Kong!. May. ta Nåd. Proposition N;o 40.
1
X:o 40.
Kong!. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag angående ocker; gifven Stockholms slott den 1 februari
1901.
Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt § 87 regeringsfor¬
men, föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag angå¬
ende ocker.
Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
OSCAR.
L. Annerstedt.
Bill. till Rikad. Prof. 1901. I Sami. I Afd, 32 Höft. (No 40.)
1
2
Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.
Förslag
till
LAG
angående ocker.
Med upphäfvande af hvad i 9 kap. 6 § handelsbalken är stadgadt
angående påföljd deraf, att någon tager eller låter förskrifva sig större
ränta än sex för hundrade om året, förordnas som följer:
1 §•
Hvar som vid försträckning af penningar eller beviljande af anstånd
111 ed. gälds. betalning begagnar sig af någons trångmål, oförstånd eller
lättsinne till att taga eller för sig eller annan betinga förmögenhetsför-
måner, hvilka märkligen öfverstiga hvad som efter omständigheterna kunde
anses utgöra skälig ränta, varde, ändå att öfverenskommelsen har sken af
aftal om annat än försträckning eller anstånd med betalning, för ocker
straffad med böter från och med tjugufem till och med ett tusen kronor
eller med fängelse i högst ett år, der ej å förbrytelsen straff är i all¬
männa strafflagen utsatt.
Lag samma vare, der någon, som förvärfvat fordran, den han visste
vara tillkommen genom ocker, uppbär eller utsöker eller till annan öfver-
låter större del af fordringen än efter lag skall utgå.
2
Har vid försträckning eller beviljande af anstånd med gälds be¬
talning öfvats ocker efter ty i 1 § sägs, vare gäldenären, ehvad utfäst
3
Kongl. Maj tis Nåd. Proposition N:o 40.
blifvit, ej pligtig att betala mera än försträckt är eller fordringen ut¬
gjorde vid anståndets beviljande.
3 §•
År af gäldenären annat eller mera utgifvet än enligt 2 § honom
ålåg att gälda; det gånge åter. Har förskrifning, som å fordringen ut¬
färdats, öfvergått till någon, i hvars hand den gäller ändå att fordringen
genom ocker tillkommit, och varder förskrifna beloppet till honom guldet,
söke gäldenären sitt åter hos den, som ockret öfvat. Har egendom, hvar¬
till gäldenären eger återvinningsrätt, kommit i annan mans hand genom
sådant fång, att denne ej är pligtig att annorledes än mot lösen utlemna
egendomen, eller är den så förskingrad eller förstörd, att den ej kan åter¬
ställas, njute gäldenären ersättning för sin förlust efter egendomens värde.
Äro flere, som i ockret tagit del, svare de en för alla och alla för
en för hvad enligt denna paragraf skall gäldas.
4 §•
öfverträder någon det föi'bud lag för vissa fall innehåller mot att
taga eller låta förskrifva sig större ränta än sex för hundrade om året,
skall hvad i 2 och 3 §§ är stadgadt ega tillämpning, ändå att ocker som
i 1 § afses ej är öfvadt.
5 §•
Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas till¬
gång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmän strafflag.
4
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hål¬
let inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stock¬
holms slott den 8 Februari 1900
i närvaro af:
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Wikblad,
Annerstedt,
herr von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,
Claéson,
Dyrssen,
Crusebjörn,
Restadius.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt anmälde i
underdånighet:
Riksdagens skrifvelse den 7 Maj 1898, deri Riksdagen anhållit, att
Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huruledes genom förändrad lagstift¬
ning ocker lämpligast kunde förhindras, samt för Riksdagen framlägga
de förslag, hvartill den verkstälda utredningen kunde gifva anledning;
öfver hvilken framställning Kongl. Maj:ts samtlige befallnings¬
hafvande afgifvit infordrade underdåniga utlåtanden.
Efter att hafva redogjort för innehållet af berörda skrifvelse och
utlåtanden, yttrade departementschefen:
»Ännu under första hälften af 1800-talet visade räntelagstiftningen
i så godt som alla europeiska länder i sina allmänna grunddrag ena¬
handa ståndpunkt, hvilken kännetecknades förnämligast deraf, att
en viss gräns var faststäld för den vid försträckning tillåtna räntan.
5
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.
