Statsutskottets Utlåtande N:o 50.
1
N:o 50.
Ank. till Riksd. kansli den 2 april 1900, kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1899 församlade revi¬
sorers berättelse angående verkstäld granskning af stats¬
verkets jemte dertill hörande fonders tillstånd, styrelse
och förvaltning under år 1898.
(I. A.)
Statsutskottet, till hvars förberedande behandling ofvannämnda
revisionsberättelse jemte de i anledning deraf från vederbörande embets¬
verk och myndigheter till Kongl. Maj:t afgifna utlåtanden och förkla¬
ringar blifvit. hänvisad, får nu, efter tagen kännedom af dessa hand¬
lingar och inhemtande af de för ärendenas utredning i öfrigt erforder¬
liga upplysningar, underställa Riksdagens pröfning de af revisorerne
gjorda framställningar, som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande;
kommande utskottet att dervid följa den ordning, som i revisionsberät¬
telsen blifvit iakttagen.
Fångvårdsstyrelsen.
§ I-
(Rev. ber. pag. 30—31. Uti. pag. 524—527.)
Enligt hvad i förevarande revisionsberättelse meddelas, både det
ådragit sig revisorernes uppmärksamhet, hurusom inom särskilda län
Bih till Itiksä. Prot. 1900. 4 Samt. 1 Afd. 34 Höft. (N:o 50) 1
Ang. förva¬
ring af 8. k.
kriminal-
dårar.
2
Staisutskottets Utlåtande N:o 50.
iakttoges helt olika förfaringssätt med sådana häktade och för brott
tilltalade personer, hvilka på grund af sinnessjukdom förklarats otill-
räkneliga för begångna brott, men på samma gång, såsom vådliga för
allmänna säkerheten, af domstol öfverlemnats till Konungens befallnings-
hafvandes förfogande. Uti en del län blefve nemligen sådana sinnes¬
sjuke å länscellfängelset qvarhållne, till dess plats för dem kunde beredas
å hospital eller asyl. Så hade revisorerne vid besök, som de under
oktober månad nästlidet år aflagt å länscellfängelset i Malmö, erfarit,
att der förvarats en person, som, häktad för misshandel, genom domstols
utslag den 27 nästförutgångne september förklarats såsom sinnessjuk
icke kunna till ansvar dömas; hvarjemte af fängelsets direktör på för¬
frågan upplysts, att under året fyra andra s. k. kriminaldårar varit,
efter det domstols utslag fallit, å fängelset underhållne, nemligen en
från den 7 januari till den 21 februari, en från den 10 juni till den
9 augusti, en från den 30 juni till den 22 augusti och en från den 26
juli till den 19 oktober.
Uti en del andra län åter plägade, efter hvad till revisorernes
kännedom kommit, sådana samhällsvådliga personer af Konungens
befallningshafvande genast, efter det domstolens beslut kommit till dess
kännedom, hemsändas till de kommuner, dit de hörde, för att, till dess
plats å anstalt för sinnessjuke hunnit beredas, antingen på egen be¬
kostnad vårdas i sina hem eller af kommunen omhändertagas och på
dess kostnad vårdas å fattighus eller annorstädes.
Då det icke sällan hände, att lång tid hunne förflyta, innan plats
å anstalt för sinnessjuke kunde beredas, måste i fall, som senast blifvit
antydt, sådana sinnessjuke och samhällsvådlige personer understundom
lång tid sakna nödig vård och tillsyn; och hade det äfven händt, att
förnyade brott blifvit under denna tid af de otillräknelige begångna.
Med framhållande häraf hade revisorerne velat uttala önskvärd¬
heten deraf, att allmänna föreskrifter måtte gifvas om hvad i förevarande
afseende i fråga om förvaringssätt och underhållskostnader borde iakt¬
tagas.
Uti sitt den 9 januari innevarande år till Kongl. Maj:t afgifna
utlåtande angående revisorernes anmärkningar rörande fångvårdsförvalt-
ningen har fångvårdsstyrelsen meddelat, hurusom styrelsen, i anledning
af hvad revisorerne i förenämnda hänseende anfört, från Kongl. Maj:ts
samtlige befallningshafvande infordrat uppgifter å det antal sinnessjuke
personer af omförmälda slag, som under år 1899 af domstol öfverlemnats
till Kongl. Maj:ts befallningshafvandes förfogande, jemte upplysning,
huru många af desse, som genast hemsändts till vederbörande kommuner,
Statsutskottets Utlåtande N:o 50.
3
och huru många, som qvarhållits i fängelse inom länen, samt beträffande
en hvar af de sistnämnde upplysning om dagen för domstolens beslut
och om dagen, då den sinnessjuke från fängelset bortflyttats.
I de uppgifter, som styrelsen på grund häraf emottagit, hade från
sexton län meddelats, att något fall af den utaf revisorerne anmärkta
beskaffenhet icke under sagda år i dessa län förekommit. Dervid hade
Kong! Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län tillagt den upp¬
lysning, att, då under senast förflutna tjugu år sinnessjuke personer
af berörda slag till Kongl. Maj:ts befallningshafvande af domstol öfver-
lemnats och å länshäktet intagits, desamme derstädes qvarhållits, intill
dess plats för dem blifvit å hospital beredd eller annan säker vård om
dem kunnat anskaffas, äfvensom förmält sig anse en uttrycklig före¬
skrift härutinnan vara högeligen önskvärd. Kongl. Maj:ts befallnings¬
hafvande i Kronobergs län hade meddelat, att uti fall af föreliggande
art alltid från fängelseläkaren infordrats yttrande, huruvida den sinnes¬
sjuke kunde i hemorten af anhörige eller andra behörigen vårdas eller
om hospitalsvård vore oundgängligen erforderlig, samt att i sistnämnda
fall åtgärd vidtagits för beredande af plats å hospital eller asyl för
den sjuke, som under tiden i fängelset qvarstannat, hvaremot, då erfor¬
derlig vård för den sinnessjuke kunnat beredas i hans hemort, veder¬
börande fattigvårdssamhälle förständigats att honom ofördröjligen från
fängelset afhemta. Under år 1899 hade emellertid icke någon dylik
sinnessjuk person varit å länsfängelset intagen.
Detta hade deremot enligt de inkomna uppgifterna varit förhål¬
landet inom nedanstående åtta län, hvarest under ifrågavarande om¬
ständigheter i fängelse förvarats, efter det domstols utslag angående
dem fallit:
inom Östergötlands län en person från den 24 augusti till den 17
oktober, då han förflyttats till hospital, samt en från den 4 september
och en från den 13 november, de båda sistnämnde qvarvarande i fän¬
gelset vid 1899 års slut;
inom Kalmar län likaledes tre personer, hvaraf en från den 18
februari till den 27 april, en från den 28 februari till den 18 maj och
en från den 18 mars till den 29 juni, samtlige från fängelset afförde
till asyl eller hospital;
inom Blekinge län en person från den 18 februari till den 17
mars, då han — efter det läkare och medicinalstyrelsen förklarat, att
han på grund af sin våldsamhet borde beredas tillfällig vård å lasarett,
intill dess lian kunde erhålla plats å hospital, men sig visat, att visshet
oj kunde vinnas om liden, när lian kunde blifva inlagen å länslasarettet,
4
Statsutskottets Utlåtande N:o 50.
dit Kongl. Maj:ts befallningshafvande sökt få honom förflyttad — öfver-
lemnats till fattigvården i Karlskrona, hvarifrån han sedermera i maj
månad blifvit till hospital öfversänd;
inom Kristianstads län en person från den 28 november 1898 till
den 16 januari 1899, då lian afförts till hospital;
inom Malmöhus län fem personer, deraf en från den 7 januari till
den 22 februari, en från den 10 juni till den 10 augusti, en från den
30 juni till den 23 augusti, en från den 26 juli till den 20 oktober,
varande alla fyra från fängelset afförde till hospital, och slutligen en
från den 27 september, hvilken i afvaktan på ledig plats å hospital
ännu vid årets slut varit å fängelset underhållen;
inom Elfsborgs län en person från den 11 november till årets
slut, då han fortfarande i afbidan å ledig hospitalsplats qvarsuttit å läns-
fängelset;
inom Kopparbergs län en person från den 13 till den 18 april,
då han öfverlemnats till Falu städs fattigvårdsstyrelse; samt
inom Vesternorrlands län en person från den 19 augusti till den
25 oktober, då han afförts till hospital.
I fråga om den af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge
län berörda utvägen att intaga detta slags sinnessjuke personer till vård å
länslasarett, intill dess plats å hospital kunde beredas, tilläte sig styrelsen
ur hos styrelsen förvarade handlingar meddela, hurusom en dylik
person, rörande hvilken domstols utslag fallit den 28 december 1897, i af¬
vaktan på hospitalsplats den 5 januari 1898 öfverflyttats från länsfängelset
i Mariestad till dårhusafdelningen å länslasarettet i Falköping och der
fortfarande vid 1899 års slut qvarsuttit. Under tiden hade i öfverens¬
stämmelse med Kongl. Maj:ts i bref till styrelsen den 21 februari 1890
för liknande fall meddelade beslut kostnaden för den sjukes vårdande
å lasarettet i Falköping, 544 kronor 50 öre, drabbat förslagsanslaget
till fångars vård och underhåll.
Beträffande för öfrigt hvad revisorerne i nu förevarande fråga
påpekat, ville styrelsen slutligen gifva till känna, att det genom iakt¬
tagelser vid de i enlighet med kongl. instruktionen af den 22 november
1877 förrättade inspektioner väl blifvit styrelsen bekant, hurusom till
Kongl. Maj:ts befallningshafvandes förfogande öfverlemnade sinnessjuke
fått stundom rätt länge i fängelserna qvarsitta, men att styrelsen, enär
de sjuke varit enligt domstols utslag öfverlemnade till Kongl. Maj:ts
befallningshafvandes förfogande, och då med hänsyn till det otillräckliga
utrymmet i rikets hospital det varit nödvändigt att i hvarje fall, der
plats i dem för den sjuke ej kunnat med önskvärd skyndsamhet erhållas,
Statsutskottets Utlåtande N:o 50.
bereda de sjuke sådan vård, som lämpligast stått till buds, funnit sig
icke böra i dylika fall ingripa. Vidkommande revisorernes uttalande
om önskvärdheten deraf, att allmänna föreskrifter måtte gifvas om hvad
i förevarande afseende i fråga om förvaringssätt och underhållskost¬
nader borde iakttagas, tilläte sig med instämmande häruti styrelsen,
hvilken det icke tillkomme att i berörda med vården af sinnessjuke
närmast sammanhängande fråga afgifva något förslag, endast påpeka
olämpligheten af att behöfva till skada för den tystnad och ordning,
som inom fängelserna borde vara rådande, under längre eller kortare
tid efter domstolarnes beslut der behålla sinnessjuke af ifrågavarande
slag, med hvilka fångvården efter domstolsbeslutens afkunnande egent¬
ligen icke vidare hade att taga befattning.
Genom hvad fångvårdsstyrelsen sålunda i detta ärende meddelat
har ytterligare bekräftelse vunnits å förefintligheten af det utaf revi-
sorerne anmärkta missförhållandet, att inom särskilda län olika för¬
faringssätt iakttagas i fråga om förvaring af s. k. kriminaldårar. En¬
ligt hvad revisorerne ifrågasatt och fångvårdsstyrelsen jemväl tillstyrkt,
synas alltså föreskrifter böra utfärdas till åstadkommande af likformighet
i förenämnda afseende. Härvid har utskottet emellertid velat uttala
den mening, att, då för brott tilltalade personer af domstol förklaras
på grund af sinnessjukdom otillräkneliga, men på samma gång såsom
farliga för allmänna säkerheten öfverlemnas till Kongl. Maj:ts befallnings-
hafvandes förfogande, de icke böra återsändas till hemorten, utan böra
omhändertages genom det allmännas försorg vare sig genom deras
qvarhållande i fängelset eller deras intagande å hospital eller på annat
sätt. Kommunerna sakna nemligen i de flesta fall möjlighet att bereda
sådana sinnessjuke den vård och tillsyn, som sätter dem ur stånd att
skada. Enligt hvad fångvårdsstyrelsen meddelat, hafva också dylika
sinnessjuke, hvilka icke ansetts kunna till hemorten sändas, ganska
länge fått qvarsitta å fängelserna, intill dess plats å hospital kunnat
för dem erhållas; och har fångvårdsstyrelsen icke ansett sig böra i
dylika fall ingripa, ehuruväl tillvägagångssättet visserligen icke egt
stöd i gällande författningar.
I sammanhang härmed har utskottet velat erinra, att det torde
vara af vigt, att vid utfärdandet af föreskrifter angående förvaring åt
kriminaldårar tillses, att endast sådana, hvilkas sinnesbeskaffenhet uppen¬
barligen gör dem vådliga för den allmänna säkerheten, beredes vård
genom det allmännas försorg, på det att ej kommunen må söka att
6
Statsutskottets Utlåtande N:o 50.
Ang. inköp af
röks vagt krut
frän utlandet.
utan trängande behof få skyldigheten att taga vård om sinnessjuke
Överflyttad på det allmänna.
Hvad slutligen beträffar kostnaderna för underhållet af sådana
sinnessjuke, hvarom nu är fråga, torde, på sätt revisorerne föreslagit,
äfven derom böra meddelas särskilda föreskrifter till åstadkommande
af ett likformigt förfaringssätt.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet,
att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t.
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huruvida allmänna föreskrifter må utfärdas om hvad
som bör iakttagas i fråga om förvarande af sådana
häktade och för brott tilltalade personer, hvilka på
grund af sinnessjukdom förklarats otillräkneliga för
begångna brott, men på samma gång, såsom vådliga
för allmänna säkerheten, af domstol öfverlemnats till
Kongl. Maj:ts befallningshafvandes förfogande, samt
om kostnaden för sådane sinnessjukes underhåll.
Arméförvaltningen.
§ 2.
(Rev. ber. pag 75—76; Uti. pag 562—566.)
Jemte redogörelse för fraktkostnaden för ett parti å 400 kilogram
cordit.e (ett slags röksvagt krut), som till ett pris af 3,811 kronor 50
öre för Oscar Fredriksborgs fästnings räkning inköpts i England, hafva
revisorerne framhållit, att den omständigheten, att det verkstälda in¬
köpet af nämnda krutparti — hvilket, enligt hvad revisorerne inhemtat,
utgjort prof för ett sedermera inköpt större parti cordite (om cirka
5,600 kilogram) — häntydde derpå, att den inhemska fabrikationen af
röksvagt krut ännu ej nått den utveckling, som kräfdes för tillgodo¬
seende af försvarsverkets behof af sådant krut.
