Motioner i Andra Kammaren, N:o 85.
1
til
N:o 85.
Af herr J. Cetlterwall, angående anslag till inspektion genom
fackbildade personer af i hufvudstaden befintliga embets-
verks arkivaliesamlingar m. m.
I Kongl. Maj:ts proposition angående statsverkets tillstånd och
behof föreslås under sjunde hufvudtiteln i 8:de punkten beviljande af
ett extra anslag å 24,000 kronor för fortsatt ordnande och registrerande
af kammararkivets handlingar. Af den motivering, som i statsråds¬
protokollet lemnas för detta förslag, framgår, att för samma ändamål
sedan januari 1897 redan beviljats tillsammans 21,500 kronor.
Äfven i ett annat hänseende vill det synas, som skulle för kammar¬
arkivet Riksdagens uppmärksamhet snart komma att tagas i anspråk.
Enligt hvad af de offentliga tidningarna är bekant, har nemligen finans¬
ministern i embetsskrifvelse af den 19 sistlidne december anmodat
öfverintendentsembetet att låta uppgöra ritningar och kostnadsförslag
för uppförande af dels ett nytt kanslihus på den tomt, som nu upp¬
tages af bland annat kammarrättens hus — i hvilket, som bekant,
kammararkivet är inrymdt — dels nya lokaler för kammarrätten, domän¬
styrelsen och kammararkivet på den tomt å Riddarholmen, som för
närvarande disponeras af Stockholms stad auktionsverk.
De ändamål, hvilka det här gäller att för kammararkivet tillgodose —
ordnandet af dess rika samlingar och dessas inrymmande i en ny lokal
— äro utan tvifvel båda synnerligen behjertansvärda; och båda hafva
också, som bekant, förut varit föremål för statsmagternas uppmärksam¬
het. Beträffande ordnandet behöfver jag i detta hänseende blott hän¬
visa till de skeden af sakens historia, hvilka i statsrådsprotokollet äro
berörda; hvad åter angår frågan om ny lokal för arkivet, ber jag att
Bih. till Iiiksd. Vrot. 1901. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 27 Käft. (N:is 85 — 87). 1
2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 85.
få erinra, hurusom 1897 års statsrevisorer uttalat, att det för bevarande
från förstörelse af arkivets betydelsefulla handlingar och för deras
tillgodogörande för forskningen vore af största vigt, att arkivet blefve
förflyttadt till rymligare och ändamålsenligare lokaler än dess dåvarande.
Båda dessa frågor äro emellertid af den innebörd, att de måste
frammana tanken på en tredje: frågan om kammararkivets — och
måhända äfven andra af våra centrala embetsverks arkivs — framtida
öde. Att man till den frågan bör taga största hänsyn, både när det
gäller att ordna kammararkivalierna och när fråga är om att för deras
bevarande anskaffa nya lokaler, lärer icke vara svårt att ådagalägga.
Ett arkivs ändamålsenliga tillvaro är nemligen icke betryggad blott
derigenom, att dess innehåll en gång har blifvit bragt i ordning eller
att det fått en ny lokal. Dåliga lokala förhållanden hafva knappast
varit den förnämsta orsaken till det sorgliga skick, hvari kammararkivet
befunnit sig, utan det har varit bristen på oafbruten sakkunnig ledning.
Sakkunnige vårdare af ett arkiv kunna göra mycket äfven i och trots
dåliga lokaler, och äro de, hvar efter annan, af den rätta sorten, så lära
de ock nog kunna sörja för att lokalerna icke blifva för ohjelpliga,
utan något så när följa med arkivets utveckling. Saknas åter sakkunnig
vård, så hjelpa moderna lokaler och hyllor eller en engång införd
ordning i längden föga.
Kammararkivets historia kunde gifva slående exempel härpå.
Tider hafva funnits, då arkivet haft lyckan att erhålla sakkunnige
vårdare; från dessa perioder qvarligga ännu för sin tid utmärkta för¬
teckningar och dylikt. Men — och detta har alltid varit kammararkivets
och liknande arkivs olycka — tider hafva sedan kommit, då sådan
sakkunnig vård saknats, och när då materialet ökats, har efter hand
den gamla ordningen blifvit rubbad och så småningom allt åter bragts
i oreda. Hvad som främst af allt behöfves för att betrygga ett
arkivs ändamålsenliga bestånd är således garantien för oafbruten, sak¬
kunnig vård.
Erfarenheten från både vårt land och andra länder visar nu —
hvad för öfrigt ligger i sakens natur — att sådana garantier icke stå
att vinna, så framt, ej de offentliga arkiven äro direkt underordnade
landets allmänna arkivstyrelse. Utöfvas ledningen af andra myndigheter,
riskerar man alltid, att dessa myndigheter vid tillsättande afarkivarie-
och andra platser i arkiven icke taga tillbörlig hänsyn till att den
blifvande innehafvaren eger tillräckliga arkivaliska fackkunskaper.
