RIKSDAGENS PROTOKOLL
♦
1901. Andra Kammaren. N:o 14.
Fredagen den 15 mars.
Kl. 7a 3 e. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 8 innevarande mars.
§ 2.
Herr statsrådet m. m. N. Claéson öfverlemnade Kongl. Maj:ts
propositioner till Riksdagen:
angående utsträckt pensionsrätt för barn efter afliden delegare
i folkskolelärarnes enke- och pupillkassa; och
angående anslag för tillgodoseende af åtskilliga behof vid vete¬
rinärinrättningen i Skara.
De kongl. propositionerna bordlädes.
§ 3.
Till kammaren hade inkommit ett så lydande läkareintyg, som
upplästes:
Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare herr Gustaf
Olofsson i Åvik till följd af sjukdom (blindtarmsinflammation) är
oförmögen tills vidare kunna deltaga i Riksdagens förhandlingar,
intygas härmed på heder och samvete.
Stockholm den 13 mars 1901.
Ernst Lidin,
legit. läkare.
§ 4
Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riks¬
dagens skrifvelse n:o 25, till Konungen, om förändrad lydelse af
Andra Kammarens Prot. 1901. N:o 14. 1
N:o 14. 2
Fredagen den 15 Mars.
§ 18 i kongl. förordningen angående vilkoren för försäljning af
bränvin och andra brända eller destillerade spirituösa drycker den
24 maj 1895. *
§ 5.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts pro¬
position angående beredande af pension å allmänna indragnings-
staten åt vaktmästaren i utrikesdepartementet Johan Edvard Ohlson.
§ 6.
Eöredrogos, men blefvo åter bordlagda konstitutionsutskottets
utlåtande n:o 2, bevillningsutskottets memorial och betänkanden
n:is 16, 17, 18 och 19 samt Andra Kammarens tredje tillfälliga
utskotts utlåtande, n:o 8.
§ 7.
Justerades protokollsutdrag.
§ 8.
Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
lagutskottets utlåtanden:
n:o 28, i anledning af väckt motion om utarbetande af lag¬
bestämmelser rörande påföljd för uraktlåtenhet att utgifva bidrag
till underhåll af oäkta barn; och
n:o 29, i anledning af dels väckt motion angående tillägg till
§ 12 i förordningen om kyrkostämma, dels ock motion angående
tillägg till § 16 i förordningen om kommunalstyrelse på landet;
särskilda utskottets n:o 2 utlåtande, n:o 3, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om framläg¬
gande af förslag till ändring i gällande sjölag, beträffande försäk-
ringsgifvares rätt att i vissa fall vid domstol föra talan m. m.; samt
Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 9,
med anledning af väckt motion angående en ny lärobok för den
första undervisningen i kristendom.
§ 9.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr A. G. Anders¬
son i Himmelsby under morgondagen.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,41 e. m.
In fidem
JE. Nålborst Böös.
Lördagen den 16 Mars.
3 N:o 14.
Lördagen den 16 mars.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 9 innevarande mars.
§ 2.
TJpplästes följande till kammaren inkomna skrifvelse:
Stockholm den ie/3 1901.
Riksdagens Andra Kammare!
Härmed får jag vördsamt anmäla, att jag af tillfälligt illamå¬
ende är hindrad att i dag närvara vid kammarens sammanträde.
Carl Ericson.
§ 3.
Föredrogos hvar för sig och hänvisades till statsutskottet
Kongl. Maj:ts propositioner till Riksdagen:
angående utsträckt pensionsrätt för barn efter afliden delegare
i folskolelärarnes enke- och pupillkassa; samt
angående anslag för tillgodoseende af åtskilliga behof vid vete¬
rinärinrättningen i Skara.
§ 4.
Föredrogos, men blefvo åter bordlagda lagutskottets utlåtanden
n:is 28 och 29, särskilda utskottets n:o 2 utlåtande, n:o 3, samt
Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 9.
§ 5.
Föredrogs och godkändes lagutskottets utlåtande n:o 26, i anled¬
ning af väckt motion om ändrad lydelse af 15, 18, 19 och 33 §§
i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm.
§ 6.
Till afgörande förelåg härefter lagutskottets utlåtande n:o 27,
i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angå¬
ende ocker.
Lag
ang. ocker.
N:o 14.
4
Lördagen den 16 Mars.
Lag
ang. ocker.
(Forts.)
Genom en den 1 nästlidne februari aflåten proposition, n:o 40,
hade Kongl. Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda, i
statsrådet och högsta domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen
att antaga följande förslag till
Lag
angående ocker.
Med upphäfvande af hvad i 9 kap. 6 § handelsbalken är stad¬
gadt angående påföljd deraf, att någon tager eller låter förskrifva
sig större ränta än sex för hundrade om året, förordnas som följer:
1 §•
Hvar som vid försträckning af penningar eller beviljande af
anstånd med gälds betalning begagnar sig af någons trångmål, oför¬
stånd eller lättsinne till att taga eller för sig eller annan betinga
förmögenhetsförmåner, hvilka märkligen öfverstiga hvad som efter
omständigheterna kunde anses utgöra skälig ränta, varde, ändå att
öfverenskommelsen har sken af aftal om annat än försträckning
eller anstånd med betalning, för ocker straffad med böter från och
med tjugufem till och med ett tusen kronor eller med fängelse i
högst ett år, der ej å förbrytelsen straff är i allmänna strafflagen
utsatt.
Lag samma vare, der någon, som förvärfvat fordran, den han
visste vara tillkommen genom ocker, uppbär eller utsöker eller till
annan öfverlåter större del af fordringen än efter lag skall utgå.
2 §•
Har vid försträckning eller beviljande af anstånd med gälds
betalning öfvats ocker efter ty i 1 § sägs, vare gäldenären, ehvad
utkast blifvit, ej pligtig att betala mera än försträckt är eller for¬
dringen utgjorde vid anståndets beviljande.
3 §•
Är af gäldenären annat eller mera utgifvet än enligt 2 §
honom ålåg att gälda; det gånge åter. Har förskrifning, som å
fordringen utfärdats, öfvergått till någon, i hvars hand den gäller
ändå att fordringen genom ocker tillkommit, och varder förskrifna
beloppet till honom guldet, söke gäldenären sitt åter hos den, som
ockret öfvat. Har egendom, hvartill gäldenären eger återvinnings-
rätt, kommit i annan mans hand genom sådant fång, att denne ej
är pligtig att annorledes än mot lösen utlemna egendomen, eller
Lördagen den 16 Mars.
5 N:o 14.
är den så förskingrad eller förstörd, att den ej kan återställas,
njute gäldenären ersättning för sin förlust efter egendomens värde.
Äro flere, som i ockret tagit del, svare de en för alla och alla
för en för hvad enligt denna paragraf skall gäldas.
4 §.
Öfverträder någon det förbud lag för vissa fall innehåller mot
att taga eller låta förskrifva sig större ränta än sex för hundrade
om året, skall hvad i 2 och 3 §§ är stadgadt ega tillämpning,
ändå att ocker som i 1 § afses ej är öfvadt.
5 §■
Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas
tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas efter all¬
män strafflag.
Utskottet hemstälde,
att Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition icke må af Riks¬
dagen bifallas.
Vid utlåtandet voro fogade reservationer:
af herr Zetterstrand mot vissa delar af motiveringen; samt
af herrar Nilsson i Skärhus, Andersson i Helgesta, Lindhagen,
Sjöberg, Andersson i Löfhult och Gussing, hvilka hemstält,
att Riksdagen, med förklarande, att Kongl. Maj:ts proposition
ej kan oförändrad bifallas, måtte för sin del antaga följande
Lag
angående ocker.
Med upphäfvande af hvad i 9 kap. 6 § handelsbalken är stad¬
gadt rörande förbud att taga eller låta förskrifva sig större ränta
än sex för hundrade om året, eller att taga ränta på ränta, för¬
ordnas som följer:
1 §•
Hvar som vid försträckning af penningar eller beviljande af
anstånd med gälds betalning begagnar sig af någons trångmål,
oförstånd eller lättsinne till att taga eller för sig eller annan be¬
tinga förmögenhetsförmåner, hvilka märkligen öfverstiga hvad som
Lag
ang. ocker.
(Forts.)
N:o 14. 6
Lördagen den 16 Mars.
Lag
ang. ocker.
(Forts.)
efter omständigheterna kunde anses utgöra skälig ränta, varde,
ändå att öfverenskommelsen har sken af aftal om annat än för¬
sträckning eller anstånd med betalning, för ocker straffad med
böter från och med tjugufem till och med ett tusen kronor eller
med fängelse i högst ett år, der ej å förbrytelsen straff är i all¬
männa strafflagen utsatt.
Lag samma vare, der någon, som förvärfvat fordran, den han
visste vara tillkommen genom ocker, uppbär eller utsöker eller till
annan öfver låter större del af fordringen än efter lag skall utgå.
2 §•
Har vid försträckning eller beviljande af anstånd med gälds
betalning öfvats ocker efter ty i 1 § sägs, vare gäldenären, ehvad
utfäst blifvit, ej pligtig att betala mera än försträckt är eller
fordringen utgjorde vid anståndets beviljande.
3 §•
År af gäldenären annat eller mera utgifvet än enligt § 2
honom ålåg att gälda; det gånge åter. Har förskrifning, som å
fordringen utfärdats, öfvergått till någon, i hvars hand den gäller
ändå att fordringen genom ocker tillkommit, och varder förskrifna
beloppet till honom guldet, söke gäldenären sitt åter hos den, som
ockret öfvat. Har egendom, hvartill gäldenären eger återvinnings-
rätt, kommit i annan mans hand genom sådant fång, att denne ej
är pligtig att annorledes än mot lösen utlemna egendomen, eller
är den så förskingrad eller förstörd, att den ej kan återställas,
njute gäldenären ersättning för sin förlust efter egendomens värde.
Äro flere, som i ockret tagit del, svare de en för alla och alla
för en för hvad enligt denna paragraf skall gäldas.
4 §•
Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas
tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas efter all¬
män strafflag.
Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, yttrade
Herr Lindhagen; Herr talman! Jag ber att få yrka, att
det af Kongl. Haj:t framlagda lagförslaget måtte föredragas para¬
grafvis och derefter öfvergångsstadgandet, ingressen och rubriken,
samt att vid föredragning af § 1 diskussionen måtte få röra sig
om propositionen i dess helhet.
Hvad herr Lindhagen sålunda hemstält, blef af kammaren
bifallet.
Lördagen den 16 Mars.
7 N:o 14.
Efter föredragning härefter af § 1, anförde:
Chefen för justitiedepartementet herr statsrådet Annerstedt:
Herr grefve och talman, mina herrar! Sedan vid 1898 års riksdag
väckts motion om skärpt lagstiftning angående ocker, uttalade Riks¬
dagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t, att Riksdagen var »ense med
motionärerna om behofvet af skärpta lagbestämmelser mot ocker,
då erfarenheten nogsamt visat, att den nuvarande lagstiftningen
— endast innefattande förbud mot betingande af allt för hög ränta —
ej förmår att på ett närmelsevis tillfredsställande sätt förebygga
drifvande af procentarnes skamliga handtering.
Riksdagen anförde vidare: »Den tyska lagens bestämmelser i
ämnet synas härutinnan lämpligen kunna tjena till ledning. Uti
den omständigheten, att vid försträckningsaftal försträckningsgifva-
ren begagnar sig af annans nödstälda belägenhet, lättsinne eller
oerfarenhet på sådant sätt, att försträckningsgifvarens prestation
jemte den risk han löper ej står i rimligt förhållande till de för¬
delar, han sig betingar, ligger, enligt Riksdagens förmenande, det
för ocker karakteristiska.»
I öfverensstämmelse med de sålunda af Riksdagen uttalade
grundsatser upprättades förslag till lagstiftning i ämnet; och då
detta förslag föredrogs inför högsta domstolen, blef det visserligen
af principiella skäl afstyrkt, men mot dess detaljer framstäldes en¬
dast en enda anmärkning, hvilken iakttagits i den till Riksdagen
aflemnade propositionen.
Lagutskottet har nu afstyrkt det sålunda framlagda lagförsla¬
get. Såsom första skäl för afstyrkandet anföres af utskottet, att
behofvet egentligen förefinnes i rikets större städer, och att således
bär icke är något allmänt behof, som berättigar till afvikande, en¬
ligt utskottets mening, från de lagstiftningsgrundsatser, som eljest
böra följas. Häremot synes mig dock böra erinras, att till följd af
sakens natur det är först i de stora städerna, som ockret kan taga
fart. Det är också upplyst såväl af öfverståtbållareembetet som af
Konungens befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län samt
befallningshafvande]! i Malmöhus län, att i alla de tre stora stä¬
derna Stockholm, Göteborg och Malmö ocker i afsevärd mån före¬
kommer. Öfverståthållareembetet upplyser, att det i främsta rum¬
met är unge män, som falla offer för ockrarnes frestelser. Och
det ligger i sakens natur, att desse unge män, som komma från
alla delar af riket, hafva förbindelser på olika ställen inom landet,
så att alldeles icke följderna af denna handtering blir inskränkt
till hufvudstaden.
Mot lagutskottets uttalande i år torde ock böra ställas det ytt¬
rande, som utan att blifva motsagdt fäldes i båda kamrarne vid
1898 års riksdag, att behof af en dylik lagstiftning verkligen
förefans.
Detta är dock icke det förnämsta af de skäl, som utskottet
Lag
ang. ocker.
(Forts.)
fi!0 14. 8
Lag
ang. ocker.
(Forts.)
Lördagen den 16 Mars.
anför. Hufvudskälet synes vara, hvad utskottet säger, att den
karakteristik, som i lagförslaget lemnas på ocker, är så otydlig, att
det måste öfverlemnas till domarens fria pröfning att afgöra, när
vid försträckning gränsen mellan det tillåtna och otillåtna ränte-
tagandet är uppnådt. Häremot synes mig dock höra erinras, att,
då i samhället strafflagstiftningen finner sig höra stadga straffpå¬
följd för annat än de ursprungliga förbrytelserna, mord, dråp, miss-
handelsbrott och tjufnadsbrott, lagstiftningen finner sig stäld inför
fakta, hvilka gradvis öfvergå det ena till det andra, så att man
måste nöja sig med att uppställa en allmän karakteristik af de
handlingar, hvilka af lagstiftaren anses utgöra brottet, och öfver¬
lemna åt domstolarne att sedermera särskilja de brottsliga hand¬
lingarna från liknande handlingar, hvilka hafva några kännetecken
lika med de brottsliga och måhända endast skilja sig från brottet
derutinnan, att den brottsliga tendensen hos dem i vida ringare
mån framträder. För att taga ett exempel, så veta ju herrarne,
att bedrägeribrottet är af beskaffenhet att gränsa till civilrättslig
orätt sa nära, att det maste bero på pröfning i hvarje särskildt
fall, huruvida den handling, som är i fråga, kan karakteriseras
såsom bedräglig eller endast såsom en handling, hvilken föranleder
civil ersättningsskyldighet.
Att sa är förhållandet, torde i fråga om bedrägeribrotten
i öppen dag, och skulle det behöfvas något ytterligare bevis,
är det tillräckligt att åberopa hvad en inom vårt land allmänt an¬
vänd kommentator till strafflagen yttrar vid 22 kap. strafflagen.
Han säger: »Genom uttryckssättet 'svikligt förfarande’ har lag¬
stiftaren velat antyda, att icke hvarje oredlighet bör anses såsom
bedrägeribrott. Det fordras ett visst högre mått af oredlighet, in¬
nan densamma öfvergår till svek; och lagstiftaren har öfverlemnat
till domaren att, efter omständigheterna, pröfva, när måttet är
fullt.»
Det torde vara påtagligt, att om man med trygghet kan öfver¬
lemna åt domstolarne att afgöra, när ett föreliggande faktum kon¬
stituerar ett svikligt förfarande och icke utgör allenast en hand¬
ling, som föranleder civil ersättningsskyldighet eller till och med
endast är en handling af den beskaffenhet, att den faller under
rubriken den moderna reklamen, hvilken, såsom herrarne veta, till
/10 bestå af uppgifter, som icke äro sanna, men dock icke anses
falla under strafflagen, så kan också lagstiftaren med trygghet öf¬
verlemna åt vara domstolars pröfning, huruvida ett faktum i ett
mål är af beskaffenhet, att l:a §:ens bestämmelser derpå ega tillämp¬
ning. Visserligen påstår utskottet, att för en dylik pröfning skulle
erfordras icke allenast »en normal menniskas sedligt oförvillade
omdöme», utan att för brottslighetens bedömande skulle förutsättas
hos domaren »noggrann och ingående kännedom om de ekonomiska
lagar och omständigheter, som böra vara bestämmande för räntans
storlek vid försträckning». Men jag vädjar till herrarne, om, då i
Lördagen den 16 Mars. 9
1 § intages såsom karakteristik på ocker icke endast, att de betin¬
gade förmögenhetsförmånerna skola öfverstiga livad som utgör skä¬
lig ränta, utan »märkligen» öfverstiga sådan ränta, för pröfning
huruvida ett aftal kan anses märkligen öfverstiga denna skäliga
ränta, det erfordras något annat än en normal menniskas sedligt
oförvillade omdöme. För min del tror jag det icke. Den erfaren¬
het, som förefans vid 1898 års riksdag, synes mig också otvetydigt
gifva vid handen, att icke någon som helst tvekan förefans derom,
hvilka handlingar inom samhället kunde med skäl betraktas såsom
ocker, och om herrarne vilja taga kännedom om den utredning,
som öfverståthållareembetet angående hithörande förhållanden lemna!
i det utlåtande, som detta embete afgifvit öfver Riksdagens skrif¬
velse, så torde hvar och en med lätthet finna, att de exempel, som
deruti anförts, utan skiljaktighet måste karakteriseras såsom ocker
och att det för att rätt karakterisera dessa handlingar icke erfor¬
dras, att man skall vara initierad i ränteberäkningar, orsakerna till
räntekursens fallande eller stigande eller olikheterna med afseende
å räntefordringarna vid olika slag af försträckningsaftal. Men är
detta förhållandet, så torde också den anmärkning förfalla, som
utskottet framstäf derom, att på grund af det föreslagna lagstad¬
gandets lydelse en fullkomligt oskyldig menniska skulle kunna
straffas för ocker.
Utskottet säger, att äfven då den orättmätiga vinningslyst¬
naden helt och hållet saknades, kunde försträckningsgifvaren till
följd af den obestämda affattningen af ockerbegreppet i lagförslagets
1 § komma att fällas till ansvar för ocker, men det förefaller mig,
som utskottet icke rigtigt tolkat ifrågavarande paragraf. Det torde
nemligen vara påtagligt, att utan vinningslystnad kan icke någon
begagna sig af en annans trångmål, oförstånd eller lättsinne till
att taga eller för sig eller annan betinga förmögenhetsförmåner,
hvilka märkligen öfverstiga hvad som efter omständigheterna kunde
anses utgöra skälig ränta, och man bör fästa afseende vid, att lag-
stadgandet är så affättadt, att det icke är någon viss räntefot, som
icke får öfverskridas för att ocker skall inträda, utan lagstiftaren
har med afsigt låtit detta i hvarje särskild! fall bero på pröfning,
på det att domstolarne må kunna afgöra, huruvida omständig¬
heterna i dess helhet äro sådana, att uti ett föreliggande fall ett
märkligt öfverstigande af skälig ränta eger rum.
Hvad vidare beträffar utskottets anmärkning derom, att man
kan blifva utsatt för obefogade rättegångar för ocker, så torde den
rätt till rckonventionstalan, som enligt gällande lag förefinnes,
vara tillräcklig att skydda mot dylika rättegångar. Det är nog
sant, att, på sätt utskottet antyder, många fall kunna inträffa, då
den verklige ockraren går fri från straff, derför att svårigheten att
bevisa dylika förseelser är ganska stor, likasom det äfven kan in¬
träffa, att i något enda förekommande fall på grund af den åter-
gångstalan, som lagen innehåller, någon inteckning skulle kunna
N:o 14.
Lag
enig. ocker.
(Forts.)
N:o 14. 10
Lördagen den 16 Mars.
Lag
ang. ocker.
(Forts.)
blifva värdelös. Men hvad beträffar svårigheten att få dessa brott
bestraffade på grund af svårigheterna att erhålla den erforderliga
bevisningen, så är det en sak, för hvilken 1898 års Riksdag hade
ögonen fullt öppna. I sin skrifvelse till Kongl. Maj:t antvdde
Riksdagen då, att det nog förhölle sig så, att man icke kunde tänka
sig, att man på den vägen skulle kunna träffa alla de fall, då
ocker i verkligheten förelåge. Men Riksdagen framhöll på samma
gång, att, detta oaktadt, kunde etter Riksdagens mening blotta
tillvaron af en ockerlagstiftning, som stämplade ocker såsom en
förbrytelse, likväl medföra ganska beaktansvärda fördelar.
Slutligen lägger utskottet Kongl. Maj:ts förslag till last, att
det icke går längre, än hvad Riksdagens skrifvelse innehöll, och
att förslaget följaktligen icke upptager såsom ocker andra fall än
sadant, begånget vid försträckningsaftal. Men med de principer,
från hvilka lagutskottet utgått, synes det mig, att man snarare
borde räkna ^ det såsom en förtjenst hos förslaget, att det blifvit
begränsadt pa detta sätt. Tv inom samhället är det ju egentligen
i afseende på försträckningsaftal, som ocker uppträdt och visat sig,
och således är det nästan endast i detta fall, som något verkligt
behof af ändrad lagstiftning i detta ämne föreligger.
Pa grund af hvad jag sålunda anfört, och då efter min upp¬
fattning de svårigheter, som en sådan lag som den föreliggande
skulle komma att medföra, stå långt efter de fördelar, den skulle
bereda, hoppas jag, att Andra Kammaren måtte qvarstå på samma
ståndpunkt, som kammaren intog vid 1898 års riksdag och följ¬
aktligen godkänna det nu framlagda lagförslaget.
Herr Lindhagen: Emot lagutskottets utlåtande i anledning
af Kongl. Maj:ts förevarande proposition hafva sex ledamöter från
denna kammare och deribland äfven jag reserverat oss, och vår
reservation går i den rigtningen, att vi i" allt hufvudsakligt önska
bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Såsom bekant, har ocker förekommit i alla tider, och sedan
långt . tillbaka har man genom lagstiftning sökt stäfja detsamma.
I början använde man den metoden, att man sökte drabba ockret
genom att stadga förbud emot oskäligt hög ränta. Den kanoniska
rätten gick till och med så långt, att den förbjöd allt räntetagande,
hvaremot den romerska rätten faststälde ett visst räntemaximum.
Så småningom segrade den romerska eller den s. k. justinianska
rättens uppfattning öfver den kanoniska, och följden blef den, att
man allmänt i Europa sökte stäfja ockret på så sätt, att man fast¬
stälde en viss räntetaxa för försträckningar.
