas, att det är icke
■den ensidiga arbetaresynpunkten, som ensamt skall tagas i betrak¬
tande, utan att man äfven måste taga hänsyn till arbetsgifvarne, och
det är väl då en billig begäran att, så länge man fasthåller vid
ersättningsprincipen, godkänna det förslag, som här nu föreligger.
Jag skall icke längre upptaga kammarens tid, då här redan förut
tillräckligt ordats för saken, särskildt af talaren på skånebänken,
utan jag ber endast att, liksom han, få yrka bifall till utskottets
förslag.
Grefve Hamilton: Jag skulle gerna vilja svara på den per¬
sonliga hänvändning, som min ärade vän här bakom mig nyss rigtade
till mig, men jag är urståndsatt att göra det, jag förstod nemligen
icke, hvad han menade.
Jag ber om ursäkt för att jag för tredje gången tager till orda;
jag skulle icke hafva gjort det, om icke den ärade talaren från Onsjö
härad hade anfört ett alldeles nytt skäl för det föreliggande styckets
upptagande i lagförslaget. Men innan jag ingår på något bemötande
af detta skäl, ber jag att få erinra honom om något, som jag sagt
honom åtskilliga gånger förut både här i kammaren och —• som jag
säkert tror — privat.
Han yttrade i början af sitt anförande, att han skulle ha varit
med om förslaget, om den börda, som det här blir fråga om, förde¬
lades mellan staten, arbetsgifvaren och arbetarne. Men i så fall borde
man ju få räkna den ärade talaren som en af förslagets anhängare,
ty det är just så, som han vill, som bördan här är fördelad. Den
är icke lagd ensamt på arbetsgifvarne, utan genom de sextio dagarnes
karenstid samt det låga ersättningsbeloppet är bördan delad mellan
arbetsgifvaren och arbetaren, och vidare har äfven staten tagit sin
andel i densamma derigenom, att den åtagit sig förvaltningskostna¬
derna för riksförsäkringsanstalten.
Det nya skäl, som han anförde, var, att man derigenom skulle
minska den börda, som man vill lägga på arbetsgifvaren. Det skälet
har jag verkligen icke hört omnämnas förut. Men det är ju gifvet,
att ju längre tid arbetsgifvaren slipper vara ansvarspligtig, dess mindre
blir risken för honom. Men kan man verkligen finna det skälet
vara så tungt vägande, om man jemför den risk, som arbetsgifvaren
löper derigenom, att han är ansvarspligtig äfven under dessa åtta
Angående
förtlag till
lag angående
ersättning
f ör skada till
följd af
olycksfall i
arbete m. m.
(Forts.)
N:o 21. 46
Angående
förslag till
lag angående
ersättning
för skada till
följd af
olycksfall i
arbete m. w.
(Fort».)
Lördagen den 13 April.
dagar, med den risk, som arbetaren är utsatt för, derest han icke
kommer in under lagen ?
Om lagen innekölle en dylik bestämmelse om en åtta dagars
karenstid, så skulle man med precis samma fog, som herr Ivar
Månsson har för sitt skäl, kunna säga, att det är bra obilligt, att,
när en mindre arbetsgifvare har tillfällig hjelp af några arbetare,
han skall svara för den skada de lida genom olycksfall, derest detta
inträffat på nionde dagen.
För min del kan jag emellertid icke finna, att risken för arbets-
gifvarne härvidlag är så synnerligen stor, ty det är ju endast fem
procent af alla olycksfall, som kunna hänföras under denna lag, och
huru många olycksfall kan det då vara, som komma att inträffa
under dessa åtta dagar? Nej, icke ökas risken för arbetsgifvarne i
någon väsentlig mån, derest man utesluter denna bestämmelse om de
åtta dagarnes karenstid, men väl innebär insättandet af denna be¬
stämmelse ur arbetaresynpunkt — såsom redan blifvit framhållet —
eu icke obetydlig försämring af hela förslaget, då ju derigenom hela
den stora klassen af lösa arbetare skulle uteslutas från lagen. Jag
kan derför icke, så gerna jag än ville, godvilligt tillmötesgå min
ärade väns varmhjertade vädjan.
Herr Hedlund: Jag kan icke gå så långt som en föregående
ärad talare, hvilken ville låta hela lagen falla, om icke denna punkt
skulle ur förslaget uteslutas, emedan jag anser, att denna lag endast
är en begynnelselag, som sedermera i många afseenden, i den mån
erfarenheten visar det behöfligt, måste utfyllas och påbyggas. Men
jag vill instämma i hvad den siste ärade talaren anförde och särskilda
påpeka, att, om vi utesluta det ifrågavarande stycket, vi lika gerna
kunna utesluta punkt 10 i följande paragraf, hvilken punkt före-
skrifver, att arbetare, som idkar lastning eller lossning af varor,
skall vid inträffande olycksfall under arbetet vara berättigad till
ersättning enligt denna lag. Dessa arbetare kunna icke anställas hos
en enda arbetsgifvare under åtta dagars tid, utan de arbeta ena
dagen å ett fartyg tillhörigt ett rederi och andra dagen å ett annat
fartyg tillhörande ett annat rederi; och de kunna sjelfva med bästa
vilja i verlden icke inrätta det på annat sätt, så framt de icke kunna
förmå samtliga redare i ett samhälle att inrätta kollektivförsäkring.
