Motioner i Andra Kammaren, N:o 16S.
1
li:o 168.
Herr P. Waldenström, om ändrad lydelse af 32 §
regeringsformen.
Att lag och praxis stå i strid mot hvarandra, kan icke vara annat
än skadligt. Om alltså samhällsutvecklingen gjort en från lagen afvikande
praxis nödvändig eller lämplig, så bör lagen ändras. I synnerhet gäller
detta, när lagen är en grundlag.
I R. F. § 7 föreskrifves, att alla regeringsärenden med undantag af
sådana, som i §§ 11 och 15 omförmälas (d. v. s. ministeriella mål och
kommandomål), skola inför konungen i statsrådet föredragas och der af¬
göra^. Och i samma grundlags § 32 säges, att sändebud hos främmande
magter och tjensteman vid beskickningarna skola nämnas af konungen i
den ordning, som i § 11 i fråga om ministeriella måls behandling före-
skrifven är. Nu har emellertid på sidan om denna lag utbildat sig den
praxis, att äfven tjensteman i utrikesdepartementet nämnas i ministeriel
konselj, när dessa tjensteman äro af norsk nationalitet.
Att norske män anställas i utrikesdepartementet, det kan jag icke
annat än finna fullkomligt rigtigt. Ty om än detta departement formaliter
är ett svenskt statsdepartement, så har det dock realiter en öfvervägande
unionel karakter. Men högst olämpligt måste det väl anses vara, att
utnämning till tjenst inom detsamma sker på helt annat sätt, när en
svensk man än när en norrman skall nämnas.
Enligt de upplysningar, som under diskussionen öfver decharge-
betänkandet i Andra Kammaren år 1900 meddelades af herr utrikes¬
ministern, hafva sedan sextio år — med endast ett undantag — och sedan
åtta och trettio år undantagslöst saintlige i kabinettet anstälde norrmän
Bih. till Rikud. Prof. 1901. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 55 Häft. (N:o 168.)
2
Motioner i Andra Kammaren, N:o 168.
förordnats på ministeriel föredragning*. Att detta icke öfverensstämmer med
vår regeringsform, framhölls icke blott af konstitutionsutskottet utan äfven
af dess reservanter. Sålunda ansågo herrar G. A. Berg och Sebastian Tham
af Första Kammaren, att den af utskottet gjorda anmälan om herr von
Dittens förordnande till kabinettssekreterare icke bort stödja sig på annat,
förhållande än det, att förordnandet meddelats i s. k. ministeriel konselj
i stället för i den uti 7 § R. F. föreskrifna ordning. 1 samma syfte ut¬
talade sig herrar Boethius och Liljeholm af Andra Kammaren äfvensom
undertecknad i hvar sin särskilda reservation. Herrar friherre Barnekow,
Olsson i Ättersta och Pettersson i Österhaninge yttrade: »Äfven vi hafva
ansett, att härutinnan en afvikelse från gällande grundlag egt rum», och
att »det anmärkta förfaringssättet uppenbarligen saknar stöd i rikets grund¬
lag», ja att »det kunde ifrågasättas, om det icke vore af den art, att
§ 106 R. F. bort tillämpas». Herrar Dahn och Andersson uttalade såsom
sin mening, att utnämning af en norrman inom utrikesdepartementet »ej
kunde ega rum utan lagöfverträdelse, va,re sig förordnandet skedde enligt
§ 28 i statsrådet eller enligt § 11 i ministeriel konselj». Herr Johnsson
anförde bland annat: »Jag vill gerna medgifva, att sistnämnda form
(d. v. s. statsråd) för dylika utnämningar är att föredraga framför mini¬
steriel konselj, då i förra fallet nödig kontroll öfver ärendenas behandling
derigenom vinnes.» Herr Darin kallade nu sagda, sjuttiofemåriga praxis
»en af omständigheterna framkallad modus vivendi», som man väl borde
vidblifva, »till dess de förändrade grundlagsbestämmelser, som kunde
finnas i detta hänseende vara önskvärda, kommit till stånd». Inom utskottet
rådde alltså ingen meningsskiljaktighet i fråga om åtgärdens förhållande till
nu gällande grundlag.
Bland dem, som yttrade sig i Kammaren, fans ingen heller, som
gjorde försök att framställa förfarandet såsom grundlagsenligt. Hans
excellens herr utrikesministern betecknade till och med det, att norske
män kunna vinna anställning i utrikesdepartementet, såsom en »vid sidan
af grundlagen uppkommen praxis». Och till stöd för sättet att utnämna
dem i ministeriel konselj anförde han ej annat än »att så skett sedan
60 år med endast ett undantag». Herr v. Friesen, med hvilken en
stor mängd af kammarens ledamöter instämde, uttalade sig på liknande
sätt. Det vore »en viss praxis», som »på grund af händelsernas tvin¬
gande magt sedan årtionden utbildat sig och vunnit häfd vid sidan af
grundlagen». Herr Höjer kallade det en »konstitutionel praxis», som
* Andra Kammarens protokoll 1900 n:o 45 sid. 16 f.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 168.
3
visserligen d sto de i strid med ett grundlagsbuds ordalydelse», men dock
»hade för sig 75 års häfd». Men det som strider mot grundlagens orda¬
lydelse, det strider mot grundlagen sjelf, ty grundlag skall enl. R. F. § 84
i hvarje särskildt fall efter sin ordalydelse tillämpas.
Att det ur unionel synpunkt är rättmätigt och ur saklig synpunkt
ändamålsenligt och vigtigt, att norske män, som, för att begagna konsti¬
tutionsutskottets ord 1877, »äro bekanta med siit lands lagar, författningar,
förvaltnings- och öfriga förhållanden», vinna anställning i utrikesdeparte¬
mentet, det torde numera vara allmänt erkändt. Men då bör det väl
också anses högst nödigt och nyttigt, att grundlagen ändras till öfver¬
ensstämmelse dermed. Under diskussionen i Andra Kammaren yttrade
hans excellens herr utrikesministern: »Här måste det ena eller det andra vika:
antingen gören I det omöjligt för departementet att fylla sin unionella
pligt eller också boren I, till dess grundlagen blir ändrad, utan förbehåll
erkänna den praxis, som med Riksdagens fulla kännedom vuxit upp.»
Men att låta en sådan situation af motsats mellan praxis och grundlag
fortfara, det är icke egnadt att uppehålla och stärka grundlagens helgd.
Den ändring, som erfordras, torde kunna göras antingen genom ett
nytt moment i R. F. § 28 eller genom ett tillägg i dess § 32, och då jag
anser det senare mer lämpligt, så hemställer jag, att Riksdagen må för
sin del besluta,
att R. F. § 32 skall hafva följande förändrade
lydelse: Sändebud hos främmande magter äfvensom
tjensteman i utrikesdepartementet och vid beskicknin¬
garna namne konungen i den ordning, som i 11 § i
fråga om ministeriella måls behandling föreskrifven är.
Stockholm den 20 februari 1901.
P. Waldenström.