Motioner i Andra Kammaren, N:o 185.
1
N:o 185.
Af herr K. Straff, angående antagande af en ny paragraf med
nummer 103 i regeringsformen m. m.
Under diskussionen af så omfattande och vidtgående förslag till
förändring i försvarsorganisationen, som den nu till Riksdagens pröf¬
ning framlagda härordningspropositionen innebär, tränger sig med nöd¬
vändighet fram spörsmålet, huruvida den större trygghet utåt, som vi
skulle kunna vänta genom en på väsentligen vidgad värnpligt byggd
organisation, står att vinna utan en motsvarande tillväxt af den inre
fara, som äldre och nyare tiders erfarenhet ovedersägligen bestyrkt, att
militärväsendet innebär.
Militarismens fara är icke ny. Snart sagdt öfverallt och alltid
har med skapandet af en slagfärdig och homogen krigsmagt varit för¬
bunden möjligheten, att denna krigsmagt skulle .kunna i den ena eller
andra formen vända sig till en fara för samhällets sunda utveckling.
Väl har man hoppats, att förhållandet skulle blifva annorlunda, då
hären, såsom genom den moderna värnpligten ju är fallet, blefve ej
eu vid sidan af, gent emot det öfriga samhället stående yrkesarmé,
utan en folkhär, sammansatt af nationens hela vapenföra ungdom och
bildad ej genom penningens magt, utan genom folkrepresentationens
eget frivilliga åtagande af i lag stadgad soldatpligt. Men detta hopp
har kommit på skam. Faran finnes qvar, ehuru den bytt gestalt.
Värnpligtshären innebär ej en politisk fara i den meningen, som den
besoldade hären, lätt ledd af en statsuppviglares ränker eller köpt af
hans löften, så ofta gjorde. Men den innebär en social fara, i det att
med försvarets bringande till den största möjliga utveckling, som landet
förmår bära, också med nödvändighet följer den fasta befälspersonalens
Bill. till liiksd. Prof. 1901. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 70 Höft. (N:o 185). 1
2
Motioner i Andra Kammaren, N:o 185.
allt intensivare uppgående i det militära lifvet med dess egendomlig¬
heter och allt större fjermande från det borgerliga lifvets vanor, syssel¬
sättningar och åskådningar. Så uppstår den förderfliga militära kast¬
anda, hvars verkningar vi äro i tillfälle att studera i Tyskland och
Frankrike—de stora kulturella värnpligtsländerna. Det är denna kast¬
anda, genom disciplinens magt undanrödjande alla humanitetens och
moralens hinder, som frambringar de för oss så upprörande fallen af
rått öfvermod, gående ända till svår misshandel gent emot underordnade,
i Tyskland, och de hemska intrigerna, urartande ända till förfalskning
och, mened, i Frankrike.
Att nu påstå, att vi här i Sverge skulle vara så immuna för
militarismens gift, att det hos oss ej skulle hunna utbryta i sociala
sjukdomsyttringar af allvarlig art, är för visso alldeles förhastad! Väl
är det sant, att i Tyskland segerkänslan från fransk-tyska kriget och
Bismarcksväldet bidragit till att låta militarismens vågor stiga så högt
som de gjort. Då man i hären såg uttrycket för det enade Tysklands
ära och triumf, var det lätt för Bismarck med hans enorma prestige
att täppa munnen till på motståndarne och att bringa den allmänna
uppfattningen till att se genom fingrarne med alla militarismens oarter,
blott känslan af orubbad styrka utåt kunde bibehållas. Väl är det
också sant, att jesuitismens ständigt lurande magt i Frankrike synes
hafva förbundit sig med militarismen för att der frambringa de resultat,
som satt hela verlden i spänning och skräck. Men deraf, att militär¬
väldet i dessa länder för att utveckla sina mest afskyvärda egenskaper
behöft vissa faktorer, hvilka ej finnas hos oss, följer ej, att all möjlighet
för dess utveckling hos oss skulle saknas. Vi känna i allmänhet så
litet om de möjligheter, som framtiden bär i sitt sköte, och så litet om
de möjligheter, en nation gömmer på, att det skulle vara höjden af lätt¬
sinne att utan vidare resonera så, som om faror, hvilka visat sig
verkliga i andra länder, aldrig skulle kunna blifva ens möjliga hos oss.
För öfrigt går det icke an att förneka, att redan nu, trots de
jemförelsevis ogynsamma förhållanden för utveckling af militära ensidig¬
heter, som hittills hos oss rådt, frön till sådana understundom låtit sig
spåras.
Det torde här ej vara lämpligt att ingå på en utförligare fram¬
ställning af enskilda fall — hvar och en, som opartiskt betraktar saken,
måste ändock, åtminstone för sig sjelf, erkänna, att drag af despotism,
af brutalitet, af slöseri med allmänna medel, af hemlighetsmakeri, af
illojalt undanhållande från offentligheten utaf förefallande missbruk, af
försök att illojalt öfverskyla begångna misstag o. s. v. förekommit
3
Motioner i Andra Kammaren, N:o 185.
inom vårt försvarsväsende. Hvem djerfves påstå, att dessa frön, derest
militarismen äfven hos oss finge så att säga fast mark under fotterna,
icke kunde komma att utvecklas till skada för samhället samt för
individernas frihet och rättssäkerhet?
