Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.
1
"ä-: . . . 'V ' ’ . :•} . fl J ; ;■;
N:o 35.
Ank. till Riksd. kansli den 2 maj 1901, kl. 3 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion angående Stockholms
stads brandförsäkringskontors påförande af bevillning
för inkomst.
(2:a A.)
Till bevillningsutskottets förberedande behandling bar öfverlem-
nats en inom Andra Kammaren af herr M. F. Nyström väckt motion,
n:o 43, så lydande:
»I det reglemente, som Kongl. Maj:t den 18 mars 1746 utfärdade
för brand- och försäkringskontoret i Stockholm, försäkras i art. IV § 20,
att kontorets »kapital med dess ränta hvarken nu eller i tillkommande
tider, under hvad namn och förevändning det vara må, på något sätt
antingen till allmänt eller något annat behof skall röras, ej heller med
någon afgift och kontribution beläggas»; hvilken nådiga försäkran om
frihet från hvarje afgift och kontribution ordagrant upprepades uti art.
II § 8 af Kongl. Maj:ts förnyade nådiga reglemente för Stockholms
stads brandförsäkringskontor den 19 december 1807.
I följd af den sålunda Stockholms stads brandförsäkringskontor
tillförsäkrade skattefrihet har detta försäkringsverk allt ifrån dess stif¬
tande för 155 år sedan till den dag, som är, helt och hållet varit be-
friadt från alla slags utskylder till stat och kommun. Visserligen väckte
bevillningsutskottet vid 1809—1810 årens riksdag förslag om brandför¬
säkringskontorets bevillning för behållen inkomst, men detta förslag
Bih. till Riksd. Prot 1901. 5 Sami. 1 Afd. 30 Häft. (N:o 35.) 1
2
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.
afslogs af Rikets Ständer dels på grund af ofvan nämnda kongl. för¬
säkran, dels ock på den grund — såsom under diskussionen hos ridder-
skapet och adeln framhölls — att kontorets tillgångar ej vore större, än
att de kunde komma att tagas i anspråk för en enda större eldsvåda.
Såsom motiv för afslag å bevillningsutskottets hemställan anfördes äfven,
att kontoret vore att jemföra med officerskassor, välgörenhetsinrättningar
och dylikt, hvilka det vore orimligt att underkasta taxering.
Med brandförsäkringskontorets växande betydelse och stora kapital¬
anhopning samt framför allt på grund af arten af dess verksamhet blef
det emellertid omöjligt att i längden likställa det med officerskassor
och välgörenhetsinrättningar, och Stockholms stads pröfningsnämnd
ansåg sig derför berättigad att vid sammanträde den 19 oktober nämnda
år °) besluta, att bevillning skulle brandförsäkringskontoret påföras för en
beräknad inkomst af 576,715 kronor. Kammarrätten, hos hvilken besvär
öfver detta beslut anfördes, upphäfde pröfningsnämndens beslut dels på
grund af ofvan omförmälda nådiga försäkran, dels på grund af det öde,
bevillningsutskottets förslag rönte vid 1809—1810 årens riksdag.
Huru denna Riksdag kunnat fatta ett sådant beslut, tvärt emot
regeringsformens § 60. der det heter:---»Ej heller må Konungen
några monopolier fastställa», kan svårligen förklaras på annat sätt, än
att brandförsäkringsrörelsen ännu ej af allmänheten betraktades som en
affärsrörelse, utan helt enkelt som en välgörenhetssak, en inrättning
ad pios usus, såsom orden folio hos ridderskapet och adeln. Hade
denna rörelse betraktats såsom ett verkligt skatteobjekt, hade Rikets
Ständer helt säkert ej åberopat sig på den nådiga försäkran om stän¬
dig skattefrihet, med hvilken de snarare tycktes vilja förstärka de öfriga
skälen för sin beredvillighet att hjelpa den nyttiga inrättningen; utan
tvifvel hade de i sådant fall åberopat regeringsformens § 57 om svenska
folkets urgamla rätt att sig beskatta genom Riksdagen allena.