Exempel på att så förfarits af närmast öfverordnade myndighet före¬
ligger icke minst från kammararkivets historia, och hvad som mer än
Motioner i Andra Kammaren, N:o 85.
3
en gång skett i sådant hänseende, kan naturligtvis, så länge systemet
är oförändradt, äfven framdeles komma att upprepas.
Det, som gäller kammararkivet, gäller också andra större, offent¬
liga arkiv både i vårt land och i utlandet. Så länge de lyda direkt
under förvaltande d. v. s. för helt andra ändamål än arkiv-vård samman¬
satta och arbetande embetsverk, eger man icke nödiga garantier för att
erforderlig, sakkunnig skötsel skall komma dem till del. Man kan snarare
antaga, att motsatsen måste inträffa. Likasom embete- och tjenstemännen
i ett förvaltande verk under sin föregående utbildning i de allra flesta
fall icke haft något tillfälle att taga kännedom om eller skaffa sig er¬
forderlig öfning i allt det myckna, som i vår tid allt mer framställer
sig såsom en oafvislig fordran på en duglig arkivvårdare, så blifva de
också sedermera under sin tjenstgöring så strängt upptagna af sina
dagliga, löpande göromål, att de åt arkivalisk fackutbildning icke hinna
egna någon tid. Man kan emellertid naturligtvis icke förundra sig
öfver, om de gerna se en arkivarieplats, öfver hvilken verket möjligen
förfogar, besatt med någon af dess egne tjenstemän — hvilken derför
får verkets förord — och följden häraf blir då, att det måste fordras
alldeles särskild t lyckliga undantagsförhållanden, om personen i fråga
någonsin skall kunna förvärfva sig nödiga fackinsigter. Ofta får han
emellertid icke ens på den nya platsen tid till egentligt arkivvårdande
arbete, enär det, som bekant, icke är så ovanligt, att arkivariens be¬
fattning är förenad med registratorns eller med andra befattningar och
i sådant fall det af dagliga löpande göromål vanligen gifves alltför
mycket, för att någon synnerlig tid skulle bli öfrig för den tidsödande
och besvärliga vården och ordnandet af verkets äldre, ofta på skilda
håll och i olämpliga lokaler spridda handlingar. Detsamma gäller
naturligtvis äfven, då — hvarpå ej heller exempel saknas — arkivarie-
platsen betraktas såsom en befattning, hvilken man ånger det vara en
fördel att kunna disponera åt sådana, som först efter någon tids väntan
derstädes kunna påräkna befordran på annat håll.
Det nu sagda innebär icke någon anmärkning mot vare sig våra
centrala embetsverk eller tjenstemännen i dem: anmärkningen är rigtad
mot det hittills rådande system, enligt hvilket ej mindre vården af flera
århundraden gamla arkivalier skall utöfvas af personer, som icke haft
tillfälle att förskaffa sig derför erforderlig fackutbildning, än äfven
högsta öfverinseendet öfver och ansvaret för dessa samlingar läggas
på embetsverk, som hafva helt andra funktioner.
Eu naturlig följd af ett sådant system blir emellertid, att embets-
verken i gemen, ja, äfven de personer, som inom desamma närmast
4 Motioner i Andra Kammaren, N:o 85.
fått förvaltningen af deras arkiv sig anförtrodd, lätt komma att sakna
rigtig föreställning om betydelsen af de arkivalier, som stå under deras
vård — något, hvarpå våra embetsverks historia kan lemna många
slående bevis. I flertalet fall inskränker sig tjenstemännens behof af
arkivalierna till handlingar af ganska sent datum, hvilka användas
för utredning af förekommande ärenden; de äldre handlingarna åter
behöfva de i allmänhet icke och komma derför lätt att betrakta dem
såsom en onyttig börda, hvilken synes dem dess mer värdelös, ju äldre
handlingarna äro. Allt eftersom tiden går, dess flera af de äldre år-
gångarne anser man sig derför kunna inrangera bland de som värde¬
lösa betraktade delarna af arkivet; så få dessa maka åt sig för de yngre,
dagligen växande löpande akterna och blifva ofta snart magasinerade
på vindar, i källare och allehanda andra för arkivvård alldeles olämpliga
lokaler, der ordningen bland dem efter hand blir allt sämre, der de stund¬
om rent af märkas med beteckningen »odugliga» handlingar och faktiskt
äfven af vederbörande såsom sådana betraktas. På detta sätt blir för¬
klarligt, huru t. ex. krigskollegium i skrifvelse till Kougl. Maj:t den 19
juni 1832 kunde om en stor samling uppräknade arkivalier — bland
hvilka märktes i historiskt afseende så betydelsefulla saker som registratur
och diarier alltifrån år 1633, brefböcker ifrån år 1635, generalmönstrings-
berättelser ifrån år 1626 och dylikt — förklara, att af dem »någon
gagnelig upplysning för framtiden icke står att vinna», hvarför kollegiet
också hemstälde, att desamma skulle dels få användas till patron- och
ombuntningspapper, dels öfverlemnas till något pappersbruk för att der
omarbetas. Samma åskådning ligger naturligtvis också till grund för
det memorial af den 6 juni 1850, i hvilket en kammararkivarie, som
dock då redan åtskilliga år beklädt sin plats, kunde om en samling
hofräkenskaper af flera slag från 1600-talet — räkenskaper af stort
kulturhistoriskt värde och numera sannolikt för slottsarkivet tillvara¬
tagna — att de alla voro »af den ålder, att någon upplysning deraf
numera ej är hemta», hvarför deras bibehållande vore »utan allt ända¬
mål», hvadan han också, då de uti öfver 100 år varit förvarade i ej
fuktfria hvalf och alltså till patroner ej användbara, hemstälde om
»annan anstalt för desammas förstörande». Lyckligtvis sade Kongl.