Då man vid frågan om en ny härordning inom breda och djupa
samhällslager visat ett omisskänligt intresse för att en dylik måtte
föregås af en omarbetning utaf gällande krigslagar i syfte att befordra
de underordnade militärernas större rättssäkerhet, har detta intresse
naturligtvis haft sin rot i betraktelser af i viss mån liknande art som
de här ofvan framstälda. Utan tvifvel kan man också vinna mycket
genom en grundlig revision af den militära lagstiftningen. Man kan
humanisera straffen, man kan förbättra rättsskipningen, man kan sätta
vissa skrankor för godtycket.
Men säkert misstager man sig, om man tror sig kunna genom
en sådan revision en gång för alla råda bot för militarismen. Äfven
om denna revision blefve så genomgripande som önskligt vore, lär helt
visst mycket af det specifikt militära som väcker farhågor komma att
stå qvar äfven inom sjelfva det område, som revisionen skulle beröra.
Så lär nog t. ex. den disciplinära bestraffningsrätten ej kunna helt och
hållet upphäfvas. Och äfven om så vore! De militära ensidigheterna
och öfverdrifterna framträda dock i ofantligt många andra yttringar
än de, hvilka visa sig i form af otillfredsställande rättsskipning och
inhuman bestraffning. De kunna framträda i afseende på sjelfva ut¬
bildningen, på öfningarnes användning, på de militära anslagens rätta
begagnande och mycket annat.
Nej, krigslagstiftningens revision är visserligen nödvändig, men
den är alldeles ej tillräcklig för att värja oss emot militarismens faror.
Dertill fordras äfven något annat.
Man torde med sanning kunna påstå, att ett af de mest ut¬
märkande dragen i det moderna stats- och samhällslifvet är dess sträfvan
att genom en särskildt anordnad kontrollerande verksamhet skapa ett
skydd mot missbruk. Man har nemligen allt mera gjort den erfaren¬
4 Motioner i Andra Kammaren, N:o 185.
heten, att lagar och institutioner, hvilka tillkommit för allmänna ända¬
mål och för hvilkas upprätthållande i lagstiftarens anda ej kan på¬
räknas verksam eller tillräcklig hjelp af de enskildes intressen, kräfva
särskilda skyddsanordningar för att ej i tillämpningen urarta eller råka
i vanhäfd.
Man fordrar sålunda inspektion, d. v. s. kontroll för öfvervakande
af den sociala lagstiftningens tillämpning, man fordrar kontroll öfver
fattigvården, öfver vidsträckta delar af undervisningsväsendet o. s. v.
Men lian något vara i större behof af kontroll än just försvars-
väsendet? Försvarsvasendet slukar ju en högst väsentlig del af de skatter,
som folket till statsändamålets främjande pålägger sig. Det måste då
vara af vigt, att full säkerhet vinnes för att dessa väldiga summor
användas på det bästa och mest fruktbringande sätt.
Försvarsväsendet ålägger vidare medborgarne betydliga person¬
liga bördor, och om dess utveckling på allmänna värnpligtens grund
kommer till stånd, blifva dessa bördor mångdubbelt större. Det måste
då vara af vigt, att trygghet vinnes för att jemväl dessa personliga
uppoffringar tagas i anspråk på det klokaste och för fosterlandet nytti¬
gaste sätt.
Ej nog dermed. De personliga tjenster, som kräfvas af landets
ungdom, äro af den alldeles särskilda beskaffenhet, att denna ungdom
utan afseende på dess egen vilja sättes under helt andra lagar än dem,
hvilka gälla för medborgarne i allmänhet — under lagar, hvilka, om
de gälde för medborgarne i allmänhet, skulle betraktas såsom inne¬
bärande det mest olidliga tillstånd, helt stridande mot de allra enklaste
frihetsbegrepp. Det måste då vara af högsta vigt, att denna af hård
nödvändighet fordrade undantagsställning ej i tillämpningen göres onö¬
digt tryckande och framför allt befrias från allt som kan hänföras till
nyck eller godtycke.
Då vi härvid betänka, att frågan gäller att skapa kontroll ej
öfver en detalj i samhällslifvet, utan öfver ett helt stort område af
statsväsendet, och öfverväga, huruvida vi dertill ega någon förebild,
framställer sig såsom en sådan förebild helt naturligt det för vårt land
egendomliga justitieombudsmansembetet.
För hvar och en, som kastar en blick på vårt lands inre historia
under det sist förflutna seklet, skall det för visso klart framstå, hvilken
värdefull statsinrättning våra förfäder gåfvo oss i arf genom upprättan¬
det af justitieombudsmansembetet. Här kan ej vara platsen att ens
tillnärmelsevis antyda, huru embetets innehafvare den ene efter den
andre skött sitt värf, endast några allmänna reflexioner till samman¬
5
Motioner i Andra Kammaren, N.o 185.
fattning af hvad som efter min mening framstår såsom kärnan af in¬
stitutionen och dess verksamhet må här framställas.
Det är för det första af icke ringa betydelse, att lagstiftarne utgå
från den fullt medvetna och klara förutsättningen, att landets domare
och embetsmän behöfva kontrolleras och att detta behof är så starkt,
att kontrollen måste gifvas helgd i rikets främsta grundlag. Lag¬
stiftarne hafva derigenom på det mest verksamma sätt, som varit dem
möjligt, uttalat en varning till sina efterkommande att se till, att efter
partiväldets fall och efter enväldets fall ej ett embetsmannavälde måtte
uppstå. De, som i byråkratien se en fara för landet, hafva således i
den åskådning, hvarifrån gällande konstitution utgår, ett mägtigt stöd
för sin uppfattning gent emot dem, hvilka aldrig kunna förmås att se
en fara i embetsväldet och derför ej heller att sätta skrankor deremot.