Hvilka motiven nu än må hafva varit och hvilka förklaringar man
än må tillgripa för Ständernas hållning i denna fråga, säkert är, att de
ej äro tillämpliga på brandförsäkringskontoret i dess nuvarande utveck¬
lingsskede. En blick på brandförsäkringskontorets senast utgifna styrelse-
och revisionsberättelser skall visa detta.
Enligt dessa dokument utgjorde vid 1899 års slut:
kontorets försäkringsfond ......................... kr. 12,117,929: 48
och dess allmänna fond ............................. » 14,001,613: 9 2.
’) I motionen står »nämnda år», men motionären torde afse år 1889.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 85. 3
Kontorets nettovinst utgjorde:
år 1895 ................................................... kr. 688,751: 98
» 1896 ..................................................... » 687,307: os
» 1897 ..................................................... » 751,087: 78
» 1898 ..................................... » 789,145: oz
» 1899 .................................................. » 840,557: 42.
Dessa siffror visa rörelsens omfattning. Hvad som emellertid ove¬
dersägligen ådalägger, att den icke bibehållit sin ursprungliga karakter,
är det förhållandet, att en del af årsvinsten utdelas till delegarne eller
försäkringstagarne. Beloppet af denna utdelning får enligt reglementet,
art. IV § 7, mom. 2, sanktionerad genom kongl. resolution den 20 juli
1888, ej öfverstiga hälften af de fem sistförflutna årens medelnettovinst.
I öfverensstämmelse med denna paragraf och med ett af öfverstyrelsen
den 12 maj 1888 fattadt beslut att till kontorets delegare utdela en
krona för tusendel af de värden, som under tolf år stått i kontoret
försäkrade, utdelades år 1899 till delegarne 308,000 kronor. Anmärkas
bör, att, efter hvad jag i Stockholms stads uppbördsverk inhemtat, ingen
af kontorets delegare någonsin påförts skatt för denna inkomst.
Äfven tillåter jag mig anmärka, att den ofvan omförmälda nådiga
försäkran om ständig skattefrihet, som ursprungligen var införd i regle¬
mentet, numera är ur detsamma utesluten.
Då af det anförda synes mig framgå, att detta brandförsäkrings¬
kontor bör i likhet med hvarje annan försäkringsrörelse påföras bevill¬
ning för inkomst af sin rörelse, har jag ansett mig böra rigta Riks¬
dagens uppmärksamhet på saken och får för den skull vördsamt hem¬
ställa, att bevillningsutskottet ville föreslå lämplig åtgärd för att
Stockholms stads brandförsäkringskontor må påföras bevillning för in¬
komst enligt de i bevillningsstadgan för likartade rörelser faststälda
grunder.»
1 det för Stockholms stads brandförsäkringskontor ännu gällande,
af Kongl. Maj:t den 19 december 1807 utfärdade reglemente lyder
senare delen af art. IV § 8 sålunda:
»Skulle den Högste Guden i flera år och tider förskona staden
för stora eldskador, så att verket kan komma till den styrka, att, utom
förenämda behof, kunna göra utdelning till dem, som försäkrat sina
egendomar, så komma de liusegare, som första året försäkrat sina
hus, och i så måtto till inrättningen bidragit, att njuta af slik fond pro¬
portionaliter för deras angifna kapitaler, mark om mark och så vidare
4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.
år efter annat, allt som de i tid låtit sina hus försäkra, så att de första
i början och de sednare efter handen sådant må till godo komma; dock
så, att sjelfva kapitalet, hvarpå kontorets styrka är grundad, alltid är
och blifver orubbadt, samt i everldliga tider kommer att anses såsom
de försäkrade husens egares gemensamma egendom. I hvilket afseende
Vi på det kraftigaste för Oss och Våre efterträdare i nåder försäkre,
att samma kapital med dess ränta hvarken nu eller i tillkommande tider,
under hvad namn och förevändning det vara må, på något sätt antingen
till allmänt eller något annat behof skall röras, ej eller detsamma med
någon afgift och kontribution beläggas; hvarföre ock den, som gifver
förslag till dessa medels tillgrepp, eller användande på annat sätt än
som förbemäldt är, skall till etthundrasextiosex riksdaler trettiotvå skil-
lingars böter och Vår onåd vara förfallen.»