Detta system hade bland annat till syftemål att skydda gäldenären
emot fordringsegarens vinningslystnad, i det att nemligen öfverträdan-
det af den faststftlda gränsen straffades såsom ocker. Småningom in¬
trädde emellertid en förändrad uppfattning angående detta systems
lämplighet från den allmänna hushållningens synpunkt och denna för¬
ändrade uppfattning ledde omsider derhän, att under 1850- och 1860-
talen frihet i ränteaftal inom de flesta europeiska länder helt och hållet
eller i betydlig omfattning genomfördes. I Frankrike hafva dock
nyssberörda äldre grundsatser vidhållits, utom beträffande handelsför¬
hållanden. Inom de länder, som fullständigt genomförde grundsatsen om
frihet i ränteaftal, upphörde i allmänhet allt straffrättsligt ingripande
mot ockret, I sjelfva verket trodde man, att den lifligare konkurrens
af kapitalet, som väntades skola följa af räntans frigifvande, skulle
göra ockerlagar obehöfliga. Det visade sig emellertid snart, att dessa
förhoppningar ej uppfyldes. Ockret tog i stället mångenstädes en större
utsträckning än någonsin, och redan få år efter det ocker upphört att
vara straffbart blefvo klagomålen öfver dess tillväxt särskilt i vissa
länder så starka, att man der åter införde straff mot ocker. I följd af
räntans digifvande hade likväl den forna grundvalen för ockerbegreppet
gått förlorad, och det blef derför nödvändigt att efter andra grunder be¬
stämma hvad som vore att anse för ocker. De nya bestämmelser, som i
sådant afseende upptogos i Österrikes och Tysklands lagstiftning och som
sedermera införts jemväl i Ungerns, åtskilliga schweiziska kantonera samt
i Norges och Finlands strafflagstiftning, skilja sig från det forna ocker¬
begreppet deri, att man ej uteslutande fäster sig vid den betingade
räntesatsens storlek, utan ser till af talets beskaffenhet öfver hufvud,
särskildt till långifvarens syfte och tillvägagående samt till de omstän¬
digheter, som föranledt gäldenären till aftalets ingående. Hvad som i
öfrigt särskildt utmärker lagstiftningen i de länder, som tillegnat
sig detta nya ockerbegrepp, är benägenheten att utsträcka begreppets
tillämpning till andra aftal än försträckningsaftalet. På somliga håll
har man dock stannat vid att tillämpa det på alla kreditaftal, men i
Tyskland och en del schweiziska kantoner har det utsträckts att gälla
alla ömsesidigt förpligtande förmögenhetsaftal, och detsamma är för¬
hållandet i det strafflagsförslag, som för närvarande är under behand¬
ling i norska stortinget,
I Sverige har utgångspunkten för nu gällande räntolagstiftning
varit densamma som i förut omförmälda lagstiftningar. Fn ligt 9 kap.
6
Kongl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.
6 § handelsbalken i 1734 års lag var det förbjudet att taga eller låta för¬
skrifva sig större ränta än sex- för hundrade om året äfvensom att taga
ränta på ränta, och förbudets öfverträdande medförde förlust af hela
räntan och böter till belopp af en tiondedel af hufvudstolen. I detta
system gjorde emellertid förordningen den 13 September 1864 en
väsentlig rubbning, i det att förbudet att taga mer än sex procent ränta
upphäfdes vid försträckning, som, utan pantsäkerhet i fast egendom, lem-
nats på viss tid, ej öfverstigande sex månader. Härigenom blef alltså
inom ganska vida gränser full frihet lemnad åt en försträckningsgifvare
att betinga sig huru stort vederlag som helst. Att denna frihet kan af
en hänsynslös borgenär missbrukas till att afvinna gäldenären oskäliga
fördelar, är oförnekligt, och att så understundom äfven sker, häri
senare tid gång efter annan trädt i dagen, ehuruväl den i anledning
af Riksdagens skrifvelse företagna utredningen gifver vid handen, att
det egentligen är i hufvudstaden samt ett par andra af rikets större
städer, som ockerhandteringen funnit utöfvare. Att ett fullt verksamt
botemedel mot nu berörda missförhållanden är att finna i straffbestäm¬
melser liknande dem, som upptagits i förenämnda främmande lagstift¬
ningar, kan naturligen ej med visshet påstås, så mycket mindre som, på
sätt i Riksdagen framhållits, de bevisregler, hvilka för närvarande äro gäl¬
lande, kunna lägga hinder i vägen för dylika straffbestämmelsers kraf¬
tiga användning. I hvarje fall torde emellertid, då återinförande af
ett räntemaximum för de kortvariga lånen ej lärer ifrågakomma, en
lagstiftningsåtgärd i det syfte Riksdagen angifvit näppeligen kunna genom¬
föras på annan grundval än den, som Riksdagen efter föredöme i den
tyska lagstiftningen förordat; och, såsom Riksdagen anmärkt, torde redan
den omständigheten, att den som gör sig skyldig till ocker hotas af
straff, ej vara utan betydelse. Upptagandet, af detta nya ockerbegrepp
i den svenska rätten synes kunna genomföras utan rubbning af de
ännu bestående inskränkningarne i rätten att taga ränta.