Men detta är något, som i så fall skulle komma att stå utanför
lagen. Ty dessa redare kunna icke på grund af denna lag åläggas
att göra det. Då således punkt 10 i följande paragraf, enligt min
uppfattning, innebär den konseqvensen, att vi skola stryka tillägget
i nu föreliggande paragraf, ber jag, herr talman, att af denna anled¬
ning få yrka afslag å utskottets förslag i denna punkt och bifall till
reservationen.
Häruti instämde herrar Ernst Carlson, Nyström, Henricson,
Barm, Sjövall, Lorichs och Johansson i Öija.
47 N;o 21.
Lördagen den 13 April.
Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! För min del skall
jag be att få förena mig med dem, hvilka yrkat afslag å den före- fiende
dragna punkten. ersättning
Jag kan icke finna annat, än att ett bifall till denna punkt
skulle komma att förrycka hela det föreliggande lagförslaget. Rubri- 0/y°clsfaU i
ken till lagen lyder: »Lag angående ersättning för skada till följd arbete m. m.
af olycksfall i arbete», och dess första paragraf börjar med orden: (Forts.)
»Varder arbetare skadad till följd af olycksfall i arbetet», etc. Om
derför det af utskottet föreslagna tillägget af Riksdagen beslutes, tror
jag, att hela lagförslaget förlorar en stor del af sin betydelse.
Nu säger man, att genom tillägget en arbetsgifvare skulle kunna
råka ut för att få göra stora utbetalningar för lösa arbetare, hvilka
ban endast anstalt för kort tid. Men jag ber att få påpeka, att
hvarje arbetare, som år ut och år in arbetar, han är under de första
åtta dagarne af sin anställning en lös arbetare. Om han då under
dessa dagar i arbetet skulle råka ut för en olyckshändelse, då skulle
han på grund af det föreslagna tillägget helt och hållet komma att
mista det underhåll, som han i händelse af minskad arbetskraft så
väl blefve i behof af för sin återstående lifstid. Jag kan åtminstone
icke finna ett sådant handlingssätt rätt. Någon skilnad bör ej vara
antingen olyckan inträffar under åttonde dagen eller under den nionde
dagen, synes mig. På grund häraf anhåller jag, såsom sagdt, att få
yrka afslag å den föredragna punkten.
I detta anförande instämde herr vice talmannen Swartling samt ,
herrar von Friesen, Höjer, Wallis, Wavrinslcy, Berg i Stockholm,
Byström, Eklund i Stockholm, Staaff, Branting, friherre De Geer,
Boethius, Pettersson i Södertelje, Ericsson i Alberga, Pantzarhielm,
Andersson i Bråborg, Persson i Arboga, Eklundh i Lund, Kempe,
Vahlquist, Widén, Berg i Göteborg, Landelius, Norman, Jansson i
Dj ursaka, Holmgren, Biesért, Spång enberg, Liljeholm, Bromée iBillsta,
Cervin, Broström, Nordin i Hammerdal, Hammarström, Thylander,
Nydal, Nordin i Sättna och Dahlstedt.
Herr Elowson: Herr talman! Utskottet erkänner i sin moti¬
vering, att det föredragna stycket strider mot den princip, på hvilken
lagen hvilar. Det måste derför ha varit tungt vägande praktiska
skäl, som kunnat förmå utskottet att frångå denna princip. Jag
skall emellertid be att få fästa uppmärksamheten på ett praktiskt
skäl, som talar för afslag å utskottets hemställan och bifall till
Kongl. Maj:ts proposition.
Den rättsgiltiga grund vi ha för ansvarspligten sammanhänger
på det noggrannaste med nu gällande lag angående skydd i arbetet.
Arbetaren skall åtnjuta skydd, och vi ha inspektörer, som skola vaka
deröfver. Arbetets farlighet betingar detta. Emellertid kan skyddet
vara otillräckligt och en olycka derigenom blifva en följd. Då äro
N:o 21. 48
Angående
förslag till
lag angående
ersättning
för skada till
följd af
olycksfall i
arbete m. m.
(Forta.)
Lördagen den 13 April.
de nya grundsatserna i den föreliggande lagen satta att råda bot på
denna olägenhet. En ung arbetare kominer t. ex. till en fabrik, der
yrket är mycket farligt. Han visas in i fabriken och får med hänsyn
till yrkesrisken gå der på egen hand under de första åtta dagarne,
ty arbetsgifvaren skall då icke ha någon ersättningspligt, om arbetaren
skulle skada sig. Jag tror, att, om jag sammanställer denna sak
med arbetsskyddet, vederbörande verkmästare och arbetsgivare skola
blifva mera intresserade af att undervisa denne yngling om de faror,
som kunna möta honom, derest arbetsgifvaren för honom vore ansvars-
pligtig omedelbart efter anställningen. Således ett praktiskt skäl,
som talar för att bifalla Kongl. Maj:ts förslag under § 1.