På grund af denna kongliga försäkran, hvilken endast utgör ett
stadfästande af det privilegium, som redan vid ifrågavarande försäk-
ringsinrättnings stiftande år 1746 blifvit densamma meddeladt, har
Stockholms stads brandförsäkringskontor allt hittills varit från bevill-
nings erläggande befriadt.
Emellertid föreslog bevillningsutskottet vid 1809—10 års riksdag,
såsom af motionären framhållits, att bevillning skulle påföras kon¬
toret för behållen inkomst, och torde en närmare redogörelse för hvad
då i ärendet förekom icke sakna sitt intresse. Uti det den 25 septem¬
ber 1809 dagtecknade Project till Bevillningsförordning, som upprättats
af bevillningsutskottet vid nämnda riksdag, föreslogs under mom. 2 i
tillägget efter 2 § af Art. 1 att publique och andre cassors sådane in¬
komst- och penningetillgångar, som ej erhölles från jordbruk och arren¬
den, skulle vara från bevillning frie.
Med anledning af de från stånden emot Projectet inkomna an¬
märkningar äfvensom under åberopande af utskottets egna i betänkan¬
det af den 25 september gjorda förbehåll, ingaf utskottet den 5 januari
1810 ett nytt project till bevillningsförordning, och yttrade utskottet i
motiveringen till detta sitt förnyade Project, bland annat, följande: »Ut¬
skottet tror härefter dess åliggande fordra, att ingå i yttrande om de
flere i Riket varande Publique Cassor och Penningeverk, samt huruvida
de någon Bevillning böra åläggas. Af dem anser Utskottet Enke- och
Pupill-Cassan, Armeens Pensions-Cassa, Amiralitets Krigsmans-Cassan,
Wadstena Krigsmanshus-Cassan samt Adeliga Jungfru Stifts-Cassan,
såsom hörande under Pios Usus, icke kunna härvid komma i fråga.
Hvad deremot angår såväl Stockholms Stads som Rikets Allmänna
Brandförsäkrings-Cassa; så är förhållandet härmed sådant, att Stock-
5
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.
holme Brandförsäkrings-Contoir genom Reglementet för det samma blif¬
va befriat från alla så beskaffade afgifter, och i grund deraf någon
Bevillning derföre icke eller erlagt; äfvensom allmänna Brandförsäkrings¬
verket, ehuru ej med frikallelse försedt, lärer, såsom egnadt till enahan¬
da ändamål, till godo njuta lika förfarande. Om å ena sidan kan an¬
föras att ett Verk, som fått vissa förmohner och privilegier tillagde,
bör dervid bibehållas, torde å den andra icke mindre böra öfvervägas,
att då sådant Verk efter njuten frihet i många år ansenligen förkofrat
sig, och derigenom kommit till en förmögenhet som gör dess egen
båtnad ännu mer beroende af Rikets öden och penningeangelägenheter,
synes icke heller blifva orättvist, om samma verk sedermera förpligtas
till deltagande i statens upprätthållande, och hvarvid desto mindre
någon invändning lärer böra gälla, som Jern-Contoirets Cassa, jemväl
tillkommen genom enskildes sammanskotter allt sedan 1765 års Riks¬
dag, betalt årlig bevillning. Utskottet anser sig derföre hafva till Rik¬
sens Höglofl. Ständer bordt hemställa, om ej, jemte Jern-Contoiret,
Brandförsäkringsverkens Cassor böra taxeras till Bevillning efter Tariffen
N:o 1 för deras behållna årliga inkomst, och ett lika stadgande äfven
iagttagas för alla andra allmänna Cassor i Städerne och på Landet.))
