RIKSDAGENS PROTOKOLL
1901. Andra Kammaren. N:o 12.
Lördagen den 9 mars.
Kl. 11 f. m.
Kammarens förhandlingar leddes af herr vice talmannen.
§ 1.
Justerades protokollet för den 2 innevarande mars.
§ 2.
Föredrogs och godkändes Andra Kammarens fjerde tillfälliga
utskotts memorial n:o 7, angående öfverlemnande till lagutskottet
af en utaf herr Carl Lindhagen väckt motion.
§ 3.
Till afgörande förelåg härefter konstitutionsutskottets utlåtande
n:o 1, i anledning af väckt motion med förslag till ändring af § 16
riksdagsordningen.
Uti en inom Andra Kammaren afgifven motion, n:o 31, hade
herr O. Anderson i Hasselbol liemstält, att Riksdagen behagade an¬
taga nedanstående förslag till ändrad lydelse af § 16 riksdags¬
ordningen att hvila till vidare grundlagsenlig behandling:
»Riksdagsordningen.
§ 16.
Valen till riksdagsman förrättas omedelbart, och afgifvas rösterna,
särskildt för hvarje kommun, inför kommunalstämmas ordförande
eller magistrat; och skola för rösternas sammanräknande och full-
magts utfärdande åt den, som de flesta rösterna erhållit, valproto¬
kollen insändas, för kommunerna å landet till domhafvanden, och för
städerna, der två eller flera städer äro till en valkrets förenade, till
magistraten i den stad, som största folkmängden eger.
Andra Kammarens Prot. Idol. N:o 12.
Angående
ändrad lydelse
af § 16
riksdags¬
ordningen.
1
N:0 12.
Lördagen den 9 Mars.
Angående
ändrad lydelse
ai § 16
riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
Stad, som har att ensam sända flere riksdagsmän, må, på sätt
som för val till stadsfullmägtige är stadgadt, kunna indelas i val-
kretsar.
Kommuner, som hafva att gemensamt välja riksdagsman, ega
dock begagna det medelbara valsättet, derest de röstberättigade så
besluta. Då förslag härom af de röstberättigade i en kommun väckes
medelst beslut, fattadt inför kommunalstämmas ordförande eller ma¬
gistrat, varder sådant meddeladt Konungens befallningshafvande, som
från öfriga till valkretsen hörande kommuner infordrar de röstberät¬
tigades röster och utfärdar kungörelse om utgången efter thy som
de flesta afgifna rösterna varit för bifall eller afslag. I sistnämnda
fall kan frågan icke förr, än en tid af fem år derefter förflutit, a
nyo upptagas. Beslutas åter förändringen, träder den i kraft vid
det val, som näst efter en månad från kungörelsens utfärdande in¬
träffar, och gäller för en tid af minst fem år, hvarefter beslut om
dess upphörande kan på lika sätt som om dess införande fattas.
Vid de medelbara valen väljes riksdagsman medelst elektorer.
Å landet utses för hvarje kommun inför kommunalstämmans ord¬
förande en elektor, och derutöfver, efter folkmängden, en för hvarje
fullt tal af ett tusen. Desse elektorer sammanträda till riksdags¬
mannaval inför domhafvanden i den domsaga, till hvilken valkretsen
hörer, eller, om två domsagor äro förenade till en valkrets, inför
domhafvanden i den af dessa domsagor, hvilken den största folk¬
mängden egen.
I de valkretsar, som bestå af två eller flera städer, utses inför
magistraten en elektor för hvarje stad, och derutöfver, efter folk¬
mängden, en för hvarje fullt tal af femhundra. Desse elektorer
sammanträda till riksdagsmannaval inför magistraten i den stad inom
valkretsen, som största folkmängden egen.
I stad, der magistrat ej finnes, skall den för sådan stad sär¬
skilt tillsatta styrelse eller dess ordförande taga den befattning med
riksdagsmannaval, som enligt denna § samt §§ 18, 20 och 22 till¬
hör magistrat eller dess ordförande.»
Utskottet hemstälde, att herr Andersons förevarande motion icke
måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd.
Vid utlåtandet voro fogade reservationer af friherre Barnékow,
beträffande vissa delar af utskottets motivering;
samt af herrar Dalin, Johnsson, Darin, Liljeholm och Wavrinsky,
hvilka hemstält,
att Riksdagen behagade antaga nedanstående förslag till än¬
dring af § 16 riksdagsordningen att hvila till vidare grundlagsenlig
behandling:
Lördagen den 9 Mars.
3
No 12.
Angående
ändrad lydelse
Riksdagsordningen.
§ 16.
af § 16
riksdags¬
ordningen
(Forts.)
1. Valen till riksdagsman förrättas omedelbart, och afgifvas
rösterna, särskildt för hvarje kommun, inför kommunalstämmas ord¬
förande eller magistrat; och skola för rösternas sammanräknande och
fullmagts utfärdande åt den, som de flesta rösterna erhållit, val¬
protokollen insändas, för kommunerna å landet till domhafvanden
och för städerna, der två eller flere städer äro till en valkrets för¬
enade, till magistraten i den stad, som största folkmängden eger.
Vid dessa protokolls affattande böra till ledning tjena formulär, som
af Konungen fastställas.
2. Stad, som har att ensam sända flere riksdagsmän, må, på
sätt som för val till stadsfullmägtige är stadgadt, kunna indelas i
valkretsar.
3. Kommuner, som hafva att gemensamt välja riksdagsman,
ega dock begagna det medelbara valsättet, derest af de röstberät¬
tigade så beslutas. Då förslag härom af de röstberättigade i en
kommun väckes medelst beslut, fattadt inför kommunalstämmas ord¬
förande eller magistrat, varder sådant meddeladt Konungens befall¬
ningshafvande, som från öfriga till valkretsen hörande kommuner
infordrar de röstberättigades röster och utfärdar kungörelse om ut¬
gången efter thy som de flesta afgifna rösterna varit för bifall eller
afslag. I sistnämnda fall kan frågan icke förr, än en tid af fem år
derefter förflutit, å nyo upptagas. Beslutas åter förändringen, träder
den i kraft vid det val, som näst efter en månad från kungörelsens
utfärdande inträffar, och gäller för en tid af minst fem år, hvarefter
beslut om dess upphörande kan på lika sätt som om dess införande
fattas.
. 4. Vid de medelbara valen väljes riksdagsman medelst elektorer.
A landet utses för hvarje kommun inför kommunalstämmans ord¬
förande en elektor, och derutöfver, efter folkmängden, en för hvaije
fullt tal af ett tusen. Desse elektorer sammanträda till riksdags¬
mannaval inför domhafvanden i den domsaga, till hvilken valkretsen
hörer, eller, om två domsagor äro förenade till en valkrets, inför
domhafvanden i den af dessa domsagor, hvilken den största folk¬
mängden eger.
5. I de valkretsar, som bestå af två eller flera städer, utses
inför magistraten en elektor för hvarje stad, och derutöfver, efter
folkmängden, en för hvarje fullt tal af femhundra. Desse elektorer
sammanträda till riksdagsmannaval inför magistraten i den stad inom
valkretsen, som största folkmängden eger.
6. I stad, der magistrat ej finnes, skall den för sådan stad
särskildt tillsatta styrelse eller dess ordförande taga den befattning
med riksdagsmannaval, som enligt denna § samt §§ 18, 20 och 22
tillhör magistrat eller dess ordförande.»
4
No 12.
Lördagen den 9 Mars.
Angående
ändrad lydelse
af § 16
riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
Herr Dar in: I det anförande till statsrådsprotokollet den 5
januari 1863, hvarmed dåvarande justitiestatsministern, friherre Louis
De Geer, beledsagade det förslag, som utgör grunden till den nu¬
varande riksdagsordningen, yttrade han beträffande förhållandet mellan
de medelbara och de omedelbara valen följande ord: »I frågan om
medelbara och omedelbara val hyser jag för min del ingen tvekan
att tillerkänna företrädet åt de senare.» Detta uttalande motive¬
rade han dermed, att han ansåg de omedelbara valen gifva det nog¬
grannaste uttrycket åt valmännens mening. Emellertid ansåg han
af praktiska skäl och kanske också med hänsyn till traditionen från
ståndsrepresentationens dagar, att det var lämpligt att, tills vidare åt¬
minstone, bibehålla de medelbara valen, och detta till och med så, att
det medelbara valsättet sattes i första linien, hvithet han motiverade
dermed, att han trodde, att det väl kunde vålla svårigheter med
hänsyn till de lokala förhållandena i ett mindre tätt befolkadt land
att använda det omedelbara valsättet.
Emellertid visade sakens gång snart, att dessa farhågor med
hänseende till användandet af det omedelbara valsättet icke varit
synnerligen val grundade och att de befarade svårigheterna lätt
och snabbt kunde öfvervinnas. Jag skall endast med några få siffror,
hemtade ur den officiella valstatistiken, gifva en antydan om huru
hastigt saken utvecklat sig.
Redan sedan 1890 finnas inga stadsvalkretsar, som använda det
medelbara valsättet. Och hvad landsbygden angår, har äfven der
utvecklingen varit mycket hastig. Vid det första valet, nemligen
1866 års val, användes det medelbara valsättet i icke mindre än
95,6 procent af alla valkretsar. Nio år derefter var samma siffra
51,4; nio år derefter, d. v. s. 1884, 40,7; nio år derefter, år 1893:
17,2; och ändtligen 1899 vid det sista valet var det endast jemnt
10 procent af valkretsarne på landsbygden, som ansågo sig böra
använda det medelbara valsättet.
Dessa siffror afgifva ett klart vittnesbörd om den uppfattning,
som hos svenska folket råder angående förhållandet mellan det medel¬
bara och det omedelbara valsättet. Beliöfves ännu något uttryck
för svenska folkets mening i detta hänseende, vill jag anföra för¬
hållandet beträffande valmännens deltagande i det senaste riksdags-
mannavalet. Jag skall hålla mig till några få siffror. Det visar
sig då vid 1899 års val, att i de valkretsar, der det omedelbara
valsättet användes, 42,2 procent af de röstberättigade verkligen del-
togo i valet. Jag vill fästa uppmärksamheten på denna siffra 42,2,
emedan motionären origtigt angifvit eu lägre siffra, nemligen 37,6.
Den rätta siffran är emellertid efter den officiella statistiken 42,2.
Men i de valkretsar, der det medelbara valsättet användes, var det
endast 12 procent — säger och skrifver 12 procent — af de röst¬
berättigade, som deltogo i valet.
Dessa siffror äro klara och bevisande, menar jag. Det var der¬
för icke underligt, att inom Riksdagen snart den frågan uppstod, om
Lördagen den 9 Mars. 5
det icke vore skäl att ändra 16 § riksdagsordningen i den rigtningen,
att det omedelbara valsättet antingen gjordes till det enda ifråga-
kommande eller åtminstone till regel, medan det medelbara blefve
undantag. Redan 1885 bragtes denna fråga på tal och då, märk¬
värdigt nog, i Första Kammaren. Sedan har den tid efter annan
återkommit, först i den formen, att man yrkat, att de omedelbara
valen skulle blifva de enda af grundlagen anvisade. Men 1896 af-
gafs i konstitutionsutskottet af en ledamot från Andra Kammaren
en reservation i syfte, att de medelbara valen väl måtte qvarstå,
men, så att säga, flyttas till reserven, så att de omedelbara valen
blefve de, som i regel skulle förekomma. Utan tvifvel ansåg man
vid den tid, då Andra Kammaren biföll ett sådant förslag, att, om
de omedelbara valen stäldes i första luden, i realiteten ungefär det¬
samma skulle vara uppnådt, som om man alldeles afskaffa! de medel¬
bara valen. Detta förslag, som 1896 framkom såsom en reservation,
afslogs af Första Kammaren, men bifölls af Andra Kammaren. 1899
återkom samma förslag direkt i form af motion och blef då lika¬
ledes afslaget af Första Kammaren, men bifallet af Andra Kammaren.
Nu återkommer för tredje gången samma förslag, afseende att göra
det omedelbara valsättet till det, som i främsta rummet bör ifråga¬
komma.
När man nu ser på konstitutionsutskottets utlåtande, kan man icke
annat än undra öfver, huru litet intryck utskottet tagit af erfaren¬
hetens lärdomar. Så yttrar utskottet på sid. 4, att »utskottet saknat
anledning att ingå på spörsmålet om de båda valsättens principiella
företräden vid jemförelse med hvarandra.» Det är ganska egen¬
domligt, att utskottet under för handen varande förhållanden kunnat
uttrycka sig så. Vidare säger utskottet på sid. 5, att olägenheterna
vid den lagändring, som motionären föreslagit, fullt uppväga för¬
delame. Äfven detta röjer en ganska egendomlig uppfattning af den
historiska gången. Slutligen säger utskottet — och jag fruktar, att
utskottet häri gifvit hugg på sig sjelft — att det finner en omstän¬
dighet mycket kraftigt tala för afslag på motionen, den omständig¬
heten nemligen, att sistlidet år Riksdagen beslöt att till Ivongl. Maj:t
aflåta en skrifvelse angående reform af valrätten till Riksdagens
Andra Kammare. Jag säger, att konstitutionsutskottet här synes
mig hafva gifvit hugg på sig sjelft. Ty hvad beträffar konstitutions¬
utskottets hemställan angående en undersökning om de medelbara
eller omedelbara valens företräde, inträffade, såsom denna kammare
säkert erinrar sig, att Andra Kammaren strök denna konstitutions¬
utskottets hemställan, hvilken följaktligen icke kom att ingå i skrif-
velsen till Kongl. Maj:t. Äfven vid sistlidet års riksdag afgaf så¬
lunda Andra Kammaren en tydlig opinionsyttring till förmån för det
omedelbara valsättet.
Vid sådant förhållande torde kammaren finna det vara ganska
naturligt, att åtskilliga reservanter från Andra Kammaren inom
konstitutionsutskottet ansett sig liera genom att yrka bifall till hvad
motionären föreslagit bereda kammaren tillfälle att tillkännagifva,
No 12.
Angående
ändrad lydelse
af § 16
riksdags*
ordningen.
(Forts.)
N:0 12.
6
Lördagen den 9 Mars.
Angående att den fortfarande har samma uppfattning om företrädet mellan det
ändrad lydelse omedelbara och medelbara valsättet, som den hade åren 1896 och 1899.
riksdags- På grund af hvad jag nu haft äran anföra och med hänsyn till
ordningen, den af Andra Kammaren vid riksdagarne 1896 och 1899 uttalade
(Forts.) mening i den föreliggande frågan, anhåller jag, herr talman, att få
yrka bifall till herr Dahns och hans medreservanters reservation.
Jag vill endast tillägga, att det af reservanterna framstälda förslaget
ordagrant öfverensstämmer med motionen med undantag deraf, att
de år 1900 uti förevarande grundlagsparagraf gjorda ändringar,
hvilka i motionärens förslag ej blifvit fullständigt iakttagna, uti
reservanternas yrkande införts.
Herr Dalin: Jag skall endast anhålla att på de af motionären
och reservanterna anförda skäl få yrka bifall till min reservation.
Friherre Barnekow: Herr talman, mina herrar! Dåjagbiträdt
utskottets förslag, skulle det kunna synas, som om jag önskade de
medelbara valens bibehållande, men så är ingalunda förhållandet,
utan tvärtom. Hade motionären föreslagit att borttaga det medel¬
bara valsättet, skulle jag genast varit med derom. Jag undrar, om
icke dessa 15 valkretsar på landet, hvilka vid valen till Andra Kam¬
maren år 1899 hade medelbara val, råkat att blifva något efter sin
tid och om de icke underskatta sin egen förmåga, då de säga, att
de icke, i likhet med andra valkretsar, äro kompetenta att välja
riksdagsmän enligt det omedelbara valsättet. Det kunde ju vara
skäl att alldeles borttaga det medelbara valsättet och derigenom
hjelpa fram dessa valkretsar något i tiden. Dessutom tror jag, att
denna motion är väckt vid en olämplig tidpunkt och att det just
i år var synnerligen olämpligt att framkomma med detta förslag,
ty om herrarne påminna sig, så afgaf konstitutionsutskottet vid be¬
handlingen af rösträttsfrågan förslag till underdånig skrifvelse med
anhållan, att Kongl. Maj:t måtte låta verkställa en allsidig utredning
rörande utsträckning af valrätten till Andra Kammaren. Bland andra
punkter uti detta skrifvelseförslag förekom en, som handlade om
det medelbara och omedelbara valsättet, men då detta skrifvelse¬
förslag behandlades här i kammaren, beslöt kammaren på mitt yrkande,
att denna punkt skulle utgå, emedan de medelbara valen ansågos så
föråldrade, att de icke vidare borde ifrågakomma. Nu är det kam¬
maren väl bekant, att, när kamrarne fatta olika beslut beträffande
en punkt i ett skrifvelseförslag — i förevarande fall antog Första
Kammaren förslaget oförändradt, men Andra Kammaren uteslöt denna
punkt — så kommer uti skrifvelsen till Kong]. Maj:t denna pa niet
icke att finnas med. När regeringen emottagit denna skrifvelse,
går den först tillbaka till utskottets betänkande, men sedan den
funnit, att denna punkt förekom uti utskottets förslag till skrifvelse,
tager den sannolikt del af kamrarnes diskussion i denna fråga och
finner då, att Andra Kammaren icke vill, att det medelbara val¬
sättet skall ifrågakomma.
Nu är det emellertid gifvet, att, om kammaren antager motionen
7
N.O 12.
Lördagen den 9 Mars.
-eller reservanternas förslag, så har Andra Kammaren dermed sagt,
att den vill bibehålla det medelbara valsättet, visserligen icke såsom
regel, men i alla fall såsom undantag, och hvad skall regeringen
gorå, när den finner, att kammaren det ena året tager för godt
hvad den ett föregående år velat afskaffa.
Det är på grund af dessa skäl, herr talman, som jag icke kan
vara med om att bifalla ifrågavarande motion, likasom jag icke
heller kan gilla utskottets motivering. Jag anhåller derför att få
yrka bifall till utskottets förslag, men med ogillande af motiveringen.
Herr Olsson i Ättersta: Jag var icke närvarande i utskottet,
då detta utlåtande justerades, men äfven om jag varit det, skulle
jag icke haft anledning att reservera mig mot dess hemställan.
Det är nog ofta så, att man vid de alltid välmenande, men mer
eller mindre opraktiska förslagen om ändringar i grundlagen icke
tager tillräcklig hänsyn till grundlagens föreskrift om konstitutions¬
utskottets rätt och pligt att föreslå endast sådana grundlagsändringar,
som kunna anses högst nödiga och nyttiga, ty knappast någon lärer
väl kunna påstå, att den nu ifrågasatta grundlagsändringen är högst
nödig. Hade motionären tagit steget fullt ut och föreslagit, att
§ 16 i riksdagsordningen skulle ändras derhän, att endast omedel¬
bara val skola ifrågakomma, hade saken stält sig annorlunda, och då
skulle jag med glädje hafva omfattat hans förslag, men då det nu
i alla fall skulle stå vissa valkretsar fritt att använda det medel¬
bara valsättet, så innehåller enligt min tanke motionärens förslag
alldeles ingenting. Således är detta ett förslag, om hvilket man
omöjligen kan säga, att det är högst nödigt och nyttigt.
Härtill kommer också, att Riksdagen i fjol, såsom den siste
talaren påpekade, aflat en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan
om utredning rörande utsträckning af valrätten till Andra Kammaren.
Då denna utredning äfven kommer att föranleda en pröfning af val¬
rätten, så borde det icke komma i fråga annat, än att motionen bör
afslås, hvarför jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr Waldenström: Jag har begärt ordet endast för att till¬
kännagifva, att jag icke var närvarande vid detta ärendes slut¬
behandling i konstitutionsutskottet, emedan jag då på grund af
meddelad permission var bortrest från Riksdagen. I annat fäll skulle
jag hafva instämt med friherre Barnekow i hans reservation. Då
jag emellertid icke fick tillfälle att göra detta, skall jag be att få
instämma i hvad han nu yttrat i denna fråga.
Herr Pettersson i Österhaninge: Då jag medverkat till det
slut, hvartill utskottet kommit i denna fråga, skall jag bo att få
nämna, att hufvudmotivet dertill varit hänsyn till den skrifvelse i
rösträttsfrågan, som Riksdagen aflat förlidet år till Kongl. Maj:t.
Det. är visserligen sant, att denna skrifvelse i närmaste hand afsåg
valrätten, men det böter dock i densamma, att frågan borde upp-
.tagas till pröfning i sådan omfattning, att dervid hänsyn toges till
Angående
ändrad lydelse
af # 16
riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
N:0 12.
8
Angående
ändrad lydelse
af $ 16
riktdags-
ordningen.
(Forts.)
Lördagen den 9 Mars.
åtskilliga andra spörsmål med afseende å vilkoren för valrättens
åtnjutande och utöfning. Nekas kan ju icke, att Riksdagen dermed
satt dessa båda frågor om valrätten och om valsättet i samband
med hvarandra. Nu tror jag visserligen icke, att denna utredning
kommer att leda till någon utsträckning af det medelbara valsättet.
Snarare synes det mig, att utvecklingen går i den rigtningen, att
det omedelbara valsättet blir det allena gällande. Något sådant har
emellertid motionären icke ifrågasatt. Han vill, att båda valsätten
skola ega bestånd, dock i omvänd ordning, så att det, som nu står
som regel, skulle flyttas ned som undantag, och tvärtom.
Jag undrar, om det icke under sådana förhållanden är lämpligast,
att denna detaljfråga får hvila, tills utredning i den stora hufvud-
frågan föreligger. Det är på dessa grunder, herr vice talman, jag
ber att få yrka bifall till konstitutionsutskottets hemställan.
Herr Dar in: Herr talman! Från den motsatta sidan, d. v. s.
från deras sida, som varit af en annan mening än reservanterna,
har man velat påstå, att det, som förlidet år förekom, skulle utgöra
en anledning för denna kammare att afslå motionen. Jag kan icke
gilla den uppfattningen. Ty den omständigheten, att Riksdagen då
skref till Kong!. Maj:t om en utredning rörande valrätten till Andra
Kammaren — i hvilket sammanhang Andra Kammaren strök hvad
konstitutionsutskottet ifrågasatt rörande undersökning af förhållandet
mellan det omedelbara och det medelbara valsättet — kan jag icke
finna utgöra någon anledning för Andra Kammaren att frånträda
den ståndpunkt, som den förut intagit vid båda de tillfällen, då denna
fråga förevarit. I likhet med en föregående talare anser äfven jag,
att det varit bäst, i fall den förevarande motionen icke nu blifvit
väckt. Men då den nu en gång blifvit väckt, så finner jag det i
hög grad vilseledande, i fall Andra Kammaren skulle fatta ett annat
beslut nu, än den fattat vid riksdagarne 1896 och 1897. Detta anser
jag vara af så stor vigt, att jag icke kan frånträda, utan tvärtom
än ytterligare vill betona mitt yrkande om bifall till herr Dahns
m. fl. reservation.
Häruti instämde herr Wavrinshj.
Öfverläggningen var härmed afslutad. Derunder hade yrkats
l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) afsteg å nämnda hemställan
och bifall i stället till den vid utlåtandet fogade, af herrar Dahn
m. fl. afgifna reservation, samt 3:o) bifall till utskottets hemställan,
men med ogillande af utskottets motivering. Herr vice talmannen
gaf proposition å dessa yrkanden och fann sistnämnda yrkande vara
med öfvervägande ja besvaradt. Votering begärdes likväl, i anled¬
ning hvaraf, och sedan till kontraproposition antagits det under 2:o)
omförmälda yrkande, nu uppsattes, justerades och anslogs följande
voteringsproposition:
Den, som i fråga om konstitutionsutskottets förevarande utlåtande-
9
N:o 12.
Lördagen den 9 Mars.
n:o 1 med ogillande af utskottets
hemställan, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
motivering bifaller utskottets Angående
ändrad lydelt•
af § 16
riksdags-
ordningen.