Emellertid yppade sig mot slutet af 1700-talet och början af
1800-talet nya ekonomiska läror, som på grund af sitt systems
innehåll fordrade, att denna räntebegränsning skulle afskaffas. Det
låg nog också ett praktiskt behof i denna fordran, emedan det i
och med den utvidgade samfärdseln måste inträffa, att en begräns-
11 Ji:o 14.
Lördagen den 16 Mars.
ning af räntan äfven vid lojala affärsuppgörelser i inånga fall måste La9
anses hinderlig. Denna nya rörelse ledde dertill, att vid medlet Ifalla)
af 1800-talet räntan frigafs i nästan alla europeiska länder, hvilket
äfven i ett väsentligt afseende skedde i vårt land 1864. Men på
samma gång inträffade också, att ockret i allmänhet i dessa länder
i en mycket betydande grad stegrades till följd deraf, att genom
räntefrihetens införande ocker icke blef belagdt med något straff;
och det är klart, att detta måste medföra en olägenhet. Derför
började man igen att tänka på att genom lagens ingripande på
något sätt stäfja ockret. Ett sätt var då att återgå till det gamla
och införa ett räntemaximum. Men detta ville man icke, antag¬
ligen derför att man insåg, att det skulle vara hinderligt för den
allmänna rörelsen, och man derjemte hade erfarenhet utaf, att en
sådan åtgärd i alla fall icke kunde stäfja allt ocker. Man maste
då slå in på en annan bana och söka träffa ocker i allmänhet,
d. v. s. med straff belägga sjelfva syftet, oafsedt hvilka särskilda
former ockraren använder för bedrifvande af sin handtering. På
så sätt uppkom det moderna ockerbegreppet, och det bär redan
kämpat sig fram inom de olika ländernas lagstiftningar, så att det
i en hel del europeiska stater — bland dem Finland och Norge
blifvit upphöjdt till lag.
Såsom jag förut nämnde, medgafs i Sverige räntefnhet i allt •
väsentligt år 1864, och dermed upphörde också allt laga hinder
för ocker. Men det var klart, att äfven vi förr eller senare måste
komma till samma erfarenhet som utlandet, nemligen att det kunde
vara lämpligt och nödvändigt att införa någon ny lagbestämmelse
för att stäfja ocker. Det var just detta, som 1898 års Riksdag
insåg, då Riksdagen skref till Kongl. Maj:t i detta afseende och
dervid uttryckligen angaf, att vi borde följa den utländska lag¬
stiftningens föredöme och införa det moderna ockerbegréppet. Ru
har Riksdagen fått nätt opp hvad Riksdagen i detta afseende begärde.
Då är frågan den; hvilka hinder möta för att antaga ett så be-
skaffadt lagförslag som det föreliggande? Jo, det ^ väsentligaste
hindret ligger deri, att en del jurister — om jag så får säga —
baxna inför detta för dem främmande nya ockerbegrepp. Tvisten
rör sig således egentligen icke derom, huruvida man kan få en
bättre lag än den nu föreslagna, utan tvisten rör sig om, huru¬
vida vi skola hafva någon lag alls. De invändningar, som nu göras
emot att antaga denna nya lag, äro hufvudsakligen de, som fram¬
ställas från en del jurister, nemligen att det nya ocker begreppet
är till sina gränser så obestämdt, att det för en domare skulle
vara synnerligen vanskligt att tillämpa detsamma. Nu veta vi
ju emellertid, att brott finnas af många olika slag. En del brott
kunna kännetecknas genom yttre kännemärken, men ockerbegreppet
och en mängd andra måste bestämmas på ett mera sväfvande sätt
genom att mera angifva den brottsliga viljans beskaffenhet än åbe¬
ropa de yttre formerna. Det finnes eu mångfald exempel pa brott
Ji:o 14. 12
Lördagen den 16 Mars.
anaLancker ff senare slaget. 1 Tär straffla£, och det blefve ju således blott att
(Forts.) iä^a ytterligare sådant till de förra. För resten kan jag icke
finna, att man öfver hufvud taget behöfver ställa sig fiendtlig
emot detta sätt att bestämma brottsbegreppet. Ty det är alldeles
klart, att da man på den vägen lemnar domaren fri pröfning,
kan han skipa verklig rättvisa, under det att man genom sådana
brottsbegrepp, som äro bestämdt angifna genom yttre kännemärken,
ofta tvingar domaren att utan omdöme skära alla fall öfver en
kam. Nu säger utskottet visserligen, att det föreslagna ocker¬
begreppets tillämpning skulle erbjuda mycket större svårigheter, än
förhållandet är med de andra brottarter, som äro dermed jemförliga.
Deremot kan först invändas, att alltid något af de i strafflagen
beskrifna brottsbegreppen af denna beskaffenhet måste vara det
svåraste att tillämpa, men för öfrigt tror jag, att det finnes vissa
sådana brottsbegrepp, om hvilka det å andra sidan kan ifrågasättas,
huruvida de icke äro svårare att tillämpa, än fallet skulle blifva
med detta. Jag tror emellertid, att man kommer sanningen när¬
mast, om man säger, att det är ungefär lika svårt i flertalet af
dessa fall.
Vidare säger utskottet en sak, som förefaller mig underlig,
nemligen att ett antagande af denna lag skulle få till följd, att
straff kunde ifrågakomma i fall, då den orättmätiga vinningslyst¬
naden helt och hållet saknades. Men huru skulle det vara möjligt?
Ty vinningslystnad ligger ju i ockrets allmänna begrepp, och dess¬
utom står det ju alldeles tydligt uttryckt ej blott i motiven, utan
i sjelfva lagförslaget genom ordalagen: »begagnar sig af» att det
är fråga endast om vinningslystnaden. I praktiken torde det ställa
sig sa, att domstolen snarare blefve för försigtig än för lättsinnig
vid tillämpningen af detta lagrum, och för öfrigt kan man vara
öfvertvgad om, att det icke skall möta några allt för stora svårig¬
heter att afgöra, om man stode inför ett verkligt fall af ocker eller
hade att göra med lojal köpenskap.
Emellertid är det klart, att den ståndpunkt, som från några
juristers sida intages, är i viss mån obehaglig för dem, derför att
de göra gällande, att saken måste offras för formen. Det blir då
naturligtvis angeläget för dem att framhålla, att det icke finnes
något verkligt behof af en ockerlag i vårt land. Man säger der¬
för, att om ett sadant behof skulle visa sig, så skulle man blifva
tvungen att taga en sådan lag. Men innan detta inträffar, behöfves
den icke. I detta afseende säger utskottet, att det egentligen blott
är i Stockholm och ett par större städer, som ocker förekommer.
Ja, detta är väl dock alldeles tillräckligt. Hvarför skall man pris¬
gifva dessa samhällen eller låta brottsligheten vara ostraffad, derför
att den blott förekommer i ett par städer. Jag vill dock nämna, att
öfverstathallareembetet uttryckligen förklarat, att det »esomoftast»
händer, att personer anmäla hos polisen, att de af s. k. privat-
diskontörer blifvit utsatta för bedrägligt förfarande. Men dessa
Lördagen den 16 Mars.
13 N:o 14.
privatdiskontörer anordna saken så, att de icke kanna åtkommas
enligt nu gällande strafflags bestämmelser för bedrägeri, och öfver-
ståthållareembetet säger också, att i sådana fall derför något åtal
vanligen icke kan anställas. Om man deremot får en sådan lag
som den här föreslagna, kan åtal oftare anställas. Nu är fallet
vidare det, att det äfven finnes ocker, som icke föranleder uppseende¬
väckande sjelfmord eller på annat sätt tilldrager sig större upp¬
märksamhet. Det finnes eu mängd ocker, som sker i det tysta, och
detta förekommer — det hafva sakkunniga personer vitsordat — öfver
hela landet och äfven på landsbygden. För att drabba detta ocker,
är det naturligtvis af stor betydelse, att man har en lag, så att
icke detta ocker fortfarande får anses som ett lofligt näringsfång,
utan inregistreras bland de brott, för hvilka strafflagen stadgar straff.
På många områden — och detta är med all sannolikhet ett af dessa
— kan ett straffbud verka mer genom att det finnes till än genom
de åtal, det föranleder.
En ytterligare betänklighet emot att införa detta ockerbegrepp
har utskottet velat se uti de bevisregler, som vi hafva. Men detta
är verkligen något, som jag skulle vilja kalla en käpphäst. Tv
enligt min uppfattning hafva vi fri bevisföring väsentligen införd
genom praxis; vi döma den gröfsta brottsling till långvarigt straff¬
arbete blott på indicier.
Bevisningsreglerna äro väl icke för närvarande så dåliga, när
vi kunna upprätthålla rättstillståndet med de sväfvande brottsbe-
grepp, som strafflagen redan nu innehåller; och då måtte vi väl
också kunna gifva gällande kraft åt ett straff bud sådant som det
nu ifrågasatta. För öfrigt har man just genom antagandet af en
sådan straffbestämmelse infört en mera fri bevispröfning, då man
ju lagt i domarens hand en fri pröfning af de särskilda omständig¬
heter, som i detta speciella fall kunna förekomma.
Nu anmärker utskottet vidare, att begränsningen af ocker¬
begreppet derhän, att detsamma endast skulle gälla försträcknings-
aftal, enligt utskottets mening ovilkorligen måste anses som ett
fel. Jag vill då först påpeka, att 1734 års lag intager alldeles samma
ståndpunkt som förslaget; den säger nemligen uttryckligen i 9 kap.
9 § handelsbalken: »Ej må den vinst för ocker räknas, som kommer
af loflig handel, eller det köp, som lagligen slutet är.» I det af-
seendet bibehåller sålunda den kongl. propositionen bestämmelserna
i 1734 års lag. För att emellertid en ockrare icke skall kunna
begagna sig af andra slags aftal och på det sättet kringgå lagen,
innehåller förslaget bestämmelse derom, att ett skenaftal fritager
ockraren icke från ansvar, och denna bestämmelse måste anses vara
mycket lycklig och verkligen utgöra en förtjenst hos det nu fram¬
lagda förslaget. Inskränkningen af ockerbegreppet till endast för-
sträckningsaftal är för resten utmärkande för både den finska och
den norska strafflagen samt återfinnes äfven i åtskilliga främmande
länders lagstiftningar.
Lag
ang. ocker
(Forts.)
N:o 14. 14
Lördagen den 16 Mars.
Lag
ang. ocker.
(Forts.)
Samma ståndpunkt intogs äfven i Tyskland till en början,
men på grund af det ocker, som der bedrefs på landsbygden, nem¬
ligen det s. k. sakockret, hvarigenom befolkningen ruinerades,
måste man i Tyskland utvidga ockerbegreppet och tillåta domsto-
larne pröfva aftalen och tillse, om det förefans någon oskälig pro¬
portion mellan de olika valutorna. Någon sådan erfarenhet hafva
vi dock icke här i Sverige. Det enda, som vi i den vägen skulle
kunna fästa oss vid, äro de s. k. afbetalningsaffärerna. Mot dem
hafva visserligen åtskilliga klagomål förr blifvit anförda, men
enligt hvad öfverståthållareembetet i sitt utlåtande i denna fråga
intygar, har man för närvarande ingenting att här i Stockholm
anmärka mot dem. Om något behof i det hänseendet skulle visa
sig, har man ju alltid den utvägen att framdeles utsträcka ocker¬
begreppet äfven till afbetalningsaffärerna. Jag undrar just, hur
det skulle ha latit, om Kongl. Maj:t nu skulle ha framkommit
med något så genomgripande och nytt förslag, som att domstolarne
skulle under alla omständigheter ha rättighet att ingå i pröfning
af, huruvida vid verkliga aftal parterna förståndigt tillmätt de olika
valutornas storlek i förhållande till hvarandra; jag tror för min
del, att Kongl. Maj:t i så fall skulle ha fått bakslag.
Det förefaller mig derför egendomligt, att utskottet särskild!
med sin ståndpunkt anser det vara betänkligt, att ockerbegreppet in-
skränkes till allenast försträckningsaftal. Utskottet säger, att det för
sin del ej kan finna något giltigt skäl, hvarför t. ex. försträckning,
som skett under sken af köp, skulle kunna falla under ockerlagen,
medan deremot verkliga köp, hvarigenom köparen betingade sig
oskäliga fördelar på säljarens bekostnad, ej blefve för lagen åtkom¬
liga. Men då kan man verkligen fråga, hvarför man icke skulle
i denna lag göra skilnad mellan verkliga köp och skenköp, då man
gjort det i andra fall, såsom i fråga om bedrägeribrott och konkurs¬
förbrytelser, der skenaftal förklaras ej befria från straff. När man
gjort en sådan skilnad der, så förstår jag icke, hvarför man ej skulle
göra det äfven här.
Jag skall be att i detta sammanhang få nämna några ord
rörande paragraf 4. När en ny lag skall antagas, är det, som be¬
kant, regeln, att man upphäfver de gamla bestämmelser, som
denna lag skall ersätta. I 1734 års lag finnas fyra bestämmelser,
som afse ocker.
Den ena af dessa bestämmelser är den, som jag nyss uppläste
ur 9 § 9 kap. handelsbalken och som innehåller, att den vinst,
som kommer af loflig handel eller lagligen slutet köp, ej skall
räknas som ocker. Denna bestämmelse skall nu stå qvar.
Den andra bestämmelsen återfinnes i 1815 års författning,
hvilken stadgar, att vid försträckning af penningar vitesföreskrift
för det fall, att gäldenären dröjer med betalningen öfver förfallo-
dagen, är ogin. Denna bestämmelse har tillkommit närmast för
Lördagen den 16 Mars.
15 N:o 14.
att drabba ocker, men den bör dock bibehållas, då den dessutom
är tillämplig i åtskilliga andra fall.
Slutligen hafva vi de mera omtvistade förbuden att taga högre
ränta än 6 procent äfvensom att taga ränta på ränta.
Nu är enligt Kongl. Maj:ts förslag saken ordnad på det sättet,
att förbudet att taga högre ränta än 6 procent qvarstår, men
handelsbalkens straffpåföljd har strukits, och i stället har man
tillämpat den civila påföljd, som i 2 och 3 §§ af denna lag är
stadgad. Då de gamla bestämmelserna innehöllo både en straff¬
rättslig och civilrättslig påföljd, så innehåller Kongl. Maj:ts förslag
deremot endast den civilrättsliga påföljden.
Uti det till högsta domstolen remitterade förslaget hade Kongl.
Maj:t gjort enahanda föreskrifter angående förbud att taga ränta på
ränta, men i anledning af anmärkning, som gjordes i högsta
domstolen, beslöt Kongl. Maj:t att stryka förslagets bestämmelser
i fråga om ränta på ränta, och i följd deraf skola de gamla
stadgandena i detta afseende qvarstå oförändrade. Körande denna
fråga har mycket ordats och diskuterats och olika meningar hafva
framstälts om och i hvad mån det nu framlagda förslaget påfordrar
upphäfvande af de bestämmelser, som förut finnas i afseende a
räntan. o
Reservanterna anse, och jag för min del har också efter någon
tvekan kommit till samma uppfattning, att upphäfvandet af de
gamla bestämmelserna i denna del vore lämpligt, och i reserva¬
tionen förordas derför strykandet af § 4 i det kongl. förslaget
och insättandet af en ny ingress till lagen med innehåll, att allt,
som i handelsbalken är stadgadt om förbud att taga eller låta
förskrifva sig större ränta än 6 procent eller att taga ränta pa
ränta, skall upphäfvas.
Nu har emellertid kommit till min kännedom, att talmans¬
konferensen ansett, att reservanterna i detta afseende gått utöfver
den kongl. propositionen, så att i den händelse här yrkades bifall
till denna detalj i reservationen, skulle proposition å ett sådant
yrkande komma att vägras. Jag vet emellertid icke, om en sådan
uppfattning kan vara rigtig. Mig synes det ligga i sakens natur,
att man, när ett nytt lagförslag framlägges, har befogenhet att
undersöka, om och i hvad man detta förslag kräfver, att äldre
bestämmelser i samma ämne upphäfvas. Derom kan man visser¬
ligen i sjelfva sakfrågan hafva olika meningar, men enligt min
uppfattning har man ovilkorligen med den mening, som derutinnan
omfattats af reservanterna, rätt att på grundvalen af den kongl.
propositionens innehåll framställa ett sadant yrkande, som reserva¬
tionen innehåller. Inför den hårda nödvändighet, som ligger i
talmanskonferensens beslut, vill jag dock lör min del afstå från
att yrka bifall till reservationen i denna detalj, utan skall i stället
förorda Kongl. Maj:ts proposition oförändrad.
Denna detaljbestämmelse har nemligen icke så stor principiel
Lag
ang■ ocker.
(Forts.)
S:o 14. 16
Lördagen den 16 Mars.
anQL<ockcr. betfdelse’ och för öfrigt kan ju samma syfte vinnas genom en
(Ports.) m°tion vid en kommande riksdag. Meningarna äro ju äfven, som
sagdt, delade derom, huruvida de ifrågavarande gamia bestämmel¬
serna skola uppkäfvas eller icke. Kongl. Maj:t anser i sin propo¬
sition, att det icke bör ske, medan reservanterna åter hålla före,
att ett sådant upphäfvande vore fördelaktigt. Det kan också vara
lämpligt att åberopa, att under det man i Norge vid antagandet
af eu dylik lag upphäfde de gamla rättsbestämmelserna i ämnet,
bär man i Finland åter icke gjort det, utan den finska lagen bibe¬
håller lortfaiande 1734 ars lags gamla bestämmelser om ränta.
Den finska ockerlagen har nu varit i kraft under tolf år, och man
synes ännu icke hafva förmärkt någon vådligare konflikt mellan de
nya och de gamla bestämmelserna. Den finska lagen har till och
med gått längre, i det att för ett öfverskridande af de gamla ränte¬
bestämmelserna tillämpas äfven den nya lagens stränga straff¬
bestämmelser. Jag tror derför, att den lilla divergensen mellan
Kongl. Maj:ts proposition och reservationen i princip är af ringa
betydelse och att det icke kan föranleda några vådor, om man
tills vidare bibehåller Kongl. Maj:ts förslag. Då nu frågan om
upphäfvande af de gamla bestämmelserna äfven af talmans¬
konferensen ansetts vara en fråga för sig, vore det ju lämpligt,
om man upptoge den en annan gång, om man nemligen anser, att
ett sådant upphäfvande bör ske.
Med det anförda har jag icke velat säga, att genom antagandet
af denna proposition ockret skall upphöra; ingen ockerlag har
någonsin haft en sådan verkan. Icke heller vill jag påstå, att en
lag sådan som den nu föreslagna skall anses som ett mönster i
detta afseende, men jag tror, att tidsförhållandena äro sådana, att
ett antagande af denna lag innebär det enda möjliga steget framåt.
Pa den erfarenhet, som med denna lags tillämpning vinnes, kan
man ju i framtiden bygga upp något bättre.
På dessa grunder hafva reservanterna ansett sig böra yrka
bifall till Kongl. Maj:ts proposition, och de hålla före, att Riks¬
dagen icke bör genom att afslå den kongl. propositionen bidraga
till både ett underskattande och ett förhärligande af ockerhandte-
ringen i vårt land. Af dessa skäl ber jag att få yrka bifall till
första paragrafen af Kongl. Maj:ts förevarande proposition.
Med herr Lindhagen förenade sig herrar Sjöberg, Ernst Carlson,
Gussing, Larsson i Mörtlösa, Segerdahl, Lorichs, Cervin, Emthén,
Hansson i Solberga, Norman, Olsson i Fläsbro, Ericsson i Yallsta,
Johansson i Stensjö och Erilcsson i Elgered.
Herr Holmgren: Herr talman, mina herrar! Då jag är en
af de i det föreliggande utskottsbetänkande! omförmälda motionärer,
som bragt frågan om ändrad lagstiftning i afseende å ocker inför
Riksdagen, torde detta vara skäl nog för mig att nu yttra några ord.
Lördagen den 16 Mars.
17
N:o 14.
Det kan. icke falla mig in, mina herrar, att ingå på någon Lag ang.
som helst kritik af utskottets föreliggande betänkande sådan som (ZckJ.r\
den siste talaren anstälde, utan jag skall blott tillåta mig att fästa ' s )
uppmärksamheten derpå, att, då utskottet här vill reducera Riks¬
dagens skrifvelse af år 1898 derhän, att den skulle vara resultatet
af en blunder, detta ej är fullt korrekt.
När Riksdagen affattade denna skrifvelse om ändrad lagstift¬
ning om ocker, var den fullt medveten om de svårigheter, som
förelåge med afseende å lagens tillämpning, men Riksdagen var
dock enig. I Andra Kammaren gick skrifvelseförslaget igenom
utan nämnvärd diskussion och blef i Första Kammaren likaså bi¬
fallet, der likväl efter diskussion, men med afsevärd majoritet.
I denna debatt framhölls af flera jurister, att det skulle blifva
svårt, ja, rent af omöjligt att införa en lag mot ocker, men å
andra sidan framhölls det allmänna, särskild! det etiska, medvetan¬
det hos vårt svenska folk, att ocker förefinnes och att det måste
bestraffas liksom alla förseelser. Syftet med lagen framhölls som
det vigtigaste, ty der ingen lag är, der aktas icke synden, något,
som den siste talaren framhöll på ett utmärkt sätt.
Utskottet säger här i betänkandet på sid. 8: »De enskilde
motionärer, hvilka bragte frågan om förändrad ockerlagstiftning å
bane inför Riksdagen, åberopade till stöd för sina framställningar
uteslutande vissa förhållanden inom hufvudstaden, hvilka under år
1897 ådragit sig en allmän obehaglig uppmärksamhet.» Jag vill
fästa herrarnes uppmärksamhet uppå, att så icke alls varit fallet.
I min motion säger jag nemligen: »Allbekanta tilldragelser under
för! idet år och deraf föranledda afslöjanden af den skändliga ocker-
handtering, som i icke ringa omfattning utöfvas i vårt land, sär¬
skild! i hufvudstaden, hafva rigtat den allmänna uppmärksam¬
heten på en lucka i vår lagstiftning, närmast i vår strafflag,
hvilken lucka det bör ligga statsmagterna om hjertat att såväl i
den allmänna moralens som i den enskilde medborgarens intresse
snarast möjligt söka fylla.» Det är väl också för öfrigt så, att det,
som tilldrager sig i de stora städerna, enkanneligen i Stockholm,
den sköna synderskan, som föregår i såväl godt som ondt, bör äfven
det vara föremål för lagstiftarnes uppmärksamhet. Den omständig¬
heten sålunda, att ocker förnämligast skulle förekomma här i Stock¬
holm, kan väl icke gifva anledning till påståendet, att ocker icke
skulle förekomma i någon afsevärd mån.
Jag ber vidare att få fästa uppmärksamheten derpå, att ut¬
skottet säger, att, när 1898 års Riksdag affattade sitt skrifvelse-
förslag till Kongl. Maj:t, ingen fullständig utredning förelåg. Nej,
men det var ju just för att få en sådan utredning, som skrifvelse¬
förslaget afläts. Man måste känna sig tacksam mot regeringen och
särskildt mot herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet,
hvilken, efter hvad det sagts mig, personligen hyst mycken tvekan
mot lagförslagets framläggande, att den lojalt stält sig Riksdagens
Andra Kammarens Prof. IDOL N:o 14. 2
N:o 14. 18
Lördagen den 16 Mars.