Detta förhållande förtjenade enligt revisorernes mening desto mera
uppmärksamhet, som statsrådet och chefen för landtförsvarsdeparte¬
mentet uti sitt anförande till det vid statsverkspropositionen till 1893
års Riksdag fogade protokollet öfver landtförsvarsärenden, beträffande
då begärdt, åt 1893 års Riksdag sedermera beviljadt anslag till iurät-
Statsutskottets Utlåtande N:o 50.
7
tande af fabrik för röksvagt krut vid Åkers krutbruk, särskildt fram¬
hållit, att »det i hög grad önskvärda målet att, livad krutfabrikationen
anginge, göra vårt land oberoende af utlandet» genom anslagets bevil¬
jande kunde vinnas.
Med anledning af revisorernes anmärkning i detta hänseende har
arméförvaltningen å artilleridepartementet uti ett den 13 sistlidne ja¬
nuari afgifvet utlåtande anfört, att, då den omständigheten, »att den
inhemska fabrikationen af röksvagt krut ännu icke nått den utveckling,
som kräfves för tillgodoseende af försvarsverkets behof af sådant krut»,
syntes vara den hufvudsakliga anledningen till revisorernes ifråga¬
varande framställning, styrelsen ville något närmare redogöra för or¬
saken till den verkstälda anskaffningen från England af ifrågavarande
krutsort, afsedd att användas för de trenne 24 cm. kanoner nf92, hvilka
åren 1892—1895 levererats af firman sir Joseph Whithworth & C:o i
England.
För dessa pjeser hade tillförene användts 25 mm. krut m|95, en
sorts brunt, prismatiskt krut, hvaraf under år 1895 anskaffats en större
qvantitet, hvilken dock ej varit tillräcklig för fyllande af hela mobili-
seringsbehofvet. Då emellertid, sedan erforderliga medel för anskaff¬
ning af det felande sedermera blifvit tillgängliga, hade man ansett sig
böra tillgodogöra sig de fördelar, som användandet af röksvagt krut i
stället för nyssnämnda brunkrut skulle medföra, särskildt i afseende å
snabb eldgifning; och då röksvagt krut börjat i vidsträckt mån komma
i bruk jemväl för grofva kanoner, föranläts generalfälttygmästaren att
i början af år 1898 hos samma firma, som förut levererat kanonerna
och som numera öfvergått i firman sir W. G. Armstrong, Whithworth
& C:o i England, låta beställa 400 kilogram dylikt krut (cordite), hvar¬
med under juli månad samma år verkstälts profskjutning vid Oscar
Fredriksborgs fästning, dervid ifrågavarande krut visat sig med fördel
kunna såsom stridsladdning användas uti 24 cm. kanoner. Det nya
krutet hade nemligen befunnits utom röksvagheten jemväl besitta för¬
delen att gifva ett väsentligt lägre tryck i loppet än brunkrutet vid
samma uppnådda effekt, hvarförutom detsamma till sin substans öfver-
ensstämde med det krut, som af engelska armén och flottan under en
följd af år användts, hvilken omständighet äfven utgjorde en viss
garanti för att krutet egde erforderlig hållbarhet under förvaring.
Uppå derom af dessa skäl gjord framställning af generalfälttyg¬
mästaren hade genom generalorder den 15 november 1898 den nya
krutsorten faststälts under benämning 24 cm. kanonkrut m|98, hvarefter
om leverans af en mot bristen i mobiliseringsbehofvet svarande qvan-
8
Statsutskottets Utlåtande N:o 50.
litet deraf kontraherats med ofvan nämnda engelska firma, hvilken
leverans äfven blifvit fullgjord år 1899.
Såsom ytterligare skäl, utöfver de ofvan anförda, för att till 24
cm. kanonen välja ifrågavarande krutsort hade generalfälttygmästaren
i skrifvelse den 1 december 1898 angående utverkande af tullfrihet för
den kontraherade krutqvantiteten anfört följande:
»Vid Åkers krutbruk, der man, utom den vanliga tillverkningen
af krut för handgevär, fältkanoner och snabbskjutande pjeser af mindre
kaliber, är sysselsatt med försök för framställande af röksvagt krut
jemväl för gröfre kanoner, har man ännu icke hunnit så långt, att der¬
ifrån skulle kunna lemnas krut, användbart för 24 cm. kanonerna. Ej
heller den enskilda industrien inom landet har hittills förmått framställa
ett sådant krut med erforderliga och vederbörligen pröfvade egen¬
skaper. Visserligen har man vid Bofors bruk lyckats tillverka ett rök-
svagt krut, som vid profskjutning i kongl. flottans 24 cm. kanoner
m|96 gifvit godt resultat och derför säkerligen skulle, efter någon
mindre modifikation, blifva lämpligt för här förevarande kanon af samma
kaliber; men detta krut, hvars sammansättning blifvit utarbetad endast
för en helt kort tid sedan, har ännu icke hunnit underkastas några
förvaringsprof, hvadan man tills vidare icke har någon säkerhet för att
detsamma under längre tid bibehåller sina goda egenskaper.
Då alltså, å ena sidan, arméförvaltningen å artilleridepartementet
icke vågat i jemförelsevis stor skala anskaffa krut, hvars varaktighet
icke blifvit i erforderlig grad pröfvad och om hvilket man följaktligen
kunde befara, att detsamma efter längre eller kortare tids förvaring
skulle blifva väsentligt försämradt, men det å andra sidan icke synts
vara med rikets säkerhet förenligt att ännu ett eller annat år uppskjuta
fyllandet af mobiliseringsbehofvet af krut för de kraftigaste pjeserna
inom Oscar Fredriksborg, så mycket mindre som de för fullständigande
af detta fästes pansarbrytande bestyckning bestälda kanonerna af samma
kaliber ännu icke på lång tid kunna väntas blifva färdiga och upp¬
städa, har arméförvaltningen ansett sig nödsakad att från ofvan nämnda
utländska firma anskaffa den omedelbart behöfliga qvantiteten 24 cm.
kanonkrut.»
Af det nu anförda framginge sålunda äfven anledningen till detta
kauonkruts beställande från utlandet, äfvensom att röksvagt krut i er¬
forderlig mängd väl kunde vid Åkers krutbruk framställas för landt-
försvarets behof i allmänhet, om ock åstadkommandet af sådant krut
för de gröfsta kanonerna ännu icke öfverskridit försökens stadium;
hvilket dock ej innebure en omöjlighet, att det förr eller senare skulle
Statsutskottets Utlåtande N:o 50. 9
lyckas der framställa äfven för sådana pjeser lämpliga krutsorter, huru
stora svårigheter än dervid kunde vara att öfvervinna.
Af hvad sålunda förekommit framgår, att allt det för försvars¬
verket erforderliga röksvaga krut ännu icke kan vid Åkers krutbruk
tillverkas och . att visshet icke förefinnes, om och när det för 24 cm.
kanoner behöfliga krut må kunna der framställas. Då sålunda, på sätt
revisorerne erinrat, det vid inrättandet af fabrik för röksvagt krut vid
Åkers krutbruk förespeglade mål, eller att, hvad krutfabrikationen an-
ginge, göra vårt land oberoende af utlandet, icke vunnits, har utskottet,
som ansett detta förhållande vara egnadt att ådraga sig särskild upp¬
märksamhet, velat detsamma för Riksdagen
omförmäla.
§ 3.
(Rev. ber. pag. 77—79; Uti. pag. 568 - 570.)
_ Till anskaffning af nya eldhandvapen åt armén hade, enligt hvad
i revisionsberättelsen erinras, anvisats af
1895 års Riksdag ................................................................. 895,300 kronor
1396 „ „ .................................................................. 860,250 „
1897 „ „ ................................................................ 1,247,000 „
I dessa anslag hade ingått kostnader för förändring och utvidgning
af Carl Gustafs stads gevärsfaktori, beräknade i enlighet med Kongl. Mapts
propositioner till 1895 och 1897 årens Riksdagar, med sammanlagdt
472,500 kronor samt kostnaden för förändringar vid ammunitionsfabriken
med 11,300 kronor. Återstoden, 2,518,750 kronor, hade afsetts för
tillverkning af karbiner och gevär.
I utgiftssumman för förändring och utvidgning af gevärsfaktoriet
vore de särskilda posterna beräknade:
a) För förändringar (se statsutskottets utlåtande år 1895 n:o 5
sid. 26):
maskiner för gevärs- och k arb intill verkning........... kronor 38,810: —
maskiner för verktygstillverkning „ 10,455:_
ändring, reparation af maskiner samt komplettering
af maskinskrufstycken och spindlar in. m. ...... „ 13,235: —
Transport kronor 62,500: —
Bih. till Riksd. Prot. Jf)00. 4 Sami. 1 Afd. 34 Höft. 2
Ang. kostna¬
derna för för -
ändringar och
utvidgningar
vid Carl
Gustafs statik
gevärsfaktori..
10
Statsutskottets Utlåtande N:o 50.
Transport kronor
oförutsedda utgifter ...................................................... n
första uppsättning fixturer, verktyg och besigtnings¬
instrument ................................................................ ii
62,500: —
10,000: —
300,000: —
Summa kronor 372,500: —.
b) För utvidgning (se statsutskottets utlåtande
Lätt. E. sid. 76):
byggnad ............................................................................
maskiner ............................................................................
kraft: ökad storlek å turbiner m. m.......................
1 elektrisk generator m. m..........................................
oförutsedda kostnader .....................................................
år 1897 n:o 5 Bil.
kronor
ii
ii
ii
ii
32,000
56,500
5,700
5,200
600
Summa kronor 100,000
Då revisorerne emellertid erfarit, att dessa anslag för förändring
och utvidgning af gevärsfaktoriet uti icke ringa män öfverskridits, hade
revisorerne förskaffat sig tillgång till en revisionsberättelsen vidfogad
redogörelse öfver anslagens användning, hvilken redogörelse visade,
att sammanlagda kostnaderna för faktoriets förändring och utvidgning
uppgått till:
för byggnader, nya ........................................................ kronor 85,441: 04
ändringar och reparationer ............... „ 56,599: 5 3
„ maskiner, nya.............................................................. » 226,377:86
„ „ ändringar .................................................. „ 33,516: 6 2
„ fixturer ooh verktyg, arbetskostnad .................... „ 266,063: 5 5
besigtningskostnad ............ „_9,627: 46
Summa kronor 677,626: 06.
Om från detta sistnämnda belopp droges erhållen tullrestitution
för införda maskiner kronor 9,735: 08, så funne man, att den verkliga
kostnaden för förändring och utvidgning af gevärsfaktoriet kronor
667,890:9 8 öfversköte den beräknade — kronor 472,500 — med icke
mindre än kronor 195,390: as, deraf 110,040 kronor 57 öre för nybyggnader
jemte ändringar och reparationer samt 85,350 kronor 41 öre för ny¬
anskaffning af maskiner jemte ändringar och reparationer samt fixturer,
verktyg och besigtningsinstrument; och hade denna ökade utgift utgått
från gevärsanslaget.
Enligt hvad för revisorerne uppgifvits, hade orsakerna till detta
betydliga öfverskridande af den beräknade förändrings- och utvidgnings-
kostnaden bestått uti:
Statsutskottets Utlåtande N:o 50.
11
1) att det uppgjorda kostnadsförslaget ej upptagit andra ny¬
byggnader än besigtniugs- och kontorslokaler, under det att flera andra
byggnadsföretag blifvit utförda,
2) att maskinanskaffningskostnaderna blifvit större än hvad som
beräknats,
3) att den elektriska belysningsanläggningen och kraftstationen
blifvit i följd af faktoriets utvidgning betydligt dyrare än enligt den
ursprungliga planen,
4) att prisförhållandena å såväl material som arbetskraft under
tiden för faktoriets förändring väsentligt stegrats.
Att, såsom ofvan blifvit visadt, den verkliga kostnaden för för¬
ändring och utvidgning af gevärsfaktoriet i högst betydlig mån och
långt utöfver hvad af de förändrade prisförhållandena betingats öfver-
skridit den derför beräknade, hade revisorerne ansett sig böra såsom
anmärkningsvärdt framhålla, då det vore af vigt, att de kostnadsförslag,
som lades till grund för beviljande af anslag, vid arbetets utförande i
möjligaste mån följdes i fråga om såväl arbetets omfattning som derför
beräknade utgifter.
Beträffande ifrågavarande ■ anmärkning har arméförvaltningen å
artilleridepartementet uti sitt ofvannämnda utlåtande hänvisat till ett
af styresmannen för Carl Gustaf stads gevärsfaktori i ärendet afgifvet,
vid berörda utlåtande fogadt yttrande, deri denne anfört, att vid be¬
dömandet af ofvan anförda förhållanden hänsyn måste tagas dertill, att
enligt Kongl. Maj:ts proposition år 1894 anordningarne vid faktoriet
skulle afse en årstillverkning af endast 10,000 vapen, men att redan
1896 års Biksdag bestämt denna tillverkning till 15,000 pr år utan att
särskilda medel anvisats för häraf följande ökade behof af utrymme
och maskiner m. m.
I det förslag, som af styresmannen med skrifvelse den 8 november
1893 insändts och som läge till grund för vapenanskaffningsplanen, hade
derför icke upptagits några medel till nybyggnader och icke heller,
då faktoriet 3 år förut blifvit repareradt för då pågående gevärs-
förändring, något anslag till byggnadsreparationer och förändringar.
Vid denna tid hade ej heller något beslut om elektrisk belysning
varit fattadt, ehuru kostnadsförslag derå, för vid denna tid rådande
förhållanden, blifvit under den 12 februari 1892 till generalfälttyg-
mästarens expedition insändt.
På grund häraf hade såväl omedelbart vid faktoriets omstöpning
år 1896 som ock påföljande år vid då bestämd ökning af årstillverk-
12
Statsutskottets Utlutande N:o 50.
ning från 15,000 till 20,000 vapen inträdt behof af utrymme i form
af nybyggnader och förändrade inredningar.
1896 års behof hade täckts genom den nya kraftstationen, genom
ersättande med ny kolbod af den på kraftstationens plats förut liggande
äldre, nytt materialskjul för upptagande af materialier, särskildt lagring
af valnötsstockar, bethus och byggnad för hastighetsskjutning, tillsam¬
mans med den nya kontors- och besigtningsbyggnaden, uppgående till
summa kronor 85,441: 04, deraf 32,000 till sistnämnda byggnad af
Riksdagen anvisats år 1897.
