Motioner i Andra Kammaren, N:o 117.
7
"•<! .7! S‘i ni"
!r,f > ' : n'fi ,i’iUiJ^nOu; i;'rf •) -i.f,.* .
*i K iXiki'- , r -:r’ V ; J;/i il 7 i:>
Li-OVU!t? ! 11 ;.‘-i - 'i k, It
N:o 117.
i j tV V,' * ',*/*■ ' r s*" ' i r ^ !‘r* » -is*
Af herr A. Hetlill i Stockholm, om ändring i Kongl. Maj:ts
förslag till ny värnpligtslag.
'■ "pfx.fri. -yt. u-.d -V 'N. rr.ir»
Da brist på tid ej tillåter mig att närmare granska denna propo¬
sition, i hvilken jag,. förmodligen i likhet med flertalet af kammarens
ledamöter, ej hade väntat några andra nyheter än sådana, som påkallas
af det stora ändamål, hvilket nu sysselsätter hela folkets uppmärksamhet
i hittills okänd grad, finner jag mig böra påpeka ett par af de föreslagna
ändringarna, som äro synnerligen olämpliga.
Nu gällande värnpligtslags § 28, mom. 1, lyder:
■»Då rikets försvar det kr öfver, må Konungen efter statsrådets
hörande till tjenstgöring inkalla beväringens första uppbåd, eller de större
eller mindre delar deraf, som finnas behöfliga.»
Denna lydelse föreslår Kongl. Maj:t att ändra till:
»Då rikets försvar det klöfver, så ock när det erfordras till af¬
värjande af uppror, må Konungen» o. s. v.
Då nu vårt folk manas till en stor kraftansträngning för värnande
af allt hvad mest dyrbart och kärt det eger och för uppfyllande af sina
förpligtelse!' mot kommande slägten, skulle vi således, såsom nationens i
vapen främsta skyldigheter, med hvarandra jemnställa pligteu att försvara
landet mot en inkräktare och den att gå i fält mot landsmän, under en
förutsättning, som numera ej behöfver nämnas i den del af lagstiftningen,
dit värnpligtslagen hör. Detta tillägg skulle utgöra en fläck på värn-
pligtslagen, må det försvinna, må det ej stå der som en påminnelse om
den i militära reglementen och läroböcker insmugglade »ovilkorliga lyd¬
8
Motioner i Andra Kammaren, N:o 117.
naden», i hvilken ju innefattas, såsom man i ett annat land sagt rent
ut, ovilkorlig skyldighet att på kommando skjuta ned far och mor, syster
och broder. Ordningens upprätthållande vare polisens och frivilligt an¬
mäldes sak. Må vi påminna oss föredömet från England, der år 1848
vid det mycket hotande hungerupproret i Glasgow tusentals frivilligt
anmälde, edsvurne extra polismän, fredligt patrullerande, afvärjde plundring
och ännu svårare utbrott, samt magten af detta exempel förebyggde
dylika faror i andra städer, bland annat i Edinburgh och Hewcastle.
Äfven i London ingrepo frivillige — borgare, arbetare med flere. Man
uppskattade deras antal till 170,000. De såsom en hjelp att anlita i sista
hand mot en vidtutseende fara vidtagna militäriska förberedelserna höllos
till största delen dolda och blefvo öfverflödiga.
Intet skäl för detta tillägg finnes anfördt af föredraganden, der
han motiverar (sid. 80), hvarför man , ej inskränkt de föreslagna förän-
dringarne till endast föreskrifterna om de värnpligtiges tjenstgöring under
fredstid, utan hela lagtexten ansetts böra revideras. Och i den speciella
motiveringen påpekar föredragande departemenschefen endast hvilka
ändringar föreslås i § 28, men ej hvarför (sid. 65). Deraf torde man
vara berättigad att draga den slutsatsen, att Kongl. Maj:t anser något
vigtigt skäl ej finnas för denna ändring, mot hvilken de starkaste
grunder tala. ■>.
Jag föreslår således,
1) att ifrågavarande tillägg i § 28 ej må af
Eiksdagen antagas. >:
Härmed försvinner en af anledningarna — förmodar jag — till
den förslagna nya lydelsen af § 31. Den nuvarande lydelsen är redan
mindre lycklig: i ty att bär borde sägas, hvem som eger utfärda »påbud»
om inställelse till tjenstgöring. Det nu föreslagna uttrycket »order eller
annat påbud» är näppeligen bättre. Men §:en är i öfrigt så förändrad,
att den nya lydelsen är alldeles oautaglig; ty dess innehåll är mycket
oklart och omtvisteligt, hvilket är ett stort fel i en lagbestämmelse för¬
knippad med sträng straffpåföljd. I sjelf oa --verket veta vi ej hvad vi
besluta genom att bifalla denna §, ty den auktoriserar inkallelse till allt
hvad vederbörande gifva namn af »tjenstgöring». Denna vådliga lydelse,
som uppenbarligen oj påkallas i försvarets intresse, bär för öfrigt Eiksdagen
på anförda skäl förkastat (skrifrelsen n:o 63, sid, 5), när den af Ivongl.
9
Motioner i Andra Kammaren, N:o 117.
Maj:t föreslogs år 1885: Kongl. Maj:t har nu upplifvat den vidtfam-
nande farliga lydelse (»inkallas till tjenstgöring»), som Riksdagen då
utbytte mot i vid utbrott af eller fara för krig inkallas till tjenstgöring».
Jag yrkar derför, 2)
att Riksdagen måtte förkasta den af Kongl.
Maj:t föreslagna ändringen af § 31;
hvarjemte jag 3) hemställer,
att vederbörande utskott ville formulera ett tillägg
rörande en sådan inkallelse-påbudets form, hvarigenom
dess lagligt förpligtande beskaffenhet betryggas.
Stockholm den 27 januari 1901.
A. Hedin.
Bih. till Riksd. Prof. 1901. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 97 Höft.
2