Lag
ang. ocker.
(Forts.)
skrifvelse till efterrättelse och framkommit med det nu föreliggande
förslaget.
Jag skall efter den föregående talarens sakrika anförande icke
upptaga kammarens tid med att vidare bemöta de skäl, utskottet
anfört för afslag å den kongl. propositionen, utan endast be att till
kammarens kännedom låta komma ett yttrande af en professor i
nationalekonomi, bvilket yttrande utgör en kritik af högsta dom¬
stolens nu af lagutskottet reproducerade invändningar mot lag¬
förslaget i fråga. Han säger: »Det vanskliga i att i vår lagstiftning
upptaga det moderna ockerbegreppet lär väl ingen förneka. Men
då på grund af de mångskiftande former, hvari ockret framträder,
någon skarpare afgränsning af begreppet ocker icke är möjlig, och
då sålunda de enda alternativ, man har att välja emellan, äro att
acceptera det moderna ockerbegreppet eller låta ockret förblifva
ostraffadt, bör valet ej blifva svårt.» Det tillkommer nu Riksdagen
att göra detta val. Sedan han anstalt en kritik af högsta dom¬
stolens invändningar mot förslaget, säger han: »Emot denna argu¬
mentering må dock anföras, att äfven om resultatet af berörda ut¬
redning vore tillförlitligt, så ligger väl deri ej något tillräckligt
skäl att icke bestraffa det ocker, som verkligen förekommer. Yår
strafflag bestraffar ju brott, som äro än mer sällsynta. Det är ju
ock största sannolikhet för, att ockret hos oss liksom i andra
länder skall med den ekonomiska utvecklingen tilltaga, om det får
obehindradt utöfvas, och det är naturligtvis lättare att bekämpa
ockret, så länge det ej fått allt för stor utbredning. Och — för
öfrigt — resultatet af den verkstälda utredningen kan ej tagas för
godt, innan det sätt, hvarpå denna utredning skett, undergått en
grundlig och sakkunnig kritik; att verkställa en social enquete är
alltid en mycket svår uppgift, och detta gäller i ovanligt hög grad
om en undersökning angående ockrets förekomst, då ju såväl
ockrarne som deras offer ha starka skäl att hålla sina mellanhaf-
vanden hemliga.» Yid nu nämnda förhållanden och då reservan¬
terna återtagit sin reservation och i stället yrkat bifall till Kongl.
Maj:ts proposition, skall jag, ehuru jag för min del, såsom jag i
motionen uttalat, helst önskat, att § 4 icke tillkommit, och att de
bestämmelser med afseende på ocker, som föreligga i vår lagstift¬
ning, blifvit upphäfda, ändock, herr talman, tillåta mig att yrka
bifall till Kongl. Maj:ts föreliggande förslag oförändradt.
Herr Jönsson i Gammalstorp: Då jag med min röst bidragit
till det slut, hvartill utskottet kommit, har detta icke skett derför,
att jag är motståndare till en lagstiftning mot ocker, utan derför
att jag anser, att den föreliggande lagen icke kommer att blifva
effektiv. Den kommer, denna lag, om den antages, emedan den
icke angifver någon bestämd definition på hvad som menas med
ocker, enligt min mening högst sällan att träffa den verklige ockra¬
ren, men deremot ganska ofta att trakassera och besvära aktnings-
Lördagen den 16 Mars.
19 N:o 14.
Tärda och hederliga personer. Den kommer också, med afseende
på den risk man genom densamma kan löpa, att hindra personer,
som annars skulle vilja hjelpa arbetssamma och sträfsamma, men
medellösa ynglingar att slå sig fram, från att lemna understöd i
form af lån. Den kommer vidare att förhindra personer, som der¬
till äro mägtiga och villiga, att lemna hjelp åt enskilda personer,
som råkat i brydsamma ekonomiska förhållanden, och derigenom
förorsaka, att många, som annars kunnat hjelpas, komma att blifva
ekonomiskt ruinerade.
Under sådana förhållanden och då jag anser, att något större
behof af en lag sådan som här föreligger ej förefinnes, och dessutom
högsta domstolens ledamöter enhälligt afstyrkt densammas anta¬
gande, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Trolle: Herr grefve och talman, mina herrar! Äfven
jag har vid första genomläsningen af utskottets betänkande funnit
vissa principiella betänkligheter mot antagandet af en lag utaf
ifrågavarande slag, men ju mera jag sökt sätta mig in i lagförsla¬
get och ju mera jag tänkt såväl på de af reservanterna anförda
som på de af herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
till förmån för förslaget gifna skäl, hvilka skäl här i dag på ett
enligt min mening förträffligt sätt utvecklats af herr Lindhagen,
har jag kommit till den öfvertygelsen, att jag utan tvekan kan
ansluta mig till Kongl. Maj:ts proposition.
Jag skall icke upptaga kammarens tid med att bemöta de skäl,
som utskottet framhållit för afslag å propositionen; de hafva redan
tillräckligt och i hvarje fall bättre, än hvad jag skulle kunnat göra
det, blifvit bemötta. Endast på en punkt i utlåtandet ber jag att
få fästa uppmärksamheten, och detta framför allt derför, att det
synes mig, som om den skulle innehålla ett af de hufvudskål, på
hvilka utskottet stödt sitt afslagsyrkande.
Utskottet säger der, att »vid den undersökning, som i anled¬
ning af Riksdagens skrifvelse egt rum, har sedermera, enligt hvad
anföres i statsrådsprotokollet för den 8 februari 1900, befunnits,
att det egentligen är i hufvudstaden samt ett par andra af rikets
större städer, som ockerhandteringen funnit utöfvare». Detta utta¬
lande anser utskottet visa, att ett allmänt och trängande behof af
lagbestämmelser mot ocker icke förefinnes, och anser på denna grund
icke tillräckliga skäl föreligga för att släppa de principiella betänk¬
ligheterna. Hvad undersökningen angår, får jag öppet erkänna,
att jag icke har mig bekant, huru den tillgått. Jag förstår ej
öfver hufvud taget, bur det kan tillförlitligen utredas, huru många
ockrare vi ha i Sverige och hvar de befinna sig. Men jag tror,
att, om man med ockrare betecknar sådana personer, som, såsom
den föreslagna lagen angifver, begagna sig af någons trångmål,
oförstånd eller lättsinne till att taga eller för sig eller annan be¬
tinga förmögenhetsförmåner, hvilka märkligen öfverstiga hvad som
Lag
ang. ocker.
(Forts.}
N:o 14. 20
Lördagen den 16 Mars.
Lag efter omständigheterna kan anses utgöra skälig ränta, det på de
ang. ocker. flesta trakter, äfven på landsbygden, finnes personer, hvilkas verk-
(Forts.) samhet skulle kunna falla under denna lags bestämmelser. Och
äfven om så skulle vara förhållandet, bvilket jag dock tillåter mig
betvifla, att det hufvudsakligen är i rikets större städer, med hvilka,
såsom jag antager, menas Stockholm, Göteborg och Malmö, som
ockerhandteringen bedrifves, undrar jag, om icke detta är alldeles
tillräckligt skäl för att antaga det förevarande lagförslaget. Tv
med vår tids kommunikationer och de, ty värr, rikliga tillfällen
till ekonomiska trångmål, som för hvarje dag yppa sig, gifves det
icke något tvifvel om, att icke dessa i de större städerna befintliga
ockrare faktiskt skola kunna, om jag så får säga, beherska ocker¬
marknaden i hela Sverige; och jag har sjelf under min verksamhet
i södra Sverige många gånger funnit klara och tydliga spår af
Stockholms ockrares »välsignelsebritigande» verksamhet.
Utaf hvad jag nu tagit mig friheten anföra torde kammaren
förstå, att jag, i olikhet med utskottet, anser, att det verkligen fin¬
nes ett trängande behof af bestämmelser mot ocker. I anledning
häraf tvekar jag icke att ställa mig på reservanternas sida, men
på grund af de upplysningar, som blifvit meddelade angående for¬
mella hinder för bifall till reservationen, ber jag att få yrka bifall
till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Holmgren: Blott några få ord med anledning af hvad
den ärade lagutskottsledamoten behagade yttra gent emot det före¬
liggande kongl. förslaget om lag angående ocker.
Detta yttrande var af den beskaffenhet, att man kanske bäst
skulle lägga sitt förstånd i dagen genom att icke alls svara på
detsamma. Men jag föranledes till att erinra den ärade talaren och
lagutskottsledamoten derom, att han, som äfven 1898, då min mo¬
tion i ämnet förelåg, var ledamot af lagutskottet, då till mig per¬
sonligen yttrade sig sympatiskt om motionen och äfven var med
om beslutet att skrifva till Kongl. Maj:t och begära en lag mot
ocker. Då nu samme ärade lagutskottsledamot förklarat, att han
är mot alla lagbestämmelser i föreliggande fall, så motiverar han
detta dermed, att det blefve synd om många fattiga ynglingar, om
en sådan lag kommer till stånd. Det är resultatet af en alldeles
obegriplig tankegång. Ty det är väl icke de fattige ynglingarne,
som skulle komma att åtalas för ocker, utan de personer, som på
ett oblygt och hjertlöst sätt begagna sig af deras nödstälda belä¬
genhet. Vid sådant förhållande tror jag, att det icke finnes något
som helst fog för att reflektera öfver den uppfattning af förelig¬
gande lagförslag, som uttalades af den ärade lagutskottsledamoten.
Herr John Olsson i Stockholm: Jag har icke begärt ordet
för att opponera mig mot antagandet af det föreliggande lagförsla¬
get. Tvärtom instämmer jag till fullo i hvad den förste talaren,
Lördagen den 16 Härs.
21 N:o 14.
herr Lindhagen, yttrade rörande önskvärdheten af att denna lag
komnaer till stånd. Den vigtigaste invändningen mot lagförslaget
i fråga är enligt min tanke den, som utskottet framhåller på sid.
6 i sitt betänkande, eller att tillämpningen af bestämmelsen i lag¬
förslagets 1 § skulle kunna leda till ådömande af ansvar för ocker
äfven i sådana fall, då ocker i verkligheten ej förelåge. Men jag
anser, att denna betänklighet får vika, emedan jag är öfvertygad
om, att i förevarande hänseende finnas verkliga missförhållanden,
som ovilkorligen måste afhjelpas och som jag tror komma att väsent¬
ligen afhjelpas genom detta lagförslags antagande. Ty, såsom herr
Lindhagen mycket rigtigt framhöll, blotta tillvaron af en sådan
lag kan i många fall vara tillräcklig att stäfja ockrarnes framfart.
Orsaken, hvarför jag begärde ordet i denna fråga, var emeller¬
tid den, att jag hyser betänkligheter mot att oförändradt antaga
Kongl. Maj:ts förslag. Deri inbegripes nemligen äfven § 4, som
stadgar, att under denna lag äfven skulle hemfalla sådana personer,
som toge högre ränta, än hvad som tillätes i kap. 9 § 6 handels-
balken. Detta tror jag skulle vara synnerligen betänkligt. Ty
såsom bekant förhåller det sig så, att de flesta banker och hypo-
teksföreningar i sjelfva verket taga högre ränta än 6 X> visserligen
icke direkt, men i form af provision, som lemnas, innan lånen ut-
bekommas. Om nu äfven § 4 i lagförslaget antages, skulle det
kunna inträffa, att dessa banker och hypoteksföreningar, som under
tider af höga räntesatser göra sig skyldiga till den åtgärden att
taga 7S eller 1 % i provision, kunde komma att hemfalla under
ockerbegreppet och drabbas af de påföljder, som i 2 och 3 §§ be¬
stämmas, d. v. s. drabbas af ekonomiska påföljder för ocker.
Detta skulle vara betänkligt ur den synpunkten, att ett sådant
tillvägagående af bankerna i det allmänna rättsmedvetandet komme
att anses såsom ocker. Jag tror dock, att det skulle vara i högsta
grad obefogadt att stämpla såsom ocker hvad som är så ytterst
vanligt, särskildt länder tider, då räntan är hög. Derför anser jag,
att man borde kunna nöja sig med att antaga §§ 1, 2, 3 och 5 i
Kongl. Majrts proposition, men bibehålla 9 kap. 6 § handelsbalken
oförändrad och sålunda antaga den kongl. propositionen i dess
helhet utom ingressen och 4 §. Nu är ju endast § 1 föredragen,
men på de grunder, jag anfört, skall jag taga mig friheten att, när
4 § kommer att föredragas, yrka utslag å densamma, men deremot
yrkar jag bifall till öfriga §§ i det kongl. förslaget.
Herr Jönsson i Gammalstorp: Det eger nog sin rigtigket,
att, när herr Holmgrens motion var före förra gången, jag, såsom
herr Holmgren sade, uttalade mig sympatiskt om motionen och om
ett skrifvelseförslag i anledning af densamma. Jag har äfven i
dag förklarat, att jag icke är motståndare till en lagstiftning mot
ocker. Det är likväl en sak att antaga ett skrifvelseförslag och en
annan sak att antaga ett lagförslag. Hade lagförslaget varit af
Lag
.ang. ocker.
(Forts.)
Nso 14. 22
Lördagen den 16 Mars.
Lag
ang. ocker.
(Forts.)
den beskaffenhet, att man kunnat godkänna detsamma, skulle jag
gerna ha varit med om det. Herr Holmgren får dock ursäkta, att
jag sätter högsta domstolens enhälliga uttalande litet högre än hans.
Jag anser, att jag endast i det förhållandet har tillräcklig grund
för mitt afslagsvrkande å den kongl. propositionen. Jag fortsätter
att yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Nilsson i Skärhus: Då jag år 1898 i lagutskottet var
med om det skrifvelseförslag, som både Första och Andra Kamma¬
ren sedan antogo, och då Kongl. Maj:t nu framkommit med ett
lagförslag, som just går i den rigtning, för hvilken utskottet och
Riksdagen uttalade sig, har jag ansett mig föranlåten att äfven nu
biträda denna mening. Jag har icke funnit tillräckliga skäl an¬
förda af högsta domstolen för det afslag, den å sin sida påyrkar.
Det har ju visat sig, att icke endast i storstäderna, utan äfven i
smärre städer och på landsbygden ocker bedrifves i ganska stor
skala, och att detta är till stor skada för allmänheten. Men om eu
lag kommer till stånd, som i någon män afhjelper detta onda, skola
möjligen ädla menniskor framträda och hjelpa ynglingar att komma
fram på studiebanan.
I likhet med en annan talare, som något berörde dessa för¬
hållanden, är jag öfvertygad om att denna lag, för den händelse
den antages, skall afvärja mycket ondt och verka välsignelse-
bringande.
Jag ber derför att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Lindhagen: I anledning af hvad herr John Olsson
anmärkte vill äfven jag erinra derom, att man visserligen kan
säga, att då påföljderna enligt handelsbalken inflyttades i den nu
föreslagna lagen, få de en färskare karakter, och då den allmänna
uppfattningen blifvit den, att dessa bestämmelser äro i vissa fall
otillämpliga, så skulle de, då man stadgade påföljd i den nya lagen,
få en mera giltig kraft. Jag medgifver emellertid, att det möjligen
i praktiken icke kommer att ställa sig så farligt. Det är nemligen
redan en lagstadgad praxis på att bestämmelserna i handelsbalken
icke böra tolkas på det sättet, att de skulle innebära ett förbud
att ändra ränteförhållandena i vissa trängande fall på ett tillfreds¬
ställande sätt. Jag tror, att denna praxis skulle finna utvägar att
fortfarande ega bestånd enligt den nya lagen. Det är för öfrigt
att märka, att man i förslaget ej karakteriserat detta som ocker
enligt den nya lagen, utan man bär skilt detta senare ocker från
det ocker, mot hvilket handelsbalken lagstadgar.
Yidare vill jag fästa uppmärksamheten derpå, att de uppgifna
olägenheterna motvägas deraf, att bestämmelserna enligt § 4 i den
nya lagen äro lindrigare, än hvad de äro enligt den gamla lagen. I
9 kap. 6 § handelsbalken stadgas nemligen utom hela räntans för¬
lust också böter till belopp af tiondedelen af hufvudstolen. Den
Lördagen den 16 Mars.
23 »so 14.
senare bestämmelsen, är borttagen i det föreliggande lagförslaget,
enligt livilket man dessutom blott förverkar den olagliga delen af
räntan.
Jag tror, att denna detaljfråga icke har den stora betydelse,
att det är värdt att för den skull nu göra den af herr Olsson
ifrågasatta ofullständiga ändringen i Kongl. Maj:ts förslag, utan
det är nog bäst att vänta till en annan riksdag, då den af reser¬
vanterna ifrågasatta ändringen kan i sin helhet genomföras.
Herr Redelius: Då jag icke inom utskottet var närvarande
vid behandlingen af detta ärende, ber jag få tillkännagifva, att, om
jag hade deltagit i behandlingen deraf, jag skulle hafva stält mig
på den ståndpunkten, att jag tillstyrkt Kongl. Maj:ts proposition,
hvarför jag nu helt kort yrkar bifall till Kongl. Maj:ts förslag
oförändradt på de skäl, som blifvit anförda såväl i propositionen
som här i kammaren.
Herr Boéthius: Då det föreliggande förslaget i väsentlig mån
afser att mot frestelser skydda unge män, som hålla på att
utbilda sig för sin framtida verksamhet, och då jag såsom lärare
vid ett af våra universitet har en viss skyldighet att bevaka
sådanas intressen, anser jag mig böra yttra några ord i denna sak.
Jag vill då först säga, att jag verkligen icke vet, om ocker
för närvarande förefinnes vid det universitet, jag tillhör, men jag
hörde i min ungdom, att sådant då förefans. Skulle nu Riks¬
dagen genom afslag å lagen gifva, så att säga, sanktion åt ocker-
verksamheten, anser jag icke otroligt, att ockrare, t. ex. från
Stockholm, skulle utsträcka sin — såsom en föregående talare
yttrade — »välsignelsebringande verksamhet» äfven till Upsala.
Hvad sjelfva den juridiska sidan af saken angår, är jag ju
lekman och beliöfver särskildt efter herr Lindhagens utredning
icke yttra mig. Jag vill blott stryka under två punkter i denna.
Den ena är bevispröfningen. Det har invändts, att vi icke
hafva fri bevispröfning. Det är dock icke blott i dag af herr
Lindhagen påpekadt, att sådan faktiskt existerar i vårt land, utan
då det vid en föregående riksdag var fråga om reformer i rätts¬
väsendet, framhölls det af många jurister i denna kammare, att
fri bevispröfning faktiskt redan förefinnes.
Den andra punkten, jag vill stryka under, är vigten deraf, att
ockret brännmärkes såsom ett brott genom lagstiftningen. Man
har .sagt, att det förekommer så sällan. Men, mina herrar, om ett
brott ytterst sällan förekommer, skall det derför icke omtalas och
stämplas i strafflagen? Vår nu gällande lag innehåller dock
bestämmelser om brott, som lyckligtvis ännu mera sällan före¬
komma, t. ex. — konungamord! Nej, det, som är brottsligt, det
Lag
ang. ocker.
(Forts.)
Ti:o 14. 24
Lördagen den 16 Mars.
Lag
ang. ocker.
(Forts.)
skall i lagen brännmärkas såsom brottsligt! Och ockret är en af
de värsta kräftskadorna på samhällslifvet.
Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Herr Hammarström instämde häruti.
Herr John Olsson i Stockholm: Herr Lindhagen anmärkte
gent emot hvad jag yttrade nyss, att det är vida lindrigare påföljd
stadgad i den föreslagna § 4 än i nu gällande lag, handelsbalkens
9 kap. 6 §. Detta är otvifvelaktigt. Min anmärkning gick
emellertid ut derpå, att om 4 § i det kongl. förslaget antages,
kommer bankernas nuvarande praxis att drabbas af benämningen
ocker, kommer att falla under samma rubrik i lagen som det här
beskrifna tillvägagångssättet; och detta anser jag vara betänkligt.
Dessutom bör observeras, att om 4 § antages, skall i fråga
om dessa påföljder för bankerna den fria bevispröfningen, som
förutsättes i lagförslaget, tillämpas äfven i de fall, der en bank
tagit provision. Antag, att en bank blefve åtalad för ocker, derför
att den tagit 1 % provision! Skulle det verkligen vara lämpligt
att lemna lagliga vapen i händerna åt åklagare eller angifvare i
dylika fall? Jag tror det icke.
Vidare bär det under hand anmärkts, att man ej skulle kunna
yrka afslag på 4 § i det kongl. förslaget, tv derigenom skulle
man gå utöfver den kong], propositionen. Mitt yrkande går ut
på ingenting annat, än att 4 § i det kongl. förslaget skulle utgå;
att vidare ingressen skulle ändras, så att i stället för orden:
»Med upphäfvande af hvad i 9 kap. 6 § handelsbalk en är stadgadt
angående påföljd deraf, att någon tager eller låter förskrifva sig
större ränta än sex för hundrade om året, förordnas som följer»,
sättes endast: »Härmed förordnas som följer». Jag kan icke tro,
att det skulle ligga utom den kongl. propositionen att göra ett
sådant yrkande, då man ju dermed endast gör en inskränkning i
denna kongl. proposition.
Som sagdt, jag tror, att det vore synnerligen betänkligt att
på bankernas allmänna praxis fästa tillvitelsen, att de derigenom
skulle göra sig skyldiga till ocker. Detta skulle utan tvifvel
blifva fallet, derest man antoge § 4, tv bankerna komme då att
drabbas af de civila påföljder, som stadgas för ocker, och detta
blefve i allmänhetens ögon likstäldt med att hafva gjort sig
skyldig till ocker.
Ej heller tror jag, att man behöfver fästa något afseende vid
den invändning jag också hört framställas mot mitt yrkande,
nemligen att man derigenom skulle äfventyra hela lagförslaget.
Man kan ju mycket väl antaga §§ 1, 2, 3 och 5 och derigenom
få en fullt tillfredsställande lag emot ocker utan att äfventyra
lagförslaget.
t
25 N:o 14.
Lördagen den 16 Mars.
Första Kammaren lärer väl för öfrigt ty värr draga försorg
om, att hela förslaget faller.
Herr Lindhagen: Af de skäl, jag nyss framhållit, tror jag
icke, att detta nu anmärkta har så stor betydelse som den siste
ärade talaren föreställer sig.
I denna punkt kan det för öfrigt vara skal. att särskiidt lasta
sig vid högsta domstolens granskning, då denna ju afsett att utröna
alla formella betänkligheter mot förslaget. I denna punkt hafva
nemligen endast 2 ledamöter gjort någon invändning, i^det att de
för sin del framhållit, att det vore »olämpligt», att ifrågavarande
bestämmelser stode qvar. Högsta domstolens flesta ledamöter synas
deremot icke haft något att invända mot Kongl. Maj:ts förslag.
Jag tror också särskiidt, att det är för förslagets antagande
äfventyrlig! att i frågans nuvarande läge ogilla § 4. Ty Första
Kammaren har ännu ej afgjort frågan, och om det skulle inträffa,
att Första Kammaren antoge förslaget, under det att Andra Kam¬
maren deremot antoge det med undantag af ingressen och §_4, sa
skulle det kunna uppstå svårigheter i fråga om sammanjemkmngen,
och Andra Kammaren vid dennas afgörande komma i sämre
ställning.