I hvad mån kostnaderna för nybyggnaderna blifvit högre, än be-
räknadt varit, framginge af följande jemförelse:
Den 12 februari 1892 hade före¬
legat anbud å belysningsstation å............ kr. 15,420: —
den tillökning, som för kraftstationen år
1897 ansetts behöflig, hade i februari
samma år beräknats till........................... „ 4,000:— kr. 19,420: —
men samma byggnad hade enligt anbud af 28 april 1897,
på grund af uppdrifna material- och arbetspris
samt pågående grofarbetarestrejker, kostat ............... „ 28,375:—.
Besigtnings- och kontorsbyggnaden hade af erfaren arkitekt i
februari 1897 beräknats till ..................... kr. 27,000: — å kr. 32,000: —,
men hade enligt anbud af 22 april samma
år kostat..................................................... „ 39,993: 8 7.
hvartill kommit, att förutsatt värmeled¬
ning från faktoriets stora panna, som
befunnits vara för svag, måst ersättas
med särskild värmeanordning å ......... „ 3,440: — „ 43,433: 8 7.
Förändringar och reparationer å förut befintliga byggnader, upp¬
gående till'kronor 56,599: 5 3, återfunnes i en vid styresmannens yttrande
fogad bilaga och utgjordes i hufvudsak af följande nödvändiga arbeten:
anordning af filareverkstad å faktoribyggnadens vind;
reparation och tillbyggnad af ränna och byggnad vid pipborrverket,
som befunnits undermineradt af vatten, samt i öfrigt hvad tak och
golf beträffade för svag för den nya maskinuppsättningen;
inläggning af nya golf och filbänkar i samtliga verkstäder m. m.
Hvad maskinanskaffningen beträffade, så hade till grund för den¬
samma legat en af dåvarande verkmästaren vid ett kortare besök vid
Waffenfabrilc Mauser i september 1892 upprättadt förslag, afseende,
såsom ofvan sagts, en årstillverkning af endast 10,000 vapen. Detta
Statsutskottets Utlåtande N:o 50.
18
förslag hade, då någon operationsplan omöjligen kunnat uppgöras, om¬
fattat endast sådana specialmaskiner, som för honom varit nya och
ansetts nödvändiga. År 1896, då fullständiga operationstabeller för
årlig tillverkning af 15,000 vapen förelegat, hade derför den 12 februari
1896 insändts nytt förslag, slutande för enbart nya maskiner å kronor
126,000: —, hvilket af kongl. förvaltningen godkänts. Derigenom hade
omedelbart uppstått en skiljaktighet i beloppet för nyanskaffning af
maskiner utaf kronor 76,735:— [126,000— (38,810 + 10,455)], in¬
gående i ofvan anmärkta kronor 85,350: 41.
Återstoden af det anmärkta beloppet (85,350:4 1 — 76,735:—)
kronor 8,615:41 inginge i med ökadt antal maskiner förbundna om¬
kostnader för remmar, axelledningar m. m.
För öfrigt borde vid den af Riksdagens revisorer använda, från
gevärsfaktoriet lemnade bilaga anmärkas, att i beloppen för »fixturer
och verktyg» funnes, på grund af räkenskapsföringen vid faktoriet, icke
endast den åberopade första uppsättningen fixturer och verktyg, utan
jemväl all förbrukning af verktyg under åren 1896—1898, hvilken för¬
brukning på de grunder, som anförts för försenad gevärstillverkning,
varit synnerligen stor.
Åf redan vunnen erfarenhet framginge emellertid, att med de större
utgifterna för tillverkningens ökande från 10,000 till 20 å 25,000 vapen
för år följt, ett nedbringande i vapnens tillverkningspris, hvarigenom
alla förutsättningar förefunnes, att utöfver lemnade anslag förbrukade
195,390 kronor 98 öre skulle på tillverkningen — derest denna utsträck¬
tes till förutsatta 220,000 vapen — mer än väl intjenas, en förutsättning,
som redan i februari detta år, efter verkstäldt bokslut, kunde bevisas.
I likhet med revisorerne finner utskottet anmärkningsvärd!, att
de till förändring och utvidgning af gevärsfaktoriet anslagna medel,
tillsammans 472,500 kronor, hvilka af Riksdagen beviljats med de af
Kongl. Maj:t äskade belopp, blifvit öfverskridna med icke mindre än
195,390 kronor 98 öre. Med afseende å detta öfverskridande, hvilket,
på sätt revisorerne anfört, berott på dels uppförande af flera byggnader
än det usprungliga förslaget afsett, dels ofullständiga kostnadsförslag
och dels stegrade pris förhållanden, har utskottet velat framhålla, att
det hade varit rigtigast, att Riksdagen förelagts fullständiga uppgifter
å anledningarna dertill och att i sammanhang dermed gjorts framställ¬
ning om bristens betäckande. Att, på sätt styresmannen för faktoriet
synes afse, denna Överskjutande kostnad för sjelfva anläggningen och
anordningarna dervid skall läggas på gevärstillverkningen genom att
vapnens tillverkningspris kan nedbringas under det beräknade, utan
14
Statsutskottets Utlåtande N:o 50.
att detta pris i räkenskaperna och vid kostnadsberäkning nedsättes,
synes utskottet oegentligt, då — oafsedt att en större gevärstillverk-
ning än den, som Riksdagen beslutat, af styresmannen förutsatts —
gevären gifvetvis böra likasom de hittills vid faktoriet tillverkade eld-
handvapnen upptagas till den kostnad, sjelfva fabrikationen i verkligheten
betingat.
Ifrågavarande förhållanden har utskottet dock icke ansett gifva
anledning till någon särskild hemställan från utskottets sida, utan har
utskottet endast velat desamma för Riksdagen
anmäla.
§ 4.
(Rev. ber. pag. 83—85, Uti. pag. 548—549.)
Ang. omföring Vidare hafva revisorerne meddelat, hurusom uti arméförvaltnin-
'ansfogefmTe gens räkenskaper för revisionsåret, jemlikt beslut af intendentsdeparte-
vämpiigtigcs mentet den 21 februari 1899, från förslagsanslaget »De värnpligtiges
Vmnamiaget vapenöfningar» till reservationsanslaget »Arméns munderingsutrustning»
na arméns omförts ett belopp af 114,644 kronor 57 öre. Enligt hvad af räken-
mutrusining' skapema bifogade handlingar framginge, hade af nämnda summa mun-
deringsslitningsersättning utgått till truppförbanden vid såväl indelta
som värfvade armén.
Det kunde emellertid med skäl ifrågasättas, huruvida detta för¬
farande stått i öfverensstämmelse med den användning, som med an¬
slaget till de värnpligtiges vapenöfningar varit af Riksdagen afsedt. Af
en vid Kongl. Maj:ts proposition till 1892 års urtima Riksdag fogad
»beräkning af de årliga ökade kostnaderna för beväringen enligt för¬
slaget» — hvilken beräkning väl finge anses hafva legat till grund för
anslagsbeloppets bestämmande — syntes nemligen framgå, att med
anslaget till de värnpligtiges vapenöfningar ej borde täckas andra mun-
deringsersättningar än dels »underhåll af hästutrednings- och sadel-
munderingspersedlar vid indelta och värfvade kavalleriet», dels ock
»munderingsslitningsersättning till underbefäl vid indelta armén och
Vermlands fältjägarecorps». De kongl. reglementen, som anginge be¬
sörjandet af den ekonomiska förvaltningen m. in. vid de värfvade trupp-
förbanden, gåfve ej heller vid handen, att dessa truppförband skulle
ega att, i vidare mån än uti ofvan omförmälda beräkning uttryckligen
Statsutskottets Utlåtande N:o 50.
15
omnämnts, af anslaget till de värnpligtiges vapenöfningar uppbära någon
som helst munderingsslitningsersättning. Enligt den paragraf i dessa
reglementen, som afhandlade frågan om särskild munderingsersättnings
utgående, skulle nemligen förvaltningsdirektionerna uppbära särskild
sådan ersättning endast för den händelse, att genom anbefald extra
kommendering eller manskapets obenägenhet att taga permission den
till tjenstgöring mellan exercismånaderna afsedda styrka skulle för
längre eller kortare tid i garnisonsorten ökas.
Revisorerne hade af anförda omständigheter funnit anledning att
på berörda omföringsåtgärd fästa Riksdagens uppmärksamhet, i synner¬
het som omföringen verkstälts från ett förslagsanslag, hvilket enligt
sin natur kunde öfverskridas, till ett reservationsanslag, i fråga hvarom
sådant öfverskridande ej finge ega rum. Mot öfverförande från förslags¬
anslag till fasta anslag i vidare mån, än de af Riksdagen med anslagen
afsedda ändamål direkt föranleda, mötte nemligen den särskilda betänk¬
ligheten, att tillgångarne under dessa senare derigenom skulle kunna
utan Riksdagens medgifvande ökas.
I sammanhang härmed hafva revisorerne meddelat, att vid 1898
års slut å anslaget till de värnpligtiges vapenöfningar förefunnits en
brist af 385,645 kronor 5 öre, medan anslaget till arméns munderings-
utrustning vid samma tid egt en reservation å 261,846 kronor 23 öre.
Uti häröfver afgifvet utlåtande har arméförvaltningen å intendents-
departementet anfört, att i enlighet med den af revisorerne åberopade,
vid Kongl. Maj:ts proposition till 1892 års urtima Riksdag fogade be¬
räkning skulle, på sätt äfven i förevarande anmärkningspunkt i viss mån
angåfves, från anslaget till de värnpligtiges vapenöfningar, under tjenst¬
göring vid samma öfningar, utgå dels kostnaderna för underhåll af
hästutrednings- och sadelmunderingspersedlar vid indelta och värfvade
kavalleriet, dels ock munderingsslitningsersättning för underbefäl och
såsom instruktörer kommenderadt manskap vid indelta armén och Verm-
lands fältjägarekår.
Då den ojemförligt största delen af det i anmärkningspunkten
angifna beloppet, 114,644 kronor 57 öre, utgjordes af utgifter för per¬
sedelunderhåll af nyss angifvet slag, kunde anmärkningen endast afse
de jemförelsevis smärre belopp, som afförts såsom munderingsslitnings¬
ersättning för instruktörer vid värfvade armén under tjenstgöring vid
de värnpligtiges vapenöfningar, hvilka belopp enligt hos arméförvalt¬
ningen verkstäld utredning kunde beräknas uppgå till sammanlagdt
omkring 18,777 kronor 27 öre.
Då arméförvaltningen å intendentsdepartementet äfven för sin del
16
Statsutskottets Utlåtande N:o 50.
varit tveksam, huruvida vid de värfvade truppförbanden dylik ersätt¬
ning, på sätt vid indelta armén och Vermlands fältjägarekår egde rum,
bort utgå från anslaget till de värnpligtiges vapenöfningar, hade armé-
förvaltningen äfven först vid fastställandet af 1898 års munderings-
anslag — eller sedan det visat sig, att, på sätt i utlåtande af den 3 no¬
vember 1899 anmälts, anslaget till arméns munderingsutrustning vore
för det med samma anslag afsedda ändamål otillräckligt, — ansett sig
böra anlita nu ifrågakomna tillgång.
Vid fastställandet af munderingsanslagen för den värfvade armén
hade sålunda i nu ifrågakomna hänseende tillämpats samma bestäm¬
melser, som gälde för den indelta, och hade arméförvaltningen för ett
dylikt tillvägagående trott sig finna stöd dels i de för värfvade arméns
truppförband gällande förvaltningsreglementen, dels i den omständighet,
att i förevarande fall rimlig anledning icke kunde åberopas för ett olika
behandlingssätt af samma fråga vid olika delar af armén.
Skulle emellertid det icke anses lämpligt eller önskvärd!, att an¬
slaget till de värnpligtiges vapenöfningar på nu angifvet sätt bidroge
till munderingsunderhållet vid de värfvade truppförbanden, återstode
för arméförvaltningen å intendentsdepartementet endast att till Kong!
Maj:t inkomma med framställning om aflåtande till Riksdagen af pro¬
position angående ytterligare förhöjning i anslaget till arméns mun¬
deringsutrustning.
i Med anledning af revisorernes anmälan angående förefintlig be¬
hållning å anslaget till arméns munderingsutrustning ansåge sig armé-
förvaltningen å intendentsdepartementet endast böra framhålla, att denna
behållning ingalunda kunde sägas vara någon för arméförvaltningen
disponibel tillgång, alldenstund den i verkligheten endast utgjorde en
del af munderingskassornas hos arméförvaltningen innestående behåll¬
ningar, hvilka upptoges och redovisades under anslaget till arméns
munderingsutrustning. Att under sådant förhållande alla dessa kassor
från andra statsanslag, äfven om dessa vore förslagsanslag, tillkomman¬
de bidrag måste till nämnda anslag omföras och der redovisas, vore
påtagligt. Den af revisorerne omförmälda omföringsåtgärden afsåge
sålunda i sjelfva verket endast ett öfverförande till munderingskassorna
af samma kassor enligt gällande reglementen tillkommande anslags-
bidrag.
Utskottet, som delar revisorernes uppfattning om origtigheten i
det omförmälda öfverförandet af medel från förslagsanslag till fästa an¬
slag, och velat uttala förvissning om att dylikt anmärkningsvärd! för-
Statsuskottets Utlåtande N:o 50.
17
farande icke vidare må förekomma, får emellertid, då Riksdagen, med
bifall till Kongl. Maj:ts derom gjorda framställningar och i enlighet med
utskottets förslag i utlåtandet n:o 5 angående regleringen af utgifterna
under riksstatens fjerde hufvudtitel, ej allenast beviljat medel till täckan¬
de af bristen å det ofvannämnda anslaget till arméns munderings-
utrustning, utan äfven höjt samma anslag, och då det angifna missför¬
hållandet sålunda blifvit rättadt samt antagas kan, att förevarande an¬
gelägenhet sålunda blifvit äfven för framtiden ordnad, hemställa,
att revisorernes ifrågavarande framställning icke
må till någon Riksdagens vidare åtgärd föranleda.
Marinförvaltningen.
§ 5.
(Rev. ber. pag. 112—113; Uti. pag. 581, 583—585.)