Maj:t i båda fallen nej.
Frågan om en mera enhetlig organisation af de centrala arkiven
i hufvudstaden är icke ny. Redan 1875 föreslogo de komiterade, som
år 1874 tillsatts för afgifvande af utlåtande och förslag rörande reglering
af de förvaltande embetsverkens och myndigheternas löneförhållanden,
Motioner i Andra Kammaren, N:o 85. 5
och som derjemte voro bemyndigade att i den mån, de funno lämpligt,
föreslå ändringar äfven i verkens organisation och anordningen af deras
arbete, utan meningsskiljaktighet, att vården om kammararkivet skulle
öfverflyttas till riksarkivet. I sin motivering härför påpekade komiterade,
bland annat, lämpligheten af att offentliga samlingar af likartad be¬
skaffenhet så vidt möjligt förenades till ett helt, äfvensom huru den
vanliga tjenstgöringen inom kammarkollegium icke vore egnad att ut¬
bilda de särskilda egenskaper, som böra finnas hos en arkivtjensteman. °)
Att kammarkollegium då afstyrkte förändringen och att Kongl. Maj:t
den gången följde kollegium, bör väl icke vara något hinder för att
frågan nu upptages till förnyad ompröfning. Tvärtom ligger det i
öppen dag, att det skulle varit till synnerligt gagn i mer än ett hän¬
seende, om åtgärder redan då vidtagits, så att kammarkollegiet befriats
från ansvaret af sitt arkiv och kammararkivet upphört att vara ett
ständigt sorgeämne på olika håll. Om kammararkivet i enlighet med
komiterades förelag 1876 förenats med riksarkivet, skulle för dess till¬
börliga ordnande säkerligen ej heller behöfts så extraordinära åtgärder,
som dem regering och Riksdag numera måst tillgripa, då man dertill
dels redan beviljat, dels begärt sammanlagdt 45,000 kronor, och ingen
lärer väl betvifla, att detta ordnande skulle gått säkrare och bättre,
om det verkstälts af riksarkivets arkivaliskt skolade tjenstemän, än af
tillfälliga arbetskrafter.
Gent emot nyssnämnda komiterades förslag om kammararkivets
förening med riksarkivet anförde kammarkollegium år 1875, hurusom
vissa utredningar skulle försvåras, om de egentliga kronoräkenskaperna,
som dittills till kammararkivet successive öfverflyttats, komme att qvar¬
stanna i kammarrätten, medan det hufvudsakliga af kammararkivet dere¬
mot komme att öfverföras till riksarkivet, under det att åter vissa
jordeböcker och handlingar funnes qvar i kammarkollegii egna kontor.
Härpå kan till en början svaras, att det är svårt att inse, hvarför, efter
ett underordnande af kammararkivet under riksarkivet, de i kammar¬
rätten reviderade räkenskaperna ej skulle kunna öfverflyttas till kammar¬
arkivet likaväl som dessförinnan; meningen vore naturligtvis icke att
grundlägga ett nytt räkenskapsarkiv. Vidare må erinras, att lika litet
som utomlands nödiga utredningar blifvit omöjliggjorda derigenom att
de administrativa verkens äldre arkiv i allmänhet flyttats från verken
*) Betänkandet är tryckt i Bihang till Riksdagens protokoll 1879, Komitébetänkan-
den, andra bandet.