Det är vidare betydelsefullt, att denna tanke utfördes på det sätt,
att vården om medborgarnes fri- och rättigheter öfverlemnades ej åt
en Konungens, utan åt en Riksdagens embetsman, hvarigenom sålunda
tydligt framträdde en misstro till, att en Konungens embetsman skulle
kunna så fullständigt lösrycka sig från allt obehörigt beroende, som
nödvändigt vore.
Det är ytterligare ej ovigtig!, att åt denne embetsman gafs en
särskild, grundlagsbestämd, hög ställning, motsvarande Konungens
justitiekanslers.
Det kan vidare framhållas, huru såsom ett slags korollarium eller
komplement till hans kontrollerande verksamhet åt honom öfverlemnades
att öfva inseende öfver tryckfriheten — en åtgärd, hvarigenom lag¬
stiftarne med profetisk blick redan på förhand antydt, huru den närmast
kommande tiden skulle komma att bevittna tryckfrihetens kamp med
det administrativa och byråkratiska godtycket.
Jag vågar nu tro, att man i det störa hela kan säga, att justitie-
ombudsmans-institutionen väl fylt sitt värf, och att den gjort det just
på grund af den särskilda anordning, hvars hufvuddrag nyss återgifvits.
Man bör nemligen ej glömma, att de domare och embetsmän, hvilka
gjort sig skyldige till förseelser, ju skola åtalas inför och dömas af
personer, tillhörande samma stånd, med samma grundåskådning i det
hela, ofta med samma fördomar och ensidigheter, som äro för dem
sjelfva utmärkande. Det är derför, som det är af ovärderlig vigt, att
den obetydlige medborgaren, som lidit en oförrätt, får en taleman,
hvilken förmår att med imponerande auktoritet gorå gällande rättens
kraf. Man kan vara viss på, att det är just denna auktoritet, som
ofta lika mycket som, ja kanske i sjelfva verket mera än den fällande
6
Motioner i Andra Kammaren. N:o 185.
domen öfver den felande embetsmannen efterlemna! nyttiga verkningar.
Ty då justitieombudsmannen värjer den ringaste bland medborgare, gör
han ju derigenom hans sak så att säga till Riksdagens, till folkets, till
sjelfva den hotade medborgerliga rättssäkerhetens sak.
Här fort]enar upptagas till belysande ett förhållande, som skulle
kunna af dem, hvilka till äfventyrs hysa en — ännu ej måhända öppet
uttalad, men dock befintlig — ovilja mot justitieombudsmansembetet,
med ett sken af beviskraft åberopas mot mitt resonnement. Man skulle
kunna framhålla, hurusom Riksdagens justitieombudsmän ju faktiskt
fyrfaldiga gånger kanske oftast utsetts just bland Konungens embets-
män, och man kan då tilläfventyrs våga det påståendet, att om de väl
utfört sitt värf såsom Riksdagens ombudsmän, de ock bort kunna ut¬
föra det såsom Konungens, samt att alltså det kunde vara betydelselöst,
huruvida justitieombudsmannen varit af Konungen utsedd eller af Riks¬
dagen vald.
Härtill vill jag genmäla, att det för det första naturligtvis inga¬
lunda är gifvet, att den egendomliga karakter, som skänktes detta
embete, skulle hafva blifvit bibehållen, om det gjorts till ett kungligt
embete. Det är tvärtom synnerligen sannolikt, att det väsentligen för¬
ändrat karakter; medborgareskyddets pregel hade säkert ej med samma
styrka bevarats åt institutionen. Och för det andra har jag alldeles
ej den uppfattningen, att icke åtskilliga af de funktionärer, som fått
sig det höga värfvet anförtrodt, verkligen sjelfva i yiss mån undergått
en förändring genom dess utöfning. Nya synpunkter hafva helt säkert
hos dem gjort sig gällande, en ansvarskänsla af annan art än den redan
förut befintliga — en ansvarskänsla, som sagt dem, att det för dem
gälde att upprätthålla något af det dyrbaraste i nationens arf och ande¬
liga egendom, har för visso framträdt. Det behöfver ej vara någon
motsägelse i att samme man, hvilken såsom justitieombudsman med
skärpa och energi beifrat embetsmannagodtycke och häfdat höga med¬
borgerliga grundsatser, kunde i en annan ställning hafva varit böjd
att snarare sympatisera med godtycket och ringakta de medborgerliga
synpunkterna. Han behöfver derför ej hafva afsigtligt bytt åskådning.
Men det förtroende han fått kan hafva gifvit hans åskådning en vid¬
sträcktare horisont och eu djupare rigtning.
7
Motioner i Andra Kammaren, N:o 185.
Justitieombudsmannens uppgift är ingalunda inskränkt till det
civila området. Han eger att åtala militära embetsmän likafullt som
civila. Sådant har också förekommit.
Men den kontroll, han genom direkt inspektion har att utöfva,
sjmes vara inskränkt till lagskipningen och fångvården. Väl heter det
i 19 § af den för honom gällande instruktionen, att, om han i ärenden
rörande allmänna hushållningen eller eljest af allmän beskaffenhet skulle
förmärka någon anstalt nödig till befrämjande af Konungens och Rikets
bästa och vältrefnad, han må hos Kong]. Maj:t underdånig anmälan
derom göra till den uppmärksamhet, Kongl. Maj:t i nåder finner sådant
förtjena. Men denna obestämda antydan innebär tydligen knappast
ens en anmaning, än mindre ett åläggande att genom eget initiativ
förskaffa sig kännedom om förhållanden, som skulle kunna föranleda
en dylik anmälan. Den säger endast, att han, om dylika förhållanden
tillfälligtvis komma till hans kännedom, ej är betagen rättigheten att
göra framställning — något som väl nästan utan all antydan derom
finge anses sjelffallet.
