Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.
1
N:o 54.
Kong1. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående indrag
ning till statsverket af den från den så kallade bergs¬
frälsejorden i Kopparbergs län utgående tägtekarlsräntan;
gifven Stockholms slott den 22 februari 1901.
Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
finansärenden för denna dag vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
att besluta, att den från den så kallade bergsfrälsejorden i Koppar¬
bergs län ännu utgående tägtekarlsräntan må från och med år 1902
indragas till statsverket, mot vederlag till Christine församling i Falun,
såsom nu varande innehafvare af berörda ränta, af ett räntans kapital¬
värde efter fyra procent motsvarande belopp af 2,358 kronor 25 öre
att af statskontoret till vederbörande utbetalas af under händer varande
medel mot godtgörelse, hvarom Kongl. Maj:t på framställning af stats¬
kontoret vill framdeles hos Riksdagen göra framställning.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kong!. Maj:t förblifver Riksdagen med all
Kongl. nåd och ynnest städse väl bevågen.
OSCAR.
Hans Wachtmeister.
Bih. till Riksd. Prot. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 41 Käft.
2
Kongl. Maj:tS Nåd. Proposition Si.
Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22 feb¬
ruari 1901.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern friherre von Otter,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Wikblad,
Annerstedt,
herr von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,
Claéson,
Dyrssen,
Crusebjörn,
Odelberg,
Husberg.
Chefen för finansdepartementet* statsrådet grefve Wachtmeister
anförde i underdånighet:
I skrifvelse den 27 april 1898 har Riksdagen, med tillkänna¬
gifvande att Riksdagen på vissa i skrifvelsen angifna grunder för sin del
funnit, att de å den så kallade bergsfrälsejorden i Kopparbergs län ännu
hvilande två skatter, tägtekarlsräntan och vedhyggsterräntan, borde i
likhet med all annan grundskatt afskrifvas, anhållit, att, enär en närmare
utredning i detta ämne än den, som Riksdagen kunnat åstadkomma,
syntes vara af nöden, Eders Kongl. Maj:t täcktes efter erforderlig utred¬
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54. 3
ning till Riksdagen afgifva förslag om afskrifning af ifrågavarande
räntor.
På grund af liders Kongl. Maj:ts befallning har kammarkollegium
i detta ärende den 7 november 1899 afgifvit underdånigt utlåtande,
dervid kollegium tillika öfverlemnat en i kammararkivet verkstäld ut¬
redning äfvensom inhemtade yttranden från Eders Kongl. Maj:ts befall¬
ningshafvande i Kopparbergs län och öfrige vederbörande.
I fråga om tägtekarlsräntan inliemtas af berörda utredning, bland
annat, att enligt de äldsta kända privilegier för bergsmännen vid Falu
grufva eller Stora Kopparberget den, som dagligen utförde arbete vid
grufvan, kunde å annans mark genom verkställande af visst odlings¬
arbete förvärfva eganderätt till ett jordområde i närheten af grufvan.
De personer, som med stöd af nämnda privilegier intogo annan tillhörig
jord, benämndes tägtekarlar samt de intagna jordområdena tägte- eller
tägtekarlsliemman. För dessa hemman utgjorde tägtekarlarne i all¬
mänhet ränta till kronan. Denna ränta bestod vanligen i kol, dags¬
verken och ro; hvarjemte tägtekarlarne skulle för sina hemman utgöra
skjutsfärdspenningar. Emellertid anhöll Falu stad i sina vid 1642 års
riksdag ingifna besvärspunkter, att all »tägtejord och hemman, som
stoor grufweedel hafwa», måtte få köpas under bergsfrälse och de ringa
medel, som derför kunde falla, användas till stadens nya kyrkobygg¬
nad, den sedermera så kallade Christine kyrka i Falun; och genom
nådig resolution den 25 februari 1642 förklarades invånarne i kalu
stad berättigade ej mindre att tillhandla sig under bergsfrälsefriket der¬
varande tägtejord och hemman mot en billig värdering än äfven att
till deras nya kyrkobyggning, som de med det snaraste borde verk¬
ställa, använda alla do medel, som för nämnda tägtejords och hemmans
inlösen under bergsfrälse falla och uppbäras kunde. Genom nådigt
bref den 16 augusti 1643 förklarades ock, att tägteliemman, som af
kronan förpantats till bergsmännen, finge af desse jemväl inlösas under
bergsfrälsefrihet. En del af tägtejorden inlöstes och blef derigenom,
såsom bergsfrälse, fri från utgörande af ränta. För de hemman,
hvilkas innehafvare icke begagnade sig af lösningsrätten, utgjordes
fortfarande ränta under namn af tägtekarlsränta, hvilken likväl icke
utgiok till kronan, utan till Christine kyrka i Falun. Denna ränta,
som redan i äldre tider, ehuru efter nu mera icke känd grund, be¬
stämdes i penningar, utgår ännu med tillsammans 94 kronor 33 öre
och erlägges fortfarande till Christine kyrka. Den icke inlösta tägte¬
jorden har nemligen, enligt hvad af omförmälda utredning framgår,
städse ansetts lika med bergsfrälsejorden; och i jordeböckerna bär all
4 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 54.