I enlighet med den uppfattning jag nu uttalat har jag låtit inom
lagbyrån utarbeta förslag till lag angående ocker; och anhåller jag att i
korthet få redogöra för förslagets hufvudsakliga bestämmelser.
Såsom redan blifvit antydt, kännetecknas det i den nyare utländska
strafflagstiftningen införda ockerbegreppet i främsta rummet deraf, att
man tager väsentlig hänsyn till omständigheterna vid aftalets ingående.
Det förutsättes nemligen å gäldenärens sida egenskaper eller förhållanden,
som göra honom oförmögen att rätt tillvarataga sina intressen, samt
Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.
hos försträckningsgifvaren en vinningslystnad, som begagnar sig af gälde-
närens stallning till att afvinna honom oskäliga fördelar. I öfverens¬
stämmelse med denna uppfattning af ockrets karakter innehåller för¬
slagets 1 § bestämmelser om straff för den, som vid försträckning eller
beviljande af anstånd med gälds betalning begagnar sig af någons trång¬
mål, oförstånd eller lättsinne till att taga eller för sig eller annan be¬
tinga förmögenhetsförmåner, hvilka märkligen öfverstiga hvad som efter
omständigheterna kunde anses utgöra skälig ränta. Om de utfästa för¬
månerna skola utgå under namn af ränta eller af kapitalrabatt, provi¬
sion, kommissionsarvode eller dylikt bör naturligen vara utan betydelse,
äfvenså om de betingas för kontrahentens egen eller för annans räkning.
Någon anledning att följa exemplet från de lagstiftningar, som ut¬
sträckt ockerbegreppets tillämpning till alla ömsesidigt förpligtande
förmögenhetsaftal, torde för den svenska rättens del ej föreligga. Lämp¬
ligheten af ett så omfattande ingrepp i aftalsfriheten är högeligen om¬
tvistad, och förhållandena här i riket torde ej gifva orsak att för när¬
varande upptaga detta spörsmål. Förslaget har derför inskränkts till
att gälla försträckningsaftalet samt aftal om anstånd med gälds betal¬
ning. Dock har härvid tagits hänsyn dertill, att ockraren ej sällan
söker dölja aftalets verkliga natur genom att gifva detsamma sken af
ett annat aftal, och förslaget har derför affattats så, att det ej är af¬
talets form utan dess verkliga syfte, som är afgörande för straffbestäm¬
melsens tillämplighet.
I andra stycket af 1 § har intagits bestämmelse om straff äfven
för den, som förvärfvar en genom ocker tillkommen fordran med vet¬
skap om dess beskaffenhet samt derefter gör gällande större del af for¬
dringen än efter lag skall utgå. Denna bestämmelse afser i första hand
att träffa de ofta förekommande fall, då den egentlige långifvaren an¬
vänder en annan person såsom mellanhand för aftalets afslutande och
derefter låter fordringen å sig öfverlåtas.
Då de förbrytelser, hvarom här är fråga, i utpreglad grad hafva
sitt ursprung i egennytta och vinningslystnad, har det funnits lämp¬
ligt att höja maximum för bötesstraffet utöfver det enligt allmänna
strafflagen regelmessiga maximibeloppet. Vid sidan af bötesstraffet har
stälts fängelsestraff från och med en månad till och med ett år, hufvud¬
sakligen af hänsyn dertill, att i förslaget icke, såsom i några främmande
lagar är fallet, stadgas särskilda straffskalor för svårare former af
brottet.
8
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.
§■ I fråga om den inverkan ett aftals giltighet röner deraf, att det
finnes innefatta ocker, utgår förslaget från den grundsats, att ockraren
icke bör njuta någon fördel af sin brottsliga handling och att förty aftalet
är ogiltigt i hvad det innefattar bestämmelse om ränta eller annat veder¬
lag, som af gäldenären utfästs. Denna regel öfverensstämmer med hvad
9 kap. 6 § handelsbalk^! innehåller angående de civilrättsliga följderna
af att taga högre ränta än enligt nämnda lagrum tillätes. Deremot
synes pant eller annan säkerhet, som lemnats borgenär, böra häfta för
hvad gäldenären är pligtig att utgifva. Hvad i sådant hänseende må
vara aftaladt beröres alltså icke af förslaget. De föreslagna bestäm¬
melserna göra icke rubbning i gällande stadganden om rätt för den,
som innehar löpande skuldebref eller dermed jemförlig fordringshand-
ling, att njuta betalning oberoende af invändning, som rörer tidigare
innehafvares rätt. Följaktligen är t. ex. den, som i god tro förvärfvat
ett löpande skuldebref, ej underkastad de i 2 § upptagna bestämmelser.