I det förnyade Projectet till Bevillningsförordning hade 3 § under
art. 1 rubriken: »Taxering för Embetes ochTjenstemän, Publique Cassor,
Hustrur, Söner och Döttrar med flere», och var första stycket af 2 mom.
i sagda § af följande lydelse: »Jern-Contoirets, Brandförsäkrings-Verkens
samt för öfrigt alla i Städer och på Land varande Cassor, som ej till
fromma Stiftelser äro inrättade, betala af behållen årlig inkomst, Be¬
villning efter Tariffen N:o 1.» Uti nästföljande § 4, »om visse undan¬
tag i förestående Bevillningar», lydde mom. ll:o sålunda: »Capitaler och
Contante medel tillhörande Wadstena Jungfru Stifts-Cassan, Armeens
Pensions-Cassa, Amiralitets Krigsmans Cassan, Enke- och Pupill Cassan,
Wadstena Krigsmanshus-Cassan, allmänna Arbetshus-Fattigförsörjnings,
Schole, Hospitals och allmänna Undervisnings-Inrättningar samt i öfrigt
alla fromma Stiftelser och Stipendier, så väl som deras och andre
Publique Hus i Städerne, skola icke med någon slags Bevillning be¬
sväras.»
Emot sistberörda Project till bevillningsförordning anfördes reserva¬
tion af en utskottsledamot hvilken, under erinran till en början, att från
de respektive stånden icke gifvits någon anledning till det af utskottet
gjorda tillägg, att alla större och mindre kassor borde taxeras för deras
behållna inkomst, i sin reservation, så vidt den afsåg denna fråga,
yttrade, bland annat, följande: Det kunde med billighet och rättvisa
6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.
ej förenas att kassor, som tillhörde antingen ett samhälle, en association
eller något publikt verk, hvaraf dess egare direkt eller indirekt hade
sådan inkomst som bevillning erlade, dessutom skulle vidkännas en sär¬
skild skatt och sålunda betala två gånger; icke heller kunde sådant
uppmuntra inrättande och samlande af besparings-, brandskada- och
andra försäkringsfonder till ersättande af olyckor och understöd vid
tryckande tillfällen; fast mera vore önskeligt, att dylika inrättningar hos
oss kunde hinna till en sådan fullkomlighet och styrka som erfordrades,
innan man kunde undvika att till utländingen årligen för assurans-
premier betala tunnor guld, som icke litet bidroge till vår underbalans och
höga vexelkurs. — Med hänsyn till tillkomsten och beskaffenheten af de
i utskottets betänkande uppräknade kassor, såsom Rikets allmänna och
Stockholms stads särskilda brandförsäkringskassor, så vore de helt och
hållet sammanskjutne af medborgare och tillhörde dem som dertill bi¬
dragit samt formerade redan kronans intrader af bevillningen, i den män
de dels ökade, dels vårdade och försäkrade hvarje individs egendom
och dess deraf dragande inkomst, hvilken åter vore normen för bevill-
ningsafgiften. Hände en olycka, finge den lidande sin ersättning af
assuranskassan och kunde således för det året icke för samma förlust
få afdrag från sin inkomst. Staten finge således verkligen bevillning
af denna sparkassa, som icke kunde begäras eller tagas, om en slik
olycka ej blefve ersatt. Att af sådana sparbössor taga bevillning vore
detsamma som att minska den säkerhet och den knappa utdelning,
hvarpå den genom eldsvåda eller annars olycklige gjorde så billigt an¬
språk. Exempel funnes både från äldre och nyare tider att en enda
stor olycka medtagit en assuranskassas hela samlade kapital, och att
detta, äfven om det utgjort flera tunnor guld, icke varit tillräckligt för att
kassan skulle kunna ens till hälften uppfylla sina förbindelser; huru mycket
mindre skulle den då kunnat uppfylla dem derest den för sina intägter
fått vidkännas en dryg bevillningsafgift? Dessa kassor vore till sin
natur blott depositionskontor, der deltagarne årligen och småningom in¬
satte af sin egendom för att vid flinande olycka återtaga dem; och en
sådan samlad fond och dess ökande för året genom beständiga tillskott
eller dess medels förräntande, kunde icke kallas behållen inkomst, så
länge ej fonden kunde fullgöra sina förbindelser. — »Huru olämpligt