(Forts.)
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade, af
herrar Dahn m. fl. afgifna reservation.
Omröstningen utvisade 89 ja, men 104 nej; och hade kammaren
alltså fattat beslut i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.
§ 4-
Härefter föredrogs statsutskottets utlåtande n:o 37, i anledning
af ej mindre Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda fram¬
ställningar om inrättande af nya tjenster vid statens jemvägar samt
om löneförbättring för vissa grupper af den derstädes anstälda per¬
sonalen än äfven inom Riksdagen väckta motioner i sistnämnda
hänseende.
Punkten 1.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Punkten 2.
I statsverkspropositionen hade Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen
medgifva,
att, med ändring af bestämmelsen i nu gällande aflöningsregle-
mente för tjensteman och betjente vid statens jernvägar om högsta
arfvode för manlig kontorsskrifvare inom styrelsen, arfvode inom
andra löneklassen med årligt belopp af 2,700 kronor må kunna till¬
delas manlig kontorsskrifvare inom styrelsen;
att, med ändring af § It i samma aflöningsreglemente, vagn¬
mästare, vagnförmän, stationsmästare, förste vaktmästare och vakt¬
mästare må uppföras bland de betjeningsgrupper, hvilka erhålla
uniformspersedlar in natura eller ock beklädnadsersättning till visst
årligt belopp; samt
att i staten öfver fasta arfvoden för personal vid statens jern¬
vägar må uppföras arfvoden till ytterligare 16 stationsinspektorer å
2:dra klassens stationer och 2 stationsinspektorer å 3:dje klassens
stationer, med minskande af antalet arfvoden för underinspektörer
eller expeditionsföreståndare å lista klassens stationer från 22 till 21.
I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft
följande inom Ändra Kammaren väckta motioner, nemligen:
Angående
löneförbättring
för personal
vid statens
jemvägar.
N:o 12. 10 Lördagen den 9 Mars.
... JnÅiende n:o 103, af herr John Olsson i Stockholm, hvilken hemstält, att
för personal Riksdagen måtte fastställa det årliga arfvodet för kontorsbiträden
1 vid »tätens vid statens jernvägar till lägst 840 kronor och högst 1,500 kronor;
jemvägar. hvarjemte motionären anhållit, att statsutskottet, i händelse af
(Forts.) bifall till förestående förslag, täcktes jemka de qvinliga kontors-
biträdenas årliga arfvoden efter samma proportion till de manliga
biträdenas årsarfvoden, som hittills varit gällande;
n:o 124, af herr J. Persson i Arboga m. fl., som hemstält, att
Riksdagen måtte besluta,
l:o) att de vid statens jernvägar anstälda manliga kontors-
biträdenas årsarfvode skall från och med ingången af år 1902 utgöra
lägst 840 kronor och högst 1,500 kronor, med mellanliggande löne-
klasser och rätt till uppflyttning från lägre till högre löneklass enligt
gällande aflöningsreglemente;
2:o) att de manliga kontorsbiträdena dessutom skola från och
med ingången af år 1902 vara berättigade att i stället för inqvar-
teringsersättning erhålla fri bostad och vedbrand in natura samt
beklädnadsersättning till lika stort belopp, som är eller kan blifva
för andra medlemmar af personalen inom motsvarande tjenstegrad
faststäld;
3:o) att de vid statens jernvägar anstälda qvinliga kontors-
biträdenas årsarfvode skall från och med ingången af år 1902 utgöra
lägst 780 kronor och högst 900 kronor, med mellanliggande löne-
klasser och rätt till uppflyttning från lägre till högre löneklass enligt
gällande aflöningsreglemente;
samt n:o 83, af herr E. G. Åkerlind, hvilken hemstält, att
Riksdagen ville besluta, att banvakter å statens jernvägar norr om
Ljusdal måtte erhålla ett dyrortstillägg af fem kronor i månaden
utöfver sitt nuvarande arfvode.
Utskottet hemstälde: '
a) att Riksdagen, i enlighet med Kongl. Maj:ts derom gjorda
framställning, må medgifva, att, med ändring af bestämmelsen i nu
gällande aflöningsreglemente för tjensteman och betjente vid statens
jernvägar om högsta arfvode ft>r manlig kontorsskrifvare inom sty¬
relsen, arfvode inom andra löneklassen med årligt belopp af 2,700
kronor må kunna tilldelas manlig kontorsskrifvare inom styrelsen;
b) att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förslag, må med¬
gifva, att, med ändring af § 11 i samma aflöningsreglemente, vagn¬
mästare, vagnförmän, stationsmästare, förste vaktmästare och vakt¬
mästare må uppföras bland de betjeningsgrupper, hvilka erhålla
uniformspersedlar in natura eller ock beklädnadsersättning till visst
årligt belopp;
c) att Riksdagen må, på sätt Kongl. Maj:t föreslagit, medgifva,
att i staten öfver fasta arfvoden för personal vid statens jernvägar
må uppföras arfvoden till ytterligare 16 stationsinspektorer å 2:dra
klassens stationer och 2 stationinspektorer å 3:dje klassens stationer,
med minskande af antalet arfvoden för underinspektörer eller expedi-
tionsföreståndare å lista klassens stationer från 22 till 21;
11
N:o 12.
Lördagen den 9 Mars.
d) att herr John Olssons förevarande motion ej må af Riks¬
dagen bifallas;
e) att ifrågavarande, af herr J. Persson m. fl. väckta motion
-ej heller må vinna Riksdagens bifall;
f) att herr Åkerlinds ifrågavarande motion ej må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.
Mom. a—c.
Utskottets hemställan bifölls.
Efter föredragning härefter af mom. d., yttrade
Herr Nordström i Stockholm: Innan diskussionen börjar, ber
jag att få fästa uppmärksamheten på, att i statsutskottets motive¬
ring har på ett par ställen insmugit sig några vilseledande ord.
På sid. 46 i betänkandet står bland annat följande: »Vid distrikten
anstälda kontorsbiträden åtnjuta derjemte antingen fri bostad med
vedbrand eller ock ett hyresbidrag med 20 procent af arfvodet och
hafva dessutom förmånen af kostnadsfri läkarevård och medicin».
I § 9 af aflöningsreglementet för tjensteman och betjente vid statens
jernvägar stadgas, hvilka de personer äro, som hafva rätt till fri
bostad, och vi finna der, att af, bland andre, trafikafdelningens be¬
tjente är det endast de, som innehafva lägre grad än kontorsbiträden,
som hafva sådan rätt. Kontorsbiträdena åter hafva icke rätt till
fri bostad annat än i det fall, som står angifvet i samma nionde
paragraf, der det heter beträffande denna sak: »Der lokala för¬
hållanden göra sådant nödigt eller lämpligt, må fri bostad i jern-
vägens egna hus tillkomma jemväl nu ej nämnde tjenstemän eller
betjente vid distrikten». Således kunna kontorsbiträdena få fri bo¬
stad endast i statens egna hus, men de äro icke i samma läge som
de under dem stående betjente, hvilka kunna få bostad i förhyrda
lägenheter. Det har varit det, som statsutskottet velat skrifva,
men efter hvad jag förnummit, har man missuppfattat uttrycket i
betänkandet, och det är derför jag velat fästa uppmärksamheten på
rätta förhållandet.
Vidare har jag funnit det vara vilseledande, att i utlåtandet
på tal om öfvertidsersättning står. att enligt uppgift från jernvägs-
styrelsen denna ersättning för en och annan uppgått till mer än
400 kronor. Förhållandet är det, att jernvägsstyrelsen på begäran
inkommit med uppgift på de inkomster, som kontorsbiträdena hade,
och dervid då lemnat den upplysningen, att af kontorsbiträdena hade
två på öfvertidsersättning en förtjenst af något öfver 400 kronor.
Det är alltså icke något större antal kontorsbiträden, som ha en så
hög öfvertidsersättning. Jag har velat fästa uppmärksamheten här¬
på, så att ingen skall tro, att denna uppgift är afsigtligt origtig.
Angående
löneförbättring
för personal
vid statens
jernvägar.
(Forts.)
Herr John Olsson i Stockholm: Herr talman, jag hor att
beträffande föredragningsordningen få hemställa, att mom. d) och e)
N: 0 12.
12
Angående
löneförbättring
för personal
vid statens
jernvägar.
(Forts.)
Lördagen den 9 Mars.
under andra punkten måtte föredragas i ett sammanhang, men att
proposition framställes å hvartdera momentet särskildt.
Hvad herr Olsson sålunda hemstält, blef af kammaren bifallet.
Sedan härefter mom. e. jemväl blifvit föredraget, lenmades på
begäran ordet åter till:
Herr John Olsson i Stockholm, som yttrade: Herr talman!
Jag ber först att få beklaga, att utskottet stält sig så afvisande i
denna fråga, som dock är af synnerligen stor vigt. I allmänhet
brukar utskottet lemna åtminstone någon antydan om, att utskottet
velat se något berättigadt i de framställningar, som göras i syfte
att förbättra de lägre statstjenarnes ställning. Men i den motive¬
ring, som här föreligger, har jag tyvärr icke kunnat finna någon
sådan hållpunkt, som kan gifva motionärerna förhoppning om, att de
vid en annan riksdag skulle kunna påräkna något bättre svar än
det, statsutskottet i år gifvit. Jag beklagar detta, icke för motio¬
närernas skull, utan fast mera med tanke på de stackars tjensteman,
hvilkas talan motionärerna hafva velat föra.
Emot den motivering, som statsutskottet anfört för sitt af¬
styrkande af motionerna, kunde nog göras åtskilligt flera anmärk¬
ningar än dem, som en ärad talare på stockholmsbänken här redan
har gjort, och jag ber också att få tillägga något till hvad lian
yttrade.
Först och främst framhåller utskottet, att kontorsbiträdena
hafva beklädnad in natura och att värdet häraf kan anses motsvara
150 kronor årligen. Om denna summa — menar utskottet — lägges
till den kontanta lönen, skulle derigenom uppkomma en ganska afse-
värd förhöjning af lönen. Kontorsbiträdenas beklädnadsersättning
utgår dels för en kavajkostym 65 kronor, dels för en linnekostym
25 kronor, dels för en kappa af blått kommisskläde 63 kronor,
dels för eu mössa 7 kronor, tillsammans alltså 160 kronor. Det
kan således synas, som om utskottet skulle hafva rätt, när det upp-
gifver, att i, rslönen för dessa kontorsbiträden skulle genom be-
klädnadsersättningen ökas med 150 kronor. Men utskottet har all¬
deles förbisett eller åtminstone icke omnämnt, att beklädnadsersätt-
ningen är beräknad att utgå för ett fletial år, för en kappa t. ex.
under 3 ä 5 år, för en linnekostym 2 å 3 år. För att få det belopp,
som genom beklädnadsersättningen tillkommer hvarje år, måste man
naturligtvis dela denna summa af omkring 150 kronor med det
antal år, för hvilket ersättningen är beräknad, och man kommer
då icke upp till 150 kronor för ett år, utan beloppet blir åtskilligt
lägre; efter hvad jag har mig bekant, uppgår det här i Stockholm
till 96 kronor. Man får således i denna punkt något reducera
utskottets uppgift.
Vidare säger utskottet, att kontorsbiträdena åtnjuta antingen fri
bostad med vedbrand eller också hyresbidrag, utgörande 20 procent
af lönen. Den ärade chefen för jernvägsstyrelsen har redan anmärkt,
13
N:o 12.
Lördagen den 9 Mars.
att detta icke är rigtigt, i ty att enligt § 9 i aflöningsreglementet Angående
kontorsbiträdena icke ha rättighet till fri bostad, ehuru de på orter, l°ffr°rb^™i
der det lämpar sig, erhålla sådan. Denna förmån åtnjutes emeller- ^i/mtens
tid endast af 74 kontorsbiträden, under det de öfriga 329 blott få jemtägar.
ett hyresbidrag utaf 20 % af arfvodet. Hvad angår kontorsbiträdena (Forts.)
här i Stockholm, så har flertalet af dem, mot en hyra af 360 kronor
för år, fått sig upplåten bostad i jernvägens hus. Då deras hyres¬
bidrag, såsom nämnts, endast uppgår till 20 % af arfvodet, d. v. s.
i genomsnitt 156 å 195 kronor, belöper sig skilnaden mellan den hyra,
de måste betala för sin bostad, och den hyresersättning, de erhålla, till
204 å 165 kronor. Denna omständighet måste man naturligtvis taga
i betraktande, när man talar om kontorsbiträdenas hyresersättning.
Denna hyresersättning är dock här i Stockholm på så sätt förmånlig,
att, när kontorsbiträdena få hyra af jernvägen, de få hyra för ett
belopp af 360 kronor för år. De kontorsbiträden i Stockholm, som
icke få hyra af jernvägen, och de, som äro bosatta å orter, der
bostadshyrorna äro jemförelsevis lika höga som i Stockholm, få i
allmänhet betala vida högre belopp än hvad jernvägen uthyr för.
Här i Stockholm betalas det i regel för 2 rum och kök omkring
500 kronor och för ett rum och kök 300 å 350 kronor. Häraf torde
kammaren finna. att. när kontorsbiträde icke får hyra bostad af
jernvägen, han i regel härför samt för vedbrand får utgifva i det
närmaste hälften af sin aflöning.
Vidare säger utskottet, att kontorsbiträdena vid styrelsen —
der äro för närvarande endast 6 a 8 dylika betjente anstälda —
åtnjuta för arbete utöfver den ordinarie tjenstgöringstiden s. k.
öfvertidsersättning och kunna derigenom bereda sig en extra inkomst,
som under nästlidet år »för en och annan uppgått till mer än 400
kronor». Detta har af den föregående talaren rättats så till vida,
att det endast varit ett eller högst två biträden, som i öfvertids¬
ersättning intjenat så stort belopp. Man kan derför icke skäligen
fästa någon synnerlig vigt härvid i jemförelse med det stora antalet
kontorsbiträden, som alls icke ha någon dylik ersättning. Men här¬
till kommer, att, så vidt jag icke är origtigt underrättad, kontors¬
biträdena vid styrelsen icke åtnjuta något hyresbidrag. Om de så¬
ledes kunna intjena någon öfvertidsersättning, så går den, då de
icke åtnjuta hyresbidrag, bort i form af ökad hyra.
Vidare säger utskottet, att kontorsbiträdena antagas vid mycket
unga år och att ett minimiarfvode af 600 kronor derför »icke kan
anses utgöra en alldeles otillräcklig ersättning», hvarjemte utskottet
lemna!* en sammanställning af kontorsbiträdenas antal och ålder.
Jag tror, att, om den uppgjorda sammanställningen i förevarande
afseende skulle kunna bevisa någonting, den bordo varit uppstäld på
så sätt, att man kunnat so, huru stor medelaflöning hvarje upptagen
åldersklass åtnjöto, ty i annat fall får man ju icke något begrepp
om, i hvilken ställning do olika åldersklasserna befinna sig. Enligt
den uträkning, jag i detta hänseende gjort, skulle kontorsbiträdena i
medeltal ha en aflöning af 721 kronor. Tänker man då på, att af
dessa kontorsbiträden endast 23 äro under 20 är och do öfriga äro
N:o 12
14
Angående
löneförbättring
för personal
vid statens
jernväg av.
Forts.)
Lördagen den 9 Mars.
vida äldre, det största antalet öfver 25 år, då måste man inse, att
för en ung man, som befinner sig uti en ålder mellan 20—30 år,
kanske i allmänhet närmare 30 år, en aflöning af 721 kronor icke
kan vara tillräcklig. Antag, att en sådan ung man gifter sig vid
ungefär 25 år, då kan han icke gerna, utan stora inskränkningar,
åtminstone om han har familj, hyra under två rum och kök. Här¬
för får han i Stockholm och äfven på en del andra orter betala
400 å 500 kronor i årlig hyra, således öfver häften af aflöningen.
Jag hemställer till herrar ledamöter i statsutskottet, huruvida det
är rimligt, att staten aflöna!- sina tjensteman så lågt, att man ovil¬
korligen måste anse, att de ha svältlöner. Hvarifrån skola de taga
det för deras lefnadsbehof nödvändiga, när hälften af lönen åtgår
till hyra? Jag förstår icke, huru det är möjligt för dessa personer
att existera, och jag trotsar statsutskottets ledamöter att kunna
säga det.
Längre fram säger utskottet, att medelåldern för kontorsbiträde
vid uppflyttning till högsta löneklassen i regel utgör omkring 35 år.
Detta kan vara rigtigt i fråga om de kontorsbiträden, som vunnit
anställning efter år 1897, men i fråga om dem, som vunnit anställ¬
ning före nämnda år, är det icke rigtigt. Dessa senare hafva i
regel först eftertal tjenstgöringstid af 22—25 år och efter en upp¬
nådd ålder af 40—50 år hunnit upp i högsta löneklassen.
Utskottets hufvudskål för afslag å motionen är emellertid, så
vidt jag kan finna, det, som säges i slutet af motiveringen, eller att
»det måste vara i hög grad betänkligt att vidtaga jemkningar i
lönevilkoren för särskilda klasser af personalen utan att tillförlitlig
utredning förebragts särskildt om den inverkan, en sådan åtgärd
skulle utöfva på dessa klassers ställning i förhållande till den öfriga
tjenstepersonalen». Jag kan, herr vice talman, mycket väl förstå
detta skäl, som, det är klart, innebär en maning till Riksdagen att
i fråga om beviljande af nya löneförmåner vara betänksam. Men
å andra sidan tror jag, att man icke endast bör taga hänsyn till
denna omständighet, utan äfven till den, huruvida staten kan anse
det vara rättvist och billigt att aflöna sina tjenare så, att de ej
kunna existera. Jag tror, att, om man erkänner, att rättvisan
fordrar en förbättring af dessa tjensteman aflöningsförhållanden,
man icke på grund af statsutskottets hufvudskål kan afslå en fram¬
ställning sådan som den föreliggande; och jag är öfvertygad, att,
om statsutskottets ledamöter verkligen vilja tänka efter, hvad som
erfordras för att kunna nödtorftligen existera, de icke kunna be¬
strida, att det erfordras någon större aflöning än den, kontorsbiträdena
åtnjuta. Här är äfven att märka, att kontorsbiträdena gorå samma
tjenst som kontorsskrifvarne. De få till och med undervisa de lägre
tjenstemännen, när dessa först få anställning vid jernvägen. Hvar¬
för skall man då ställa dem på en så betydligt lägre löneskala än
kontorsskrifvarne? Jag kan icke inse det rättvisa häri; och då rätt¬
visan obestridligen krafvel-, att någon förbättring i dessa betjentes
ställning göres, så bör man göra det, utan hänsyn till, att det möj¬
ligen kan medföra betänkliga konseqvenser. Är det så, att andra
15
N:o 12.
Lördagen den 9 Mars.
tjensteman åtnjuta en lön, som icke är med rättvisa och billighet öfver- Angående
ensstämmande, må man då höja den äfven för dem och icke taga ^förbättring
det såsom motiv för afslag å en begärd löneförbättring, som man vid*a tätens
erkänner vara befogad. jernväg ar.
På nu anförda skäl anhåller jag, herr vice talman, att få yrka (Forts.)
bifall till den af mig i ämnet väckta motionen.
Häruti instämde herrar Hedin i Stockholm, Berg i Stockholm,
Byström, Brgnting, Eklund i Stockholm, Pettersson i Södertelje,
Johansson i Oija, Ericsson i Ahlberga, Spangenberg, Björck, K. G.
Karlsson i Göteborg, Thylander, Berg i Göteborg, Kempe, Kardell,
Norman, Nordin i Sättna och Kvarnzelius.
Herr Nordström i Stockholm: Vid ett föregående tillfälle, då
fråga om dyrtidstillägg för, bland andra, betjente vid statens jern-
vägar var före här i kammaren, uttalade jag, att jag ansåge såväl
de vid styrelsen som äfven de vid linien anstälda kontorsbiträdenas
ställning mycket behjertansvärd, och denna åsigt vidhåller jag fort¬
farande. Men innan jag vidare yttrar mig i nu föreliggande fråga,
skall jag först be att få rätta ett litet misstag, som den föregående
talaren gjorde sig skyldig till. Han sade bland aimat, att en del af
kontorsbiträdena här i Stockholm fingo, mot erläggande af en viss
hyra, bostad i jernvägens hus. Detta är icke fullt korrekt, fastän
misstaget är lätt förklarligt. Det förhåller sig nemligen härmed på
så sätt, att, såväl här i Stockholm som äfven på andra orter, jern¬
vägens pensionskassa bygger stora hus, som jernvägsstyrelsen med
Kongl. Maj:ts tillstånd hyr för upplåtande deri af bostäder åt sådana
tjensteman och betjente, som ha rätt till att äfven i förhyrda hus
erhålla fri bostad och vedbrand. Nu ega visserligen kontorsbiträdena
icke sådan rätt, men detta oaktadt få de ibland hyra bostad i dessa
hus. Man kan derför icke säga, att det är i jernvägens hus, de
hyra; sådant skulle icke vara öfverensstämmande med författningens
ordalydelse, enär fri bostad endast kan lemnas dem i statens egna hus,
men ej i förhyrda.
Jernvägsstyrelsen har mycket tänkt på, huru den skulle kunna
förbättra ställningen för alla klasser af sina betjente, och många för¬
bättringar äro också redan gjorda. Vid den sista allmänna regle¬
ringen föreslog man, under förutsättning att stationsmästarne skulle
få bibehållas vid sin högsta aflöning, 1,500 kronor, eu maximilön
för kontorsbiträdena vid linien af 1,200 kronor; men Riksdagen ned¬
satte stationsmästarnes maximilön till 1,200 kronor, och i följd häraf
fingo kontorsbiträdena eu maximilön af endast 1,080 kronor. Om
Riksdagen derför nu höjer maximilönen för kontorsbiträdena, så
komma stationsmästarne att deraf känna sig förfördelade och dess¬
utom måhända äfven andra kategorier af personalen. År Riksdagen
icke nöjd med det sätt, på hvilket löneskalan för närvarande är
ordnad, är det, såsom en talare antydde, rigtigast, att Riksdagen
skrifver till Kongl. Maj:t och bestämdt uttalar sig härom, så att
jernvägsstyrelsen kan få anledning att inkomma med förslag till en
N:0 12.
16
Angående
löneförbättring
för personal
vid statens
jernvägar.
(Forts.)
Lördagen den 9 Mars.
ny lönestat, omfattande alla kategorier, hvarigenom de misstag, som
vid sista löneregleringen till äfventyrs egt rum, kunna blifva rättade.
När frågan om bland andres äfven kontorsbiträdens löner handlades
hos jernvägsstyrelsen under slutet af sistlidet år, förelåg å nyo spörs¬
målet om ett dyrtidstillägg af 20 procent för alla. Jernvägsstyrelsen
tillät sig då att säga i sin skrifvelse till Kongl Maj:t, att utgifterna
för bostadshyra och vedbrand bevisligen enligt alla samstämmiga
uppgifter hade den mest tryckande inverkan på alla de löntagare
inom den stora jernvägsstaten. som saknade förmånen af fri bostad
och vedbrand. Och det kan helt visst icke bestridas, att det måste för
hvar och en kännas ytterst tungt att alltjemt fundera på-, hvarifrån
pengar skola tagas till betäckande af de hvar tredje månad åter¬
kommande stora hyresutgifterna. På grund häraf ville jernvägs¬
styrelsen söka åstadkomma lindring åtminstone i detta fall och an¬
höll derför hos Kongl. Maj:t. att, för den händelse Kongl. Maj:ts
framställning om dyrtidstillägg icke bifölls, Kongl. Maj :t ville låta
dem, som icke hade förmånen af fri bostad och vedbrand in natura,
få 50 procent förhöjning i inqvarteringsersättningen. Beträffande denna
sak har emellertid intet ännu förekommit, då frågan om dyrtidstillägg
ännu icke är afgjord.