§■ Har gäldenären i anledning af ett aftal af den i 1 § angifna be¬
skaffenhet antingen vid aftalets ingående fått vidkännas kapitalrabatt
eller ock sedermera erlagt någon betalning under namn af ränta, pro¬
vision eller dylikt, torde, såsom en följd af det i 2 § föreslagna stad¬
gande, borgenären ej böra ega rätt att annorledes än i afräkning å
kapitalskulden behåll:! hvad sålunda erlagts samt, derest beloppet af de
utaf gäldenären gjord# betalningar öfverstiger kapitalskulden, öfver-
skottet böra återbäras till den, som utgifvit detsamma. På grund af
den svenska rättens nyss omförmälta regler beträffande order- eller
innehafvarepapper kan det emellertid inträffa, att den som uppburit
fordringen varit lagligen berättigad att erhålla betalning enligt för-
skrifningens lydelse, och der så är fallet, kan tydligen återvinnings-
talan ej anställas emot honom. Derför synes i ett dylikt fall gälde¬
nären böra tillerkännas rätt att söka ersättning för den sålunda lidna
förlusten hos den, som varit dess verkliga upphof, d. v. s. ockraren. T
följd af samma grundsats synes gäldenären, om han i anledning af ett
aftal, som innefattar ocker, utgifvit annan egendom än penningar och
han af en eller annan grund ej kan återfå denna egendom, vara be¬
rättigad till ersättning af ockraren för dess värde. Stadganden af nu
angifna innehåll hafva upptagits i förslagets 3 §.
§• Då förslaget ej afser att upphäfva det för vissa fall ännu bestående
förbudet att taga mer än sex procent ränta, ej heller förbudet att taga
ränta på ränta, kan det inträffa, att den som gör sig skyldig till ocker
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.
9
enligt 1 § i förslaget, på samma gång öfverträder förstberörda stad-
ganden. Det torde med anledning häraf vara af nöden, att de civil¬
rättsliga verkningarne af lagens öfverträdande blifva desamma i begge
fallen, och i förslagets 4 § har derför intagits en föreskrift derom, att
hvad i 2 och 3 §§ är stadgadt skall ega tillämpning på de i 9 kap. 6 §
handelsbalken afsedda fall, ändå att ocker som i 1 § afses ej öfvats.»
Sedan departementschefen härefter uppläst omförmälda lagförslag,
af den lydelse bilagan Lätt. A vid detta protokoll utvisar, hemstälde
han i underdånighet, att högsta domstolens utlåtande öfver förslaget
måtte för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, genom note
ur protokollet inhemtas.
Till denna af statsrådets öfrige leda¬
möter biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t
Konungen i nåder lemna bifall.
Ex protocollo
Aug. von Hartmansdorff.
Bih. till Riksd. Prof. 1001. 1 Sami.
1 Afd. 32 Höft.
2
10
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.
Bil. Litt. A.
Förslag
till
LAG
angående ocker.
Med upphäfvande af hvad i 9 kap. 6 § handelsbalken är stad¬
gadt derom, att den som tager eller låter förskrifva sig större ränta
än sex för hundrade om året eller som tager ränta på ränta skall
hafva förbrutit hela räntan och höta tiondedelen af hufvudstolen åt de
fattiga, förordnas som följer:
1 §•
Hvar som vid försträckning af penningar eller beviljande af an¬
stånd med gälds betalning begagnar sig af någons trångmål, oförstånd
eller lättsinne till att taga eller för sig eller annan betinga förmögenhets-
förmåner, hvilka raärkligen öfverstiga hvad som efter omständigheterna
kunde anses utgöra skälig ränta, varde, ändå att öfverenskominelsen har
sken af aftal om annat än försträckning eller anstånd med betalning,
för ocker straffad med böter från och med tjugufem till och med ett
tusen kronor eller med fängelse i högst ett år, der ej å förbrytelsen
straff är i allmänna strafflagen utsatt.
Lag samma vare, der någon, som förvärfvat fordran, den han visste
vara tillkommen genom ocker, uppbär eller utsöker eller till annan
öfverlåter större del af fordringen än efter lag skall utgå.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 40.
2 §.
11
Har vid försträckning eller beviljande af anstånd med gälds betal¬
ning öfvats ocker efter ty i 1 § sägs, vare gäldenären, ehvad utfäst
blifvit, ej pligtig att betala mera än försträckt är eller fordringen ut¬
gjorde vid anståndets beviljande.
