Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9. 1
N:o 9.
Ant. till Kiksd. kansli den 7 maj 1900, kl. 3, e, in.
Första Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o <5, i
fråga om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om
utredning och förslag dels beträffande statsbidrag till
enskilda bolag, bildade för försäkring mot mjeltbrand-
skada, dels angående ändrade föreskrifter till förekom¬
mande och hämmande af smittosamma husdjurssjukdomar;
I anledning af två inom Andra Kammaren väckta motioner, den
ena, n:o 60, af herr A. Pettersson i Österhanninge med flere och den
andra, n:o 156, af herrar A. J. Ericson i Ransta och L. P. Mallmin, med
hvilka tjugufem af kammarens ledamöter instämt, samt med bifall till
kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4 (i samlingen n:o
17), har Andra Kammaren för sin del besluta, att Riksdagen måtte i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utreda,
huruvida och i hvad mån gällande föreskrifter rörande förekommande
och hämmande af smittosamma sjukdomar bland husdjuren böra ändras
för att vinna ökad tr)Tgghet möt sådana sjukdomars uppkomst och ut¬
bredning äfvensom för att bereda den enskilde lindring i vidsträcktare
grad än hittills i de kostnader och förluster, som han vid sådana sjuk¬
domars förekomst måste vidkännas för det allmänna bästa, samt der¬
efter till Riksdagen inkomma med det förslag, hvartill denna utredning
kan gifva anledning.
Bih. till Rikad. Prof. 1900. 8 Samt. 2 Afl. 1 Band. 9 Höft. (N:o 9.)
1
2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9.
Jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen har detta beslut genom
utdrag af protokollet delgifvits Första Kammaren, som hänvisat ärendet
till sitt första tillfälliga utskott.
Andra Kammarens utskott har sålunda yttrat sig:
»Till utskottets behandling hafva öfverlemnats två inom Andra
Kammaren vid innevarande riksdag väckta motioner, nemligen af herr A. T.
Pettersson i Osterhanninge m. fl. med hemställan, »att Riksdagen måtte i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa
utredning, huruvida och i hvad mån staten skulle kunna lemna bidrag till
enskilda bolag, bildade för försäkring mot mjeltbrandskada samt för Riks¬
dagen framlägga det förslag, hvartill denna utredning kan föranleda»;
samt af herrar A. J. Ericson i Ransta och L. P. Mallmin, med hvilka
25 af kammarens ledamöter instämt, »att Riksdagen måtte besluta i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t efter verk-
stäld utredning i frågan låta utarbeta och till Riksdagen inkomma med
förslag till ändrade föreskrifter till förekommande och hämmande af
smittosamma husdjurssjukdomar, i syfte att vinna ökad trygghet mot
sadana sjukdomars uppkomst och utbredning, dels ock derigenom, att
den enskilde, mera än hittills varit fallet, hålles skadeslös för de för¬
luster, han vid sådana sjukdomars utbrott måste vidkännas».
Till stöd för förstnämnda motion anföra motionärerne följande:
»Sedan lång tid tillbaka har sjukdomen mjeltbrand varit mer eller
mindre utbredd bland vårt lands husdjur. Trots de åtgärder, som i
synnerhet under det senaste årtiondet vidtagits till sjukdomens häm¬
mande och utrotande, finnes den dock ännu qvar. Förklaringen härtill
torde man få söka i flere omständigheter. Dels torde orsaken härtill
vara, att sjelfva mjeltbrandsmittämnet har förmågan att motstå yttre
inflytelser i så hög grad, att det t. ex. vid platser, der mjeltbrands-
kadaver nedgräfts, under åratal bevisligen bibehållit sin lifsverksamhet
och föranledt förnyade utbrott och dels att nutidens lifliga kommunika¬
tioner bidraga att mer än förut sprida smittämnet. Derjemte finnas
vissa trakter — s. k. mjeltbrandsdistrikt —, hvilka genom jordmånens
beskaffenhet äro mer än andra utsatta för sjukdomen och der större
svårigheter än eljest möta för densammas utrotande.
Att mjeltbranden under det sista årtiondet tilltagit i såväl omfång
som styrka, visa nedanstående siffror, som äro hemtade ur medicinal¬
styrelsens berättelse öfver veterinärväsendet åren 1890—96.
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9. 3
|
|
Mjeltbrand.
|
Mjeltbrands-
emfysem.
|
|
|
Antal
|
Antal
|
|
|
län.
|
fall.
|
län.
|
fall.
|
År 1890 .................................
|
|
15
|
81
|
6
|
36
|
» 1891 ..................................
|
|
14
|
78
|
7
|
30
|
» 1892 ..................................
|
|
12
|
82
|
6
|
12
|
» 1893 ............................
|
|
15
|
73
|
8
|
85
|
» 1894 ................................
|
|
15
|
64
|
5
|
36
|
» 1895 .................................
|
...................................
|
17
|
80
|
10
|
33
|
> 1896 ..................................
|
|
17
|
121
|
9
|
41
|
Dessutom har sjukdom i epizootisk form med längre mellanrum
förekommit på Gotland och Öland samt nu senast förlidet år i Vester-
götland. Vid alla dessa tillfällen har den förorsakat djuregarne stora
förluster, hvilka omfattat ej blott värdet af de döda djuren, utan äfven
upphörd eller minskad mjölkinkomst samt aflyst betesmark.
Men icke blott den enskilde djuregaren drabbas af nyssnämnda
förluster, utan äfven samhället löper fara, att sjukdomen sprides der¬
igenom, att fruktan för dylika och ännu större förluster afhåller djur¬
egaren från att anmäla misstänkta fall för att skydda sig mot befarade
afspärrningsåtgärder. I viss mån synes också dylika försummelser,
hafva bidragit till den mjeltbrandsepizooti, som förra året härjade i
Vestergötland.
Eu ifrågasatt lindring uti de lagstadgade åtgärderna mot sjuk¬
domen torde visserligen kunna ske och förslag derom lär för närvarande
vara under utredning, men så mycket måste dock alltid qvarstå till
skydd för vår husdjursafvel och till bevarande af vår export till ut¬
landet, att djuregaren i alla fall icke kan undgå känbara för¬
luster vid sjukdomens utbrott. År han t. ex. bosatt i närheten af stad
och har sin mjölkafsättning i densamma, får han nemligen ringa eller
ingen hjelp derigenom, att förbudet mot försäljning af mjölk från mjelt-
brandssmittad gård borttages. Hans kunder skulle otvifvelaktigt vägra
att emottaga dylik mjölk, hvilket framgår deraf, att den redan nu gifna
tillåtelsen att afyttra sådan, sedan den blifvit till föreskrifvet gradtal
uppvärmd, af knappast någon blifvit begagnad.
Det torde derför vara alldeles uppenbart, att under sådana för¬
4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9.
hållanden något måste göras från det allmännas sida till förekommande
af dylika förluster.
Hushållningssällskapens ombud hafva också i sådant syfte vid sitt
sammanträde förra året beslutat anhålla »det Kongl. Maj:t täcktes till
en kommande Riksdag framlägga förslag om bidrag af statsmedel till
täckande åtminstone delvis af de förluster, som åsamkas egare af hus¬
djur, till följd af mjeltbrand eller mjeltbrandsemfysem».
Att staten uteslutande skulle ersätta alla de med ett mjeltbrands-
utbrott förenade förlusterna torde knappast vara tillrådligt, ty dels skulle
det medföra alltför dryga utgifter för statskassan och dels bidroge det
måhända till att en eller annan djuregare ej tillräckligt vinnläde sig
om sjukdomens snara och kraftiga bekämpande.
Ett dylikt ersättande från statens sida är dessutom obehöfligt.
I. Sverige har nemligen en ny gren af försäkringsväsendet börjat
träda i verksamhet, i det bolag bildats för försäkring mot mjeltbrand-
skada. Ett sådant har sedan snart två år existerat inom Stockholms
län och der omfattats med så lifligt intresse, att dess försäkringssumma
lär öfverstiga en million kronor, och enligt oss meddelade upplys¬
ningar pågå förarbeten för dylika bolags bildande i Södermanland,
Upland, Vestmanland, Vester- och Östergötland med flera landskap.
Med en låg premie (förlidet års premie var 0,09 % i »Försäkrings¬
bolaget mot mjeltbrand skada i Stockholms län») kunna under vanliga
förhållanden vid sporadisk yttring af sjukdomen respektive kreaturs-
egare skydda sig mot förlust vid mjeltbrandsutbrott.
Om deremot sjukdomen af en eller annan anledning skulle antaga
epizootisk karakter, kunde premiedebiteringen blifva rent af ruinerande
för bolagets delegare, och det är just fruktan härför, som afhåller
mången från att ingå i en dylik försäkringsanstalt.
Kunde denna risk bortfalla, skulle dessa anstalter till alla delar
fylla sitt ändamål. Det torde derför kunna ifrågasättas, om ej statens
understöd lämpligast borde tagas i anspråk för detta ändamål, likväl
under förutsättning att bolagen äro grundade på ömsesidigt! etsprin-
cipen och ej afse samlande af vinst.
Att närmare angifva de vilkor och förutsättningar, under hvilka
detta understöd från statens sida bör inträda, torde utan föregående
utredning ej vara möjligt, en utredning som ej kan begäras af enskilda
motionärer.
Exempelvis vilja vi dock nämna, att nyss nämnda försäkrings¬
bolag i Stockholms län upptager i sina stadgar den bestämmelsen, »att,
om utdebiteringen något år skulle öfverstiga 40 öre per 100 kronors
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9. 5
försäkringsvärde, reservfonden må anlitas till täckande af den Över¬
skjutande delen af år spremien». Motivet härtill torde vara det, att en
försäkringstagare, innan denna storlek af premien uppnås, anses utan
synnerlig svårighet kunna erlägga densamma. Måhända skulle en
dylik bestämmelse kunna tjena till utgångspunkt för uppgörande af de
vilkor, under hvilka dylika försäkringsanstalter kunna komma i åtnju¬
tande af statsunderstöd.»