Nu skulle man emellertid kunna ifrågasätta att vinna kontroll
öfver försvarsväsendet genom en så enkel åtgärd som en utvidgning
af justitieombudsmannens verksamhetsfält. Han eger ju redan åtalsrätt
öfver alla äfven militära embetsmän. Ålägg honom då en inspektions-
pligt äfven i det militära området, och kontrollen är vunnen!
Sa lätt är dock ej saken. Redan de allmänna antydningar, jag
ofvan gifvit om hvad den ifrågasatta kontrollen skulle omfatta, lära
tydligt ådagalägga, att denna ej låter sig förena med justitieombuds¬
mannens verksamhet, utan att vare sig hans hittillsvarande eller hans
nya uppgift skulle lida deraf. Och lika svårt som det skulle vara för
en man att hinna utföra ett så mångsidigt värf, lika svårt skulle det
säkerligen vara att finna den man, som i sin person förenade förut¬
sättningarna för ett arbete, innefattande så ytterst olikartade uppgifter.
Nej eu annan ordning måste utfinnas, och jag skall söka upp¬
draga konturerna deraf.
Justitieombudsmansembetet kan väl ej i sig upptaga de helt
olikartade uppgifter, som kontrollen öfver försvarsväsendet skulle inne¬
fatta, men vi hafva i detta redan bestående embete ett förträffligt
mönster att följa.
Likasom det finnes en särskild ombudsman för justitieväsendet,
så borde det finnas en för försvarsväsendet.
Som justitieombudsmannen, så bör ock denne nye ombudsman
ega en fullt sjelfständig ställning gent emot embetsmän och embete-
8
Motioner i Andra Kammaren, N:o 185.
verk, gent emot konungamagt och regering. Han måste vara en Riks¬
dagens ombudsman äfven han.
Likasom justitieombudsmannen är utrustad med en hög värdig¬
het, så bör äfven denne nye ombudsman vara det, således fullt lik¬
ståt med den förre och med justitiekanslern.
Hans benämning är ju en smaksak — jag har tänkt på »riks-
auditör», »generalauditör», »ombudsman för försvarsväsendet», men
stannat vid »militieombudsman», för att få ett ord, som redan genom
sin yttre formning erinsar om det redan invanda »justitieombudsman».
Hans qvalifikationer böra vara personlig redbarhet och kunskap
i de ärenden, som höra till försvarsväsendet. Huru hans verksamhet
närmare skulle gestaltas, skall jag nu söka visa.
Vid mitt försök att uppdraga grundlinierna för den föreslagne
embetsmannens verksamhet, sådan jag tänkt mig densamma, må
det först tillåtas mig att undanrödja en möjlig missuppfattning. Om
nemligen någon skulle af den omständigheten, att justitieombudsmans-
embetet af mig redan flera gånger framhållits till jemförelse med den
nya institutionen, ja, till och med uttryckligen angifvits såsom det tjen-
liga mönstret för denna, sluta, att jag ansåge en slafvisk efterhärm¬
ning vara att förorda, så vore detta visserligen ett stort misstag. Två
synpunkter kunna tvärtom leda till rätt väsentliga afvikelser. Den ena
är den erfarenhet, man under snart hundra år vunnit under utöfningen
af justitieombudsmansembetet, den andra är olikheten i uppgifter och
mål de begge institutionerna emellan.
Ser man då först på den förra synpunkten, torde man lätteligen
finna, att den svaghet, som hos justitieombudsmansinstitutionen före¬
trädesvis gifvit sig till känna, varit, att den ålagts för litet initiativ.
Man kan ej säga, att den utrustats med för liten möjlighet till initiativ.
Ty justitieombudsmannen kan ju enligt grundlag och instruktion göra
framställningar på snart sagdt alla statslifvets områden till både Kongl.
Maj:t och Riksdagen. Men det är möjligt, att, om på ett något in-
skänktare område ett bestämdare åläggande gifvits honom att inkomma
med förslag till förbättringar och reformer, hans reformverksamhet
blifvit större och mera fruktbringande, och hvad beträffar hans kon¬
trollerande verksamhet finner man, att hans rätt att vara närvarande vid
alla embetsverks, kollegiers etc. sammanträden och taga kännedom om
Motioner i Andra Kammaren, N:o 185. 9
alla deras handlingar m. m. har ledt till vida mindre resultat än hans
skyldighet att inspektera domstolar och granska de s. k. fånglistorna.
Det bör således våra att anbefalla, att för militieombudsmannen må
uppställas en i enskildheterna mera bindande instruktion än den, som
finnes för justitieombudsmannen.
Den andra synpunkten utgår från olikheten mellan de begge
embetsmännens uppgifter. I det afseendet synes mig klart, att en
af justitieombudsmannens uppgifter ej behöfver, kanske ej ens bör till¬
höra militieombudsmannen. Det är åtalsskyldigheten. Det synes mig
nemligen ej nödvändigt eller önskligt att stadga såsom vilkor för
militieombudsmannen, att han skall vara lagkunnig. Nödvändigt är
det ej, ty han kan öfverlemna åt justitieombudsmannen att, der han
uppdagar missbruk, som synas honom kunna föranleda åtal, gifva
justitieombudsmannen del af saken till den åtgärd, som denne kan
anse påkallad. Önskligt är det icke heller, ty det skulle tydligen i
hög grad inskränka det område, inom hvilket till det nya embetet
lämpliga personer vore att söka.