3 §•
Är af gäldenären annat eller mera utgifvet än enligt 2 § honom
ålåg att gälda; det gånge åter. Har förskrifning, som å fordringen ut¬
färdats, öfvergått till någon, i hvars hand den gäller ändå att fordrin¬
gen genom ocker tillkommit, och varder förskrifna beloppet till honom
guldet, söke gäldenären sitt åter hos den, som ockret öfvat. Har egen¬
dom, hvartill gäldenären eger återvinningsrätt, kommit i annan mans
hand genom sådant fång, att denne ej är pligtig att annorledes än mot
lösen utlemna egendomen, eller är den så förskingrad eller förstörd, att
den ej kan återställas, njute gäldenären ersättning för sin förlust efter
egendomens värde.
Äro flere, som i ockret tagit del, svare de en för alla och alla för
en för hvad enligt denna § skall gäldas.
4 §•
öfverträder någon det förbud lag för vissa fall innehåller mot att
taga eller låta förskrifva sig större ränta än sex för hundrade om året,
eller tager någon ränta på ränta, skall hvad i 2 och 3 §§ är stadgadt
ega tillämpning, ändå att ocker som i 1 § afses ej är öfvad!.
5 §•
Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas till¬
gång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmän
strafflag.
12
Körtel. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.
Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti
Kong!. Maj:ts högsta domstol torsdagen den 8 november
1900.
Första rummet.
Närvarande:
Justitieråd en Lilienberg,
Huss,
Carlson,
Thollander,
Bohman,
Cassel.
Sedan högsta domstolen den 7 sistlidne mars, i närvaro af ofvan-
bemälde ledamöter jemte justitierådet Wijkander, förordnat, att handlin-
lingarna rörande det till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande
öfverlemnade förslag till lag angående ocker skulle mellan högsta dom¬
stolens ledamöter cirkulera, företogs nu detta ärende till slutlig behandling,
dervid justitierådet Wijkander var af sjukdom hindrad att närvara; varande
förslaget bilagdt detta protokoll.
Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:
»Den moderna ockerlagstiftningens grundtanke är, att begreppet
ocker ej får likställas med öfverskridandet af en viss räntesats, utan bör
fattas såsom ett missbrukande af en persons utaf trångmål, oförstånd eller
lättsinne beroende oförmåga- att vid ett aftals ingående rätt tillvarataga
sina intressen. En hufvudanmärkning, som kan rigtas emot detta ocker¬
begrepp, är, att det torde vara synnerligen vanskligt att noggrant fast¬
ställa detsamma. Man finner också, att de främmande lagstiftningar, hvilka
upptagit detta begrepp, ej hafva förmått gifva det den tydlighet och nog¬
granna begränsning, som man eljest kräfver af definitionen å ett brott,
utan i väsentlig grad måst öfverlemna åt domarens fria pröfning att af¬
göra, när gränsen mellan det tillåtna och otillåtna är öfverskriden. Samma
13
KongI. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.
anmärkning kan rigta* äfven mot nu föreliggande, efter föredöme i be¬
rörda, främmande lagstiftningar utarbetade lagförslag. Af de moment,
hvilka, enligt förslagets 1 §, i förening skulle konstituera straffbart ocker,
är hvart och ett för sig så obestämdt och sväfvande, att det näppeligen
förmår gifva någon fast stödjepunkt för bedömandet af frågan, om brott
föreligger. 1 snart sagdt hvarje fall måste afgörandet häraf i hög grad
blifva beroende af individuel uppfattning.
Att detta är en brist hos förslaget lärer icke kunna förnekas, och
denna brist synes särskildt göra sig gällande, om man tager hänsyn till
beskaffenheten af det ocker, som uppgifves hafva förekommit här i landet.
I sitt med anledning af Riksdagens skrifvelse i ämnet afgifna underdåniga
utlåtande meddelar nemligen öfverståthållareembetet beträffande det ocker,
som drifves i hufvudstaden, att »procentarnes kunder oftast äro unge
män, hvilka icke ega någon förmögenhet eller afsevärda inkomster genom
arbete, men i slägtskaps- eller andra förbindelser hafva sådant stöd, att
de kunna antagas ega utsigt att i nödfall genom andras tillskyndan blifva
räddade från ruin». Det lärer ej vara lätt att angifva, efter hvilka grunder
man skall beräkna »skälig ränta», ifall försträckningsgifvarens utsigt att
återfå det försträckta kapitalet är af så oviss art, som under angifna för¬
hållanden måste vara fallet. Fastmera kan det ifrågasättas, om den nu
föreslagna straffbestämmelsen öfver hufvud vore möjlig att tillämpa på
ett dylikt försträckningsaftal. Och skulle det visa sig, att lagen vore
kraftlös just i fall af denna art, hvilka ju mest upprört den allmänna
meningen och närmast synas hafva föranledt Riksdagens framställning i
ämnet, skulle detta säkerligen såra,, det allmänna rättsmedvetandet vida
mera än det nuvarande tillståndet. A andra sidan, om domstolarne skulle
i den allmänna meningen söka- det stöd för sin pröfning, hvilket lagen i
följd af sin obestämdhet ej förmådde gifva, och af sådan anledning ett
och annat mera uppseendeväckande fall blefve straffadt, oaktadt detsamma
icke mera än andra, som lemnades ostraffade, folie under lagens orda¬
lydelse, vore detta lika litet tillfredsställande eller öfverensstämmande med
en rigtig uppfattning angående domaremaktens pligter och ställning.
