6
• Motioner i Fftrsta Kammaren, N:o 27.
BT:o 27.
Af herr CötlerbeFg, om sådan ändring i lagen för Sveriges
riksbank, att bankens rätt att ensam utgifva banksedlar
bortfaller.
I afseende å 1897 års riksbankslag och dermed sammanhörande lagar
och författningar har man icke ansett sig kunna följa den vanliga regeln
att upptaga frågor om ändringar i en viss lag först efter det den fått
verka någon tid och ändringar dervid visat sig af behofvet påkallade. Regeln
frånträddes nemligen i viss mån redan genom Kongl. Maj:ts proposition n:o
64 till 1898 Riksdag och det derpå grundade beslutet, men än tydligare
har så skett med 1900 års Riksdags skrifvelse n:o 26 och Kongl. Maj:ts
deraf föranledda proposition innevarande år.
Från många bland dem, som sitta inne med största erfarenheten om
landets utveckling och dess beroende af ett godt banksystem i goda hän¬
der, hafva emellertid påyrkats längre gående förändringar, och då det synts
mig vara af vigt, att frågorna derom pröfvas samtidigt med öfriga förslag
till förändringar i det, som 1897 beslutades, får jag, åberopande i öfrigt
de i bilagda promemoria uttalade åsigterna, hvilka jag i sak och i stort sedt
delar, härmed vördsamt föreslå,
att Riksdagen behagade för sin del besluta,
att lagen för Sveriges riksbank af den 12 maj 1897
måtte erhålla den ändrade lydelse, hvilken veder¬
börande utskott behagade formulera, att den riksban¬
ken genom nämnda lagen tillagda rätt att ensam utgifva
sedlar bortfaller.
Motioner i Första Kammaren, N:o 27;
7
Beträffande vissa härmed sammanhängande ändringar i. lagen, om.vissa
bestämmelser om riksbankens sedelutgifningsrätt m. m, i kongL kungö¬
relsen den 12 juni 1874 och i bevillnmgsförordningen äro, på grund, af
55 § i riksdagsordningen, särskilda motioner utarbetade.
Stockholm den 27 januari 1901.
... A. F. O, Giäerhwg.,
Vördsam promemoria.
Under de hårda penningtider, som nu ganska länge rådt, har all¬
mänhetens eftertanke allt mer kommit att rigtas på ekonomiska spörsmål,
och den offentligai diskussionen har mer än någonsin sysslat på detta
område <
Bland dessa spörsmål har bankfrågan blifvit ett afl de, förnämsta, och
sedan numera snart tre år förlupit från det 1897 års lag för Sveriges
riksbank trädde i kraft, har det för den affärsidkande allmänheten blifvit
allt mera klart, att genom donna, lag riksbanken icke blifvit så organiserad,
att densamma räcker till att, fylla en allena sedelutgifvande centralbanks
magtpåliggande uppgifter. Riksbanken har emellertid ännu icke inträdt i
sin fulla magtutöfning, och mai}' bär funnit, att under, denna hårda tid
vårt system af många sedelutgifvande banker nu liksom, flera gånger förut
visat sig väl bestå profvet. Tvekan, har ock börjat uppstå om lämplighe¬
ten af aft utan tvingande omständigheter utbyta ett bestående, väl funkr
tiouerande, bepröfvadt bankväsen mot ett nytt, om hvilketman ej kan med
säkerhet säga annat, än att det icke har, sin motsvarighet i något annat
land och att detsamma icke tillkommit på grund af utredningar af fack¬
män, utan framkonstruerats genom politiska kompromisser
Äfven från det håll, der man Urat för genomförandet af 1897 års
banklag, medgifves numera oförbehållsamt) att denna lag är allt annat än
en ideallag.
Som eu ursäktande omständighet anföres dock, att det är politiska för¬
hållanden, som gjort, att riksbanken icke fått den organisation, som varit
behöflig och bort utgöra eu betingelse för dess ökade magtställning.
8
Motioner i Första Kammaren, N:o 27.
Sedan bankfrågans lösning eller, rättare sagdt, frågan om sedelutgif-
ningsrättens koncentrerande på en hand stått på dagordningen i flera år¬
tionden, tillspetsades striden derom så, att det ej längre gälde att ordna
landets bankväsen på lämpligaste sätt, utan syftemålet blef att till snart
sagdt hvad pris som helst få de enskilda bankernas sedelutginifngsrätt ur
verlden.