Herrar Ericson och Mallmin hafva, under åberopande af hvad de
anfört uti en vid 1898 års riksdag af dem väckt motion, i hufvudsak¬
ligen samma syfte som den nu föreliggande, och hvilken motion då
vann Andra Kammarens gillande, men afslogs af Första Kammaren,
såsom ytterligare skäl för sin nu gjorda framställning andragit följande:
»Från senaste stora mjeltbrandsepidemien i Vestergötland har en
dyrköpt erfarenhet vunnits angående faran af rigorösa bestämmelser och
att det kan vara oklokt låta en tid gå obegagnad förbi, ty derom torde
alla fackmän, som haft med sjukdomen att göra, vara öfvertygade, att,
om äfven väderleksförhållandena föregående vår och sommar voro för
spridningen af en mjeltbrandsfarsot synnerligen gynsamma, den aldrig
tagit en sådan spridning, som den gjorde, om ej sannolikt under åratal
infektionsämnet magasinerats der genom mjeltbrandsfall, som aldrig
kommit till författningsenlig behandling. Då djuregaren å ena sidan
anser sig hafva ingenting att vinna genom att inrapportera fall, som
kunna misstänkas vara mjeltbrand, och ej mycket att riskera genom att
dölja fallet, ty mjeltbranden uppträder i vanliga fall sporadiskt och ett
sådant fall kan i regeln lätt undanhållas myndigheternas kännedom,
men deremot djuregaren hotas af mycket allvarliga förluster, om han
författningsenligt anmäler fallet, så synes det ligga i öppen dag, att
lockelsen till underslef är större, sådan författningen nu gestaltar sig,
än hvad den skulle blifva, om författningen modifierades derhän, att
djuregaren vid anmälan af ett sådant fall ej hålles fullt skadeslös, men
kunde hoppas med jemförelsevis ringa förlust komma ifrån affären, blott
denna blefve författningsenligt behandlad.
Frågan angående beredande af ersättning åt djuregare, som åsam¬
kats förluster genom mjeltbrand, har förekommit vid hushållningssäll¬
skapens ombuds senaste möte i kongl. landtbruksakademien och vid
Sveriges agrarförbunds nyligen hållna årsmöte. Allmänt synes man
inse det berättigade i att ersättning bör lemnas, men äro åsigterna
olika angående sättet: antingen ersättning af statsmedel, obligatorisk
kreatu^försäkring eller understöd af enskilda mjeltbrandsbolag äro de
olika sätt, som framhållas.
6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9.
Men det är ej blott mjeltbrand, vi hafva att bekämpa, flera andra
smittosamma kreaturssjukdomar hafva visat sig kunna uppträda förlust-
bringande. Svinpesten och svinsjukan hafva flera gånger uppträdt epi¬
demiskt och för djuregame ruinerande. Lungrötan bland hästar torde
äfven böra beaktas, och hafva rusthållarne vid lifregementets dragon¬
regemente färska erfarenheter om nämnda sjukdoms spridning genom
hästar, som fört hem smittan från kavallerietablissementet å Ladugårds¬
gärdet.. Har man följt de smit.tosamma kreaturssjukdomarnes uppträ¬
dande i vart land och tagit kännedom om de författningar, som finnas
rörande smittosamma kreaturssjukdomars hämmande, så finner man, att
dju regarn e hafva rätt fordra, att författningarna blifva underkastade en
grundlig revidering.
Men skall en författningsrevision ske, bör den göras grundlig och
genomgående. Det har så länge ympats telningar på den gamla stam¬
men, att den börjat lida af ålderdomsskröplighet. Vetenskapen gör
raska framsteg och författningarna måste vara ett uttryck för och läm¬
pade efter tidens åsigter inom det område, der de äro afsedda att till-
lämpas.»
Sedan frågan om ändrade föreskrifter till förekommande och häm¬
mande af smittosamma husdjurssjukdomar senast behandlades i Riks¬
dagen år 1898, har Kongl. Maj:t genom en den 9 december samma år
utfärdad förordning meddelat förnyade föreskrifter angående hvad
iakttagas bör till förekommande och hämmande af smittosamma sjuk¬
domar bland husdjuren, hvilken förordning icke upptager några nya
bestämmelser i ämnet, utan endast utgör en sammanfattning af hvad i
ärendet förut fans i spridda förordningar stadgadt.
De smittosamma sjukdomar på hvilka denna författning skall till-
lämpas, äro:
a) boskapspest hos idislande djur,
elakartad lungsjuka hos nötkreatur,
rots eller springorm hos djur af hästslägtet,
koppor hos får,
smittosam mul- och klöfsjuka hos idislande djur och svin,
skabb hos får,
elakartad klöfsjuka hos får och getter,
mjeltbrand hos husdjur,
vattuskräck hos hundar och andra husdjur,
svinpest (diphteritis suum),
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9. 7
svinsjuka (septichsemia hsemorrhagica suis);
b) rödsjuka (erysipelas malignum) hos svin.
Derjemte föreskrifves att, om annan husdjurssjukdom skulle visa
sig så elakartad, att den kan anses jemförlig med någon af de här
ofvan uppräknade, Kongl. Maj:t vill taga under särskild pröfning, huru¬
vida och till hvilken utsträckning de i denna författning gifna före¬
skrifter må i afseende på sådan sjukdom lända till efterrättelse.
Författningen innehåller bland andra följande allmänna föreskrifter
rörande de försigtighetsmått, som i fråga om de under a) här ofvan
uppräknade sjukdomar böra iakttagas.
Husdjur, som angripes af eller misstänkes för någon af dessa sjuk¬
domar, skall genom egarens försorg afskiljas från all gemenskap med
friska husdjur, som kunna af sjukdomen angripas, äfvensom afhållas
från beten och vattningsplatser, som äro åtkomliga för sådana friska
djur. Vårdare af smittadt djur får ej hafva beröring med friskt djur,
som kan af sjukdomen angripas, ej heller må obehörig person tillåtas
komma i närheten af det sjuka djuret eller föremål, med hvilka detta
varit i beröring.
Smittadt eller misstänkt djur får ej, utan särskildt tillstånd från
vederbörande, flyttas från den gård, der det insjuknat.
Djur, som dött i någon af ifrågavarande sjukdomar eller blifvit
med stöd af författningen dödadt, skall på egarens föranstaltande med
största skyndsamhet fullständigt nedgräfvas å afsides belägen plats eller
ock förbrännas eller kokas.
Nedgräfves djuret, utan att huden afdragits, bör denna sönderskä¬
ras eller på annat sätt göras obrukbar. Djuret skall nedgräfvas i torr
och tjenlig mark till sådant djup, att alla dess delar täckas af minst
1,5 meter jord; och skall denna plats hållas inhägnad och afstängd för
husdjur under ett år efter nedgräfningen.
Den som varit i beröring med smittadt djur eller med qvarlefvor
deraf eller med af dylikt djur vidrörda föremål såsom fordon, seldon
in. m. skall, innan han aflägsnar sig från stället, sorgfälligt rengöra
sig äfvensom vid tillfället begagnade kläder och skodon.
Å smittadt ställe skall fullständig rengöring och desinfektion ega
rum under tillsyn af veterinär; och må, innan detta skett, sådana före¬
mål, som skola undergå rening icke begagnas, ej heller friska djur,
hvilka kunna af sjukdom angripas, å stället insläppas för annat ända¬
mål än att omedelbarligen nedslagtas.
I öfrigt stadgas rörande hvarje särskild sjukdom följande:
Boskapspest. Djur angripet af boskapspest äfvensom alla idislande
8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9.
djur, hvilka inom loppet af 10 dygn varit i ladugård, vid vattnings-
ställe, ute å mark, på fartyg, i jern vägsvagn eller å annat ställe till¬
sammans med något af boskapspest angripet djur, skola ofördröjligen
dödas; och må ingen del af sådant djur till nytta användas.
Ersättning till fulla värdet för sålunda dödadt djur erhålles af stats¬
medel.
Fullständig desinfektion skall ske efter föreskrift och under tillsyn
af veterinär. Hö, halm eller strö, som finnes i eller invid byggnad,
hvari af boskapspest angripet djur förvarats eller med hvilket sådant
djur kommit i beröring, skall antingen uppbrännas eller inom kort tid
användas till på stället befintliga icke idislande djur. Spillning från
smittad ladugård äfvensom å betesmark, der af boskapspest angripet
djur betat, skall omsorgsfullt nedgräfvas eller uppbrännas. Å sådan
mark må idislande djur ej utsläppas förr än påföljande år. Stället, der
sjukdomen förekommit, kan förklaras fritt, sedan 20 dygn förflutit efter
verkstäld desinfektion.
Elakartad lungsjuka. Vid denna sjukdom gälla samma föreskrifter
angående dödandet af smittadt djur som vid boskapspest, för så vidt
ej medicinalstyrelsen anser andra åtgärder lämpligare.
Nötkreatur, som inom loppet af 120 dygn varit i beröring med
djur, som derefter befunnits sjukt, hålles, om det icke skall dödas, af¬
skildt från andra nötkreatur, till dess 120 dygn förflutit, sedan det var
i beröring med det insjuknade djuret.
Ersättning för dödadt djur utgår med fulla värdet, om djuret vid
obduktionen befinnes hafva varit af elakartad lungsjuka angripet, men
eljest med hvad å värderingssumman återstår efter afdrag af värdet å
de delar, hvilka veterinären förklarar kunna till nytta användas.
Smittadt ställe må förklaras fritt från sjukdomen, då 20 dygn för¬
flutit efter slutad desinfektion, dock under vilkor att å stället ej lins
nötkreatur, som enligt hvad ofvan nämnts skall hållas afskildt under
120 dygn.
Rots eller springorm. Djur, som af veterinär förklaras vara angri¬
pet af rots skall dödas och genast obduceras. För sådant djur utgår
ersättning af allmänna medel med fulla värdet, om vid obduktionen
framgår, att djuret icke lidit af rots, men eljest med halfva värdet.
Misstänkt djur skall hållas afskildt under 90 dygn. Rotssmittadt ställe
förklaras fritt, sedan 90 dygn förflutit efter verkstäld desinfektion.