vore icke», fortsatte reservanten, »att en brandförsäkringskassa, som
ena året inhemtar i premier 100,000 riksdaler, deraf skulle enligt in¬
komsttariffen utgöra bevillning å 15 5/s procent med 15,625 riksdaler
och påföljande året vid en inträffande betydlig eldsvåda vara oförmögen
att till fullo ersätta dem som förlorat sin egendom? Kan det väl billi¬
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35. 7
gas att på sådant sätt öka den lidandes olycka eller kan något skäl
uppgifvas som försvar för utskottets förslag att anse dessa kassor lika
med privata personers behållna förtjenster? Jag tror det intet, än mindre
kan jag deltaga uti förslaget att återkalla den formeliga försäkran om
befrielse från all afgift, som Kongl. Maj:ts reglementen af den 18 mars
1746 och den 19 december 1807 lemnat Stockholms stads brandförsäkrings¬
verk. Uti detta fall måste väl likasom i andra afseenden göras, och i
laglig ordning erhållna privilegier och bibehållandet af en sålunda till¬
erkänd befrielse, lik all annan eganderätt, förblifva en barriére för all¬
männa säkerheten, den bevillningsutskottet på flere andra ställen likväl
icke ansett sig böra violera. Skulle det skäl, utskottet anför för sitt i
denna fråga fattade olika beslut, eller att Stockholms brandförsäkrings¬
verk redan länge nog profiterat af en sådan frihet, kunna försvaga dess
rätt till framgent bibehållande deraf, så kunde ock alla andra rättig¬
heter, blott de äro gamla och länge åtnjutna, med lika skäl upphäfvas.
Men hvar skulle väl detta stanna? — — På visst sätt är förhållandet
med jernkontoret, enahanda, sedan till hvarje bruksegare af behållningen
årligen utdelas något visst per skeppund smide; och är, i min tanka,
afgift för denna kassa så mycket obilligare, som delegarne icke kunna
betagas sin rättighet att hvad dag som helst dela densamma; men vunne
väl staten derå, eller månne icke bevillningen af hvars och ens behållna
inkomst nu blir större, äfven igenom det näringsbiträde denna kassa
lemnar en allt mer och mer aftagande bruksrörelse än af den obetydliga
bevillning nu föreslås att utgå af dess fond; jag kan icke tvifla derpå
och önskar lifligen att man snarare än straffa sådana sparfonder vore
omtänkt att animera och samla flera dylika till landtbrukets och andra
näringars uppkomst och förkofran, samt yrkar på dessa skäl att hvad
uti förslaget upptagits om dessa verk och öfriga allmänna eller enskilda
sammanslagna kassor på land och i städer må ogillas.»
Med anledning af bevillningsutskottets förnyade project. till be¬
villningsförordning, såvidt detsamma afsåg bevillnings utgörande af
Stockholms stads brandkontor, ingafs till samtliga stånden ett af en
ledamot af Borgareståndet uppsatt memorial, så lydande: »Enär Kongl.
Maj:t år 1745, medelst Nådigt förklarande af den 13 April samma
år, täckts uppmuntra Stockholms stads husegare till inrättning af ett
brand-assecuranceverk, livilket. Kongl. Maj:t lofvade sig vilja med privi¬
legium förse, när genom deres Deputerade blefve anmält den öfverens¬
kommelse om sättet och vilkoren dervid, som till efterrättelse tjena
skulle; så har, sedan Deputerade på husegares vägnar en sådan öfverens¬
kommelse, skriftligen författad, i underdånighet afgifvit, Kongl. Maj:t, i
8
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.
likstämmighet dermed, under den 18 Martii 1746, utfärdat Dess Nådiga
Reglemente och stadfästelse på Inrättningen till Brand-assecurance för
Stockholms Stad.
Ibland de flere puncter samma Kongl. Reglemente innehåller,
stadgas i 16 § om detta Assecurance-verks penningefond och dess frikallel¬
se från alla contributioner; lydande Konungens ord deruti sålunda: »Vi
försäkre i Nåder för Oss och Våre Efterträdare på det kraftigaste, att
samma capital med dess ränta hvarken nu eller i tillkommande tider,
under hvad namn och förevändning det vara må, på något sätt, antin¬
gen till allmänt eller något annat behof, skall röras, ej heller det samma
med någon afgift och contribution beläggas.»