6 Motioner i Andra Kammaren, N:o 85.
under särskild arkivalisk vård, lika litet skulle sådana utredningar
hos oss förhindras genom ett underordnande af kammararkivet under
riksarkivet. Redan nu är det ju hos oss en hvardaglig sak, att både
kammarkollegium och andra embetsverk för sina utredningar rådfråga
riksarkivets, ofta just från dessa verk härrörande samlingar; och
vederbörande verk hafva förmodligen funnit sig bättre deraf, än om
de sjelfva skulle haft qvar den tunga bördan att förvara och vårda
alla dessa arkivalier. Just med hänsyn till förekommande utredningar
är det för öfrigt icke minst af nöden, att arkivalier blifva väl vårdade
och ordnade; det finnes tillräckligt många exempel på den vanvård
och oordning, som blifvit följden af att för mycket arkivalier fått hopa
sig hos embetsverken; och det fins ock exempel på, hurusom på grund
deraf det blifvit dem svårt att förebringa det för en utredning äskade
materialet.
Då det gäller kammararkivet, bör man dessutom lägge märke till,
att långt från alla under kammar kollega verksamhet tillkomna hand¬
lingar tillhöra det s. k. kammar arkivet. Förhållandet är nemligen det,
att jemte detta s. k. kammararkiv — hvilket omhänderhafves af
kammararkivarien — finnes under kammarkollegii vård jemväl en annan
mycket stor arkivaliesamling, som man skulle kunna kalla kammar¬
kollegii eget arkiv och som handhafves af kollegiets registrator och
dess aktuarie. Till denna senare samling, hvilken, i olikhet med det
s. k. kammararkivet, förvaras i kollegiets egna, olika embetsrum —
kammararkivet förvaras deremot hufvudsakligen i kammarrättens hus,
och kammarkollegii tjenstemän måste derför lika fullt gå öfver gatan,
då de skola besöka kammararkivet, som då de besöka riksarkivet —
höra så godt som alla de akter, hvilka tillkommit under kammar¬
kollegiets verksamhet ända från, i stort sedt, 1600-talets slut: så
kongl. bref till kollegiet, dess egna diarier, protokoll och registratur,
de till detsamma från orterna inkomna handlingarna, dess akter från
nämnda tid, de nyaste jordeböekerna m. m. Man kan således taga
hela det s. k. kammararkivet från kollegiet, och detta skall dock hafva
qvar under sin vård så godt som alla de handlingar, som röra dess
egen verksamhet under de två senast gångna århundrandena! En
samling, ensamt den mer än tillräckligt betungande för ett administra¬
tivt embetsverk att ordna och vårda!
Af det s. k. kammararkivets serier daterar sig åter flertalet
från tiden för mer än 200 år tillbaka, från en tid, då så godt som
hela finansförvaltningen lydde under den gamla »räknekammare™».
Dar finnas, allt ifrån kung Göstas nydaningsverk, representerade de
Motioner i Andra Kammaren, N:o 85. 7
första begynnelserna till en mängd förvaltningsgrenar, hvilka sedan
anförtrotts åt helt andra embetsverk än det nuvarande kommarkollegiet.
Der finnas de äldsta materialierna för historien om den statens in¬
komst- och utgiftsförvaltning, som i våra dagar handhafves af stats¬
kontoret; om räkenskapskontrollen, som nu tillhör kammarrätten;
om tullväsendet; om myntväsendet; om den vigtiga vården om bergs¬
lagerna och om rikets sjöfart och handel m. m., för hvilket allt efter
hand skapats särskilda embetsförvaltningar. Dertill komma också
särskilda, än mera fristående samlingar, såsom t. ex. det vigtigaste
af de forna reduktionsmyndigheternas arkiv, vissa spillror af enskilda
personers arkiv m. m. Allt detta har med kammarkollegii nuvarande
verksamhet så godt som intet att skaffa. Hvarför skulle då dess vård då
alltjemt betunga kollegiet? Och hvad som i våra dagar allt fort till¬
flutit kammararkivet — om också för närvarande tilloppet på grund
af bristande utrymme spärrats — nemligen de reviderade krono-
räkenskaperna, det kommer icke från kammar kollegium, utan från kammar¬
rätt och förvaras för öfrigt delvis ej ens i kammararkivet, utan
är af kollegium deponeradt just hos riksarkivet.
Äfven för nu pågående det oljor dnande af kammararkivet skulle
utan tvifvel en närmare förening mellan riks- och kammararkiven
vara af mycket gagn. Det är först och främst naturligt, att den rika
sakkunskap och den mångåriga erfarenhet vid dylika arbeten, som
förefinnes i riksarkivet, derigenom skulle på ett helt annat sätt komma
detta arbete till godo än under nuvarande förhållanden, då någon
sådan samverkan icke förefinnes. Betydelsen häraf framträder ytter¬
ligare, då, enligt ett af tjenstförrättande kammararkivarien den 19
september 1900 aflåtet memorial (refereradt i statsverkspropositionen),
»kammararkivets egen fåtaliga personal strängt tages i anspråk af
andra tjensteåligganden och ytterst sällan kan egna någon tid åt dylikt
ordningsarbete»: tillräckliga garantier synas sålunda icke finnas för
att den kännedom om arkivet i dess helhet äfvensom den arkivaliska
fackkunskap och erfarenhet, som naturligtvis i högre mått bör före¬
finnas hos arkivets egen personal än hos de mera tillfälliga deltagarne
i ordningsarbetet, kunna i önskvärd grad komma detta arbete till del.