Ej heller torde, såsom man stundom uttalat, kunna förväntas, att
ett straffbud, hvars tillämpning vore så osäker, skulle förmå verka .af¬
skräckande på ockrets utöfvare, helst, på sätt jemväl inom Riksdagen
blifvit arifnärkt, det är all anledning befara, att med de hos oss gällande
bevisregler ockraren på grund af bristande bevisning oftast komme att
ga straffa.
Den anmärkta obestämdheten i ockrets begrepp skulle vidare lätt
kunna gifva anledning till obefogade anklagelser. Hos en gäldenär, som
14
Ko nål. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.
allenast mot hög ränta kunnat förskaffa sig penningar, kunde lätt nog
framkallas en grundlös föreställning, att han varit utsatt för ocker, och i
allt fall kunde han af utsigten att slippa ifrån all räntebetalning låta
förleda sig att anställa åtal.
De betänkligheter, som i anmärkta hänseenden möta mot den ifråga¬
satta lagstiftningen, ökas ytterligare, då man tager i betraktande de civil¬
rättsliga påföljder, som ocker skulle medföra. Särskild! må i detta hän¬
seende erinras, att de i 3 § föreslagna stadgandena om gäldenärs åter-
vinningsrätt, synas, åtminstone såvidt angår fast egendom, vara egnade
att medföra osäkerhet i eganderätten och deraf följande fara för rätts¬
förluster.
Hvad nu anförts har väl till större delen sin giltighet äfven beträf¬
fande de länder, som redan upptagit liknande bestämmelser mot ocker,
och det kunde derför förefalla, som om dessa betänkligheter ej borde
verka mera afskräckande hos oss. än der varit fallet. Men oafsedt att i
de länder, hvilka härutinnan gått i spetsen — Tyskland och Österrike —,
reglerna för bevisföringen mera än hos oss möjliggöra lagens tillämpning,
får det ej förbises, att anledningarna till lagstiftningsåtgärder mot ocker
der framträdt vida starkare, än hvad fallet är här i landet. Det är väl
bekant, att det varit ockrets förhärjande utbredning särskilt på lands¬
bygden, som nödgat nyss omförmälta länders lagstiftare att, i trots af
alla betänkligheter, tillgripa åtgärder, hvilkas vådor dock varit till fullo
insedda. Men den i anledning af Riksdagens framställning företagna ut¬
redningen visar dess bättre, att ocker ej förekommer i större utsträckning
här i riket och på landsbygden är så godt som okändt.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställes, att förevarande
lagförslag icke måtte göras till föremål för nådig proposition till Riksdagen.»
Justitieråden /Tass och Carlson ansågo sig dessutom böra fästa
uppmärksamheten derå, att förbudet mot att i vissa fall taga eller låta
förskrifva sig större ränta än sex för hundrade om året och att taga ränta
på ränta numera vore olämpligt, samt att, om i nya lagen intoges ett
undantagslöst stadgande derom, att, derest någon toge ränta på ränta,
hvad i 2 och 3 §§ i förslaget vore stadgadt skulle ega tillämpning, detta
möjligen skulle kunna föranleda högst betänkliga påföljder för det fall,
att hypoteksförening eller dylik inrättning hädanefter skulle, med stöd af
reglemente och innehållet i förskrifning, godtgöra sig ränta å' förfallen
ränteliqvid.
Ex protocollo
Au g. von Hartrnansdorff.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.
15
Utdrag af protokollet öfver jmtitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å
Stockholms slott den 1 Februari 1901
i närvaro af:
Hans excellens herr statsministern friherre von Otter,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Wikblad,
Annerstedt,
herr von Krcsenstjerna,
grefve Wachtmeister,
Claéson,
Dyrssen,
Crusebjörn,
Odelberg,
Hosberg,
Justitieråden: Herslow,
Westring.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Annerstedt anmälde i
underdånighet:
Högsta domstolens utlåtande öfver det genom Kongl. Maj:ts beslut
den 8 februari 1900 till högsta domstolen remitterade förslag till lag an¬
gående ocker.
Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde departe¬
mentschefen:
»I den skrifvelse, deri Riksdagen anhållit om framläggande af
lagförslag till stafvande af ocker, har Riksdagen, under hänvisning till
16
KongL Maj:ts .Nåd. Proposition N:o 40.
de i Tyskland gällande lagstadganden i ämnet, förmält sig anse det för
ocker kännetecknande höra sökas i den omständighet, att försträcknings-
gifvare begagnade sig af lånesökandes nödstälda belägenhet, lättsinne eller
oerfarenhet på sådant sätt, att försträckningsgifvarens prestation jemte
den risk, för hvilken han utsatte sig, ej stode i rimligt förhållande till de
fördelar han sig betingade. I hufvudsaklig öfverensstämmelse härmed
är ock det remitterade förslaget affattadt.
I fråga om den grundtanke, hvarå förslaget sålunda är bygdt, har
högsta domstolen framstält åtskilliga erinringar, med stöd af hvilka högsta
domstolen hemstält, att förslaget icke måtte göras till föremål för nådig
proposition till Riksdagen.
Mot förslaget — likasom mot dess förebilder i främmande lagstift¬
ning — har sålunda i främsta rummet anmärkts, att åt ockerbegreppet
ej gifvits den tydlighet och noggranna begränsning, som man eljest kraf de
af definitionen å ett brott, utan i väsentlig grad blifvit öfverlemnadt åt
domarens fria pröfning att afgöra, när gränsen mellan det tillåtna och
otillåtna vore öfverskriden.
Hvad sålunda blifvit anmärkt torde dock ej innebära något af¬
görande skäl mot förslagets genomförande. I många andra fall har man,
hos oss såväl som annorstädes, funnit nödigt att i lagen upptaga straff-
bud, hvilka i fråga om gränserna för sin tillämplighet lemna ett temligen
vidsträckt utrymme åt domstolarnes omdöme och urskilning. I detta af¬
seende må exempelvis erinras om vår strafflags bestämmelser rörande vissa
fall af oredlighet eller vårdslöshet mot borgenärer, om det i 13 § af
strafflagens 18 kap. upptagna stadgande rörande der afsedda sedlighetsbrott,
om bestämmelsen angående trolöshet mot hufvudman samt om vissa af de
i 16 kap. upptagna straffbestämmelser rörande ärekränkning. Att vid
tillämpningen af dessa lagbud eller andra dermed jemförliga saknaden af
fasta och påtagliga kännetecken å de brott, som åsyftas, skulle i vårt land
hafva vållat väsentligare olägenheter eller vådor, lärer ej kunna med fog
påstås; och någon anledning att i fråga om de nu föreslagna straffbestäm¬
melserna befara ett annat förhållande torde ej föreligga. Väl är det uppen¬
bart att, der gränsen mellan det straffbara och det icke straffbara i viss
mån gjorts beroende af lagskipare^ fria pröfning, en synnerlig varsamhet
vid lagens tillämpning är af nöden; men från denna synpunkt torde, med
hänsyn till erfarenhetens vittnesbörd, någon grundad betänklighet ej möta
att åt de svenska domstolar^ anförtro en pröfning sådan som den, hvarom
här är fråga. Snarare torde då kunna befaras, att domstolarne vid hand¬
hafvande af de föreslagna bestämmelserna skulle ledas af en alltför långt
drifven försigtighet. Men den omständigheten, att sagda bestämmelser
17
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.
sålunda tilläfventyrs ej koimne att träffa andra fall af brottslighet än de
mest uppenbara och otvifvelaktiga, kan ej innefatta giltigt skäl att helt
och hållet afstå från ingripande från lagstiftningens sida, der sådant eljest
linnes af omständigheterna påkalladt.
Hvad särskildt angår det slag af ocker, som företrädesvis här i riket
förekommit — nämligen försträckningar till lättsinnige unge män utan
förmögenhet eller afsevärda inkomster — har högsta domstolen anfört, att
försträckningsgifvarens utsigt att återfå det försträckta kapitalet vore så
oviss, att ifrågasättas kunde, huruvida den föreslagna straffbestämmelsen
öfver hufvud här kunde vinna tillämpning. Enligt hvad erfarenheten ut¬
visar inträffar emellertid vid nämnda slags försträckningar esomoftast, att
långifvaren betingar sig förmåner, hvilka, äfven om största möjliga hänsyn
tages till den med försträckningen förenade risk, måste anses högeligen
öfverdrifna, ett förhållande, som bäst bevisas deraf, att dylik utlånings-
rörelse, trots alla dermed förenade obehag, kan erbjuda lockelse, till och
med för personer, hvilka med hänsyn till lelnadsstä Ilning och förmögenhets¬
förhållanden näppeligen skulle kunna väntas hågade att dermed taga be¬
fattning. Att sålunda i fall af nyss angifna art, hvilka just äro de som
i vårt land framkallat frågan om lagstiftningens ingripande, förslagets be¬
stämmelser måste anses tillämpliga, synes mig stå utom allt tvifvel.