Detta så uttryckliga och speciella förbehåll för Stockholms Brand-
Contoir, såsom det första af sådan inrättning här i Riket, torde till äfven-
tyrs icke varit hos Höglofl. Bevillningsutskottet så noga bekant, när
uti Utskottets uppgifna förslag också detta Brand-Contoir blifvit nämndt
till bevillnings erläggande. Men då man besinnar, att contributionsfri-
heterj var ett vilkor, hvarmed Stockholms husegare, efter en så solenne
Kongl. Försäkran, ingått i stiftningen af Assecurance-verket, enligt
Konungens utfärdade 1746 års Reglemente, hvilket ock blifvit under den
19 September 1807 på .denna Societets begäran ytterligare förnyadt,
alldeles med samma ordalag i detta afseende, som nyss anförde äro,
så kan jag för min del icke annat finna, än att, om emot så högtidli¬
ga försäkringar, och hvarpå sig grundar detta Brand-assecuranceverks
i några och sextio års tid erkände frikallelse från bevillningar och
contributioner, sådana utskylder likväl skulle af nuvarande Riksens Stän¬
der Contoiret åläggas, så blefve man underkastad den förebråelsen att
ej hafva iagttagit eller vårdat Fides Publica, som dock är ett det öm¬
maste Samhällsband Rikets medborgare emellan.
Jag tror mig alltså böra vördsammeligen hemställa, om icke
Stockholms Brand-Assecurance-Contoir, som blifvit af Bevillnings¬
utskottet nu projecteradt till bevillnings erläggande, måtte rättvisligen
derifrån uteslutas.»
Vid behandling inom Ridderskapet och Adeln af utskottets förslag
gjorde sig den i förestående memorial förfäktade mening allmänt gäl¬
lande, att i strid mot det af Kongl. Maj:t för Stockholms brandförsäk¬
ringskassa utfärdade reglemente densamma icke kunde komma i beräk¬
ning till bevillnings erläggande, och att åläggande för denna och liknan¬
de kassor att utgifva bevillning skulle vara mot allmänna säkerheten
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35. 9
stridande. Med hänsyn till den i reglementet för Stockholms brand¬
försäkringskassa meddelade bestämmelse om straff för den, som propo-
nerade att kassan skulle med någon kontribution besväras uttalade en
ledamot af ståndet »den förhoppning att bevillningsutskottet måtte
blifva från den botande pligten befriadt.» — Ståndet beslöt, utan vote¬
ring, att 3:dje §:ns 2 mom. skulle så förändras, att alla kassor, bvilka
ej genom särskilda kongl. författningar eller stadganden vore från
kontribution undantagna eller till fromma stiftelser inrättade, skulle be¬
tala bevillning af behållen årlig inkomst efter tariffen n:o 1.
I detta beslut instämde Bondeståndet, inom bvilket såsom skäl för
assuranskassans befrielse från bevillning anfördes, att bevillningen för
den summa, till hvilken ett bus vore brandförsäkradt, inginge i bevill¬
ningen för sjelfva huset. Tre ledamöter reserverade sig mot brandför¬
säkringskassornas fritagande från bevillning, dervid de två af reservan¬
terna förenade sig om det uttalande, att i Statens dåvarande betryckta
tillstånd, då ett gemensamt deltagande i de oundvikliga bördorna er¬
fordrades, icke några förut meddelade befrielseresolutioner borde vara
gällande.