Eu annan sak, som också är af beskaffenhet att tala för afslag
å utskottets hemställan, skall jag äfven be att få andraga. Man har
nu föreslagit upprättandet af en riksförsäkringsanstalt. Jag ser deri
en stor fördel, emedan man derigenom kan komma till en samman¬
bindning af ansvarspligten och försäkringsprincipen. Ansvarspligten
passar kanske bra för stora arbetsgivare, hvaremot försäkrings¬
principen är att föredraga för de små arbetsgifvarne. Skulle nu ut¬
skottets förslag antagas, komme detta utan tvifvel att motverka
benägenheten att söka försäkring, hvaremot, om Kongl. Maj:ts förslag
antoges, detta skulle komma att bidraga till att arbetsgifvarne sökte
försäkring för sina arbetare; och det finnes icke något försäkrings-
tekniskt hinder för att arbetarne då skulle komma att blifva för¬
säkrade från första stund de inträda i arbetet.
Jag vill äfven fästa uppmärksamheten på en tredje omständighet.
Om man läser utskottets förslag rätt, kan man näppeligen finna, att
en arbetare, som tagit anställning i ett ersättningspligtigt yrke, är
berättigad att i riksförsäkringsanstalten försäkra sig sjelf under den
tid arbetsgifvaren icke skulle vara ersättningspligtig för honom. Om
derför arbetsgifvaren icke har någon ersättningspligt under de första
åtta dagarne, förefaller det mig, som om arbetaren under denna tid
icke heller skulle kunna försäkra sig sjelf. I alla händelser blefve
han invecklad i svårigheter. Har jag orätt häri, ber jag någon af
de ledamöter i utskottet, som varit med om utarbetandet af utskottets
förslag, att meddela rättelse. På grund af hvad jag nu anfört, skulle
jag anse det synnerligen fördelaktigt, om kammaren beträffande detta
stycke ville afslå utskottets hemställan och bifalla Kongl. Maj:ts
förslag.
Ofverläggningen var härmed afslutad. Efter af herr talmannen
framstälda propositioner beslöt kammaren att ur paragrafen utesluta
ifrågavarande stycke.
Fjerde stydiet.
Godkändes.
Lördagen den 13 April.
49
§ *-
Utskottet hade i denna paragraf, i anslutning till Kongl. Maj:ts
förslag, men med upptagande, i anledning af friherre Lagerbrings
ofvanberörda motion, bland de i förslaget uppräknade yrken jemväl
af jernvägs- och spårvägstrafik, bemstält, att paragrafen måtte erhålla
denna lydelse:
Skyldighet att enligt 1 § utgifva ersättning åligge enskild arbets¬
givare, der han såsom yrke utöfvar någon bär nedan omförmäld
verksamhet, nemligen:
1) skogsafverkning, sågverks- eller brädgårdsrörelse;
2) upptagning af is eller torf;
3) grufdrift, sten- eller kalkbrytning, tegeltillverkning, bruks¬
rörelse eller annan verksamhet, som afser tillgodogörande eller för¬
ädling af mineralrikets alster och ej är att anse såsom handtverk;
4) fabriksrörelse;
5) skeppsbyggeri-, bränneri-, bryggeri-, bageri-, slagteri-, mejeri-
eller qvarnrörelse, som idkas på sådant sätt och i sådan omfattning,
att den kan anses med fabriksrörelse jemförlig;
6) boktryckeriverksamhet;
7) tillverkning af explosiva varor;
8) skorstensfejareverksambet;
9) flottning;
10) lastning eller lossning af varor;
11) jernvägs- eller spårvägstrafik;
12) byggnadsverksamhet, derunder inbegripet jemväl utförande
af väg- eller vattenbyggnad;
13) bergsprängning, jordscbaktning, stensättning, murning, timring
eller taktäckning;
14) utförande af elektriska ledningar eller af gas-, vatten- eller
kloakledningar;
15) verksamhet, som afser att framställa, öfverföra eller fördela
elektrisk kraft, äfvensom drifvande af gas- eller vattenledningsverk.
Ersättningsskyldigheten omfattar skada till följd af olycksfall,
som härflyter från utöfningen af arbetsgifvarens yrke.
I denna § afses ej verksamhet, som idkas allenast såsom binä¬
ring till jordbruk.
Vid paragrafen var fogad reservation af herr Jönsson i Färeköp
emot utskottets beslut att afstyrka bifall till den af honom väckta
motionen n:o 169, deri hemstälts, att sista stycket i 2 § af Kongl.
Maj:ts förslag måtte i sak erhålla följande lydelse:
»T denna § afses ej verksamhet, som idkas allenast såsom binä¬
ring till jordbruk, icke heller sådan industri, hvars rörelse bedrifves
af mindre antal än fyra anstälde arbetare; eller ock sådan industri,
hvars idkare icke erlägger bevillning för minst 1,500 kronor».