Högsta domstolen har vidare erinrat, hurusom med de hos oss gäl¬
lande bevisregler anledning vore att befara, det ockraren på grund af
bristande bevisning oftast komme att gå straffri.
Onekligen lärer, såsom jemväl vid frågans föregående behandling
blifvit framhållet, i många fall svårigheten att prestera tillfyllestgörande
bevisning komma att utgöra hinder för den ifrågasatta lagstiftningens till-
lämpning. Då emellertid i åtskilliga under senare tider inträffade fall
kunnat konstateras ej allenast att ocker egt rum utan ock af hvem det
föröfvats, torde, i händelse nämnda lagstiftning kommer till stånd, utsigt
ej saknas att kunna till laga näpst befordra en eller annan af ockrets ut-
öfvare. En mera afsevärd fördel synes dock, på sätt af Riksdagen beto¬
nats, ligga deri, att genom sjelfva straffbudet ockerhandteringen än kraf¬
tigare än för närvarande brännmärkes i den allmänna meningen, en om¬
ständighet, som utan tvifvel skulle komma att verka afhållande på åtskil¬
liga af dem, som eljest kunde känna benägenhet att egna sig åt nämnda
handtering.
Den inom högsta domstolen uttalade farhågan, att eu ockerlagstift¬
ning sådan som den nu föreslagna skulle på grund af sin obestämdhet
gifva anledning till obefogade anklagelser, torde någon större betydelse
näppeligen böra tillmätas. Åtminstone lärer i Tyskland, der en dylik
Bih. till Piksd. Prof. 1001. 1 Sami. 1 Afd. 32 Käft. 3
18
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 40.
farhåga jemväl vid ockerlagens tillkomst gjorde sig gällande, densamma
sedermera hafva visat sig ogrundad.
Hvad slutligen angår högsta domstolens erinran, att de i förslagets
3 § upptagna stadgande! om gäldenärs återvinningsrätt skulle kunna med¬
föra osäkerhet i eganderättsförhållanden, torde böra framhållas, att, såvidt
rörer lös egendom, någon dylik osäkerhet ej lärer vara att befara, då
enligt gällande lag och praxis förvärf i god tro här i erforderlig grad
skyddas. Beträffande åter fast egendom ligger det visserligen icke helt
och hållet utom det tänkbaras område, att de föreslagna återvinnings-
bestämmelserna skulle kunna komma till användning. Uppenbarligen måste
emellertid sådant komma att höra till de största sällsyntheter; och den
aflägsna möjligheten, att en öfverlåtelse af fastighet kunde af här ifråga¬
varande anledning komma att återgå, torde, i jemförelse med de flerehanda
omständigheter, som eljest kunna föranleda ogiltighet af dylik öfverlåtelse,
icke kunna anses ega nämnvärd betydelse från den allmänna rättssäker¬
hetens synpunkt.
I betraktande af hvad nu blifvit anfördt har jag ansett de mot
ifrågavarande lagförslag af högsta domstolen uttalade betänkligheter, hvilka
till hufvudsaklig del redan tagits i betraktande såväl inom Riksdagen som
vid förslagets utarbetande, ej innefatta tillräcklig anledning att låta för¬
slaget falla. Deremot torde med anledning af en erinran, som inom högsta
domstolen framställa, hvad förslaget innehåller rörande påföljd deraf att
någon tager ränta på ränta böra uteslutas.»
Departementschefen uppläste härefter det sålunda jemkade lagförslaget
och hemstälde, att detsamma måtte jéinlikt § 87 regeringsformen Riks¬
dagen till antagande föreläggas.
Justitierådet Westring åberopade hvad högsta domstolen anfört.
Statsrådets öfriga ledamöter tillstyrkte bifall till departementschefens
hemställan;
och täcktes, med bifall till denna hemställan, Hans
Maj:t Konungen i nåder förordna, att till Riksdagen
skulle aflåtas nådig proposition i ämnet af den lydelse
bilagan litt. B. vid detta protokoll utvisar.
Ex protocollo
Erik Öländer.
Stockholm 1901. Kung!. Boktryokeriet, P. A. Norstedt & Söner.