Koppor hos får. Fårhjord, inom hvilken koppsjukdom inträffat,
skall insättas i stall eller annat förvaringsrum eller ock ute å mark
hållas afskild från andra friska får på ett afstånd af minst 100 meter.
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9. 9
Verkställes ympning å friska djur inom smittad hjord eller af frisk
hjord, som finnes i närheten af sjuk, skola alla häraf föranledda kost¬
nader bestridas af djuregaren. Ströfoder från smittadt stall får ej bort¬
föras eller användas åt friska får, såvida dessa icke genomgått sjukdo¬
men eller blifvit ympade.
Friskt får i smittad hjord får ej slägtas, med mindre än att detta
sker under veterinärs uppsigt och att köttet endast i saltadt tillstånd
från det smittade området bortföres.
Smittadt djur, som dödats eller dött, skall med hud och allt ned-
gräfvas.
Smittadt ställe förklaras fritt 60 dygn efter slutlig desinfektion.
Smittosam mul- och klöfsjuka hos idislande djur och svin. Å smittadt
ställe befintliga idislande djur eller svin skola hållas fullständigt afskilda
från djur, som kunna af sjukdomen angripas, och få ej vid körslor eller
annorledes användas å vägar eller der framdrifvas eller hållas ute å
betesmark, med mindre särskildt föreskrifna försigtighetsmått iakttagas.
Spillning efter smittadt djur skall oskadliggöras eller dagligen utföras
och nedplöjas.
Mjölk af idislande djur å smittadt ställe må icke derifrån afyttras
eller användas till föda åt menniskor eller djur med mindre den blifvit
kokad, ej heller till smör- och ostberedning, utan att den förut blifvit
uppvärmd till minst 70 grader Celsius.
Smittadt ställe förklaras fritt 20 dygn efter desinfektionens af-
slutande.
Skabb hos får. Smittad hjord skall hållas fullständigt afskild från
andra friska får.
Sedan de angripna djuren tillfrisknat och nytt sjukdomsfall under
20 dygn derefter icke inträffat, skall desinfektion ske, hvarefter stället
förklaras fritt.
Elakartad klöfsjuka hos får och getter. Rörande desinfektion och
friförklarande af smittadt ställe gälla enahanda bestämmelser som i fråga
om näst föregående sjukdom.
Mjeltbrand hos husdjur. Djur, som är eller misstänkes vara smit¬
tadt, skall hållas afskildt och om möjligt insättas i särskild byggnad.
Spillning efter smittadt djur samt foder eller halm, hvarmed dylika
djur varit i beröring, skall uppbrännas eller nedgräfvas. Likaså skall
jord, som orenats genom blod eller andra vätskor eller spillning från
sådana djur, uppsamlas och nedgräfvas, hvarefter platsen, der nedgräf-
ningen skett, skall desinfekteras samt hållas inhägnad och afstängd
under ett år.
Bih. till liiksd. Frat. 1900. 6' Sami. 2 Åfd. 1 Band. 9 lläft.
■2
10 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9.
Mjölk från smittadt ställe behandlas på enahanda sätt, som före-
skrifvits i fråga om mul- och klöfsjuka.
Noggrann och fullständig rengöring och desinfektion skall verk¬
ställas af golf, tak, väggar, dörrar och annan inredning i stall der
djuren förvarats, äfvensom af fordon, redskap och andra föremål, med
hvilka de varit i beröring.
Stället förklaras fritt 10 dygn efter slutad desinfektion.
Uppträdet sjukdomen under form af mjeltbrandsemphysem, får mjölk
af friska kor användas utan föregången uppvärmning.
Vattuskräck. Djur angripet af vattuskräck, äfvensom hund, katt
eller svin, som blifvit bitet af sjukt djur, skall ofördröjligen dödas.
Häst eller idislande djur, som blifvit bitet, skall, derest ej egaren låter
döda detsamma, hållas väl afskildt från andra djur under 120 dygn.
Svinpest och svinsjuka. Då sådan sjukdom uppkommit, eger midi-
cinalstyrelsen förordna rörande de åtgärder, som höra vidtagas till sjuk¬
domens hämmande. Vid misstanke om smitta eger veterinär nedslagta
högst tre bland de sjuka djuren. Likaså eger medicinalstyrelsen för¬
ordna att, för hämmande af befintlig svinpest eller svinsjuka, nedslagt-
ning af djur må verkställas i den omfattning, som anses erforderlig.
I bägge dessa fall erhåller djuregaren ersättning till fulla värdet af de
nedslagtade djuren dock med afdrag för värdet af det fläsk, som för¬
klaras användbart till menniskoföda, men är skyldig att väl nedsalta
sådant fläsk och förvara det på stället under minst 30 dagar. Efter
upphörd sjukdom skall veterinär verkställa noggrann rengöring och
desinfektion af svinstall, gård och andra lägenheter, der svinkreatur
förvarats samt derom skyndsamt afgifva berättelse till medicinalstyrelsen,
som bestämmer när stället kan förklai’as fritt från sjukdom.
Rödsjuka hos svinkreatur. Medicinalstyrelsen eger att föreskrifva
de åtgärder, som utöfver den lagstadgade isoleringen anses erforderliga
till bekämpande af sjukdomen och förekommande af dess spridning.
Stället förklaras fritt 14 dagar efter sedan sjukdomen upphört och be¬
hörig desinfektion skett.
Slutligen finnes i författningen stadgadt:
att ersättning af allmänna medel ej eger rum för djur, som dött i
smittosam husdjurssjukdom,
att kostnaden för sjuka djurs dödande och nedgräfning bestrides af
djuregaren, hvilken det jemväl åligger att på sin bekostnad tillhanda¬
hålla för desinfektionen nödigt förråd af kalk och dertill erforderligt
folk, redskap m. m.,
men att deremot öfriga desinfektionsmedel, likasom veterinärens på
Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9. 11
grund af vederbörande myndighets förordnande verkstälda resor, bekostas
af statsmedel.
Uti den motion som herrar A. J. Ericson i Ransta och L. P. Mall¬
min afgåfvo vid 1898 års riksdag om ändrade föreskrifter till förekom¬
mande och hämmande af smittosamma husdjurssjukdomar i syfte att
vinna ökad trygghet mot sådana sjukdomars uppkomst och utbredning
erinrade motionärerne, att professoren vid veterinärinstitutet J. Wenner-
holm uti ett år 1898 hållet föredrag kraftigt betonat, att en lindring
skulle vid utbrottet och bekämpandet af de i våra författningar upp¬
tagna smittosamma husdjurssjukdomarne kunna beredas djuregaren i ett
eller annat af följande afseenden:
l:o) genom beredande af ersättning åt honom för i vissa af dessa
sjukdomar, såsom mjeltbrand, elakartad lungsjuka, mjeltbrandsemfysem
etc. döda djur, såväl som genom höjande af den ersättning i vissa fall,
som för närvarande författningsenligt utgår till honom vid slagt af djur
uti en del infektionssjukdomar;
2:o) genom beredande af godtgörelse åt honom för förluster, orsa¬
kade i samband med den i författningen föreskrifna isoleringen af hans
egendom;
3:o) genom minskning af strängheten i isoleringsåtgärderna vid
mjeltbrand;
4:o) genom ersättning åt djuregaren för de med reningsåtgärderna
och desinfektionen förenade utgifterna.
Såsom motiv härför anförde professor Wennerholm bland annat:
»Det är af högsta vigt för en smittosam sjukdoms bekämpande,
att den i tid upptäckes, och att åtgärder vidtagas mot den, innan den
ännu hunnit få någon spridning. Detta gäller i all synnerhet om sjuk¬
domar med stor smittosamhet, såsom mul- och klöfsjukan. Det är tyd¬
ligt att då det enligt den utländska lagstiftningen utgår ersättning
äfven för djur, som dött i mjeltbrand, elakartad lungsjuka, mul- och
klöfsjuka etc., denna offervillighet från statens sida, lika litet der som
hos oss, som redan förut är framhållet, är dikterad af något medlidande
med djuregaren eller någon särskildt oegennyttig sträfvan att hålla
honom skadeslös, utan är en ren försigtighetsåtgärd, afsedd att före¬
bygga underslef och hålla djuregarens intresse vaket för ett tidigt in¬
gripande emot sjukdomen. Med all aktning för vår svenska redbarhet,
tror jag dock att enahanda indikationer föreligga här.
Det har, för att taga ett exempel, fyrfaldiga gånger händt, att
kadaver efter djur, som dött i mjeltbrand eller mjeltbrandsemfysem af-
12 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9.
yttrats till kortmakare, ett underslef, som kan blifva mycket ödesdigert,
och som borde kunna förebyggas derigenom, att de reglementerade åt¬
gärderna mot mjeltbrand minskades i skärpa, och att staten lemnade
ersättning vid dödsfall i denna sjukdom så väl som i mjeltbrandsem-
fysem, likasom man i utlandet gör.
Det är också tydligt att djuregaren i allmänhet med större villig¬
het skulle ställa sig till efterrättelse de allmänna föreskrifterna till
hämmande af smittosamma husdjurssjukdomar, om staten dervid ginge
honom hjelpande till mötes.
Särskildt vill jag betona vigten häraf i fråga om reningsåtgär¬
derna.
Som bekant skall vid hvarje smittosam husdjurssjukdom, som våra
författningar äro rigtade emot, det vid slutad farsot anställas desinfek¬
tion. Och hvad förstår man med desinfektion? Jo, ett så fullständigt
rengörande på en egendom af alla de rum och föremål etc., med hvilka
djuren direkt eller indirekt kunnat hafva någon beröring, att hvarje
infektionskälla å egendomen släckes eller afstänges. En sådan s. k.
desinfektion måste alltid blifva mer eller mindre problematisk. Det är
omöjligt äfven med det allra grundligaste och mest minutiösa tillväga-
gående att sålunda så att säga med ett slag samvetsgrant utrota in-
fektionsämnet. Det ligger i sakens natur, detta, och vi hafva, med vår
nuvarande kunskap om smittofröna och deras lefnadsbetingelser, lätt
att förstå, att så måste vara. Hur är det väl möjligt, att med de hit¬
tills använda desinfektionsmedlen sätta hvarje springa, hvarje liten strö¬
partikel, ja, hvarje damkorn i så långvarig kontakt med det använda
desinfektionsmedlet, att hvarje liten bakterie tillintetgöres? Jo, med gas-
forlöiga desinfektionsmedel skulle det låta sig göra, men dessvärre ha
vi ännu icke något fullt tillförlitligt och praktiskt användbart sådant
att tillgå, möjligen med undantag af formalinet, men detta är ej ännu
i tillräcklig skala pröfvadt. Men klart är, att ju grundligare desinfek¬
tionen sker, desto större trygghet mot ett återuppträdande af sjukdomen.