Huru vigtigt det emellertid är, att ett ordningsarbete af dylik art
från början icke anlägges efter mindre rigtiga principer, derom för¬
varar kammararkivet, såsom bekant, redan nu ett varnande exempel
i den s. k. Sandbergska samlingen — af staten bekostad med minst
8
Motioner i Andra Kammaren, N:o 85.
10,000 rdr. — om hvilken en erfaren historiker och arkivman måst
uttala, att den metod, efter hvilken den är upplagd, tillämpad på
originalhandlingar, står i opposition till hvarje rationel plan för ett
offentligt arkivs ordnande. (Historisk Tidskrift 1897, sid. 161).
För enhetlighet i ledningen af ordningsarbetet i kammararkivet
och i riksarkivet talar ännu en omständighet af mycken vigt. Kammar¬
arkivet har nemligen ingalunda i alla tider varit ett slutet helt, utan
derifrån hafva vid olika tillfällen blifvit till riksarkivet — äfvensom
vissa andra arkiv — öfverflyttade än särskilda grupper af arkivalier,
än mera osammanhängande massor af oordnade handlingar, hvilka
vid olika tillfällen af kammararkivarier förklarats såsom »umbärliga»,
»odugliga» och dylikt, men sedermera i riksarkivet blifvit föremål för
ordningsarbete. Af i kammararkivet nu förvarade arkivalier — både
sådant, som förut varit temligen bekant, och sådant, som vid nu verk-
stäld granskning af dess mera oordnade handlingar provisoriskt upp¬
delats — tillhör icke så litet just samma serier som de förut till riks¬
arkivet öfverlemnade eller dermed närbeslägtade, och bör sålunda,
efter alla förnuftiga arkivprinciper, ovilkorligen med dessa samman¬
föras. För att detta skall låta sig göra, fordras emellertid en ganska
ingående detaljkännedom af olika arkivserier äfvensom möjlighet att
vid behof kunna från det ena arkivet till det andra obehindradt flytta
än hela band och bundtar, än lösa blad och aktstycken för att jem¬
förande studera dem och förpassa hvarje handling just till dess rätta
plats — något, som naturligtvis icke är möjligt utan gemensam, en¬
hetlig ledning af det hela.
Utan en sådan gemensamhet kan det icke undvikas, att man på
båda hållen onödigtvis kastar bort tid, möda och kostnader på ett
ordningsarbete, som, när det i alla fall en gång oundvikliga samman¬
förandet af det samhöriga eger rum, får göras om igen. För att
undvika slöseri med arbetstid och arbetskraft i statens tjenst, bör alltså
en enhetlig ledning af nu ifrågavarande ordningsarbeten fortast möjligt
organiseras; och då det väl icke låter sig göra att åt kammarkollegium
öfverlåta vården äfven af riksarkivet, återstår blott att låta riksarkivet
öfvertaga kammararkivet.
Vid frågan om ett ändamålsenligt ordnande af arkivväsendet i
riket lärer man emellertid icke böra stanna blott vid kammararkivet,
utan taga tillbörlig hänsyn äfven till andra centrala arkiv. Redan de
till reglering af kongl. biblioteket och riksarkivet förordnade komite-
rade framhöllo i sitt utlåtande af den 30 augusti 1876, att de ansågo
Motioner i Andra Kammaren, '::o 85. 9
väsentliga fördelar skola vinnas, om riksarkivet i egenskap af centralt
embetsverk stäldes i någon förbindelse med öfriga inom landet befint¬
liga, offentliga arkiv, samt att en förening af de centrala arkiven och
en organisation af provinsarkiven under riksarkivet vore önsklig. I
sin årsberättelse för 1881 uttalade sig dåvarande riksarkivarien för att
för emottagande af de jemte riksarkivet befintliga centrala arkivens
handlingar skulle anordnas ett under riksarkivets tillsyn stäldt reserv¬
arkiv. Vid 1887 års januari-riksdag väckte derpå framlidne lands¬
höfding Axel Bergström i Första Kammaren en motion med förslag
om att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t skulle anhålla om åt¬
gärders vidtagande i syfte Datt högsta vården om rikets alla offent¬
liga arkiv måtte uppdragas åt riksarkivet eller ecklesiastikdepartementet
såsom central öfverstyrelse». I motiveringen till denna motion hette det
bland annat: »Då det är en beklaglig sanning, att våra många offentliga
urkundssamlingar eller arkiv i de flesta fall ej handhafvas som sig bör —
till oersättlig förlust för kännedomen om utvecklingen af våra förhållanden
på alla områden under sista århundradena —- torde en slik missriktning
höra motarbetas i tid, d. v. s. innan det blir för sent. Säkraste
sättet att åstadkomma en bättre sakernas ordning vore tvifvelsutan,
att alla dessa arkiv stäldes under en centralstyrelse, vare sig riks¬
arkivet eller ecklesiastikdepartementet, på det att handlingarna kunde
på likformigt sätt ordnas, vårdas och tillhandahållas. Denna arkiv¬
styrelse borde ega att föreskrifva de allmänna grunderna för ordnandet
samt insamla noggranna förteckningar öfver hvarje arkivs innehåll;
vidare att genom utsända inspektörer dels jemföra de upprättade för¬
teckningarna med sjelfva handlingarna, och dels — hvilket vore det
mest angelägna — öfvervaka, att den påbjudna vården ej urartade
eller återginge till vanvård; samt slutligen att tillse, att Sveriges folk
finge fullt tillgodonjuta sin i tryckfrihetsförordningen förbehållna rätt
att eg a tillträde till offentliga handlingar. Alldenstund många enskilda
fall kunna påpekas dels af oordentligt ordnande, dels af oförsvarlig
vanvård och förstöring samt dels af olagligt hinder mot medborgarnes
forskningsrätt, skall säkerligen en hvar nödgas medgifva behöfligheten
åt hvad nu ifrågasattes».