På sätt i revisionsberättelsen meddelas, skall, jemlikt § 768 i
tredje delen af 1875 års reglemente för flottan, för sjuk, som afpollet-
teras till annan sjukvårdsanstalt än sådan, som lydde under högste be-
fälhafvaren, sjöaflöning, dietpenningar och portion ombord upphöra med
afpolletteringsdagen, detta vare sig afpolletteringen skett å utrikes eller
inrikes ort. Deremot äro, enligt hvad revisorerne vidare anföra, bestäm¬
melserna om ersättning till den afpolletterade sjuke olika, allt eftersom
afpolletteringen egt rum inom eller utom riket. År den afpolletterade
officer, officers vederlike eller underofficer, och blir han afpolletterad till
annan ort inom riket än den flottans station, han tillhör, så ege han
från och med dagen efter den, då afpolletteringen skedde, och så länge,
enligt läkarebevis eller annat trovärdigt intyg, hans qvarblifvande på
afpolletteringsorten varit nödvändigt, beräkna traktamente enligt gäl¬
lande resereglemente jemte godtgörelse af kostnaden för sjukvård och
läkemedel, enligt deröfver afgifna, verificerade räkningar. Hade han å
utrikes ort blifvit afpolletterad, undfår han för alla kostnader, hvilka
lian i följd af sin sjukdom fått under vistelsen å afpolletteringsorten
vidkännas, ersättning enligt afgifven räkning, hvilken, om svensk-norsk
konsul finnes på platsen, bör af honom attesteras.
Bih. till liiksd. Prot. 1900. 4 Sami. 1 Afd. 34 Höft.
Ang. trakta-
mentsersätt-
ning till sjuk
under vistelse
ä sjukvårds¬
anstalt.
3
18
Statsutskottets Utlåtande N:o 50.
Skilnaden mellan afpollettering för sjukdom af officer eller officers
vederlike å utrikes och inrikes ort vore alltså, enligt hvad revisorerne
härjemte framhållit, i anseende till statens ersättningsskyldighet, den,
att i förra fallet staten betalade alla kostnader för den sjukes vistelse
å afpolletteringsorten, medan i senare fallet den sjuke, emot åtnjutan¬
de af dagtraktamente, sjelf finge vidkännas kostnaden för vivre och af
staten utöfver traktamentet undfinge ersättning endast för den egentliga
sjukvården samt för läkemedel.
Uti ett under revisionsåret förekommande specielt fall ansåge
revisorerne emellertid dessa regler för ersättningens utgående ej
blitvit behörigen iakttagna. Sålunda hade till t. f. kammarförvandten,
stabssekreteraren vid 1898 års kusteskader, I. Neuendorf, hvilken för
sjukdom blifvit från kusteskadern till Stockholm afpolletterad, för hans
sjukvård å sistnämnda ort samt återresa till Karlskrona utbetalts ett
belopp af 781 kronor, deri inginge såväl dagtraktamente som kost¬
nader för läkarevård och vistelse å sjukhus. Äfven denna sistnämnda
kostnad benämndes å den af Neuendorf ingifna räkningen kostnad för
sjukvård.
Då emellertid dagtraktamentet måste anses vara afsedt att utgöra
ersättning för vivre, hade revisorerne velat såsom anmärkningsvärdt
framhålla, att till Neuendorf utbetalts särskild ersättning för hans vistelse
å enskildt sjukhus under 26 dagar med 182 kronor.
I sitt med anledning af revisorernes anmärkningar rörande flottans
räkenskaper den 16 sistlidne januari afgifna utlåtande har marin¬
förvaltningen beträffande förevarande fråga hänvisat till ett af stations-
befälhafvaren i Karlskrona i ärendet afgifvet yttrande jemte en dervid
fogad förklaring af flottans räkenskapskontor i Karlskrona, i hvilket
yttrande stationsbefälhafvaren erinrat, att Neuendorf onekligen bort med
dagtraktamentet sjelf bekosta vivre, men att i brist på tillgång å räk¬
ningen från sjukhuset det icke nu kunnat utredas, huru mycket af
räkningens belopp särskildt afsett godtgörelse för vivre; och vore stations¬
befälhafvaren i allt fall icke i tillfälle att upplysa, huruvida i räkningen
sådant särskiljande ens egt rum.
Räkenskapskontoret har i ofvanberörda förklaring anfört, att enär
då gällande reglemente för flottan, 3:e delen, § 768, mom. 3, stadgade,
att till annan än under högste befälhafvaren lydande sjukvårdsanstalt
inom riket afpolleterad officer eller vederlike egde beräkna traktamente
enligt gällande resereglemente jemte godtgörelse af kostnaden för sjuk¬
vård och läkemedel, hade till bemälde stabssekreterare, hvilken från
kusteskadern blifvit till sjukvårdsanstalt i Stockholm afpolleterad, ut-
Statsutskottets Utlåtande N:o 50.
19
betalts traktamente för hela vistelsen i Stockholm samt kostnaden för
vård å sjukvårdsanstalten enligt derå afgifven räkning.
Att i kostnadsräkningen för sjukvård å anstalten inginge kost¬
naden för den sjukes vistelse derstädes, vore gifvet, men då kostnad
för vård å sjukinrättningen beräknades med ett visst belopp för dag
i ett för allt samt svårighet förelåge att särskilja kostnaden för hvad
som kunde anses tillhöra vivre eller betingades af sjukdomstillståndet
och någon beräkningsgrund för ett särskiljande härutinnan ej gåfves
och sådant ej heller vore föreskrifvet uti nämnda reglemente, hade något
afdrag å traktamentet ej kunnat ske.
Enligt hvad revisorerne anmärkt och jemväl af stationsbefäl-
hafvaren i Karlskrona vitsordats, synes Neuendorf otvifvelaktigt i
förevarande fall under vistelse vid sjukvårdsansfalt hafva erhållit dubbel
ersättning för vivre; men då utskottet icke ansett någon särskild åtgärd
med anledning deraf böra af utskottet tillstyrkas, har utskottet endast
velat hvad i detta ärende förekommit för Riksdagen
omförmäla.
§ 6.
(Rev. ber. pag. 113—114; Uti. pag. 581, 583, 586—587.)
Revisorerne erinra vidare, att uti 1895 års revisionsberättelse om- magau-^
förmälts, hurusom vid flottans station i Karlskrona under år 1894 afse- vid Karlt-
värda qvantiteter matvaror blifvit såsom »icke utspisningsbara» å auktion krona nation.
försålda, och hade revisorerne i anledning häraf uttalat den förmodan,
att kassationen af dylika varor i många fall föranleddes deraf, att
proviantartiklar i stor mängd ständigt hölles upplagda för flottans
station i Karlskrona och sålunda delvis underginge en allt för långvarig
magasinering.
Uti en med anledning af denna erinran afgifven förklaring af den
11 januari 1896 hade förvaltningsdirektionen vid flottans berörda station
förmält, bland annat, att al de i revisorernes berättelse afsedda ar-
tiklarne, torrt bröd, saltadt fläsk, saltadt kött och smör, det vore endast
den sistnämnda artikeln, som visat sig icke kunna vårdas så, att den
icke någon gång vid utlevereringen befunnes till sin beskaffenhet något
försämrad genom längre tids magasinering, samt att vid detta för¬
hållande förvaltningsdirektionen läte sig angeläget vara att, såvidt möjligt,
20
Statsutskottets Utlåtande N:o 50.
förekomma, att i förrådet upplades mera smör, än som nödvändigt er¬
fordrades för behofvet.
Revisorerne hade vid granskningen af Karlskrona stations räken¬
skaper för revisionsåret funnit anledning åter erinra om det af 1895 års
revisorer gjorda uttalandet.
Af räkenskaperna framginge nemligen, att vid besigtning den 21
maj 1898 kasserats ett parti smör om 315 kilogram, som utgjort åter¬
stående behållningen af det utaf firman Palander & C:o under november
månad år 1896 levererade partiet. Smöret hade alltså magasinerats å
förrådet under en tid af ungefär 1 \ år.
I sammanhang härmed hafva revisorerne meddelat, att vid Karls¬
krona station under revisionsåret följande qvantiter matvaror blifvit
enligt förvaltningsdirektionens beslut såsom icke utspisningsgilda å auk¬
tion försålda, nemligen:
1745
1786
1522,97
1054
64,7 3
1301
kilogram bröd, torrt och orent;
„ brödgrus;
„ smör, beskt och härsket;
„ fläsk, saltadt, något härsket;
„ grönsaker, torkade, mögliga; samt
„ kött, saltadt, unket.
Värdet af stationens spanmåls- och proviantförråd hade vid 1898
års början uppgått till 176,221 kronor 40 öre samt vid dess slut till
143,730 kronor 48 öre.
Beträffande hvad revisorerne sålunda anfört, hafva såväl marin¬
förvaltningen som stationsbefälhafvaren vid flottans station i Karlskrona
i afgifna utlåtanden åberopat ett från förvaltningsdirektionen vid be¬
rörda station inkommet yttrande i ämnet, deri direktionen erinrat, att
hela det i november 1896 levererade smörpartiet, utgörande 14,000 kilo¬
gram, bestått af norrländskt eller finskt smör och att det besigtigats
och godkänts i Stockholm, men redan vid mottagandet i proviant¬
förrådet härstädes befunnits till stor del vara af mindre god be¬
skaffenhet.
Att en del af detta smör kommit att magasineras så lång tid som
1 i år hade väsentligen berott deraf, att under eskaderöfningarne som¬
maren år 1897 och å höstkorvetten samma år på försök utspisats konser-
veradt mejerismör af svensk tillverkning till en sammanlagd myckenhet
af 1,700 kilogram i stället för norrländskt eller finskt smör.
Då försöken med utspisning ombord af konserveradt mejerismör
anbefalts på våren år 1897, hade den deraf föranledda minskningen i
21
Statsutskottets Utlåtande N:o 50.
behofvet af norrländskt eller finskt smör icke kunnat tagas med i be¬
räkningen af behofvet vid smörupphandlingen i början af september
månad år 1896.
Beträffande öfriga i revisorernes berättelse omförmälda, såsom
icke utspisningsgilda å auktion försålda matvaror borde nämnas, att
de samtliga utgjordes af sådana proviantartiklar, som inlemnats till
förrådet från efter slutade expeditioner hemkomna fartyg, och hvilka
vid å dem anstäld besigtniug befunnits vara icke fullt utspisningsgilda
eller magasineringsdugliga. Så vidt förvaltningsdirektionen kunde för¬
stå, hade statens fördel bäst tillgodosetts genom dessa proviantartiklars
skyndsamma försäljning å offentlig auktion, innan de hunnit undergå
ytterligare försämring. Upplysningsvis meddelades, att dylika proviant¬
artiklar vore föremål för så stor efterfrågan, att de vid auktionerna
aldrig behöfde bortslumpas till vrakpris, utan i allmänhet betalades
synnerligen högt. Såsom exempel i detta hänseende kunde nämnas,
att försäljningsmedelpriset för det kasserade salta fläsket uppgått till
67 öre per kilogram, under det att varan, ny och frisk, vid leveransen
till förrådet på våren år 1897 kostat staten allenast 63,9 öre per
kilogram.
Hvad beträffar den af revisorerne anmärkta magasineringen af
smör vid Karlskrona station, har det visserligen ådragit sig utskottets
uppmärksamhet, att, på sätt förvaltningsdirektionen meddelat, i november
1896 inköpts ej mindre än 14,000 kilogram af denna vara, oaktadt,
enligt då gällande bestämmelser, hvilka, för så vidt utskottet kunnat
utröna, återfinnas i marinförvaltningens skrifvelse den 6 juni 1876, det
lager af smör, som borde vid stationen finnas, skulle utgöras af allenast
50 centner, eller 212,5 kilogram; men då, enligt hvad utskottet inhemtat,
stationsbefälhafvaren i skrifvelse till marinförvaltningen den 22 juli
1897 förklarat sig anse artikeln smör böra hänföras till de artiklar, som
alls icke böra hållas i förråd, och vid detta förhållande det måste an¬
tagas, att någon sådan magasinering af denna vara som den af revi¬
sorerne anmärkta icke vidare skall förekomma, hemställer utskottet,
att|ltiksdagen må vid hvad i detta ärende före¬
kommit låta bero.
22
Statsutskottets TJtåtandc N:o 50.
Ang. förvalt¬
ningen af
Gotska
Sandön.
Lotsstyrelsen.
§ 7.
(Rev. ber. pag. 124—125; Uti. pag. 591—592.)
Sedan lotsstyrelsen uti skrifvelse den 22 september 1891, med
anmälan, att skogstillgången å Gotska Sandön, oaktadt planlös afverk-
ning före år 1859, då ön inköptes af lotsverket, samt inträffade skogs¬
eldar, likväl ännu vore så tillräcklig, att densamma genom ändamåls¬
enlig afverkning borde kunna lemna inkomst till betäckande af de med
flygsandsplanteringarne å ön förenade kostnader, på samma gång en
dylik afverkning vore af behofvet påkallad för att underlätta ungskogens
tillväxt, tillika anfört, att af den afverkningsbara skogen, som utgjordes
af s. k. öfverståndare (150 å 200 år gamla träd), som afslutat sin till¬
växt och hvilka vore till hinder för den omkringstående eller under¬
växande skogens utveckling samt beräknats uppgå till 106,465 stycken,
då borde enligt uppgjord afverkningsplan och med iakttagande af sär¬
skild försigtighet af sakkunnig person utstämplas omkring 50,000 stycken
och försäljas i vissa partier, omfattande 19,000 stycken sågtimmerträd,
12,000 stycken mindre byggnadstimmerträd samt 19,000 stycken om
vid pass 23,500 kbm. i syllar, hvaremot afverkningen af den återstående
delen af öfverståndarne icke för det dåvarande ansetts kunna med fördel
ega rum, hade, enligt hvad i revisionsberättelsen meddelas, lotsstyrelsen
genom kongl. bref den 9 oktober 1891 erhållit bemyndigande dels att,
efter utsyning genom sakkunnig person, låta af de å Gotska Sandön
befintliga afverkningsbara träd försälja omkring 50,000 stycken på sätt
och under de vilkor i afseende på afverkningen, som styrelsen, efter
skogstjenstemans hörande, kunde finna nödigt föreskrifva, dels att för¬
skottsvis bestrida de med ut syningen och försäljningen förenade kost¬
nader mot ersättning af inflytande försäljningsmedel för skogen. Tillika
hade styrelsen anbefalts att i sinom tid inkomma med förslag till före¬
skrifter rörande användandet af de genom nämnda skogsförsäljning
inflytande medel.