Andra Kammaren» Prof. 1901. tt:o 21.
N:0 21.
Angående
förtlag till
lag angående
ertättning
för »kåda till
följd af
olycksfall i
arbete m. m.
(Forts.)
4
N:o 21. 50
Lördagen den 13 April.
Angående
förslag till
lag angående
ersättning
för skada till
följd af
olycksfall i
arbete m. m.
(Fortä.)
Sedan paragrafen blifvit föredragen, anförde
Herr Staaff: Såsom alla, livilka egna! någon uppmärksamhet
åt de många och långa arbeten, som gjorts på denna lagstiftning,
veta, är förhållandet, att, vid olika skeden i dessa arbeten, en olika
behandling gifvits åt den redan nu bestående lagen om ersättning
för skada i följd af olycksfall, som gäller för jernvägens arbetare och
betjente, kort sagdt för hela jernvägspersonalen. Denna fråga bar
det särskilda utskottet för i år sökt gifva eu lösning, som förut icke
varit framlagd. Utskottet bar nemligen ansett det vara obilligt att
utan vidare beröfva dem, som nu äro anstälda i jernvägens tjenst,
den förmån de ba i 1886 års lag, och derför föreslagit ett stadgande
utaf innehåll, att visserligen jernvägstrafiken skulle öfver föras till den
nya lagen, men att det gamla stadgandet i 1886 års lag, fortfarande
skulle gälla för dem, bvilka vid den nya lagens tillkomst voro an¬
stälda i jernvägens tjenst. Jag tillåter mig derför först och främst
erinra om hvad 1886 års lag gifver dem, som drabbats af olycksfall,
i förhållande till hvad den nu föreslagna lagen skulle gifva dem.
Jag bar i det af seendet från eu af mig förra riksdagen väckt motion,
som lyckades tillvinna sig det särskilda utskottets uppmärksamhet,
och som äfven resulterade i ett beslut af denna kammare, samlat
några exempel och uppdragit några jemförelse^ af hvilka jag nu
skall be att få framställa ett par stycken.
En extra banvakt, som genom olyckshändelse miste ena benet
och led svår skada å det andra, erhöll genom Stockholms råd-
stufvurätts och Svea hofrätts sammanstämmande domar för sveda och
värk 500 kr., för reparation af konstgjordt ben 33 kr. om året och för
Jyte och hinder i näring 720 kr. om året. Enligt nu förevarande lag¬
förslag skulle han allt som allt hafva erhållit eu årlig lifränta af 300 kr.
En extra stationskarl förlorade genom olycksfall ena foten och
halfva underbenet, således half invalid, samt erhöll genom Stock¬
holms rådstufvurätts och Svea hofrätts sammanstämmande domar för
sveda och värk 500 kr., för reparation af konstgjordt ben 33 kr. om
året och för lyte och hinder i näring 540 kr. om året. Enligt nu
förevarande lagförslag skulle han inalles hafva fått en årlig lifränta,
som sannolikt bestämts till 150 kr.
En lokomotivförare, som afled genom olyckshändelse, efterlem-
nade enka och tre barn. Dessa erhöllo genom Stockholms rådstufvu¬
rätts dom: enkan 450 kr. om året och hvarje af barnen 150 kr. om
året till 18 års ålder. Enligt nu förevarande lagförslag skulle enkan
och barnen tillsammans hafva erhållit — utom begrafningshjelp 60
kr. — 300 kr. Således 900 kr. mot 300 kr.
Dessa exempel må vara tillräckliga för att bestyrka det faktum,
att en öfvergång från 1886 års lag till det nu förevarande lag¬
förslaget för jernvägsfolket kommer att innebära en kolossal försäm¬
ring. Det är väl med tanke härpå, som utskottet af billighetshänsyn
föreslagit, att bestämmelserna i 1886 års lag fortfarande skola gälla
51 N:0 21.
Lördagen den 13 April.
för redan anstälda arbetare i jernvägens tjenst, ty då kunna icke
rättvisans och billighetens kraf anses kränkta. Ja, det måste man
ju erkänna, att detta resonnement kan hafva vissa skäl för sig, ty
här har hänsynen till en i viss man redan förvärfvad rättighet blifvit
tillgodosedd. Men jag frågar: År det derför också sagdt, att det är
principielt rigtigt att lagstifta på detta sätt? Man har en god lag,
en lag, mot hvilken någon anmärkning af den, som drabbas af dess
tunga, icke blifvit framstäld; man gör sedan en generel lag och så
säger man, att den förra lagen derför helt och hållet skall stryka
på foten för denna nya generella lag. Man har visserligen inom
den finansiella vetenskapen den normen, att en sämre myntsort ut¬
tränger en bättre, men att öfverföra detta till lagstiftningens område
och låta en sämre lag uttränga en bättre, det är dock något be¬
synnerligt.