tägtejörd upptagits såsom frälse med räntan under anordningstitel samt
med anteckning för en del hemman, att lösen för dem till bergsfrälse
donerats Christine kyrka i Falun, och för andra, att räntan vore kyrkan
donerad. Räntorna af så väl de inlösta som de icke inlösta hemmanen
hafva ock i räkenskaper och jordeböcker ända från 1600-talet afkortats
under titel kyrkors underlagda hemman eller räntor. Genom kammar-
kollegii utslag den 20 november 1888 förordnades, att ifrågavarande
räntor skulle från jordeboken uteslutas; och, sedan kammarkollegii
berörda beslut, i hvad det afsåg räntan af den till bergsfrälse ännu
icke inlösta tägtejorden, understälts Eders Kongl. Maj:ts pröfning, har
Eders Kongl. Maj:t enligt nådigt bref den 16 augusti 1889 låtit bero
vid kammarkollegii utslag, men förklarat, att afskrifningsåtgärden ej
finge anses utgöra hinder för särskild pröfning i laga ordning, huruvida
Christine församling vore berättigad att uppbära ränta för den till
bergsfrälse icke inlösta jorden, eller samma ränta borde till kronan ingå.
Beträffande derefter vedhyggsterräntan framgår af den i kammar¬
arkivet verkstälda utredningen, bland annat, att denna ränta uppkommit
ur vissa tjenstbarheter, som bergsfrälseegarne sedan äldre tider hade
att utgöra till Falu grufva. Dessa tjenstb arheter bestämdes genom
nådig resolution den 17 april 1729 sålunda, att de innehafvare af
bergsfrälsejord, som ej underhölle grufdelar, skulle för hvart spannland
sådan jord årligen hugga ett stafrum ved till grufvan, på det att grufvan
af sådana bergsfrälseinnehafvare måtte njuta någon tjenst och nytta.
Då emellertid ändamålet med detta stadgande förfelades derigenom, att
egare af bergs frälsejord genom inköp af en enda fjerdedel eller andel
i grufvan kunde från förenämnda skyldighet befria all sådan jord, han
innehade, blef genom nådigt bref den 23 september 1808 förordnadt,
att innehafvarne af bergsfrälsejord skulle, vare sig de innehade grufdel
eller ej, för hvart spannland jord årligen hugga ett stafrum ved till
grufvan eller erlägga motsvarande afgift i penningar; och emedan skäligt
vore, att sådana bergsfrälsejordegare, som icke hade grufdel eller idkade
bergsbruk, borde vara skyldige till dubbelt större tjenstbarhet eller
afgift för sin jord till kopparverket emot dem, som tillika egde grufdel
och idkade bergsbruk samt således uppfylde egentliga ändamålet, hvarför
bergsfrälsefriheten å denna jord tillkommit och i afseende hvarå de
dittills varit från särskilda tjenstbarheter för jorden till kopparverket
befriade, förklarades, att de bergsfrälseegare, som icke tillika egde
grufdelar och idkade bergsbruk, skulle svara för två stafrum veds
huggning för hvarje spannland eller motsvarande afgift i penningar.
De afgifter, som på grund af förenämnda stadganden kunde inflyta,
5
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51.
skulle insamlas till en fond för att användas till grufbrytningens befräm¬
jande. Sedermera förordnades genom nådigt bref den 26 mars 1816,
att, i stället för omförmälda genom nådiga brefvet den 23 september
1808 innehafvarne af bergsfrälsejorden ålagda skyldighet, skulle för
hvarje i jordeboken upptaget s. k. durchtågsspannland bergsfrälsejord
tills vidare utgöras en årlig afgift af 5 skillingar 4 runstycken banco,
hvilken afgift äfven skulle till grufdriftens befrämjande användas. Sedan
kontrakt om nedsättning, jemlikt Rikets Ständers beslut, af den till
kronan erlagda årliga kopparräntan å Stora Kopparbergs bergslags
tillverkningar mot upphörande af de bergslaget tillerkända privilegier
och särskilda förmåner godkänts genom nådigt bref den 19 december
1855, blef förberörda till bergslaget dittills utgående afgift till kronan
indragen och under namn af vedhyggsterränta uppdebiterad i fögderi-
specialräkningarna. Denna ränta, som icke är upptagen i jordeboken,
utgår nu mera med tillsammans 1,797 kronor 90 öre af bergsfrälsejord
inom Svärdsjö, Sundborns, Vika, Kopparbergs, Aspeboda, Torsångs,
Gustafs och Stora Tuna socknar af Falu fögderi samt Stora Skedvi
och Säters socknar af Hedemora fögderi.