Skogsförsäljningen hade inbragt 27,000 kronor.
Sedermera hade genom särskilda kongl. bref, till bestridande af
kostnaderna för sanddämpning och skogsplantering å ön, intill revisions¬
årets slut anvisats sammanlagdt 14,481 kronor 42 öre att af nämnda
Statsutskottets Utlåtande N:o 50.
23
skogsförsäljningsmedel utgå. Af samma, medel hade derjemte gnidits
kostnaden för trädens utsyning och försäljning med 883 kronor.
Då Gotska Sandön fortfarande egde afsevärd skogstillgång och då
ganska omfattande arbeten årligen måste företagas för sanddämpning
och skogsplantering å ön, hade revisorerne velat ifrågasätta, huruvida
ej denna fastighet lämpligen borde från lotsstyrelsen till förvaltning af
domänstyrelsen öfverflyttas.
I ett öfver revisorernes omförmälda framställning afgifvet utlåtande
af den 29 december 1899 har lotsstyrelsen förklarat sig icke hafva
något att mot den ifrågasatta öfverflyttningen erinra, för så vidt skogen
på Gofska Sandön derigenom möjligen skulle vinna en rationellare skötsel;
men då, såsom ock af framställningen framginge, ön inköpts för lots-
verkets medel och sålunda afkomsten borde användas endast för lots-
verkets ändamål, borde vid en möjlig öfverflyttning af förvaltningen
till domänstyrelsen iakttagas, att antingen behållna inkomsterna af
skogen särskildt bokfördes för att användas för lotsverkets ändamål,
eller ock att statsverket för framtiden iklädde sig alla kostnader dels för
husbyggnadstimmer och vedbrand åt lotsverkets på ön stationerade
personal äfvensom åt fyrarne, dels för sanddämpning och skogsplantering
å Gotska Sandön, hvilka senare kostnader hittills vanligen uppgått till
2,000—3,000 kronor årligen, då arbetena inskränkts till de nödvändi¬
gaste punkterna, afseende endast skydd för sj elfva fyrplatserna äfvensom
behöflig sanddämpning på den af skogseld skadade trakten, men som
naturligtvis måste komma att uppgå till betydligt mera, om arbetena
skulle utsträckas till hela strandområdet med dess vidsträckta dyner.
Då, enligt hvad utskottet inhemtat, arbetena för sanddämpning
och skogsplantering å Gotska Sandön för närvarande hufvudsakligen
utföras af fyrinrättningens personal, föranleda dessa arbeten gifvetvis
vida mindre kostnader, än om de skulle öfverlemnas till utförande genom
skogsstatens försorg. Med afseende härå har utskottet ansett det tvifvel¬
aktigt, huruvida öns förvaltning lämpligen bör, såsom revisorerne ifråga¬
satt, öfverflyttas till domänstyrelsen; och då härtill kommer, att äfven
på andra ställen vid landets kuster finnas jordområden, som stå under
lotsstyrelsens omedelbara vård samt att vid sådant förhållande, och derest
en öfverflyttning af fastighetsförvaltning från lotsstyrelsen till domän¬
styrelsen skulle anses önskvärd, frågan torde böra tagas i ompröfning
i hela sin utsträckning, derom dock förslag nu icke föreligger, hem¬
ställer utskottet,
24
Statsutskottets Utlåtande N:o SO.
Ang. beslut
rörande, in¬
komna anbud
d repara¬
tionsarbeten
vid. kronans
hus i
Stockholm.
att revisorernes omförmälda framställning för
närvarande icke må till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.
Öfverintendentsembetet.
§ 8.
(Rev. ber. pag. 234—235; Uti. pag. 609—610.)
Uti förevarande revisionsberättelse meddelas vidare, hurusom åt
ett vid öfverintendentsembetets räkenskaper fogadt utdrag af' embetets
protokoll den 26 april 1898 inhemtades, att intendenten för kronans un¬
der embetets inseende stälda hus och bygnader i hufvudstaden i afgifvet
tjenstememorial af den 25 nämnda månad angående verkstäld gransk¬
ning af inkomna anbud å årets reparationsarbeten vid nämnda egen¬
domar anfört, bland annat, att från snickare inkommit två anbud, nem¬
ligen från Karl Engström, Karlslund, Väsby, och L & Th. Saul; och
hade Engströms pris på fönster och dörrar stält sig något lägre samt
hans timpris 3 öre billigare än Sauls, men som Engström, hvilken
egentligen vore byggmästare, ej vore bosatt i Stockholm och hade sin
verkstad en half mil från Väsby jernvägsstation, hade intendenten icke
ansett sig kunna till antagande tillstyrka hans anbud, utan förordat
det af Saul ingifna, hvars pris vore lika med föregående årets.
Vid ärendets föredragning hade, enligt hvad förenämnda protokoll
vidare utvisade, öfverintendentsembetet, med afseende å hvad intendenten
anfört och med stöd af § 20 i kong!, förordningen angående statens
upphandlings- och entreprenadväsende m. m. den 17 november 1893
pröfvat skäligt att såsom entreprenörer för 1898 års reparationsarbeten
vid ifrågavarande hus och byggnader under vilkor, som komme att
entreprenörerne delgifvas, antaga, bland andra, snickerifirman L. &
Th. Saul.
Då de skäl, som åberopats för förkastande i förevarande fall af
det lägre anbudet och antagande af det högre, icke synts revisorerne
vara af afgörande betydelse, hade revisorerne, som ansett det vara af
vigt, att vid inkomna anbuds bepröfvande så förfores, att ej arbets¬
givare afskräcktes från deltagande i täflan, velat hvad i detta ärende
förekommit för Riksdagen anmäla.
I anledning af hvad revisorerne sålunda anfört har öfverintendents¬
embetet i afgifvet utlåtande den 9 januari innevarande år framhållit
Statsutskottets Utlåtande N:o 50.
25
att, om än det skäl till förkastande af snickaren Karl Engströms anbud,
som af intendenten för kronans hus i Stockholm anförts och af embetet
biträdts, att Engström, såsom egentligen byggmästare, vore mindre sak¬
kunnig än hans af embetet sedan flera år tillbaka kände, yrkesskicklige
medtäflare, icke kunde, på sätt revisorerne förmenade, anses afgörande,
det åberopade hufvudskälet för underkännandet af Engströms anbud,
eller att anbudsgifvaren vore bosatt utom hufvudstaden, dock måste
godkännas såsom fullgiltigt stöd för embetets beslut i förevarande
fråga. Utförandet af här omhandlade reparationsarbeten påfordrade
nemligen oftast skyndsamhet och städse noggrann och oaflåtlig tillsyn
af dem, som åtagit sig desamma, fordringar, som näppeligen kunde
fyllas, derest vederbörande handtverksmästare hade sitt hemvist på ett
icke obetydligt afstånd från arbetsplatsen. Hvad särskildt snickeri¬
arbetena enligt de årliga generalförslagen för Stockholm beträffade,
vore att märka, att, utom det att sådana stundom under större eller
mindre brådska plägade pågå samtidigt vid de flesta kronans egendomar
och sålunda fordrade icke blott en talrik, utan äfven, och detta icke
minst, en lätt tillgänglig arbetsstyrka, större delen af förarbetet måste
utföras på arbetstagarens egen verkstad, en omständighet, som, såvidt
embetet kunde finna, otvetydigt gåfve vid handen, att denna, till und¬
vikande af onödig tidsutdrägt och längre transporter med deraf följan¬
de olägenheter af skilda slag, måste vara belägen inom hufvudstaden.
På grund af det nu sagda funne öfverintendentsembetet det böra fast¬
slås såsom ett oeftergifligt vilkor, att de handtverksmästare, hvilkas
anbud å verkställandet af generalförslagsarbetena i Stockholm kunde
komma under pröfning, skulle vara derstädes boende, och embetet
skulle med föranledande af revisorernes här ifrågavarande anmärkning,
i de kungörelser, som i allmänna tidningarne infördes om anbuds af¬
gifvande å samma arbeten, för framtiden intaga berörda vilkor.
Den af revisorerne i förevarande afseende gjorda erinran har
utskottet visserligen icke funnit vara af den vigt, att den skolat för¬
anleda utskottet till att utförligt redogöra för hvad i ärendet förekommit
och afgifva yttrande i detsamma, derest ej den af öfverintendents¬
embetet i ärendet afgifna förklaring varit af beskaffenhet att ådraga
sig utskottets särskilda uppmärksamhet. Om än olika meningar kunna
göra sig gällande i fråga om lämpligheten att för utförande af snickeri¬
arbeten för reparationer å byggnader i Stockholm anlita arbetstagare
inom eller utom hufvudstaden, i hvilket afseende utskottet emellertid
Bih. till Riksd. Prof. 1'JOO. 4 Sami. 1 Afd. 34 Häft. 4
26
Statsutskottets Utlåtande N:o 50.
Ang. gällande
föreskrifter i
fråga om pla¬
cering af post¬
sparbankens
tillgångar.
delar revisorernes mening, synes nemligen revisorernes i denna fråga
uttalade uppfattning ingalunda hafva bort föranleda öfverintendents-
embetet att, såsom nu skett, förklara sig med anledning af revisorer¬
nes anmärkning skola i de kungörelser, som utfärdas om anbuds af¬
gifvande å nämnda arbeten, fastslå just det förfaringssätt, som föran-
ledt revisorernes ifrågavarande framställning. Under uttalande häraf
har utskottet velat hvad i detta ärende förekommit för Riksdagen
omförmäla.
Postsparbanken.
§ 9-
(Rev. ber. pag. 243—244; Uti. pag. 615—620.)
Revisorerne hafva vidare erinrat, att i § 18 mom. 2 af kongl.
förordningen angående eu postsparbank för riket den 22 juni 1883
föreskrifvits i fråga om de i postsparbanken inflytande medlens fruktbar¬
görande, att för så stor del af influtna medel, som postsparbankens
styrelse ansåge icke behöfva genom insättning i riksbanken hållas till¬
gängliga för att möta uppsägning af medel, hvilka i postsparbanken
innestode, skulle för postsparbankens räkning inköpas räntebärande
obligationer, utfärdade af svenska staten eller Sveriges allmänna hypoteks-
bank. Men redan år 1887 hade befunnits nödvändigt att utvidga ramen,
inom hvilken berörda medel finge göras fruktbärande, och genom kongl.
kungörelsen den 13 juli 1887 förordnades, att af ifrågavarande medel
skulle få inköpas obligationer, utfärdade, förutom af svenska staten eller
af Sveriges allmänna hypoteksbank, äfven af kommun inom riket för
lån, till hvars upptagande Kongl. Maj:ts tillstånd blifvit meddeladt,
med rätt för postsparbankens styrelse att intill högst en tredjedel af
de postsparbankens medel, hvarom nu vore fråga, göra medlen frukt¬
bärande äfven genom utlåning mot skuldebref till kommun inom riket,
med iakttagande jemväl i detta fall att tillåtelse till lånets upptagande
blifvit kommunen af Kongl. Maj:t meddelad.
De förändringar i penningemarknaden, som inträffat efter det
nämnda kungörelse utfärdades, föranledde revisorerne att ifrågasätta,
huruvida icke en ytterligare utvidgning i afseende å rätten till inköp
af valutor för postsparbankens räkning skulle kunna ega rum till
Statsutskottets Utlåtande N:o 50.
27
åstadkommande af höjning i så väl utlånings- som inlåningsräntan;
och förestälde sig revisorerne, att någon viss bestämd del af de post¬
sparbankens medel, hvarom nu vore fråga, skulle kunna fruktbargöras
genom utlåning mot inteckning i fastigheter med vissa för säkerheten
fullt betryggande begränsningar. Sådana värdehandlingar egde framför
obligationer med låg ränta den fördel, att de kunde realiseras utan
kursförlust.
I fråga om postsparbankens lånerörelse hade revisorerne vidare
velat ifrågasätta, huruvida icke belåningsrätten skulle kunna utsträckas
till de obligationer, banken egde rätt att inköpa.
I anledning af hvad revisorerne sålunda anfört, har postsparbank¬
styrelsen i afgifvet utlåtande meddelat följande.
Efter det redan under det tredje året af postsparbankens verk¬
samhet, eller år 1886, sådana förändringar inträffat i penningemarknaden,
att svårighet uppstått för postsparbankstyrelsen att, i enlighet med den
ursprungliga bestämmelsen i § 18 mom. 2 af ofvan åberopade för¬
ordning af den 22 juni 1883, åstadkomma erforderlig afkastning å
postsparbankens öfverskottsmedel, hade styrelsen, uti skrifvelse den
19 mars 1886, hemstält, bland annat, att åt nämnda mom. måtte gifvas
en sådan lydelse, att ifrågavarande öfverskottsmedel finge placeras i
obligationer, utfärdade af svenska staten och Sveriges allmänna hypo-
teksbank, i den mån dylika obligationer kunde erhållas till pris, som
af postsparbankstyrelsen pröfvades vara antagligt, men eljest på annat
sätt, som Kongl. Maj:t kunde finna skäligt bestämma.
Uti proposition till Riksdagen af den 6 april 1887, hade Kongl. Maj:t
med anledning af postsparbankstyrelsens nyssberörda framställning,
föreslagit, bland annat, att Riksdagen ville för sin del besluta, att § 18
mom. 2 af berörda förordning måtte erhålla en så affattad lydelse, att
fast placering af postsparbankens öfverskottsmedel finge ske, förutom
i obligationer, utfärdade af svenska staten och Sveriges allmänna
hypoteksbank, jemväl i obligationer utgifna af kommun inom riket för
lån, till hvars upptagande Kongl. Maj:ts tillstånd blifvit meddeladt;
samt att postsparbankstyrelsen derjemte skulle eg a rätt att intill en
tredjedel af ifrågavarande medel göra desamma fruktbärande äfven
genom utlåning mot skuldebref till kommun inom riket, med iakttagande
äfven i detta fall att tillåtelse till lånets upptagande blifvit kommunen
af Kongl. Maj:t meddelad.
Uti deröfver den 17 juni 1887 afgifvet utlåtande hade samman¬
satta stats- och bankoutskottet hemstält om afslag å hvad Kong]. Maj:t
i nu omhandlade del af propositionen föreslagit, men vid frågans be-
28 Statsutskottets Utlåtande N:o 50.
handling i Riksdagens kamrar den 22 och 25 i sistnämnda månad hade
propositionen blifvit i sin helhet af Riksdagen bifallen, hvarefter kun¬
görelse i ämnet utfärdats den 13 derpåföljde juli.