Jag har nu visserligen observerat, att högsta domstolen i denna
fråga afgifvit ett yttrande, som jag tror i detta fall kommer att spela
en stor rol. Hufvudsakligaste delen af detta yttrande torde väl vara
hvad, som innehålles i sista punkten af yttrandet, der det heter:
»Der lagstiftaren erkänner arbetarens rätt till ersättning för olycksfall
i arbetet, der måste enligt sakens natur rätten alltid vara densamma.»
Detta uttalande tager sig emellertid något besynnerligt ut i skenet
deraf, att vi i 15 år hafva haft en lag, deruti lagstiftaren tillerkänt
sina arbetare rätt till sådan ersättning, utan att ännu i denna stund
den åskådningen lyckats tränga sig fram, att också alla andra arbetare
borde ega denna rätt.
Det synes mig, som om hela denna högsta domstolens uppfatt¬
ning i sjelfva verlret hvilar på en sammanblandning af två saker.
Då de, som ifra för detta nya lagförslag, vilja försvara grunden för
detsamma, har jag icke erfarit, att någon af dem till stöd för det
belopp, som den nya lagen skulle gifva vid olycksfall, har åberopat
rättvisans grund, utan man har helt och hållet åberopat opportunitets-
grunder. Man har sagt, att vi, från politisk synpunkt sedt, icke
kunna få igenom lagen, med andra bestämmelser, att det således
icke finnes någon möjlighet att komma till högre belopp, och man
har sagt, att man icke kan pålägga särskild! de jemförelsevis mindre
industriidkarne, som också skulle omfattas af denna lag, större upp¬
offringar. Vid sådant förhållande finner man emellertid lätt, att
högsta domstolen i sitt yttrande insätter ordet rätt på ett .ställe, der
det i sjelfva verket alldeles icke har någon tillämpning, ty i fråga
om dessa ersättningsbelopp, som utgöra hufvudskilnaden mellan 1886
års lag och den nya lagen, i fråga om dessa belopp har i den nya
lagen icke hänsyn till rättvisan gjort sig gällande, hviiket icke heller
påståtts af någon, icke ens af lagens egna upphofsman, utan man
bär — det erkänna de sjelfva — offrat hänsynen till rättvisan för
att vinna ett högre mål. Det är klart, att man, då man införde
1886 års lag, resonnerade på det sättet, att man borde börja med
denna industri, derför att den till sjelfva sin natur är en storindustri
Angående
förslag till
lag angående
ersättning
för skada till
följd af
olycksfall i
arbete m. in,
(Forts.)
N o 21. 52
Angående
förelag till
lag angående
ersättning
för skada till
följd af
olycksfall i
arbete m. m.
(Forts.)
Lördagen den 13 April.
— man kan nemligen icke idka jernvägsdrift såsom en liten industri.
De skäl, som med afseende på det nya lagförslaget verkat till skade-
ståndsbeloppens nedsättning, förefinnas således icke för den industri,
som det här gäller — de förefunnos icke då och de förefinnas icke
heller nu. Jag måste sålunda säga, att det förefaller mig, att i fall
man skulle stryka 1886 års lag, äfven med den jemkning, som ut¬
skottet föreslagit, man för en formel likformighet skulle offra den
verkliga rättvisans princip. Nu kan man visserligen säga, att 1886
års lag verkligen är så till vida ofullkomlig, att genom densamma
uteslutes en del olycksfall, som skulle falla under den nya lagen.
Det är visserligen sant, att denna lag tolkats så, att man under-
olycksfall, som uppkommit i följd af jernvägsdrift, icke hänför alla
olycksfall, som de uti jernvägens tjenst anstälda personer kunna
ådraga sig i jernvägens ärenden, men om man jemför skilnaden
mellan det understöd, som enligt den nya lagen skulle lemnas, och
det understöd, som redan nu lemnas af fattigvården, är denna skilnad
icke så stor, att den på långa vägar kan uppväga den fördel, som
jernvägsbetjeningen skulle vinna genom att fortfarande få uppbära
skadeersättning i enlighet med 1886 års lag. Dessutom finnes med
hänsyn till innehållet af utskottets eget förslag ett särskildt skäl att
icke förfara så som utskottet föreslår i fråga om 1886 års lag. Man
skulle ju nemligen kunna tänka, att om nu också beloppet enligt
den nya lagen är väl ringa tilltaget, möjlighet dock kunde beredas
arbetarne att höja detta belopp genom frivillig försäkring. En sådan
möjlighet är också beredd så till vida, att de få försäkra sig i den nya
riksförsäkringsanstalten, men, märk väl, med sådana inskränkningar,
att jernvägsbetjeningen i allt fall icke kan komma upp till de belopp,
som densamma enligt 1886 års lag kunnat erhålla — så stora äro
nemligen de inskränkningar, som utskottet af skäl, på hvilka jag
icke här skall ingå, men hvilka i alla händelser icke kunna kallas
principiella, har gjort i arbetarnes rätt att försäkra sig i riksförsäk¬
ringsanstalten.
På de skäl, som jag har haft äran i korthet anföra, vågar jag
för min del anse, att det skulle vara lämpligt, om Andra Kammaren
ville i detta fall ansluta sig till Kongl. Maj:ts proposition, som jag
tror innefattar, om också kanske icke den absolut bästa möjliga
lösningen af denna fråga, likväl den för närvarande bästa möjliga.