Derjemte har jernvägsstyrelsen funnit, att den tid, som förflyter,
innan kontorsbiträdena komma upp i högsta lönegrad, är för lång.
Derför har jernvägsstyrelsen i år tagit bort två år från denna tid
och förlagt denna förkortning till de klasser, som äro litet äldre.
Derigenom ha redan i år 25 ä 26 personer kommit upp hastigare i
högre lönegrad; nästa år skola flere komma upp o. s. v. efter hand.
Hvad begynnelselönen angår, är det ingenting, som hindrar, att
den kan sättas högre än minimilönen.
Det är mycket vanligt, att kontorsvakter eller stationskarlar
befordras till kontorsbiträden. De komma då ofta ingalunda in i
den lägsta löneklassen, utan i en högre. Senast helt nyss var det
några, som blefvo befordrade, och de började ingalunda i den lägsta
löneklassen. Styrelsen har bjudit till att göra hvad den kunnat
göra af egen förmåga. Det kan naturligtvis sägas, att vi kunde ha
gjort mer — det kan alltid sägas.
Jag upprepar, att skall Riksdagen år från år hålla på och för¬
söka ordna för enskilda grupper inom denna kolossalt stora betjenings-
personal, blir det aldrig slut derpå. Nej, det rätta sättet är, att,
om Riksdagen vill en reglering af lönerna, Riksdagen säger ifrån
derom, så att förslag till en allmän reglering må på nytt kunna
uppgöras. På det sättet komme man ifrån dessa årligen återkom¬
mande motioner och den oro i sinnena, som inom hela kåren följer
med dem.
Ehuru — det erkänner jag villigt — min medkänsla är på
ifrågavarande personers sida, kan jag denna gång icke annat än in¬
stämma med utskottet.
Herr Waldenström: Herr vice talman, mina herrar! Jag för
min del instämmer lifligt med den förste talaren i den framställning
17
N:0 12.
Lördagen den 9 Mars.
som han gjorde af kontorsbiträdenas ställning såsom betjening vid
våra jernvägar.
Under förra riksdagen, då det var fråga om dyrtidstillägg,
yttrade den siste talaren: »Kontorsbiträdena äro män, som antagligen
af den frestande utsigten att genast vid unga år få en för dem då
afsevärd inkomst lockats in på banan. De hafva sedan stannat qvar
i tjensten, blifvit äldre, gift sig och fått familj. Men de nå först
efter 15 å 16 års tjenstgöring, då de äro i linietjenst, upp till 1,080
kronors lön, hvartill komma 20 procent tillökning i form af in-
qvarteringsersättning, och anstälde i styrelsen i Stockholm hinna de
till 1,200 kronor i lön utan motsvarande inqvarteringsbidrag. Då
man på dem har ganska stora pretentioner i fråga om arten af
tjenstgöring, de få vikariera för tjensteman, sköta telegraf o. s. v.,
de användas såsom biljettförsäljare, få tjenstgöra som biträden vid
uppbörd, mottaga betalning, uträkna godslistor o. s. v., är det icke
mer än rättvist och af vigt, att man icke håller dem på alltför låg
aflöningsståndpunkt och derigerom inleder dem i frestelse.»
Dessa ord af generaldirektören i fjol väckte helt naturligt hos
kontorsbiträdena mycket lifliga och glada förhoppningar, och de blefvo
derför mycket förvånade, när de läste det meddelande, som jern-
vägsstyrelsen i år gifvit till statsutskottet angående deras sak.
Efter hvad jag erfarit, lärer det icke sällan förekomma, att
kontorsbiträdena användas såsom kontorsskrifvare, ja, att de ibland
— i synnerhet på nätterna — få vikariera för stationsinspektorer
för att expediera tåg, o. s. v. Då frågas: är det rimligt, att dessa
personer få börja med 600 kronors lön och stanna vid 1,080 kronor,
under det att t. ex. konduktörerna börja med 840 kronor och nå
upp till 1,500? De skola, då de vikariera för tjensteman vid sta¬
tionerna, ibland föra kommando öfver konduktörerna, och då stå
konduktörerna på löneskalan vida högre än de.
Att jernvägsstyrelsen har gjort hvad den kunnat, det tvifla!’
jag inte på. Styrelsens händer äro ju inte alldeles fria; den kan
icke göra penningar af det, som icke är penningar. Att jernvägs¬
styrelsen välvilligt lyssnar till nödropen från denna klass af betjente,
tror jag också. Men å andra sidan tycker jag, att något mera
energiskt skulle kunna göras för att sätta dem i stånd att heder¬
ligt lefva med sina familjer, då man ställer sådana pretentioner på
dem, som jag här påpekat med anförande af generaldirektörens egna ord.
Det sägen i statsutskottets betänkande, att tjenstgöringstiden
för kontorsbiträdena vid styrelsen är bestämd till 6 timmar om
dagen. Ja, det är blott i styrelsen; på linien uppgår den deremot
till 8 å 12 timmar och dessutom vid vissa tillfällen till mycket,
mycket mera.
Så heter det vidare i betänkandet, att kontorsbiträdena kunna
gorå sig extra inkomster. Ja, det är sant, ibland kunna de, men
ibland kunna de icke. Somliga, säger utskottet, kunna göra sig 400
kronor. Ja, jag tror det var två, säger 2, som kunnat göra det.
Men icke kan man, för det att 2 lyckas göra sig 400 kronors extra
inkomst, anföra detta som bevis på att de 403 icke skulle behöfva
Andra Kammarens Prot. 1901. N:o 12.
Angående
löneförbättring
för personal
vid statens
jernvägar.
(Forts.)
2
N:o 12.
18
Angående
löneförbättring
för personal
vid statens
jemvägar.
(Forts.)
Lördagen den 9 Mars.
någon lönetillökning. För resten kunna kontorsskrifvarne också
göra sig extra förtjenst, men det är icke anfördt såsom skäl för
att afstyrka löneförhöjning åt dem.
Nu säger utskottet, att det är ganska bra för en ung man,
som kommer in t. ex. vid föga mer än 20 års ålder på denna lefnads-
bana och har endast folkskolebildning, att han strax får 600 kronor
och kan efter 15 år nå upp till högsta lönen, 1,080 kronor; dock
afgå derifrån 78 kronor 72 öre, som han måste betala till pensions¬
kassan. Ja, det står visserligen, att de ha endast folkskolebildning,
men många af dem ha vida mer än så. Hur skulle styrelsen eljest
kunna ställa sådana pretentioner på dem som dem, de få underkasta
sig? Somliga ha aflagt underofficersexamen, somliga ha gått igenom
handelsskola, somliga ha gått någon termin eller något år vid folk¬
skolelärareseminarium. För öfrig! ha de fått vinnlägga sig om att
föröka sin bildning, så godt de kunnat, och med någon förmåga och
och flit går det också för sig.
Jag talade med ett kontorsbiträde i går. Han hade börjat för
14 år sedan i jernvägens tjenst och hade nu varit ordinarie i 10
år, 8 år i annan befattning, 2 år såsom kontorsbiträde. I lön har
han nu 660 kronor. Han har hustru och 3 barn. När han af sin
lön betalt för hyra och ved samt erlagt afgift till pensionskassan,
så har han för sig och sin familj mellan 29 och 30 kronor i månaden
att lefva af. Han sade mig, att det är rent af omöjligt att ha
någon sinnesro under sådana förhållanden. Ibland när det stöter till
på vintern, att t. ex. platserna för tågmötena skola ändras, och det
är en massa telegram, som han skall sköta om, så — under trycket
af dessa svårigheter och af alla glåpord han får af lord ring,segare
— vet han mången gång icke sjelf, om han telegraferat rätt, utan
måste knacka upp vederbörande station igen för att höra efter, om
han telegraferat rätt eller orätt. Det är icke rimligt att ställa
statens tjenare på en sådan punkt. Inom de enskilda yrkena skulle
sådant der hjelpas genom en strejk. Man må vara glad och tack¬
sam, att icke detsamma sker vid jernvägen.
Det är emellertid icke tänkbart, att motionen kan gå igenom
fullständigt, så mycket inser jag nog. Jag vill dock hemställa till
herrarne, om det icke skulle vara möjligt att så till vida gå motio¬
närens önskan till mötes, att kontorsbiträdena finge börja med samma
lön som konduktörerna eller 840 kronor. Då kunde det blifva eu
senare fråga, huruvida de skulle kunna framdeles komma upp till
samma högsta lön som konduktörerna.
Det är sant, hvad generaldirektören sade, att det är svårt att
för en klass börja att ordna på det här viset under medvetandet af
att det drager andra med sig. Jag instämmer likväl med den förste
talaren och motionären däri, att finner man att en klass oskäligt
lider, så låt oss afhjelpa det; befinnes det sedan att en annan klass
lider lika oskäligt, så låt oss hjelpa det då och beklaga, att det
icke skett förr.
Derför, herr vice talman, skall jag försöka — och det just på
uppmaning af kontorsbiträden —- att gå en medelväg och yrka, att
19
N:o 12
Lördagen den 9 Mars.
motionärens förslag så till vida bifalles, att begynnelselönen för
kontorsbiträden sättes till 840 kronor.
Herrar Sundberg, Liljeholm och Broström instämde häruti.
Herr Hammarström: Herr talman, mina herrar! Jag hade
kunnat inskränka mig till att instämma i någon af de föregående
talarnes anföranden, men det är en sak, som icke blifvit nämnd, men
som jag tror är förtjent af att särskild! påpekas. Man har här talat
om en beklädnadsersättning, som skulle motsvara ett belopp af 150
kronor. Jag bär mig bekant, att på många håll värderas också denna
förmån till 150 kronor, och för detta belopp få tjensteinnehafvarne
betala skatt, ehuru det från samma håll fullständigt ådagalägges, att
den på långt när icke uppgår till detta belopp. Det kan nu tyckas,
att detta ej är mycket att tala om, när det gäller skatten till kronan,
men jag vill erinra, att i vissa kommuner kommunalskatten utgår
efter en mycket hög procent i förhållande till kronoskatten, och i
sådana kan den ifrågavarande utgiften för dessa lågt aflönade stats-
tjenare blifva ganska tryckande.
Jag har antecknat ytterligare åtskilligt, som jag tänkt påpeka,
men då jag icke vill uppehålla kammaren med hvad som redan förut
blifvit sagdt, ber jag endast att få instämma i hvad herr Walden¬
ström yrkat, emedan jag tror, att detta yrkande har största utsigten
att vinna framgång.
Herr Pehrson i Törneryd: Herr vice talman! Det var ju ej
annat än hvad man kunde vänta, att det af motionärerna skulle ut¬
talas mycket missnöje med den hållning, statsutskottet intagit till
denna fråga. Jag tror dock, att det tinnes vissa omständigheter,
som, om man närmare tager dem i betraktande, föranleda dertill, att
man skall vara villig att erkänna, att det skarpa klander, som här
uttalats mot utskottet, icke är i allo berättigad!.
Jag vill då först fästa uppmärksamheten derpå, att man ej
gerna kan på det sätt motionärerna föreslagit höja arfvodena för
kontorsbiträdena, emedan man derigenom skulle åstadkomma en
väsentlig rubbning i afiöningsstaten i öfrigt, och denna omständig¬
het innebär efter mitt förmenande en så stor oegentlighet, att jag
icke tror, att Riksdagen vill eller skäligen kan bifalla motionärernas
hemställan.
•lag vill erinra derom, att de, som i högsta arfvodesklassen äro
likstälda med de manliga kontorsbiträdena, nemligen eldare, ban-
mästare och vagnförmän, visserligen hafva något högre begynnelse-
arfvoden än kontorsbiträdena, men att detta kommer sig deraf, att
i alla de nu nämnda kategorierna anställning vinnes företrädesvis af
äldre män, medan kontorsbiträdena deremot, såsom vi sett, antagas
vid ganska unga år. Kommer någon först vid äldre år in som kon-
torsbiträde, får han hoppa öfver den lägsta och stundtals äfven den
näst lägsta aflöningsklassen, och för eu sådan person tillämpas så¬
ledes icke det låga begynnelsearfvodet på 600 kronor.
Angående
löneförbättring
för personal
vid ttalent
jernväg ar.
(Forts.)
Nio 12.
20
Angående
löneförbättrin g
för 'personal
vid statens
jemn äg ar.
(Forts.)
Lördagen den 9 Mars.
Beträffande de beräkningar, som af den förste talaren på stock¬
holmsbänken gjorts angående beklädnadsersättningen, vill jag såga,
att det ju kan vara möjligt, att den siffra af 150 kronor, till hvilken
utskottet kommit, är något för hög, men om så skulle vara faller,
är detta icke ensamt utskottets fel. ty jag vill erinra mig, att ut¬
skottet fått denna siffra från sådant håll, att man kunde haiva fullt
berättigade anspråk på, att det skulle vara rådlig! att anföra den i
utskottets motivering. Samme talare sade, att beklädnadsersättnin-
gen enligt hans uppskattning hade ett värde af endast 96 kronor. Ett
kontorsbiträde i högsta arfvodesklassen har alltså i lön 1,080 kronor,
beklädnad till värde af 96 kronor, samt dessutom, då han är anstäld
ute på luden, hyresersättning till belopp af 216 kronor eller sam-
manlagdt 1,392 kronor. Det förhåller sig följaktligen så. att ett
kontorsbiträde. som blifvit antaget vid 18 a 20 års ålder, har, da
han uppnått något öfver 30 år. en aflöning af i rundt tal 1,400 kronor.
Jag vet icke om man kan säga, att detta är någon sval' lön, sär¬
skild! om man tager i betraktande den omständigheten, att kompe-
tensvilkoren icke äro högre än vanlig folkskolebildning. Herr Walden¬
ström anmärkte, att kontorsbiträdena i allmänhet hafva mycket högre
kunskaper, och detta kan vara rigtigt, men han tilläde också, att.
om icke så vore förhållandet, jernvägsstyrelsen skulle stå sig ganska,
slätt vid många tillfällen. Detta påstående tror jag dock att man
får modifiera, ty vare sig ett kontorsbiträde har endast vanlig folk-
skolebildning eller t. ex. aflagt studentexamen, tjenstgör lian dock
såsom kontorsbiträde och utför de göromål, som åligga ett sådant,
och icke några andra. Man har vidare talat om den ansträngande
tjenstgöring, som dessa kontorsbiträden skulle hafva. Ja, det är ju
sant, att ute på luden tjenstgöringstiden kan utgöra många timmar
på dygnet, men tjenstgöringen är ingalunda af sådan art, att den
må vara så ansträngande som här har framhållits, utan den är i de
flesta fall af ganska lätt beskaffenhet, hvithet jemväl torde böra
tagas med i beräkning.
Vidare synes det mig vara oriktigt att fälla något slutomdöme
i denna fråga utan att tänka på hvilka förhoppningar dessa kontors¬
biträden kunde hafva, dä de blefvo antagna. De hafva dock icke
gått in såsom kontorsbiträden under förutsättning att de skulle kunna
såsom sådana erhålla högre arfvoden än de nuvarande. Häremot
invänder man, att tidsförhållandena hafva ändrats, och att man
derför också får ändra aflöningsbeloppen. Må detta kunna sägas,
men vi hörde ju nyss af generaldirektören vid jernvägsstyrelsen, att
enligt hans uppfattning, så, ehuru det vore önskvärd!, att en förhöj¬
ning i aflöningen för kontorsbiträden kunde ega rum, borde en sådan
endast ske under vissa förutsättningar. Också tror jag, att, om
Riksdagen vill höja arfvodena för kontorsbiträdena, det icke kan ske
på annat sätt, än att hela aflöningsstaten för betjenteklassen vid
statens jernvägar undergår en omreglering. Det är nemligen säkert,
att om man på rak arm fattar ett sådant beslut, som motionärerna
föreslagit, åstadkommes derigenom en sådan rubbning i den nämnda
aflöningsstaten, att det ej är möjligt annat än att jernvägsstyrelsen
21
N:o 12.
Lördagen den 9 Mars.
måste kanske redan till nästa år inkomma med förslag om höjning
af åtskilliga andra aflöningsbelopp inom samma stat.
Det har sagts, att kontorshiträdena icke skulle åtnjuta någon
annan förmån än sin lön och beklädnad samt hyresbidrag. Jag ber
då att få erinra, att kontorshiträdena i likhet med betjentepersonalen
i öfrigt vid statens jernvägar jemväl åtnjuta andra fördelar. Under
semester hafva de fullt arfvode under 15 dagar och vid sjukdoms¬
tall under 45 dagar samt vid olycksfall i tj ensten under sex månader.
Vidare hafva de fri läkarevård och medicin för sig, hustru och barn.
Vid tjenstledighet, då annan uppehåller deras tjenst, behöfva de icke
afstå mera än en femtedel af sitt arfvode, då de, som hafva högre
arfvode än 1,500 kronor, få vidkännas afdrag med en fjerdedel. Slut¬
ligen beräknas pensionen icke endast efter arfvodet, utan äfven hyres¬
bidraget tages med i beräkning.
I detta afseende vill jag erinra mig, att, då frågan om deras
pension var före, denna bestämdes på det sätt, att pensionen skulle
utgöra 80 procent af medeltalet för de fem sista årens kontanta
aflöning jemte hyresbidraget. Det är ju ganska vackert att vara
tillförsäkrad en sådan pension, då man icke innehaft någon vigtigare
befattning än den dessa kontorsbiträden ha. Möjlighet till avance¬
ment är heller icke utesluten för dem. Det går nu icke så fort
som de sjelfva skulle önska, men detta kan väl ingen hjelpa. De
kunna dock avancera till stationsmästare och äfven till andra befatt¬
ningar, och jag tror till och med, att det stundom inträffat, att de
befordrats till stationsinspektorer, och detta ingalunda vid endast
mindre stationer, utan till och med vid stationer af andra klassen.
Saken beror naturligtvis mest på huru de sköta sig, men äro de
ordentliga och sköta sig väl, kunna de nog alla räkna på befordran.
Det har nu lagts jernvägsstyrelsen till last, att den icke kommit
in till Kongl. Maj:t med något förslag om höjning af kontorsbiträ-
denas aflöning. Jag vet icke rätt, hvad jag skall säga om den
saken, men ett vill jag säga, att om jernvägsstyrelsen icke kan
läggas någonting annat till last, så dock det, att, när nu kontorsbiträ-
dena äro ett så missnöjdt slägte, som icke är belåtet med att deras
aflöning utgår i förhållande till tjenstens vigt och göromålens art,
jernvägsstyrelsen i allt fall ökat deras antal i stället för att draga
in på detsamma. Detta sistnämnda vore en åtgärd, som jag skulle
vilja rekommendera till jernvägsstyrelsens och generaldirektörens
närmare begrundande.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr Höjer: Herr vice talman! Jag får upprigtigt bekänna,
att när jag gått igenom statsutskottets utlåtande i föreliggande punkt
och jemfört utskottets uppgifter med åtskilliga andra, som jag er¬
hållit, så syntes mig som om statsutskottet handlat bättre, om det,
i stället för att komplettera och korrigera motionärernas uppgifter,
hade kompletterat och korrigerat jernvägsstyrelsens till statsutskottet
lemnade meddelanden och sina egna fria fantasier. För öfrigt synes
det mig, som om statsutskottet genom att vända sig till jernvägs-
Angående
löneförbättring
för personal
vid statens
jernvägar.
(Forts.)
N:0 12.
22 Lördagen den 9 Mars.
Angående styrelsen äfven kunde hafva erhållit ett utredande svar på det spörs-
löneförbättring m^et, huruvida det icke skulle hafva låtit sig göra att utan allt
f<vidPltatens för störa rubbningar i aflöningsstaten åvägabringa den i mitt tycke
jernväg nr. jemförelsevis lilla jemkning, hvarom nu är fråga. Hvad beträffar
(Forts.) statsutskottets uppgifter, har redan en föregående talare visat, att
de i åtskilliga stycken tarfva en betydlig rättelse. Statsutskottet
har såsom en gycklande vacker framtidsbild »för en och annan»,
som utskottet säger, af kontorsbiträdena målat utsigten att genom
öfvertidsarbete förtjena 400 kronor årligen.
Vi hörde just nyss af en kompetent man den upplysningen lemnas,
att den der lyckan tills dato nått två, säger två, af de 429 kontors¬
biträdena. Statsutskottet har talat om den gynsamma befordran,
som nu vinkar kontorsbiträdena efter jernvägsstyrelsens cirkulär af
den 28 januari detta år — utfärdadt två dagar efter det, herr John Olsson
ingifvit sin motion. Med anledning af detta jernvägsstyrelsens cirku¬
lär skulle det enligt utskottets förmenande bli bättre tur för kontors-
biträdespersonalen, men jag ber att få fästa statsutskottets uppmärk¬
samhet derpå, att detta icke synnerligen mycket kan gagna åtmin¬
stone den nuvarande personalen. Faktum lär nu vala, att vid 1900
års slut 15 procent af kontorsbiträdena redan hunnit 36 års ålder, men
att endast 1,5 procent hunnit högsta lönegraden. Medelåldern i fråga
om lägsta löneklassen är icke, såsom statsutskottet gifvit vid handen,
20 år, utan den står mycket närmare 30 år än 20.
Det som är mest vilseledande i utskottets betänkande är tablån
öfver den högsta inkomst, till hvilken kontorsbiträdena kunna komma.
Det är redan antydt, att en felaktighet derutinnan förefinnes. Ifrån
arfvodet skall bortgå, såsom herr Waldenström nämnde, 78 kronor,
som skola betalas till enke- och pupillkassan. Hvad värdet af be^
klädnadsförmånen beträffar, som af statsutskottet uppskattats till
150 kronor, har denna uppskattning fått en ganska egendomlig
kommentar. Hvad som är alldeles visst är, att jernvägsstyrelsen i
sina uppgifter till taxeringsnämnderna uppskattat beklädnadsförmånen
till 96 kronor; och vidare är det visst, enligt de uppgifter jag fått,
att styrelsen för Sveriges statsbanors kontorsbiträdesförbund å kårens
vägnar gjort flera framställningar till jern vägsstyrelsen, att bekläd¬
naden in natura måtte få utbytas mot en ersättning af 10 kronor i
månaden eller 120 kronor per år. Men på dessa framställningar
har jernvägsstyrelsen svarat ett bleklagdt nej.
Jernvägsstyrelsen menar äfven det, att en ung man om 20 år
— i regeln är han åtminstone 22 år enligt utskottets egen uträk¬
ning — som har folkskolebildning, kan vara synnerligen glad och
belåten att få dessa 600 kronor i årlig aflöning. Detta är ungefär
hälften eller tredjedelen af hvad en dugtig arbetare i vår tid kan
förtjena per år åtminstone i våra större städer.
Hvad beträffar folkskolebildningen, så har det nyss af herr
Waldenström blifvit angifvet, huru det är med den saken. Det lär
vara på det sättet, att det ej är undantag, utan regel, att kontors-
biträdenas bildning står på högre nivå än som af utskottet påståtts.
Jag har i detta hänseende just i dag fått en uppgift, som är ganska
23
No 12.
Lördagen den 9 Mars.
betecknande. I femte sektionen — i det distrikt, der stationen Vrets-
torp ligger — finnas anstälda 44 kontorsbiträden. Af dessa 44 hafva
28, säger 28, gått igenom elementarläroverk t. o. m. fjerde eller
femte klass; och af de öfriga hafva tio förvärfvat s. k. komplette-
ringsbetyg i historia, geografi, modersmålet och främmande språk.
Dessa kompletteringsbetyg utvisa, att den examinerade innehar mogen¬
hetsexamens kurs uti ifrågavarande ämnen. När man får sådana
upplysningar, så befinnes det, synes det mig, att statsutskottets tal
om folkskolebildning såsom det normala för kontorsbiträdenas bild¬
ningsnivå — jemte andra uppgifter — tarfva!- en högst betydlig modi¬
fiering.