Christine församlings kyrkostämma har i afgifvet underdånigt
yttrande anhållit, att, derest Eders Kongl. Maj:t skulle besluta fram¬
läggande af förslag till afskrifning af tägtekarlsräntan i enlighet med
Riksdagens förut omförmälda framställning, Eders Kongl. Maj:t måtte
föreslå, att församlingen finge af statsverket på lämpligaste sätt njuta
vederlag för samma ränta.
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län har
beträffande tägtekarlsräntan anfört, att det vore visst, att Christine
församling allt sedan äldre tider, med stöd af nådiga besluten den 25
februari 1642 och den 16 augusti 1643, uppburit berörda ränta, utan
att församlingens rätt dertill hittills blifvit ifrågasatt eller bestridd, vid
hvilket förhållande samma ränta icke syntes utan vidare kunna beröfvas
församlingen. Enär å andra sidan tägtekarlsräntan otvifvelaktigt vore
att betrakta såsom en grundskatt, rörande hvilken nådiga kungörelsen
den 5 juni 1885 om nedsättning i och lagen den 2 december 1892
angående afskrifning af de å viss jord hvilande grundskatter egde
tillämpning, kunde innehafvarne af den jord, från hvilken berörda ränta
utginge, hafva grundade anspråk på befrielse, i enlighet med nyss¬
nämnda författningar, från räntans utgörande. På grund af hvad så¬
lunda blifvit anfördt hemstälde Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
att tägtejorden måtte på det sätt befrias från ifrågavarande ränta, att
staten inlöste räntan och genom lämpligt vederlag hölle Christine
<5
Kontfl. Maj.is Nåd. Proposition N.-o 54.
församling skadeslös för den förlorade årliga inkomsten af samma ränta.
Vidkommande derefter vedhyggsterräntan ansåge Eders Kong], Majrts
befallningshafvande, att denna ränta, som nu mera inginge till kronan,
vore inbegripen i den enligt gällande författningar redan bestämda
grundskatteafskrifning.
Kammarkollegium har i sitt underdåniga utlåtande anfört, att
kollegium jemväl för sin del funne tägtekarlsräntan och vedhyggster¬
räntan vara af beskaffenhet att böra i vanlig ordning nedsättas och
alskrifvas. Enär dessa räntor ej inginge i jordebokssumman och således
icke heller blefve föremål för granskning hos kollegium, har kollegium
emellertid saknat anledning att meddela föreskrift om räntornas ned¬
sättning i enlighet med nådiga kungörelsen den 5 juni 1885 och lagen
den 2 december 1892. Härtill komme, att hvad särskildt anginge tägte¬
karlsräntan ett tillfälligt hinder för nedsättning och afskrifning mötte
derutinnan, att denna ränta för Christine församlings kyrka i Falun
disponerades med anspråk på egan deråt!, hvilket anspråk vunne stöd
deraf att, på sätt den åstadkomna utredningen närmare visade, tägte-
karlsjordens alla räntor, såsom donerade nämnda församlings kyrka, i
räkenskaper och jordeböcker förts under afkortningstitel från medlet
på 1600-talet. Under sådana förhållanden ansåge kollegium i likhet
med Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, att någon återvinnings-
talan beträffande ännu utgående tägtekarlsränta icke borde ifrågasättas,
utan hemstälde, att Eders Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta
nådig proposition, i syfte att sist omförmälda ränta måtte från och med
år 1901 till statsverket indragas mot indelningsersättning, motsvarande
det kontanta belopp, 94 kronor 33 öre, hvarmed denna ränta af ålder
utgjorts.