Andra Kammaren handlar derigenom också i principiel öfverensstäm¬
melse med det beslut, som Andra Kammaren vid förra årets riksdag
fattade, då kammaren, den gången med anslutning till det dåvarande
särskilda utskottets hemställan, bibehöll jernvägsfolket vid deras
genom 1886 års lag medgifna rättigheter. Det är derför, herr talman,
jag ber att få yrka afslag å utskottets -förslag i denna punkt och
bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Häruti instämde herrar von Friesen, Fredholm, Höjer, Branting,
Bergström i Stockholm, Fantzarhiélm, Fersson i Arboga, K. G.
53 N:o 21.
Lördagen den 13 April.
Karlsson i Göteborg, Johansson i Olja, Norman, Thylander, Eklund
i Stockholm, Byström, Österberg och Berg i Göteborg.
Grefve Hamilton: Herr talman, mine herrar! I fråga om
den punkt, som nu föreligger, befinner jag mig i en belägenhet,
som icke så sällan förelegat för mig under denna frågas behandling,
nemligen att jag måste försvara något, som jag icke anser vara det
bästa möjliga.
Herrarne veta, såsom också af eu föregående talare berörts, att
det mött ganska stora svårigheter att finna en rätt lösning med af¬
seende å olycksfallsförsäkringslagens ställning till jernvägspersonalen.
Det ar bekant, att 1886 års lag och det nu föreliggande lagförslaget
ingalunda hafva samma omfattning, utan att 1886 års lag är betydligt
mera inskränkt, så att det finnes många fall, som skulle falla under
den nya lagen, men som icke beröras af 1886 års lag. De komi-
terade, som skulle upprätta det förberedande förslag, som lagts till
grund för det nu föreliggande förslaget, och bland hvilka jag var en,
trodde, att den bästa lösningen skulle vara den, att båda lagarne
förklarades tillämpliga på jernvägsdriften, att således 1886 års lag
finge fortfarande gälla vid sidan af olycksfallsförsäkringslagen, men
att samtidigt stadgades, att för de fall, då de båda lagarne komme
att kollidera och ersättning således skulle komma att utgå enligt
båda lagarne, eu afräkning skulle ske, så att faktiskt ersättning skulle
utgå allenast efter den ena lagen. Detta tror jag för min del hade
varit den lösning, som mest tillfredsstält både rättvisa och billighet.
Emellertid framstäldes mot detta förslag en bestämd protest af Högsta
domstolen, som ansåg, att det vore alldeles stridande mot sunda
principer att låta tvenne olika skadeersättningslagar blifva gällande
för samma fall.
Med anledning deraf sökte man finna andra utvägar. Kongl.
Maj:ts förslag i fjol var ett försök till lösning. Andra Kammaren
stannade slutligen på yrkande af herr Staaff vid utskottets förslag
att helt enkelt utesluta jernvägsdriften från olycksfallsförsäkringen,
oaktadt utskottet i likhet med herr Staaff erkände, att detta inga¬
lunda var en tillfredsställande lösning, i ty att det derigenom skulle
i många fall komma att inträffa, att jernvägarnes arbetare skulle bli
utan ersättning. Men nu protesterade högsta domstolen lika bestämdt
mot en dylik anordning, som den förut protesterat mot den anord¬
ning, som föreslagits af komitén. Herrarne ha förmodligen tagit del
af det anförande, som vid frågans behandling i högsta domstolen
hölls af justitierådet Afzelius, och i livilket högsta domstolens samt¬
liga ledamöter instämde. Högsta domstolen ansåg, i korthet sagdt,
att, då det här skulle stiftas en allmän lag rörande olycksfall i
arbete, det vore oförsvarligt, att det skulle finnas olika lagar med
olika ersättningsbelopp och olika normer i öfrigt för olika industrier.
Jag tror, att i den mån donna åsigt biträdes, den oj kan beröras af
den invändningen af den siste talaren, att här vore fråga om en
Angående
förslag Ull
lag angående
ersättning
för skada till
följd af
olycksfall i
arbete in. in.
(Fort9.)
N o 21. 54
Angående
förslag till
lag angående
ersättning
för skada till
följd af
olycksfall i
arbete m, m.
(Forts.)
Lördagen den 13 April.
industri, som drifves af bolag med ekonomisk bärkraft; ty det vore
en ganska betänklig sak, om man skulle inslå på den vägen att
såsom giltig princip förklara, att ersättningsbeloppet skall mätas efter
arbetsgifvarens 'ekonomiska bärkraft. Jag tror icke, att den invänd¬
ningen egentligen kan tillmätas någon större betydelse.