För vinnandet af detta mål höll man också intet offer för stort.
Erfarenheten i eget land från gångna tider, lärdomarna från andra länder,
vetenskapsmännens utredningar, hänsynen till affärslifvets beqvämlighet och
önskningar, samtliga bankkomitéers uttalanden — alla dessa faktorer vägde
föga gent emot det så lifligt eftersträfvade målet: riksbankens allena sedel-
utgifningsrätt! Detta var hvad som framför allt lockade. För regeringen
hade det med anledning af Riksdagens skrifvelse af 1894 framstått som
en pligt att komma med ett förslag, så beskaffad^ att den omtvistade frågan
kunde bringas ur verlden. Regeringen insåg väl, att det för landet innebar
faror att tillägga riksbanken envåldsmagt öfver bytesmedlet utan att sam¬
tidigt skapa nödiga garantier. Chefen för finansdepartementet citerar också
vid föredragningen den 24 januari 1896 i statsrådet följande uttalande af
1889 års bankkomité:
»Erfarenheten från gångna tider har nogsamt lärt, att Riksdagen så¬
som riksbankens principal icke varit rätt egnad att skydda landets in¬
vånares på myntvärdet beroende egendom och rätt och icke heller att åt
bankens förvaltning i öfrigt gifva den kraft och den omsigt, som den na¬
tionella hushållningens utveckling och förkofran kräfde; och man bör väl
akta sig att i den omsorgsfulla vård, Riksdagen under senare tider onek¬
ligen egnat riksbanken, se en garanti mot öfvergrepp för framtiden, ty det
är icke under lugna, utan under oroliga tider, som lagstadgade formers
lämplighet sättes på prof. Om man än numera icke behöfver befara så
långt gående missgrepp i riksbankens förvaltning, som förflutna tider be¬
vittnat och som ofta berott på bristande erfarenhet om vilkoren för en sund
bankrörelse, qvarstår i allt fäll den påtagliga vådan deraf, att riksbanken
är uteslutande beroende af en politisk riksförsamling, hvilken i synnerhet
under upprörda tider kan komma att, med åsidosättande af bankens och
det allmännas intressen, använda banken till främjande af partisyften.»
Sedan finansministern vidare erinrat om, att nämnda komité förordat,
dels att Konungen borde utse tre af riksbankens nio fullmägtige, dels att
för riksbankens enhetliga ledning vore af synnerlig vigt, att bland depu¬
terade utsåges en direktör och en vice direktör, förklarade lian, att han »i
Motioner i Första Kammaren, N:o 27. 9
syfte att ernå de stora fördelar för landets bankväsende, som 1890 års för¬
slag i öfrigt innebär», nöjde sig med, att Konungen finge tillsätta en full-
mägtig, som tillika skulle blifva ordförande. Denna anordning motiveras
derefter sålunda:
»Äfven om en sådan, af Eders Kongl. Maj:t tillsatt ordförande icke
blir den ledande inom förvaltningen, skulle han förvisso komma att utöfva
ett icke oväsentligt inflytande på riksbankens styrelse. Vald med uteslu¬
tande hänsyn till de egenskaper, platsen kräfver, skulle han, såsom en vår¬
dare af de goda traditionerna inom riksbanken, tillse, att riksbankens främsta
uppgift, myntvärdets uppehållande, icke finge undanskymmas af omsorgen
för bankovinsten och der så erfordrades, skulle han stå medlande mellan
de olikartade element, som kunna tillföras riksbanksstyrelsen, der han vid
lika röstetal för skiljaktiga meningar skulle fälla utslaget.»
De fördelar, som sålunda af finansministern ansågos förknippade med
1890 års komitéförslag, voro:
1. Riksbankens sedlar skulle utgöra lagligt betalningsmedel, allenast så
länge de vid anfordran med mynt inlöstes.
2. Konungen skulle ega att utse l/3 af fullmägtige.
3. Fullmägtige skulle bland sig utse en direktör och en vice direktör för
att handhafva den dagliga förvaltningen.
4. Karakteren af lag skulle förlänas åt stadgandena angående metalliska
kassans storlek och beskaffenhet, maximum för sedelutgifningen och
de slag af valutor, som för densamma skola tjena till betäckning.