Herr Staaff: Jag skall för min del blott i största korthet
be att få yrka bifall till den kongl. propositionen. Jag har nem¬
ligen under min verksamhet i Stockholm fått åtskilliga erfarenheter
om hvad i detta fall försiggår, och jag kan betyga, att det fordras
en lagstiftning i detta ämne. Herr Lindhagen har med råtta pa-
visat, att man ej bör förkasta det goda för att möjligen vinna det
bästa. Han har också erinrat om, att lagstiftningen i detta ämne
kan vara mägtig af framtida utveckling. Jag för min del hoppas
derför, att Kongl. Maj:ts proposition måtte blifva antagen, men vill
på samma gång hafva sagdt, att den framtida utvecklingen icke bör
försummas, och vill jag i det afseende! uttala den förhoppningen,
att det måtte blifva möjligt att formulera ett sådant lagbud, att
icke blott de ockrare, som afsluta sjelfva försträckningsaftalet, utan
äfven deras förlagsgifvare, som faktiskt förtjena på ockrande^
kunna träffas af densamma. Jag kan försäkra herrarne, att här i
Stockholm går det stundom till på det sättet, att den, som verk¬
ställer försträckningen, sjelfva ockerbankiren, om jag så får ut¬
trycka mig, blott är en mellanhand mellan lantagaren och kapita¬
listen, hvilken senare kan bo både vid Strandvägen och på andra
tina ställen, men hvilken dock icke synes, ehuru han tager sina
goda räntor, som, om icke förr, komma i dagen i hans bouppteck¬
ning och som då möjligen äro anslagna till ett eller annat väl¬
si gnelsebringande ändamål.
Jag skall för min del be att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts
proposition.
Lag
ang. ocker.
(Forts.)
Jfso 14. 26
Lag
ang. ocker.
(Forts.)
Lördagen den 16 Mars.
Herr Andersson i Löfhult: Då Riksdagen skref till Kongl.
Maj:t i den föreliggande frågan, var det Riksdagens afsigt att få en
lag, hvarigenom procentarne skulle kunna hållas efter, så att en
gräns skulle kunna sättas för dessa ockrares verksamhet. Detta
skäl förefinnes ännu, och jag ber derför att få yrka bifall till den
nu föredragna paragrafen i lagförslaget.
Öfverläggningen var härmed afslutad. Efter af herr talmannen
framstälda propositioner godkände kammaren paragrafens lydelse i
enlighet med Kong], Maj:ts förslag.
§§ 2 och 3.
Godkändes.
Sedan härefter § 4 blifvit uppläst, yttrade
Herr John Olsson i Stockholm: Herr talman! På de grun-
deO jag nJ'ss anförde, ber jag få yrka afslag på den föreliggande 4 §.
Herr Hilsson i Skärhus: På förut anförda grunder ber jag
deremot att få yrka bifall till paragrafen.
Vidare anfördes ej. Kammaren godkände paragrafen i enlighet
med Kongl. Maj:ts förslag.
§ 5.
Godkändes.
Ingressen och rubriken.
Godkändes.
Utskottets hemställan förklarades besvarad genom kammarens
här ofvan antecknade beslut.
§ 7.
Härefter föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande n:o 2, i
fråga om skrifvelse till Kongl. Haj:t angående sådan ändring i
gällande grunder för valrätt till Andra Kammaren, att flyttning
från en kommun till en annan ej må medföra förlust af valrätt
till nämnda kammare.
Lördagen den 16 Mars.
27 Sso 14.
Uti en inom Andra Kammaren afgifven motion, n:o 159, hade Ang. ändrade
herr David Bergström hemstält, att Riksdagen måtte i skrifvelse bestjf™™£er
till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t för Riksdagen grunderna jör
framlägga förslag till sådan ändring i gällande bestämmelser rörande valrätten till
grunderna för valrätt till Andra Kammaren, att enbart den om- Andra
ständigheten, att en valberättigad person flyttar från en kommun Kammaren.
till en annan, ej må beröfva honom valrätt till Andra Kammaren.
Utskottet hemstälde,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kongl. Maj:t, om möjligt för nästkommande Riksdag, fram¬
lägga förslag till sådan ändring i gällande bestämmelser rörande
grunderna för valrätt till Andra Kammaren, att enbart den om¬
ständigheten, att en valberättigad person flyttar från en kommun
till en annan, ej må beröfva honom valrätt till Andra Kammaren.
Tid utlåtandet voro fogade reservationer
af herrar Ilndeheck, Behm, Såte, Blomberg, friherre Wrangel
von Brehmer och friherre Alströmer, hvilka ansett, att utskottets
hemställan bort, med uteslutande af orden »om möjligt för näst¬
kommande Riksdag», hafva följande lydelse:
»att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kong]. Maj:t anhålla,
det täcktes Kongl. Haj: t för Riksdagen framlägga förslag till sådan
ändring i gällande bestämmelser rörande grunderna för valrätt till
Andra Kammaren, att enbart den omständigheten, att en valberät¬
tigad person flyttar från en kommun till en annan, ej må beröfva
honom valrätt till Andra Kammaren»;
samt af herrar Dalin och Johnsson i fråga om motiveringen.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, yttrade:
Herr David Bergström: Herr talman! Lika litet som kam¬
maren här om dagen kunde gilla konstitutionsutskottets försök att
i fjolårets utredningsbeslut i den politiska rösträttsfrågan lägga in
något, om hvilket Andra Kammaren uttryckligen förklarat, att det
icke borde och icke finge läggas in i Andra Kammarens uttalande
i ämnet och i Riksdagens skrifvelse till regeringen, lika litet synes
det mig lämpligt att nu i en skrifvelse om borttagande af flytt—
ningsstrecket söka blanda in något slags ytterligare kommentarier
till fjolårets beslut om utredning i rösträttsfrågan. Om och när
den utredningen och hvad dermed står i förbindelse skulle befinnas
påkalla något uttalande vid denna riksdag, så lär det bäst ske i
ett annat och klarare sammanhang än det nu förevarande.
Då konstitutionsutskottet i den nu till behandling föreliggande
frågan om flyttningsstrecket uttalat sig för en grundlagsändring,
N:o 14. 28
Lördagen den 16 Mars.
Ang. ändrade har utskottet också dermed förklarat, att det anser en dylik ändring
biSlrTandeer högst nödig och nyttigi och för mil1 del är jag alldeles till freds
grunderna förmed detta uttalande. Någon ytterligare förstärkning häraf behöfves-
valrätten till icke och kan näppeligen komma i fråga, ty om en grundlagsändring-
Andra befunnits högst nödig, är väl dermed äfven sagdt, att den bör ske
(Fmts.T' Sä Snart SOm möiligt och om möjligt redan till nästa riksdag.
Jag skall derför tillåta mig att, med anslutning till första-
kammare-reservanternas hemställan beträffande klämmen, helt enkelt
yrka bifall till min motion, genom hvars antagande, sedan Första
Kammaren nu fattat sitt beslut, konstitutionsutskottet och kamrarne
blifva befriade från alla sammanjemkningssvårigheter i frågan.
Jag yrkar sålunda afslag å konstitutionsutskottets betänkande och
bifall till min i ämnet väckta motion.
Herr Dalin: Herr talman, mina herrar! Första Kammaren
har ju nu fattat sitt beslut i enlighet med förstakammare-reservan-
ternas förslag, och deras kläm är ju densamma som motionärens.
Under sadana förhallanden är det ju tydligt, att denna kammare
bör taga samma kläm för att, såsom motionären nyss nämnde,
undvika sammanjemkning med afseende på beslutet. Och då jag
icke kan gå med på motiveringen vare sig i reservanternas eller
utskottets förslag, vill jag för min del yrka bifall till motionärens
förslag. Hade Första Kammaren antagit utskottets förslag, så skulle
jag yrkat bifall till den af herr Johnsson och mig afgifna reser¬
vationen med afseende å motiveringen.
På grund af hvad Första Kammaren beslutit ber jag alltså
att få yrka bifall till motionärens förslag, då ju detta alldeles sam¬
manfaller med medkammarens beslut, men jag anser emellertid, att
i motiveringen icke böra tagas in andra saker än de, som höra
till denna fråga.
Herr Boethius: Herr talman, mina herrar! Då jag af sjuk¬
dom varit hindrad att deltaga i detta ärendes behandling med
afseende på sjelfva motiveringen, så har jag icke något ansvar för
densamma. Emot en föregående talare ber jag emellertid att få
säga, att enligt min uppfattning förefinnes verkligen ett samman¬
hang mellan det nu föreliggande förslaget och den fråga, som för
några dagar sedan här behandlades — frågan om det medelbara
eller omedelbara . alsättet. Då man antagligen står inför en genom¬
gripande förändring af valrätten, syntes det mig onödigt att göra
någon förändring med afseende på det medel- eller omedelbara
valsättet, såsom föreslagits. Jag var på den grund med om konstitu¬
tionsutskottets åtgärd att afstyrka det förslaget. Det skulle då
kunna tyckas, som om samma skäl föreligga bär. I förra fallet
var det dock fråga om något, som de missnöjde kunna erhålla
rättelse i med hjelp af den nu gällande riksdagsordningen, och
någon obotlig orättvisa förelåg icke. Här deremot föreligger eu
29 N:o 14.
Lördagen den 16 Mars.
verklig orättvisa, som med nu gällande grundlagsstiftning icke Ang. ändrade
kan botas. Derför ansåg jag mig ock kunna vara med om detta e>r^!^deer
förslag, ehuru jag icke varit med om det förra, och just för att grun(iema för
kunna betona, att i detta fall eu förändring borde ske oberoende valrätten m
af den stora rösträttsreformen, var jag med om att i klämmen in- Andra
lägga orden: »om möjligt till nästa riksdag.» Någon större bety-
delse hafva emellertid ej dessa ord. Och då nu Första Kammaren
antagit reservationen, hvars ordalydelse sammanfaller med motionen
oförändrad, vill jag icke halla pa utskottets förslag, utan förenar
mig med motionären för att underlätta frågans behandling och
befrämja saken.
Hvad åter angår de punkter i motiveringen, som herrar Johnsson
och Dahn vilja hafva bort, så har jag icke varit närvarande i utskot¬
tet, när beslutet om dem fattades. För min del anser jag oskadligt,
om de stå qvar, men håller också före, att de utan skada kunna
tagas bort. Fullt lämpligt är det kanske, icke att så, som här
skett, på förhand binda sig beträffande detaljer, och när den stora
reformen skall genomföras, kommer naturligtvis det beslut, som
nu fattas, att utan någon särskild påminnelse beaktas äfven i denna.
Herr Ernst Carlson: Herr talman! Det är ganska egendom¬
ligt, att i eu så pass enkel och, man kan säga, nästan sjelfklar
fråga som den föreliggande kunnat framkomma tre olika förslag,
som dock äro hvarandra så närliggande som utskottets hemställan,
de båda andrakammare-reservanternas och motionärens förslag.
Med afseende på motiveringen skilja sig dessa så föga, att jag icke
skall spilla tid med att närmare ingå på olikheterna eller anled¬
ningarna dertill, helst som de egentliga sakskälen i alla fall inne¬
hållas i den utredning, motionären lemnat.
Nej, det enda anmärkningsvärda i hela denna sak är det till-
lägg, som förekommer i klämmen till utskottets och reservanternas
från denna kammare förslag, nemligen de inskjutna orden: »om
möjligt för nästkommande Riksdag.'» En sådan form är väl i grund¬
lagsfrågor temligen ovanlig, och tillägget är för visso alldeles öfver¬
flödigt, då utskottet ett par rader ofvanför säger, att åtgärder, för
undanrödjande af de påvisade olägenheterna »sa snart som möjligt»
höra vidtagas. Ja, man skulle till och med kunna påstå, att det
är eu smula elakt att förutsätta »möjligheten» af att Kongl. Maj:t
icke till nästa riksdag skulle kunna eller vilja åstadkomma en så
enkel utredning som den här ifrågasatta, hvilken af utskottet på¬
visats vara af brådskande art. Det är emellertid tydligt, att man
med nämnda tillägg velat säga, att man är särdeles angelägen om
reformens snara genomförande, vare sig det kan komma att ske i
samband med den begärda utredningen i rösträttsfrågan eller, kanske
än hellre, utan sammanhang mod denna.
Härmed må emellertid vara huru som helst, så håller jag för
min del före, att ett lappande på riksdagsordningen, det må nu
N:o 14. 30
Lördagen den 16 Mars.
Ang. ändrade hafva afseende på frågan om omedelbart valsätt, hvilken vi för
rZZu nå&ra daSar sedan hade före, eller på det s. k. flyttningsstrecket,
grunderna för s°m bär föreligger, icke är till någon särdeles båtnad, för så vidt
mirätten till ej förändringarna ske i sammanhang med en reform af valrätten
Andra till Andra Kammaren, som redan är af Riksdagen begärd. Ja"-
(FOTts.71 hästar dock att tillägga, att jag icke anser något hinder för Kongl.
Maj:t böra förefinnas att för nästa Riksdag framlägga den begärda
utredningen i rösträttsfrågan. Ty denna utredning må blifva hur
»allsidig och fullständig» som helst, så bör den dock med en smula
god vilja hos regeringen och med anlitande af tillräckliga arbets¬
krafter utan svårighet kunna åstadkommas på två år. Och jag
tror, att man, med hänsyn till omständigheter, som vi alla väl
känna till, med skäl kan påstå, att krafvet på en lösning af röst¬
rättsfrågan nu mer än någonsin blifvit aktuell hvadan nämnda
utredning och förslag till nästa riksdag bestämdt bör kunna för¬
väntas.
Under uttalande af en sådan förväntan och då jag gerna vill
bidraga till en opinionsyttring i den här åsyftade rigtningen, skulle
jag kunnat vara med om utskottets skrifvelseförslag. Men då det
ifrågavarande tillägget synes mig vara alldeles öfverflödigt; då
Första Kammaren redan beslutit dess strykande; och då slutligen
de hufvudsakliga skälen för grundlagsändringen, såsom jag nvss
påpekat, innehållas i motionen, vill jag, herr talman, för min del
förena mig med dem, som yrkat afslag å utskottets hemställan och
bifall till motionen.
Genom bifall till detta yrkande skulle Andra Kammaren i år
komma att fatta ordrätt samma beslut som det, hvilket i fjol utan
debatt af kammaren i samma fråga fattades.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr
talmannen i ämnet framstält propositioner, biföll kammaren den i
ämnet väckta motionen.
§ 8.
Föredrogos hvart för sig bevillningsutskottets nedannämnda
memorial och betänkande:
n:o 16, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
bevillningsutskottets betänkande n:o 11 i fråga om upptagande af
guldklorid m. fl. kemiskt-tekniska preparater under särskilda rubri¬
ker i tulltaxan samt om nedsättning af tullen för desamma.
Den föreslagna voteringspropositionen godkändes;
n:o 17, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
bevillningsutskottets betänkande n:o 14 om förändrad lydelse af
§ 4 bränvinsförsäljningsförordningen.
Lördagen den 16 Mars.
31 N:o 14.
Lades till handlingarna; och
n:o 18, i anledning af väckt motion om tullfrihet för vissa
slag af tall- och granfrö.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
§ 9.
Å föredragningslistan fans vidare upptaget bevillningsutskot¬
tets betänkande n:o 19, i anledning af väckt motion angående
ändring af tullen å broderade arbeten.
Inom Andra Kammaren hade herrar J. A. Sandwall, Hj. Hallin
och S. O. Nyländer väckt en motion, n:o 76, afseende ändring i
tulltaxans bestämmelser rörande broderade arbeten, samt i sådant
hänseende föreslagit, att ifrågavarande tulltaxerubrik måtte erhålla
följande förändrade lydelse:
»Broderade arbeten, ej specificerade, färdiga eller påbörjade:
broderade remsor af linne- eller bomullsväfnad, äfven om de
äro försedda med annat sömnadsarbete, samt broderade linne-
och bomullsväfnader, synbarligen afsedda att sönderklippas
till remsor ...................................................... 1 kg. 5: 50;
broderade remsor af bomullstyll, äfven om de äro försedda med
annat sömnadsarbete, samt broderade väfnader af sådan tyll,
synbarligen afsedda att sönderklippas till remsor 1 kg. 6: 50;
andra slag: draga lika tull med det tyg eller annat ämne,
hvarå broderiet är anbragt, med tillägg af 100 procent.
Anm. Afdrag i vigten eger ej rum för askar, pappersomslag,
kartor och inlägg.»
Utskottet hemstälde,
att Riksdagen måtte besluta, att tulltaxerubriken Broderade
arbeten skall erhålla följande förändrade lydelse:
Broderade arbeten, ej specificerade, färdiga eller påbörjade:
broderade remsor af bomullstyll, äfven om de äro försedda
med annat sömnadsarbete, samt broderad sådan väfnad, syn¬
barligen afsedd att sönderklippas till remsor 1 kg. 6: 50;
broderade remsor af annan bomullsväfnad eller af linneväfnad,
äfven om de äro försedda med annat sömnadsarbete, samt
broderade sådana väfnader, synbarligen afsedda att sönder¬
klippas till remsor.......................................... 1 kg. 5: 50;
andra slag: draga lika tull med det tyg eller annat ämne,
hvarå broderiet är anbragt, med tillägg af 100 procent.
Anm. Afdrag i vigten eger ej rum för askar, pappersomslag,
kartor och inlägg.
Ang. tullen
å broderade
arbeten.
Nso 14. 32
Lördagen den 16 Mars.
rn-ow^tg hemställan upplästes, hvarefter ordet på begäran
å broderade lemnacles till
Ang. tullen
arbeten.
(Forts.)
Herr Fredkol m, som yttrade: Jag har låtit anteckna, att jag
icke deltagit i utskottets behandling af denna fråga, och med anledning
deraf hade jag icke heller här tänkt yttra mig i frågan, allra helst
som jag ansåg mig böra kunna hysa förhoppning om att den reser¬
vant, som inom utskottet yrkat afslag å den väckta motionen, här
skulle redogöra för sin ståndpunkt i frågan. Då han emellertid
icke gjort detta eller här i kammaren vidhållit sitt yrkande, skall
jag be att få yttra några ord i ämnet.
Den motion, som nu föreligger, skiljer sig från den, som i
samma ämne väcktes vid fjolårets riksdag, så till vida, att nu finnes
åtminstone någon utredning om dessa varors vigt, pris m. m. och
om tillverkningens storlek här i landet i förhållande till importen
o. s. v. Mot denna utredning är icke annat att anmärka, än att
det förefaller, som om prisberäkningen skett efter här i landet gäl¬
lande pris, d. v. s. varans pris i utlandet plus tullen. Då man
med denna utgångspunkt uträknat det procenttal, som den nu ut¬
gående tullen utgör af varans värde, har man naturligtvis der¬
igenom kommit till ett vida lägre procenttal, än om man, såsom
ske bort, utgått från varans värde, tullen oberäknad. Det nu befint¬
liga tullskyddet har genom detta tillvägagående stälts i en oför¬
delaktigare dager, än hvad det förtjenar.
Yidare vill jag anmärka, att man, genom att fatta ett beslut
sådant som det, utskottet nu föreslagit, kommer att rubba det nu
rådande förhållandet mellan tullsatserna å broderade arbeten, å ena
sidan, och färdiggjorda, med broderier försedda kläder, å den andra.
För närvarande utgår tullen på broderade arbeten och färdiggjorda,
med broderier försedda kläder med samma tullsats, nemligen dubbla
tullen på det tyg, hvaraf de äro förfärdigade. Om man nu vid¬
tager den föreslagna förändringen och rubbar förhållandet mellan
förenämnda tullsatser, skulle det kunna hända, att den skilnad i
tullen, som deraf uppkommer, i vissa fall kan hafva den påföljden,
att man finner fördel i att, i stället för att importera broderade
arbeten, införa färdiggjorda kläder, försedda med broderier. Det är
ju endast en enkel räknefråga, hvilketdera i hvarje särskildt fall
skulle löna sig bäst. Men om så skulle ske, har man ju, på samma
gång man velat hjelpa en industri, skadat en annan, i mina ögon
vigtigare, nemligen den, som sysselsätter sig med att förfärdiga
med broderier försedda kläder.
Jag har velat för kammaren framhålla denna brist i det före¬
liggande förslaget, på det att man, om icke nu, så åtminstone en
annan gång, icke bör förbise, att, när man förändrar en tullsats,
man också bör låta sig angeläget vara att tillse, att icke rubbnin¬
gar åstadkommas i förhållande till andra tullsatser, hvarigenom kan
Lördagen den 10 Mars.
33 N:o 14.
bända att, när man vill gynna en industri, man i stället sätter Ang. tullen
andra industrier i ogynsammare läge än förut. “ broderade
Jag har icke något yrkande att framställa. (Ports”)
Herr Jansson i Krakerud: Såsom af detta betänkande synes,
bar angående ändring af tullen å broderade arbeten varit i år
rådande en rörande enighet inom bevillningsutskottet. För min
del bar jag icke varit der närvarande vid ärendets behandling och
jag anhåller för den skull att nu få yttra några ord.
Till en början ber jag att ur bevillningsutskottets i fjor uti
samma ämne afgifna betänkande, som jag här håller i min hand,
få uppläsa den kläm, hvartill utskottet då kommit. Utskottet hem¬
ställer der,
att Riksdagen måtte besluta, att broderade arbeten skola i tull¬
taxan upptagas på följande sätt:
Broderade arbeten, ej specificerade, färdiga eller påbörjade:
broderade remsor af linne- eller bomullsväfnad, äfven om de
äro försedda med annat sömnadsarbete, samt broderade linne- och
bomullsväfnader, synbarligen afsedda att sönderklippas till remsor
—»—» 1 kilogram 5: BO.
andra slag; draga lika tull med det tyg eller annat ämne,
hvarå broderiet är anbragt, med tillägg af 100 procent.
Betänkandet gifver vidare vid handen, att emot denna bevill¬
ningsutskottets hemställan då hade anmält sig icke mindre än 9
reservanter.
Nu har utskottet icke nöjt sig med dessa tullsatser, utan, så¬
som herrarne finna, i betänkandet insatt ett nytt moment af föl¬
jande lydelse:
»broderade remsor af bomullstyll, äfven om de äro försedda
med annat sömnadsarbete, samt broderad sådan väfnad, synbarligen
afsedd att sönderklippas till remsor».
Tullen för denna sort utgör 6 kronor 50 öre per kilogram.
Utskottet tillägger vidare äfven i år:
»andra slag; draga lika tull med det tyg eller annat ämne,
hvarå broderiet är anbragt, med tillägg af 100 procent».
De »andra slag», som fjolårets bevillningsutskott afsåg, det
var just sådana remsor, hvilka i det nu föreliggande förslaget äro
åsätta en tull af G kronor 50 öre per kilogram. Hvad det är för
»andra slag», som utskottet i år åsyftar, kan jag för min del icke
förstå. Det är möjligt, att det förekommer sådana »andra slag»
äfven nu, och då låter uttrycket försvara sig. Men jag har ansett
mig böra påpeka detta.