Här finnes nu vid en desinfektion en oändlig massa grader mellan
en ytlig och grundlig sådan, och det är för den desinfektionen öfver-
vakande veterinären hardt när omöjligt att dervid taga hänsyn till djur-
egarens ekonomi. Här bör golfvet brytas upp, här bör en del gam¬
malt virke och annat mera förstöras, här skulle till och med en gam¬
mal byggnad, en svinstia t. ex. behöfva helt och hållet offras åt lågorna.
Men egaren är fattig, och man vill gerna, så långt sig göra låter,
skydda honom för större förluster än dem han redan lidit.
Men äfven under långt mindre ömmande omständigheter, kommer
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9. 13
grundligheten i desinfektionen att blifva lidande på de ekonomiska hän¬
synen, och jag tror det vore i sin ordning att staten här grepe in och
öfvertoge en större eller mindre del af de med desinfektionen förenade
omkostnaderna. Sjelfva de använda desinfektionsmedlen har staten redan
förut brukat tillhandahålla djuregaren, men de spela i allmänhet den
minsta rollen.
Jag vill också erinra om vigten af att vid en del infektionssjuk¬
domar desinfektionen går raskt. Desto förr kan stället förklaras fritt,
och desto förr kan man hoppas få ett importförbud häfdt, der farsoten
haft ett sådant till följd. Men en rask desinfektion kräfver en arbets¬
styrka, hvars anskaffande kan vara förenad!, med särskilda utgifter, dem
djuregaren, om han sjelf skall bestrida dem, naturligtvis helst söker
bespara sig. En grundlig desinfektion kan taga flera veckor i anspråk,
i all synnerhet om arbetsstyrkan är ringa. Hur sedan, om ersättning
skulle lemnas djuregaren härvid, dessa medel skulle utanordnas, om
distriktsvis eller af statskassan, blir en sekundär fråga, som jag ej här
anser skäligt att gå in på.»
Sedan denna fråga år 1898 behandlades i Riksdagen, har densamma
varit föremål för uppmärksamhet från andra håll.
Vid kongl. landtbruksakademiens sammankomst den 17 april 1899
höll föreståndaren för veterinärinstitutet professoren John Lundgren ett
föredrag öfver ämnet »I hvad mån böra de kostnader och förluster,
som förorsakas af smittosamma husdjurssjukdomar, ersättas af staten»,
ur hvilket här må anföras följande:
»Utaf de smittosamma kreaturssjukdomarne hafva vi under många
år varit alldeles förskonade för boskapspest, elakartad lungsjuka, får¬
koppor, fårskabb, vattuskräck, m. fl. och af-rots förekommer årligen
endast ett eller annat fall i hela landet. Mjeltbrand och mjeltbrands-
emfysem förekomma blott i enstaka fall här och hvar utan vidare benä¬
genhet att sprida sig, och sedan 1888 hafva vi ej haft något större
utbrott af smittosamma svinsjukdomar. Deremot hafva på senare tiden
förekommit trenne utbrott af den för sin höggradiga smittosamliet med
rätta så fruktade mul- och klöfsjukan, nemligen åren 1893, 1897 och
1898, hvilka utbrott dock, tack vare gynsamma yttre omständigheter
och energiska åtgärder till dess bekämpande, ganska snart kufvades,
innan de erhållit någon större spridning.
Men om vi ock hittills varit lyckligt befriade från mera utbredda
förhärjande farsoter bland kreaturen, så ökas dock alltjemt faran för
deras införande. På samma gång som våra kommunikationer med kon¬
tinenten alltjemt blifva snabbare och trafiken på utlandet ökas, så ökas
14 Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9.
också faran. Den allra strängaste karantän i fråga om lefvande djur
kan aldrig blifva fullt betryggande, ty lefvande och verksamt smittämne
kan lika lätt införas i landet med hö, halm och annat, som varit i
beröring med smittade djur, ja en person, som den ena dagen i utlandet
varit i beröring med af någon smittosam sjukdom angripna djur, kan,
då han följande dag besöker sin egen ladugård, mycket väl med sina
kläder eller skodon ditföra smittämne, som, om olyckan skall vara
framme, lätt kan upptagas af kreaturen. Vi måste derför i hvarje
ögonblick vara fullt rustade att mottaga den objudna gästen, iaktta¬
gande den gamla satsen: »si vis pacem, para bellum», och kommer han,
så är det framför allt vigtigt att genast upptäcka honom öfverallt, der
han visar sig, ty endast derigenom kan man hoppas blifva herre öfver
honom. För att nå detta mål, för att kunna vara säker på, att alla
misstänkta sjukdomsfall af djuregarne ofördröjligen bringas till myndig¬
heternas kännedom, finnes ingen annan verksam utväg, än att bidrag
lemnas till täckande af de förluster och kostnader, som farsoten föror¬
sakar, men endast åt dem, som prompt och lojalt anmäla hvarje miss¬
tänkt sjukdomsfall; hvarje bidrag eller ersättning måste deremot utan
misskund förvägras hvar och en, som af liknöjdhet eller rent af för att
förhemliga sjukdomen underlåter att redan vid dess första symptom
vederbörligen anmäla densamma. Förhållandet bör vara detsamma be¬
träffande de åtgärder till farsotens bekämpande, som af myndigheterna
föreskrifvas; underlåter djuregaren att ställa sig dessa föreskrifter till
efterrättelse, bör han ock hafva förverkat all rätt till ersättning för
häfda förluster och kostnader.
Då smittosam sjukdom utbryter, drabbas ej blott den, hvars djur
angripits, af förluster; öfriga djuregare i trakten kunna äfvenledes få
ekonomisk känning af de åtgärder, som äro nödiga för densammas häm¬
mande. Förlusterna kunna vara af mångahanda slag: dels förluster,
som förorsakas direkt af farsoten, sådana som dödsfall bland kreaturen
och minskning af deras arbetsduglighet eller produktionsförmåga, dels
sådana förluster, som bero på de till sjukdomens hämmande nödiga
åtgärderna. Bland de senare må anföras: Inskränkning i friheten att
fritt få disponera öfver ej blott de sjuka utan äfven de friska djuren,
öfver djurens produkter, foder, gödsel, m. m., inskränkning i den obe-
hindrade samfärdseln, genom af fruktan för smitta förorsakad svårighet
att afsätta öfriga gårdens produkter o. s. v. Dertill komma direkta
kostnader för rengöring och desinfektion samt för dertill använd arbets¬
kraft, för nyanskaffning af sådana redskap och inredningsdelar i stall
eller ladugård, som ej kunnat på ett betryggande sätt desinfekteras,
Första Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9. 15
utan derför måst förstöras, för under desinfektionen förstörda klä¬
der m. m.
I fråga om en rättvis fördelning af dessa kostnader och förluster,
kunna mycket olika allmänna principer göra sig gällande. Om man
först och främst tager i betraktande de genom djurens sjukdom och
död förorsakade förlusterna, så torde väl knappt djuregaren kunna
ega några berättigade anspråk på att få dessa förluster ersatta af all¬
männa medel. Sådana förluster komma, synes det mig, precis under
samma kategori, som förluster genom missväxt, öfversvämningar, natt¬
frost, hagel, eldsvåda och andra olyckor, för Indika väl intet anspråk
på ersättning kan framställas. Deremot bor försäkringsväsendet härvid¬
lag vara den enskilde till synnerligen god hjelp såsom skydd mot dylika
förluster, och man ser ju, huru försäkrings- och sjelfhjelpsprincipen inom
så godt som alla områden allt mer och mer vinna terräng. Men jag
återkommer till försäkringsfrågan längre fram.
Mera komplicerad ställer sig frågan om gäldandet af de kostnader
och förluster, som förorsakas af åtgärder, hvilka af myndigheterna an¬
befallas för hämmande af farsoter och af de inskränkningar i den fria
nyttjanderätten af sin egendom, som djuregarne för samma ändamål
måste underkasta sig. Man har försökt att uppställa såsom allmän
regel, att hvad djuregaren gör eller måste göra för att skydda sig sjelf,
skall han sjelf betala; för de åtgärder, som åläggas honom för att skydda
andra, bör han hafva ersättning. Men mot denna thes kunna befogade
anmärkningar göras. Går man ut från principen om individens ekono¬
miska frihet och oberoende, så kan man säga, att det blir hvars och
ens ensak, om han vill vidtaga åtgärder för att skydda sig mot smitto-
samma sjukdomar bland sina husdjur och deraf förorsakade förluster
eller ej, något tvång bör ej åläggas honom. Men å andra sidan sedt
hafva hans grannar rätt att blifva så mycket som möjligt skyddade
mot fara för smitta; en ständig pesthärd midt ibland dem utgör emeller¬
tid en ständig fara, alltså, då en person tvingas att för egen del vid¬
taga skyddsåtgärder, skyddas derigenom äfven andra. Någon bestämd
gräns mellan de begge slagen skyddsåtgärder kan för öfrigt ej upp¬
dragas, de gripa ständigt in i hvarandra.