Med tillämpning af hvad i det föregående anförts skall jag nu
söka angifva punkt för punkt de särskilda hufvuduppgifter, som böra
åligga Riksdagens militieombudsman.
1. Han skulle hafva att i allmänhet å Riksdagens vägnar vaka
öfver att ej några missförhållanden må utbilda sig inom landets krigsmagt,
vare sig hären eller flottan.
Denna punkt torde efter det förut sagda ej behöfva någon sär¬
skild förklaring.
2. Han skulle vidare hafva att särskildt noga tillse, att den militär¬
disciplinära bestraffningsrätten utöfvas med oveld och insigt. För detta
ändamål skulle samma dag beslut fattas om dylik bestraffning till honom
insändas besked om bestraffningen och grunden dertill. Funne han dervid,
att någon ovigtig eller oförståndig tillämpning af gällande föreskrifter egt
rum, skulle han gifva justitieombudsmannen sådant till känna.
Äfven derest man får hoppas, att en tillfredsställande revision af
krigslagarne kunde komma till stånd, lär det dock ej kunna förmodas,
att ej fortfarande eu disciplinär bestraffningsmyndighet, lagd — om
ock ej uteslutande — i befälhafvarens händer och utöfvad efter sum¬
marisk, procedur, skulle bibehållas. Det synes då vara af vigt att skapa
en verksam kontroll häröfver, och i sådant afseende synes den gransk¬
ning af militieombudsmannen, som här är föreslagen, kunna verka
godt. Äfven en annan form kunde tänkas, nemligen att denna gransk-
Bih. till liiksd. Prof. 1901. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 70 Käft. 2
10
Motioner i Andra Kammaren, N:o 185.
ning lädes direkt på justitieombudsmannen. Jag har emellertid utgått
från att hela den särskilda kontroll öfver försvars väsende t, som skulle
tillskapas, borde vara samlad på en hand och först då frågan blifver
om rättsligt åtal justitieombudsmannen borde tillitas.
3. Militieombudsmannen skulle vidare åligga såväl att noggrant
pröfva de anmärkningar om ovigtig eller olämplig behandling af manskapet,
otillräcklig föda, dålig utrustning eller andra missförhållande^!,, hvilka kunna
till honom inkomma, som ock att, der anmärkningar utan särskild anmälan
komme till hans kännedom, verkställa vederbörlig undersökning och, om
han finner missbruk eller missförhållanden föreligga, vidtaga lämplig åt¬
gärd för deras afhjelpande.
Det är af stor vigt att inskärpa hos ombudsmannen, att ingalunda
allenast anmälningar böra gifva honom anledning att ingripa, utan att
jemväl t. ex. anmärkningar, som i pressen förekomma eller annorledes
blifva honom kunniga, böra påkalla hans uppmärksamhet. Detta är
desto vigtigare, som det synnerligen ofta torde inträffa, att den, hvilken
blifvit förorättad och som således skulle vara närmast att göra en
anmälan, saknar mod dertill, i ty att han — understundom med rätt, under¬
stundom med orätt — fruktar att följderna af hans anmälan skulle blifva
en än värre rättskränkning än den, hvarom anmälan skett.
4. Militieombudsmannen skulle vidare hafva att öfvervaka, att den
militära utbildningstiden i allo användes på det nyttigaste sätt, d. v. s. för
krigets fordringar, ej för paradens.
Denna punkt är en af de allra vigtigaste och innefattar en uppgift,
hvilken, om den rätt fyldes, borde mera än något annat kunna bidraga
att gifva folket och dess representanter den trygga tillförsigten, att de
enorma penningeuppoffringar, som erfordras för fredens bevarande och
sjelfständighetens upprätthållande, också tagas i anspråk på det mest
fruktbringande sätt.
Ur denna synpunkt förefaller det mig, som om militärerna sjelfva
borde vara de främsta att önska framgång åt mitt förslag. Det borde
vara för dem hugnesamt, att deras ärliga arbete blefve rätt uppskattadt
och att anledningen till misstro undanröjdes, och huru skulle detta kunna
ske bättre än genom att de finge ställa sitt arbete och dess frukter
direkt under ögonen på en Riksdagens ombudsman?
5. Militieombudsmannen borde ock ega skyldighet att pröfva be¬
bo fiigheten af militära anskaffningar. För sådant ändamål borde veder¬
börande myndighet opåmint till honom insända protokoll öfver anskaffning s-
beslut — åtminstone då de gälde belopp af en viss storlek — och borde,
11
Motioner i Andra Kammaren, N:o 185.
såvida militieombudsmannnn inom viss tid efter protokollets erhållande till-
kännagåfve sin afsigt att hos Kongl. Magt afstyrka anskaffningen, dylika
beslut ej få gå i verkställighet förr än Kongl. Maj:t besluta i ärendet.
Det är bekant, att arméförvaltningen under sin beslutanderätt bar
stora i klump anslagna summor till bestridande af anskaffning för
regementenas räkning. Någon skarpare kontroll i sak, huru dessa
medel användas, förefinnes för närvarande ej. Det är denna väl be-
höfliga kontroll, som skulle åstadkommas genom ombudsmannens
pröfning och rättighet att, i händelse han finner anskaffningens be¬
höflighet tvifvelaktig, underställa densamma Kongl. Maj:te pröfning.
6. Vidare skulle en sådan embetsman till Riksdagen inkomma med
de framställningar, och förslag, hvartill han kunde finna anledning, samt
årligen afgifva sin embetsberättelse till Riksdagen och deruti särskilt yttra
sig om försvarsväsendets tillstånd och skötsel.