Andra Kammarens Prof. 1901. N:o 14.
3
Nto 11.
34
Lördagen den 16 Mars.
Ang. tullen
å broderade
arbeten.
(Forts.)
Herr Sandvall: Herr talman, mina herrar! Då mina medmo-
tionärer och jag tagit oss friheten att i år förnya vår motion om
ökad tull å broderade arbeten, har det skett derför, att samma miss¬
förhållanden, som voro gällande förlidet år, äfven nu qvarstå. Ett
större tullskydd är i förevarande fall af behofvet påkalladt, derest
icke den inhemska broderiindustrien skall gå helt och hållet under.
Det gjordes i fjol anmärkning derpå, att den utredning, vi
lemnat i vår motion, vore otillräcklig — anmärkningen framstäldes
af bevillningsutskottets vice ordförande, herr Fredholm. Vi ha nu
i den motion, vi i år framlagt, sökt aflägsna detta hinder genom att
vidfoga tabeller, som närmare belysa förhållandet mellan det nuva¬
rande effektiva tullskyddet och det nu begärda effektiva tullskyddet.
Och jag tror, att bevillningsutskottets ärade vice ordförande i huf¬
vudsak ej haft något att anmärka mot det föreliggande förslaget.
Han anmärkte endast, att vi icke i vår motion äfven upptagit
frågan om förhöjd tull på färdigsydda kläder, försedda med broderier,
hvilket han förmenade, att konseqvensen fordrat. Ja, det kan väl
knappast läggas oss till last, att vi underlåtit detta. År det någon,
som framdeles önskar få tullen å dylika färdigsydda kläder ändrad,
tager jag för gifvet, att motion derom nog i sinom tid kommer
fram. Då emellertid bevillningsutskottet i år nästan enhälligt till¬
styrkt vår motion, och då Första Kammaren i dag utan diskussion
antagit densamma, anhåller jag, herr talman, vördsamt om bifall
till bevillningsutskottets hemställan.
Herr Brodin: Då jag inom utskottet deltagit i denna frågas
behandling, skall jag be att få yttra några ord.
Enligt nu gällande tulltaxa skola broderade arbeten draga en
tull lika med det tyg eller annat ämne, hvarå broderiet är anbragt,
med tillägg af 100 procent.
Det har i motionen påpekats, att ifrågavarande bestämmelse,
som varit svår att i många fall tillämpa, kringgåtts vid införande
så väl af broderade remsor som ock hela broderade väfnader, afsedda
att sönderklippas till remsor.
Utskottet, som ju ej kunde ega den för ändamålet erforderliga
sakkunskap, vände sig till generaltullstyrelsen med begäran om
upplysning, huru ifrågavarande rubrik i tulltaxan lämpligen borde
ur teknisk synpunkt uppställas. Och på förslag af styrelsen fick
rubriken sin nu ifrågasatta lydelse.
Förlidet år ansåg sig Andra Kammaren icke kunna tillstyrka
utskottets då föreliggande förslag. Ku deremot, då utskottet tagit
ett steg ännu längre, finnes endast en reservant antecknad vid dess
betänkande. Men då jag icke kan finna, att någon särskild om¬
ständighet tillkommit sedan förra året, som kunde föranleda en
ändrad uppfattning i frågan, har jag icke något annat att göra än
att yrka afslag å så väl motionen som utskottets hemställan.
Lördagen den 16 Mars.
35 Ji:o 14.
Då de föreslagna tullsatserna, att döma efter den utredning,
som förebragts, ej syntes vara oskäliga; då det här gälde att stäfja
kringgående af en tullbestämmelse; samt då de broderade arbeten,
hvarom här var fråga, kunde betraktas såsom varande mer eller
mindre lyxartiklar, enade sig utskottet med undantag af en ledamot
om att tillstyrka den föreslagna tullförhöjningen, hvartill äfven jag
för min del ber att nu få yrka bifall.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad, gaf herr talmannen
proposition å de derunder framstälda yrkandena; och biföll kam¬
maren dervid utskottets hemställan.
§ 10.
Till afgörande förelåg slutligen Andra Kammarens tredje till¬
fälliga utskotts utlåtande, n:o 8, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kongl. Maj:t angående utredning, huruvida och i hvad
mån staten bör befordra inrättandet af offentliga arbetsförmedlings-
anstalter m. m.
Uti motionen n:o 1 i Andra Kammaren hade herr E. Wavrinsky
hemstält, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa och till Riksdagen inkomma
med utredning, huruvida och i hvad mån staten må anses böra be¬
fordra inrättandet af opartiska offentliga arbetsförmedlingsanstalter
och deras centralisering, och att statsutskottet, till bestridande af
kostnaderna för ändamålet, behagade föreslå nödigt belopp.
Utskottet hemstälde,
att herr Wavrinskys ifrågavarande motion icke må till någon
kammarens åtgärd föranleda.
I afgifven reservation hade herrar Kronlund, Emthén och Pers¬
son i Borrby hemstält
att Andra Kammaren ville för sin del besluta, det Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes
låta utreda, huruvida och i hvad mån staten må anses böra befordra
inrättandet af kommunala eller under kommunens kontroll och led¬
ning stående opartiska arbetsförmedlingsanstalter samt främja deras
verksamhet, samt derefter för Riksdagen framlägga det förslag, som
af utredningen kan föranledas.
I fråga härom anförde herr Wavrinsky: Herr talman, mina
herrar! Då detta ärende i fjol förevar, hade utskottet i allt väsent¬
ligt tillstyrkt min motion. Men kammaren biföll reservanternas
afstyrkande hemställan. I år har utskottet afstyrkt min motion,
men jag har i stället tre reservanter på min sida, hvilka instämt
med mig. På grund häraf ber jag att få yttra några ord till för¬
svar för min motion.
Ang. tullen
å broderade
arbeten.
(Ports.)
Ang.
inrättande af
offentliga
arbetsförmed-
lingsanetalter.
N:o 14.
o,*
DO
Lördagen den 16 Mars.
Ang.
inrättande af
offentliga
arbetsförmed¬
ling sans tal ter.
(Forts.)
Yid genomläsande af utskottets utlåtande bär jag icke kunnat
undgå att lägga märke till den opartiskhet, hvarmed det affattats.
Så har intet väsentligt af hvad jag anfört till stöd för min motion
uteslutits, till och med sådant, som varit egnadt att stödja motionen
och undanrödja missuppfattningar i fråga om densamma, har blifvit
samvetsgrant anfördt. För denna redbarhet gör jag utskottet honnör.
Detta förhållande förenklar betydligt försvaret för mig denna
gång. Sålunda hafva derigenom två stötestenar för min motion
blifvit undanröjda. Dör det första den missuppfattning, att det här
vore fråga om en statsanstalt, ett embetsverk med alla dess attributer,
och för det andra den origtiga uppfattningen, att de privata arbets-
förmedlingsanstalterna, kommissionskontoren med flere vore tillräck¬
liga och tillfredsställande. I det förra fallet säger utskottet: »Genom
motiveringen framgår, att motionären härvid ej har i sigte stats-
anstalter, utan fast mer kommunala eller kommunalt understödda
arbetsförmedlingsanstalter, hvilka borde vara så ordnade, att dessa
gent emot så väl arbetsgifvare som arbetare må innehafva en fullt
opartisk ställning.»
I det senare hänseendet erkänner utskottet, att »i flere hänseenden
torde förefinnas behof af förbättrade arbetsförmedlingsanstalter; men
utskottet håller dock före, att i den mån bristen ej kan afhjelpas
genom reformerad lagstiftning för de privata arbetsförmedlings-
anstalterna, skall lokalintresset äfven hos oss visa sig mägtigt att
på den kommunala vägen upptaga och tillmöteskomma det verkliga
behofvet.»
Att staten på något sätt skulle upptaga ifrågavarande tanke
såsom sin och alltså räkna initiativ i ärendet såsom ett statsintresse,
ville emellertid utskottet icke vara med om.
Men här har utskottet icke kunnat besegra frestelsen att fram¬
mana ett spöke. Utskottet har nemligen förklarat, att för ända¬
målet skulle behöfvas rätt betydliga anslag. Hvad utskottet der¬
med menar, framgår af jemförelsen med hvad staten lemnar till
undervisningsväsendets utveckling i skilda rigtningar.
Men, mina herrar, det torde väl befinnas, att detta påstående
är orimligt. En granskning af min motion och den utredning, jag
der lemnat, visar, att åtminstone intet stöd för en sådan uppfatt¬
ning kan hemtas från erfarenheten i andra länder, från hvilka
exempel hafva af mig anförts. Tvärtom äro kostnaderna i detta
afseende för staterna så minimala, att man knappast torde behöfva
fästa sig dervid. Det är sant, att de i ett eller annat land gått
upp till bortåt 6 ä 7 tusen kronor, men i vissa fall har den icke
varit högre än 2 å 3 tusen kronor. Och då det gäller en vigtig
angelägenhet af nationalekonomisk och moralisk betydelse för vårt
land, kan jag icke tro, att på denna omständighet min motion
skulle falla. Jag hyser åtminstone stor tilltro till det sunda om¬
dömet hos Andra Kammaren i detta hänseende.
Staten har för resten redan beträdt den af mig anvisade vä-
•Lördagen den 16 Mars.
37 Jt:o 14.
gen. Förutom hvad utskottet i fjor och reservanterna i år påpeka,
huruledes staten genom sjömanshusen lemnar bidrag uti ifråga¬
varande afseende, ber jag blott att få erinra om, att staten i två
andra fall lemnar bidrag för samma ändamål. Så bar styrelsen
för Svenska Läraresällskapet till sin byrå för förmedling af extra
lärares anställning fått åtnjuta ett statsbidrag af 250 kronor om
året. Och eu kommission för beredande af anställning i civil tjenst
åt afskedadt, värfvadt manskap har fått för åren 1900 och 1901
af staten åtnjuta ett anslag af dels 1,000 kronor såsom arfvode åt
dess sekreterare och dels 600 kronor till skrifmaterialier och öfriga
expeditionskostnader samt eldning, städning, lyse och andra ut¬
gifter för den till kommissionen upplåtna lokalen.
Månne icke genom dylika bidrag och anslag kostnaden för
staten kommer att uppdrifvas betydligt högre än om denna fråga
ordnades planmessigt och systematiskt genom utredning af Kongl.
Maj:t, såsom jag föreslagit? Jag tror, att svaret derpå icke kan
blifva något annat än ja.
Hvad jag här åsyftar, det är initiativ från statens sida, dock
icke af den art, som utskottet må hända förestält sig, att Kongl.
Maj:t skulle genom lag påbjuda inrättandet af arbetsförmedlings-
anstalter eller i öfrigt genom tryckande bestämmelser binda kom¬
munerna. Något sådant har jag aldrig yrkat på. Och jag finner
ej anledning för utskottet att tänka sig, att det skulle blifva
följden, om man hos Kongl. Maj:t begärde, såsom reservanterna i år
och utskottet i fjor föreslagit, att Kongl. Maj:t täcktes låta utreda,
huruvida och i hvad mån staten må anses böra befordra inrättan¬
det af kommunala eller under kommunens kontroll och ledning
stående opartiska arbetsförmedlingsanstalter samt främja deras verk¬
samhet samt derefter för Riksdagen framlägga det förslag, som af
utredningen kan föranledas. Det är mera en moralisk uppmuntran,
som åsyftas, en utredning, som skulle komma kommunerna att
gifva akt på denna vigtiga fråga, som härmed afses. Och de små
pekuniära uppoffringar, som sammanhänga dermed, äro af den mest
minimala beskaffenhet.
Om Andra Kammaren skulle tillbakavisa motionen, hvilket vore
att beklaga, skulle jag icke få tillfälle att få detta ärende be-
handladt i Första Kammaren. Jag har icke den ringaste förhopp¬
ning, att det der kommer att mötas af bifall, men jag tror, att
saken är så vigtig, att det vore angeläget, att den i alla fall der
komme under pröfning.
Jag trodde, att frågan var så pass avancerad, att jag kunde
våga mig på att vid min motion fästa en begäran om anslag,
hvarigenom den komme att »remitteras till statsutskottet, hvilket
ock först skedde, men statsutskottet afvisade motionen, hvadan den
sålunda icke har någon möjlighet att framkomma till Första Kam¬
maren, derest Andra Kammaren nu icke ger sitt bifall åt den¬
samma.
Ang.
inrättande af
offentliga
arbetsförmed-
lingsavstalter.
(Ports.)
N:o 14. 38
Lördagen den 16 Mars.
Ang. Om motionen nu afslås, ber jag få rigta kerrarnes uppmärk-
VnT'yffentU a'f sam^e^ då är fältet öppet för en ensidig utveckling af
orbetsförmed- denna angelägenhet. I de yrken, der arbetsgifvarne äro de star-
hngsanstaiter. kaste, komma de att ordna frågan på ett sätt, som öfverensstäm-
(Forts.) mer med deras intressen, och i de yrken, der arbetarne äro de
starkaste, komma de att göra likaledes. Ett bifall till motionen
skulle deremot bidraga till att utfylla klyftan mellan arbetsgifvare
och arbetare och till att väcka förtroende dem emellan, derför att
genom den i motionen föreslagna anordningen skulle tillfälle be¬
redas till samarbete dem emellan och till en ömsesidig förståelse
af hvarandras intressen och önskemål.
Det är icke någon ringa angelägenhet för landsbygden att få
denna sak ordnad, det visa förhållandena i utlandet, och jag er¬
inrar i detta sammanhang om, att det icke behöfver vara förenadt
med någon nämnvärd ekonomisk uppoffring att åstadkomma en
sådan anordning. I Tyskland har man i de folkrikaste trakterna
å landsbygden — om jag undantar de stora arbetarecentra, der an¬
ordningarna i detta afseende äro vidlyftigare — ordnat saken så,
att man lemnar pastorsexpeditionerna och länsmanskontoren, som
vi skulle kunna säga, en liten ersättning för att de upptaga för¬
frågningar och per telefon eller annorledes sedermera expediera dem
till anvisningsbyråerna. Det är således den enklaste anordning,
man kan tänka sig. Det är för öfrigt en naturlig utveckling af
det ekonomiska intresset, till förmedlande af anbud och efterfrågan,
och i afseende på obligationer, aktier och äfven varor såsom säd,
socker, kaffe, ja, till och med spritdrycker, hafva också vi tillämpat
denna princip. Men åt den mest förädlade af alla varor, arbets¬
kraften, den menskliga arbetskraften, hafva vi icke lemnat en så¬
dan väg öppen som för de öfriga. Der skall man gå från hus
och till hus och söka afnämare, och på samma sätt få ock arbets¬
gifvarne gå till väga för att söka arbetskrafter. Då man helt visst
icke rätt kan uppfatta denna fråga, med mindre man har något
sinne, någon sympati för densamma, skall jag icke trötta kam¬
maren med någon vidare utredning, så mycket mindre som jag är
lycklig nog att på min sida finna utskottets ordförande och två
reservanter, och jag inskränker mig till att instämma i deras mo¬
tivering och yrkanden. Blott med afseende på ett uttalande af
reservanterna vill jag göra en invändning, som i alla fall icke
träffar sjelfva saken — det uttalande nemligen, som afser arbets-
anskaffning åt frigifna fångar. Det står på sid. 10 nederst: »Omsorgen
härom torde böra såsom hittills öfverlåtas åt dessa föreningar, grun¬
dade i välgörenhetens syfte, och alldeles icke förläggas till ifråga¬
varande arbetsförmedlingsanstalter». „ Ja, derom är jag alldeles ense
med reservanterna. Jag har i min motion särskildt visat, att jag
önskat, att arbetsförmedlingen beträffande dessa skulle skiljas från
den andra. Men ett missförstånd har uppstått derigenom att jag
talat om en arbetsanvisningsbyrå. Men dermed har jag endast
Lördagen den 16 Mars.
39 N:o 14.
tänkt mig, att arbetsanvisningen skulle centraliseras genom att de
nu befintliga föreningarna i detta syfte samarbeta, hvarigenom man
ock skulle vinna det målet att få en så vidt möjligt fullständig
och tillförlitlig statistik öfver arbetsmarknaden.
På grund af hvad jag nu anfört, skall jag, herr talman, be
att få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande fogade reser¬
vationen.
Herr Hazén: Herr talman, mina herrar! Gent emot den
föregående ärade talaren ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Den tanke, som motionären nu framburit och tolkat, den är
för kammaren icke ny. Ty samma tanke återfinnes uti den myc¬
ket stora och sakrika motion, som var före vid sistliden riksdag.
Den motionen vann understöd inom vederbörande utskott och blef
också föremål för debatt här i kammaren, hvarunder den under¬
stöddes först och främst af motionären, men äfven af andra; men
detta oaktadt föll frågan med 66 röster mot 63. Så vidt jag kan
finna, har något väsentligt nytt i ärendet icke tillkommit af den
art, att det skulle kunna föranleda kammaren att frångå det be¬
slut, som den då fattade i frågan.
Frågan gäller, så vidt jag fattat den, innerst initiativet till
uppkomsten af kommunala eller kommunalt understödda arbets-
förmedlingsanstalter. Motionären har låtit oss förstå, att på flera
orter i utlandet, der sådana anstalter uppkommit, har detta van¬
ligtvis skett på den vägen, att till exempel föreningar af arbets¬
givare och arbetare för ändamålet bildats, hvilka begärt kommunal¬
understöd, och, om sådant erhållits, hafva kommunalunderstödda
arbetsförmedlingsanstalter uppkommit. Eller också hafva kommu¬
nerna sjelfva upptagit frågan, och då hafva kommunala anstalter
uppkommit. Sedan dylika anstalter här och hvar uppkommit, har
staten derefter trädt emellan för att sammanbinda och centralisera
det hela.
Hvad som sålunda skett i utlandet har utskottet trott kunna
ske äfven hos oss med samma utvecklingsgång, eller att denna
fråga, som innerst dock är en kommunalfråga, måtte kunna lösas
på kommunal väg. Om nu till exempel Stockholm eller en annan
stad eller ett industricentrum i allmänhet, som ligger arbetare¬
rörelsen och arbetarefrågorna synnerligen nära, skulle finna inom
respektive kommuner befintliga, privata arbotsanvisningsanstalter
otillfredsställande eller att de icke kunna reformeras genom en för¬
bättrad lagstiftning, så är det ingenting, som hindrar dessa kom¬
muner att på den kommunala vägen upptaga och lösa frågan. Jag
är ock af den mening, att på sådana platser finnes en motsvarande
social insigt, hvadan de icke behöfva ställas direkt under statens
målsmanskap för ändamålets vinnande. Är det deremot så, att
kommunerna icke vilja vara med om att åvägabringa sådana an-
Ang.
inrättande af
offentliga
arbetsförmed¬
lingsanstalter.
(Forts.)
N':o 14 40
Lördagen den 16 Mars.
Ang. ordningar, tror jag för min del icke, att de låta inverka på sig af
inr?ffentUa f staten genom några mycket ringa och knapphändiga bestämmelser.
arbetsförmed- som dessutom blott utlofva små ekonomiska fördelar. Ty det är
lingsamlaner, gifvet, att de ekonomiska fördelar, som staten utlofvar, måste
(Forts.) vara så pass stora, att de verkligen kännas såsom förmåner, för att
kommunerna skola låta sig påverkas deraf. För öfrigt torde det
icke tillkomma staten att taga initiativet, när det gäller att
föreskrifva dessa reglementerade bestämmelser, hvilka för kommu¬
nerna måhända komme att kännas besvärliga.
Man ställer visserligen i utsigt, att det bidrag, staten skulle
lemna, skulle vara mycket ringa. Ja, må så vara, att man af-
fattar sådana bestämmelser på papperet. Men hvad blir följden?
Jo, följden blir, att dessa bestämmelser i många fall icke bli effek¬
tiva. Men om vi väl fått en lagstiftning, som icke visar sig effek¬
tiv, kommer nästa steg af sakens utveckling att bli, att man säger:
»Yi hafva visserligen fått bestämmelser om, att staten skall göra
så och så, att den skall lemna bidrag, men de bidrag, som lem-
nats, hafva icke varit tillräckliga för att få till stånd några ar¬
be tsförmedlingsanstal ter, derför måste vi begära förhöjdt anslag.»
Det är med afseende fäst härå, som man sagt, att dessa anstalter
lätt komma att öfvergå till statsanstalter, och att staten sålunda
får träda emellan för frågans lösning.
Det var en missuppfattning af den ärade motionären, då han
sade, att utskottet menat, det kostnaderna för dessa anstalter skulle
bli lika dryga som för skolväsendet. Utskottet har endast hän¬
visat till det förhållandet, att just med afseende på skolväsendet
har staten beträdt uppmuntrans väg. Men man har sett, att hvar
gång staten på uppmuntrans väg drifvit fram en viss fråga —
till exempel frågan om slöjd och annat i undervisningen —, så
har staten fått träda emellan högst betydligt; och jag förmodar,
att något likartadt skulle komma att ske äfven i detta fall.
Jag vet, att motionären och de, som stält sig på hans sida
under diskussionen, icke uppfatta frågan såsom en lokal fråga,
utan snarare såsom en nationel fråga: de se den såsom ett moment
af den stora sociala frågan och tänka sig, att staten skulle med¬
verka till att centralisera alla dessa kommunala eller kommunalt
understödda arbetsanvisningsanstalter, som komme att finnas ut¬
bredda öfver hela landet, och på så sätt förmedla tillgång och
efterfrågan på arbete och arbetare. Den tanken är ju vacker och
kommer måhända att en gång realiseras i vårt land, när den redan
realiserats på flere orter i utlandet. Men jag tror för min del, att
skall detta ske, bör denna anordning organiskt växa fram ur för
handen varande behof, der behofvet käns som mest tryckande, och
icke så att säga från statens sida forceras fram, hvarigenom den
blir onaturlig och icke kommer att rigtigt lämpa sig efter de sär¬
skilda orternas förhållanden, hvarjemte den också blir ganska dyr.
Jag vill skänka motionären mitt erkännande åtminstone för
Lördagen den 16 Mars.
41 N:o 14.
det stora arbete, han helt visst nedlagt på sin motion, hvilken jag
tror icke varit utan nytta, ty han har fört den tanken närmare
flere af oss, hvilka förut stodo den ganska fjerran, att frågan om
arbetsanvisningsanstalter är något, som man under en eller annan
form bör taga i öfvervägande. Men oaktadt allt detta måste jag,
på den punkt, frågan nu står, yrka afslag å reservationen och bi¬
fall till utskottets utlåtande.
Ang.
inrättande af
offentliga
arbetsförmed¬
ling »anstalter,
(Forts.)