Statskontoret, hvars underdåniga utlåtande jemväl infordrats, har
erinrat, att till och med år 1899 tägtekarlsräntan varit upptagen i riks-
staten under åttonde hufvudtitelns anslag till kyrkors underhåll samt
under rubrik: »indelning och dermed jemförlig anvisning på förslag:
friheter och kyrkotionde», men att, sedan Eders Kongl. Maj:t jemlikt
förberörda beslut den 16 augusti 1889 förklarat, att denna ränta skulle
från jordeboken uteslutas, densamma, såsom till Christine kyrka anordnad,
sedan år 1889 ej afförts i räkenskaperna och enligt beslut af 1899 års
Riksdag blifvit från och med år 1900 utesluten ur riksstaten; och har
statskontoret, med åberopande af hvad i ärendet förekommit, anfört,
att tägtekarlsräntan vore att betrakta såsom eu skattefrälseränta, på
hvilken nådiga förordningen den 11 september 1885 angående inlösen
af skattefrälseräntor, kronotionde, som innehafves under enskild egande-
7
Kong]. Majte Nåd. Proposition N:o 54.
rätt, samt arbets- och bofven skyldighet till skattesåld kronoegendom
vore tillämplig, samt att jemlikt nämnda förordning äfvensom nådiga
kungörelsen den 11 maj 1900 angående utsträckning af tiden för anmälan
om inlösen af skattefrälseräntor det borde ankomma på Christine för¬
samling att i stadgad ordning gorå anmälan om räntans inlösande. Vid¬
kommande derefter vedhyggsterräntan har statskontoret, som funnit
denna ränta vara af beskaffenhet att böra i vanlig ordning nedsättas
och afskrifvas, hemstält, att Eders Kongl. Maj:t måtte anbefalla kammar¬
kollegium att vidtaga de åtgärder, som i sådant hänseende tillkomme
detta embetsverk.
Genom den utredning kammarkollegium åstadkommit är ådaga-
lagdt, att så väl tägtekarls- som vedhyggsterräntan äro af beskaffen¬
het att i likhet med de å viss jord hvilande grundskatter böra ned¬
sättas och afskrifvas. Innan en dylik åtgärd vidtages med tägte-
karlsräntan, anser jag dock böra komma under pröfning, huruvida icke
vederlag för denna ränta bör lemnas Christine kyrka i Falun. I detta
afseende förekommer visserligen, att kronan aldrig, så vidt visadt blifvit,
till förmån för nämnda kyrka afhändt sig berörda ränta, men å andra
sidan är det också ostridigt, att kyrkan allt sedan medlet af 1600-
talet varit i åtnjutande af densamma, utan att under denna tid någon
åtgärd från kronans sida lärer hafva vidtagits för att göra kronans
rätt till räntan gällande. Till] stöd för anspråket att fortfarande få
uppbära denna ränta kan således af Christine kyrka åberopas en mer
än 250-årig oklandrad besittning af densamma och vid sådant förhållande
lärer, äfven om berörda anspråk vid rättslig pröfning af detsamma
icke skulle befinnas lagligen grundadt, billigheten dock fordra, att kyrkan
beredes vederlag för den förlust, som genom räntans afskrifning kommer
att drabba kyrkan. Beträffande då det sätt, hvarpå detta vederlag bör
komma kyrkan till godo, synes det mig vara lämpligast, att, i öfverens¬
stämmelse med hvad som iakttages vid inlösen af skattefrälseräntor,
vederlaget bestämmes till ett mot räntans nuvarande belopp, 94 kronor
33 öre, svarande, efter en räntefot af 4 procent beräknadt kapitalvärde
af 2,358 kronor 25 öre.
Åberopande hvad jag sålunda anfört hemställer jag i underdånighet,
att Eders Kongl. Magt måtte föreslå Riksdagen att besluta, att den
från den så kallade bergsfrälsejorden i Kopparbergs län ännu utgående
tägtekarlsräntan må från och med år 1902 indragas till statsverket,
mot vederlag till Christine församling i Falun, såsom nu varande inne¬
hafvare af berörda ränta, af ett räntans kapitalvärde efter fyra procent
motsvarande belopp af 2,358 kronor 25 öre att af statskontoret till
8
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.
vederbörande utbetalas af under händer varande medel mot godtgörelse,
hvarom Eders Kongl. Maj:t på framställning af statskontoret vill fram¬
deles hos Riksdagen göra framställning;
lärande, sedan Riksdagen meddelat sitt beslut i anledning af hvad
Eders Kong]. Maj:t nu torde komma att föreslå Riksdagen, Eders
Kongl. Maj:t vilja anbefalla kammarkollegium att vidtaga erforderliga
åtgärder för att nedsättning och afskrifning i vanlig ordning må ega rum
af såväl tägtekarlsräntan som ock vedhyggsterräntan.
Hvad föredragande departementschefen sålunda
hemstält, deri statsrådets öfriga ledamöter instämde,
behagade Hans Maj:t Konungen gilla och bifalla; och
skulle nådig proposition till Riksdagen aflåtas af den
lydelse, bilagan litt. — vid detta protokoll utvisar.
Ex. protocollo:
Conrad Carleson.
■**.1 i
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1901.