7. Äfven skulle han till vederbörligt utskott afgifva utlåtande ifråga
om behöfligheten och ändamålsenligheten af de till försvarsverket fordrade
anslag, angående hvilka utskottet begärde sådant utlåtande.
Punkterna 6 och 7 afse som synes att göra militieombudsmannens
sakkunskap och förmåga direkt nyttig för Riksdagen. Helt visst skulle
det bidraga att stärka Riksdagens förtroende för försvarsbudgetens rig-
tiga afpassning efter behofven, i fall den sålunda alltid hade tillgång
till sakkunniga och opartiska upplysningar. Väl kunna sådana under¬
stundom vara att tillgå inom Riksdagen sjelf. Men den omfattande och
allsidiga öfversigt öfver hela försvarsväsendet, som kunde förutsättas
hos eu för dess permanenta öfvervakande särskildt vald embetsman,
är dock säkerligen endast mera undantagsvis att påräkna hos någon
Riksdagens ledamot.
8. Gifvetvis skulle militieombud smannen ega skyldighet att årligen
företaga inspektionsresor och dervid göra sig noga underrättad om man¬
skapets behandling, öfningstidens användning och mera dylikt, likasom äfven
att närvara vid mera betydande fältöfningar,
Denna punkt torde ej erfordra någon särskild kommentar.
Såsom af ofvanstående utkast framgår, skulle de åtgärder, till
hvilka militieombudsmannens egna iakttagelser eller pröfning af inkomna
anmälningar kunde gifva anledning, vara af Henne slag. Dels kunde
han hänskjuta saken till justitieombudsmannens handläggning, detta
då åtal syntes kunna komma i fråga, dels kunde han inkomma med
framställning till Kongl. Maj:t, och dels kunde han ingå med framställ¬
ning till Riksdagen.
12
Motioner i Andra Kammaren, N:o 185.
Det synes vara lämpligt, att, såsom i fråga om justitieombuds¬
mannen, sjelfva hufvuddragen af den nya ombudsmannens .verksamhet
blefve stadgad i grundlagen, under det att detaljerna utarbetades i form
af särskild instruktion,
Intet nytt förslag af så pass omfattande beskaffenhet som det nu
af mig framstälda lärer undgå invändningar af både ett och annat slag,
och jag skall här söka att på förhand bemöta ett och annat af de
inkast, jag kan förutse såsom möjliga.
Från något håll skall man törhända till den föreslagna kontrollens
afvärjande söka framdraga den invändningen, att en dylik kontroll
skulle innefatta eller åtminstone kunna medföra en magtutvidgning af
representationen, ett inskridande på konungamagtens område. Man
skall kanske söka göra gällande den uppfattningen, att den nye om¬
budsmannen genom en inspektion i detalj öfver Kongl. Maj:ts och hans
underordnade organers verksamhet skulle komma att utgöra ett medel
för Riksdagen att förskaffa sig ett större inflytande på administratio¬
nens .detaljer, än grundlagen afsett. Det torde emellertid ej kräfvas
många ord för att visa origtigheten af en sådan uppfattning.
Den nye ombudsmannen skulle ju lika litet som justieombuds-
mannen kunna gifva några som helst föreskrifter eller befallningar.
Allt hvad han kan göra är att granska, att anmärka och att gifva de
beslutande myndigheterna förslag till afhjelpande af de brister, han
anmärkt. Det är väl påtagligt, att denna art af verksamhet står i
fullständig samklang med hela den ställning, som våra grundlagar an¬
visa åt folkrepresentationen.
År 1809 befarade man på vissa håll, att »skakningar i samhället»
skulle kunna åstadkommas af justitieombudsmannens embetsverksamhet.
Erfarenheten har till fullo vederlagt denna farhåga. Och ingen an¬
ledning finnes att antaga, att den skulle vara mera berättigad i fråga
om den nu föreslagna ombudsmannens verksamhet.
Vidare kommer väl att påstås, att institutionen är helt och hållet
onödig, att man hittills kunnat hjelpa sig densamma förutan, och att
intet skäl finnes, hvarför man ej skulle kunna göra så äfven hädanefter.
Härtill må svaras, att äfven om 1809 års män icke tillskapat
justitieombudsmansembetet, är det ganska troligt, att man kunnat
»hjelpa sig derförutan». Men deraf kan ej slutas, att det varit onödigt.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 185. 13
Om statens institutioner och anordningar till medborgarnes bästa och
de medborgerliga rättigheternas skyddande endast afse det allra nöd-
torftigaste för att ej alltsammans skall brista sönder, då bar justitie-
ombudsmansembetet varit onödigt. Ty det är ej troligt, att någon
ödeläggande katastrof skulle hafva inträffat, om det saknats. Men
om dess existens blifver berättigad genom att det upprepade gånger
bidragit att hålla i helgd betydelsefulla principer och afvärja embets-
mannamagtens kränkningar af den enskildes rättigheter, då har em-
betet ej varit onödigt.
Och om en dylik kontrollerande myndighet öfver den civila
embetsmagten visat sig behöflig, då borde den för visso visa sig än
mera behöflig för den militära embetsmagten. Ty denna är starkare
genom sina extraordinära magtmedel och farligare genom sin afskilda
ställning och fasta sammanslutning än den civila. Och att både dess
styrka, dess afskildhet och dess sammanslutning skulle väsentligen ökas
genom antagande af en härordning, byggd på den nu föreliggande
kongl. propositionens principer, behöfver intet bevis.