Ehuru sålunda enligt min åsigt ingen kan anses eg a oomtvistlig
rätt att fordra ersättning för i lag föreskrifna åtgärder till kreaturs-
farsoters bekämpande, så måste jag å andra sidan uttryckligen fram¬
hålla, att det i flera hänseenden' är med samhällets fördel öfverens¬
stämmande, att den enskilde till en viss grad hålles skadeslös för sådana
förluster, hvarom här är fråga. Såsom jag förut framhållit, är det af
16 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9.
största vigt, att hvarje utbrott af en farsot genast upptäckes, snar hjelp
är dubbel hjelp. Om nu djuregarne veta, att ersättning, åtminstone
inom vissa gränser lemnas dem för deras förluster, ifall de genast an¬
mäla hvarje utbrott af en farsot samt om de sedermera noga ställa sig
gifna föreskrifter till efterrättelse, men att de i motsatt fall gå sådan
ersättning förlustig, så är det klart, att ingen har anledning eller söker
att hemlighålla ett sjukdomsutbrott; på så sätt blir den lemnade ersätt¬
ningen väl använda penningar. Så lemnas till exempel i konungariket
Sachsen från och med 1887 ersättning för djur, som dött i mjeltbrand.
År 1886 anmäldes officiel! 300 fall, men följande år, då lagen trädt i
kraft anmäldes 600 fall. Man kan sålunda antaga, att förut minst halfva
antalet fall ej kommit till myndigheternas kännedom och sålunda ej
heller några åtgärder vidtagna till förstörande af smittämnet. Sedan
dess har antalet mjeltbrandsfall årligen minskats högst betydligt, och
man har det. bästa hopp, att de ytterligare skola minskas, och derför
anser man sig till största delen hafva de lemnade ersättningarna för
fallna djur att tacka. Men hvarje sak har två sidor. Genom att i allt¬
för stor utsträckning lemna ersättning kan man motarbeta det mål,
man sträfvar efter. Det är en gammal känd sak, att när staten skall
betala något, får den betala det dyrt. Det är ej lätt för staten att i
hvarje landsände utöfva pålitlig kontroll öfver, att sådana ersättningar
ej blifva alltför rundligt tilltagna, och deri ligger just faran. Blir ersätt¬
ningsbeloppet så stort, att ren vinst af djuregaren derigenom kan be¬
räknas, så förlorar han intresset för att skydda sina kreatur mot smitta,
han blir vårdslös och likgiltig. Djuregaren bör derför alltid drabbas
af någon förlust, om farsot utbryter bland hans djur, derigenom skall
han bemöda sig att undvika smitta.
Af hvad jag nu anfört, framgår, att ersättning åt egarne till djur,
som dött i smittosamma sjukdomar, samt bidrag till bestridande af öfriga
dermed förbundna kostnader verksamt bidraga till dessa sjukdomars
hämmande samt att derför sådan ersättning bör lemnas. Men nu
kommer frågan, hvem skall betala detta? För min del anser jag det
vara obilligt begärdt, att dessa kostnader uteslutande skola bestridas
af allmänna medel, d. v. s. att hvarje skattskyldig svensk medborgare,
äfven om han aldrig egt ett husdjur, skall bidraga till att ersätta kreaturs-
egare för deras förluster, ty på lika goda skäl skulle i så fall hvarje
annan yrkesidkare kunna göra anspråk på ersättning af allmänna medel
för de oförvållade förluster, för hvilka han kan blifva utsatt. Rigti-
gare torde det vara, att för dessa utgifter nödiga medel pro rata parte
uttaxeras på djuregarne antingen öfver hela landet eller, enär farsoterna
Första Kammarens Tillfälliga Utshotts (N:o 1) Utlåtande N:o D. 17
visa mycket olika freqvens i olika län, länsvis, eller ock att på ett eller
annat sätt staten och djuregarno sins emellan fördela dessa ntgifter.
Innan jag emellertid framlägger något närmare förslag härtill, torde
det vara på sin plats att redogöra för, huru en del af kulturländerna
löst denna ersättningsförmåga.
I Sverige betalar staten veterinärernas resor samt all ersättning för
polis- eller militärbevakning. Vidare betalas full ersättning efter skedd
laga värdering för alla sjuka eller för sjukdom misstänkta djur, som
på grund af vederbörande myndigheters föreskrifter dödas, i vissa fall
dock med afdrag för de delar, som få till nytta användas. Undantag
härifrån göres dock beträffande rots eller springorm, i det att för ett
dödadt djur, som ej befunnits hafva lidit af denna sjukdom, det fulla
värdet betalas, men för ett djur, som vid obduktionen befmnes hafva
varit behäftadt dermed, blott halfva värdet ersättes. För djur, som
sjelfdött i smittosam sjukdom, betalas under inga förhållanden någon
ersättning. Sedan den 1 april detta år betalas vidare af vederbörligen
förordnad veterinär använda desinfektionsmedel, med undantag af kalk,
som djuregaren sjelf skall bekosta.
Ofvannämnda ersättningar betalas af statsverket. Alla öfriga kost¬
nader och förluster drabba djuregarne. Kommunerna drabbas ej af
några utgifter på grund af smittosamma husdjurssjukdomar.
Från dessa allmänna föreskrifter kunna dock i vissa fall undantag
göras, då frågan gäller svinpest eller mul- och klöfsjuka, i det att
medicinalstyrelsen genom nådiga bref den 3 november 1887 beträffande
svinpest och den 22 december 1892 beträffande mul- och klöfsjuka,
befullmägtigats att vidtaga alla nödiga åtgärder för dessa farsoters be¬
kämpande och af allmänna medel bestrida derigenom förorsakade kost¬
nader, en rättighet, hvaraf styrelsen vid senaste utbrotten af mul- och
klöfsjuka gjorde ett vidsträckt bruk.
I Norge fördelas kostnaderna för kreatursfarsoters hämmande på
statskassan, vederbörande kommunalkassor och djuregarne. Djur, som
af veterinär förklaras lidande af boskapspest, elakartad lungsjuka, svin¬
pest eller rots, skola dödas. Äfven kan regeringen vid mul- och
klöfsjuka, om så finnes nödigt, påbjuda nedslagtning. För sålunda
dödade djur erhåller egaren falla värdet, dock aldrig öfver G00 kronor,
om djuret vid obduktionen bclinnes ej hafva lidit af sjukdomen; har
det åter varit angripet, erhåller han, då fråga är om boskapspest, elak¬
artad lungsjuka eller mul- och klöfsjuka, tvä tredjedelar, men då det
gäller rots eller svinpest endast hälften af djurets värde, allt med afdrag
af värdet för de delar, som möjligen kunna till nytta användas. Dessa
Bill. till Itiksd. Vrot. WHO. & Hand. 2 Af A. 1 Hand. !J i Vilt.
18 Första Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9.
ersättningsbelopp samt kostnaderna för dagtraktamenten åt de besigt¬
ningsman, som värderat djuren, utbetalas helt och hållet af statskassan,
om de dödade djuren ej befunnits sjuka; i motsatt fall betalar staten
hälften och vederbörande kommunalkassa den andra hälften. I de
fall, der det befinnes nödvändigt att oskadliggöra foder, redskap och
dylikt, delas likaledes i lika delar mellan staten och vederbörande
kommun.
Alla utgifter, som förorsakas genom de sjuka djurens vård, isole¬
ring och desinfektion samt genom desinfektion af stall, ladugårdar, red¬
skap och dylikt äfvensom genom döda djurs nedgräfning eller oskadlig¬
görande, bekostas af egaren; eger denne ej tillgångar, af kommunen.
Lämplig, af myndigheterna godkänd nedgräfningsplats skall af hvarje
kommun anskaffas. Alla öfriga, ej uppräknade utgifter för farsoters
bekämpande, såsom för vaktmanskap in. m., bestridas af kommunerna,
med undantag dock för veterinärernas resor och förrättningar, hvilka
bekostas af statskassan.
I Danmark gälla, enligt Loven om Smitsomme Sygdome hos Hus-
dyrene af den 14 April 1893, i det närmaste samma bestämmelser be¬
träffande dödandet af djur, behäftade med smittosamma sjukdomar, som
i Norge. Äfven här erhåller egaren ersättning för djurets fulla värde,
om detsamma vid obduktionen befinnes ej hafva lidit af den sjukdom,
hvarför de dödats. Var djuret åter angripet af sjukdomen, har egaren
liberalare vilkor, i det att han då erhåller fyra femtedelar af djurets
värde. Ersättningen för sålunda dödade djur samt utgifter för värdering
och nedslagtning bestridas med halfva beloppet af statskassan, med
andra hälften från den s. k. amtsrepartitionsfonden, om sjukdomen ut¬
brutit -på landet, eller af kommunalkassan, om det gäller Köpenhamn,
eller af samtliga i ett amt befintliga köpstäders kommunalkassor, om
det gäller någon sådan stad.
Äfven erhåller djuregaren ersättning för använda desinfektions¬
medel, för döda kreaturshudar, om dessa ej få användas, för oskadlig¬
gjorda eller förstörda smittoförande ämnen, sådana som hö och halm,
för redskap och stallinredning, som förstörts vid desinfektion, samt
för nyinredning af stallrum, då sådant är nödvändigt för att kunna
isolera de sjuka djuren från de friska. Om en egendom afspärras på
grund af misstanke, att smittosam sjukdom der utbrutit, men det sedan
visar sig, att den förmodade sjukdomen ej förefans, erhåller egaren
full ersättning för den förlust, som spärringsåtgärderna vållat honom.
Ofvannämnda utgifter bestridas likaledes till hälften af statskassan, till
Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9. 19
den andra hälften af amtsrepartitionsfonderna eller städernas kommunala
kassor.
Skulle det emellertid vid räkenskapsårets slut visa sig, att för
något amt dess del af samtliga, ofvan uppräknade utgifter för ersätt¬
ning för nedslagtade djur m. m. öfverskrider ett visst belopp, gäldas
öfverskottet af statskassan. Det högsta belopp, amtet för år eger att
betala, beräknas på landet efter 10 öre för hvarje tunna af amtsråds-
kretsens »Hartkorn» samt utgör i städerna 2 Va öre per individ.
Kostnaderna för veterinärernas resor och förrättningar bestridas
deremot uteslutande af amtsrepartitionsfonden eller kommunalkassorna
utan att statskassan lemnar bidrag dertill.
Utgifterna för de sjuka djurens vård, isolering och desinfektion,
för desinfektion af stall och redskap samt för döda djurs nedgräfning
betalas af egaren, dock har han, såsom ofvan nämnts, desinfektions¬
medel fritt.