Sedan postsparbankstyrelsen genom den i nyssnämnda kungörelse
innefattade bestämmelse erhållit större frihet i afseende å sättet för
placering af ifrågavarande medel, hade till en början ej någon svårighet
yppats för styrelsen att göra dessa medel fruktbärande på sådant sätt,
att å desamma inom kort erhållits en afkastning, tillräcklig att, efter det
delegarne godtgjorts dem tillkommande räntor, betäcka postsparbankens
driftskostnader. Men de jemförelsevis blygsamma siffror, som känne¬
tecknade de första åren af postsparbankens verksamhet, hade förändrat
sig under åren 1890—1896, då bankernas depositionsränta närmade
sig och vid vissa tillfälxen till och med understigit postsparbankens
inlåningsränta. Insättningsbeloppen hade under sistberörda år med ej
mindre än sammanlagdt omkring 40 millioner kronor öfverstigit de belopp,
som uttagits; och svårigheter hade ånyo visat sig att, med den be¬
gränsning i afseende å placeringsrätten, som fortfarande förefunnits,
inom landet finna, för så pass betydliga belopp som nu ifrågavarande,
sadana valutor, till hvilka postsparbanken varit för placering af sina
öfverskottsmedel hänvisad.
Vid särskilda tillfällen hade ock postsparbankstyrelsen ansett sig
böra å detta förhållande fästa Kongl. Maj:ts uppmärksamhet.
Sålunda hade styrelsen, uti sin framställning den 20 maj 1896,
angående nedsättning i den ränta, som då godtgjordes delegarne i
postsparbanken, yttrat, att den omständigheten att placeringen vore in¬
skränkt till angifna värdepapper (obligationer, utfärdade af svenska
staten, Sveriges allmänna hypoteksbank och kommuner inom landet,
^äfvensom skuldebref af kommun) understundom föranledde dertill, att
banken måste tillhandla sig dessa värdepapper till högre kurs än den
i allmänna marknaden gällande, enär vederbörande säljare visste, att
banken vore nödsakad placera sina medel uti ett visst slags valutor,
utan frihet för banken att välja bland i penningemarknaden befintliga
öfriga slags värdepapper; samt att det vore tydligt att denna placering,
med kapitalets tillväxt, blefve allt svårare och att, såvida icke gränserna
för bankens utlåning finge vidgas i mån af behof, nödvändigheten
kräfde en nedsättning i räntefoten.
Och uti sin skrifvelse den 5 maj 1899, om förhöjning i postspar¬
bankens inlåningsränta, hade styrelsen erinrat, hurusom den inskränk¬
ning i afseende å rätt till placering af bankens medel, som vore gäl¬
lande, eller att minst 2/j af dessa medel skulle vara placerade i ofvan
Statsutskottets Utlåtande N:o 50.
29
åberopade obligationer, ej vidare vore ändamålsenlig. Till en början,
och så länge bankens fonder uppgått till mindre betydande belopp,
hade en sådan anordning möjligen kunnat vara lämplig. Men då fonden
dårnera vuxit till rätt afsevärdt belopp, kunde denna inskränkning i
placeringsfriheten verka störande på bankens ekonomi, särskildt i tider
af höga räntor. Under de senare åren, då låga räntor varit rådande,
hade postsparbankens öfverskott varit betydliga; och enär till följd af
omförmälda inskränkning tillgång till lämpliga värdepapper ej funnits
inom landet, hade postsparbanken, i likhet med åtskilliga andra kassor,
måst från utlandet för höga kurser inköpa sådana papper, uti hvilka
dessa öfverskottsmedel måst placeras.
Af hvad postsparbankstyrelsen nu anfört, framginge, att styrelsen
ej underlåtit att fästa uppmärksamheten på önskvärdheten, för att ej
säga nödvändigheten, af att större frihet, än hvad för närvarande egde
rum, medgåfves postsparbankstyrelsen vid placering af postsparbankens
öfverskottsmedel. En begränsning sådan som den nuvarande kunde i
tider af höga räntor blifva ödesdiger för postsparbankens ekonomi.
Då nemligen under sådana tider uttagningarna öfverstege insättningarna,
måste banken, för fullgörande af sina förbindelser mot delegarne, an¬
tingen upptaga lån, för hvilka måste erläggas högre ränta än den,
banken uppbure på sina fonder, eller ock för låga kurser och med ej
ringa förlust afhända sig värdepapper, som blifvit för höga kurser
inköpta.
Af den berättelse, postsparbankstyrelsen den 15 november 1899
till Kongl. Maj:t afgifvit angående postsparbankens förvaltning under
år 1898, inhemtades, att vid sistnämnda års utgång bankens skuld till
delegarne utgjort kronor 64,033,595,6 4, under det att bankens tillgångar
vid samma tid i räntebärande obligationer och amorteringslån jemte
obetalade räntor å dessa obligationer och lån uppgått till kronor
65,313,241,63.
Under år 1899 hade insatts i postsparbanken 15,802,000 kronor
och uttagits 21,934,295 kronor 99 öre, hvadan uttagningarne öfverstigit
insättningarne med 6,132,295 kronor 99 öre. För åstadkommande af
de för dessa utbetalningar erforderliga rörolsemedel hade postsparbank¬
styrelsen dels mot hypotek af innehafda obligationer, upptagit lån mot
för nuvarande förhållanden billiga räntor, dels ock till utlandet försålt
obligationer till nominelt belopp af 1,660,800 kronor, hvilken försäljning,
till följd deraf att för de afyttrade obligationerna erhållits jemförelsevis
högt pris, ej förorsakat banken någon förlust, utan tvärtom vinst. Hade
sådana bestämmelser i fråga om öfvorskottsmedlens fruktbargörando
30
Statsutskottets Utlåtande N:o 50.
varit gällande, som medgifvit postsparbanken en mera vidgad rätt i
afseende å medlens placering och till följd deraf möjligheten att erhålla
en högre utlåningsränta, torde postsparbanken hafva blifvit iståndsatt
att, för hejdande af utströmningen af medel, höja bankens inlånings-
ränta till ett belopp mera öfverensstämmande med den å allmänna
penningemarknaden rådande. Någon höjning af inlåningsräntan ansåge
styrelsen emellertid, så länge nuvarande bestämmelser beträffande pla-
ceringsrätten vore gällande, ej kunna ifrågakomma utan statsverkets
mellankomst i form af försträckning. Medelräntan å postsparbankens
samtliga placeringar i obligationer och direkta kommunlån hade nemligen
för år 1898 utgjort allenast 3,8 4 2 procent och för år 1899, under hvilket
år högst obetydlig medelplacering kunnat ifrågakomma, hade medel¬
räntan varit enahanda.
Om således postsparbankstyrelsen, såsom ofvan meddelats, redan
tillförene hyst den åsigt, att den inskränkning i afseende å sättet för
öfverskottsmedlens placering, som hittills varit gällande, medfört afse-
värda svårigheter, så hade denna åsigt ytterligare stadgats på grund af
erfarenheten under senaste år. Styrelsen delade fördenskull revisorernes
mening derom, att en ytterligare utvidgning i afseende å rätten till
inköp af valutor för postsparbankens räkning med allt skäl kunde
ifrågasättas för åstadkommande af höjning i så väl utlånings- som in¬
låningsräntan. I hvilken grad en sådan utvidgning lämpligen borde
ega rum, derom vore styrelsen emellertid, med afseende å denna frågas
Btora vigt samt i betraktande af den korta tid, som stått styrelsen till
buds för afgifvande af utlåtandet i detta ämne, ej beredd att yttra sig,
i synnerhet som, enligt styrelsens förmenande, denna fråga ej borde
afgöras enbart för sig utan i samband med andra dermed samman¬
hängande frågor, exempelvis rörande nedsättning under löpande kalender¬
år af bankens inlåningsränta, m. m. Enligt hvad styrelsen hölle före,
skulle ej heller, åtminstone för närvarande och under den närmaste
framtiden, en utsträckning i afseende å rätten att placera postspar¬
bankens öfverskottsmedel kunna utöfva någon afsevärd inverkan på
postsparbankens ekonomi. Under sistlidet år hade, såsom ofvan om¬
nämnts, uttagningarne i postsparbanken öfverstigit insättningarne deri
med mera än 6,000,000 kronor; och det vore ej antagligt — med de
höga räntor, som för närvarande vore rådande och som ej torde i någon
afsevärd grad, så snart sjunka, — att under innevarande år något be¬
tydligare öfverskott skulle uppkomma i förhållandet mellan beloppen
af insättningar och uttagningar. Skulle emellertid detta inträffa, borde
det uppkomna öfverskottet användas för afbetalning å eller inbetalning
Statsutskottets Utlåtunde N:o 50.
31
af de lån, som postsparbanken under nästlidet år måst upptaga för
fullgörande af sina förbindelser mot delegarne.
Revisorerne hade beträffande nu omhandlade utsträckning af pla-
ceringsrätten ifrågastält, bland annat, att någon viss del af öfverskotts-
medlen skulle kunna fruktbargöras genom utlåning mot inteckning i
fastigheter. Sådana värdehandlingar skulle, enligt revisorernes åsigt,
framför obligationer med låg ränta ega den fördel, att de kunde utan
kursförlust realiseras.
Ehuru postsparbankstyrelsen, af skäl som ofvan nämnts, för när¬
varande ej vore i tillfälle att närmare yttra sig angående revisorernes
förslag i fråga om medelplaceringen, tilläte sig styrelsen dock, i an¬
ledning af hvad revisorerne anfört rörande fastighetsinteckningslåns
företräde vid realisation framför obligationer med låg ränta, att såsom
sin mening uttala, att, om än förstnämnda värdehandlingar kunde, i
olikhet med hvad som vore förhållandet beträffande obligationer, hos
låntagare uppsägas till inbetalning, sådan uppsägning dock, i tider af
stor penningeknapphet, i de flesta fall ej skulle föranleda till annan
åtgärd, än att det uppsagda inteckningslånet blefve mot förhöjd ränta
omsatt.
Utskottet delar visserligen revisorernes mening derom, att den
ram, inom hvilken postsparbankens styrelse enligt gällande bestäm¬
melser eger göra bankens medel fruktbärande, är väl trång, men då,
på sätt styrelsen antydt, någon utlåning af bankens medel ej är att
nnder den närmaste tiden emotse, synes fullgiltig anledning icke före¬
finnas att nu föreslå Riksdagen att vidtaga åtgärder för förändring i
de uti förordningen angående postsparbanken intagna stadgandena an¬
gående bankens lånerörelse, helst vid ändring af några bland berörda
förordnings föreskrifter det möjligen torde ifrågakomma att äfven i
andra hänseenden revidera der intagna bestämmelser, och i allt fall
Kongl. Maj:t icke lärer underlåta att, när förhållandena sådant kräfva,
taga denna fråga i öfvervägande och till Riksdagen afgifva det förslag,
som af omständigheterna må betingas.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, anser utskottet revi¬
sorernes ifrågavarande framställning för närvarande icke böra till någon
Riksdagens åtgärd föranleda, utan har utskottet endast velat hvad i
detta ärende förekommit för Riksdagen
omförmäla.
32
Statsutskottets Utlåtande N:o 50.
Domänstyrelsen.
§ 10.
(Rev. ber. pag. 264—265; Uti. pag. 626—632.)
Ang. viikoren Sedan Kongl. Maj:t genom kong], bref den 29 januari 1897 för-
dering af en ordnat, att förra regementsskrifvarebostället 663/s32 mantal Ytternora n:o
'‘don^THmb' * oc^ f°rra auditörsbostället 273/4i6 mantal Bergsgärdet n:o 1, båda i
°socken Husby socken af Kopparbergs län, skulle efter den 14 mars 1898 i
Kopparbergs kronans ego bibehållas för att jemte förra öfverstebostället Näs Kungs¬
gård n:o 1 om 4 | mantal i samma socken för statsverkets räkning
fortfarande utarrenderas, och domänstyrelsen beslutat, att för denna
utarrendering dessa tre egendomars områden med undantag af utskogs-
skiftena, hvilka blifvit afsätta till kronopark, skulle fördelas i två när¬
mare beskrifna lotter, hade, enligt hvad i revisionsberättelsen vidare
meddelas, styrelsen, då förutvarande arrendatorn af Näs och Bergs¬
gärdets hufvudgårdar brukspatroneu Wilhelm Schröder tillkäunagifvit
sin önskan att under den arrendeperiod, som inginge förenämnda den
14 mars, öfvertaga arrendet af arrendelotten n:o 1 mot erläggande af
arrendeafgift, motsvarande det för egendomen af styrelsen faststälda
arrendevärde, 3,500 kronor, samt öfriga stadgade arrendevilkor, med
Schröder den 30 april 1897 afslutat arrendekontrakt.
Hvad deremot beträffade lotten n:o 2, för hvilken styrelsen fast-
stält ett arrendevärde af 1,600 kronor, så och då, efter det trenne
auktioner hållits för dess utarrendering under 20 års tid från den 14
mars 1898 utan att anbud afgifvits, ofvanbemälde Schröder i en till
styrelsen ingifven skrift förklarat sig villig att öfvertaga arrendet mot
erläggande af en årlig arrendeafgift af 100 kronor och fullgörande af
vissa vilkor, hade styrelsen den 19 januari 1898 uppgjort arrende
kontrakt med Schröder; varande, bland andra vilkor, föreskrifvet, att
arrendatorn skulle vara skyldig att inom fjerde årets utgång och utan
ersättning hafva för kronans räkning uppfört och till insyning anmält
alla för egendomen erforderliga, i arrendekontraktet närmare angifna
byggnader utom mangårdsbyggnaden mot det att arrendatorn såsom
bidrag till byggnadernas uppförande egde å Bergsgärdet och Ytter-
noras fäbodskogar erhålla utsyning och stämpling af 4,000 timmerträd
Statsutskottets Utlåtande N:o 50.
33
med omkring 12 tums medeldiameter vid brösthöjd med rätt att samma
timmer fritt disponera.