För öfrigt är det klart, att det endast är på grund af den
relativt högre bildningsnivån, hvilken större delen af kontorsbiträdena
innehafva, som det kan komma i fråga, att de ej såsom undantag
utan såsom regel bestrida den tjenst, som eljest förrättas af herrar
stationsskrifvare. Detta gäller ej blott de små stationerna, utan
äfven de stora — Stockholm inberäknadt — och det är inom hela
området för stationsskrifvarnes verksamhet som kontorsbiträdena
fungera på samma sätt som stationsskrifvarne sjelfva. Jag kan
anföra en ganska löjlig eller rättare sagdt sorglig illustration till
det nuvarande systemet. Det var i fjol somras ett kontorsbiträde,
som förordnades såsom chef för godsexpeditionen i Sköfde, hvilken
station dock är en af våra större stationer; under sig hade han
såsom närmaste man en stationsskrifvare samt derjemte en stations-
karlsförman och tio stationskarlar. Således var det en personal af
tretton personer, och af dem var det den s. k. chefen, som hade
den minsta inkomsten eller 660 kronor. Jag frågar, om det är
rimligt att på detta sätt betala det arbete, som förrättas. För mig
ställer sig saken på följande sätt. Denna fråga om förbättrade af-
löningsförmåner till kontorsbiträdena är för mig icke någon blott
sympatifråga, ehuru jag tycker att det är synd om dem, utan för
mig är denna fråga en principfråga och en mycket vigtig sådan.
År det staten värdigt, frågar jag, att man konseqvent och regel¬
bundet sätter personer att förrätta ett högre qvalificeradt arbete,
förenadt med ansvar, ett sådant arbete, som tillkommer tjensteman,
och så underlåter att gifva dessa personer en aflöning, som på något
vis motsvarar det arbete de utföra. Herrarne få förlåta mig ut¬
trycket, men det är enligt mitt förmenande ett »klåsystem», som
staten i detta fall tillämpar genom att begagna en billig arbets¬
kraft för ett mer qvalificeradt arbete och underlåta att gifva ett
skäligt högre arfvode för en bättre arbetsprodukt.
På grund af detta rent principiella skål anser jag för min del,
att det nuvarande aflöningssättet är alldeles ohållbart. Hvad som
för tillfället är mest praktiskt att göra, vill jag ej yttra mig om,
men jag ber att tills vidare få instämma i det yrkande, som gjorts
af herr John Olsson.
Angående
löneförbättring
för personal
vid statens
jemväqar.
(Forts.)
Herr Hedin i Stockholm: Jag har redan instämt i herr J.
Olssons förslag. Om det under debatten af herr Waldenström fram-
N:0 12.
24
Angående
löneförbättrin g
för personal
vid statens
jernvägar.
(Forts.)
Lördagen den 9 Mars.
stälda amendement hade bättre utsigter, skulle jag kunna gå in på
detta förslag. Men jag kunde ej finna, att det skall bereda någon
hjelp åt dem, om Indika det nu egentligen är fråga, d. v. s. åt
dem, som för närvarande är o anstälda i den ifrågavarande betjente-
graden vid statens jernvägar; sådant detta amendement är formu-
leradt, synes det ej medföra någon nytta för andra än dem, som
hädanefter anställas. Här är det ju fråga om att hjelpa dem, som
nu äro anstälda i dåligt aflönade befattningar inom denna grad.
Vi få ej anse saken hjelp! genom detta amendement, äfven om det
ju vore bra, att det blir fastslaget, att de ^tillträdande — de som
hädanefter antagas inom denna betjentegrad — få en förbättring i
aflöningsvilkoren sådan som den, hvilken af herr Waldenström före¬
slagits. Men jag kan ej se, att med den formulering han gaf åt
sitt amendement någon förbättring kan komma att inträda för de
nuvarande betjente, som ha den dåliga aflöning, öfver hvilken det
så mycket klagats.
Nu heter det visserligen i statsutskottets framställning, att ett
antagande af förslaget om förbättring af aflöningen åt kontors-
biträdena skulle störa harmonien inom det nu rådande aflönings-
systemet. Detta skulle komma att medföra, att Riksdagen blefve
tvungen att förändra, d. v. s. höja aflöningsförmånerna äfven för¬
andra betjenteklasser. Ja, det är ju ganska möjligt, att det kan
komma att ske så. Men har då verkligen kammaren erfarenhet af,
att det alltid tager sig så synnerligen lyckligt ut, när man försöker
att på ett mycket vidsträckt område reglera allt på en gång? Har
icke kammaren tvärtom erfarenhet deraf, att när den försöker —
när Kongl. Maj:t försöker till och med — att åstadkomma ett sådant
der storartad! arbete, detta icke slår bättre ut, än att det stundom
vid första tillämpningen befinnes vara bristfälligt? År det då ej ett
säkrare tillvägagående, att, när missförhållanden tydligen ådaga¬
läggas råda inom en del af ett stort löneregleringsområde, man
söker afhjelpa dessa så godt man kan, och att man, om derigenom
uppenbaras andra missförhållanden, skrider till afhjelpande af dem
efteråt. Jag tror ej på ofelbarheten af dessa storartade utredningar,
som sträcka sig öfver ett vidsträckt område, d. v. s. beröra en
mycket stor personal, ty det kan väl hända, att desamma möjligen
blifva felaktiga, äfven om de från början grundlagts af styrelsen för
denna korporation, således just af den myndighet, som närmast skall
vara vittnesgill i ett sådant fall, och sedermera granskats af Kongl.
Maj:t. Jag vet icke, om något större antal af kammarens leda¬
möter glömt bort hvad som tilldrog sig för några år sedan, men i
alla händelser torde åtskilliga ledamöter af statsutskottet ha det¬
samma i minne. Det gälde då en mycket mindre invecklad fråga
än den, som nu föreligger; frågan hade ett betydligt mindre omfång.
Jag syftar härmed på det förslag till reglering af postverkets afl
löningsförhållanden, som afgafs af generalpoststyrelsen och seder¬
mera pröfvades af Kongl. Maj:t — jag minnes ej, om det var med
eller utan ändring i poststyrelsens förslag, som det kom till Riks¬
dagen. Men säkert och visst är, att maken till detta machverk
25
N:0 12.
Lördagen den 9 Mars.
knappast någon af kammarens nuvarande ledamöter sett eller ens Angående.
hört talas om. Denna fråga är säkerligen icke lättare att utreda lo™förbättn”9
än hvad det då befans vara för generalpoststyrelsen att göra upp vidPstateL
ett aflöningsförslag, som gälde hela postverkets stater. jemvägar.
Således, och då jag ej kan tänka mig, att genom en förbättring (Forts.)
för kontorsbiträdena någon annan klass af jernvägsstyrelsens be¬
tjente skulle finna sig förorättad, och derigenom ett nytt missnöje
komme att uppstå, så förstår jag ej, hvarför man ej skulle välja
den ganska förnuftiga utvägen, som eljest iakttages, och med mycken
framgång, nemligen att man rättar det, hvarom man finner det vara
väl utredt, huru en ändring bör ske för att afhjelpa missförhållan¬
dena. Sedermera får man afhjelpa andra missförhållanden så godt
man kan.
Med ett ord: jag kan ej tro annat, än att det för närvarande
är det rigtigaste för dem, som vilja visa en verksam sympati för
denna betjenteklass, att rösta för herr J. Olssons förslag, emedan
amendementet icke kan hjelpa de nuvarande kontorsbiträdena, om
det också kan vara till förmån för dem, som hädanefter komma att
inträda i denna grad af betjenteklassen vid statens jernvägar.
Herr Nordström i Stockholm: Jag skall be att få säga några
ord med anledning deraf att herr Höjer yttrade, att det var en
händelse, som såg ut som en tanke, att jernvägsstyrelsens cirkulär
utfärdats efter herr John Olssons motion.
Framställningen om den åtgärd, som i cirkuläret afses, och
hvilken skulle medföra en hastigare uppflyttning i högre klass,
skedde i slutet af november förlidet år vid behandlingen af staten
och gick med statförslaget till Kongl. Maj:t, och förrän Kongl. Maj:t
genom nådigt bref godkänt detsamma, kunde jernvägsstyrelsens ifråga¬
varande cirkulär icke komma ut. Således långt innan herr John
Olsson väckte sin motion hade initiativet till denna förändring i
kontorsbiträdenas aflöningsförhållanden tagits.
Hvad så beträffar den omständigheten, att beklädnadsersättningen
beräknats till 150 kronor, har detta berott derpå, att helt nyligen
en förhöjning i allmänhet af beklädnadsersättningen egt rum. För
vissa kategorier, jemförliga med kontorsbiträdena, utgör denna er¬
sättning 12 kronor i månaden, således 144 kronor för år, och då
nu kontorsbiträdena ha några uniformspersedlar fler är dessa kate¬
gorier, har ifrågavarande ersättning ansetts böra uppskattas till 150
kronor.
Hvad vidare beträffar kompetensvilkoren för anställning som
kontorsbiträde, så har på tal derom framhållits, att många af dessa
kontorsbiträden tagit vissa examina eller genomgått vissa kurser.
Ja, det är nog fullkomligt korrekt och rigtigt, men det är att märka,
att i instruktionen finnas icke föreskrifna några dylika kompetens-
vilkor. För att kunna bli kontorsskrifvare är deremot studentexamen
föreskrifven som vilkor. Denna bestämmelse tillkom 1897 för att
träda i kraft 1898. Förut hade många unga män, som genomgått
några klasser i högre allmänt läroverk och sålunda erhållit en ut-
N:o 12.
Angående
löneförbättring
för personal
vid statens
jemvägar.
(Forts.)
26 Lördagen den 9 Mars.
bildning motsvarande den som i herr Carlsons motion vid en före¬
gående Riksdag uppstäldes som vilkor för afläggande af en tidigare
afslutningsexamen, sökt anställning såsom kontorsbiträden, i hopp
om att kunna vinna befordran till tjensteman, och detta inträffade
icke heller så sällan. Genom införande af studentexamen, såsom obliga¬
torisk för vinnande af anställning som e. o. tjensteman, blef för
många af dem afklippt den möjlighet till befordran de förut haft.
Dock fans det en möjlighet för dem att ändock komma fram,
nemligen i fall de kunde skaffa sig intyg om kunskap motsvarande
vitsordet godkänd i tre ämnen i studentexamen; och det var många
kontorsbiträden, som begagnade sig deraf. Men det upptäcktes snart,
att med dessa betyg det understundom var så der comme c i comme
9a. Det har under den tid jag haft äran att vara med i jernvägs-
styrelsen befordrats åtskilliga kontorsbiträden — jag tror 24 eller
25 — till tjensteman, ett par till ganska framskjutna platser. Det
finnes således hos jern vägsstyrelsen ingen animositet mot att befordra
de kontorsbiträden, som dertill visat sig kompetenta. Men det hade
kanske varit skäl i att föreskrifva någon mera grundläggande under¬
visning än folkskolans för att kunna tillmäta studentbetyget god¬
känd i tre ämnen någon betydelse. Och man kan möjligen säga,
att det varit ett fel af jernvägsstyrelsen att i cirkuläret rörande
denna rätt att komplettera icke såsom vilkor derför fordra, att veder¬
börande genomgått tre eller fyra klasser i elementarläroverk.
Det är blott dessa upplysningar jag velat meddela; kan något
göras för att förbättra dessa statstjenares ställning, har jag person¬
ligen naturligtvis ingenting deremot.
Herr Sjö: Herr vice talman! Jag medger gerna, att det allra
bästa denna kammare kunde göra vore måhända att bifalla icke
allenast herrar John Olssons och J. Perssons framställningar i detta
afseende, utan äfven andra, som kanske äro lika goda och berättigade
som dessa.
Men saken är väl, att man här i Riksdagen måste pröfva hvarje
förekommande fråga, så godt man kan och så rättvist som sig bör.
Och när man detta gör, är dermed icke sagdt, att resultatet deraf
skall blifva, att man kan bifalla alla de motioner och framställningar,
som göras.
Herrarne veta lika väl som jag, att det icke är mer än fyra
år sedan en lönereglering företogs i detta fall efter en ganska grund¬
lig utredning, en utredning, som verkstäldes af en af Kongl. Maj:t
tillsatt komité, hvilken utarbetade ett ganska grundligt och vidt¬
omfattande förslag, som sedermera pröfvades såväl af jernvägs-
styrelsen och Kongl. Maj:ts regering som ock här i Riksdagen.
Men det dröjde icke länge, förrän man kom med framställningar
om, att rättelser borde vidtagas i förevarande afseende, och sådana
rättelser blefvo också vidtagna. Nu fortsättes det på samma sätt,
men jag undrar just, huru det skall sluta, om man på det viset
skall verkställa än den ena än den andra ändringen. Det skall,
såsom den föregående talaren från statsutskottet sade, ovilkorligen
Lördagen den 9 Mars.
27
N:o 12.
uppstå rubbningar af den art, att det icke kan vara välgörande och A»ffående
helsosamt för en lönestat sådan som den föreliggande. ^för^enonal
Jag begärde ordet hufvudsakligen med anledning af hvad herr vi/lZten*
Höjer yttrade. Han omnämnde sålunda bland annat, att det i Skof de jernväg ar.
förekommit, att en 660 kronors karl ledt en hel kår, bestående af (Forts.)
13 personer, hvilka samtlige åtnjöto större löneförmåner än han för
sitt arbete. Han läste upp detta från ett papper, men han nämnde
icke alls, hvarifrån han fått dessa uppgifter, för hvilkas sannings¬
enlighet han sålunda ensam är ansvarig. Måhända äro de sanna,
men det kan också hända, att de äro något vilseledande, i synnerhet
när här gäller en fråga, beträffande hvilken hos vederbörande full
besinning kanske icke alltid råder.
Jag tror, att man för tillfället icke har något annat att göra
än att bifalla utskottets hemställan, och måhända kommer detta att
visa sig vara lyckligast icke allenast för Riksdagen, utan äfven för
dessa personer, som det nu är fråga om att gifva en bättre aflöning.
Man måste nemligen se till, att det sker rättvisa åt alla håll, om
man vill göra om den lönereglering, som för fyra år sedan genom¬
fördes.
Det är på dessa grunder som jag, herr vice talman, ber att få
yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Olofsson i Åvik: Herr talman! Jag har icke begärt
ordet för att göra något längre inlägg uti den föreliggande frågan,
utan endast derför, att ännu ingen röst ifrån landsbygden höjt sig
till förmån för dessa kontorsbiträden, som det nu är fråga om. Jag
har mig dock alltför väl bekant, att förhållandena för dem icke
äro bättre ute på landsbygden än i städerna, utan delvis åtminstone
snarare tvärtom. Jag har också inom den valkrets, som kreerat
mig, fått i uppdrag ifrån dessa kontorsbiträden, som klagat öfver
den stora nöd, hvari de för närvarande befinna sig, att lägga ett
godt ord för de motioner, som blifvit väckta vid denna riksdag.
Utaf hvad som framgått af den förda diskussionen har man blifvit
mer eller mindre öfvertygad om att orättvisa vederfares dessa tjenste¬
man eller betjente, såsom de möjligen kallas, hvilket jag icke fäster
så stort afseende vid, då de i allmänhet få utföra samma tjenste-
åligganden som tjensteman; ty jag har mig bekant, att på flere
stationer, och ganska stora stationer, finnas inga kontorsskrifvare
anstälda, utan kontorsbiträdena få utföra de göromål, som eljest
skulle ålegat de förre, — vid åtskilliga tillfällen få de t. ex. vi¬
kariera för stationsinspektoren. Det förefaller mig då alldeles orim¬
ligt, att dessa funktionärer, som äro underkastade en sådan tjenst¬
göring och ett sådant ansvar, skola aflönas af staten på sätt som
nu sker.
Jag har ingenting vidare att tillägga, utan ber endast att få
yrka bifall till herr John Olssons motion.
Herr Waldenström: Herr talman! I fall jag fattade herr
Hedin rätt, så menade han, att om det yrkande, jag framstälde,
N:0 12.
28 Lördagen den 9 Mars.
Angående ginge igenom, skulle gagnet deraf endast tillfalla sådana, som hädan-
^för^ersonai e^er blefve kontorsbiträden, men icke sådana, som för närvarande
vid statens äro det. Jag kan icke förstå annat, än att detta dock måtte vara
jemvägar. någon missuppfattning å hans sida af mitt yrkande.
(Forts.) Herr John Olsson föreslår i sin motion, att lägsta lönen skulle
vara 840 kronor och högsta 1,500 kronor. Om denna motion ginge
igenom, komme naturligtvis detta alla dem till godo, som redan nu
äro kontorsbiträden. Således de, som hade en lön under 840 kronor,
finge genast 840 kronor, och de, som hade tillräckligt med tjenstår
för att komma öfver 1,080 kronor, skulle också nå öfver detta be¬
lopp. Om jag nu i stället antager, att maximilönen blefve oför¬
ändrad, men att minimilönen höjdes till 840 kronor, blefve naturligt¬
vis följden af en sådan förändring den, att de, som i allönings-
afseende vore under 840 kronor, strax finge detta belopp och så
vidare hela skalan uppefter ända till 1,080 kronor. Detta är icke
något som jag hittat på sjelf, utan förtroendemännen från kontors-
biträdenas förening här i landet, som voro uppe hos mig, förklarade,
att, om de åtminstone kunde få så pass förbättring, att minsta lönen
blefve 840 kronor, så skulle detta, äfven om högsta lönen tills vi¬
dare stannade vid 1,080 kronor, vara till stor hjelp för dem, som
vore mellan 600 och 840 kronor, och delvis äfven för dem, som
nått öfver 840 kronor. Det var på grund af detta som jag fram-
stälde mitt yrkande, och jag tror, att om något yrkande skulle ha
utsigt att gå igenom, så vore det just detta, hvarför jag skall be
att få vidhålla det.
Herr Pehrson i Törneryd sade, att de gått in, alla dessa kon-
torsbiträden, på denna bana, medvetna om att deras löneutsigter
icke voro bättre. Ja det är sant, men på samma sätt kommer man
in på hvarje lefnadsbana här i verlden. Men alltid har man ut-
sigter att, om de ekonomiska förhållandena bli för svåra, lönerna
också skola bli reglerade. Och att man icke saknar grund för så¬
dana förhoppningar, det visar den föregående tidens historia i detta
afseende.
Om dessa kontorsbiträden, som af utsigten att snart få en liten
inkomst blifvit »lockade m på denna bana», såsom herr general¬
direktören och chefen för statsbanorna vid förra riksdagen yttrade,
nu begära en liten förbättring, icke skall man precis tillbakavisa
denna deras begäran genom att säga: »När I gingen in på denna
bana, vissten I hvad I haden att vänta.» Icke kan man heller kalla
denna klass af statstjenare för en missnöjd klass, derför att dess
medlemmar ge uttryck åt de ekonomiska bekymmer, som tynga dem
och deras familjer och som under vissa förhållanden kunna göra
det nästan omöjligt för dem att ordentligt sköta sina tjenster, —
kanske irritera dem till den grad, att de t. ex. mången gång tele¬
grafera origtigt och derigenom kunna vålla jernvägsolyckor och dylikt.
Mitt yrkande skulle då vara, att kammaren så till vida bifaller
motionen, att den med bibehållande af den nuvarande maximilönen
bestämmer lägsta lönen till 840 kronor.
Lördagen den 9 Mars. 29 N:o 12.
Herr John Olsson i Stockholm: Herr talman! Herr Waldenströms Angående
förslag har utan tvifvel framkommit i god afsigt, nemligen derför
att hans förslag möjligen skulle ega något större utsigt än motionen vid staten,
att vinna kammarens och Riksdagens bifall. Men förslaget har, så jernväg ar.
vidt jag kan förstå, det felet, att, om det ginge igenom, det visser- (Forts.)
ligen skulle hjelpa de yngre bland kontorsbiträdena — om man nem¬
ligen får antaga, att förslaget erhåller retroaktiv verkan med af¬
seende på de nuvarande lönerna — men deremot icke i ringaste
mån de äldre af kåren. Nu äro, såsom herrarne kunna förstå, de
yngre naturligtvis de, som lättast kunna nöja sig med de oskäligt
låga löner, som för närvarande utgå, under det att förhållandena
för de äldre, som kanske redan bildat familj, gifvetvis äro mest öm¬
mande. Herr Waldenströms förslag synes mig lida af det felet, att
det förbiser just dessa äldre kontorsskrifvare, hvilka dock, som sagdt,
befinna sig i de mest ömmande omständigheter.
Under sådana förhållanden och då jag tror och tycker mig
märka af stämningen inom kammaren, att det finnes mycken sym¬
pati för motionen, tillåter jag mig fortfarande att yrka bifall till
densamma.
Jag har äfven begärt ordet för att fästa mig vid ett par ytt¬
randen af den förste ärade ledamoten af statsutskottet.
Han gjorde en beräkning, huru det vore stäldt för kontors¬
biträdena, och lade dervid till grund för denna beräkning det högsta
lönebelopp, hvaraf de kunde komma i åtnjutande. Men jag hem¬
ställer till den ärade talaren, om det verkligen kan vara rigtigt att
vid en dylik beräkning utgå från den högsta lönen, då, som bekant,
den högsta lönen endast utgår till fem kontorsbiträden. Man kan
naturligtvis icke använda en sådan beräkning, baserad på hvad de
högst afiönade åtnjuta, såsom norm för hela kåren. Det måste na¬
turligen leda till i väsentlig män felaktiga slutsatser att gorå en
dylik beräkning och icke samtidigt omnämna, att det är ett så litet
antal som endast fem, hvilka höra till denna kategori.
Samme ärade talare framhöll, att jernvägsstyrelsen handlat
origtigt, som utvidgat kontorsbiträdeskåren i stället för att, som
han önskade, inskränka eller till äfventyra alldeles afskaffa den.. Ja,
konseqvensen af denna den ärade talarens uppfattning skulle bli, att
jernvägsstyrelsen måste tillsätta flere kontorsskrifvare eller rent af
befordra kontorsbiträdena till kontorsskrifvare. Och det har jag för
min del icke något emot, om den ärade talaren vill vara med der¬
om. Då komme de otvifvelaktigt i en någorlunda fördelaktig eko¬
nomisk ställning. Men det var väl knappast den ärade talarens
mening.
Det är klart, att de sysslor, som åligga kontorsbiträdena, icke
kunna skötas utan att det finnes tillräcklig personal dertill. Och
dervidlag kan man gå till väga på så sätt, att man antingen okär
kontorsbiträdenas antal i mån af göromålens tillväxt eller ock till¬
sätter ett erforderligt antal kontorsskrifvare. Ty det är ett faktum,
att kontorsbiträden sköta kontorsskrifvarebefattningar i högst vä¬
sentlig män, såsom herr Höjer påpekade.
N:0 12.
30
Lördagen den 9 Mars.
Angående Den ärade talaren på smålandsbänken framhöll, så vidt jag
^för^ersonai honom rätt, att de uppgifter, som af motionären och öfriga
Jvid statens talare, som stå på samma sida som jag, lemnats, icke skulle vara
jernväg ar. fullt tillförlitliga. Det tror jag den ärade talaren får taga tillbaka.
(Forts.) Ty säkert är, att hvarken hall eller någon annan talare kunnat
vederlägga någon af de uppgifter, som motionärerna framlagt till
stöd för vår uppfattning.
Såsom sagdt, på de skäl jag anfört, yrkar jag bifall till min
motion, som borde ha goda utsigter att vinna kammarens bifall.
Herr Persson i Arboga: Herr talman, mina herrar! Då det
är beslutadt, att diskussionen skall röra sig om både mom. d) och
mom. e), således äfven det moment i statsutskottets betänkande,
som afser den motion, som blifvit väckt af mig jemte åtskilliga
andra medlemmar af denna kammare, så torde det tillåtas äfven
mig att yttra några ord i den förevarande frågan.