Inom Presteståndet anfördes, hurusom Rikets allmänna och Stock¬
holms stads enskilda brandförsäkringskassor samt Stockholms sjöassu-
rans’ och jernkontorets kassor dels genom tydliga författningar vid deras
första inrättning blifvit från bevillning befriade, dels ock, i samma
egenskap som fromma stiftelser ej förr erlagt någon bevillning, samt
att på den grund och enär de rätteligen kunde anses såsom enskilde
personers deposita, afsatte för att afhjelpa eller mildra följderna af på¬
kommande olyckshändelser, berörda kassor, hvilka snarare borde af
staten understödjas och uppmuntras än försvagas och motverkas, borde
ifrån bevillningsafgift befrias. Man kunde föreställa sig en brandför¬
säkringskassa, som ena året hade en inkomst af 100,000 riksdaler och
följaktligen, enligt inkomsttariffen, skulle i bevillning erlägga 15,625
riksdaler, men som följande året, vid en inträffande betydlig eldsvåda,
vore oförmögen att uppfylla sina förbindelser eller att till fullo ersätta
den som förlorat sin egendom, och det vore obilligt att de, hvika med
fullt förtroende för allmänna säkerheten och egendomsrätten ingått i
en dylik förening, just i nödens stund skulle beröfvas sitt med skäl
påräknade understöd. Ståndet beslöt med stor majoritet, att berörda
kassor skulle från bevillnings erläggande frikallas och således uppräknas
bland undantagen i bevillningsförordningens § 4 mom. 11.
Inom Borgareståndet gjordes emot utskottets förslag att publika
kassor skulle utgöra bevillning åtskilliga anmärkningar på grund af
Bih. till Riksd. Prof,. 1701. 5 Sami. 1 Ajd. 30 Häjt. 2
10
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.
hvilka ståndet, med godkännande af de skäl, som anförts i ofvan om-
förmälda vid utskottets förslag fogade reservation, beslöt att »alla publika
kassor, såsom varande allmänna inrättningar, för hvilkas afkomst de
enskilda personer, som deraf komme i åtnjutande, enligt bevillningens
grunder särskildt godtgjorde hvar i sin mån den skatt, som staten der¬
för borde tillfalla, och af hvilka inrättningar åtskilliga redan vid deras
första tillkomst af sådan orsak vore genom formliga reglementer och
föreskrifter från alla onera till staten befriade, alltså desto hellre borde
utan allt undantag från bevillnings erläggande fritagas, som eu sådan
afgift i annat fall skulle komma att för en och samma egendom tvenne*
gånger utgöras». Uppå sagda skäl skulle hela mom. 2 ur 3:dje §:n utgå
och orden »publique Cassor» ur rubriken till §:n uteslutas.
Bevillningsutskottet, som erhöll i uppdrag att närmare söka utreda
och afhjelpa de angående förslaget till bevillningsförordning emellan
Stånden sig yppade skiljaktigheter, föreslog i aflåtet memorial, bland
annat, att på de af Preste- och Borgarestånden anförda skäl andra mo¬
mentet af § 3 skulle uteslutas och orden »publique Cassor» utgå ur
rubriken, samt att 11 mom. uti § 4 skulle erhålla följande lydelse: »All
afkomst af lös och fast egendom, tillhörande Allmänna Cassor, Pen-
ninge-Verk, Arbetshus, Fattig-Försörjnings-, Schola-, Hospitals- och
Allmänna Undervisnings-Inrättningar samt i öfrigt alla fromma Stiftelser
och Stipendier, skola icke med någon slags Bevillning besväras.»
Detta samman]emkningsförslag blef af samtliga Stånden godkändt.