Under ärendets behandling vid 1897 års riksdag bortskuros emellertid
som bekant alla dessa fördelar, med undantag af den i 4. punkten upp¬
tagna.
Fordran på tvångskursens afskaffande, hvilken på det djupaste kan
komma att beröra eganderätts förhållandena i landet och som var af mång¬
faldigt större vigt än den, att ofvannämnda föreskrifter fingo civillags helgd,
uppgafs med lätt mod. Af punkterna 2 och 8 qvarblef en värdelös spillra!
Beträffande riksbankens öfvertagande af hela sedelutgifningsrätten är
att erinra, att den envåldsmagt öfver cirkulationsmedlet, som derigenom
tillägges riksbanken, kom att innebära en fara för landet, när icke genom
förändringar i sättet för fullmägtiges väljande nödig trygghet bereddes för
ett fullt sakkunnigt utöfvande af denna magt.
För att ernå en ringa fördel, tvekade man ej att offra det allra väsent-
lingaste, nemligen" ett banksystem, som under årtionden funktionerat väl,
främjat sparsamhet och kapitalbildning genom den trygghet de enskilda
Bih. till Rilcsd. Prof. 1.901. 1 Sand. 2 Afd. 1 Band. 10 Eäft. 2
10
Motioner i Första kammaren, N:o 27.
bankerna beredt insättarne, underlättat rörelsen genom afdelning stentor öfver
hela landet, genom postremissvexelrörelse och billiga inkasseringar. Hade
det ej snarare under sådana förhållanden varit visare att pröfva befogen¬
heten af de anmärkningar, hvilka framkastats mot de enskilda bankerna,
och derefter, i den mån dessa befunnits berättigade, vidtaga motsvarande
reformer i det bestående systemet? ir >.
Våra sedelutgifvande bankers solidariska ansvarighet har hos oss väsent¬
ligen bidragit till att förekomma eller åtminstone mildra kriser. Och den
goda kredit i utlandet, som denna ansvarighet beredt bankerna, har hjelpt
oss att utan svårare olägenhet öfvervinna periodiskt återkommande eller
tillfälligtvis uppträdande spänningar i vår penningmarknad.
Yårt lands befolkning har nu så länge varit i åtnjutande af ett godt
bankväsen, att den glömt den tid, då vi saknade ett sådant.. Men den dag
kan utan tvifvel komma, då man skulle ångra att hafva utbytt ett be-
pröfvadt godt mot ett opröfvadt och tvifvelaktigt nytt.
Bör man verkligen utan trängande skäl slopa ett banksystem, som
dock visat sig erbjuda följande fördelar:
1. Trygghet. Ingen innehafvare af våra enskilda bankers sedlar eller
insättare i dessa banker har ännu på dem förlorat ett öre; och sannolik¬
heten, att så skulle kunna ske i framtiden, är på grund af den solidariska
ansvarigheten så godt som ingen. De på det hela taget små förluster, som
allmänheten gjort på aktiebankerna, torde derjemte i icke ringa mån kunna
tillskrifvas den omständigheten, att dessa måst sköta sig synnerligen väl
för att i täflan med de solidariska bankerna kunna erhålla depositioner.
Våra solidariska bankers goda kredit har utan tvifvel i sin mån med¬
verkat till att skapa den utmärkta kredit, som svenska staten och allmänna
hypoteksbanken åtnjuter utomlands.
2. Beqvämlighet. Alla delar af vart vidsträckta land hafva kommit
att njuta fördelen af ett godt bankväsen genom de manga afdelningskontor,
som hvarje provinsbank inrättat, och liqviderna mellan landets olika delar
förmedlas på ett sinnrikt, säkert och billigt sätt genom postremissvexelrörel-
sen, en anordning, hvartill intet annat land (än Finland, som hemtat det¬
samma från oss) kan uppvisa motstycke.
3. Stabila och relativt låga räntesatser. På grund af de enskilda ban¬
kernas obegagnade sedelutgifningsrätt hafva dessa banker varit i tillfälle
att betjena orterna på ett helt annat sätt, än om de varit aktiebanker.
Den obegagnade sedelutgifningsrätten har gjort det möjligt för dem att
kunna kostnadsfritt inlösa postremissvexlar. Genom samma rätt hafva de,
Motioner i Första Kammaren, N:o 27.