Hvad som i första rummet väckte min förvåning — och säker¬
ligen flere andras — vid genomläsningen af utskottets betänkande,
var det påfallande förhållande, att utskottet icke tagit någon den
ringaste hänsyn till de skäl, som i motionerna blifvit anförda för
det förslag, som der framstälts. Deremot har utskottet med en syn¬
nerligen lofvärd omsorg uppsökt alla möjliga ljuspunkter, som kunna
ådagalägga, att ifrågavarande statstjenares ekonomiska ställning
ingalunda är så dålig, som de sjelfva och vi i våra motioner sökt
påvisa. På den ljusmålning, som statsutskottet således med obe¬
stridlig talang utfört i detta hänseende, skall jag tillåta mig att
anbringa några skuggor, på det att målningen må i något högre
mån få karakteren af en verklighetsbild.
Ty, mina herrar, det förhåller sig icke så. som utskottet här
sökt göra troligt, att dessa kontorsbiträden verkligen ha det så bra
stäldt. Det är tvärtom väl kändt öfverallt i bygderna, att deras
ställning är sådan, att det snarare är ett under, att de icke blifvit
i högre grad frestade att begå underslef och brott, än hvad hittills
förekommit. Denna punkt berördes också på ett mycket välvilligt
sätt af herr generaldirektören och chefen för statens jernvägar, då
han vid förlidet års riksdag yttrade sig om desse statstjenares be-
hjertansvärda ställning. Han framhöll, att det vore en pligt för
staten att tillse, att desse duglige och pligttrogna arbetare så af-
lönades, att de icke inleddes i frestelse, såsom han uttryckte sig.
Nu har det verkligen, beklagligt nog, för icke länge sedan in¬
träffat ett sådant fall, nemligen att ett kontorsbiträde, sannolikt i ett
ögonblick af mycket betryckt stämning, lät förleda sig att, såsom
man uttryckte sig, »låna» ett visst belopp ur den kassa, han hade
om händer, hvilket naturligtvis — och detta med rätta — tillskyn¬
dade honom en belöning af 41/'g års straffarbete.
Det är desse statstjenares egendomliga mellanställning af att å
ena sidan vara betjente och å den andra utföra tjenstemäns arbete
och funktioner, som vållar i väsentlig grad, synes det mig, de stora
svårigheterna. Det lär i gällande instruktion för kontorsbiträde vara
31
N:0 12.
Lördagen den 9 Mars.
foreskrifvet, att han är skyldig tjenstgöra när som helst och hvar som
helst. Hvilken magt detta måste innebära i befälets hand, ligger i öppen
dag. Derför inträlfar det också i mycket vidsträcktare mån, än hvad
bär blifvit framhållet, att kontorsbiträden få förrätta tjensteman
åligganden och icke sällan just den obehagligaste och svåraste delen
deraf, såsom att tjenstgöra såsom stationsinspektor särskildt vid natt¬
tågen, något som äfven på större stationer lär förekomma rätt ofta.
Det är i detta hänseende som det synes mig, att statsutskottet både
bort och kunnat taga något större hänsyn till arten af den tjenst¬
göring, som kontorsbiträdena hafva sig ålagd, och det ansvar, som
dermed är förenadt.
En af de föregående talarne, herr Sjö, yttrade ett gyllene ord,
som jag ber att få taga fasta på. Han förklarade, att det vore
Riksdagens skyldighet att se till, att i görligaste mån rättvisa ski¬
pades på alla håll. Det är naturligtvis ett uttalande, som ingen vill
jäfva. Under belysningen af denna sanning skall jag nu tillåta mig
att till kammarens begrundande hemställa, huruvida det kan vara
lämpligt, rättvist och öfverensstämmande med billighet, att ett kontors-
biträde skall hafva lägre lön, både begynnelse- och slutlön, än en
konduktör, en trädgårdsmästare, en maskinist, en materialarbetare,
en vagnförman, en banmästare och — last but not toast — en eldare.
Eu eldares begynnelselön uppgår enligt gällande aflöningsregle-
mente till 720 kronor, och han kan efter 14 års tjenstgöring erhålla
1,080 kronor, således samma slutlön som ett kontorsbiträde. En ban¬
mästare får börja med 780 kronor och kan efter 10 år erhålla lika¬
ledes 1,080 kronor. Alla öfriga tjensteinnehafvare, som jag nämnde,
få börja med 840 kronor och uppnå till sist 1,200 kronor, med det
undantag, att en konduktör kan efter 15 års tjenstgöring erhålla
1,500 kronor i fast arfvode.
Jag ber eder, mina herrar, reflektera något på hvad det ändock
innebär att sköta en stationsinspektors åligganden äfven på en större
station, särskildt nattetid, hvad det innebär att handhafva en upp¬
börd, som dagligen uppgår till tusentals kronor, att upprätta och
uträkna fraktlistor — eller hvad de kallas — öfver allt det gods,
som behandlas vid en station, o. d. Det är något, som åligger ett
kontorsbiträde, liksom i öfrig!, att i mycket vidsträckt mån deltaga
i den synnerligen omfattande expedition, som enligt sakens natur
måste förekomma vid en jernvägsstation.
Herr Sjö tycktes hysa någon misstanke om, att hvad herr Höjer
uppgifvit angående äldre kontorsbiträdens åliggande att handleda och
undervisa nyanstälda personer af tjenstemannaklassen, såsom kontors-
skrifvaro och dylika, icke skulle vara med verkliga förhållandet
öfverensstämmande. Jag är icke heller, lika litet som herr Höjer,
i tillfälle att med autentiska bevis ådagalägga påståendets rigtighet.
Men så mycket anser jag mig höra säga till stöd för herr Höjers på¬
stående, att jag, som i dessa dagar haft meddelanden från och besök
af ett stort antal kontorsbiträden, enstämmigt från deras mun fått
samma uppgift, som herr Höjer lemnade, och det är väl icke troligt,
Angående
löneförbättring
för personal
vid statens
jernväg ar.
(Forts.)
N:0 !2.
32
Angående
löneförbättring
för personal
vid statens
jernvägar.
(Forts.)
Lördagen den 9 Mars
att dessa kontorsbiträden i en så vigtig och ömtålig sak som denna
skulle vilja fara med osanning.
Man har här uttalat stora farhågor för de rubbningar i löne¬
förhållandena, som skulle uppstå, ifall våra motioner vunne Riks¬
dagens bifall. Jag har åtminstone mycket svårt att inse vådan af
dessa rubbningar. Under den tid, jag varit ledamot af Riksdagen,
har jag ofta, då det varit fråga om ett mera omfattande lag- eller
regleringsförslag och detta mött motstånd från olika håll med af¬
seende å den ena eller andra detaljen, hört det framhållas som eu
rigtig grundsats, att man först bör se till att få det hela genom-
fördt, så är det sedan en lätt sak att afhjelpa de enstaka bristerna.
Det synes mig, som om 1897 års lönereglering för jernvägspersonalen
också varit ett sådant omfattande regleringsarbete, som icke kundo
undgå att blifva bristfälligt i en eller annan detalj. Och då kan
det icke vara annat än rätt och billigt, ja, rent af en pligt för Riks¬
dagen att ju förr dess hellre afhjelpa dylika bristfälligheter. Såsom
en stor bristfällighet måste jag anse, att kontorsbiträdena skola
hafva betydligt lägre aflöning än dessa andra betjente, som jag nyss
nämnde och hvilka för sin utbildning icke behöfva underkasta sig
andra kostnader än en tids förberedande tjenstgöring — för hvilken
de också, naturligtvis, åtnjuta aflöning.
Den ärade statsutskottsledamot, som från blekingebänken föl¬
en stund sedan förde utskottets talan, slutade sitt anförande med en
hotelse — åtminstone uppfattade jag det så, men måhända är det
en missuppfattning af mig — att kontorsbiträdena genom sill håll¬
ning skulle löpa risken, att hela kåren gjordes till föremål för ett
slags afveckling. Nåväl, icke tror jag, att den nuvarande kontors-
biträdeskåren skulle mycket beklaga sig öfver en sådan eventualitet,
men det skulle högeligen intressera mig att höra den ärade stats-
utskottsledamotens uttalande, om ett sådant förslag på allvar blefve
framstäldt och han finge se de i häpnadsväckande grad ökade kost¬
nader, som en sådan åtgärd skulle medföra. Den är, efter hvad jag-
hört uppgifvas, redan påhörjad denna afveckling. Vid styrelsen här
i Stockholm hafva, såsom det står i utskottsbetänkandet, kontors¬
biträdena befunnits allt mindre »lämpliga» och börjat ersättas med
kontorsskrifvare, naturligtvis med en icke oväsentlig ökning i kost¬
naderna. Tänka vi oss nu en sådan afveckling genomförd af hela
kontorsbiträdeskåren, som för närvarande uppgår till 429 med¬
lemmar, torde siffrorna för kostnaderna komma att antaga ganska
afskräckande dimensioner.
Angående de stora tjenster, som denna kår verkligen gör jern-
vägsväsendet och staten, derom kan man få en föreställning, om man
gifven akt på det faktum, att trots den oerhördt starka utveckling,
som egt rum inom jemvägsväsendet under de sista årtiondena, kontors-
skrifvames antal dock ej behöft ökas, men deremot kontorsbiträdena
ökats i en mycket stark progression. Jag skulle i det hänseendet kunna
anföra några talande siffror, men siffror äro i allmänhet besvärliga
att höra på, så jag skall afstå derifrån, ty det tjenar nog ingenting
till att anföra dem. Detta oförnekliga sakförhållande är ett bevis
33
Lördagen den 9 Mars.
för, att vederbörande hafva funnit den klass af tjensteinnehafvare,
hvarom nu är fråga, vara synnerligen användbar och gagnelig. Och
är det så, torde det väl också vara statens pligt att tillse, att de
aflönas på ett någorlunda anständigt sätt.
En svag ljusglimt af välvilja för kontorsbiträdena frambryter
på ett ställe i statsutskottets motivering, der utskottet säger:
»För en ung man på föga mer än 20 år och med endast folk-
skolebildning synes det nuvarande minimiarfvodet jemte dermed för¬
enade särskilda förmåner icke kunna anses utgöra en alldeles otill¬
räcklig ersättning.»
Det ^ är således, detta arfvode, icke alldeles otillräckligt, men
dock i någon man otillräckligt. Skulle då icke denna kammare,
mina herrar^ befinnas villig att afhjelpa denna otillräcklighet, som,
om den också ej är så stor, statsutskottet ändå medgifver vara för
handen?
Här har något talats om kontorsbiträdeskårens befordrings-
utsigter. Den ärade talaren på blekingebänken såg dem i temligen
ljusa färger, då han förmenade, att de kunde befordras till stations-
mästare och åtskilliga andra platser. Ja väl, det har förekommit
och torde^ väl kunna förekomma äfven hädanefter i ett eller annat
fall, att sä sker, men det blir då i regeln på de mindre och afsides
belägna stationerna, i en öde bygd, der stationsmästaren har de största
svårigheter ej precis att förse sig med lifsfömödenheter, men att be¬
reda sina barn tillfälle till skolgång och dylikt, som ju måste vara
en synnerligen angelägen och magtpåliggande uppgift för en familje¬
fader. Emellertid synes jernvägsstyrelsen icke vara af samma me¬
ning som den ärade talaren. Jernvägsstyrelsen säger nemligen —-
uttalandet är anfördt å sid. 40 i statsutskottets utlåtande, efter stats¬
rådet och chefens för kongl. civildepartementet anförande till statsråds¬
protokollet, rörande frågan om fri beklädnad för vaktmästarne vid sta¬
tens jernvägar: — »att i man af den nuvarande vaktmästarestammens
afgång befattningarna i fråga antagligen komme att rekryteras från
kontorsbiträdes — och kontorsvaktsgrupperna, hvilka båda åtnjöte för¬
månen af fri beklädnad.» Den utsigt, som jernvägsstyrelsen tänkt sig
för kontorsbiträdena att erhålla befordran, skulle således bestå deruti,
aff de skulle kunna bli vaktmästare. Jag vet icke, om jag miss¬
förstått hela saken, men mig synes detta vara en befordran nedåt
i stället för uppåt. Ty det heter längre ned på samma sida i utskotts¬
betänkande^: »Förste vaktmästares arfvode är bestämdt till 1,100
kronor för år, hvilken aflöning minskas med 150 kronor, derest han åt¬
njuter fri bostad. Annan vaktmästare inom styrelsen uppbär i årligt
arfvode lägst 780 kronor och högst 900 kronor, med nyssnämnda afdrag,
derest vaktmästare åtnjuter fri bostad, samt vaktmästare vid distrikten
lägst 600 kronor och högst 840 kronor jemte fri bostad eller hyres¬
bidrag, bestämdt till 20 procent af arfvodet.»
Jag tillstår, att det är för mig svårt att förstå, huru detta skulle
kunna innebära eu befordran, om ej möjligen i det afseende^ att
tjenstgöring^! skulle vara betydligt lindrigare och mindre ansvarsfull
Andra Kammarens Prot. 1901. N:o 12. *5
N:0 12.
Angående
löneförbättring
för personal
vid statens
jernvägar.
(Forts.)
N:0 12.
34
Angående
löneförbättring
för personal
vid statens
jemväqar.
(Forts.)
Lördagen den 9 Mars.
för en vaktmästare än för ett kon tors!» träde. Men i alla fall skulle
väl befordringen ega rum vid en ålder, då tjensteinnehafvaren borde
hafva full rätt att vänta sig en något högre aflöning eller åtminstone
lika hög aflöning som den han innehade vid befordringstillfället.
Såsom fördelar, som kontorsbiträdeskåren åtnjuter, nämndes af
den ärade talaren: semester under 15 dagar med full aflöning, i sjuk¬
domsfall fri läkarevård och medicin o. s. v. samt åtskilligt annat,
som jag ej kommer i håg. Men jag hemställer till den ärade talaren,
om dessa förmåner icke äro lika och gemensamma för alla vid statens
jernvägar anstälda betjente och således ej böra tagas med i beräk¬
ningen, då det är fråga om att rättvist afväga arfvodesbeloppen för
de olika kategorierna af betjente i jemförelse med hvarandra. .
Nu har den motion, som jag jemte åtskilliga andra tagit oss
friheten väcka, en något större omfattning än den af herr Olsson
från Stockholm väckta. Den förra afser nemligen ej blott arfvodes-
beloppens höjande för de manliga kontorsbiträdena, utan äfven eu
deremot svarande förhöjning i arfvodesbeloppen för de qvinliga kontors¬
biträdena. Det torde ej vara behöfligt att vidare motivera detta
förslag, ty det faller väl af sig sjelft, att, för den händelse en höjd
aflöning skulle beviljas de manliga kontorsbiträdena, de qvinliga
kontorsbiträdena böra få en deremot svarande förhöjning i öfverens¬
stämmelse med faststäldt lönereglemente. Jag ber således att redan
nu få nämna, att jag anhåller om proposition äfven på den sista
punkten i den motion, som blifvit framburen af mig. Hvad deremot
beträffar den andra punkten, i hvilken ifrågasättes, att de manliga
kontorsbiträdena skulle komma i åtnjutande af fri bostad och ved¬
brand in natura äfvensom beklädnadsersättning i penningar, så skall
jag afstå från att göra något yrkande på bifall till denna punkt,
emedan densamma dels är af underordnad betydelse och dels ma-
hända är egnad att åstadkomma någon förvirring vid afgörandet.
Jag ber således, herr talman, att få sluta med att yrka bifall
till herr Olssons motion, men med det tillägg, att ordet manliga måtte
insättas framför ordet kontorsbiträden, då det ju bör blifva föremål
för särskild votering, huruvida några motsvarande förmåner skola
beviljas äfven de qvinliga kontorsbiträdena.
Herrar Nydal, Styrlander, Österberg, Bromée i Billsta och Pant-
zarhielm instämde med herr Persson.
Herr Sjö: Den siste talaren, som nyss slutat sitt anförande,
nämnde, att man skulle aflöna tjensteman och betjente så, att de
icke inleddes i frestelse till brott. Ja, detta kan man verkligen
säga, men huru godt det är att realisera sådant, vet nog. herrarne
litet hvar. Det har varit tjensteman, som haft betydligt större
löner, än här är fråga om, ja, ända till 10,000, 60,000 kronor om
året, hvilka begått brott. Herrarne minnas för några år sedan, att
det var en hög tjensteman, som begick ett det allra största falsarium
eller brott. För min del tror jag derför icke, att något sadant kan
35
N:0 12.
Lördagen den 9 Mars.
förebyggas genom aflöningens storlek, utan aflöningen bör under alla
förhållanden bestämmas så, att vederbörande kan existera å densamma
och utföra sitt arbete.
Herr Waldenström yttrade, att man skulle gifva de ifråga¬
varande jernvägstjenstemännen en sådan aflöning, att man kunde
erhålla sådant folk, att man icke behöfde befara, att de t. ex. skulle
telegrafera fel och derigenom kunna förorsaka tågsammanstötning.
Ja, sådana ord, utkastade här i kammaren, borde man akta sig för
att uttala, ty jag anser dem för en rigtig draksådd.
De ord, hvarmed jag replikerade, tog herr Olsson såsom motionär
upp och sade, att jag beskylde motionären för att framkomma med
otillförlitliga uppgifter. Det var icke motionären, jag i detta fall
berörde, utan det var herr Höjers yttrande, jag afsåg, nemligen då
han sade, att ett kontorsbiträde med 660 kronors lön om året tjenst-
gjort i Sköfde såsom stations.skrifvare och haft en hel kår under sig,
och sjelf hade han. ehuru chef, haft den lägsta aflöningen af dessa.
Det var detta yttrande, som föreföll mig vara af den beskaffenheten,
att man icke fick taga alltför stor fasta på sanningsenligheten af
detsamma. Den siste talaren upptog äfven detta yttrande och sade,
att ett kontorsbiträde nämnt detsamma för honom, men att han icke
kunde garantera för sanningsenligheten deraf. Jag hade trott, att
herr Höjer skulle akta sig för att framkomma med sådant, b vilket
för mina öron — det torde kanske smaka för andra — låter nästan
otroligt. Det är endast detta jag velat säga i följd af hvad här
förekommit.
Herr Persson i Tällberg: Herr vice talman, mina herrar! Motio¬
nären herr Persson beklagade, att statsutskottet icke tagit någon
hänsyn till de skäl, som motionären andragit, utan att utskottet
endast framhållit, huru bra dessa kontorsbiträden hafva det med
afseende å löneförmåner. Jag ber att derpå få svara, att utskottet
icke yttrat ett ord om, huru bra dessa hafva det, men utskottet har
naturligtvis ansett sig skyldigt att angifva, Indika löneförmåner, som
kontorsbiträdena nu hafva, och om den ärade motionären anser dessa
aflöningsförmåner för bra, så är det icke utskottets fel. För öfrigt
kunde jag ej finna något bevis för detta påstående genom de rader,
motionären läste ur utskottets motivering; han läste följande: »Föl¬
en ung man på föga mer än 20 år och med endast folkskolebildning
synes det nuvarande minimiarfvodet jemte dermed förenade särskilda
förmaner icke kunna anses utgöra en alldeles otillräcklig ersättning.»
Det var detta, den ärade motionären läste upp, och om han dermed
ville bevisa, att utskottet framhållit, huru bra dessa kontorsbiträden
hafva det, då förstår jag icke logiken i denna bevisföring.
Hvad återigen beträffar herr Höjers anförande och den vägledning-
han ville gifva statsutskottet, nemligen den, att vi bort vända oss
till jernvägsstyrelsen för att få uppgifter, så får jag säga, att jag
skulle också önska, att herr Höjer måtte hafva fått sina uppgifter
derifrån. Utskottet har emellertid fått do uppgifter, som föroiinnas
i utlåtandet, från jornvägsstyrclsen, och hade herr Höjer tagit sina
Angående
löneförbättring
för personal
vid statens
jernväqar.
(Forts.)
36
N:0 12.
Lördagen den 9 Mars.
Angående uppgifter från samma källa, tror jag icke, att de kommit att skilja
löneförbättring gjg £r^n utskottets så mycket, som de nu gjort.
statens Hvad beträffar hans" uppgift, att kontorsbiträdena endast skulle
jemvägar. hafva hälften eller tredjedelen så stora inkomster, som en dugtig
(Forts.) arbetare har, så får detta yttrande std för hans räkning. Jag för¬
modar, att det afser arbetsförhållandena i Stockholm, hvilka jag icke
så noga känner till, och jag tröstar mig med, att det finnes icke
mer än 6 kontorsbiträden inom styrelsen i Stockholm. Med dessa
blir det väl någon råd, om det förhåller sig så, som herr Höjer upp-
gifvit.
Man har här i rörande ordalag sökt framhålla den förtviflade
ställning, kontorsbiträdena befinna sig i. Detta är till en viss grad
sant, och hade jag för min del icke att taga hänsyn till annat än
min känsla, skulle jag verkligen vara den förste att rösta för motio¬
närernas föreliggande förslag, ty mina sympatier ligga alltid för demT
som äro minst lyckligt lottade ‘i samhället, Nu kan man emellertid
verkligen tvista om, huruvida dessa kontorsbiträden med fullt fog
kunna räknas till de minst lyckligt lottade i samhället, Af motio¬
närens framställning synes det nog vara så, och kontorsbiträdena
sjelfva hafva också framhållit sin ställning såsom mycket förtviflad
och hopplös på det möte, de hade här i Stockholm, och hvilket möte
jag också bevistade. Och jag får villigt erkänna, att jag gick från
mötet med den känslan, att jag borde söka att verka för, att deras
förhållanden måtte något förbättras. Jag har ännu denna känsla
qvar inom mig, men jag har icke kunnat undgå att taga hänsyn till,
hvarthän ett bifall till motionärernas förslag skulle komma att leda.
Kontorsbiträdena stå ej heller, såsom det tyckts framgå af diskussionen
bär i dag, på den lägsta löneskalan, utan det finnes en hel del af
betjeningen, som står lägre än kontorsbiträdena, och skulle vi höja
lönen för kontorsbiträdena, skulle det blifva en naturlig konseqvens,
att vi måste höja lönen för alla dessa, som stå under kontorsbiträdena.
Det skulle blifva en höjning af lönen utefter hela linien. Utskottet
har emellertid icke kunnat gorå någon beräkning öfver, till hvilket
resultat en sådan löneförhöjning skulle leda, och det är detta, som
varit det afgörande skälet för, att utskottet icke kunnat inlåta sig
på att tillstyrka bifall till motionärernas förslag.
Jag tvifla!' dessutom mycket på, huruvida motionärerna sjelfva
ens gjort sig reda för, till hvilka konseqvenser ett bifall till deras
förslag skulle leda. Det är så mycket större anledning att betvifla
detta, som det framgår af motionerna, att motionärerna icke haft
alldeles tydligt och klart för sig, hvilka löneförmåner kontorsbiträdena
redan nu hafva. Af motionerna vill det synas, som om motionärerna
antoge eller åtminstone antagit, när motionerna skrefvos, att kontors¬
biträdena inom styrelsen och distrikten skulle vara likstälda. Så är
dock icke fullständigt förhållandet. Ett manligt kontorsbiträde inom
styrelsen har lägst 600 kronor och högst 1,200 kronor jemte beklädnad,
men icke hyresersättning, och ett kontorsbiträde vid distrikten har
lägst likaledes 600 kronor och högst 1,080 kronor jemte beklädnad
och hyresersättning, den sistnämnda 20 procent af arfvodet. Om vi
37
N:0 12.