Då enligt gällande grunder för förvaltningen af kronans domäner
det tillkomme domänstyrelsen att i händelse antagligt anbud vid för¬
nyad arrendeauktion icke erhållits, om egendomens skötsel tillsvidare
förordna, hade det ådragit sig revisorernes uppmärksamhet, att sist¬
nämnda egolott n:o 2 blifvit efter under hand inkommet anbud på
tjuguårigt arrende upplåten; och hvad anginge arrendevilkoret om rätt
för arrendatorn till fri disposition af 4,000 timmerträd, hade revisorerne
velat erinra, att då de största af de byggnader, arrendatorn enligt
arrendekontraktet vore skyldig att bygga, nemligen ladugård för åttio
djur och stall för tolf hästar, skulle uppföras af tegel och till öfriga
byggnader i regeln icke enligt revisorernas förmenande kunde an¬
vändas timmer af sådana dimensioner sola det arrendatorn tillförsäkrade,
den medgifna utsyningen hufvudsakligen afsåge virkets försäljning
från ifrågavarande vid Dalelfven belägna egendom. Och då värdet
af det utsynade och till fri disposition lemnade timret enligt revisorernes
uppfattning borde kunna anses vara omkring 20,000 kronor samt
minskningen i det af domänförvaltningen i orten till 1,600 kronor för
år beräknade värdet utgjorde 1,500 kronor årligen eller för 20 år
30,000 kronor, syntes arrendatorns skyldigheter under arrendetiden
eller åliggandet att lemna 100 kronor årligen eller tillsammans 2,000
kronor kontant i arrende och uppföra byggnader, hvilka enligt hans
egen beräkning medförde för honom en kostnad af 28,700 kronor,
icke stå i rimligt förhållande till fastighetens beräknade värde, hvadan
revisorerne velat jemväl å detta förhållande fästa uppmärksamheten.
Uti häröfver den 2 januari innevarande år afgifvet utlåtande
har domänstyrelsen meddelat:
att styrelsen i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 18 december 1896
anmält bland annat att, enär de genom särskilda kontrakt den 8
februari 1889 och den 18 november 1892 till den 14 mars 1898 ut¬
arrenderade kronohemmanen, förra regementsskrifvarebostället C63/832
mantal Ytternora n:o 1 och förra auditörsbostället 273/4i6 mantal Bergs¬
gärdet n:o 1, båda i Husby socken, lemnade i årligt arrende, det först¬
nämnda 475 kronor och det sistnämnda 300 kronor, under år 1895 å
hemmanen förrättats saluvärdering samt att, då dervid befunnits, att
en del af de hemmanen tillhörande inegoområden vore sammanblandade
med inegorna till angränsande och samtidigt arrondelediga förra öfverste-
bostället Näs kungsgård n:o 1 om 4 Va mantal i samma socken, hvilket
Bih. till Riksd. Prot. 1900. 4 Sami. 1 Afd. 34 Höft. 5
34
Statsutshottets Utlåtande N:o 50.
hemmans arrende betydligt öfverstege 500 kronor, förslag jemväl upp¬
gjorts för utarrendering af detta sistnämnda hemman och för reglering
af egoområdena hemmanen emellan; och hade styrelsen tillika anmält
att, då vid förenämnda värdering tillförlitlig karta öfver hemmanens
inegoområden icke varit tillgänglig, förrättningsmännen, efter det dylik
karta med beskrifning upprättats under år 1896, hållit nytt samman¬
träde, dervid de, hufvudsakligen af det skäl att till följd af Näs kungs¬
gårds spridda och från hufvudgården på ända till Va mils afstånd be¬
lägna egor af denna egendom i alla händelser borde bildas två
arrendegårdar, frångått af dem förut framstäldt förslag om försäljning
af delar af Ytternora och Bergsgärdet samt föreslagit, att af alla tre
egendomarne skulle bildas två fristående sådana, nemligen
l:o) Näs kungsgård, till hvilken skulle höra alla de egor och
^byggnader, hvilka då tillhörde kungsgården och läge norr om den
så kallade Olles gata, hvilken å kartan funnes med rödt streck utmärkt
jemte utegorna Sandänget och Nettbohage och all den skog, som in-
ginge i kungsgårdens dåvarande arrende samt af Bergsgärdet och den
inegojord, som vore belägen norr om den så kallade Olles gata och
invid Bergsgärdets hufvudgärd jemte dertill hörande fäbodskog, samt
2:o) Elfsgården, till hvilken skulle förläggas icke allenast alla Näs
kungsgårds egor och åbyggnader, belägna söder om Olles gata och
de två Bergsgärdet tillhörande egor, som benämndes Bergsgärdsvreten
och Lerarbo, utan äfven hela Ytternora egendom jemte dertill hörande
hem- och fäbodskog;
att, sedan styrelsen förklarat sig anse detta förslag ändamåsenligt
och förtjent af godkännande i hufvudsak, Kongl. Maj:t genom bref
den 29 januari 1897 funnit godt förordna, att hemmanen Ytternora
och Bergsgärdet skulle efter den 14 mars 1898 i kronans ego bibe¬
hållas och fortfarande utarrenderas i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med förenämnda förslag;
att med anledning häraf styrelsen beslutat utarrendera ofvan-
nämnda trenne egendomar i två lotter, af hvilka lotten n:o 1 skulle
utgöras af Näs kungsgård med förut antydda områden, och lotten n:o 2
af de af uppskattningsmännen under namnet Elfgården upptagna egor,
omfattande 125 har 19,4 ar åker, 7 har 1,8 ar äng och tomter, 59 har
81,7 ar hagmark, 57 har 61 ar hemskog och 130 har 8 ar fäbodskog
eller sammanlagdt 379 har 71,9 ar;
att arrendevärdet å sistnämnda lott, hvilket af uppskattnings¬
männen beräknats till 1,500 kronor, af styrelsen fastställa till 1,600
kronor;
Statsutslcottets Utlåtande N:o 50.
Bo
att dåvarande arrendatorn till Ytternora, hvilken egendom skulle
utgöra hufvudgården till den nya arrendelotten, icke begagnat honom
erbjuden rätt att på arrende under 20 år från den 14 mars 1898 öfver¬
taga arrendelotten n:o 2 mot faststälda arrendevärdet joch öfriga arrende-
vilkor, deribland skyldighet för arrendatorn att förse arrendelotten
med nödiga åbyggnader enligt de bestämmelser, som vid af- och till-
trädessynen före tillträdet blefve meddelade, allt mot ersättning för
dermed förenade kostnader att honom tillgodoräknas genom afskrifning
af byggnadssumman, hvilken faststälts till 150 kronor årligen, och
afkortning i förfallande arrendeafgifter;
att samtidigt härmed arrendatorn till Ytternora, hvilken egde
eget hemman inom Ytternora by och hade honom enskildt tillhöriga
byggnader uppförda å den arrenderade egendomen, hos Konungens
befallningshafvande begärt laga skifte å Ytternora by, hvilket skifte
börjats den 9 juni 1897 och afslutats den 19 december samma år;
att vid samma skifte den jord, hvarå kronans åbyggnader varit
uppförda, tilldelats den hemmansdel, som af arrendatorn egdes; samt
att sedan optionsrätten af arrendatorn icke begagnats, trenne
auktioner hållits för arrendelottens utarrendering utan att anbud erhållits.
När arrendevärdet å lotten n:o 2 af styrelsen faststälts, hade
förutsatts att arrendatorn komme att få begagna och bebo de kronan
tillhöriga åbyggnaderna i Ytternora och att de till- och nybyggnader,
som föreskrefvos i det arrendekontrakt, hvilket faststäldes i samman¬
hang med arrendevärdets bestämmande, skulle uppföras under arrende¬
perioden å tider, som för arrendatorn vore fördelaktigast. Detta arrende¬
värde måste emellertid, när sedermera kronan för sin egendom i Ytter¬
nora hade ålagts utflyttning, och i följd deraf nybyggnader för hela
egendomen måste på en gång och redan under första arrendeåren upp¬
föras, anses för högt, hvilket äfven framginge af resultatet af arrende-
auktionerna, och vore vid sådant förhållande de af revisorerne på
arrendevärdet stödda beräkningar i syfte att visa den förlust, som
kronan tillskyndats genom ifrågavarande utarrendering, icke på rigtiga
grunder fotade.
Då vid de hållna auktionerna för egolottens utarrendering anbud
icke erhållits, hade visserligen styrelsen, enligt 7:de punkten af kongl.
kungörelsen den 10 november 1882, sådan denna lydde enligt kongl.
kungörelsen den 31 juli 1887, egt, att om lottens skötsel tills vidare
efter omständigheterna förordna. De utvägar som då stått styrelsen
öppna både varit att söka antingen utarrendera egolotten på kortare
tid med skyldighet för arrendatorn att bebygga lotten eller öfverlåta
36
Statsutskottets Utlåtande N:o 50.
brukningsrätten af lotten utan åbyggnader i dess helhet eller delvis
till närboende hemmans innehafvare. För den första af dessa åtgärder
hade skäl ej ansetts förefinnas, då ingen kunde tänkas vilja nedlägga
ett större kapital för lottens bebyggande under en arrendetid, hvar¬
under han icke ens kunde af jordens afkastning återförvärfva det af
honom nedlagda kapitalet, och hvad den andra åtgärden anginge,
syntes denna icke heller kunna med framgång vidtagas af den anledning
att egoområdet varit för stort och afsides beläget.
För styrelsen hade då ingen annan utväg återstått än att söka
under hand förskaffa arrendeanbud å arrendelotten och, sedan ett par
spekulanter besökt stället, dock utan att sedermera med anbud inkomma,
hade förfrågning blifvit gjord hos arrendatorn af lotten n:o 1, bruks¬
patronen Vilhelm Schröder, hvilken under en längre tid arrenderat Näs
kungsgård och äfven under 6 års tid Bergsgärdet, derunder han på
ett förtjenstfullt sätt fullgjort sina arrendeskyldigheter, och som varit
antagen till arrendator af arrendelotten n:o 1, huruvida icke han skulle
vilja öfvertaga jemväl arrendelotten n:o 2, och hade han då afgifvit
anbud att under 20 år arrendera lotten under förutsättning att der¬
städes finge uppföras tvenne arbetarebostäder, hvardera med 7 rum,
källare och vedbodar, brygg- och bagarstuga, ladugård af murtegel för
80 djur, stall för 12 hästar, af tegel eller timmer, sädes- och foderlada,
spanmålsmagasin, klensmedja och slöjdstuga, svinhus, afträdeshus,
pudretthus, vagnshus, redskapshus, vedbod, materialbod samt vatten¬
ledning till ladugård och stall, för hvilket allt kostnaderna beräknats
till 28,700 kronor, och under vilkor, bland annat, att utsyning och
stämpling å Bergsgärdets och Ytternora fäbodeskogar vid Elgsjöberget
finge ske af 4,000 timmerträd med cirka 12 tums medeldiameter vid
brösthöjd »att för ofvannämnda byggnader få fritt disponeras» samt
att betala ett kontant arrende af 100 kronor årligen.
Styrelsen hade nödgats antaga detta anbud och den 19 februari
1898 afslutat arrendekontrakt med Schröder, deri denne ålagts bland
annat att i årligt arrende erlägga 100 kronor samt att inom fjerde
arrendeårets utgång hafva för kronans räkning å arrendelotten uppfört
och till insyning anmält
l:o) Tvenne arbetarebostäder af timmer, hvardera inredd till två
rum med kök till hvarje rum och tre rum utan särskildt kök samt
försedd med större vind med inredning af förvaringsbodar åt hvarje
hushåll;
2:o) Källare och vedbodar af resvirke och bräder för 10 hushåll;
3:o) Brygghus och bagarstuga af timmer;
Statsutskottets Utlåtande N:o 50.
37
4:o) Ladugård af murtegel med cementgolf, lanternin m. m., in¬
redd för 80 djur med kalfkättar;
5:o) Stall af murtegel, inredt för 12 hästar med selkammare;
6:o) Sädes- och foderlada af resvirke och bräder med direkt upp¬
fordring af lassen;
7:o) Spanmålsmagasin af timmer;
8:o) Klensmedja och slöjdstuga af timmer;
9:o) Svinhus, hemlighus och pudretthus af timmer och resvirke;
10:o) Vagnslider, redskapslider, ved- och materialbod af timmer
och resvirke;
ll:o) Vattenledning till ladugård och stall med reservoir och
uppfordring från Dalelfven, hvarjemte stadgats att samtliga byggnaderna
skulle uppföras med fullgoda materialier samt efter af kongl. styrelsen
godkända ritningar och enligt de närmare bestämmelser i öfrigt, som
vid af- och tillträdessyn mellan arrendatorn till Ytternora och Schröder
blefve meddelade. Såsom bidrag till dessa byggnaders uppförande
hade i kontraktet Schröder berättigats att erhålla utsyning af omordade
antalet timmerträd samt att desamma fritt disponera.
Af- och tillträdessynen hade den 24 maj 1898 hållits, dervid
Schröder i enlighet med annat i arrendekontraktet intaget stadgande
ålagts att gälda de på Ytternora belöpande skifteskostnaderna, med ett
belopp af 1,137 kronor 42 öre, men tillerkänts honom deremot ersätt¬
ning för husflyttning med 587 kronor 47 öre, hvarifrån likväl afräk-
nats samma egendom ålagd ersättning enligt häfdeliqvid och dags-
verksliqvid med 394 kronor 24 öre, så att det belopp, som Schrödei
fått uppbära, utgjort 193 kronor 17 öre.
Enligt arrendeaftalet skulle, såsom förut vore nämndt, en del
byggnader uppföras af timmer; och hade, derest för uppförande af
ladugården och stallet samma material skolat användas, enligt Schrö-
ders beräkning, som syntes styrelsen ej vara öfverdrifven, erfordrats
för alla byggnaderna 4,000 timmerträd af förutnämnd storlek, men då
den trakt, der timret måste utstämplas, varit belägen på mer än 2
mils afstånd från platsen för byggnadernas uppförande, och flottning
för timrets framforslande icke kunde begagnas, hade Schröder påyrkat
att få sälja timret på rot för sin räkning mot det han uppförde ladu¬
gård och stall af murtegel och öfriga byggnader af köpt virke, och
vore detta anledningen till att Schröder berättigats fritt disponera det
för nybyggnaden eljest erforderliga timret.
I fråga om timrets värde ville styrelsen meddela, att då ett träd
om 12 tums medeldiameter vid brösthöjd lemnar omkring 15 kubikfot
38
Statsutskottets Utlåtande N:o 50.
Ang. revision
af de för in*
rättningens
förr ältning
gällande före¬
skrifter.
timmerdugligt virke och priset per kubikfot vid tiden för kontraktets
afslutande utgjort 25 öre, samt värdet af hvarje timmerträd kunde be¬
räknas till 3 kronor 75 öre, hela partiets värde kunde anses motsvara
15,000 kronor.