Herr Kröntund: Herr talman, mina herrar! Den föregående
talaren har liksom utskottet velat göra gällande, att denna fråga
skulle utgå från enskildt håll eller blifva en kommunal angelägen¬
het. Arbetsförmedlingen har emellertid i våra dagar ett ganska
stort allmänt intresse. Ju mera vårt land tenderar att jemte jord¬
bruket såsom hufvudnäring drifva en storartad industriel verk¬
samhet, ju rörligare blir den kroppsarbetande befolkningen och ju
mera beroende blir den af konjunkturernas vexlingar. En indu¬
striel utveckling på en ort medför behof af ökade arbetskrafter
och en förflyttning af sådana från annan ort, och en industriel
tillbakagång på en ort medför öfverflöd af arbetskrafter och behof
af dess förflyttning till annan ort. Städerna, i synnerhet de större
städerna, med sina rika arbetstillfällen och sina stora lockelser för
landsbygdens kroppsarbetare, åstadkomma en invandring, ofta på
måfå, "af arbetskrafter, som icke alltid erhålla sysselsättning och
ofta öka antalet af städernas proletärer. Just att placera de lediga
arbetskrafterna på lämpligt sätt, att söka hindra och motverka till¬
strömningen af arbetskrafter från landsbygden till städerna och
att såmedelst förekomma hopandet af arbetare i städerna, det synes
mig särskildt vara ett stort mål för denna arbetsförmedling.
Nu har af herr Hazén här framhållits, att man bör låta denna
fråga vara en kommunernas angelägenhet. Men, mina herrar, den
är mera än ett kommunernas intresse. Arbetsförmedlingen har i
andra länder begagnats som ett kampmedel, ett magtmedel i de
oaflåtliga striderna mellan arbetare och arbetsgivare, och en lång¬
varig kamp, som kostat mycket penningar och efterlemnat många
och djupa ärr samt bitterhet och misstämning hos båda parterna,
har i utlandet försiggått, innan man kommit till insigt om, att
man måste förlägga dessa arbetsförmedlingsanstalter i neutrala
händer och att båda parterna, arbetare och arbetsgivare, borde
träffas på neutral mark för att samarbeta och samverka för allt,
som kan göras för att åstadkomma samförstånd mellan arbetare och
arbetsgivare, och för allt, som kan göras för att utjemna striderna
dem emellan och aflägsna bitterheten och misstämningen. Det synes
mig vara en statsangelägenhet af stor vigt att anvisa arbetsför¬
medling åt dem, som vilja hafva sådan, att anvisa en väg till
samförstånd mellan arbetare och arbetsgifvare. Det synes mig,
som om det borde ligga i statens intresse att införa denna verk¬
samhet.
N:o 14. 42
Lördagen den 16 Mars.
. Anv- Det är dock just i fråga om denna punkt, som de största be-
lnroffmtitaaf täntligheterna yppats inom utskottet. Man har nemligen fruktat
arbetsförmed- st°rai dyrbara statsanstalter eller i alla händelser stora statsutgif-
lingsamtaiter. ter för detta ändamål. Men, mina herrar, det är icke statens ekono-
(Forts.) miska ingripande, som är af väsentlig betydelse — lika litet i
denna fråga som i frågan om skiljenämnder mellan arbetare och
arbetsgifvare, som behandlades här något föregående år — utan
det är det moraliska ingripandet, som är af betydelse.
Statens åtgärder för att befrämja denna fråga och för att be¬
fordra arbetsförmedlingens uppkomst skulle, enligt min åsigt, in¬
skränka sig till, att staten sökte att utfinna de bästa normerna för
denna verksamhet, så att den blefve så fruktbringande och så
ändamålsenlig som möjligt. Statens uppgifter skulle gå ut på att
befrämja samverkan mellan de olika anstalterna genom att gifva
dem biträde af sina tjensteman, genom att underlätta skriftvexlin-
gen och genom andra dylika åtgärder af ofta obetydlig art. På
detta sätt skulle genom enhetligheten och tillfället till lättare
samarbete och samverkan mellan dessa anstalter kommunerna,
enligt mitt förmenande, uppmuntras till att inrätta sådana anstal¬
ter för de större städerna och för industricentra, och det är sådana
platser det här särskildt är fråga om. Det är just dit de rörliga
arbetskrafterna inströmma, och just på sådana trakter skulle det
vara af hufvudsaklig vigt att inrätta dylika arbetsförmedlingsan-
stalter. Just för de större städerna och för de större industricentra
spelar arbetslöshetens bekämpande en betydande roll i närvarande
tid, under denna nedgång af industri och affärslif. Och jag är
säker på, att om dessa kommuner, dessa samhällen kunde utfinna
någon god form, någon god norm för en sådan verksamhet, och
om staten kunde åstadkomma den enhetlighet och samverkan mellan
arbetsförmedlingsanstalterna, som är alldeles absolut nödvändig för
ett godt resultat, skulle de sjelfva under sådana förhållanden taga
initiativet.
Det är nu detta och ingenting annat, som reservanterna velat,
och jag tycker, att det är ett ändamål, som litet hvar skulle finna
sig befogad att söka vinna. Det är ej heller några teoretiska kam¬
marfunderingar, som förmått oss att tillstyrka ett dylikt förslag.
Tvärtom, då denna fråga förra året förbereddes inom utskottet,
hade jag och den ärade representanten för Helsingborg tillfälle att
inhemta så väl skriftliga som muntliga uttalanden från större
arbetsgifvare i skilda delar af landet, från arbetare och represen¬
tanter för dessa, från andra personer, som voro intresserade för
saken, och från välgörenhetsföreningar och inrättningar, som syssel¬
sätta sig med denna arbetsförmedlingsfråga, och alla med en mun
uttalade sitt varma intresse för sakens ordnande och ordnande just
på det opartiska sätt, som utskottet då föreslagit och reservanterna
nu föreslå. Det är dessa skäl, som föranledt mig att vidhålla den
.Lördagen den 16 Mars.
43 N:o 14.
ståndpunkt, jag då intog och som jag äfven nu intar,
derför att få yrka bifall till reservationen.
Jag ber Ang.
inrättande af
offentliga
arbeUförmed-
Häruti instämde herrar Höjer, Trapp, Göthberg och Kvarn- Ungsanstaiter.
sélius. (Forts.)
Herr Åkerlind: Herr talman, mina herrar! Jag skulle kunna
inskränka mig till att instämma med den föregående talaren, men
då jag haft förmånen att vara med i utskottet och der åhört ut¬
redningen af denna fråga, skall jag bedja att få yttra några ord.
Det torde, hoppas jag, vara klart för alla, att de nu rådande
förhållandena på arbetsmarknaden åstadkommit rätt stora ojemnhe-
ter, i det att en del platser — icke blott städerna utan, såsom
förut nämnts, äfven betydande industricentra på landsbygden —
hafva en viss förmåga att draga arbetskrafter till sig och skapa
en öfverflödig tillströmning af sådana. Detta verkar i sin tur
naturligtvis, att kommunerna på dessa orter ofta blifva betungade
med dryg fattigvård och stora utgifter samt olägenheter äfven i
andra afseenden. Enligt mitt förmenande har staten, i detta fall
som i många andra, en oafvislig pligt att tillgodogöra den lefvande
arbetskraften, och jag anser, att det sätt, motionären här har före¬
slagit, torde vara ett mycket lämpligt sätt för staten att taga ini¬
tiativet till fyllandet af sina pligter gent emot arbetarne. Att ute¬
slutande lägga denna vigtiga fråga i kommunernas händer, såsom
utskottet förordat, anser jag icke vara tillräckligt för att fylla det
behof, som här föreligger. Kommunerna äro naturligtvis icke i
tillfälle att kunna utöfva en så vidsträckt arbetsförmedling, som
behofvet påkallar, och jag förmodar äfven, att en del kommuner
icke skulle anse det med sina behof och sina intressen öfverens¬
stämmande att taga initiativet i denna fråga i vidsträcktare mening.
Det allt mera och mera spända förhållandet mellan arbetare och
arbetsgivare har redan af en talare här framhållits och torde vara
kändt af oss alla. Om magten, den personliga magten eller kapi-
talmagten, skall få utgöra så att säga det ledande inflytandet för
en sådan arbetsförmedling, så tror jag, att missförhållandena fort¬
farande komma att växa alltmera och mera.
Då motionären och reservanterna icke hafva begärt annat än
att Andra Kammaren måtte för sin del besluta, att Riksdagen
ville skrifva till Kongl. Maj:t med anhållan om utredning i före¬
liggande fråga, anser jag det vara en så billig begäran, att Andra
Kammaren icke med fog borde motsätta sig densamma. Jag ber
derför, herr talman, att få yrka bifall till reservanternas förslag.
Herr Branting: Herr talman! Det utskottsutlåtande, som
här föreligger, gör i flera afseenden ett ganska egendomligt intryck.
Äfven formelt sodt har det väckt min förvåning att finna detsamma
undertecknadt af ett namn, som icke är utskottets ordförandes,
N:o 14. 44
Lördagen den 16 Mars.
. oaktadt ju reservationen visar, att utskottets ordförande varit när-
inroffeTtiiga varande och anmält sin särskilda mening till protokollet. Det är
arbetsförmed- no£ i öfverensstämmelse med den något hastiga framkomsten af
lingsanstaiter. utskottsmajoritetens mening, som äfven vissa meningar här stå t. ex.
(Forts.) »Från andra områden, der staten så att säga på uppmuntrans-
vägen mött det kommunala lifvet för att främja mycket närgående
intressen, t. ex. undervisningsväsendets utveckling i skilda rigt-
ningar, har staten för framgång måst träda emellan med rätt be¬
tydliga anslag.» Det har väckt min förvåning, att utskottet icke
närmare i formelt afseende sett till, huru dess betänkande har
blifvit. Men emellertid är ju det saltliga uti denna fråga, huru¬
vida Andra Kammaren skall vilja göra någonting uti den rigtning,
som motionären åsyftar, eller om kammaren vill helt och hållet
slå i hjel hans förslag. Nu må jag för min del upprigtigt bekänna,
att så länge vi hafva den kommunala röstskala, som vi hafva,
tror jag icke mycket på, att det kommer att blifva så synnerligen
stort intresse hos kommunernas ledande män för att få'till stånd
en verkligt opartisk arbetsanvisningsanstalt. Jag fruktar, att de
egna synpunkterna der komma att göra sig gällande, för mycket
gällande, och att man derför får afvakta till dess den tid kommer,
då de nu tillbakasätta klasserna komma att få mer att säga i
kommunen, till dess man får dem rigtigt på allvar och på rätt
sätt fram i det kommunala lifvet. Men det kan ju hända, att jag
ser för pessimistiskt i den saken, och i alla fall är det ju synd
att stänga en utväg eller visa likgiltighet mot en utväg, som man
kanske kan hafva för att få fram denna arbetslöshetsfråga i de
rätta hjulspåren.
Det anmärktes under debatten förra året i den förevarande
fragan utaf herr Hedlund, att hvad som här begäres är ingenting
annat än att få en arbetsbörs lika väl som vi nu hafva en varubörs,
och att få detta genom de offentliga myndigheternas tillhjelp och
under deras kontroll, så att den ordnas så rättvist, förståndigt
och ordentligt som möjligt.
Har man nu intresse för denna sak, synes det mig, att man
icke bör kallt afvisa motionen, utan komma till den slutsats, som
reservanterna gjort, att Andra Kammaren måtte åtminstone kunna
besluta en skrifvelse.
De skäl, som herr Hazén anförde mot en dylik ståndpunkt,
voro för det första, att ingenting nytt skulle hafva inträffat sedan
i fjol, då Andra Kammaren beslöt att afvisa motionen. Ja, men
jag hemställer till herrarne, om man verkligen kan säga, att det
är ett bestående och fast uttryck för Andra Kammarens mening,
att i en sen nattstund en majoritet af 66 röster mot 63 kom att
uttala sig mot motionen. Tvärt om har väl motionären alla skäl
att spörja efter ett något fylligare och bestämdare uttryck för
kammarens mening än detta.
Man har talat om att nya kraf skulle ställas på staten. Detta
Lördagen den 16 Mars.
45 N:o 14.
har redan af en föregående talare tillbakavisats. Och jag för min
del kan icke annat än fasthålla, att när äfven motståndarne till
motionen, de som anse, att ingenting bör göras, gifva ett vackert
erkännande åt motionärens tankegång och det vackra uppslag, hvar¬
med han kommit, håller man väl i alla fall denna fråga mer uppe
derigenom, att man gifver motionen ett erkännande i form af ett
uttalande till dess förmån. Har Andra Kammaren således något
intresse af att arbetslöshetsfrågan kommer upp på statsmagternas
dagordning, tror jag, att kammaren bör visa detta intresse der¬
igenom, att den nu röstar för reservationen. Och i öfverensstäm¬
melse dermed ber jag nu att hos herr talmannen få göra mitt
yrkande.
Herr K. G. Karlsson i Göteborg: Herr talman, mina herrar!
Då jag är lifligt öfvertygad om nödvändigheten af att man vidta¬
ger sådana åtgärder, som äro egnade att — i någon mån åtminstone
— minska den rådande striden mellan kapital och arbete, så skall
jag för min ringa del bedja att lifligt få förorda den af motionären
här föreslagna åtgärden.
Man må ju erkänna, att äfven utskottet stält sig mycket väl¬
villigt mot den tanke, som motionen innehåller, men utskottet har
ansett, att den angelägenhet, som här föreligger, är en sådan, hvil¬
ken kommunerna uteslutande böra taga under sin omvårdnad och
för hvilken man icke bör kunna påkalla någon direkt åtgärd från
statens sida. Man kan må hända icke så mycket undra på, att ut¬
skottet kommit till detta resultat, då man vid studerandet af frå¬
gan kommer under fund med, att det i utlandet i viss mån gått i
den rigtningen, att kommunerna tagit frågan om hand. Särskildt
har detta varit fallet i Tyskland. Man torde dock böra erinra sig,
att de stora kommuner och de störa arbetarecentra, som der finnas,
göra inrättandet af kommunala arbetsförmedlingsbyråer mera effek¬
tivt. Inom vårt land hafva vi ju icke så stora kommuner, att
dylika institutioner skulle kunna få någon synnerligen stor bety¬
delse. Jag vill dermed icke hafva sagt, att icke kommunala an¬
stalter af nämnda beskaffenhet skulle kunna få en rätt ansenlig
betydelse. Men då meningen med de institutioner, som motionären
förordar, ju är att förflytta arbetskrafter från en plats, der det
förefins öfverflöd af sådana, till en plats, hvarest derpå råder brist,
fordras ju icke så synnerligen stor eftertanke för att förstå, att
om det funnes dylika anstalter öfver hela landet, för hvilka seder¬
mera funnes en centralstyrelse i någon form, skulle detta verka
vida kraftigare, än om det endast funnes enstaka anstalter. Denna
sida af saken är så vigtig, att det förefaller mig synnerligen önsk¬
värd^ om Andra Kammaren ville bifalla motionärens förslag eller
reservanternas, hvilket ju är ett och detsamma.
Det yttrades af en talare på stockholmsbänken, att så länge
den kommunala röstskalan vore sådan den nu vore, kunde man
Ang.
inrättande af
offentliga
arbetsförmed¬
ling ianstalter.
(Forts.)
N;o 14. 46
Lördagen den 16 Mars.
Ang. icke hos de kommunala myndigheterna förutsätta synnerligen stort
—^ intresse för eu fråga af denna art. Ty värr torde han väl i någon
arbettförmed- män kunna hafva rätt deri, men jag vågar påstå, att man der vid
lingsamtalter. lag äfven kan öfverdrifva. Jag tror, att om staten toge initiativet,
(Forts.) kunde man mycket lätt få kommunerna att följa med, och derför
tager jag mig friheten att yrka bifall till motionen.
Herr Hedlund instämde häruti.
Herr Jansson i Krakerud: Herr talman, mina herrar! För
min ringa del tror jag, att denna motion verkligen är behjertans-
värd. Det är väl icke obekant för någon af kammarens ledamöter,
att numera, synnerligast på senare tider, från åtskilliga håll kla¬
gats öfver att det är svårt att anskaffa tillräckligt antal arbetare
och från åtskilliga andra ställen inom landet klagats öfver, att man
har allt för stora arbetscentra liggande. Skulle man icke under
sådana förhållanden tänka på att företaga någon åtgärd för att
reglera detta förhållande, så att en del af arbetspersonalen öfver-
flyttades till de platser, å hvilka densamma vore nödvändig och af
behofvet påkallad?
Jag kommer här vid lag ihåg, att det för några år sedan var
ett upprop i tidningarna i landsorten, att man skulle skänka me¬
del till ett tjenarinnehem här i Stockholm, i ty att det var tjena-
rinnor, som reste in hit från landet, men som icke kunde få plat¬
ser och följaktligen borde blifva intagna på detta tjenarinnehem
och underhållna der utaf, så att säga, välgörande menniskor, hvilka
ville arbeta för att de icke skulle nedsjunka på ett eller annat sätt.
När jag kom upp hit till Stockholm, gick jag till detta tjenarinne¬
hem för att taga reda på, huru det förhöll sig der. Jag fann då
— jag mins ej huru många, men det var ett ganska stort antal —
unga flickor, som voro intagna i hemmet, der de fingo mat för en
mycket ringa betalning och, om de icke hade något att betala med,
för ingenting. Jag sade till föreståndarinnan, att jag tyckte, att
stockholmarne ej borde vara så frikostiga, att de underhölle våra
tjenarinnor, som kommo från landsbygden hit upp, och att det vore
mycket bättre, att de skickade dem tillbaka till sina respektive
orter, från hvilka de kommit och der de kunde få både mat och
aflöning. Ja, det tyckte föreståndarinnan också. Men huru man
skulle förfara med detta och huru man skulle få klart för sig,
hvilka å landsbygden, som ville hafva dessa tjenarinnor, dertill
kunde hon icke få något uppslag, och följaktligen kunde hon icke
gifva tjenarinnorna anvisning å någon plats å landsbygden, utan
måste hänvisa dem att vänta, till dess de kunde få någon plats
här i Stockholm. Detta är en olägenhet, som jag emellertid tror,
att man skulle kunna afhjelpa genom att för tjenarinnorna inrätta
sådana arbetsförmedlingsanstalter, som motionären föreslår.
Dessutom läste jag för en tid sedan i göteborgstidningarna
Lördagen den 16 Mars.
47 Nso 14.
störa, långa uppsatser med uppmaning till göteborgarne att samla
in medel för att underhålla en massa arbetare, som der gingo sysslo¬
lösa, och det var icke småsummor det gälde. Nu veta vi ju, att
göteborgarne äro mycket uppoffrande och stora patrioter, så jag är
öfvertygad om, att de fingo nog hvad som behöfdes för ändamålet.
Men det är väl i alla fall ej fullt lämpligt, att vi icke på något
sätt ingripa för att reglera sådana förhållanden, som jag omnämnt.
Samtidigt med det jag läste denna uppmaning i tidningarna, fick
jag ett bref hemifrån — der förekomma nu åtskilliga skogsarbe¬
ten — i hvilket sades, att de icke nu i vinter kunde på en vecka
ens få lega en arbetskarl för timmerarbete. Det är väl ändå icke
rimligt, att det skall gå tusentals arbetare i en landsända, som icke
ha arbete, under det att det är brist på arbetare i en annan lands¬
ända, der arbetarne skulle behöfvas. Och nog böra väl staten och
kommunen söka att på något sätt ingripa för att om möjligt af¬
hjelpa ett dylikt missförhållande.
Det är nu visserligen så, att icke alla dessa stadsarbetare äro
lämpliga för att rycka utåt landet, när det gäller skogsarbeten
vintertid, men det kan dock vara rätt många af dem, som skulle vilja
egna sig åt sådant arbete under vintern, om de blott hade reda
på, till hvilken trakt de skulle resa. Derjemte förekommer det
inom våra arbetareorganisationer, att det är vissa arbetare, som
icke kunna sluta sig till dessa, och då det visat sig, att sådana
arbetare behandlas på ett sätt, som icke är att rekommendera, så
skulle de, om de finge reda på platser på landet, der de kunde få
arbete och på så sätt blifva befriade från dylika svårigheter, med
tacksamhet antaga sådana anbud.
Jag har velat påpeka detta för att visa, att det icke för när¬
varande är, som det bör vara, men jag tror dock, att det skulle
gå an att afhjelpa en del af de svårigheter, som för närvarande
förefinnas.
På grund af hvad jag sålunda anfört skall jag be att få yrka
bifall till reservationen.
Herr Sjö: Det synes verkligen, som om motionären här ville
göra våra arbetare till endast en handelsvara. För denna uppfatt¬
ning hemtar jag stöd af hans egen motivering till motionen, deri
han bland annat anför följande: »Arbetskraften — hjernans, men
ännu mera handens ■— har under den moderna samhällsutvecklin¬
gen allt mera antagit karakteren af en handelsvara. Då man på
handelsmarknaden länge sedan inrättat förraedlingsanstalter — han-
delsbörser med sina ansvarige mäklare — till att medla mellan
köpare och säljare, till att underlätta utjemnandet af anbud och
efterfrågan på olika orter, kunde man vänta, att den mest förädlade
af alla varor, den menskliga arbetskraften, skulle vara föremål för
för samma omsorg. Men så är icke, i stort sedt, fallet.»
Jag undrar, om vi verkligen skola räkna våra arbetare för en
Ang.
inrättande af
offentliga
arbetsförmed-
lingsanstalter.
(Forts.)
N:o 14. 48
Lördagen den 16 Mars.
Ang. handelsvara. Jag tror, att arbetarne skola betacka sig derför. Om
ZffSaaf känner dem rätt, så vilja de helst ordna sina arbetsförhållanden
arbetsförmed- med arbetsgifvarne sjelfva och icke blifva föremål för hvad man
lingsanstaiter. nästan skulle kunna kalla börsspekulationer. Jag tror ej, att detta
(Forts.) senare skulle vara nyttigt, utan att det enklaste och mest praktiska
både nu och i framtiden är, att de sjelfva få framställa sina anbud
och träffa uppgörelse om vilkoren. Hvad som längre fram under
möjligen kommande oroliga tider kan ifrågakomma, är en sak för
sig, men under sansade och lugna förhållanden, sådana vi nu lefva
i, tror jag ej, att man bör på ena eller andra sättet söka komma
fram med konstlade medel för att ordna dessa förhållanden, såsom
man här velat göra.
I reservationen yttra reservanterna: »Under flitig samverkan»
—- de tänka sig, huru härligt och bra det skulle blifva stäldt, om
det ginge såsom motionären och de vilja — »under flitig samver¬
kan med hvarandra» — härmed åsyfta de kommunala förmedlings-
anstalter — »och vederbörande statsmyndigheter samt under kon¬
troll från det allmännas sida skulle dylika anstalter» — nemligen
arbetsanvisnings- eller kommissionsanstalter — »kunna motverka
inströmningen af arbetskrafter från landet till städerna och redan
öfverfylda arbetsställen, leda den å en ort öfverflödiga arbetskraften
till en annan ort, der användning för densamma kunde finnas, samt
återföra till landet en del af den lediga arbetskraften i staden.»
Jag hemställer till herrarne, som känna arbetsförhållandena i
städerna och veta, att de äro helt andra än på landsbygden, jag
hemställer, huru det skulle vara, om det funnes en anstalt, låt
vara af staten inrättad, som skulle, såsom herr Jansson i Krake-
rud önskade, föra arbetare från städerna ut till Yermlands skogs¬
bygder för att hugga timmer. Jag tror icke, att det skulle gå.