I Tyskland gäller för samtliga förbundsstater en af regering och
riksdagen antagen »Reichsgesetz», beträffande förekommandet och häm¬
mandet af kreatursfarsoter af den 23 juni 1880, ändrad i vissa punkter
den 1 maj 1894. Likaledes finnes en särskild rikslag af 7 april 1869
om åtgärder mot boskapspest. Hvarje stat har dessutom sin särskilda
lagstiftning utöfver hvad rikslagen föreskrifver, ehuru dessa special¬
lagar i flera stater äro hvarandra temligen lika.
Beträffande boskapspest föreskrifver rikslagen de strängaste åtgärder,
bland annat ovilkorlig nedslagtning af såväl sjuka som misstänkta djur
samt uppbrännande af å smittad gård befintligt foder, redskap, m. m.
Ej blott för sålunda förstördt foder och redskap samt för slagtade djur
betalas full ersättning af förbundskassan, det är den för hela riket ge¬
mensamma statskassan, utan äfven för sjelfdöda djur, för nedgräfnings-
plats m. in. Ersättning lemnas dock ej för djur, som do inom tio
dagar, efter det de äro köpta, för djur, som dött, innan anmälan om
deras insjuknande blifvit gjord, samt om egaren ej noggrant ställer sig
gifna föreskrifter till efterrättelse.
Rikslagen om öfriga smittosamma sjukdomar föreskrifver bland
annat, att djur, hos hvilka rots eller elakartad lungsjuka konstaterats,
ovilkorligen skola dödas. Vidare föreskrifves, att djuregaren skall undfå
ersättning för alla djur, som dödas på myndigheternas order, eller Indika
sjelfdö, sedan sådan order är utfärdad, men innan den gått i verk¬
ställighet, äfvensom för sådana djur, som do till följd af skyddsymp-
ning, som på myndigheternas befallning företagits, men att åt hvarje
särskild stat förbehålles rätt att bestämma, hvem som skall betala ersätt¬
20 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9.
ningen och huru dessa medel skola anskaffas. Särskild! medgifves, att
ersättningsbeloppen få uttaxeras på samtliga djuregare. Vid rots betalas
3 d, vid lungsjuka 4 5 af djurets värde. Från ersättningssumman skall
frånräknas den summa, som möjligen genom privit kreatursförsäkring
skulle tillkomma egaren. Ersättning lemnas bland annat ej: dels för
djur, hos hvilka rots konstaterats inom 90 dagar, efter det att detsamma
införts i riket, eller hos hvilka lungsjuka konstaterats inom 180 dagar
efter djurets införande, såvida ej djuret bevisligen blifvit smittadt inom
riket, dels om egaren underlåtit att inom 24 timmar anmäla sjukdomens
utbrott eller misstanke derom, dels ock om egaren underlåter att följa
eller handlar emot gifna föreskrifter till farsotens bekämpande.
. Inom ramen af den för hela riket gällande rikslagen har hvar och
en af de särskilda förbundsstaterna stiftat särskilda lagar och instruk¬
tioner, rörande kreatursfarsoterna. Bland de olika staterna hafva Preus¬
sen, Bayern, Wiirtemberg, Braunschweig, Sachsen-Altenburg, Anhalt
och Elsass-Lothringen beslutat, att djuregarne skola erhålla ersättning
ej blott för djur, som dödats eller dött i rots och elakartad lungsjuka,
utan äfven för sådana, som fallit i mjeltbrand och mjeltbrandsemfysem,
hvaremot Sachsen, Baden, Hessen, Sachsen-Weimar, Reuss väl ersätta
mjeltbrand, men ej mjeltbrandsemfysem. Såsom vilkor för ersätt¬
ningens utbetalande fordras öfverallt, att djuret fått sjelfdö och ej ned-
slagtas.
Jag vill nu ej längre upptaga tiden med exempel från utlandets
lagstiftning, utan återgår till förhållandena här hemma samt till den
inverkan, som en lagstiftning, liknande den i Tyskland eller Danmark
gällande, skulle komma att utöfva derpå. Först och främst vill jag då
fästa mig vid mjeltbrand och mjeltbrandsemfysem, alldenstund dessa äro
hos oss rent inhemska sjukdomar, hvilka årligen förorsaka landtmännen
ej obetydliga förluster. Lagstiftningen mot mjeltbrand motsvarar ej
det derför afsedda ändamålet. Den föreskrifver en del, åtminstone vid
de vanligast förekommande enstaka fallen, temligen onödiga, men det
oaktadt för djuregarne högst betungande åtgärder; hvad som är absolut
nödvändigt åter kan deremot ej med tillhjelp af gällande författningar
framtvingas. Mjeltbrand uppträder nemligen oftast sporadiskt; ett eller
annat enstaka fall om året midt i en stor ladugård, utan att ens det
störtade djnrets närmaste sidokamrater angripas, är en ej ovanlig före¬
teelse. Detta visar tillräckligt tydligt, att sjukdomen i de flesta fall
ej är direkt smittosam från djur till djur. Smittämnet i ett dödt djur
är lätt att förstöra, men har det kommit ut på marken, så öfvergå
bacillerna i sporer, hvilka äro ytterst seglifvade. Flera år efter, sedan
Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9. 21
ett mjeltbrand skadaver blifvit nedgräfdt, kan det foder, som skördas
på begrafningsplatsen, vara smittoförande, ett förhållande, hvarpå man
bär en massa exempel i utlandet.
Kardinalvilkoren för mjeltbrandssjukdomens utrotande äro derför,
hvilket ock den tyska lagstiftningen rigtigt uppfattat, följande: Ett
djur, som dött i mjeltbrand, får aldrig öppnas annat än af veterinär och
då endast så mycket, som är nödvändigt för diagnosens ställande, och
aldrig flås; ett mjeltbrandssjukt djur får under inga förhållanden ned-
slagtas. Kadavret bör helst kokas eller brännas; kan detta ej ske,
skall det nedgräfvas mycket djupt på plats, dit ej grundvatten kan
komma. Ett stort område rundt grafven skall under flera år vara in¬
hägnad! så, att hvarken foder får skördas eller djur får beta der. Der¬
emot är hvarje afspärrning af den smittade gården eller inskränkning
i mjölkens användande obehöflig, såvida ej, hvilket ju någon gång. in¬
träffar, flera djur efter hvarandra do eller, med andra ord, såvida sjuk¬
domen ej blir farsot.sartad. Men hur går det månne till i verkligheten?
Jo, derom upplysa veterinärernas rapporter öfver sina tjensteresor mer
än tydligt. Ofta får man sålunda i dessa rapporter veta, att två å tre
djur förut med några månaders mellantid plötsligt dött eller i döds-
momentet nedslagtats utan att man anmält dödsfallen. Huden har af-
tagits och sålts till garfvaren, köttet har sålts eller af egaren uppätits,
tarmar och affall hafva nedgräfts i gödselstacken eller i någon myr¬
kant. När då ändtligen vid tredje eller fjerde dödsfallet detta anmälts,
har djuret redan slagtats; blod och orenlighet äro utspridda öfverallt.
Veterinären skall då vidtaga författningsenliga åtgärder, kadavret
blir nedgräfdt och platsen inhägnad. Stängslet omkring nedgräf-
ningsplatsen skall visserligen hållas i orubbadt skick under ett år,
men dels är denna tid för kort, dels torde ej så sällan hända, att
detsamma ej får stå qvar ens så länge. En stor del mjeltbrandsfall
komma dock aldrig till vederbörandes kännedom. Det är nemligen,
i synnerhet för en större ladugårdsegare, en rätt dyrbar affär att få
ett mjeltbrandsfall i ladugården, ty dels kostar desinfektion och ned¬
gräfning pengar och arbete, och dels, och detta är det värsta, skola
under 10 dagar efter afslutad desinfektion hans husdjur hållas afskira,
hvarjemte mjölken från hela ladugården ej får användas eller afyttras
med' mindre den blifvit kokt, hvilket praktiskt sedt nästan är detsamma
som förbud mot dess försäljning. Under sådana förhållanden är det,
klart, att alla försök göras att hemlighålla dödsfallet; man nedgräfver
kadavret och desinfekterar sjelf så godt man kan. 1 de flesta fall
tjenar det till intet att åtala don skyldige, ty det är svårt att leda i
22 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9.
bevis, att egaren, då djuret sjuknade, verkligen visste eller misstänkte,
att det var mjeltbrand samt att han sålunda varit skyldig att anmäla
fallet. Nej, det enda möjliga sättet att få djuregaren att anmäla ett
mjeltbrandsfall är att lemna honom ersättning för det eljest värdelösa
kadavret, att ej hindra mjölkförsäljning från de friska korna samt att
ej förklara stället smittadt längre, än till dess desinfektionen är afslutad,
såvida nemligen ej flera än ett fall inom samma besättning inträffa inom
t. ex. en vecka. Äfven böra, der så låter sig göra, kadavren kokas
eller genomstekas, eller ock böra kommunerna anskaffa lämpliga, stän¬
digt inhägnade nedgräfningsplatser.»
Efter en längre utredning rörande obligatorisk kreatursförsäkring
föreslår föredraganden akademien att hos Kong! Maj:t göra en under¬
dånig hemställan, »att Kongl. Maj:t, efter verkstäld utredning och med
Riksdagens medgifvande, i hvad på Riksdagen beror, måtte ordna
frågan om de smittosamma husdjurssjukdomarnas bekämpande i öfver¬
ensstämmelse med principen om en obligatorisk kreatursförsäkring mot
de förluster, som på grund af nämnda sjukdomar kunnat uppstå.»