På grund af Riksdagens upplösning' hann motionen ej blifva slut¬
behandlad, men sedan vid 1888 års riksdag frågan återupptagits genom
motioner af grefve Gustaf Sparre i Första Kammaren och friherre Carl
Carlson Bonde i Andra Kammaren, aflat Riksdagen den 14 maj 1888
en skrifvelse (n:o 84) med anhållan, att Kong!. Maj:t täcktes taga i
Bih. till Biksd. Brot. 1901. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 27 Höft. 2
10 Motioner i Andra Kammaren, N:o 85.
öfvervägande, hvilka åtgärder borde vidtagas för att vinna ett bättre
handhafvande af på spridda håll förvarade, offentliga arkiv. Vid denna
frågas vidare behandling har åtskilnad gjorts mellan de provinsiella
arkiven och de i hufvudstaden befintliga. Hvad de förra beträffar,
har, som bekant, ifrågavarande skrifvelse efterhand ledt till den lands¬
arkivorganisation, hvilken för närvarande just håller på att utveckla
sig; de senare återstå deremot ännu att omhändertaga. I utlåtande af
den 24 december 1888, föranledt af nämnda riksdagsskrifvelse, på¬
pekar riksarkivarien, hurusom äfven andra arkiv än kammararkivet ledo
af väsentliga brister — han omnämner särskilt Svea hofrätts och
statskontorets äfvensom riksgäldskontorets samt bergs- och kommers¬
kollegiernas arkiv. Hvad särskildt de sistnämnda angår, måste deras
nuvarande förvaringslokaler betraktas såsom i hög grad provisoriska:
arkiven äro nemligen dels fördelade i en mängd olika rum i kommers¬
kollegiets embetslokal — hvilken, som bekant, är belägen i staden inom
broarne, under sig har diverse affärslokaler och således måste betraktas
såsom i hög grad eldfarlig — äfvensom på husets vind, der arkiv¬
kontoren vexla med boningsrum, dels äfven med vigtiga delar nöd¬
torfteligen inrymdt i ett f. d. kolerasjukhus på Östermalm. Äfven
andra centrala arkiv, t. ex. medicinalstyrelsens, lära lida af liknande
svårigheter.
Riksarkivarien framhöll i nyssnämnda utlåtande jemväl, huru
det i allmänhet vore de äldre och sålunda i historiskt afseende värde¬
fullare handlingarna, som ledo mest af missförhållandena, enär det
vanligen var dessa, som undanflyttades till de sämre lokalerna och åt¬
njöto mindre uppmärksamhet och omvårdnad. Af de utvägar, som
kunde ifrågakomma för afhjelpande af detta missförhållande, syntes
honom den i och för sig lämpligaste och lättast verkställbara vara
den, att de olika embetsverkens äldre handlingar sammanfördes till
ett gemensamt arkiv, hvarför han ifrågasatte upprättande för de cen¬
trala embetsverkens äldre handlingar af ett särskildt vare sig under
riksarkivets tillsyn stäldt eller på annat sätt ordnadt reservarkiv. För
att ett sådant arkiv ställes i allra närmaste samband med riksarkivet
derest icke detta skulle kunna tillräckligt utvidgas för att mottaga
nu ifrågavarande samlingar — talar bland annat äfven det förhållande,
att sedan berörda skrifvelse afläts, likasom delvis äfven dessförinnan,
från flertalet af de nämnda arkiven mycket betydande samlingar
blifvit dels till riksarkivet öfverlemnade och med dess samlingar in-
förlifvade, dels derstädes deponerade; redan samhörighetsprincipen
fordrar alltså, att de äldre arkivalierna från dessa embetsverk icke
Motioner i Andra Kammaren, N:o 85. 11
förblifva splittrade på olika ställen. Deremot kunde ju en lämplig
tidsgräns fastställas, så att de yngsta, för löpande göromål dagligen
behöfliga handlingarna i mån af behof komme att stanna i verkens
vård. För öfrigt må i fråga om centralisationstankens betydelse ur
olika synpunkter hänvisas till den öfvertygande framställning deraf,
som föreligger i en uppsats om »Våra centrala embetsverks arkiv* uti
Historisk Tidskrift 1898. Särskilt må dock här anmärkas, hurusom i
densamma med allt skäl påpekas, att ett gynsamt tillfälle till denna
tankes förverkligande synes erbjuda sig, när snart en gång Riksdag
och riksgäldskontor skola flytta från Riddarholmen. Äfven häri ligger
ett beaktansvärdt skäl att just nu upptaga frågan till närmare utred-
ning.