Såsom af förestående redogörelse framgår och jemväl af motio¬
nären omförmälts, var ett bland de vigtigaste skälen för det af 1809—10
års Riksdag i förevarande fråga fattade beslut det, att brandförsäkrings¬
kontorets ställning icke vore säkrare, än att dess hela kapital skulle
kunna åtgå vid en enda större eldsolycka. Detta var väl redan då
mindre sannolikt, vid det förhållande att kontorets fond, som år 1760
utgjorde 29,841 riksdaler 42 skilling 7 runstycken banko, derefter år
från år oupphörligt ökats, så att densamma år 1810 belöpte sig till
939,898 riksdaler 11 skilling 7 runstycken banko; och numera torde
icke rimligtvis kunna befaras, att för utbetalande af brandskadeersätt¬
ningar kontorets fonder skulle behöfva anlitas. I sådant afseende till¬
låter sig utskottet omnämna, att år 1878 de af kontoret utgifna brand¬
skadeersättningar utgjorde ett belopp af 479,805 kronor 8 öre (ett
belopp, som vida öfverstiger motsvarande utgiftspost under något annat
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35. 11
år sedan kontorets inrättande), men att icke desto mindre fonden, som
år 1877 utgjorde 11,794,537 kronor 11 öre, år 1878 steg till 11,933,320
kronor 34 öre och år 1879 till 12,505,695 kronor 70 öre. Vid slutet
af år 1900 utgjorde kontorets fonder sammanlagdt 26,948,900 kronor
8 öre, utvisande en ökning för året af 829,356 kronor 68 öre. Sedan
Stockholms stads brandförsäkringskontor numera börjat lemna årlig
utdelning till sina delegare (af kontorets behållning för år 1900 är för
sådant ändamål anslaget ett belopp af 314,000 kronor), torde man icke
heller längre kunna, såsom vid 1809—10 års riksdag, jemställa kontoret
med fromma stiftelser, och enligt utskottets förmenande förefinnes nu¬
mera icke något som helst skäl, hvarför detsamma skulle åtnjuta en
mera gynnad ställning än andra inrättningar med alldeles enahanda
verksamhet. Skånska brandförsäkringsinrättningen påfördes för år 1892
bevillning för den vinst inrättningen under sagda år till sina försäk¬
ringstagare utdelat, hvilken beskattningsåtgärd af Kongl. Maj:t genom
resolution den 31 augusti 1894 godkändes; och allmänna brandförsäk¬
ringsverket för byggnader å landet, som år 1889 af såväl bevillnings-
beredningen och pröfningsnämnden som kongl. kammarrätten påförts
bevillning för inkomst af rörelse, men genom kongl. resolution den 18
december 1891 befriats från skyldighet att utgöra dylik bevillning, enär
dess fond icke öfverstigit hvad som erfordrades för verkets tryggande
gent emot utelöpande risker, har sedan år 1895, då brandförsäkrings¬
verket började lemna utdelning till sina delegare, erlagt skatt för det
af dess vinst för sådant ändamål afsätta belopp. I detta sammanhang
erinrar utskottet jemväl, hurusom jernkontoret enligt nu gällande be¬
villningsförordning är befriadt från skatt allenast så länge detsamma
icke lemnar utdelning åt sina delegare. Utskottet anser förty, att Stock¬
holms stads brandförsäkringskontor i likhet med dermed jemförliga in¬
rättningar rätteligen bör utgöra bevillning.
Med hänsyn emellertid till det kontoret, enligt hvad ofvan nämnts,
meddelade kongl. privilegium, anser sig bevillningsutskottet icke böra
föreslå annan åtgärd i angifna syfte än, att Riksdagen måtte, under ut¬
talande . af sin åsigt att sagda privilegium bör upphäfvas, underställa
frågan jemväl Kongl. Maj:ts pröfning.
Utskottet hemställer alltså,
att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,
ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t tillkännagifva, det
Riksdagen för sin del anser, att den Stockholms stads
brandförsäkringskontor tillförsäkrade frihet från hvarje
12
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 35.
afgift och kontribution bör upphöra, samt anhålla det
täcktes Kongl. Maj:t taga frågan i öfvervägande och
derefter till Riksdagen inkomma med den framställning,
till hvilken en blifvande utredning må kunna för¬
anleda.
Stockholm den 2 maj 1901.
På bevillningsutskottets vägnar:
H. C AV ALLI.
Reservationer:
af herr G. Jansson, som med stöd af 57 § regeringsformen samt
på grund af Rikets Ständers beslut år 1810 ansett, att utskottet bort
hemställa,
att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,
ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t tillkännagifva, det
Riksdagen för sin del anser, att den Stockholms stads
brandförsäkringskontor tillförsäkrade frihet från hvarje
afgift och kontribution bör upphöra, samt anhålla,
det täcktes Kongl. Maj:t till Riksdagen inkomma med
den framställning, till hvilken en blifvande utredning
må kunna föranleda;
samt af herr H. Eriksson med afseende på motiveringen.
Herrar Bergendahl, J. Bromée och Meyer hafva begärdt få anteck-
nadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet, herr
Bromée på grund af arbete i särskilda utskottet n:o 1.
Stockholm, y. J\. Romans Eftertr. 1901.