Vidare hafva hushållningssällskapens ombud vid möte i Stockholm
under november månad 1899 med anledning af väckta motioner be¬
slutat att till Kongl. Maj:t aflåta följande två skrivelser; hvaraf den ena
har följande lydelse:
»I samma mån man lärt känna de hos husdjuren förekommande
smittosamma sjukdomarnas natur och väsen, har man i så godt som
alla länder sökt att genom mer eller mindre stränga lagbestämmelser
skydda sig mot dem och derigenom förebygga de förluster, som genom
desamma tillskyndas djuregare. Äfven i vårt land har utfärdats en
förordning om hvad som iakttagas bör till förekommande och häm¬
mande af vissa smittosamma husdjurssjukdomar, hvilka genom sitt häf¬
tiga uppträdande och sin tendens att sprida sig inom ett större område
visat sig mest förlustbringande. Erfarenheten ger emellertid vid han¬
den, att äfven andra än de i nämnda förordning omförmälda sjukdomar
kunna uppträda under så svåra former och vara så förlustbringande,
att deras spridande bör genom lagstiftningsåtgärder bekämpas. Sär-
skildt gäller detta om den smittosamma hästsjukdomen lungröta. Hos
oss kan under nuvarande förhållanden ingen djuregare skydda sig mot
denna sjukdom, och betydelsen af att få till stånd lagbestämmelser till
skydd mot densammas spridande ligger derför i öppen dag.
I våra grannland Norge och Danmark har man ock, inseende vigten
af sådana bestämmelser, utfärdat föreskrifter, hvilka utan att vara så
stränga som de mot mjeltbrand m. fl. sjukdomar gällande dock äro af
För si a Kammarens Tillfälliga Utshotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9. 23
sådan art, att de utan vare sig det allmännas eller den enskildes alltför
stora betungande verksamt bidraga till hindrande af smittans sprid¬
ning. Af de i dessa länder gällande bestämmelser torde största bety¬
delsen böra tilläggas dem, som afse inskränkning af samfärdsel dels
med i lungröta insjuknade djur, dels ock med djur, som synas miss¬
tänkta att vara med sjukdomen behäftade eller anses kunna medföra
smitta. Sådana djur få ej föras till marknader, utställningar, premie¬
ringar, gemensamma beten eller andra platser, der flera djur för ett
eller annat ändamål äro sammanförda, ej heller få de inställas i främ¬
mande stallar.
Väl hafva hos oss vid ett eller annat tillfälle, då lungröta utbrutit
bland de å kavalleriregementenas lägerplatser sammandragna nummer¬
hästar och dessa med anledning deraf hemskickats, utfärdats bestäm¬
melser med förständigande för vederbörande rusthållare att under någon
tid hålla de hemsända djuren afskilda och under särskild skötares vård,
men dessa bestämmelser hafva endast varit gällande för det speciella
tillfället och hafva sålunda ej kunnat vara tillfyllestgörande för alla de
fall, då åtgärder mot sjukdomens spridande varit af nöden. Förefunnes
åter i lag stadgad skyldighet att vid alla tillfällen, då lungröta utbrutit,
iakttaga vissa försigtighetsmått mot sjukdomen, komme helt visst det
dermed åsyftade resultatet att ernås och djuregare besparas förluster,
som eljest skulle dem tillskyndas.
På grund af hvad sålunda anförts, få hushållningssällskapens ombud
i underdånighet anhålla,
det Eders Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa
utredning, huruvida ej lagbestämmelser till förekom¬
mande och hämmande af lungrötas spridande böra
utfärdas, samt vidtaga de åtgärder, hvartill en sådan
utredning kan gifva anledning.»
Den andra skrifvelsen lyder sålunda:
»De förluster, som förorsakas af smittosamma husdjurssjukdomar
inom landet, äro ofta nog särdeles känbara för den enskilde djur-
egaren, och detta i desto högre grad, ju mer elakartad den ifråga¬
varande sjukdomen till sin beskaffenhet är. Dessa förluster bestå ej
blott deri, att de af sjukdomen angripna djuren do eller deras produk¬
tionsförmåga nedsättes, utan framkallas ock af en mångfald af lagstift¬
ningen anbefalda åtgärder, hvilka djuregarcn måste underkasta sig för
att hindra sjukdomens spridande. I fråga om dem bland ifrågavarande
24 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9.
husdjurssjukdomar, som icke äro inom landet inhemska, t. ex. mul- och
klöfsjuka, har staten iklädt sig en ganska långt gående ersättnings¬
skyldighet för genom dem uppkommande kostnader och förluster, under
det deremot vid utbrott af sjukdomen mjeltbrand, hvars förlustbringande
verkningar äro väl kända, särskildt från dess uppträdande i Vestergöt-
land innevarande år, ingen ersättning af statsmedel utbetalas vare sig
för de i denna sjukdom sjelfdöda djur eller för desinfektionsarbete och
karantänskostnader. På samma gång det synes vara med billigheten
förenligt, att staten till täckande af de på grund af mjeltbrandsfarsot
den enskilde utan hans förvållande tillskyndade förluster träder hjel¬
pande emellan, ligger det ock i statens eget intresse att hålla djur-
egaren skadeslös för dessa förluster, enär djuregaren derigenom blir
särdeles mån att låta hvarje inträffadt fall så snart som möjligt komma
till myndigheternas kännedom, hvarigenom åter farsoten naturligen vida
lättare bekämpas.
Med stöd häraf anhålla hushållningssällskapens ombud i under¬
dånighet,
att Eders Kong!. Maj:t täcktes till en kommande
Riksdag framlägga förslag om bidrag af statsmedel
till täckande, åtminstone delvis, af de förluster, som
åsamkas egare af husdjur till följd af de åtgärder,
som blifvit djuregare ålagda i ändamål att hindra
mjeltbrandssmittans spridande.))
Till fullständigande af hvad här ofvan meddelats angående före¬
komsten af smittosamma husdjurssjukdomar inom riket får utskottet
lemna följande, på officiella handlingar grundade uppgifter.
År 1897 dogo i mjeltbrand 98 nötkreatur och 1 häst, i mjeltbrands-
emfysem 27 nötkreatur, år 1898 i mjeltbrand 68 nötkreatur, 11 hästar,
11 får och 13 svin samt i mjeltbrandsemfysem 33 nötkreatur, år 1899
i mjeltbrand 800 nötkreatur, 56 hästar, 17 får och 8 svin samt i mjelt¬
brandsemfysem 69 nötkreatur. Af de för sistnämnda år uppgifna döds¬
fall i mjeltbrand kommo ensamt på Skaraborgs län 682 nötkreatur, 50
hästar, 16 får och 4 svin, hvilka jemte de 6 nötkreatur och 7 hästar,
som i samma län dött under innevarande år i denna sjukdom, upp-
gifvits hafva haft ett sammanlagdt värde af 103,487 kronor, och för
hvilka af statsmedel utbetalats i ersättning 20,000 kronor, förutom ett
lika stort belopp, som på enskild motionärs framställning blifvit af inne¬
varande års Riksdag för samma ändamål anvisadt.
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o i). 2 5
Af mul- och klöfsjuka voro under tiden 15 'n> 1892—2h 1893 an¬
gripna 1,405 nötkreatur, 534 får och 830 svin samt under åren 1897
—1898 671 nötkreatur, af livilka sistnämnda ej mindre än 222 stycken,
som i och för sjukdomens hämmande nedslagtades, ersattes af stats¬
medel med tillsammans 30,345 kronor.
Af rödsjuka (erysipelas malignum) hos svin hade enligt till medi¬
cinalstyrelsen inkomna rapporter följande antal fall förekommit under
nedanstående år: 1893 924, 1894 1,304, 1895 1,548, 1896 1,010 och
1897 1,082.
Enligt samma rapporter har den bland de s. k. mildare infektions-
sjukdomarne upptagna sjukdomen lungröta hos hästar uppträdt år 1893
i 459, år 1894 i 689, år 1895 i 477, år 1896 i 950 och år 1897 i
865 fall.
Af den redogörelse, som i det föregående lemnats rörande de i
Sverige och några dertill angränsande länder gällande bestämmelser om
förekommande och hämmande af smittosamma sjukdomar bland husdjuren,
framgår obetydligt, att de uppoffringar, som i vårt land kräfvas af den
enskilde djuregaren i detta hänseende, ofta äro synnerligen betungande och
i allmänhet vida större än i våra grannländer. Såsom exempel på de
belopp, hvartill djuregarnes förluster i sådana fall kunna uppgå, anser
sig utskottet böra meddela, att vid det under åren 1897—1898 inträffade
utbrott af mul- och klöfsjuka vid tre egendomar inom Stockholms län,
hvarvid 334 nötkreatur voro angripna, djuregarne drabbats af förluster,
som enligt till Kongl. Maj:t ingifna och af den å stället stationerade
veterinären vitsordade förteckningar uppgått till ett sammanlagt belopp
af 12,800 kronor 3 öre, oaktadt afseende ej tagits till nödtvungen
ändring i foderordningen under sjukdomstiden eller till kreaturens af-
magring genom sjukdomen och deraf orsakad minskning i mjölkafkast-
ning eller till annat dylikt, hvadan den nämnda kostnadssumman upp¬
stått endast genom de åtgärder, som de sjuka djurens egare måst
vidtaga för att hindra smittans spridande till andra kreatur. Det för¬
hållandet, att djuregaren ej är tillförsäkrad skälig ersättning för möjligen
uppkommande förluster, har, såsom ock professorerne Lundgrens och
Wennerholms här ofvan referade anföranden gifva vid handen, ej sällan
verkat derhän, att, vid enstaka fäll af smittosam sjukdom inom en
kreatursbesättning, djuregaren, i stället för att genast derom göra veder¬
börlig anmälan, tvärtom sökt att dölja detsamma för att såmedelst
Bih. till Rikad. IVot. 1000. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 9 Haft. 4
26 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9.
undgå de betungande utgifter, som de författningsenliga åtgärderna till
förekommande af smittans spridning till andra kreatur shjordar skulle
för honom medföra, men af hvilka han icke kunde antagas hafva
något gagn.
Dessa nu påpekade missförhållanden och den enighet, hvarmed
jordbrukets representanter uttalat sig om behofvet af deras afhjelpande,
synas gifva vid handen nödvändigheten af en ändring i nu gällande
författningar angående förekommande och hämmande af smittosamma
husdjurssjukdomar i syfte att vinna ökad trygghet mot sådana sjuk¬
domars uppkomst och rrtbredning samt att bereda den enskilde lindring
i derigenom orsakade kostnader och förluster. Huruvida sådan lindring
bör beredas genom mildrade bestämmelser rörande försigtighetsmått vid
sådan, sjukdom, genom direkt understöd från staten, genom statsunder¬
stöd i vissa fall till enskilda försäkringsanstalter eller på annat sätt,
torde böra öfverlåtas åt sakkunnig person eller myndighet att utreda.»