Emellertid befann sig utskottet i den belägenheten, att utskottet
mycket väl förutsåg, att hvad högsta domstolen här bestämdt hade
uttalat sig mot, hade man ej utsigt att få igenom i Första Kamma¬
ren, i synnerhet sona högsta domstolens talman äfven är ledamot af
nämnda kammare. Å andra sidan kunde ej heller Kongl. Maj:ts
förslag vinna sympatier inom utskottet. Detta förslag gick i korthet
ut derpå, att man skulle äfven för annan jernvägsdrift än den, som
drifves med ånga, införa bestämmelser motsvarande dem, som finnas
i 1886 års lag. Detta förslag vann ej några sympatier inom ut¬
skottet hufvudsakligen derför, att man ansåg att, om det verkligen
såsom högsta domstolen förmenar, vore olämpligt att ha lagar med
olika ersättningsbelopp för olika industrier, så borde man ej ytter¬
ligare gå derhän att införa ännu flera speciallagar med större ersätt¬
ningsbelopp än de allmänna. Och det gälde då för utskottet att
finna någon utväg, som kunde ena sinnena och hvilken man kunde
ansluta sig till; och då förmenade vi, att den gravaste anmärkning,
som skulle kunna göras mot högsta domstolens förslag, ovilkorligen
skulle afväpnas derigenom, att man stälde det så, att de ändrade
bestämmelser, hvarigenom jernvägsdriften likstäldes med öfriga närin¬
gar, icke skulle komma att drabba dem, som vid lagens trädande i
kraft redan fått anställning i jernvägarnes tjenst. Och jag tyckte
äfven, att den ärade talaren nyss i viss mån erkände, att dermed
vore ett försök gjordt att skipa rättvisa.
Jag har anslutit mig till detta förslag och anser, att man skulle
kunna gå denna väg, då man väl kan säga att, äfven om en hel
klass framdeles kommer i en mindre gynsam ställning än nu, dock
ingen orättvisa drabbar någon individ.
Nu yrkade herr Staaff bifall till sitt förslag och många instämde
med honom. Men, mine herrar, jag vill vädja till er, såsom jag
många gånger förut gjort, och ber då att få framhålla, att det just i
denna punkt är af vigt att ej äfventyra förslaget genom att bifalla
herr Staaffs yrkande. Ty gifvet är, att om öfver hufvud taget förslaget
går igenom i Första Kammaren, herr Afzelii förslag der kommer att
vinna framgång; och huru det skulle bli möjligt att åstadkomma
en sammanjemkning mellan hans och herr Staaffs förslag, kan åt¬
minstone jag ej finna.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hem¬
ställan.
Herr Jönsson i Färeköp: Herr talman, mine herrar! Jag har
i en motion yrkat, att sista stycket i § 2 af Kongl. Maj:ts förslag
måtte i sak erhålla följande lydelse: »I denna § afses ej verksamhet
55 N o 21.
Lördagen den 13 April.
som idkas allenast såsom binäring till jordbruk, icke heller sådan
industri, hvars rörelse bedrifves af mindre antal än fyra anstälde
arbetare; eller ock sådan industri, hvars idkare icke erlägger bevill¬
ning för minst 1,500 kr.» Utskottet har icke funnit sig böra till¬
styrka detta förslag, men det har ej heller visat, att hvad jag i min
motion yrkat, är obefogad!. Det bär svarat på min motion, att far¬
hågorna för den mindre industrien synas allt för öfverdrifna. Jag
försäkrar, att det finnes många små arbetsgivare, som äro i sämre
ställning än mången arbetare, och jag har äfven påpekat i min motion,
att det skulle kunna hända, att det blefve bra litet bevändt med
denna försäkring, om nemligen arbetsgifvaren ingenting egde, hvar¬
igenom arbetaren ginge miste om försäkringsbeloppet. Vore arbets¬
givaren deremot ej ålagd att försäkra, skulle arbetaren sjelf kunna
försäkra sig, och han blefve derigenom mera skyddad.
Det vill äfven synas, som om genom antagande af det förelig¬
gande förslaget det skulle kunna uppstå en oändlig mängd rätte¬
gångar rörande frågan, hvilka vore försäkringsskyldiga eller ej, och
hvilka yrken som försäkringspligten skulle omfatta. Jag tror, att,
då eu riksförsäkringsanstalt kommit till stånd, det vore bäst, att
dessa smärre industrier blefve fria. Derför, herr talman, kan jag
ej gorå annat än att vidhålla det yrkande, som jag gjort i min
motion.
Grefve Hamilton: Jag anser mig skyldig att svara några ord
på hvad den siste ärade talaren anförde. Det kan väl aldrig synas vara
en tänkbar möjlighet, att, om man från försäkringslagens räckvidd
vill utesluta de mindre industrierna, man skulle använda en sådan
utväg, som motionären föreslagit. Hvad skulle det ligga för rimlighet
och rättvisa deri, att arbetsgif varens ansvarsskyldighet skulle bero på
hans debetsedel? Motionären menar naturligtvis, att genom hans för¬
slag de små industrierna skulle bli befriade. Men det kan hända det
största och rikaste bolag, att det under något år giuge med förlust, och
under det aret skulle alltså arbetarne sakna det skydd, som en olycks¬
fallsförsäkringslag skulle medföra. Ej kan det gå an att på något
sätt göra bevillningen bestämmande för en arbetsgifvares försäkrings-
pligt. Och lika litet kan det anses lämpligt eller försvaras såsom
rättvist, att ersättningen i händelse af olycksfall skulle vara beroende
på den omständigheten, huruvida arbetaren har tre eller fyra kam¬
rater. Detta skulle kunna leda till mycket förhatliga konseqvenser.