Lördagen den 9 Mars.
sålunda till begynnelselönen, 600 kronor, lägga värdet af bekläd- Angående
naden, 150 kronor — denna uppgift hafva vi fått af jernvägsstyrelsen,
och enligt gällande beklädnadsreglemente kommer man också ganska JZdPstatem
nära till denna siffra, 150 kronor, ty det är att märka, att dessa jemvägar.
kontorsbiträden hafva liera beklädnadspersedlar än en del andra (Forts.)
betjente — samt hyresersättningen, som utgör 20 procent af arfvodet
eller 120 kronor, så blir den nuvarande begynnelselönen 870 kronor,
hvilket icke torde få betraktas som ett så förtvifladt lågt arfvode
för en person på 20 eller 25 år med endast folkskolebildning. Å
sid. 48 i föreliggande betänkande upptages slutlönen till 1,446
kronor — detta enligt uppgifter, som utskottet fått sig förelagda —
hvilken lön nu i ogynsammaste fall uppnås efter 15 års tjenstgöring
enligt ett af jernvägsstyr elsen den 28 sistlidne januari utfärdadt cir¬
kulär, hvadan derigenom en förbättring i lönevilkoren kommit dessa
betjente till del, och de flyttas icke direkt från det lägsta arfvodet
till det högsta, utan de flyttas successive inom mellanliggande 5
löneklasser, undan för undan, till dess de uppnått högsta löneklassen.
Har en sådan person förut innehaft annan tjenstgöring vid jemvägen,
så behöfver han i vanliga fall icke inträda i lägsta löneklassen, utan
får i allmänhet börja i något högre klass och kommer följaktligen
fortare upp i högsta lönegraden. Nu skulle det ju kunna hända —
och jag hoppas, att jern vägsstyrelsen i det afseende! skall vilja gå
dessa kontorsbiträden till mötes — att det bereddes dem möjlighet
att, oftare, än nu sker, avancera till kontorsskrifvare. I det fallet
har emellertid jernvägsstyrelsen satt en bom i vägen för dem, hvilken
i allmänhet omöjliggör uppflyttning till kontorsskrifvare äfven för
sådana personer, som visat sig intelligenta och i besittning af erfor¬
derliga kunskaper för att sköta en kontorsskrifvarebefattning. Det
är, att man nu i allmänhet föreskrifvit mogenhetsexamen för dem,
som vilja blifva kontorsskrifvare. Denna bom tror jag det vore
klokast jernvägsstyrelsen undanröjde ju förr dess hellre.
Genom ett bifall till motionärernas förslag skulle begynnelselönen
jemte beklädnad och hyresersättning uppgå till 1,158 kronor eller
— hitom oss säga såsom motionären herr Olsson — 1,100 kronor
och slutlönen skulle uppgå till 1,900 kronor. Det vore ju godt och
väl, om det vore möjligt och läte sig göra, men vi måste ovilkorligen
tänka på de konseqvenser, som skulle blifva följden af detta steg.
Eller tro herrarne, att det vore möjligt att sätta ett så aflönadt
biträde på en 7:de klassens station, der stationsmästarens aflöning
utgör lägst 780 kronor och högst 960 kronor jemte beklädnad och
husrum? Man skulle komma i den besynnerliga ställningen, att biträdet
hade högre aflöning än stationsmästaren, hvilken i alla fall skulle vara
chef på platsen. Och hvad skulle vidare följden häraf blifva med af¬
seende på hela skaran af dem, som stå lägre än kontorsbiträdena, såsom
packmästare, stationskarlsförmän, stationskarlar och banvakter med
flera i oändlighet? Jo, den, att vi i sådant fall måste höja aflönings-
förmånerna utefter hela linien. Men vi hafva inom utskottet ej ansett
oss kunna göra detta utan någon som helst utredning, utan att veta,
hvart det skulle bära hän och hvilket belopp eu sådan åtgärd skulle
N:0 12.
38
Angående
löneförbättring
för personal
vid statens
jernväg ar.
(Forts.)
Lördagen den 9 Mars.
kräfva. Såsom förut är nämndt, har också genom jernvägsstyrelsens
nyss åberopade cirkulär en viss löneförbättring beredts ifrågavarande
vid distrikten anstälda kontorsbiträden, derigenom att de nu på kortare
tid än förut komma upp i högsta löneklass; hyresbidraget har också
blifvit höjdt från femton till tjugu procent af arfvodet.
Jag ber till slut att få försäkra herrarne derom, att stats¬
utskottets förslag icke dikterats af någon obenägenhet att gå billiga
och rättmätiga anspråk till mötes, utan af saknaden af hvarje ut¬
redning och följaktligen af ovissheten om, hvilket belopp den ifråga¬
satta åtgärden skulle kräfva.
Af dessa skäl ber jag, herr talman, att få yrka bifall till ut¬
skottets föreliggande hemställan.
Häruti instämde herrar Ivar Månsson och Anderson i Hasselbol.
Herr Persson i Arboga: Då man gjort mig uppmärksam på,
att det af mig yrkade tillägget af ordet »manliga» framför »kontors¬
biträden», är obehöflig^ i det att den mening, åt hvilken jag der¬
igenom velat gifva uttryck, alldeles otvetydigt framgår af ordalagen
i herr Olssons motion, så skall jag för undvikande af förvirring vid
propositionernas framställande bedja att få afstå från denna del af
mitt yrkande.
Herr Pehrson i Törneryd: Herr talman! Jag skall bedja att få
i största korthet upptaga till bemötande några invändningar, som
gjorts mot mitt förra uttalande.
Herr rektor Persson förmenade, att jag, då jag omnämnde några
särskilda förmåner, som kontorsbiträdena åtnjuta, såsom till exempel
semester, arfvode vid sjukdomsfall et cetera, framhållit dessa förmå¬
ner, hvilka icke framginge af handlingarne, såsom skulle de särskildt
tillkomma kontorsbiträdena, men icke öfriga vid statens jernvägar
anstälda personer. Jag tror ej, att jag gjort mig skyldig härtill,
och om herrarna fått en dylik uppfattning af mina ord, sådana de
folio, så får jag säga, att detta icke var meningen. Alltför väl
visste jag, att dessa förmåner tillkomma hela betjenteklassen vid
statens jernvägar. Och jag undrar, om jag icke också utsade detta
ganska tydligt. Jag lade ock särskild vigt på beräkningsgrunden
för pensionsförhållandena, hvilken är fördelaktigare, än vi inom Riks¬
dagen i allmänhet känna till.
Samme talare erinrade, att de göromål, som kontorsbiträdena
hafva att utföra, innebära ett större ansvar, än man i allmänhet
föreställer sig, och han hemstälde, huruvida det vore följdugtigt,
att de skulle stå qvar vid sin nuvarande aflöning, då, såsom han
sade, konduktörer, maskinister, banmästare och eldare med flera
hade större aflöning än kontorsbiträdena.
Hvad beträffar eldare och banmästare, så stå de för närvarande
i lönestaten upptagna till samma aflöning som kontorsbiträdena,
nemligen i fråga om maximibeloppet, ehuruväl eldare börja med en
årlig aflöning af 720 kronor och banmästare med 780 kronor.
Lördagen den 9 Mars. 39 N:o 12.
Min uppfattning rörande dessa olika betjeningsklasser vid jern- ;. Å”?feude.
vägarna är för öfrigt den, att det är mycket mera magtpåliggande
att utöfva en konduktörsbefattning än att göra tjenst såsom kontors- Vid statens
biträde. Konduktören för ju på eget ansvar ett helt tåg, och det jernvägar.
måtte väl vara mycket mera magtpåliggande än att utföra en kon- (Forts.)
torsbiträdestjenst. Och att vara maskinist i våra dagar, hvad be¬
tyder det? En maskinist måste hafva så stor skicklighet och mång¬
årig erfarenhet för att kunna finna användning vid statens jernvägar,
att jag ej kan anse någon jemförelse med kontorsbiträdena kunna
komma i fråga. En banmästare, som skall hafva tillsyn icke blott
öfver banan, utan också öfver hela betjeningspersonalen under honom,
han måste vara vaken först och sist. Jag vet hvad det betyder att
utöfva en sådan befattning, om den skall skötas på ett fullt till¬
fredsställande sätt. En eldare skall vara så qvalificerad i våra da¬
gar, att han kan inträda när som helst i lokomotivförares ställe.
Det innebär icke så litet att lära sig sköta de komplicerade lokomo¬
tiv, som numera användas, och det skall en eldare vid statens jern¬
vägar kunna göra hvilket ögonblick sådant påfordras. Jag tror så¬
ledes, att den jemförelse, rektor Persson gjorde mellan kontors-
biträdes-tjensten och dessa andra uppräknade tjenster, konduktörs-,
maskinist-, banmästare- och eldaretjensterna, var betydligt haltande.
Samme talare trodde, att jag uttalat en hotelse med slutorden
i mitt förra anförande, hvilka innehöllo, att man borde göra en in¬
skränkning och till äfventyra en successiv afveckling af dessa kontors-
biträdesbefattningar. Jag får då förklara, att jag ingalunda velat
uttala någon hotelse; det var endast en vördsam erinran jag gjorde,
och det skedde derför, att vi här bland oss sågo chefen för statens
jernvägsstyrelse. Om denna erinran icke innebär något att taga
fasta på, lemnas den naturligtvis utan afseende; jag smickrar mig
icke med den föreställningen, att vederbörande skola taga just så
mycken hänsyn dertill. Skulle återigen deri ligga något godt, hvar¬
för, herr rektor Persson, skulle jag då icke hafva rätt att på denna
plats uttala en sådan tanke?
En annan talare uttalade ett ord, som jag icke gerna vill röra
vid. Efter det han sökt framhålla, huru dålig afiöningen vore för
ifrågavarande kontorsbiträden, sade han: »Inom de enskilda yrkena
skulle sådant afhjelpas med strejk, och man må vara glad, att så¬
dant icke sker vid statens jernvägar.» Jag vill icke ingå i när¬
mare pröfning af detta uttalande. Jag vill endast tillåta mig att
säga, att jag icke väntat, att en sådan omständighet skulle blifva
påpekad af en man i den samhällsställning, herr Waldenström
innehar.
Jag yrkar, herr talman, fortfarande bifall till utskottets förslag.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr
vice talmannen propositioner på l:o bifall till utskottets hemställan,
2:o axslag å samma hemställan och bifall i stället till herr John
Olssons i ofvannämnda motion framstälda yrkande, att det årliga arf¬
vode! för kontorsbiträden vid statens jernvägar skall fastställas att
N:o 12. 40 Lördagen den 9 Mars.
utgöra lägst 840 kronor och högst 1,500 kronor, samt 3:o afslag
^personal9 å utskottets hemställan och bifall i stället till det af herr Walden-
vid statens ström under öfverläggningen framlagda förslag. Herr vice talmannen
jernväg av. fann förstnämnda proposition vara med öfvervägande ja besvarad;
(Forts.) men som votering begärdes, blef nu, sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) omförmälda proposition, anslagen följande af
kammaren godkända voteringsproposition:
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i mom. d. i
andra punkten af förevarande utlåtande n:o 37, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets hemställan
bifallit herr John Olssons i förevarande motion framstälda yrkande,
att det årliga arfvodet för kontorsbiträden vid statens jernvägar skall
fastställas till lägst 840 kronor och högst 1,500 kronor.
Omröstningen utföll med 122 ja mot 77 nej; och hade alltså
utskottets hemställan af kammaren bifallits.
Härefter yttrade
Herr Persson i Arboga: På grund af utgången af den nu hållna
voteringen ber jag få återtaga min anhållan om proposition på bifall
till den sista punkten i den af mig framburna motionen.
Vidare anfördes ej. Hvad utskottet under mom. c hemstält bi¬
fölls af kammaren.
Sedan härefter utskottets under mom. f gjorda hemställan blif¬
va uppläst, yttrade:
Herr Åkerlind: Herr talman! Då jag förliden riksdag hade
äran frambära en motion med liknande syfte som den nu till be¬
handling föreliggande, vann den, trots statsutskottets enhälliga af¬
styrkande, likväl denna kammares bifall. Denna uppmuntrande om¬
ständighet föranledde mig att i år komma med samma motion i
något förändrad form. Jag har derför i år begärt, att banvakter,
stationerade norr om Ljusdal, måtte erhålla ett dyrortstillägg utöfver
det arfvode, de för öfrigt erhålla.
Statsutskottets utlåtande angående denna min hemställan är i
hufvudsak likt det i fjol afgifna. Dock tycktes statsutskottet förlidet
år vilja taga mer hänsyn till och kraftigare erkänna det förhållandet,
att Norrland faktiskt är en trakt, der det är dyrare att lefva och
41
N:o 12.
Lördagen den 9 Mars.
vistas än i öfriga delar af landet. I år synes utskottet åter hålla
före, att det finnes andra orter i vårt land, som i nämnda hänseende
kunna fullt jemföras med Norrland. Jag vill nu för ingen del be¬
strida, att t. ex. i Stockholm och Malmö lefnadskostnaderna äro
mycket höga. Men om jag upptagit äfven dessa områden i min
motion, hade jag säkerligen icke derför haft större utsigt att vinna
bifall af statsutskottet. Det lär väl emellertid icke lida något tvifvel,
att Norrland, såsom landsdel betraktad, är den trakt af vårt land,
der lefnadskostnaderna ställa sig högst. Som bevis derför vill jag
endast anföra, hvad många af herrarne känna till, att en vanlig
kroppsarbetare eller industriarbetare är jemförelsevis många procent
högre aflönad i Norrland, än i mellersta och södra Sverige är fallet.
En banvakt återigen, stationerad på de norra sträckorna af statens
jernvägar, har betydligt lägre aflöning än en kroppsarbetare, och
efter tolf års tjenstetid uppgår banvaktsarfvodet i de öfriga distrikten
till lika nivå som en norrländsk banvakts aflöning. Jag hade hop¬
pats, att denna kammares välvilliga uttalande i fjol till förmån för
en liknande motion af mig skulle på något sätt hafva i utskottet
åtminstone talat till förmån för min motion, men då denna min
förhoppning icke gått i fullbordan, så har jag naturligtvis ingen
anledning att vänta framgång för min motion. Statsutskottet anser
nemligen, att, då förslaget har framkommit från en enskild motionär
och icke gjorts till föremål för en noggrann utredning i sammanhang
med frågan om den öfriga jernvägspersonalens aflöningsvilkor och
förhållanden, man icke nu kunde taga någon befattning med den af
mig gjorda framställningen. Jag vill dock erinra, att vi redan nu
hafva åtskilliga visserligen icke betjente, men tjensteman vid de
norrländska statsbanorna, hvilka fått tillägg till sin ordinarie inkomst
och af hvilka somliga hafva fått en påökning af ända till 500 kro¬
nor; statsutskottets föreliggande betänkande till och med gifver så¬
dant vid handen. Då således den af mig föreslagna löneförbättringen
åt banvakter i Norrland icke skulle i sig innebära någon ny princip,
kan jag heller icke inse, hvarför man skall vara så rädd för en
något längre gående förbättring af de nu rådande förhållandena der
uppe i Norrland. Då emellertid, om jag fattat saken rätt, stats¬
utskottet af jernvägsstyrelsen inhemtat, att denna senare är betänkt
på att söka förebringa en utredning i syfte att förbättra de norr¬
ländska banvakternas existensvilkor, så vill jag för närvarande en¬
dast uttrycka den förhoppningen, att en utredning i sådan rigtning
måtte fortast möjligt framkomma från jernvägsstyrelsen och att
denna utredning måtte så skyndsamt som möjligt leda till framläg¬
gande af ett förslag, fotadt på sådana grunder, att det också kan
af Riksdagen antagas. Men om följden i stället skulle blifva, att
denna för dessa jernvägsbetjente så vigtiga fråga blefve undanskjuten
till en obestämd framtid och att således de norrländske banvakternas
lefnadsvilkor skulle förblifva lika tryckta, som de för närvarande
äro, då kan jag icke inse, att statsutskottets välvilliga uttalande i
donna fråga på det ringaste sätt tjonat denna sak.
Angående
löneförbättrin g
för personal
vid statens
jernväg ar.
(Forts.)
N:o 12.
42
Lördagen den 9 Mars.
^Angående Jag har, herr talman, intet yrkande att göra, utan har endast
tonef°rbättring ve]at gifva dessa mina tankar till känna; jag hoppas, att det väl-
J“vid*statens villiga omdöme, utskottet nu uttalat, och det beslut, denna kammare
jernvägar. i fjor fattade i frågan, måtte mana till, att någonting snart måtte
(Forts.) göras för att förbättra de norrländska banvakternas existensvilkor.
Herr Jansson i Edsbäcken: Då jag har begärt ordet i denna
fråga, så är det icke derför, att jag skulle hafva för afsigt att yrka
bifall vare sig till motionärens förslag eller utskottets afstyrkande
hemställan, utan endast för att fästa uppmärksamheten vid utskottets
motivering i det föreliggande ämnet, såsom också redan blifvit gjordt
af den föregående talaren. Utskottet säger nemligen uttryckligen
så här:
»Deremot vill utskottet icke förneka, att, såsom motionären ock
antydt, en del banvakter i nordligaste Sverige, nemligen de som äro
stationerade å afskrida och ödsliga platser med ett synnerligen häråt
klimat, hafva en i följd deraf mer än vanligt svår och ansträngande
verksamhet samt äro utsatta för särskilda obehag, som synas kunna
framkalla i viss mån befogade anspråk på högre ersättning. I hvilken
utsträckning och på hvad sätt någon särskild förmån i dylika fall
lämpligen skulle kunna medgifvas för vissa banvakter kan dock icke
afgöras utan fullständig utredning af frågan i dess sammanhang med
den öfriga jernvägspersonalens aflöningsvilkor och förhållanden. 1
saknad af sådan utredning och på enskild motionärs förslag anser sig
utskottet icke böra tillstyrka någon Riksdagens åtgärd i ärendet, men,
enligt hvad utskottet inhemtat, har jernvägsstyrelsen redan sin upp¬
märksamhet fäst å denna fråga, hvadan man lärer hafva anledning
förvänta, att sådant förslag i ämnet, som efter frågans vederbörliga
utredning kan befinnas påkalladt, skall för Riksdagen framläggas.»
Det är dessa ord jag särskildt vill betona, och jag vill hoppas,
att jernvägsstyrelsen snarast möjligt framkommer med ett för ifråga¬
varande personal gynsamt förslag i ämnet. Som sagdt, jag har intet
yrkande att göra.
Herr Pehrson i Törneryd: För min del har jag ingenting emot,
att en utredning sådan som den, statsutskottet här talat om, kom¬
mer till stånd; hade jag haft någonting att invända mot den del af
utskottets motivering, som handlar derom, så hade jag naturligtvis
reserverat mig emot utskottets uttalande i denna del. Men jag har
icke kunnat åhöra denna öfverläggning utan att göra en liten erinran
gent emot motionären. Han omnämnde, att denna kammare i fjor
gaf sitt bifall till hans då väckta motion i ämnet. Detta är i viss
mån rigtigt, men i en annan mån också origtigt. Rigtigt så till
vida, att när frågan behandlades i denna kammare första gången —
hvilket var sent under ett aftonplenum, om jag minnes rätt —• så
hade åtskilliga af kammarens ledamöter känt behof af att få till¬
fredsställa magens kraf och på grund deraf allägsnat sig på en stund,
så att kammaren var ganska glest besatt och motionen bifölls.
Detta tror jag vara anledningen till, att kammarens beslut angående
43
N:0 12.
Lördagen den 9 Mars.
herr Åkerlinds motion utföll så, som vid detta tillfälle skedde. Emel¬
lertid hade Första Kammaren afslagit samma motion, och i den på
grund af kamrarnes skiljaktiga beslut sedermera följande gemen¬
samma voteringen röstade af Första Kammarens ledamöter tjugusex
»ja» — »ja» var bifall till herr Åkerlinds motion och »nej» bifall
till utskottets yrkande om afslag — samt etthundranio »nej»; här i
Andra Kammaren åter utföllo rösterna med nittionio »ja» mot ett-
hundratjugufyra »nej». I den gemensamma voteringen om herr
Åkerlinds förslag förkastade således äfven denna kammare detsamma,
ehuru den förra gången bifallit förslaget. Jag har emellertid icke
af denna omständighet hemtat någon anledning, hvarken inom ut¬
skottet eller nu här, att motsätta mig herr Åkerlinds förslag, så vidt
det endast skulle vara fråga om en utredning, ty detta tycker jag
vara den rigtiga vägen att beträda i dylika fall. Deremot kan jag
icke underlåta att ännu en gång såsom min bestämdaste åsigt uttala,
att det är förkastligt att gå till väga så som i föregående punkt
beträffande förslaget om kontorsbiträdenas aflöning, eller att man
velat gå förbi jernvägsstyrelsen, Kongl. Maj:t och all utredning i
ärendet och så fatta beslut, som enligt min öfvertygelse kunna och
i de allra flesta fall också blifva förhastade beslut och som åstad¬
komma högst väsentliga rubbningar i den en gång antagna aflönings-
staten, der lönebeloppen stå i ett proportionelt förhållande till hvar¬
andra hela skalan uppifrån och nedåt.
Herr Åkerlind: Om de ledamöter, som i fjor röstade för stats¬
utskottets hemställan, vid den första voteringen uteblefvo på grund
af magens kraf, derom kan jag icke yttra mig; men faktum är
likväl — jag ber att derom få erinra den ärade vice ordföranden i
statsutskottet — att jag vid den gemensamma voteringen hade till
och med tre röster mer i denna kammare till förmån för mitt för¬
slag, än jag hade vid den första voteringen.
Ofverläggningen var härmed afslutad. Utskottets hemställan
Å föredragningslistan fans vidare upptaget statsutskottets ut¬
låtande n:o 38, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositio¬
nen gjorda framställningar om anslag till nya byggnader och anlägg¬
ningar samt ny rörlig materiel vid statens redan trafikerade jernvägar
äfvensom till fortsättande af statens jernvägsbyggnader.
Punkten 1.
Mom. a.
Lades till handlingarna.
Angående
löneförbättring
för personal
vid statens
jernvägar.
(Forts.)
Mom. b.
N:0 12.
44
Angående
förstärkning
genom rälsut-
byte af öfver-
byggnaden é
d bandelen
Arlöf—
Engelholm.
Lördagen den 9 Mars.
Utskottets hemställan bifölls.
Efter föredragning af punkten 2, angående anslag till förstärk¬
ning genom rälsutbyte af öfverbyggnaden å bandelen Arlöf—Engel¬
holm, lemnades på begäran ordet till
Herr Nordström i Stockholm, som yttrade: Herr talman, mina
herrar! Jag skall be att få säga några ord om det ifrågasatta räls¬
utbytet, hvarom denna punkt handlar. Vår jemvägstrafik har som
bekant, under de senaste åren utvecklat sig synnerligen starkt så
väl hvad persontrafiken som hvad godstrafiken beträffar. Detta har
medfört nödvändigheten att öka jernvägarnes trafikförmåga äfvensom
trafiksäkerheten, som naturligtvis alltid påverkas af ökad trafik.
Bland de medel, som finnas att öka trafikförmågan och trafiksäker¬
heten, är utan tvifvel ett af de allra förnämsta, att banan erhåller
sådan styrka och kan uthärda sådana hastigheter och tyngder, att
man på den kan framföra så många och stora tåg, att de motsvara
trafikanternas fordringar. Jernvägsstyrelsen har redan 1898 tagit
upp denna fråga och började då att utbyta de nuvarande rälerna
mot eu starkare sort, vägande 40 1/2 kilogram per meter. De räl¬
sorter, hvilka förut användts vid bandelarne söder om Upsala, om
man undertager vissa delar af Motala—Mjölby-banan, hafva en vigt
af 31 å 34 kilogram per meter, men många af dem äro ända till
24, 25 år gamla, och det har visat sig svårigheter att framföra
tunga tåg på dem. Detta har medfört, att man i långt större ut¬
sträckning än förr måst använda dubbla lokomotiv. Antalet tåg med
två lokomotiv har under de senaste åren fyradubblats. Men att använda
två lokomotiv för ett tåg är naturligtvis ett slöseri, ty man får icke
samma nyttiga effekt af två lokomotiv framför samma tåg, som man
skulle få af dem hvartdera för sig, och dessutom blir naturligtvis
en dubbel uppsättning af maskinpersonalen på detta sätt nödvändig.