Den fråga, som föreligger, har förut varit föremål för behandling
inom Riksdagen. År 1896 väcktes inom Andra Kammaren motion om
ersättning åt djuregare för husdjur, som, smittadt. af mjeltbrand, dött
eller dödats och gjordes obrukbart, samt för kostnader och förluster,
som djuregare i öfrigt deraf tillskyndades; men motionen afstyrktes
af ett tillfälligt, utskott i utlåtande n:o 3 och afslogs af Andra Kam¬
maren. Vid 1898 års riksdag väckte herrar A. J. Ericson och Mallmin
inom Andra Kammaren en motion af något vidare omfattning än den
nu föreliggande. Andra Kammarens tillfälliga utskott föreslog i utlå¬
tande, n:o 26, en framställning till Kongl. Maj:t om bland annat ökad
ersättning åt den enskilde för förluster, han vid smittosamma husdjurs¬
sjukdomars förekomst måste till följd af gällande föreskrifter vidkännas
för det allmännas bästa. Utlåtandet bifölls af Andra Kammaren men
afslogs af den Första i enlighet med hemställan af dess tillfälliga ut¬
skotts utlåtande, n:o 13, deri anfördes bland annat, att ärendet till ut¬
skottet remitterats så kort tid före riksdagens slut, att dej icke varit
utskottet möjligt att verkställa en önskvärd utredning i uppgifna afse¬
ende^ samt att en ökad ersättningsskyldighet från statens sida inga¬
lunda torde bidraga till förekommande af smittosamma husdjurssjuk¬
domar, utan snarare i många fall kunde antagas hos djuregare alstra
liknöjdhet beträffande sådana sjukdomars utbredning.
Då Andra Kammaren först den 2 i denna månad fattat sitt beslut,
som Första Kammarens tillfälliga utskott fått mottaga den 4 i samma
Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9. 27
månad, har den knappt afmatta tiden icke medgifvit utskottet att verk¬
ställa den utredning, som utskottet i anseende till ärendets vigt ansett
i vissa delar önskvärd. Utan att häri vilja finna en anledning till ett
afstyrkande yttrande har utskottet således nödgats inskränka sin gransk¬
ning till hvad i ärendet hittills blifvit utredt. Utskottet anser nemligen
frågan vara af synnerlig vigt med afseende dels å det betydliga värde
landets kreatursstock eger, dels ock å utsigten att i utlandet vinna
marknad för kreatur och ladugårdens alster.
Visserligen borde man antaga, att kongl. kungörelsen angående
hvad iakttagas bör till förekommande och hämmande af smittosamma
sjukdomar bland husdjuren den 9 december 1898 såsom föga mer än
årsgammal borde vara lämpad efter den nya tidens åsigter i ämnet;
men den mjeltbrandsepidemi, som förra sommaren härjade i Vestergöt-
land och, först efter det mer än sju hundra kreatur omkommit, under¬
trycktes, utgör dock en maning att ännu en gång taga under ompröf¬
ning, hvad som bör göras för de smittosamma husdjurssjukdomarnes
snabba och kraftiga bekämpande, på det att en ökad trygghet må
vinnas mot sådana sjukdomars uppkomst och utbredning.
Huruvida med den åsyftade tryggheten må förenas mildrade be¬
stämmelser rörande försigtighetsmått vid en eller annan af de smitto¬
samma husdjurssjukdomarne, anser väl utskottet tvifvelaktigt. Men i
händelse frågan om de smittosamma husdjurssjukdomarnes hämmande
göres till föremål för utredning, saknar man dock skäl att dervid från
utredningen undantaga denna del af frågan.
Väsentligast för vinnande af det åsyftade målet torde vara, att åt¬
gärder mot yppade fall af smittosam husdjurssjukdom vidtagas så snabbt
och kraftigt som möjligt. Utskottet vill härvid erinra, att, ehuru läns¬
styrelserna ega att förordna om nödig bevakning för eftersyn å gifna
föreskrifter, intet stadgande finnes om ersättning för den bevakning,
som anordnas, hvadan frågan om ersättning i hvarje fall måste, efter
det åtgärder på myndighetens eget ansvar vidtagits, underställas Kongl.
Maj:ts pröfning. Ett sådant förhållande är åtminstone icke egnadt att
påskynda de åtgärder, som anses nödiga och nyttiga. Väsentligt för
möjligheten att kunna i tid ingripa mot sjukdomen är emellertid, att
djuregare föranledes att i stället för att dölja sjukdomsfallet skyndsamt
bringa det till vederbörandes kunskap. Ur sådan synpunkt torde man
böra bedöma de förslag, som afse att hindra den enskildes kostnader och
förluster.
Principielt kan djuregaren icke anses berättigad till ersättning af
allmänna medel för förluster, som förorsakas deraf, att djur, hvilka an¬
28 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9.
gripas af smittosam sjukdom, deri do, försämras eller under sjukdomen
lemna ingen eller minskad afkastning, lika litet som honom af sådana medel
ersättes förlust genom att kreatur aflidit af annan sjukdom eller olycks¬
händelse. Mot sådana händelser bör djuregaren skydda sig genom för¬
säkring i bolag, som har tillräckligt stort verksamhetsfält och samlar
nödig reservfond, så att risken må fördelas på så många händer som
möjligt. Kreatursförsäkringen har dock i vårt land endast i ringa grad
kommit till användning. Enligt sammandraget af Kongl. Maj:ts befall-
ningshafvandes femårsberättelser för åren 1891—1895 voro sistnämnda
år i Sverige kreatur försäkrade till belopp af 53,546,000 kronor, deraf
hästar för 49,600,000 kronor och nötkreatur för 3,900,000 kronor.
Antalet af de försäkrade nötkreaturen beräknades till omkring 32,000
stycken, hvilket är ringa på en kreatursstock af 2 millioner nötkreatur
af mer än två års ålder.
Hvad som i ty fall bör utredas är således, huruvida, till vinnande
af trygghet, att hvarje fall af smittosam kreaturssjukdom verkligen och
skyndsamt anmäles, det allmänna under någon form i större eller mindre
mån bör lemna djuregare, som behörigen anmält sjukdomsfall, ersättning-
för djurets värde, i händelse det af sjukdomen afliden
I motionerna ifrågasättes, att staten skulle lemna bidrag till en¬
skilda bolag för försäkring mot mjeltbrandsskada. Visserligen finner
utskottet, att, derest kreaturen allmänt försäkrades mot sjukdom och död,
härmed skulle icke blott beredas den enskilde djuregaren ersättning för
förlusten, utan äfven, genom den undersökning, som kräfdes för ersätt¬
ningens utfående, införskaffas underrättelse om timade fäll af smittosam
husdjurssjukdom. Utskottet betviflar dock, att den antydda åtgärden
skall visa sig vara en praktisk lösning af frågan; ty dels inger den
ringa omfattning, i hvilken kreatursförsäkringen för närvarande anlitas,
föga hopp, att försäkring af kreaturen allmänt skall ega rum, och dels
synes äfven ett af staten lemnadt förvaltningskostnadsbidrag komma att
kräfva uppoffringar, i vanliga år jemförliga med eu direkt ersättning-
för djur, som aflidit af smittosam sjukdom.
Beträffande desinfektionskostnaden håller utskottet före, att nu gäl¬
lande föreskrifter äro rigtiga. I första rummet äro ju dithörande åtgärder
påkallade af djuregarens eget intresse. Kalken, som veterinären icke
gerna kan föra med sig och för öfrigt är af ringa värde, torde kunna
tillhandahållas af djuregaren. Behofvet af biträden torde rätta sig efter
gårdens storlek och lärer kunnas fyllas af de vid gården anstälda.
Många skulle antagligen icke önska ersättning för det arbete, som eget
folk utfört. Andra åter skulle kanske uppskatta detta arbete väl högt.
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9. 29
Deremot drabbas egaren af de sjuka djuren och vid vissa sjukdomar,
såsom t. ex. vid mul- och klöfsjuka, då ett rätt betydligt område måste
förklaras smittadt, äfven andra djuregare af olägenheter och inskränk¬
ningar, såsom föreskrift, att djuren skola hållas inomhus m. m. Dessa
åtgärder äro af så vexlande och mångartad beskaffenhet, att utskottet
icke tilltror sig att yttra sig om vidden af den ersättningsskyldighet,
staten skulle kunna ikläda sig.
Utskottet finner sig således böra förorda, att gällande föreskrifter
till förekommande och hämmande af smittosamma sjukdomar bland
husdjuren underkastas en revision, hvilken utskottet anser böra omfatta
jemväl frågan, huruvida lungröta bör upptagas bland de nämnda sjuk-
domarne. Utskottet får dock erinra derom, att föreskrifterna angående
de smittosamma husdjurssjukdomarnes hämmande likasom helsovårds-
stadga, epidemistadga med flera författningar tillhöra den ekonomiska
lagstiftningen, hvilken tillkommer Kongl. Maj:t ensam. Att ifrågasatta
dithörande föreskrifters behandling såsom civillag torde icke vara för¬
enligt vare sig med regeringsformen eller behofvet att skyndsamt kunna
ändra föreskrifterna efter vexlande förhållanden. Då nu ifrågasattes,
att Kongl. Maj:t måtte till Riksdagen inkomma med det förslag, hvar¬
till utredningen kan gifva anledning, vill utskottet uttala, att dermed
måste afses den framställning om ökadt anslag, som Kongl. Maj:t kan
finna af utredningen påkallas.
Med åberopande häraf får utskottet hemställa,
att Första Kammaren måtte biträda Andra Kam¬
marens beslut.
Stockholm den 7 maj 1900.
På utskottets vägnar:
ROBERT DICKSON.
Bih. till Riksd. Prat. 1900. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 9 Haft.
5