Ett sammanförande äfven i vårt land af embetsarkiven till en in¬
stitution sådan som riksarkivet, der de kunde vinna nödig sakkunnig
vård, skulle stå i fullständigaste harmoni med liknande åtgärder, som
redan verkstälts flerstädes i utlandet, och i jemförelse med hvilka vårt
arkivväsen, derest vi ej följa de gifna föredömena, komme att te sig i
mindre fördelaktig dager.
I Danmark vidtog man sålunda redan 1861 åtskilliga åtgärder för
centralisering af de centrala verkens arkiv och har sedermera, särskildt
efter en kongl. resolution af den 22 december 1882, gått vidare, så att i
riksarkivet i Köpenhamn äro förenade icke blott de olika kansliernas
forna arkiv, utan äfven t. ex. räntekammararkivet, generaltullkammar-
arkivet, kommerskollegiets arkiv, finansarkiven och generalpostdirektio¬
nens arkiv, allt till år 1848, vidare krigs- och marinministeriernas
arkiv till och delvis utöfver samma tid m. m. I Finska stats-
arlcivet består för tiden till 1809 kanske den öfvervägande delen af
handlingarna just af sådana, som i vårt land ännu tillhöra embetsverks-
arkiv. Preussens arkivväsen företer en organisation så till vida lik¬
nande den danska, att t. ex. de centrala myndigheternas äldre arkiv
— de finansiella verkens ingalunda undantagna — äro förenade i
Geheime-Statsarkivet i Berlin, under det deremot de provinsiella myn¬
digheternas äro fördelade på olika provinsarkiv. I Holland, och
Belgien äro i arkivorganisationerna fasta gränsår gifna, så att alla
«arkivalier af tidigare datum äro, vare sig koncentrerade i de uti Haag
och Briissel befintliga riksarkivarien eller fördelade på olika provins¬
arkiv, hvaremot handlingar af senare datum äro qvar hos de respek¬
tive myndigheterna. Detta gränsår är i Holland 1815, i Belgien 1794;
i det senare landet äro dock äfven åtskilliga handlingar allt intill 1830
12
■Motioner i Andra Kammaren, N:o 85.
införlifvade med riksarkivet, och man är just för närvarande sysselsatt
med organisationen af en ny afdelning i arkivet, afsedd att mottaga
handlingar från en senare tid. Finansiella arkivalier, som hos oss
ännu ligga i vanvård, räknas der bland centralarkivets dyrbaraste
skatter, och af arkivets utförliga publikationer hafva derför betydande
delar kunnat egnas åt just sådana, för den inre historien så vigtiga
samlingar. Äfven i Frankrike, hvars arkivväsen i flera hänseenden är
mönstergilt, särskildt hvad provinsarkiven angår, omfattar dess hufvud-
arkiv, nationalarkivet i Paris, högst betydande samlingar af hvad som
från tidigare finansiella myndigheter finnes i behåll, och fastän der-
bredvid egna arkiv funnits inom vissa ministerier, såsom utrikes-,
krigs- och marinministeriet, har centralisationsprincipen just i år
medfört, att det sistnämnda, marinministeriets arkiv, blifvit med
nationalarkivet införlifvadt.
Något giltigt skäl, hvarför man icke äfven i Sverige borde under¬
söka, om ej dylika exempel vore värda att följa, torde knappt kunna
angifvas. Ätt ett ändamålsenligt ordnande af arkivväsendet komme
att draga med sig vissa kostnader, synes ej vara något sådant skäl,
helst då här blott ifrågasattes eu utredning af saken. Hvad kostnads¬
frågan angår, bör emellertid icke förgätas, både att, såsom nu fram-
trädt, vanvård af offentliga arkiv kan draga dryga kostnader med sig,
och att deras räddning och framtida bevarande förmodligen skulle
blifva billigare, om de centraliserades, än om de skola hvar på sitt
håll upphjelpas och förses med drägliga lokaler och dylikt. Det blir också
i regel ett slöseri med både tid och kraft att för utförande af ett visst
arbete använda personer, som i dylika ting icke ega fackutbildning
och öfning. För öfrigt må väl dock icke heller förgätas, att de pen¬
ningar, som vi offra för bevarande af våra arkivskatter, dem kunna vi
förtjena in igen, men att, om dessa skatter sjelfva genom vanvård eller
osäkra förvaringsrum skulle förfaras, en sådan förlust skulle vara
oersättlig.