11
utan att, såsom i andra länder, skrida till en ränteförhöjning, kunnat till¬
godose sitt verksamhetsområdes, exempelvis vid skördetiden, ökade behof af
bytesmedel. Bristen på penningar i en landsända har icke behöft sträcka
sig till landets alla delar, derför att hvarje ort i någon af de sedelutgifvande
bankerna haft så att säga sin centralbank, som mägtat fylla den traktens
behof af omsättningsmedel. När det tillfälliga behofvet upphört, hafva
sedlarne ofördröjligen strömmat tillbaka till banken.
Nu kan det invändas häremot, att allt detta kunnat lika val besörjas
af riksbanken. Vi tillåta oss tvifla härpå, ty centralbanken måste ’fördela
sina sedlar, utan tvifvel rättvist, öfver hela landet och kan ej taga hänsyn
till ett tillfälligt större- behof, som yppar sig i en landsända. Dertill kan
läggas, att riksbankens utlåningspolitik alltid kommer att väsentligen influ¬
eras af penningställningen i hufvudstaden. Sedan 1897 års lag blifvit ge¬
nomförd, kommer bankrörelsen att i ännu högre grad än hittills koncen¬
treras i Stockholm. Orterna komma att lida, hvilket ock snart skall visa
sig i fallande pris på jordegendomen.
Då det nu kan sägas, att man utan all jemförelse uppoffrat mera, än
man genom den nya lagstiftningen ernått, är det val skäl att lugnt afvakta
den tidpunkt, då lagen vinner sin fulla tillämpning och medför farliga eko¬
nomiska rubbningar i landet? Men om en sådan fråga måste besvaras
nekande, så framställer sig å andra sidan det spörsmålet, på hvilka vägar
olägenheterna af 1897 års lagstiftning kunna afhjelpas.
Såsom det ändamålsenligaste framstår då utan tvifvel en grundlig re¬
form af riksbankens styrelse, sättet för denna styrelses tillsättande och af¬
lönande samt upphäfvandet af riksbankssedlarnes egenskap af lagligt betal¬
ningsmedel. Tyvärr lärer ingen utsigt för närvarande finnas för genom¬
förandet af dessa reformer. Det torde ej inom en afsevärd framtid lyckas
att gifva riksbanken karakteren af en verklig centralbank. Ansatser här¬
utinnan hafva gjorts af 1881 års komité, 1889 års komité samt af Kongl.
Maj:t. Dessa ansatser hafva misslyckats. Det väsentliga har försvunnit i
kompromissernas skärseld. Biksbanken torde nog i hufvudsak förblifva
sådan, 1897 års lagstiftare kommit att göra densamma.
Då den mjuka öfvergång, som 1896 års finansminister förutspådde,
icke synes vilja inställa sig, enär bankerna så väl på grund af det under
öfvergångstiden bjudna vederlagets knapphet som af hänsyn till sin kund¬
krets icke ansett sig böra före den utsatta tiden afstå från sedelutgifnings-
rätten, så har från flera håll framkastats förslag, åsyftande att förmildra
öfvergången.
12
Motioner i Första Kammaren, N:o 27.
Somliga föreslå, att bankernas sedelutgifningsrätt skulle begränsas till
nu utelöpande sedlar, och dessa med en viss del, exempelvis l/1Q, indragas
under ett motsvarande antal på hvarandra följande år. Denna metod är
icke att förorda. Den borttager just den för rörelsen betydelsefullaste de¬
len af sedelutgifningsrätten, nemligen den obegagnade. Efter ett eller annat
år kunna de qvarvarande utelöpande sedlarne betraktas allenast såsom ett
lån från allmänheten mot relativt låg ränta.
Andra, och de äro till antalet de flesta, hålla före, att det är de öfver
hela verlden berskande hårda penningtiderna, hvilka gjort, att de enskilda
bankerna icke hafva kunnat begagna sig af de erbjudna vederlagen. Dessa
personer förmena, att man enklast komme ifrån de fruktade ekonomiska
rubbningarna genom att framflytta terminen för sedelutgifningsrättens upp¬
hörande fem eller tio år samt att derjemte anordningar borde vidtagas, som
kunde föranleda de enskilda bankerna att successivt upphöra med sin sedel¬
utgifningsrätt.