För att råda bot för detta missförhållande, måste banan för¬
stärkas. Det är ingalunda, såsom man på vissa håll tycks hafva
trott, endast för att öka trafikhastigheten, _ som denna åtgärd före¬
slagits, utan för att öka trafikförmågan. Äfven hastigheten spelar
dock en viss rol, derför att våra banor äro enkelspåriga. Ty äfven
om man sätter upp en ganska måttlig tidtabellhastighet, d. v. s.
den, som behöfves för att gå från utgångsstationen till slutstationen,
så måste det på grund af banans enkelspårighet, som medför, att
rubbning i ett tåg föranleder rubbning i alla andra tåg, så att de
få vänta på hvarandra, understundom inträffa, att det blir nödvän¬
digt att »köra in tid», och då blir det naturligtvis en ganska
stor tåghastighet, tillkommen, som sagdt, endast för att hålla tid¬
tabellen något så när rigtigt.
Allt detta krafvel' naturligtvis stor styrka hos banan, och der¬
för har jernvägsstyrelsen ansett sig pligtig att vidtaga åtgärder för
banans förstärkning. Man kan ju säga, att detta skulle kunna ske
på andra sätt. Ja, jag vill icke här ingå i någon lång teknisk före¬
läsning, men jag jag vill framhålla, att, med hänsyn till våra kikna-
45
N:o 12.
Lördagen den 9 Mars.
tiska förhållanden och beskaffenheten af den mark, på hvilken banan
hvilar, man ansett det vara häst att lägga dit starkare och tyngre räler. äUut-
Jag vill härmed hafva sagdt, att det icke var uteslutande eller byle af Sjver.
ens hufvudsakligen för att kunna öka hastigheten hos snälltågen byggnaden
— hvilket statsutskottet tyckes anse — som jernvägsstyrelsen före- Arlö/~
slagit utbyte af rälerna, utan att det vigtigaste skälet var, att man [portsT'
skulle kunna draga fram fraktgodset med tunga lokomotiv och till följd
deraf tunga och stora tåg, som kunde taga med sig hvad som erfordrades.
Särskildt på den handel, Arlöf—Engelholm. som nu af Kong!
Maj:t föreslagits till rälsutbyte, hade rälerna ursprungligen en vigt
af 24,8 kilogram pr meter — nu torde den väl hafva sjunkit till
något litet öfver 24 kilogram. På denna bana framgå numera störa
snälltåg i förbindelse med Kristiania, och det är eu betydlig risk
att låta dem framgå med vederbörlig fart öfver dessa lätta räler,
och jag har hört af många personer, som äro bosatta i den trakt,
genom hvilken denna bansträcka går, att de äro rigtigt hjertängsliga,
när de se, huru vid tågens passerande rälerna bugta sig. Dessutom
blir underhållet af denna bana mycket dyrt, ty den måste alltjemt
»lyftas» och »stoppas» och ordnas in i sitt rätta läge, emedan den
har en så lätt öfverbyggnad.
Man har då invändt, dels att rälsutbytet är för dyrt, och dels
att det bör utföras uteslutande med de medel, som äro anslagna åt
jernvägarnes underhåll, d. v. s. med trafikmedlen, och att man icke
för detta ändamål borde lemna något särskildt anslag. Jag tror,
att detta är en origtig ekonomisk uppfattning, ty det ökade värde,
som jernvägen vinner genom banans förstärkning, är en kapital¬
ökning. En dylik kapitalökning bör icke helt och hållet betalas af
den generation, som lefver, då arbetet utföres. Det är fullkomligt
rigtigt, att dertill tagas jemväl de följande generationernas medel,
och man borde derför icke finna något hinder, att penmngarne an¬
skaffas genom lånta medel.
Sådant har för öfrigt skett förr, om också icke precis till följd
af utbyte af räler, så dock för andra jernvägsändamål af likartad
beskaffenhet, Så skedde år 1895 vid frågan om inköp af rullande
materiel, och så har äfven skett alla åren 1877, 1878, 1879, 1880,
1881 och 1883, då riksgäldskontoret fick i uppdrag att försträcka
de penningar, som behöfdes jemväl för sistnämnda ändamål.
Hvad som föranledt denna hemställan är således icke något
hugskott, ej heller någon ifrågasatt lyx eller någon »kontinental
hastighet», som jernvägsstyrelsen eftersträfva!. Det är möjligheten
att kunna framföra godståg lika väl som persontåg med den hastig¬
het och säkerhet, som af trafikens utveckling betingas och dertill
på ett ekonomiskt rigtigt sätt, som nu genom den föreslagna åtgär¬
den åsyftas.
Kongl. Maj:t har nu icke upptagit den summa af 4,900,000
kronor, som jernvägsstyrelsen begärt, men väl ett belopp för utbyte
af do gamla rälerna mot nya vid bansträckan Arlöf— Engelholm.
Statsutskottet har afstyrkt äfven detta förslag och sagt, att om¬
kostnaderna derför kunna tagas af trafikmedlen.
N:0 12.
46
Angående
förstärkning
genom rälsut¬
byte af öfver-
byggnaden
å bandelen
Arlöf—
Engelholm.
(T orts.)
Lördagen den 9 Mars.
Vid sadant förhållande skall jag icke göra något yrkande om
ändring i statsutskottets förslag, men jag ber herrame komma i håg,
att om detta utbyte sker, så är det någonting, som skett med Riks¬
dagens goda minne och som gifvetvis kommer att inverka på af-
kastningen.
Jag ber, att herrame icke låta sig skrämmas af den omständig¬
heten, att den år 1900 till statskontoret inlevererade summan af
jernvägstrafikmedel endast utgjorde 7 millioner kronor. Den saken
är mycket lätt att förklara. År 1897, då vi inbetalade till stats¬
kontoret 13,500,000 kronor, voro ännu arbetsprisen och materialprisen
låga. Detta år betaltes vidare i engelska kol vexla!' icke fullt 2 millio¬
ner kronor. Sedan dess har antalet tågkilometer ökats med 50 °/0, och
om vi anse, att kolåtgången skulle hafva ökats proportionelt mot
antalet tågkilometer, alltså med 50 °/0, så skulle, om kolprisen år
1900 vant desamma som år 1897, vi år 1900 haft att betala för
stenkol cirka 3 millioner kronor. Men vi ha i stället under sist¬
nämnda år utbetalt för stenkol cirka 7,450,000 kronor. Dragas då
från dessa 7,450,000 kronor de 3,000,000 kronor jag nyss nämnde,
och lägges resten, 4,450,000 kronor till de 7,000,000 kronor jag nyss
talte om, uppstår ungefär det belopp, som skulle hafva kunnat in¬
betalas, derest icke kolprisen stigit. Tänker man derjemte på, att
materiel och arbetspris under samma tider hafva ökats, så vågar
jag påstå, att jern vägsstyrelsens förvaltning och skötsel af jern-
vägarne icke föranledt den minskning i inbetalningarne till statskon¬
toret, som egt rum, och det mindre tillfredsställande förhållande,
hvari vi nu befinna oss.
Detta förhållande gäller emellertid icke endast den svenska sta¬
tens jernvägar. Jag har officiella uppgifter från en del andra banor
här i landet, men jag vill icke trötta kammaren med en uppläsning
af dessa, jag vill endast anmärka, att utgifterna för jernvägarne
äfven i utlandet högst betydligt ökats och stundom mera än för
svenska statens jernvägar. Sjelfva England, der kolen ju borde
vara billigare än annorstädes, har att uppvisa en väsentlig försäm¬
ring i afkastningen af sina jernvägar. Jag skall i korthet endast
anföra följande. Det förekom i England under sista halfåret af år
1900 en ökning i jernvägarnes inkomster med 1,082,000 pund ster¬
ling med samtidigt en ökning i utgifterna af 1,948,000 pund. Netto¬
vinsten blef cirka 866,000 pund mindre än under motsvarande tid
året förut. Detta har skett i England i stort sedt enligt en upp¬
sats i den framstående tidskriften »Economist». Och om jag tager
en enskild jernväg, t. ex. den mycket trafikerade jernvägen London
—Chatham—Dover, så har der uppstått en minskning i inkomst af
91,000 pund, och på det möte, der dessa frågor afhandlades, förklara¬
des utan gensägelse, att’ detta berodde på de höga kolprisen.
Men då nu kolprisen i år väsentligen fallit, kunna vi hysa hopp
om en förbättring i ekonomiskt afseende, och jag kan icke hafva
något skäl att af ett tillfälligt undantagsår fatta några pessimistiska
åsigter beträffande jernvägarne.
47
N:0 12.
Lördagen den 9 Mars.
Yi stå visserligen inför fallande konjunkturer, men det är Angående
just under den tid, då prisen falla, såväl materielprisen som arbets-
prisen, och då det är ondt om arbete för verkstäderna, som man \yle af Bfver
skall bjuda till att förbättra jernvägarnes trafikförmåga och öka byggnaden ä
deras resurser, så att, när de stegrade konjunkturerna — haussen — handel™
träda fram, vi icke måtte stå otillräckligt förberedda, somt vi gjort E^{jm
under de senaste åren, då vi icke kunnat så, som önskligt varit, (Forts.)
motsvara industriens kraf på trafikmedel.
Om man förfar på detta sätt, förbättrar man på relativt billigt
sätt sina jern vägar och skaffar industrien och arbetarne syssel¬
sättning; jag har velat framhålla detta, och jag hoppas, att Riks¬
dagen skall inse, att det rätta är att, då man är i vågdalen,
bereda sig på hvad som kan möta, då man åter är på höjdpunkten
i kurvan.
Herr talman, jag har intet yrkande att göra.
Herr Wall enberg: Herr talman! Då utskottet hemstält, att
Kongl. Maj:ts framställning i förberörda punkten icke måtte bi¬
fallas och utskottet i sin till stöd för denna hemställan anförda
motivering upptagit åtskilliga angelägenheter, som kunde tyda
på ett missnöje hos utskottet med afseende på det sätt, hvarpå
statens järnvägar blifvit förvaltade, eller det resultat, till hvilket
dessa jern vägar, ekonomiskt sedt, under de gångna åren kommit,
så skulle man, synes det mig, hafva. väntat, att andra omständig¬
heter dervid blifvit af utskottet anförda, eller ock att deraf dragits
annan slutsats, än som skett i förevarande fall.
Om det är så, att utskottet ansett sig hafva skäl att påvisa
eller fästa sig vid, att järnvägsdriften under sistlidet år ledt till
ett dåligt resultat, så borde utskottet väl också på samma gång
påpekat hvad som kunde vara anledningen till den saken. Men
utskottet har icke gjort detta, åtminstone icke till den grad, att
utskottet deraf kunnat hemta anledning att föreslå ett afslag å
den nu gjorda framstäliningan, så mycket mer, som framställningen
i hvad den afser ett omedelbart förestående rälsutbyte å linien
Arlöf—Engelholm motiverats dermed, att rälspriset under inne¬
varande år sjunkit högst betydligt, så att man nu borde passa på
och köpa nya räler och icke skjuta upp dermed, tills prisen kanske
återigen stiga. Men det finnes just beträffande de omständigheter,
som framhållits i utskottets motivering och som manat utskottet
att iakttaga “stor varsamhet", som det heter, åtskilliga saker
rörande statsbanornas förvaltning, som det synes mig vara af be-
hofvet påkalladt att taga under närmare skärskådan.
En sådan omständighet, som deremot synes mig vara af största
vigt att beakta, är frågan om taxeväsendet vid statens jern-
vägar, särskildt taxeväsendets inflytande på vår export till främ¬
mande länder.
Taxefrågan är af den art, att den inför näringslifvet skall
ådagalägga den verkliga nytta, som landet har af jernvägsanlägg-
ningarna.
N:0 12.
48
Angående
förstärkning
genom rälsut¬
byte af öfver-
byggnaden ä
bandelen
Arlöf—
Engelholm.
(Forts.)
Lördagen den 9 Mars.
Under 1870- och 1880-talen framstäldes åtskilliga anmärkningar
mot det vid statens jernvägar gällande tax oväsende, särskild^ i
fråga om den trafik, som egde rum utöfver landets gränser. År
1892 var denna fråga föremål för behandling af en komité! Vid
diskussion om hvad som borde åtgöras i detta hänseende fram¬
stäldes inom komitén mycket beaktansvärda yrkanden i syfte, att
behörig hänsyn skulle tagas till, att landets export borde be¬
främjas, men i hvarje fall att det vore af utomordentlig vigt för
landets näringsbehof, att jernvägarnes taxeväsende bestämdes så,
att näringarna deraf hade fördelar. Inom denna komité verkade
i den rigtningen särskild! dåvarande öfverdirektörsassistenten vid
statens jernvägar von der Lancken, men hans röst lemnades utan
afseende. Både inom jernvägsstyrelsen och denna komité beslöt
man sig för att pröfva ett annat system, nemligen att på det in¬
timaste sätt söka sammankoppla det svenska jernvägsnätet med
det danska.
Denna metod, som således var ett resultat af denna komités
förhandlingar, har nu pröfvats under åtskilliga år, men jag må
säga, att de dervid använda taxorna äro af den beskaffenhet att
de icke motsvara de fördelar, som näringarna borde hafva af
jernvägstrafiken. För att styrka detta, skall jag anhålla att få
anföra exempel på, huru det ställer sig för en näringsidkare, som
önskar undersöka, huruvida han kan göra en affär på utlandet —
exempelvis med att sälja ett antal ton jern eller utsända några
maskiner. Vänder han sig för utrönande af kostnaderna till en
agent i Stockholm eller på annat ställe, svaras honom: det finnes
icke några taxor, vi kunna icke uppgifva hvad det kostar att för¬
sända ett antal ton jern till den platsen. Går han till jernvägarnes
egen godsexpedition, så får han samma upplysning. Jag har sjelf
varit vid Stockholms expressbyrå och frågat hvad det kostar att
sända 10 tons jern till Hannover och erhållit såsom svar: det
finnes icke några taxor; vi skulle visserligen genom korrespondens
kunna taga reda derpå, men vi veta icke bestämdt hvad det
kostar att sända 10 tons jern till Hannover. Samma upplysning
erhöll jag vid statens egen godsexpedition vid norra stationen i
Stockholm. Man tog fram ett häfte, innehållande taxor, men fann,
att dessa räckte endast till Altona; hvad det kostade att sända
det ifrågasatta partiet vidare till Hannover, derom kunde man
icke .gifva mig någon upplysning.
År det nu möjligt, att näringslifvet skall kunna utveckla sig,
särskild! i afseende å exporten, när så dåliga anstalter äro vid¬
tagna, för att jernvägarne skola gagna det industriella lifvet? Se
vi på andra länder, såväl våra grannland som andra och hvad
som der är gjordt i förberörda hänseende, exempelvis i Tyskland,
Österrike och Kyssland, så finner man öfverallt utomordentligt
praktiskt uppstälda tariffer för godsförsändelsen till underlättande
af sådana affärer, som landets inbyggare och särskild! industri¬
idkare önska göra. Man har i dessa länder icke nöjt sig med att
upprätta tariffer till sådana platser, som genom jernvägsförbin-
49
N:0 12.
Lördagen den 9 Mars.
delse äro sammanknutna med jernvägsnäten, utan man har satt
hela kommunikationsväsendet i ett fullständigt system på så sätt
nemligen, att icke endast jernvägarne ingå deri, utan jemväl
ångbåtslinier.
Jag har här i min hand en tariff, som utvisar t. ex. hvad
det för en godsafsändare i en liten småstad uti Tyskland kostar
— precis på pfennigen — att derifrån sända varor till så aflägsna
platser som Mosambik, Zansibar, Delagoabay och Pretoria. När
man trots sådana komplicerade förhållanden kan upprätta tariffer
öfver kostnaderna för försändande af gods till exotiska länder,
hvarför skulle man icke kunna förvänta, att det här i landet
skulle finnas en tariff, utvisande hvad det kostar att sända 10
tons jern till Hannover. Och på samma sätt förhåller det sig i
allmänhet, då man till utlandet vill försända något gods, med
undantag likväl af Danmark.
Öfvergå vi nu till frågan, hvilken betydelse denna omstän¬
dighet har på näringslifvet, så fästes uppmärksamheten vid den
allmänna sträfvan att nedbringa kostnaderna och derigenom möjlig¬
göra ett uthärdande i konkurrensen. Särskildt inom det industri¬
ella näringslifvet kan man i detta hänseende särskilja två stora
hufvudgrupper af verksamhet. Å ena sidan den, som omfattar
sjelfva produktionen af varan, och å den andra den, som omfattar
sträfvandet att bereda lättnader vid afsättningen
Här i landet se vi hvarje dag, huru industriidkaren vinnlägger
sig om att nedbringa kostnaderna vid framställandet af sitt fabrikat.
Han förlägger sin fabrik till den plats, der god tillgång på rå¬
material finnes. År han tillverkare af förädladt jern, så förlägger
han sin fabrik i något grufdistrikt; behöfver han stor kraft för
sin fabriksanläggning, så lägger han den i närheten af något
vattenfall. Behöfver han många armar för sin fabrikation, så
lägger han den till ett folkrikt distrikt eller åtminstone till ett
sådant, der arbetspriset icke är allt för uppdrifvet. Vidare är
vanligt att eftersträfva fraktlindringar- Man har således nedlagt
ett drygt arbete på att bringa ned kostnaderna, när det är fråga
om produktionen af varan, men när det blir fråga om varans af¬
sättning och alla dermed förenade omkostnader, då är det icke
lika väl stäldt. Då varan kommer till hamnstaden, mötes den af
omlastningsomkostnader, onödigt höga, derför att de utgå utan
något system. Man mötes af mellanhänder, som tränga in på
varans väg från produktionsorten till konsumtionsorten; af spedi-
törer, kommissionärer och af personer, som tillhandahålla magasin
för att förvara varan, till dess den kan föras vidare med något
fartyg; och slutligen, när varan kommer ombord på fartyget, så
fordras en frakt, så oregelbunden och i allmänhet så dyr, att man
snarare synes vilja motverka i stället för att systematiskt befrämja
varans väg från produktionsorten till konsumtionsorten.
Iakttages nu ej detta, huru skall det då vara möjligt att kunna
deltaga i konkurrensen på verldsmarknaden, då vi måste arbeta
under trycket af stora kostnader och försvårad afsättning?
Andra Kammarens Prot. 1901. N:o 12.
Angående
förstärkning
genom rälsut¬
byte af öfver-
byggnaden å
bandelen
Arlöf—
Engelholm.
(Forts.)
4
No 12.
50
Angående
förstärkning
genom rälsut¬
byte af ö/v er-
byggnaden ä
bandelen
Arlöf—
Engelholm.
(Forts.)
Lördagen den 9 Mars.
Jag har härmed velat söka ådagalägga, huru vigtigt det är
att all omsorg egnas åt taxefrågan vid statens jern vägar och
dermed sammanhängande anordningar vid varubefordran. Det är
sådana omständigheter, som synas mig vara mycket vigtigare att
taga i håll med än att stryka ett anslag till rälsutbyte, som i
alla fall måste förr eller senare ega rum, men som är fördelaktigare
att verkställa i år än om ett eller annat år, då priset å räls kanske
är högre.
Då den föregående talaren i den nu föreliggande frågan icke
har gjort något yrkande, så har detta förvånat mig, emedan jag
trodde, att förslaget icke hade framkommit med mindre än att
man först var öfvertygad om dess nödvändighet. Det är under
sådana förhållanden svårt för mig att framställa något yrkande.
Jag har endast velat anföra hvad jag nu sagt för att få den före¬
liggande frågan beaktad, hvilket jag anser vara af allra största
vigt såväl för näringslifvet som för att statens jernvägar skola
uppnå ett bättre resultat.
Herr Nordström i Stockholm: Herr talman, mina herrar!
Det föredrag eller det yttrande, som den siste ärade talaren nu
haft, är jag i det stora hela oförberedd att besvara; jag blef först
i dag på morgonen underrättad om att han ämnade yttra sig.
Det är ju alldeles gifvet, att man bör söka ordna förhållandena
till utlandet på det bästa och lämpligaste sätt. Att han varit nog
olycklig att icke erhålla tillräckliga upplysningar, det är ju ledsamt;
det finnes dock en samtrafiktaxa med Tyskland, som är faststäld
af Kongl. Maj:t den 25 juni 1892, och jag vet, att många andra
erhållit uppgift om hvad det kostar att föra varor vidare i Tyskland.
Yi hafva beträffande fraktgods förbindelse med Tyskland öfver
Trelleborg —Sassnitz och genom de så kallade Hallandsbåtarne öfver
Malmö till Liibeck. Yi hafva vidare dylik förbindelse med Tysk¬
land öfver Wamdrup och vi hafva haft förbindelse dermed öfver
Göteborg och Jutland.
Det har funnits taxor, och det finnes ännu taxor i samtrafik
med Tyskland. Men de äro ofullständiga, och man har haft samråd
och konferenser om nya. Dylika äro jemväl under utarbetande.
Tyskarne skola indela sitt land i två hälfter. Det gods, som skall
gå till eller komma ifrån vissa orter, skall föras den ena vägen, och
det, som skall gå till eller komma från omnämnda orter, skall
föras den andra vägen. Om detta har det varit mycket tal fram
och tillbaka. Det preliminära resultat, hvartill man kommit, är
måhända icke i alla afseenden tillfredsställande; något fixt resultat
är ännu icke färdigt. Sedan åtskilliga undersökningar verkstälts
af tjensteman från de olika länderna, skall förslaget slutligen för
Sveriges del behandlas af jernvägsstyrelsen och underställas Kongl.
Maj:ts pröfning. Jag tror således, att det icke kan sägas, att så
absolut intet är åtgjordt åt denna sak.
Men vi skola komma i håg, att vår export till utlandet hufvud¬
sakligen går sjövägen — det är först på senare tiden den till någon
51
N:o 12.
Lördagen den 9 Mars.
del börjat föras fram genom Sverige pr jernväg. Nästan hela
vår export på Tyskland går fortfarande sjöledes. Dit exporterades
för år 1899 varor för ett värde af c:a 54,000,000 och importerades
derifrån för c:a 184 millioner kronors värde. Det, som icke går
den längre sjövägen, utan den andra trafikleden, öfver jern vägen
och från våra sydligaste jernvägspunkter till Tyskland, — det är
försvinnande litet i jemförelse med det, som går hela vägen till
sjös. Men nu börjar småningom träda i förgrunden en önskan
att få hastigare och framför allt jemnare afsättning för svenska
varor på utlandet. Genom färjeförbindelsen mellan Malmö och
Köpenhamn har en stor del af Småland fått tillfälle att skicka ut
trävaror och andra saker, som förut icke kunnat exporteras, derför
att utfraktandet till Östersjökusten och sedan omlastningen blefvo
för dyra.
Nog skall arbetet således gå i den rigtning, som den före¬
gående ärade talaren an ty dt. Men det fins inom jernvägsförvalt-
ningen så oändligt många brancher, som man måste taga i be¬
traktande, att det icke är godt att veta, hvar man skall börja och
hvar man skall sluta. Jag kan nämna, att hela godsindelnings-
schemat nu är förslagsvis omarbetadt, med bland annat hänsigt
till den kemiska industriens storartade utveckling inom landet.
Det har varit ett svårt och ansvarsfullt arbete att gruppera de
olika varorna och bestämma, till hvilket slag och till hvilken
tariff de skola föras. Förslaget är nu ute på cirkulation hos de
enskilda jernvägarna. Och det kommer nog att bli många andra
sådana frågor, som måste behandlas.