En annan invändning blir väl den, att upprättandet af ett dylikt
kontrollantembete skulle visa en obehörig misstro mot militären, sär-
skildt officerskåren. Alldeles enahanda invändning gjordes i början af
förra århundradet mot justitieombudsmansembetet. Den skulle emel¬
lertid vara lika litet berättigad nu som då. Om erfarenheten visar,
att missbildningar af viss beskaffenhet lätt innästla sig på ett visst
område, så är det ej obehörigt misstroende mot detta områdes målsmän
att anordna tillsyn och kontroll gent emot missbildningarna. Det är
ej obehörigt misstroende, som föranledt anordnande af biskopsvisitatio-
ner, af fabriksinspektioner, af folkskoleinspektioner etc. Det är en
ständigt återkommande erfarenhet af kontrollens nödvändighet som
framkallat densamma. Och allra minst böra de beklaga sig öfver
inspektion och kontroll, hvilka veta med sig, att de väl vårda sitt
yrke och hedra sitt stånd. Ty just genom en noggrann kontroll, som
förmår att rätta eller afskilja de ovärdiga elementen, bibehålies en
social grupp, t. ex. en officerskår, vid dess anseende. Saknas kontrollen,
skall allmänheten, det är det öfriga samhället, lätteligen låta den skyl¬
dige lida med den oskyldige, och derigenom spilles ju hela kårens
anseende.
Naturligtvis skall man väl som alltid, då det gäller att införa
något godt på det militära området, mötas af invändningen, att »disci¬
plinen skulle sättas i fara». Härtill kan endast svaras, att en sådan
invändning måste bero på en falsk åsigt om disciplin, på samma falska
14 Motioner i Andra Kammaren, N:o 185.
åsigt, som anser en officer, hvilken misshandlat en soldat, böra erhålla
mindre straff än han egentligen förtjena! — för att upprätthålla disci¬
plinen. För dem, hvilka genomskådat hela den förvillande falskheten
i denna uppfattning, hvilka sålunda förstått, att den utgår från en i
sig grundfalsk åskådning af sjelfva disciplinen, såsom hvilande hufvud¬
sakligen på fruktan för, ej på förtroende till befälet, för dem skall
denna invändning helt visst framstå såsom fullständigt betydelselös.
För dem måste nemligen saken te sig så: då disciplinen — den äkta,
den som i farans stund är något värd — hvilar på förtroende, och då
intet säkrare medel att framkalla förtroende finnes än rättvisa utan
skilnad för hög och låg, kan eu institution, som afser bland annat att
tillbakavisa godtycket och trygga rättssäkerheten, ingalunda skada ,utan
måste tvärtom, rätt besedt, verksamt gagna disciplinen.
Den förväntade invändning, som på sitt sätt kanske är af den
största praktiska betydelse, är svårigheten att finna dugliga innehafvare
till platsen. Det låter sig nemligen ej förnekas, att ganska stora ford¬
ringar ställas på eu sådan. Personlig redbarhet och kunskap i militära
ämnen skulle visserligen vara de enda i grundlagen föreskrifna all¬
männa qvalifikationerna, och de böra ju ej vara svåra att finna förenade
hos en man. Men det är gifvet, att utom dessa allmänna qvalifikationer
faktiskt skulle erfordras de öfriga egenskaper, förutan hvilka militie-
ombudsmannen ej kunde förutsättas sköta sina särskilda embetsgöromål
tillfredsställande. Eu sådan embetsman borde tydligen förena personlig
oräddhet och frihet från militära fördomar med sina militära kunskaper,
han borde vidare ega ett godt och skarpt omdöme och lätthet att sätta
sig in i alla de olikartade uppgifter, som äro förknippade med frågor
om härens och flottans förseende med nödig materiel och utrustning
o. b. v. Att finna mannen tör derför väl vid en och annan tidpunkt
kunna visa sig svårt. Men det är ett långt steg från svårt till omöj¬
ligt. Och att den förening af egenskaper, som hos den rätte mannen
borde finnas, skulle vara omöjlig att upptäcka här i landet, får väl ej
antagas. Åtminstone skulle ett sådant fattigdomsbevis vittna bra då¬
ligt om vårt hela försvarsväsende.
Jag tillåter mig för öfrigt i detta sammanhang erinra om hvad jag
yttrat om justitieombudsmannen, nemligen att det i fråga om honom
utan tvifvel till en viss grad gäller, att embetets utöfning, dess speciella
läggning och kraf sporrat dess innehafvare och hos honom väckt till
lif egenskaper, som måhända eljest skulle hafva slumrat. För min del
tviflar jag ej på att samma iakttagelser skulle komma att göras äfven
å det föreslagna embetets blifvande innehafvare. Det skall äfven der
Motioner i Andra Kammaren, N:o 185. 15
visa sig, att den höga och värdiga uppgiften att inom ett helt stort
område af statslifvet tillvarataga folkets rätt såsom dess valde måls¬
man förmår att utbilda egenskaper, hvilka eljest måhända aldrig trädt
fram. Och för öfrigt lär väl Riksdagen ej komma att af eget initiativ
ombyta innehafvare oftare i fråga om denna plats än i fråga om justitie-
ombudsmansembetet. Militieombudsmannen lär väl således äfven han,
der han sköter sig tillfredsställande, kunna påräkna omval och sålunda
till sina rent personliga förutsättningar för platsens rätta skötsel lägga
äfven erfarenheten.
