8
Motioner i Andra Kammaren, N:o 13.
N:0 13.
Af herr W. T. Lundgren, angående vilkoren för utklarering
af fartyg m. rn.
I ännu gällande tjenstgöringsreglemente för tullverket af år 1831 stad¬
gades, att tullpass för utgående fartyg skulle underskrifvas af tullkammar-
föreståndaren och tolagsuppbördsmannen, sedan fai-tygets umgälder blifvit
erlagda, hvilken föreskrift uppenbarligen tillkommit på grund deraf, att
stapelstäderna hade och ännu hafva skyldighet att tillhandahålla nödiga lo¬
kaler åt tullverket och fördenskull borde åtnjuta någon säkerhet för utbe¬
kommande af de inkomster, hvarmed fullgörandet af förenämnda skyldig¬
heter och andra för sjöfarten behöfliga utgifter skulle bestridas.
Sedan i följd af kongl. kungörelsen den 18 december 1857 förord¬
nats, att tolagen skulle såsom särskild afgift upphöra mot godtgörelse till
städerna i mån af der inflytande tullmedel, har tolagsuppbördsmannens
underskrift å utgående tullpass icke längre tagits i anspråk, och derigenom
hafva städerna beröfvats möjligheten att noga kontrollera, det deras öfriga
inkomster af sjötrafiken, nemligen hamnafgifter för fartyg och varor, blifva
före fartygens afsegling erlagda, då deremot före 1857 tolagsuppbördsman¬
nen, som inkasserade öfriga af sjötrafiken utgående umgälder, var i tillfälle
att kontrollera deras ordentliga erläggande.
Att liamnumgälderna för sjöstäderna äro högst behöfliga och till och
med i många fall otillräckliga att bestrida de utgifter, som ett nöjaktigt
tillgodoseende af samma trafiks behof medförer, bevisas deraf, att, enligt
handels- och sjöfartskomiténs nyligen afgifna betänkande, N:o 5, 21 svenska
hamnar under åren 1894—1898 haft större utgifter än inkomster med
brist till belopp vexlande från 6,000 till 556,000 kronor.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 13.
9
Det är sålunda för städerna af stor vigt att komma i åtnjutande af
sina hamninkomster, hvarför nödig säkerhet för närvarande icke finnes.
Såsom bevis derpå torde få åberopas dels ett från Karlskrona år 1881
i förening med hamntaxa ifrågasatt, men nekadt förbud för fartyg att af¬
segla inuan hamnumgälderna erlagts, dels en från Strömstad år 1887 med
enahanda påföljd ingifven underdånig ansökan i samma syfte och slutligen
i prejudikatsamling refereradt mål angående utsökande hos mäklare af obe¬
talda hamnafgifter för afsegladt fartyg.
Då underlåtenhet att erlägga dessa afgifter kan först någon tid efteråt
blifva på platser med liflig trafik upptäckt, försvåras åstadkommandet af
erforderlig bevisning, och följaktligen kan en tillfredsställande kontroll endast
vinnas derigenom, att utklarering af fartyg icke sker, förrän det visats, att
dess samtliga umgälder, såväl för inkommande som för utgående, blifvit
erlagda, och då en sådan föreskrift redan gäller beträffande de afgifter, som
skola till tullverket och sjömanshusen erläggas, saknas skäl att göra undan¬
tag från denna regel till hamnkassornas skada.
Det är mig för närvarande obekant, huruvida det förslag till ny tull¬
stadga, som blifvit genom kongl. generaltullstyrelsen utarbetadt, kommer
att till innevarande Riksdags utlåtande öfverlemnas.
Skulle så ske hemställer jag,
att Riksdagen måtte besluta, att till nämnda stadga
på lämpligt ställe tillfogas föreskrift om förbud för tull¬
kammare eller tullplats, der klarering af fartyg kan ske,
att utklarera sådant, förrinnan det visats, att fartygets
samtliga umgälder, således äfven bamnafgifter, blifvit
för såväl in- som utgående, i enlighet med derför fast-
stäld taxa erlagda.
Skulle deremot nämnda förslag till tullstadga icke vid innevarande
Riksdag till behandling förekomma, får jag hemställa,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
begära utfärdande af ofvannämnda föreskrift.
Stockholm den 19 januari 1901.
W. T. Lnndffren.
lUh. till Iliksd. Prof. 1!)01. I Sami. 2 Afd. 2 Hand. ö Höft. '2