Vi tro icke, att allmänheten skulle vara betjenad med hvarken det ena
eller det andra af^dessa palliativ. Eelet med den gjorda lagstiftningen be¬
ror nemligen icke af det sätt, hvarpå öfvergången anordnats, utan derpå,
att organisationen af den allena sedelutgifvande centralbanken icke är till¬
fredsställande. Man vinner föga dermed, att lagens tillämpning uppskjutes.
Svårigheterna vid öfvergången kunna vara lika stora 1918 som 1903.
För vår del tro vi, att den enda praktiska utvägen att undvika lan¬
dets störtande i ekonomiska svårigheter är att tills vidare bibehålla det nu¬
varande systemet af ett flertal sedelutgifvande banker, dock med vidtagande
af nödiga ändringar af deras sedlars utseende och fondering. Och då det
visat sig, att Riksdagen anser, att vinsten af sedelutgifningsrätten i landet
bör i sin helhet tillfalla staten, så torde det vara lämpligt att pålägga de
enskilda bankerna en så hög sedelbevillning, att någon vinst å deras sedel-
utgifning för dem icke uppkommer. I samband dermed är det dock af
största vigt för rörelsen, att sedelskatten beräknas å medelbeloppet af hvarje
banks under året utelöpande sedlar. Detta, på det att bankerna må kunna,
utan att pålägga allmänheten extra kostnader, vid särskilda tillfällen, exem¬
pelvis vid skördetiden, för kortare tid förse rörelsen med nödigt bytesmedel.
Resultatet af det sålunda framstälda förslaget till bankfrågans lösning
blifver:
1) att landets ekonomiska lif förskonas från den opåkallade och revo¬
lutionära åtgärd, som ligger i att öfvergå från ett banksystem till ett annat;
2) att i sjelfva verket riksbanken på ett varsamt och naturligt sätt kom¬
13
Motioner i Första Kammaren, N:o 27.
mer att öfvertaga allt större del af sedelutgifningsrätten. Utvecklingen har
redan gått i denna rigtning. Den kommer ytterligare att påskyndas der¬
igenom, att de enskilda bankerna, sedan den höjda skatten inträdt, icke mer
hafva någon fördel af att utgifva sina sedlar. De komma ock att, i den
mån sådant kan ske utan att hämma allmänna rörelsen, inskränka den ute¬
löpande sedelstocken.
Finner Eiksdagen slutligen, att en rätt, som icke längre användes, bör
försvinna, så kan detta ske utan annan åtgärd än att höja bevillningen å
sedlarne så mycket, att densamma verkar prohibitivt. Att helt och hållet
afskaffa denna rätt torde ej vara tillrådligt, så länge riksbankens sedlar
löpa med tvångskurs och riksbanken icke bilfvit reorganiserad, ty den dag
kan eljest komma, då statsinagterna sjelfva skulle önska de enskilda ban¬
kerna tillbaka. Vi behöfva dervidlag allenast hänvisa till försöket med
filialbanksystemet, hvilket var afsedt att ersätta de enskilda bankerna, men
som snart visade sig vara så inrättadt, att det icke kunde göra detta.
På grund af hvad sålunda anförts, anser föreningen:
att lagen för Sveriges riksbank samt lagen med vissa bestämmelser
om riksbankens sedelutgifningsrätt m m., begge af den 12 maj 1897, böra
erhålla den ändrade lydelse, att den riksbanken genom nämnda lagar till-
lagda rätt att ensam utgifva sedlar bortfaller;
att kongl. kungörelsen af den 12 juni 1874 angående enskilda banker
med rätt att utgifva egna banksedlar bör ändras derhän, att enskild bank
ålägges hålla en guldkassa af minst tjugu procent af beloppet af dess
vid hvarje tidpunkt utelöpande sedlar, äfvensom att åt samtliga enskilda
bankers sedlar gifves ett likartadt utseende;
samt att gällande stadganden angående bevillningsafgift af bankbolag
med sedelutgifningsrätt ändras derhän, att bevillningsafgiften för utelöpande
banksedlar bestämmes till sådan storlek, att under normala räntetider å
sedelutgifningsrätten icke uppstår någon vinst och beräknas utgå å medel¬
beloppet af under året utelöpande sedlar i afrundade tusental kronor.
Stockholm i januari 1901.
Förening för bankfrågor.