För fullständighetens skull må äfven ett ord egnas åt kostnads¬
synpunkten, dervid dock så godt först som sist bör sägas, att denna
för hvar och en, hvilken med någon uppmärksamhet genomläst och
öfvervägt min motion, torde spela en försvinnande liten roll. Det är
ju ofta fallet, att man vid förslag om inrättande af ett nytt embete
eller en ny institution invänder: ja, väl den skulle blifva nyttig, men
den sidan blir å andra så kostsam — uppväges således kostnaden af
nyttan? Så kan frågan knappast ens ställas här. Somliga kunna anse
det föreslagna embetet onyttigt, somliga kanske rent af skadligt. Men
ingen, som anser det nyttigt, lär kunna råka i ringaste tvekan om
huruvida dess nytta skulle uppväga kostnaden. Och detta derför, att
det just är anlagdt på bland annat att förekomma onyttiga utgifter af
enorm höjd. Må man betänka, att en enda hel- eller half-millionsutgift,
inbesparad genom militieombudsmannens insigter, vaksamhet och goda
omdöme, är tillräcklig för att hela embetet för framtiden kan bestå
och underhållas blott på räntan af denna inbesparing, och man förstår,
att ett erkännande af embetets ändamålsenlighet i och med detsamma
så att säga eliminerar kostnadssynpunkten. Hela justitieombudsmåns-
institutionen kostar enligt senaste statsreglering 21,750 kronor. Antag,
att den nya institutionen kommer att kosta lika mycket. Den skulle
då visa sig helt och hållet oförmögen att fylla sitt ändamål för att ej
väga upp den summan! Andeligen må framhållas, att farhågan för de
med nya institutioner förbundna kostnader ofta baseras på tanken, att
en utveckling af desamma kan komma till stånd, medförande nya och
alltid nya kostnader. I detta afseende är ju förhållandet ett helt annat,
då det gäller en institution, öfver hvilken Riksdagen ensam har att
helt och hållet råda och till hvars utveckling Kong!. Maj:t ej har an¬
ledning — måhända knappast lust — att bidraga.
16
Motioner i Andra Kammaren, N:o 185.
På grund af hvad jag nu anfört, hemställer jag,
att Riksdagen måtte såsom hyllande antaga
dels en så lydande ny § med nummer 103 i
regeringsformen:
»Hvarje lagtima Riksdag skall förordna en för
kunskap i militära ämnen och utmärkt redlighet känd
man, att såsom Riksdagens ombud, efter den instruk¬
tion Riksdagen för honom utfärdat, hafva tillsyn öfver
Rikets försvarsväsende samt öfvervaka, att ej några
missförhållanden må utbilda sig inom krigsmagten,
att ej en falsk och mot sann medborgerlighet stri¬
dande anda der må vinna insteg, att krigslagarne
tillämpas med oveld och insigt, att öfningstiden an¬
vändes på det mest fruktbringande sätt, samt att de
af Riksdagen till hären och flottan beviljade anslag
varda med sparsamhet och klokhet begagnade.
Denne Riksdagens Militieombudsman, som, så
länge han embetet innehafver, skall i alla afseenden
anses lika med Justitieombudsmannen och Konungens
Justitiekansler, väljes på sätt riksdagsordningen stad¬
gar, och bör dervid jemväl utses en man af de egen¬
skaper, som hos denne embetsman erfordras, att honom
efterträda i fall han, innan nästföljande lagtima Riks¬
dag anstält nytt val af Militieombudsman, skulle med
döden afgå, samt att utöfva embetet under den tid,
Militieombudsmannen kan vara af svår sjukdom eller
annat laga förfall derifrån hindrad.
I händelse Militieombudsmannen, under det Riks¬
dag är församlad, afsäger sig det erhållna förtroendet
eller med döden afgår, skall Riksdagen i embetet ge¬
nast insätta den man, som blifvit till hans efterträdare
utsedd. Skulle Militieombudsmannens utsedde efter¬
trädare under riksdag afsåga sig det erhållna förtro¬
endet eller i militieombudsman sembetet insättas eller
med döden afgå, utväljes, på ofvan stadgade sätt, en
annan behörig man i hans ställe. Inträffar något af
dessa fall emellan riksdagarne, skall Riksdagens rätt
härutinnan genom de af Riksdagen valde Fullmägtige i
Riksbanken och Fullmägtige i Riksgäldskontor utöfvas.
17
Motioner i Andra Kammaren, N:o 185.
Riksdagens Justitieombudsman så ock Konungens
embetsman i allmänhet vare skyldige att lemna Mili-
tieombudsmannen laglig handräckning.
Militieombudsmannen åligge att till hvarje lag¬
tima Riksdag aflemna redogörelse för sin förvaltning
af det honom förtrodda embete samt deruti redogöra
för för svar sväsendets skötsel, anmärka de brister deri,
han kan hafva iakttagit, och upppgifva förslag till
deras afhjelpande.»
dels ock ett tillägg till 68 § riksdagsordningen
af nedanstående lydelse:
»Hvad i denna § är föreskrifvet, rörande val af
Justitieombudsman och dennes efterträdare skall ock
gälla om val af den Militieombudsman, som enligt
regeringsformens 103 § skall af Riksdagen utses, och
hans efterträdare.»
Och anhåller jag, att konstitutionsutskottet, derest det med till¬
styrkande af sjelfva förslaget finner dess formella utförande tarfva någon
ändring, behagade sjelf! föreslå sådan ändring.
Stockholm den 26 april 1901.
Karl Staaff.
*
Bih. till Riksd. Prat. IDOL
I Sami. 2 Afd. 2 Band. 70 Höft,