Jag vill nämna ett exempel. Vid en industri voro sysselsatta fyra
arbetare, men så gick en. Då inträffade ett olycksfall, och då den
skadade ville ha ersättning, fick han till svar: ja, hade det inträffat
i går hade du fått hjelp, men nu får du ingen, ty då olycksfallet
inträffade, hade jag blott tre arbetare. Nej, vill man inskränka för¬
slagets räckvidd, måste man tillgripa andra utvägar. För min del
kan jag derför ej biträda motionärens förslag.
Angående
förelag till
lag angående
ersättning
för skada till
följd af
olycksfall i
arbete m. m.
(Forts.)
N:0 21. 56
Angående
förslag till
lag angående
ersättning
för skada till
följd af
olycksfall i
arbete in. m.
(Forts.)
Lördagen den 13 April.
Herr Staaff: Blott Dågra ord för att bemöta min ärade väns,
grefve Hamiltons, yttrande mot mig.
Jag har aldrig uttalat någon sådan princip eller gifvit anledning
till att anses omfatta en sådan princip som den, att man skulle rätta
ersättningsbeloppets storlek efter industriens bärkraft eller arbetsgif-
varens rikedom. Något dylikt uttalande har jag ej gjort, men jag
har sagt, att vi ega en lag, som gäller för en enda industri, samt
att med afseende på denna industri de hänsyn, som verka till ned¬
bringande af beloppen i den nya lagen, alldeles icke hafva någon
betydelse; och derför anser jag det orimligt att låta den nya lagens
sämre beskaffenhet inverka på den gamla lagens bättre beskaffenhet.
Det är hvad jag sagt.
Hvad vidare frågan om saramanjemkningen angår, tror jag, att
det varit ett mycket stort misstag af grefve Hamilton att föreställa
sig, att Första Kammaren skall omfatta utskottets förslag. Detta är
ej alls gifvet. Skall man draga ut konseqvenserna af justitierådet
Afzelii yttrande i högsta domstolen, hvilket yttrande grefve Hamilton
åberopade, skulle han ej vara för utskottets förslag, utan för ett full¬
ständigt brytande med 1886 års lag beträffande alla dem som komma
under den nya lagen. Ty hans anförande går ut på, att båda lagarna
under inga förhållanden få verka jemnsides med hvarandra. Och
hvad beträffar möjligheten till sammanjemkning, är jag viss om, att
det skall finnas så mycken skicklighet och omsigt i det särskilda
utskottet, att en sammanjemkning ej skulle möta svårigheter, om
densamma skulle blifva behöflig.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr tal¬
mannen till en början propositioner å de yrkanden, som framstälts
i fråga om upptagande bland de i paragrafen omförmälda yrken jem¬
väl af utöfvande af jernvägs- och spårsvägstrafik, nemligen dels yrkande
på bifall till ett dylikt upptagande, dels och yrkande på godkännande
i ifrågavarande afseende af Kongl. Maj:ts förslag till lydelse af
paragrafen; och fann herr talmannen sistnämnda yrkande vara med
öfvervägande ja besvaradt. Votering begärdes likväl, i anledning
hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs följande omröstnings-
proposition:
Den, som godkänner Kongl. Maj:ts förslag till lydelse af § 2 i
förevarande förslag till lag angående ersättning för skada till följd
af olycksfall i arbete i fråga om uteslutande af utöfvandet af jernvägs-
och spårvägstrafik från de yrken, som upptagas i nämnda paragraf,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Lördagen den 13 April. 57
Vinner Nej, har kammaren beslutit, att utöfvandet af jernvägs-
och sparvägstrafik skall bland nämnda yrken upptagas.
Voteringen utföll med 68 ja, men 141 nej; och hade kammaren
alltså tattat beslut 1 öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.
Efter af herr talmannen häruppå gifna propositioner i afseende
a lydelsen af sista stycket i ifrågavarande paragraf, godkände kam-
maren utskottets härutinnan framstälda förslag; hvarefter kammaren
förklarade sig godkänna paragrafens lydelse i dess helhet i öfverens¬
stämmelse med utskottets förslag.
§ 3.
Godkändes jemväl.
Som tiden nu var långt framskriden, uppsköts den vidare be¬
handlingen af ifrågavarande utlåtande till kl. 7 e. m., då detta sam¬
manträde enligt utfärdadt anslag skulle fortsättas.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3,15 e. m.
In fidem
E. Nålborst Böös.
Andra Kammarens Prof. 1901. N:o 21.
N:0 21.
Angående
förslag till
lag angående
ersättning
för skada till
följd af
olycksfall i
arbete ni. in.
(Forts.)