Sveriges inre historia är ännu till god del oskrifven. Men det
är af stor fosterländsk betydelse, att den blir skrifven, ty deraf finnes
mycket att lära för en hvar. Om fädernas gerning på de utländska
valplatserna veta vi icke så litet; men det står oss åter att lära när¬
mare känna fädernas gerning under de gångna tidehvarfven i eget
land, på fält och vid sjö, i skog och i smedja, i kansli och i borgare¬
näring. Historien om denna gerning, detta fädernas mödosamma,
välsignelserika, sekellånga odlingsarbete borde vi dock ha skrifven, ty
den lär hvar och en af oss, i vida kretsar och breda lager, sam-
Motioner i Andra Kammaren, N:o 85. 13
bandet mellan vår egen dagliga, fredliga id och fädernas, och skall
så med tusen trådar knyta samman de kommande slägtena med de
gångna.
Den historien kan icke skrifvas utan fri, god och säker tillgång
till de skatter, som ännu ligga spridda här och hvar i våra centrala
embetsverks s. k. arkiv. Derför bör deras arkivfråga lösas, men lösas
så, att verklig garanti vinnes för bästa möjliga ordning i och bästa
möjliga vård af de rika skatterna. Sådan ordning och vård kunna
de icke få annat än genom arkivaliskt skolade vårdare och under
arkivaliskt fackutbildad öfverstyrelse. Detta mål bör derför skarpt
hållas i sigte vid hvarje åtgärd, som rör de ifrågavarande arkivens
ställning. Då nu tvenne sådana åtgärder för närvarande äro å bane,
hvilkas utförande på det ena eller det andra sättet måste blifva af
betydelse för det »bättre handhafvande af på spridda håll förvarade,
offentliga arkiv», som Riksdagen i sin skrifvelse af den 14 maj 1888
begärt, har jag trott, att en samtidig erinran om denna skrifvelse och
om de i fackkretsar allmänt omfattade principerna för en rigtig arkiv¬
vård icke borde saknas. Särskildt synes mig önskligt, att — likasom i
Danmark provinsarkivens upprättande föregicks af en med statsanslag
bekostad och af arkivmän utförd inspektion af landets alla vigtigare
arkiv — snarast möjligt en inspektion af sakkunnige verkstäldes an- '
gående våra centrala embetsverks arkivs omfattning och nuvarande
förvaringssätt.
Med anledning häraf och på grund af hvad ofvan anförts, får
jag derför vördsamt hemställa,
l:o) att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes dels låta genom
arkivaliskt fackbildade personer snarast möjligt före¬
taga en inspektion af i hufvudstaden befintliga em¬
betsverks samlingar af arkivalier, dels i öfrigt vid¬
taga åtgärder i syfte, att högsta vården om rikets
offentliga arkiv må uppdragas åt riksarkivet såsom
central öfverstyrelse; äfvensom för nämnda inspek¬
tion ställa till Kongl. Majrts förfogande ett förslags¬
anslag å 1,000 kronor.
Derest denna hemställan vinner bifall, är det tydligt, att sådant
måste inverka på fortsättande af ordningsarbetet inom kammar¬
arkivet. Af hvad jag ofvan anfört om huru vissa serier af samhöriga
14 Motioner i Andra Kammaren, N:o 85.
handlingar för närvarande äro delade mellan riksarkivet och kammar¬
arkivet, framgår emellertid, att redan nu ett ändamålsenligt ordnande
af dessa icke kan ega rum utan att en gemensam plan uppgöres och
att äfven under arbetets gång nödig samverkan eger rum — hvarvid,
det synes naturligast, att arbetet verkställes under inseende af den
myndighet, hos hvilken de största arkivaliska förutsättningarna äro
att finna.
Jag tillåter mig derför att jemväl hemställa,
2:o) att Kongl. Maj:ts proposition om anslag för
fortsatt ordnande och registrerande af kammararkivets
handlingar må på det sätt af Riksdagen bifallas, att
Riksdagen för nämnda ändamål beviljar ett extra
anslag af 24,000 kronor, att utgå under fyra år, samt
deraf för år 1902 anvisar 6,000 kronor, allt under
vilkor, att arbetet verkställes efter sådan plan, att
nödig enhetlighet mellan riksarkivets och kammar¬
arkivets samlingar vinnes.
Stockholm den 26 januari 1901.
Julius Centerwall.