6
Motioner i Första Kammaren, N:o 21.
slutet af 1908, samt att i samband dermed tiden,
under hvilken de förmåner, som riksbanken är pligtig
att för underlättande af öfvergången inrymma åt de
enskilda bankerna, utsträekes med fem år.
Stockholm den 25 januari 1901.
J. F. Nyström.
N:o 21.
• ' - i '.i1'.-' ' ; •\ . . • •„ : • 1 ‘ •' ri.' ■..' F:. i :'« t ;>; ■ ?,, ; 1
Af herr GruMberg, om statsbidrag till undervisning och upp¬
fostran af blinda sinnesslöa barn.
Genom lagen angående döfstummeundervisningen den 31 maj 1889
och lagen angående blindundervisningen den 29 maj 1896 är obligatorisk
undervisning anordnad för följande grupper af abnorma barn:
1. ) Döfstumma;
2. ) Sinnesslöa döfstumma; och
3. ) Blinda.
Frivillig undervisning befrämjas genom bidrag af statsmedel för:
4. ) Blinda, som tillika äro döfstumma,
5. ) Sinnesslöa; och
6. ) Epileptiska sinnesslöa;
Men för en grupp af abnorma barn:
Blinda sinnesslöa gifves för närvarande icke tillfälle till något slags
undervisning.
I lagen om blindundervisningen stadgas nemligen i § 1 mom.
2, att lagen icke eger tillämplighet å blinda barn, som tillika äro sinnes¬
slöa, och i § 4, att barn är skolpligtigt -— — — — derest icke barnet
— — — — är så svagt begåfvadt, att dess fortfarande vistande i läro¬
anstalt anses vara utan gagn; hvarjemte i kongl. stadgan den 29 maj
1896 § 29 förordnas, att, derest i förskola eller institut intagen lärjunge
skulle betinnas oemottaglig för der meddelad undervisning, direktionen
(styrelsen) må på rektors anmälan sådan lärjunge från läroanstalten skilja.
7
Motioner i Första Kammaren, N:o 21.
Sinnesslöa blinda barn kunna således icke erhålla undervisning i
blindskola. För antagande, att sådana skulle vara mindre bildbara
än sinnesslöa barn i allmänhet eller döfstumma sinnesslöa, hvilka sist¬
nämnda åtnjuta förmånen af obligatorisk undervisning, finnes icke något
skäl; hvadan utväg synes böra beredas äfven för blinda sinnesslöa barn
till erhållande af den undervisning, för hvilken de äro mottagliga.
Någon omedelbar åtgärd från statens sida för åstadkommande af
uppfostringsanstalt för blinda sinnesslöa synes icke böra ifrågasättas,
utan torde den för sådana vanlottade nödiga undervisning kunna nöj¬
aktigt befrämjas derigenom, att — på sätt enligt kongl. kungörelsen den
28 maj 1897 nu eger rum i fråga om dels af landsting eller stadsfull-
mägtige anordnade uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn, dels ock den
af föreningen för sinnesslöa barns vård i Stockholm upprättade uppfost¬
ringsanstalt, äfvensom för den privata anstalten; för uppfostran af sinnes¬
slöa döfstumma i Hjorted — bidrag från det å åttonde hufvudtiteln upp¬
förda ordinarie förslagsanslaget till »uppfostringsanstalter för sinnesslöa
barn» jemväl finge utgå för hvarje blindt sinnesslött barn, som vid privat
anstalt för uppfostran af sådana barn åtnjuter undervisning.
I fråga om beloppet af det årliga bidrag, som för hvarje i dylik
anstalt undervisadt barn bör af statsmedel lemnas, synes, med hänsyn
till de med undervisningen förknippade svårigheter, beroende på nöd¬
vändigheten att dervid använda en för blindundervisning och idiotunder¬
visning kombinerad metod, icke böra sättas lägre än för lärjungarna vid
nyssnämnda anstalter eller 250 kronor om året för hvarje barn.
På grund af hvad sålunda anförts, får jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen måtte besluta sådan ändring i de för
åtnjutande af bidrag till undervisning och uppfostran
af abnorma barn från förslagsanslaget till »uppfostrings¬
anstalter för sinnesslöa barn» faststälda vilkor:
att dylikt bidrag må utgå jemväl för hvarje i
privat uppfostringsanstalt intaget blindt sinnesslött
barn med 250 kronor om året, .på i öfrigt samma
vilkor, som gälla för andra anstalter för sinnesslöas
undervisning.
Stockholm den 24 januari 1901.
L. Grundberg.