Det är helt andra arbetstillfällen, som erbjudas i städerna, än de
som förekomma på landsbygden. Det bästa är, såsom jag nämnt,
att arbetsgifvarne och arbetarne få ordna dessa förhållanden med
hvarandra, såsom de vilja. Om en kommun uppträder såsom för¬
medlare här vid lag, så är det en helt annan sak, men att staten
skulle lägga sig häri, det kan jag för min del icke för närvarande
vara med om. Det är derför som jag också yrkar bifall till ut¬
skottets hemställan om afslag å herr Wavrinskvs motion.
Herrar Högstedt och Petersson i Snällebo instämde häruti.
Herr Österberg: Herr talman, mina herrar! Jag skulle
strängt taget kunna instämma i hvad herr Branting yttrat i före¬
liggande fråga. Men jag har dock begärt ordet, derför att jag tror,
att det kan vara lämpligt att påvisa, huruledes det icke ur arbe¬
taresynpunkt i vissa fall är synnerligen angeläget, att statskommu-
nala arbetsanvisningsbyråer komma till stånd.
Jag ber att få erinra, att de organiserade folken, de fackkun-
Lördagen den 16 Mars.
49 Nso 14.
niga arbetarne i vårt land redan tagit denna fråga om hand. Så¬
lunda har den organisation, som jag har den äran tillhöra, nemli¬
gen svenska typografförbundet, under flera år till båda parternas
fromma ombestyrt arbetsanvisning och alltså fylt ifrågavarande
behof på det området. Det finnes också andra arbetareorganisatio¬
ner, som upptagit och förverkligat arbetsanvisningsproblemet. Men
så finnes det ännu icke organiserade arbetare i tusental, som således
icke komma i åtnjutande af denna förmån. Ti hafva sålunda jord-
bruksarbetarne, som ännu icke äro fackligt organiserade, och vi
hafva grofarbetarne, som äfvenledes icke äro fackligt organiserade.
Dessa kunna följaktligen icke genom någon sin egen organisation
förmedla anvisning på ledigt arbete i olika trakter af landet.
Nu är det, såsom motionären i sin vid förra årets riksdag
framlagda utförliga motion påvisat, ett förhållande, som kan inträffa
och som också har i utlandet inträffat, nemligen det förhållandet,
att arbetsgifvarne i fråga om arbetsanvisningen vilja vara med på
ett hörn, att arbetsgifvarne genom sina organisationer upprätta
arbetsanvisningskontor och försöka för sig monopolisera arbets¬
anvisningen. Under sådana förhållanden, då arbetarne vilja hafva hand
om arbetsanvisningen och då arbetsgifvarne äfven vilja hafva hand om
densamma, kan det inträffa och har det inträffat, såsom motionären
påvisat, att ganska vidtgående sociala konflikter uppstått på denna
grund. Det torde också vara alldeles gifvet, att, om man vill hafva
social fred, om man har blicken öppen för att, innan allt för om¬
fattande, djupgående och uppskakande strider uppstå just på detta
område, nemligen i fråga om arbetskraftens fördelning i landet och
arbetskraftens tillgodogörande, söka förekomma sådana strider, man
bör ordna arbetsanvisningen, förrän anledningar till konflikter
kunna uppkomma.
Då har motionären tänkt sig, att staten skulle träda emellan
och med förutseende blick, redan innan den sociala kampen kom¬
mer till sin fulla utsträckning, söka ordna föreliggande förhållan¬
den. Jag finner för min del, att det i den äkta konservatismens
intresse skulle vara klokt att söka förebygga skarpa konflikter
emellan arbetsgifvare och arbetare och att, om man förstår och upp¬
skattar den saken rätt, man icke kan förneka, att motionären an¬
visat den rätta vägen för att åstadkomma en lösning af arbets-
anvisningsfrågan.
Motionären tyckes vilja komma derhän, att staten genom några
grundbestämmelser, grundstadganden eller hvad man vill kalla det
skulle gifva en hänvisning åt kommunerna, huru dessa skulle ordna
arbetsanvisningen och sedan stå i en liflig rapport inbördes öfver
hela landet, så att det följaktligen, på samma gång det blefve ett
organiseradt helt med afseende på arbetsanvisningen, äfven skulle
blifva tillfälle att placera öfverskott af arbetskraft från den ena
platsen till den andra, der arbetskraft saknas. Jag finner det vara
lägligt, att staten träder emellan, men icke, såsom utskottets ärade
Avdra Kammarens Prot. 1901. N:o 14. 4
Ang.
inrättande af
offentliga
arbetsförmed¬
ling sans talter.
(Forts.)
N:o 14. 50
Lördagen den lö Mars.
Ang.
inrättande af
offentliga
arbetsförmed-
Ungsanstalter.
(Forte.)
ordförande synes anse, först sedan man har försökt sig på lösningen
af detta problem i olika delar af landet. Såvidt jag kunde förstå
herr Hazén, menade han, att man skulle låta kommunerna orga¬
nisera arbetsanvisningsbyråer, och först sedan det uppstått dylika
här och hvar i landet samt det således visat sig vara behof af en
enhetlig institution, skulle tiden vara inne för staten att tråda
emellan och försöka åstadkomma något organiskt helt i detta hän¬
seende.
Detta är ungefär samma tanke, som man ibland hört från
högsta ort, då det varit fråga om införande af byggnadsstadga och
stadsplan i vissa municipalsamhällen. Då har man sagt, att
i sådana municipalsamhällen, som gjort ansökan om att få en
byggnadsstadga och en stadsplan, området ännu icke vore till¬
räckligt bebygdt. Man har väl dermed menat, att man ännu icke
hunnit tillräckligt tilltrassla byggnadsförhållandena för att kunna
få byggnadsstadga och stadsplan, utan att man skulle från veder¬
börligt håll gripa in först då, när man hunnit försvåra eller nästan
omöjliggöra ordnandet af dessa förhållanden. Samma synes mig
förhållandet vara här vid lag. Har det på trettio eller fyrtio ställen
uppstått dylika arbetsanvisningskontor med olika organisation och
byggda på olika principer, huru skall man sedan få någon enhetlighet i
arbetsanvisningen öfver hela landet? Jag kan ej finna, att det
vore klokt att så gå till väga. Då måste det vara bättre, att staten
uppställer vissa grundregler och förklarar, att, om arbetsanvisnings-
institutioner organiseras på denna grund, vissa förmåner skola åt
desamma beredas. Då vore man inne på rätta vägen. Det vore
alltså lämpligt, om staten redan nu satte sig i spetsen för ordnan¬
det af arbetsanvisningen och sedermera understödde densamma.
Jag her emellertid att få betona, att det, om man så vill, icke
möter så stora hinder från de organiserade arbetarnes sida att god¬
känna hvad utskottet föreslagit eller att Riksdagen ej skulle fästa
något afseende vid motionen. För min personliga del tar jag mig
dock friheten att yrka bifall till reservationen.
Med herr Österberg förenade sig herr Pantzarhielm.
Herr IvarMånsson: Herr talman! Då man skall lagstifta i ett
sådant fall som detta, synes det mig vara skäl att något tänka på
dels det praktiska resultat, som kan uppstå, och dels de kostnader,
som en sådan lagstiftning skulle medföra. Jag är alldeles viss om,
att motionären här haft de allra bästa afsigter och att han menat
väl både med arbetare och med arbetsgifvare. Detta betviflar jag inga¬
lunda. Men när jag ser till, huru det skulle kunna vara möjligt
att i praktiken utföra hvad han föreslår och få det verkstäldt, då
stannar jag och säger, att jag icke kan inse, huru det skulle gå
för sig att komma till något praktiskt resultat härutinnan. Ty
icke lärer det hjelpas med hvad herr Jansson i Krakerud tänkte
sig, då han talade om, att de i Krakerud hade ondt om arbetare,
Lördagen den 16 Mars.
51 Ji:o 14.
men att det funnes sådana till öfverlopps i Göteborg. Min tro är Ang.
nemligen, att, äfven om det funnes sådana anstalter, som här inrättande af
är fråga om, en i Yermland och en i Göteborg, det icke vore arbet»fönned-
lätt att få göteborgsarbetarne till Krakerudsskogarne för att arbeta Ungianetaiter.
der. Det måste blifva mycket svårt att i de olika trakterna placera (Forts.)
eventuelt lediga arbetare, beroende naturligtvis på deras vilja och
önskningar.
Medan jag är inne på denna sida af saken, ber jag att få pro¬
testera mot ett uttryck, som förekommer i motionen och hvari den
menskliga arbetskraften betraktas såsom en handelsvara. Tära
arbetare äro och böra behandlas såsom fria, sjelfständiga personer,
hvilka handla efter egen öfvertygelse om hvad för dem är nyttigt
och klokt.
Nu säger man, att denna sak kunde vara att tänka på, eme¬
dan man möjligen genom att organisera sådana platsförmedlings-
anstalter kunde få bort fackföreningarna. Ja, mina herrar, funnes
det någon sannolikhet för ett sådant resultat af dessa anstalter,
då kunde förslaget verkligen vara värdt beaktande. Men jag för
min del kan ej hysa en sådan optimistisk uppfattning. Anej, fack¬
föreningarna komme nog allt fort att ställa sig mellan arbetsgifvare
och arbetstagare och derjemte gripa in i eller söka tillvälla sig
rätt att granska dessa anstalters görande och låtande och sålunda
föranleda ständiga strider och tvister.
Af reservationen framgår, huru man tänkt sig organisationen
af dessa anstalter. De skulle stå under en styrelse, bestående af
hälften arbetsgifvare och hälften arbetare. Man behöfver icke ega
stor skarpsinnighet för att kunna förutse, hvilka ändlösa strider
inom kommunerna skulle föranledas genom de åtgärder, som af dessa
styrelser kunde vidtagas. Om t. ex. på grund af en sådan styrel¬
ses förord en arbetare begåfve sig till en annan plats och han icke
funne allt der precis, såsom han önskade, skulle han naturligtvis
genast kasta sig öfver dem, som hjelpt honom att komma dit, med
förebråelser och klander för deras åtgärd. Huru man än sökte
ordna saken, skulle det aldrig taga någon ända på klandret. Jag
tror för min del, att man skulle få ganska svårt att finna dugande
personer, som ville sitta som ledamöter i sådana styrelser.
Af reservationen (sid. 10) synes ock, hvilket ändamål en sådan
arbetsförmedlingsanstalt skulle hafva. Till att börja med skulle den
afgiftsfritt förmedla arbetsanskaffning och dervid i främsta rummet
betjena de arbetare, som på platsen egde hemortsrätt. Man kan
lätt tänka sig, hvilka svårigheter här skulle kunna uppstå. Huru
frestande kunde det icke t. ex. vara för anstalten inom en kommun
att söka till en annan kommun öfverflytta familjer eller enskilda,
hvilka af en eller annan anledning kunde förmodas komma att
snart falla fattigvården till last! — Ytterligare skulle anstalten
»öfver sin verksamhet i detta hänseende föra register, innehållande
uppgifter öfver de arbetssökande, erbjudna arbetstillfällen och antalet
N:o 14. 52
Ang.
inrättande af
offentliga
arbetsförmed¬
ling sanstalter.
(Forts.)
Lördagen den 16 Mars.
förmedlade platser m. in.» I sanning ett omfattande arbete! Jag
vill se hvilka, som kunde finnas villiga att för intet åtaga sig ett
dylikt arbete. Vidare skulle till Konungens befallningshafvande
inom de respektive länen insändas utdrag ur dessa register, som
sedermera borde derstädes samlas och insändas till civildepartemen¬
tet för att derigenom lemna Kongl. Maj:t en öfverblick öfver arbets¬
marknadens läge. Jag upprepar: ett omfattande arbete! I fall vi
icke redan här i landet egde en tillräckligt stor tjenstemanna-
personal, så funnes här rikligt tillfälle att bereda arbete för en hel
kår af tjensteman.
För min del tror jag, att hela denna sak här i vårt land bäst
ordnas på den enskilda företagsamhetens väg. Här såsom på andra
områden är det förhållandet mellan anbud och efterfrågan, som
reglerar och ordnar förhållandena. Lyckligtvis äro nutidens arbe¬
tare, och det inom alla möjliga yrken, i den ställningen, att de
sjelfva kunna — om de blott få vara i fred för ingrepp af främ¬
mande personer — styra och ordna för sig; för deras räkning äro
dylika anstalter obehöiliga. Och hvad arbetsgifvarne beträffar, torde
de nog reda sig lika bra utan dylika anstalter. För öfrigt, skulle
sådana anstalter verkligen uträtta något väsentligt och icke blifva
en organisation endast på papperet, då komme det helt visst att
blifva en ganska vidtomfattande apparat, som skulle komma att
kosta mer, än den smakade.
På grund af hvad jag nu i korthet anfört kan jag för min
del ej vara med om motionen eller reservationen, utan måste, herr
talman, yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Bengtsson i Häradsköp instämde i detta anförande.
Herr Hedlund: Den ärade talare, som näst före mig hade
ordet, likasom ock representanten för Konga härad tyckas af ett
uttryck i motionen, hvari säges, att »arbetskraften under den
moderna samhällsutvecklingen allt mera antagit karakteren af en
handelsvara», hafva låtit förleda sig till ett det galnaste och be¬
synnerligaste missförstånd af hvad saken egentligen gäller, som
gerna är möjligt. Båda tyckas hafva fått för sig, att meningen
vore, att ett slags köp af arbetskraft skulle försiggå mellan den
ena arbetsförmedlingsanstalten och den andra, så att t. ex. anstalten
A skulle af anstalten B beställa 10 eller 20 arbetare och för dem
betala en viss summa, och B skulle skicka dessa med eller mot
deras vilja till A, som sätter dem i arbete. Huru i all verlden
kan man ur motionen eller utskottsbetänkandet få fram något
sådant? Meningen med motionärens förslag är naturligtvis endast
den, att det på olika platser i landet skulle finnas offentliga an¬
stalter, hvilka — liksom våra vanliga kommissionskontor — skaffade
sig underrättelser om, hvarest lediga platser funnes, och sedan
förmedlade kännedomen härom till den arbetssökande allmänheten.
Lördagen den 16 Mars.
53 N:o 14.
Om t. ex. en arbetare på ett ställe vore utan arbete, under det på
ett annat ställe en plats vore ledig för en arbetare af det facket,
kunde ban på arbetsförniedlingsanstalten få kännedom derom och
sålunda erhålla tjenlig anställning. Det är blott fråga om en så
enkel sak som denna.
Hvad vidkommer de befarade stora kostnaderna, ber jag blott
få erinra derom, att detta icke är en i utlandet oförsökt sak,
utan tvärt om der flerstädes vunnit stor användning, ja, blifvit i
högre eller mindre grad oumbärlig, allt efter som den industriella
utvecklingen fortskridit. Jag minnes så väl, när förliknings- och
skiljenämndsfrågan första gången var före här i kammaren. Då
uppträdde dåvarande vice talmannen A. P. Danielson mot denna
idé och uppmålade en hel del skräckinjagande fantasibilder af samma
art som dem en ärad talare nyss här presterat och stödde sitt
afslagsyrkande på skäl, som lika mycket eller lika litet som de
skäl, vi här i dag hört, vittnade om insigt i frågans verkliga inne¬
börd. Och följden? Detta ifriga motstånd vann i början liflig
genklang, hans skäl — så ohållbara de voro — slogo an. Men
några år senare finna vi Riksdagen aflåta en skrifvelse till Kongl.
Haj:t med begäran om utredning af frågan; vi se Kongl. Magt
tillsätta en komité för frågans behandling och vi se den ärade
talaren såsom en särdeles ifrig vän af dessa förliknings- och skilje¬
nämnder. Jag är lifligt öfvertygad om att om några år icke alle¬
nast han, utan ock den ärade representanten på smålandsbänken,
som nyss hade ordet, skola finna, att de i dag talat något, som de
då ogerna skola vilja stå för.
Det synes, som om det gent emot dessa talare vore nödvändigt
att erinra derom, att förhållandena äro i ifrågavarande hänseende
mycket olikartade i ett större stadssamhälle och i en socken på
landet. Om eu jordbrukare behöfver en dräng, spörjes det snart i
socknen, att så är händelsen. Och är det någon, som blir utan
arbete, finner han snart vägen dit, der sådant bjudes honom. Un¬
der sådana enkla förhållanden ordnas saken lätt, helst då befolk¬
ningen är jemförelsevis ringa och gles. Allt igenom annorlunda
ställa sig förhållandena i de stora städerna, exempelvis Stockholm
och Göteborg. Jag skall i detta sammanhang be att få omtala en
historia, jag nyligen hörde. En bekant till mig, som mycket vistas
bland de fattiga, kom under sina besök bland annat till en bostad
på Söder här i Stockholm, en bland de allra eländigaste, hon på¬
träffat under sin på erfarenheter af detta slag ganska rika verk¬
samhet. Man, hustru och fyra barn voro inhysta i ett litet, öfver
all beskrifning uselt kyffe. Mannen var en hygglig karl och en
god arbetare, men oföretagsam, det var hans fel. Hon hörde sig
för om mannens yrke; han nämnde det. Af en händelse visste
hon ett företag, der just då ganska många arbetare af det yrke,
mannen tillhörde, kunde få plats, och meddelade detta åt mannen.
Jag har icke hört, huru det sedan gick, men saken var utan tvifvel
Ang.
inrättande af
offen tliga
arbetaförmed-
lingaanslalter.
(Forts.)
N:o 14. 54
Lördagen den 16 Mars.
Ang.
inrättande af
offentliga
arbetsförmed¬
lingsanstalter.
'(Forts.)
dermed arrangerad. Hade nu en platsanskaffningsanstalt funnits,
så hade naturligtvis mannens första tanke, då han blef arbetslös,
varit att gå dit och höra efter plats; å andra sidan hade arbets-
gifvaren, som behöfde arbetare af ifrågavarande slag, också anmält
sig hos anstalten. Då hade mannen i fråga ej tillnärmelsevis så
länge behöft gå arbetslös, ej heller familjen behöft lida sådan nöd
eller söka sin tillflykt i ett sådant kyffe.
Meningen med förslaget vore naturligen den, att till en början
i de större samhällena sådana anstalter skulle upprättas och kom¬
munerna taga initiativet dertill. Det är ju en kommunalsak. Sedan
skulle dessa anstalter träda i förbindelse med hvarandra, såsom
det skett i utlandet. Frågan är då, hvilken ställning staten skall
intaga. Staten kan lägga händerna i kors inför denna stora och
vigtiga arbetslöshetsfråga; den kan göra det vid annalkandet af en
kanske sämre tid, då tusental på tusental af goda, i grunden väl
anlagda arbetare i vårt land falla offer för nöd, hunger, förtviflan,
dryckenskap. Eller staten kan visa sig ega intresse för saken och
vidtaga någon åtgärd för att fästa kommunernas uppmärksamhet
på den vigtiga frågan, kort sagdt, gifva dem en väckelse: det är,
om jag fattat saken rätt, den framlagda motionens syfte. Några
vidlyftiga åtgärder i framtiden behöfver man icke för den skull måla
ut för sig; det är i sjelfva verket en ganska ringa och enkel, men
derför ingalunda betydelselös, åtgärd det gäller. Enligt min öfver¬
tygelse vore det godt, om staten ville gifva en sådan väckelse åt
kommunerna att taga arbetslöshetsspörsmålet om hand. Tv tiden
för en sådan åtgärd synes tv värr vara inne.
Jag skall, herr talman, i öfverensstämmelse med det sagda be
att få yrka bifall till reservationen.
Häruti instämde herrar Staaff, Nyström, Pettersson i Södertelje,
Johansson i Öija, Ericsson i Jönköping, Liljehohn, Berg i Göteborg,
Nordin i Sättna, Nydal och Styrlander.
Herr Wavrinsky: Herr talman! Genom det yttrande, som
vi nyss lyssnade till, har jag blifvit till största delen förekommen;
jag instämmer i allo med herr Hedlund; han har stält frågan på
rätt bog, sedan den blifvit vriden på sned. Det är verkligen ned¬
slående för en motionär, hvilken så samvetsgrant som möjligt be¬
mödat sig om att söka klargöra en fråga så ny som denna, att
finna, det frågan för en del af kammarens ledamöter är så främ¬
mande, att det är nästan oförklarligt. Redan förra gången an¬
märkte jag detta, ehuru kanske väl skarpt, och jag borde kan hända
ej lägga kammarledamöterna detta till last, då det ju finnes så
mycket af utlåtanden och annat, som de hafva att genomläsa; men
då vissa af ledamöterna uttalat sig så bestämdt och afgörande uti
frågan, så bör man ock hafva rätt att fordra, att dermed förenas
det ansvaret, att de noga satt sig in uti den fråga, hvarom de yttra
Lördagen den 16 Mars.
55 N:o 14.
sig, så att de icke vilseleda de öfrige kammarledamöternas uppfatt¬
ning af saken. Misstagen hafva nu emellertid blifvit korrigerade
utaf tvenne föregående talare, särskild! af herr Hedlund.
Jag ber dock att få tillägga en sak. När jag hänsyf-
tade på något rent personligt, som spelat in i denna fråga, så
har jag nog haft skål dertill. Ty när man här nyss åberopat sig
på min utaf utskottet refererade motion, så har man anfört endast
början deraf, hvilken handlar om den menskliga arbetskraftens
ställning till arbetsmarknaden i våra dagar m. m., samt stannat
efter uppläsandet af första meningen. Hade de blott läst en
10—12 rader till, de herrar talare, som så citerat min motion,
så skulle de hafva sett, att deras tal var helt och hållet obefogadt.
Det står nemligen sedermera på sidan 2 af utskottets utlåtande:
»Menniskokraften är ej helt och hållet en handelsvara, huru myc¬
ket den än tenderar deråt», och derpå följer en ganska tydlig be¬
skrifning, hvarför den icke får på sådant sätt betraktas, ehuruväl
det på samma gång är möjligt att anställa en jemförelse mellan,
å ena sidan, icke menniskan, utan den kraft, hon kan producera,
och å andra sidan handelsvaror i vanlig mening. Det är full¬
komligt obefogadt att, såsom här af vissa talare gjorts, påstå det,
att jag skulle hafva sammanstält menniskan, personerna, med va-
ror, och detta hade heller icke behöft förekomma, om man ordent¬
ligt genomläst utskottets mycket redbara utlåtande.
Jag ber att till herr Ivar Månsson få rigta den upplysning,
att då det i min motion tydligt angifvits, huru dessa arbetsför-
medlingsanstalter ordnats i utlandet — icke endast i aflägsna
främmande länder, utan ock i så nära liggande länder som Norge,
i Kristiania — så är det lätt att af min motion finna, att det
besvär och den kostnad, som äro förenade med styrelserna för så¬
dana anstalter, icke äro på långt när så stora, som han här har
utmålat. Man måste naturligtvis anställa en föreståndare, och
deri ligger ju en kostnad, så väl som ock i hyran för erforderlig
lokal, men styrelsen skulle sammanträda endast vid behof, en gång
i månaden eller så, för att reglera kontorets eller anstaltens verk¬
samhet, eller ock, der så möjligen kan komma att blifva fallet, när
den anmodas att utjemna uppkomna stridigheter. Deremellan skulle
kontoret skötas af föreståndaren, kan hända skulle också, när större
arbetsföretag pågå, ett biträde blifva behöflig!. Men detta talet
om en hel mängd tjensteman och stor personal och dryga omkostnader
är helt enkelt uppkonstrueradt, och bevis derom kan erhållas å
nästan hvarje sida i min motion, om man vill taga den i utlandet
vunna erfarenheten och lägga denna till grund vid bedömandet af
skälen för inrättande i vårt eget land af ifrågavarande slags an¬
stalter. Jag ber att få betona, att här är icke fråga om ett lag¬
stiftningsarbete i detta ords vanliga bemärkelse, såsom ock herr
Hedlund nyss erinrat, utan fast mer att skaffa en vägledning för
kommunerna i detta ämne. Då utskottet och andra sagt, att det
Ang.
inrättande af
offentliga
arbetsförmed-
lingsamtalttr.