Frågan om nedsättning af taxorna, som jag föreställer mig
låg implicite i hvad talaren sade, beror naturligtvis på den national¬
ekonomiska syn på tingen, som man har. Vill man betrakta jern¬
vägarna endast som en häfstång för industrien, så att jernvägarne
egentligen skola endast betala sina egna utgifter, då kan man
gå ganska långt i taxenedsättningar. Men vill man, att jern¬
vägarne skola inleverera medel till statskontoret och vara något,
på hvilket man kan räkna för statsregleringen, då bör man vara
försigtig med taxenedsättningar. Den senare synpunkten har
förut regeringen och Riksdagen hyllat. Huruvida regeringen och
Riksdagen skulle hafva anledning att ändra denna ståndpunkt, vet
jag icke. Det skulle vara jernvägsstyrelsen och äfven, tror jag,
Kongl. Maj:t kärt att höra något uttalande i den rigtningen från
Riksdagen. I sådant fall skulle mångt och mycket kunna blifva
annorlunda i fråga om taxor och trafikkostnader. Men de personer,
som skola bära ansvaret för det ekonomiska resultatet, hvilket
uträknas i procent af det nedlaga kapitalet, måste vara försigtiga
och se till, att inkomsterna icke falla, utan om möjligt hålla sig
uppe.
Man måste göra klart för sig den stora motsatsen mellan dessa
olika nationalekonomiska uppfattningar om jernvägarnas betydelse,
och först sedan tala om hvad man kan åstadkomma för industrien
Angående
förstärkning
genom, rälsut¬
byte af öfver-
byggnaden
å bandelen
Arlöf—
Engelholm.
(Forts.)
N:0 12.
52
Angående
förstärkning
genom rälsut¬
byte af öfver-
byggnaden
ä bandelen
Arlöf—
Engelholm.
(Forts.)
Lördagen den 9 Mars.
med hjelp af taxeväsendet. De åsigter, jag sjelf hyser i detta
fall, anser jag icke för tillfället lämpligt att uttala.
Herr 'Wallenberg: Det var litet oväntadt, att den förre ärade
talaren uppfattade mitt uttalande så, som om det mynnat ut i
yrkandet på taxenedsättning. Det har jag aldrig begärt, utan jag
har rigtat mina anmärkningar mot en helt annan afdelning, den
som heter “kostnader". Det är dessa kostnader för varors sän¬
dande, som det är af vigt att få minskade, ty derigenom under¬
lättas varuomsättningen.
Den ärade talaren lemnade äfven upplysning om en komité
år 1892 och sade, att den ifrågavarande samtrafikstaxan faststäldes
då. Det är ju möjligt, att denna taxa faststäldes då, det vill
jag icke bestrida. Men jag bestrider, att man af herr general¬
direktörens yttrande får draga den slutsatsen, att det finnes någon
tryckt taxa för varuförsändelser till utlandet tillgänglig för all¬
mänheten på samma sätt, som man har det inrättadt i andra
länder. Och hvad gagnar det det industriella lifvet, att jernvägs-
styrelsen har något protokoll angående aftal mellan Sverige och
Danmark eller Tyskland af år 1892, när det aldrig blifvit bragt i
effektiv form, så att näringslifvet har någon nytta deraf?
Huru oresonliga en del sådana taxor äro, skall jag be att få ge
ett bevis på genom att anföra hvad det kostar att befordra 5,000
kg. flyttsaker till olika platser. Det kostar 198 kr. 38 öre till
Helsingborg. Vill jag skicka samma qvantitet till Köpenhamn,
som ligger ungefär lika långt bort, kostar det 156 kronor och till
Hamburg kostar det endast 106 kr., d. v. s. priset sjunker i den
mån distansen ökas. Detta är visserligen fördelaktigt för varu-
afsändaren; men icke kan det vara fördelaktigt för statens jern-
vägar och deras ekonomi, att det är så inrättadt.
Detta gifver mig anledning att beröra en annan sak, och det
är, att det synes mig vara mycket tvifvelaktigt, huruvida den
grundläggande principen för det arbete, som gjordes 1892, nem¬
ligen att söka draga all varutrafik öfver jernvägarne ända från
Luleå till Ystad, är den rigtiga. När man skall köra så lång
väg, blifva naturligtvis kostnaderna stora i förhållande till det
pris, som man kan betinga sig för varorna, eller ock måste frakten
reduceras i sådan grad, att densamma för statens jern vägar är
föga lönande, allra helst när man har en vattenväg bredvid, på
hvilken man kan befordra varor mycket billigare. Till jemförelse
vill jag anföra, att den qvantitet varor, som till Hamburg betingar
ett pris af omkring 100 kronor pr jernväg, vid transport på sjön
torde betinga allenast cirka 30 kronor. Således är det alldeles
onyttigt att sträfva efter att få sådana komplicerade varutariffer,
som, om de äro byggda på onaturliga samtrafiksvägar, tydligen
måste föranleda, att nettoinkomsten minskas. Det kommer att
hämna sig sjelf!.
Äfven en annan omständighet kommer att häraf blifva en
följd, och det är, att genom att all möjlig trafik dragés öfver en
53
N:0 12.
Lördagen den 9 Mars.
viss väg, så uppstår sådan trafikstockning, att det föranleder stora
kostnader, utvidgade bangårdsanordningar, hvilka annars måhända
ej varit behöfliga. Att exempelvis allt gods skall föras öfver
Stockholm, gör behofvet af en dyrbar station härstädes mycket
känbart. Jag tror, att man genom att vidtaga åtgärder för att
leda varutransporten in på de naturligaste vägarne, som också äro
de billigaste, bringar ned kostnaden för jern vägsdriften i högst
väsentlig mån och åstadkommer, att jernvägens resultat blir väsent¬
ligen bättre, än det hittills kunnat vara.
Herr Hordström i Stockholm: Jag vill fästa kammarens
uppmärksamhet på, att de omnämnda olikheterna i afseende på
transportkostnader för möbler och flyttsaker till Helsingborg och
Hamburg härflyta hufvudsakligen af de tyska taxebestämmelser,
som i denna trafik äro gällande. Det är just dessa förhållanden,
som det är fråga om att nu få bort, och redan i nästkommande
april komma vissa undantagstariffer i sådant hänseende att träda
i kraft.
Den definitiva regleringen af dessa förhållanden kan emeller¬
tid icke ske ännu på ett par år. Den bör blifva föremål för
behandling af regeringen, som skall stadfästa jernvägsstyrelsens
förslag.
Att man bör föra varor på de vägar, som äro de naturligaste,
är ett axiom, hvari jag instämmer med den siste ärade talaren.
Men hittills har man icke haft någon annan statens jernväg i
söder och norr än öfver Stockholm; nu finnes jemväl den, som
går öfver Krylbo.
Den föregående talaren, som kom in här i kammaren såsom
sjöfartens målsman och med lif och energi är intresserad för denna,
han skulle taga i tu med att ställa så till, att allt det der med
kommissionärer och omlastningar o. s. v. blefve systematiskt ord-
nadt hvad sjöfarten beträffar; och sedan kunde vi gå hand i hand.
Vidare anfördes ej. Punkten godkändes.
Punkten 3.
Lades till handlingarna.
Punkterna 4 — 7.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
§ 6.
Slutligen föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 23, i anled¬
ning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
bestämmelse om underrätts skyldighet att vid ådömande af böter
ingående
förstärkning
genom rälsut¬
byte af öfver-
byggnaden
å bandelen
Arlöf—
Engclholm.
(Forts.)
N:o 12.
54 Lördagen den 9 Mars.
i utslaget fastställa det emot bötesbeloppet svarande förvandlings-
straff.
I berörda af herr N. Andersson i Pettersborg inom Andra
Kammaren afgifna motion, n:o 55, hade hemstälts, att Riksdagen
ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om framläggande af
sådan förändring i gällande lag, att underrätt, som ådömer böter,
också måtte i utslaget fastställa det fängelsestraff, hvilket följer på
förseelsen, om den dömde saknar tillgångar till böternas gäldande.
Utskottet hemstälde,
att herr Anderssons ifrågavarande motion ej må af Riksdagen
bifallas.
Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst, yttrade:
Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Motionären har i
sitt förslag framstält det yrkandet, “att Riksdagen ville i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla om framläggande af sådan förändring i
gällande lag, att underrätt, som ådömer böter, också måtte i
utslaget fastställa det fängelsestraff, hvilket följer på förseelsen,
om den dömde saknar tillgångar till böternas gäldande."
I motiveringen af sitt förslag har motionären påpekat, att
genom införande i lagen af den af honom föreslagna ändringen
skulle det mångskrifveri och den tidsutdrägt, som nu i det åsyf¬
tade fallet äro rådande, kunna undvikas.
Utskottet har på det allra vänligaste upptagit motionärens
förslag och i klara ordalag sagt, att det är förtjent af allt under¬
stöd, men det oaktadt har utskottet afslagit motionen. Utskottet
säger: “Såsom förhållandena nu äro, åtgår nemligen i de flesta
fall afsevärdt lång tid för den skriftvexling och de öfriga åtgärder,
som måste föregå förvandlingsbeslutets meddelande af Konungens
befallningshafvande, och det kan sålunda hända, att den bötes-
dömde, då förvandlingsbeslutet omsider skall bringas till verk¬
ställighet, ej vidare står att anträffa. Olämpligheten af det nu
stadgade förfaringssättet är desto mera i ögonen fallande, som
sjelfva förvandlingsbeslutet ej innebär någon som helst svårighet,
som påfordrar särskild kompetens hos den, som skall dermed
betrossamt vidare i slutet af samma stycke: “utskottet är så¬
ledes ense med motionären derom, att en förändring af de bestående
förhållandena härutinnan är af behofvet påkallad. “ Något kraf¬
tigare motiv för bifall till en motion tror jag knappast att man
kan uppleta, men utskottet säger det oaktadt: “Hvad motionären
i sådant syfte föreslagit, kan utskottet emellertid ej förorda. “
De skål, som utskottet sedan anför för sitt afstyrkande af
motionen, förefalla mig åtminstone icke vara så kraftiga, att de
kunna uppväga skälen för bifall. Utskottet säger, att i den hän¬
delse en person genom tvenne olika utslag blefve fäld till böter,
så kunde icke förvandlingsbeslut meddelas i utslagen, då ju här
sammanläggning af straffen enligt bestämmelserna i strafflagens
55
N:o 12.
Lördagen den 9 Mars.
4 kap. måste ega rum. Det skälet anser jag vara föga hållbart.
Utskottet säger vidare, att straffet för den, som blifvit dömd till
böter, skulle skärpas, om i utslaget äfven meddelades, huru långt
fängelsestraff ban måste aftjena, derest ban ej både tillgångar att
betala böterna med. Det är emellertid något, som jag icke kan
förstå; och för resten lär det nog icke vara många bötfälda, som
läsa handlingarna i ett sådant mål, utan dem får troligen all¬
männa åklagaren taga band om.
Det är dock icke så mycket för att vända mig mot utskottets
skäl för afslag, som jag begärt ordet, utan det är mest med anled¬
ning af hvad utskottet säger i sista stycket, der det beter:
“Den af motionären åsyftade, enligt utskottets tanke önskvärda
förenklingen af den nuvarande proceduren för bötesförvandling
kan sålunda efter utskottets uppfattning ej vinnas genom för¬
ändring i den af motionären angifna rigtningen, utan måste på
helt annat sätt åvägabringas."
Jag kan för min del icke förstå, hvarför icke utskottet, när
det så enhälligt uttalat sig till förmån för förslaget, vill lemna
den ringaste antydan om, huru denna välbehöfliga reform skall
kunna genomföras på annat sätt än som af motionären föreslagits.
Jag kan icke finna annat, än att utskottet här omgifvit sig med
allt för stor förbebållsambet. Ja, nu kan ju svaras, att utskottet
icke har skyldighet att lemna anvisning om det sätt, hvarpå en
reform kan vinnas, utan att det tillhör förslagsställaren. Om detta
vore praxis inom lagutskottet, ja, då vore icke mycket att säga
derom, men förhållandet är det, att praxis hittills icke varit sådan,
och man behöfver icke läsa länge i utskottets utlåtanden för att
finna, att utskottet gått till väga på helt annat sätt än hvad här
är fallet. Jag ämnar icke upptaga kammarens tid med att referera
många sådana fall, utan jag vill endast erinra om två.
Jag skall icke gå längre tillbaka än till förra riksdagen; då
hade samme motionär väckt förslag om ändring i kongl. förord¬
ningen om kommunalstyrelse på landet, gående ut derpå, att till
revisorer icke skulle kunna väljas personer, som äro ledamöter i
kommunalnämd eller i kommunalfullmägtige eller inför kommunen
redovisningsskyldige. Öfver detta förslag lemnade lagutskottet
ett mycket välvilligt utlåtande, men fann dock af vissa anled¬
ningar skäligt att afstyrka detsamma. Utskottet säger emellertid
här — det är i lagutskottets utlåtande n:o 18 för förra året —
följande: “Går motionen således i detta afseende för långt, bör å
andra sidan ej förbises, att densamma i andra hänseenden är af
alltför ringa omfattning. Samma brister, som, enligt hvad ofvan
sagts, känneteckna förordningen om kommunalstyrelse på landet,
vidlåda nemligen äfven andra kommunalförfattningar; och det
synes ej vara skäl att ensidigt rubba den likformighet emellan
dessa hvarandra närstående författningar, som för närvarande
förefinnes. Åtminstone bör efter utskottets åsigt förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i antydt hänseende
ändras samtidigt med förordningon om kommunalstyrolse på
No 12.
56
Lördagen den 9 Mars.
landet. Härom föreligger för närvarande ej något förslag, och
får utskottet alltså, under åberopande af det anförda, hemställa,
att ifrågavarande motion ej må till någon Riksdagens åtgärd
föranleda. “
Här lemnas alltså tydlig anvisning om det sätt, hvarpå
den förordade välbehöfliga reformen enligt utskottets tanke bäst
skulle kunna vinnas, men i fråga om det förslag, som nu före¬
ligger till behandling, tiger utskottet. Jag anser icke, att det kan
kallas att handla konseqvent. Det andra fallet var också från fjol¬
årets riksdag och återfinnes i lagutskottets utlåtande n:o 42. En
motionär, herr Johansson i Mellbyn, hade då hemstält om eu
ändring i fattigvårdsförordningen, en motion, som äfven rönte ett
välvilligt understöd af lagutskottet, ehuru utskottet icke kunde
understödja densamma. Men i motiveringen säges det: “skall
någon ändring uti ifrågavarande bestämmelser vidtagas till gräns¬
kommunernas fördel, måste den således efter utskottets mening
gå i helt annan rigtning än den af motionären föreslagna. Möj¬
ligen skulle kunna ifrågasättas, att staten lemnade gränskommu¬
nerna förskott å de summor, som af den uti obligatorisk fattig¬
vård utgifvas till från utlandet hemförpassade, andra fattigvårds-
samhällen tillhörande personer, och en annan utväg vore, att
den “nödstälde af polismyndigheten i gränssorten fortskaffades till
Konungens befallningshafvande i det län, der gränsorten vore
belägen/' Att tillstyrka något sådant var emellertid icke möjligt
för lagutskottet, då motionen icke innehöll något sådant yrkande.
Men utskottet lemnade en antydan om, huru en sådan reform som
den åsyftade skulle kunna vinnas; och att denna antydan blifvit
hörsammad, bevisas deraf, att motionen i år återkommit i den för¬
ändrade form, som utskottet påpekat.
I dessa båda fall, som jag nu anfört från föregående riksdag,
har lagutskottet sålunda, sedan det välvilligt behandlat förslaget
och funnit do föreslagna reformerna behöfliga, för sin del lemnat
en antydan om på hvilken väg reformerna skulle kunna vinnas.
I år deremot har utskottet gjort raka motsatsen. Nu erkännes
reformens nytta i starka och tydliga ordalag, men utskottet tiger
med på hvad sätt det anser, att saken skall kunna vinnas. Jag
tycker icke, att det är konseqvent handladt. Då utskottet nu
icke antydt en enda utväg, så anser jag, att utskottet borde hafva
funnit den utväg, som motionären föreslagit, som den enda rätta,
och derför skall jag be, herr vice talman, att få yrka bifall till
motionärens förslag.
Herr Zetterstrand: Jag tror icke, att herrarne kunna finna,
att det ligger någon inkonseqvens i lagutskottets förfarande i detta
fall. Jag kan åtminstone icke finna någon inkonseqvens alls.
Utskottet säger nemligen, att det fullkomligt sympatiserar med
motionären deri, att det anser de bestående förhållandena i af¬
seende på den fråga, som här föreligger, icke vara sådana som
de borde vara, men då motionären föreslagit ett sätt att ändra
57
N:o 12.
Lördagen den 9 Mars.
dessa förhållanden, hvilket utskottet icke anser lämpligt, är det
ju icke underligt, att utskottet ej kunnat biträda motionen. Det
hoppas jag, att litet hvar här inser.
Sedan anmärkte den föregående talaren, att då utskottet icke
kunde biträda motionen, borde utskottet hafva sagt, huru det an¬
såg, att denna fråga skulle kunna ordnas. Detta tror jag dock
är att sätta allt för stora fordringar på ett utskott. Det är väl
sant, som talaren sade, att lagutskottet vid flera föregående till¬
fällen sökt gifva en sådan fingervisning åt återkommande motio¬
närer. Men då har det i allmänhet varit i sådana fall, att lag¬
utskottet kunnat anvisa en utväg, som legat så nära den utväg,
motionären föreslagit, att det blott varit fråga om någon liten
obetydlig ändring för att komma in på den rätta vägen. Men så
är icke förhållandet här. Emellertid har det verkligen — det vill
jag säga herr Persson — varit mycket skarpt ifrågasatt, att lag¬
utskottet äfven denna gång skulle gifva en anvisning, och vi
hafva mycket diskuterat denna fråga inom utskottet, men vi kunde
icke komma till klarhet om, huru saken skulle anordnas. Under
sådana förhållanden är det väl icke underligt, att utskottet icke
ville gifva sig ut på hal is och säga, att så och så skall det göras
för att frågan skall gå igenom, då den nästa gång kommer fram.
Men under hand tror jag, att vi nämnt både för motionären och
andra, huru vi tänkt oss saken, så att jag icke tviflar på att en
lösning af denna fråga skall kunna komma ytterligare på tal. Jag
tror, som sagdt, att herrarne få medgifva, att det är allt för stora
pretentioner på ett utskott, att det i hvarje fall, då en motion
icke kan tillstyrkas, skall säga till motionären: gör så och så, så
går det, och skall jag derför, herr vice talman, be att få yrka
bifall till utskottets hemställan.
Öfverläggningen var härmed afslutad. Efter af herr vice tal¬
mannen framstälda propositioner blef utskottets hemställan af
kammaren bifallen.
§ 7.
Till kammaren hade inkommit ett så lydande läkareintyg, som
upplästes:
Att landshöfding A. Pagerlund på grund af influensa med
svalj- och strupkatarr är tills vidare förhindrad bevista ^Riksdagens
förhandlingar, intygar
Stockholm den 9 mars 1901.
S. Lindström.
Prakt, läkare.
Andra Kammarens Prot. 1901. iV.o It.
5
N o !2.
58
Lördagen den 9 Mars.
§ 8.
Justerades protokollsutdrag.
§ 9.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr J. Johanson
i Valared under tre dagar från och med den 12 innevarande
mars.
§ io.
Till bordläggning anmäldes lagutskottets utlåtanden:
n:o 24, i anledning af väckt motion och skrifvelse till Kongl.
Maj:t i fråga om upphäfvande af dödsstraffet; och
n:o 25, i anledning af väckt motion angående ändring i före¬
skrifterna om vilkoren för lagfarts erhållande.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3.4 7 e. m.
In ådern
E. Nathorst Böös.
Tisdagen den 12 Mars.
59
N:o 12.
Tisdagen den 12 mars.
Kl. V, 3 e. m.
Kammarens förhandlingar leddes af herr vice talmannen.
§ 1.
Justerades protokollet för den 5 innevarande mars.
§ 2.
Herr statsrådet m. m. grefve H. Wachtmeister aflemnade
Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen med förslag till förordning
angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken
mellan Sverige och Norge.
Hen kongl. propositionen biet på begäran bordlagd.
§ 3.
Uplästes följande till kammaren inkomna läkareintyg:
Att herr riksdagsmannen Johan Johansson i Noraskog, som
lider af influenza, under närmaste tid är urståndsatt att deltaga i
Riksdagens arbeten, intygar
Stockholm den 11 mars 1901
Karl A. B. Lundberg,
leg. läk.
Att grosshandlanden Berndt Hedgren till följd af luftrörskatarr
under de närmaste dagarne är förhindrad att deltaga i riksdags-
arbetet, intygar
Stockholm den 11 mars 1901
Sture Carlsson,
distriktsläkare.
Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare herr O. E.
Gädda till följd af sjukdom (blindtarmsinflammation) tills vidare är
oförmögen deltaga i Riksdagens förhandlingar, intygas härmed
Stockholm den 10 mars 1901
Ernst Lidin,
legit. läkare.
N:o 12.
60
Tisdagen den 12 Mars.
§ 4.
Interpellation.
Föredrogos, men blefvo åter bordlagda lagutskottets utlåtanden
nås 24 och 25.
§ 5.
Herr P. Waldenström erhöll på begäran ordet och yttrade:
Då remissen af den kongl. statsverkspropositionen här förevar,
tillät jag mig att till herr statsrådet och chefen för kongl. justitie¬
departementet framställa en förfrågan, om Riksdagen hade att under
närvarande session från Kongl. Maj:t förvänta något förslag till
ändring af lagen om registrerade föreningar af år 1895 i det syfte,
hvarom Riksdagen år 1899 skref till Kongl. Maj:t. Herr statsrådet
fann sig då ej föranlåten att lemna något svar derå, och jag har
icke heller sedan kunnat få någon upplysning om hvad man i
den delen kan hafva att vänta.
Emellertid är saken af utomordentligt stor vigt. I vårt land
finnes nemligen ett mycket stort antal föreningar för ideella syften,
som ega fastigheter, men som icke kunna få lagfart å dessa. Jag
får allt emellanåt skrifvelser från missionsföreningar, som fråga,
huru de skola bära sig åt för att få lagfart å sina missionshus.
Jag var för några dagar sedan på permission borta från riksdagen,
och då frågade man mig på ett ställe: “Huru skola vi bära oss
åt? Här hafva vi ett missionshus; tre personer stå skrifna som
egare af detsamma; de vilja nu öfverlåta det till föreningen, men
denna kan icke få lagfart å huset.1' Från ett annat ställe skref
man till mig alldeles nyss och sade: “Här är en person, som har
byggt ett missionshus och kostat på alltsammans sjelf; sedan har
han skänkt det till vår missionsförening, men denna kan icke få
lagfart å huset, emedan den icke är stiftad i ekonomiskt syfte och
således icke enligt nu gällande lag har rättighet att tala och svara
inför rätta eller åtaga sig lagliga skyldigheter och rättigheter.11
Om man tänker på att missionshusen i vårt land representera
ett värde, som säkerligen betydligt öfverstiger nio millioner kronor,
så blir saken allt annat än obetydlig.
Riksdagen skref år 1899 till Kongl. Maj:t och begärde en
ändring af lagen. Kongl. Maj:t remitterade skrifvelsen till hvarje¬
handa myndigheter i landet, och alla intygade samstämmigt be-
hofvet af en sådan lagändring eller åtminstone af en lagförklaring.
Detta gör, att jag nu tager mig friheten att hos kammaren
anhålla att till herr statsrådet och chefen för kongl. jutitie-
departementet få framställa följande spörsmål: Har Riksdagen under
innevarande session att från Kongl. Maj:t förvänta något förslag
till ändring af lagen af den 28 juni 1895 om registrerade föreningar
i enlighet med Riksdagens skrifvelse den 10 maj 1899?
Den af herr Waldenström sålunda framstälda anhållan blef på
begäran bordlagd.
Tisdagen den 12 Mars.
§ 6.
61
N:o 12.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr J. Byström
under morgondagen.
§ 7.
Till bordläggning anmäldes lagutskottets utlåtanden:
n:o 26, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
15, 18, 19 och 33 §§ i förordningen om kommunalstyrelse i
Stockholm; och
n:o 27, i anledning af Kong!. Majits proposition med förslag
till lag angående ocker.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,43 e. m.
In Mena
E. Nathorst Böös.
Andra Kammarens Prol. 1901. N:o 12.
6