(Forts.)
S:o 14. 56
Lördagen den 16 Mars.
Ang.
inrättande af
offentliga
arbeltförmed-
lingtanstaher.
(Forts.)
tillkommer kommunerna att här vid lag taga initiativ, så vill jag
anmärka, att jag för min del aldrig haft någon annan mening än
denna, utan jag har med min motion endast afsett, att staten
skulle, så att säga, rycka upp kommunerna till uppmärksamhet för
denna vigtiga fråga, gifva signalen dertill för att få deras verk¬
samhet härför i gång och vägleda kommunernas omdöme om, på
hvad sätt saken lämpligast skulle kunna ordnas. Detta är hela
det lagstiftningsarbete, som jag åsyftar. Det förhåller sig tv värr
så, att vi i vårt land äro alldeles för tröga att följa goda exem¬
pel, och det är denna tröghet, denna efterblifvenhet, som jag på
det nu ifrågavarande området vill ha undanröjd genom den motion,
jag väckt, på så sätt, att frågan blefve omdebatterad i Riksdagen
och helst äfven gjordes till föremål för en utredning genom Kongl.
Maj:t. Jag hoppas, att en sådan utredning icke skall i något hän¬
seende visa, att jag sökt påverka frågan i annan rigtning än som
är förenlig med samhällets och kommunens gemensamma intresse.
Och om de, som bildat sig ett välvilligt omdöme om denna fråga,
ville taga grundlig del af min motion, så skulle de finna, att jas
deri icke lemnat något utrymme för sådana förtolkningar, som af
missförstånd blifvit i dag här gjorda.
Från den i utlandet vunna erfarenheten skall jag be att få
hänvisa till endast ett exempel, som kan tjena till vägledning. I
Bajern fann dess inrikesminister, att ifrågavarande angelägenheter*
blifvit på ett förträffligt sätt ordnade uti grannlandet Wurtemberg;
han fann till sin öfverraskning, att alla samhällsklasser, både
arbetsgivare och arbetstagare, voro bestämdt öfverens om nyttan
af denna angelägenhets ordnande på sätt, som just skett der i
Wurtemberg, eller på kommunernas initiativ men med vägledning
af staten, till hvilken anordning första tanken utgått från en asses¬
sor i yrkesdomstolen i Stuttgart uti en af honom till staten gjord
anmälan rörande detta ärende. Staten vände sig då till kommu¬
nerna och sade: här är en vigtig angelägenhet, sök ordna den, så
skola vi se till, att det blir plan och system i det hela och att
statistik samlas, hvilken kan utvisa, hvar det finnes öfverflöd och
hvar det finnes brist på arbetskrafter, hvarigenom man kan för¬
hindra, att arbetare strömma till på platser, der de icke behöfvas,
och blott ligga kommunerna till last, sjelfva undergräfvande sira
utsigter till erhållande af arbetsförtjenst.
I förbigående ber jag att få hänvisa till ett för oss närmare
liggande fall. Yi hafva våra stora jernvägsanläggningar der uppe
i Norrland; är det icke att missbruka arbetskrafter, om man later
så många menniskor strömma dit upp för att på vinst och förlust
söka arbete, som de ofta nog icke kunna få, hvarefter de icke hafva
råd att förskaffa sig åter till hemorten. På detta sätt vilseleder
man ju dem i stället för att vägleda dem och upplysa, hvarest
bästa arbetstillfällena gifvas, hvarigenom en onyttig tillströmning
af arbetskrafter kunde förhindras.
Lördagen den 16 Mars.
57 N:o 14.
I Bajern åter hade, som sagdt, inrikesministern öppen blick /W-
för vigten af denna fråga och vände sig, såsom jag i min motion ^
omnämnt, till kommunerna med en skrifvelse, deri han rigtade arbeuförmed-
deras uppmärksamhet på hvad som i Wurtemberg åtgjorts och hur Ungsanataiter.
saken der blifvit organiserad, och följden blef, att Munchen — ty (Forts.)
det var denna stad, han först vändt sig till — genast tillsatte en
komité för att utreda frågan. Det befans då, att inrikesministern,
genom sitt studium af förhållandena i Wurtemberg, hade så väl
satt sig in i denna sak, att den vägledning han i sin ofvannämnda
skrifvelse gifvit, genast accepterades af alla kommuner, och det
dröjde ej mer än två år, innan Bajern hade färdigt ett fullständigt
nät af arbetsförmedlingsanstalter, beträffande hvilka — enligt hvad
jag varit i tillfälle personligen förvissa mig om — allesammans,
från de högste till de lägste, från regeringen till de mest sociali¬
stiska arbetareledare, intygade, att de ländt till allmän belåtenhet
och till ett erkännande, att det varit ett stort statsekonomiskt och
på samma gång moraliskt intresse, som derigenom blifvit bevakadt.
Jag har, herr talman, velat betona detta, enär jag är rädd för,
att denna fråga lätt kommer på sned, för så vidt man icke fast-
håller hvad som i densamma är det väsentliga och hufvudsakliga,
utan i stället är benägen att fästa sig vid målningar, hvilka icke
hafva det ringaste stöd i min motion.
Herr Jansson i Krakerud: Jag skall be att få yttra några
ord med anledning af hvad som sades af en talare på skånebänken.
Han yttrade, att han icke trodde, att det vore lämpligt att skicka
arbetare från t. ex. Göteborg till landsbygden, derför att de icke
kunna sysselsätta sig med sådana arbeten, som finnas der. Men
jag får hemställa till honom, huruvida denna mening alltid håller
streck. Om det t. ex. på våren reser några hundra arbetare från
landsorten till Göteborg eller Stockholm eller andra städer i riket
och de under sommaren hafva arbete i städerna, men sedan, när
hösten kommer, blifva arbetslösa samt en stor del af dem må hända
varit utsatta för sjukdomar eller användt sin arbetsförtjenst, så
att de sakna medel att resa hem, skulle det icke då vara nyttigt,
om man hade en sådan förmedlingsanstalt, som kunde träda emel¬
lan dels genom att skaffa upplysningar om, hvar arbete kunde
fås, och dels genom att anskaffa respenningar, nota bene genom
att uttaga dem af den arbetsgivare, som anstalt dem. Jag tror
således, att det der motivet, att stadsarbetare icke passa för lands¬
bygden, icke är rigtigt, derför att många af dem i sjelfva verket
äro arbetare från landsbygden, som kanske endast en sommar uppe¬
hållit sig i staden.
Vidare nämnde samme talare, att arbetarne skulle blifva miss¬
nöjda, och att det derför skulle uppstå en förfärlig oreda och ett
förskräckligt väsen. Men det är väl ändå olämpligt att framkomma
med sådana motiv, ty om en arbetare tager emot ett arbete af en
N:o 14. 58
Lördagen den 16 Mars.
Ang. arbetsgivare på grund af upplysningar af en sådan anstalt, så vet
inrättande af jag icke, hvem han skulle vara missnöjd med, om icke med sig
orbetofsrmed- som too arbetet, eller med arbetsgifvaren. Blir han missnöjd
Hngsånstaiter. med arbetsgifvaren, så har han icke något annat att göra då än
(Forts.) nu, nemligen att vända sig till en annan arbetsgivare.
Vidare yttrade herr Ivar Månsson, att han trodde, att personer
skulle sändas, som sedan komme att falla fattigvården till last.
Det är emellertid helt naturligt, att arbetare ej sändas i annat fall
än när de träffat aftal om arbete med arbetsgivare, som äro i
behof af dem. Om det sedermera inträffar, att de falla fattig¬
vården till last, så kan ju ingen menniska hjelpa det. Det kan
ju i alla fall inträffa, om en arbetare blir sjuk eller om det på
något annat sätt blir något fel med honom, att fattigvården får
träda emellan, och detta är alltså, efter hvad jag kan finna, icke
någonting som gör, att man behöfver draga sig för upprättandet
af en dylik anstalt.
Jag tror således, att de skäl, som man försökt konstruera upp,
icke hålla streck, om man ser sundt på sakerna, och jag tillåter
mig derför yrka bifall till reservationen.
Herr Ivar Månsson: Jag får först säga, att jag tycker, att
någon jemförelse mellan denna fråga och frågan om förliknings-
domstolar icke gerna kan ega rum. Mig förefalla dessa frågor helt
och hållet olika. Institutionen förlikningsdomstolar kan nemligen
icke svälla ut i så hög grad som den nu föreslagna inrättningen
skulle göra, och så har den en annan stor social uppgift att fylla,
så att jag tycker, att den icke bör på ringaste sätt sammanblandas
med den fråga, som nu föreligger. Jag har alltid varit för att få
en lagstiftning till stånd i det förstnämnda afseendet, men jag kan
icke blifva öfvertygad om önskvärdheten af och det berättigade i
den lagstiftning, som nu är ifrågasatt.
Man försöker nu göra detta förslag så ytterst oskyldigt, och
den ärade motionären, som vi alla veta menar så ofantligt väl,
ville göra troligt, att dessa styrelser icke skulle få så mycket att
göra, utan knappast skulle behöfva sammanträda mer än en gång
i månaden. Men kan man verkligen tänka detta, så vittnar det
om, att man icke tillräckligt tänkt sig in i frågan. Tror man
verkligen, att en arbetare, som kommer in med en sådan ansökan,
kan gå och vänta en hel månad på att få den besvarad. Nej, det
måste ske genast, om han skall hafva gagn deraf. Styrelsen måste
sammanträda ögonblickligen, och det skulle blifva ständiga samman¬
träden. Det är just detta, som gör saken så svår.
Jag skall icke vidare upptaga tiden, men ber endast, att vi
tänka oss för och göra det klart för oss, huru denna inrättning
skall komma att utvecklas, och hvilken apparat vi sätta i gång.
Jag vill icke, att Riksdagen skall skrifva till Kongl. Maj:t utan
att vara fullt på det klara med, att det är en sak, som man verk-
Lördagen den 16 Mars.
59 N:o 14.
ligen vill, och som man är beredd att draga konseqvenserna af.
Här är det fråga, om kammaren verkligen är färdig att taga de
konseqvenser, som följa af ett beslut i öfverensstämmelse med
reservationen, så vidt saken öfver hufvud skall hafva någon prak¬
tisk påföljd. För min del vågar jag mig icke derpå.
Herr Sjö: Jag begärde närmast ordet med anledning af herr
Vavrinskys yttrande, att, om hans förslag komme att blifva för-
verkligadt, arbe tar ne skulle slippa resa till Norrland på måfå, utan
redan på förhand genom sådana förmedlingsanstalter kunna få be¬
sked om, huru det förhåller sig med arbetstillfällena der uppe. Jag
får med anledning deraf säga, att i min hemtrakt det är vanligt,
att förmän eller andra personer, som äro vana vid jernvägsarbeten,
i förväg skrifva till befälet och fråga, huru många man, som få
komma upp och taga arbete, äfvensom aflöningsförhållandena och
ersättningen för resan. I de allra flesta fall är det derför klappadt
och klart, innan man ger sig i väg till arbetet. En annan sak
är, om de sedermera, när de komma dit upp, icke få det arbete,
som de beräknat. Det kan då hända i ett eller annat fall, att de
lemna arbetet, men i de allra flesta fall stanna de qvar.
Hvad beträffar motionärens och reservanternas yttrande, att
man skall föra arbetarne från det ena stället till det andra, så
frågar jag herrarne, om lierrarne tro, att det är möjligt att på detta
sätt föra omkring arbetarne som viljelösa redskap. Jag kan icke
föreställa mig, huru detta skulle kunna utföras. Man har trott,
att man skulle kunna föra arbetarne från städerna till landet,
men om arbetarne protestera, huru skulle det då gå? Man kan
icke med magtmedel tvinga dem hit eller dit.
Af dessa skäl kan jag icke vara med om en sådan framställ¬
ning, som motionären och reservanterna ifrågasatt.
öfverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden, som
derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner, dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall i stället
till den af herr Kronlund m. fl. afgifna, utskottets betänkande vid-
fogade reservation; och fann herr talmannen den senare propositio¬
nen vara med öfvervägande ja besvarad. Som votering begärdes,
blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstnings-
proposition:
Den, som, med afslag å hvad Andra Kammarens tillfälliga
utskott n:o 3 hemstält, i förevarande utlåtande n:o 8 bifaller den
af herr Kronlund in. fl. afgifna, utskottets betänkande vidfogade
reservation, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej:
Yinner Nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan.
Ang.
inrättande af
offentliga
arbettförmed-
lingsamtalter.
(Forts.)
Nso 14. 60
Lördagen den 16 Mars.
Yoteringen utvisade 86 ja, men 98 nej; och hade alltså utskot¬
tets hemställan bifallits.
§ 11.
Justerades protokollsutdrag.
§ 12.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr W. T. Lundgren under 14 dagar fr. o. m. den 19 dennes
» N. Andersson i
Pettersborg b 14 » b b 20 b och
b J. A. Kinnman b 4 b b » 19 b
§ 13.
Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
statsutskottets utlåtanden:
n:o 39, i anledning af Riksdagens år 1900 församlade reviso¬
rers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jemte
dertill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under
år 1899; och
n:o 40, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter fiskaren Hans
Martin Larssons i Klätta aflidna hustru Anna Larsson, född Alfsdotter;
sammansatta banko- och lagutskottets betänkande n:o 1, i
anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition angående förändrad
lydelse af §§ 6, 7, 8, 41 och 42 i lagen för Sveriges riksbank den
12 maj 1897, dels ock åtskilliga motioner, rörande samma ämne,
och dermed sammanhang egande frågor; samt
lagutskottets utlåtanden:
n:o 30, i anledning af väckt motion angående sådan ändring
af § 12 i förordningen om kyrkostämma m. m. den 21 mars 1862,
att kyrkostämma ej må hållas samtidigt med kommunalstämma; och
n:o 31, i anledning af väckta motioner om ändring af § 17 i
förordningen om kommunalstyrelse på landet samt § 9 af förord¬
ningen om kyrkostämma m. m.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,3 e. m.
In fidem
E. Nathorst Böös.
Tisdagen den 19 Mars.
61
Nto 14.
Tisdagen den 19 mars.
Kl. V, 3 e. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 12 innevarande månad.
§ 2.
Statsrådet m. m. herr J. E. von Kmsenstjerna öfverlemnade
Kongl. Maj:ts propositioner till Riksdagen:
angående anslag till beredande åt lappar inom Enontekis socken
af Norrbottens län af eftergift i viss dem åliggande ersättnings¬
skyldighet; och
angående anslag till bekostande af en undersökning rörande
de sinnessjuke i riket.
De kongl. propositionerna bordlädes.
§ 3.
Herr A. Hedin i Stockholm erhöll på begäran ordet och ytt¬
rade: I Kongl. Maj:ts proposition om en ny värnpligtslag finnes
ett förslag om införande af värnskatt. Jag är för min del icke
någon beundrare af detta förslag. Jag måste bekänna, att jag icke
kan hysa en sådan entusiasm för detsamma som den, jag finner
hafva dikterat herr departementschefens uttalande i detta fall.
Men jag vill icke nu göra någon invändning emot sjelfva prin¬
cipen, ehuru jag finner det betänkligt, om värnskatt skall åläggas
någon annan i värnpligtsåldern varande än sådana, som i ordets
fulla mening äro bemedlade. Ty att värnskatt skulle åläggas per¬
soner, som äro obemedlade och som äro nog olyckliga att icke
hunna få tjena sitt land genom att fullgöra sin värnplikt, det fin¬
ner jag vara synnerligen olämpligt. Emellertid är det icke detta,
som är det besynnerligaste i denna § 4 i värnpligtslagen, utan
det är, att — såsom 3 mom. i 4 § utvisar — Riksdagen nu skulle
beträffande en skatt, om hvilkens tillämnade reella beskaffenhet
den ju icke får någon kännedom, förrän det föreligger ett helt ut-
arbetadt förslag, på förhand afsåga sig sin rättighet att allena
besluta om denna skatts konstitutionella karakter. Det heter nem¬
ligen i mom. 3 af § 4, att åtskilliga af de vigtigaste bestämmel¬
serna rörande denna skatt skola komma att meddelas i en särskild
lag. Nu är det visserligen sant, att man ingenstädes har definierat
H:o 14. 62
Tisdagen den 19 Mars.
den konstitutionella betydelsen af ordet lag — det användes ju
stundom om hvilken till efterrättelse ländande stadga eller före¬
skrift som helst — men regeln har blifvit, att man med ordet lag
menar en författning, som stiftas af Kongl. Maj:t och Riksdagen.
Det är otvifvelaktigt, att, om Riksdagen komme att antaga denna
4 § i den lydelse den har i det kongl. förslaget, det dermed skulle
vara afgjordt, att värnskatten komme att vara underkastad Kongl.
Maj:ts och Riksdagens samfälda lagstiftningsrätt. Derigenom skulle
Riksdagen — såsom jag sade — på förhand rörande en skatt, om
hyilkens reella beskaffenhet den nu icke vet och icke kan veta
någonting, afsåga sig sin rätt, sin ostridiga rätt att bestämma
denna skatt att utgå såsom bevillning. Rör min del hvser jag den
åsigten, att Riksdagen vid påläggande af en ny skatt som denna
är skyldig att besluta den med karakter af bevillning. Detta
nemligen för att i en sådan sak upprätthålla kommande Riksdagars
rätt att behandla densamma, såsom den behandlar andra i form af
bevillning utgående skatter. Beskattningsrätten är ju nemligen en
rättighet, kanske den vigtigaste af alla rättigheter, som tillhör
representationen såsom permanent konstitutionel institution, och då
kan det icke tillkomma en Riksdag, vare sig denna eller en följande,
att fatta ett sådant beslut, att representationen för framtiden för¬
lorat rättigheten att allena besluta om denna skatt, dess belopp,
dess användning och öfrigt sådant, som t. ex. skälen till frikallelse
från densamma.
I denna fråga äro emellertid åsigterna delade. Rydin och
Naumann förmena, att, vid påläggandet af en ny skatt eller för¬
ändring af en gammal, det ligger i Riksdagens hand att besluta
skatten vare sig som bevillning eller som ordinarie skatt. Det är
emellertid icke min uppfattning. Men i alla fall, om man hyllar
samma mening som Rydin och Naumann, bör man hylla denna
deras mening fullt ut och medgifva, att det är först den Riksdag,
som verkligen beslutar införandet af denna skatt, som bär rättig¬
het aft bestämma skattens karakter af bevillning eller af ordi¬
narie skatt.
Här skulle vi åter i fråga om en skatt, om hvars reella beskaf¬
fenhet vi icke veta någonting annat än det, som står i 4 §, —
och det är sannerligen icke mycket — genom antagandet af 3
mom. 4 § i den föreslagna värnpligtslagen afhända den Riksdag,
som verkligen kommer att besluta om införandet af denna skatt,
rättigheten att fastställa, att den skall utgå som bevillning i likhet
med andra bevillningar för särskilda rättigheter och förmåner; och
dertill hafva vi sannerligen icke någon rätt.
Om Riksdagen nu gör det, har den i två afseenden öfverskridit
sin befogenhet, dels i förhållande till den Riksdag, som först påläg¬
ger skatten — t. ex. nästa Riksdag, om värnpligtslagen och härord-
ningsförslaget antagas i år och denna särskilda lag framlägges
nästa riksdag — hvilken afhändes rättighet att besluta om denna
Tisdagen den 19 Mars.
63 H:o 14,
skatts karakter, dels på samma sätt mot följande Riksdagar. Detta
vore olagligt — grundlagsvidrigt — och absurdt; och jag har der¬
för tillåtit mig att affatta en motion af innehåll, att åtminstone
3 mom. i 4 § af värnpligtslagen måtte ändras.
Härefter öfverlemnade herr Hedin en motion, n:o 175, om
ändring af 4 § i Kongl. Maj:ts förslag till ny värnpligtslag.
Den sålunda aflemnade motionen blef på begäran bordlagd.
§ 4.
Härefter föredrogs statsutskottets utlåtande n:o 39, i anledning
af Riksdagens år 1900 församlade revisorers berättelse angående
verkstäld granskning af statsverkets jemte dertill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1899.
Dervid yttrade
Herr vice talmannen Swartling: Det har man och man
emellan uttalats önskningar om, att tillfälle måtte beredas att, om
möjligt, få någon längre tid för att taga kännedom om stats¬
utskottets utlåtande n:o 39, och jag tror mig veta, att Första
Kammaren också har fattat beslut om, att detta ärende skall före¬
dragas först nästa lördag. Jag tillåter mig derför hemställa, att
kammaren ville besluta, att det nu föredragna statsutskottsutlåtan-
det n:o 39 måtte uppföras främst bland två gånger bordlagda ärenden
å föredragningslistan för nästa lördag.
Hvad herr vice talmannen sålunda hemstält blef af kammaren
bifallet.
§ 5.
Föredrogos, men blefvo åter bordlagda statsutskottets utlåtande
n:o 40, sammansatta banko- och lagutskottets betänkande n:o 1
samt lagutskottets utlåtanden n:is 30 och 31.
§ 6.
Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
lagutskottets utlåtanden:
n:o 32, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande
bestämmelser angående häradsnämnd; och
n:o 33, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse
af § 9 i förordningen om kyrkostämma m. m. den 21 mars 1862;
samt
»JO 14. 64
Tisdagen den 19 Mars.
Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:
n:o 10, angående väckt förslag om ändrade bestämmelser i fråga
om beviljande af rättighet till utskänkning af vin och maltdrycker
å lägerplatser: och
n:o 11, angående väckta motioner om beredande af sabbatshvila
åt tjensteman och betjente vid postverket m. fl.
§ 7.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr
»
»
»
j>
»
B. A. R. Petersson i Skurö under 11 dagar fr. o. m. d. 22 dennes;
M. Bäärnhielm
|
I>
|
2
|
- — — ----
» » » 22 »
|
J. Sjöberg
|
S>
|
14
|
i> » » 27 »
|
J. W. Bengtsson i Häradsköp
|
»
|
14
|
i1 » » 27 »
|
M. Palm
|
D
|
14
|
i> » » 29 »
|
F. Andersson i Helgesta
|
D
|
14
|
» j> 27 »
|
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,6 4 e. m.
|
|
|
|
In fidem
|
|
|
|
E. Nathorst Böös.
|
Stockholm, tryckt i Central-Tryckeriet, 1901.