Ehuruväl utskottet, som delar revisorernes uppfattning i förelig¬
gande ämne, ansett lämpligheten af den omförmälda virkesaffären kunna
ifrågasättas och i öfrigt funnit anmärkniDgsvärdt ej mindre att ny
arrendevärdering å lotten n:o 2 ej anordnats efter det laga skifte å
Ytternora by afslutats, än äfven att arrendet icke blifvit å auktion ut¬
bjudet med de af den nuvarande arrendatorn erbjudna arrendevilkor,
håller utskottet dock före, att några särskilda åtgärder i föreliggande
ärende icke nu lämpligen böra vidtagas, hvadan utskottet hemställer,
att Riksdagen må vid hvad i ärendet före¬
kommit låta bero.
Kongl. och Hvitfeldtska stipendieinrättningen.
§ ii.
(Rev. ber. pag. 310—312; uti. pag. 641—644.)
Den kongl. och Hvitfeldtska stipendieinrättningen grundar sig,
enligt hvad revisorerne meddela, dels på befallningsmannen öfver
Dragmarks län Thomas Dyres enkas, fru Margaretha Hvitfeldts den
22 januari 1664 till förmån för den vid »Göteborgs akademi eller gym¬
nasium» studerande ungdomen från Bohus län upprättade testamente
och dels på Konung Carl XI:s bref af den 20 oktober och 26 novem¬
ber 1694, hvarigenom de bland de ursprungligen testamenterade hem¬
manen, som varit underkastade reduktion, donerats till inrättningen
med föreskrift att härifrån skulle beredas understöd för studerande vid
gymnasiet från andra delar af Göteborgs stift. Stiftelsen utgjordes af
de i Göteborgs och Bohus län belägna säterierna Åby och Sundsby
med tillhörande afvelsgårdar samt öfriga hemman och lägenheter till¬
sammans 140 19/24 förmedlade hemman, deraf 83 3/8 testamenterade och
55 5/12 donerade.
Med anledning af klagomål öfver inrättningens förvaltning hade
rikets ständer vid 1809—1810 årens riksdag hos Kongl. Maj:t an-
Statsutskottets Utlåtande N.-o 50.
89
hållit om revision af alla donationen och dess förvaltning rörande
handlingar, hvilken revision också åvägabragts; och hade härefter
för dessa förhållandens ordnande föreskrifter meddelats genom kongl.
brefvet den 18 mars 1815 och sedermera genom kongl. brefvet den
27 december 1833 och kongl. kungörelsen den 15 juni samma år samt
slutligen genom nu gällande instruktion för inrättningens förvaltning
den 2 juni 1876.
Beträffande användandet af inrättningens intrader och stipen¬
diernas fördelning hade föreskrifter lemnats genom kongl. brefvet den
5 januari 1780. Men då dessa föreskrifter icke längre varit tillämpliga
på de förändrade förhållandena, hade de blifvit ändrade genom kongl.
brefvet den 14 juni 1872, hvarigenom hufvudsakligen förordnats, att
af inrättningens behållna inkomster skulle till studerande af Göteborgs
stift utgå nedannämnda årliga anslag, nemligen
a) 9,000 kronor till trettio vid Göteborgs högre elementarläro¬
verks gymnasialafdelning studerande bohuslänningar, af hvilka 8 i
första klassen undfinge 360 kronor hvardera, 10 i andra 300 kronor
och 12 i tredje 260 kronor;
b) 4,000 kronor till 24 stipendiater af den öfriga ungdomen vid
nämnda afdelning i stipendier å 200, 160 och 120 kronor;
c) 2,400 kronor att i 12 lika stora stipendier tilldelades antingen
lärjungar i gymnasialafdelningen vid ifrågavarande läroverk, hvilka vore
fattige och genom sedlighet, flit och goda anlag vore af understöd för-
tjente, eller ock studerande, som, efter att hafva genomgått gymnasial¬
afdelningen, fortsatte sina studier vid högre undervisningsanstalt; börande
i sistnämnda fall stipendium tillkomma endast sådan studerande, som
vore i saknad af medel samt lemnade särdeles goda förhoppningar om
framgång i vetenskapliga studier;
d) det öfverskott, dock icke utöfver 1,100 kronor, som den behållna
inkomsten lemnade, efter det de under litt. a, b och c bestämda an¬
slag utgått; skolande nämnda öfverskott användas såsom tillfälligt
understöd eller särskild belöning åt lärjungar i gymnasialafdelningen,
som icke vore stipendiater, »såsom uppmuntran för verkliga snillen
samt belöning för utmärkt flit och vetgirighet.»
Härjemte vore i 32 § af förenämnda instruktion af den 2 juni
1876 stadgadt, att det ankomme på Kongl. Maj:t att af stipendieinrätt-
ningens öfverskottsmedel åt utmärkta idkare af studier tilldela under¬
stöd för resor i vetenskapliga ändamål, dock att sökande till sådant
understöd skulle hafva såsom studerande tillhört Göteborgs stift och
vid dess gymnasium eller gymnasialafdelning genomgått lärokurs.
40
Statsutskottets Utlåtande N:o 50.
Enligt hvad stipendii-inrättningens räkenskaper för revisionsåret
utvisade, hade inrättningens inkomster för året utgjort i arrenden efter
afkortningar 29,000 kronor och i upplupna räntemedel 14,603 kronor
10 öre, eller tillsammans 43,603 kronor 10 öre, under det att i stipendier
utbetalts allenast 16,410 kronor.
Likaledes framginge af räkenskaperna, att förutom löner och
arfvoden, skogsförvaltningskostnader, stipendier och diverse omkostna¬
der under året utbetalts
dels 2,500 kronor såsom pension åt en f. d. gymnasieombudsman
med stöd af kongl. brefvet den 8 december 1893;
dels 75 kronor till Göteborgs högre latinläroverk såsom bidrag till
katalogs tryckning;
dels 525 kronor på grund af kongl. brefvet den 11 oktober 1836
till lärare vid Göteborgs högre latinläroverk för undervisning vid läro¬
verkets gymnasialafdelning i lärdomshistoria, sång och ritning samt för
religionsundervisning åt nattvardsungdom;
dels 410 kronor 60 öre för biblioteket vid samma läroverk, ut¬
gående med beräkning af 2 V2 procent af de från inrättningen utbetalda
stipendier;
dels 800 kronor med stöd af kong], brefvet den 21 maj 1897
till ersättning af kostnader för anskaffande af supplementskatalog öfver
läroverkets bibliotek; samt
dels 1,000 kronor, som enligt kongl. brefvet den 22 januari 1898
tillerkänts en löjtnant vid Första Göta artilleriregemente såsom rese-
understöd.
Härvid vore att tillägga, att en del af inrättningens inkomster
under året besparats.
Då det emellertid förefallit revisorerne anmärkningsvärdt, att af-
kastningen af de den ifrågavarande stipendieinrättningen tillhörande,
till förmån för vissa bland den studerande ungdomen i Göteborg testa¬
menterade och donerade hemman och lägenheter numera, på grund af
en del under tidernas lopp gjorda föreskrifter och förordnanden, droges
till ändamål, som antingen alldeles icke eller endast medelbart stode i
samband med de vid donationerna fästade bestämmelser och detta till
så stor del, att med anledning häraf samt till följd af de dryga förvalt¬
ningskostnaderna och gjorda besparingar endast 37,6 3 procent af af-
kastningen i arrenden och räntor blifvit såsom stipendier till studerande
ungdom utdelade, hade revisorerne velat härpå fästa uppmärksamheten,
med erinran tillika, att det syntes revisorerne lämpligt och önskvärd!,
Statsutskottets Utlåtande N:o 50.
41
att en revision af gällande föreskrifter om användningen af stipendii-
inrättningens medel företoges.
Kuratorerne öfver nämnda stipendii-inrättning, kvilkas yttrande
Kongl. Maj:t infordrat med anledning af revisorernes anmärkningar
rörande inrättningen, kafva i utlåtande den 13 sistlidne januari be¬
träffande förevarande fråga anfört följande.
Väl kade, såsom revisorerne framkållit, stipendii-inrättningens in¬
komster i viss mån blifvit använde till ändamål, kvilka endast medel¬
bart haft samband med de vid donationerna fastade bestämmelser, men
detta förfarande kade med nödvändighet föranledts dels af de ofull¬
ständiga bestämmelserna i Margareta Hvitfeldts testamente ock dels
hufvudsakligen af de väsentligt förändrade förhållanden, som under
stipendii-inrättningens mer än tvåhundraåriga tillvaro efter kand inträdt.
Afkastniugen af stipendii-inrättningens tillgångar uppginge i när¬
varande tid till ett belopp, som vore mångdubbelt större än det, hvar¬
till densamma vid inrättningens stiftande beräknats skola uppgå. Det
läge derför i öppen dag, att det varit hvarken lämpligt eller gagneligt
att använda kela denna afkastning allenast till direkta understöd åt den
studerande ungdomen vid Göteborgs gymnasium, äfven om eu sträng
tolkning af Margareta Hvitfeldts testamente skulle anses bjuda en sådan
användning. Redan sedan många år tillbaka kade det derför ansetts nödigt,
att bestämmelser lemnades om användningen af stipendii-inrättningens
medel för ändamål, kvilka på samma gång de främjade stipendii-inrätt¬
ningens innersta syfte, iden studerande ungdomens vid Göteborgs
gymnasium önskeliga och kristeliga information uti bokliga konster till
framtida gagn», likväl icke stode i strid mot testamentets föreskrifter.
I sådant syfte hade under tidernas lopp utfärdats ett stort antal sär¬
skilda kongl. föreskrifter och enligt kuratorernes förmenande hade dylika
åtgärder långt ifrån att förrycka inrättningens syfte i stället väsent¬
ligen främjat detsamma.
Kuratorerne tilläte sig i detta sammanhang erinra, att såväl do
utgifter, hvilka af revisorerne blifvit ansedde såsom antingen icke alls
eller ock endast medelbart stående i samband med de vid donationerna
fastade bestämmelser, som ock öfriga stipendii-inrättningens utgifter,
hvilka icke vore att anse såsom tillfälliga förvaltningskostnader, grun¬
dade sig på och blifvit verkstälda i fullständig öfverensstämmelse med
derför utfärdade särskilda medgifvanden af Kongl. Maj:t, hvadan kura-
tororne i fråga om användningen af stipendii-inrättningens medel i intet
afseende öfverskridit sin befogenhet.
Bil. till. ]likså. Vrot. IDOG. i Sami l Ålit. 34 Iluft.
ti
42
Statsutskottets Utlåtande N:o 50.
I fråga om den besparing af stipendii-inrättningens medel, som
under år 1898 uppkommit, hade väl kuratorerne funnit densamma afsevärd,
men kuratorerne hade i detta afseende endast haft att ställa sig till efter¬
rättelse de derför i kong!, brefvet den 14 juni 1872 gifna föreskrifter.
Frågan om en ökning af de nu utgående stipendierna hade för
kuratorerne ingalunda varit främmande, men behöfligheten och lämp¬
ligheten af en sådan åtgärd hade synts kuratorerne mycket tvifvel-
aktiga, åtminstone för närvarande och särskildt hvad anginge de så
kallade klassificerade stipendierna. Vid ett och annat tillfälle hade det
till och med, enligt hvad kuratorerne inhemtat, visat sig svårt att i
synnerhet till de bohuslänska stipendierna finna ett tillräckligt antal i
alla afseenden fullt qvalificerade stipendiater; och det kunde ej heller
förnekas, att utsigten att komma i åtnjutande af ett så väsentligt un¬
derstöd som de Hvitfeldtska stipendierna innebure för ynglingar, hvilkas
begåfning och anlag bättre lämpade sig för andra värf än studier, en
lockelse att inträda på studiebanan.
Då emellertid stipendii-inrättningens inkomster sedan den tid, då
allmänna bestämmelser om deras användning senast gifvits, väsentligt
ökats, funne kuratorerne en revision af dessa bestämmelser lämplig,
om derigenom ett bättre tillgodoseende af stipendii-inrättningens syfte
kunde ernås, men kuratorerne ansåge sig dock böra uttala den mening,
att ett sådant mål icke kunde, på sätt revisorerne synts förmena, vinnas
genom en ökad stipendieutdelning, åtminstone till den vid de högre
allmänna läroverken i Göteborg studerande ungdomen.
Såsom en bidragande orsak till den förhållandevis ringa stipendie-
utdelningen hade revisorerne jemväl framhållit de dryga förvaltnings¬
kostnaderna. Redan vid ett föregående tillfälle, nemligen vid veder¬
börande statsrevisorers granskning af 1889 års förvaltning, hade en
liknande anmärkning gjorts, och kuratorerne tilläte sig nu åberopa
hvad kuratorerne till bemötande af anmärkningen då anfört, nemligen
att kuratorerne för sina mödor, sin omtanke och sitt ansvar för
stipendii-inrättningens förvaltning icke åtnjöte någon ersättning, att
de kongl. beslut, genom hvilka lönerna för stipendii-inrättningens
tjenstemän och betjente blifvit till beloppet bestämda, föregåtts af och
grundade sig på fullständiga utredningar rörande de med tjenstebefatt-
ningarne förenade åligganden och bestyr samt att det ville synas
kuratorerne, som om Riksdagens revisorer icke tagit tillbörlig hänsyn
till beskaffenheten, omfånget och betydelsen af Btipendii-inrättningens
förvaltning. Kuratorerne ansåge sig endast böra tillägga, att dessa
skäl vore nu än mera talande, enär såväl kuratorernes som tjenste-
Statsutskottets Utlåtande N:o 50.
43
männens arbete för förvaltningen sedan nämnda tid mer än fördubblats.
Så hade exempelvis antalet af de till kuratorerne inkomna ärendena år
1889 utgjort 95 stycken, men sistlidet år uppgått till 228. I öfrigt vore
det ju uppenbart, att då stipendii-inrättningen hade under sin förvalt¬
ning jordegendomar, omfattande mera än 140 hela hemman förutom
en del särskildt skattlagda torp och lägenheter, hvilka egendomar bru¬
kades af nära 700 åboar, äfvensom ett stort antal fiskelägen, å hvilka
upplåtits nära 2,000 tomter till bebyggande, en sådan förvaltning måste
betinga afsevärda kostnader. En omständighet, som särskildt under
senare tider ökat förvaltningsarbetet, vore den i stark utveckling stadda
stenindustrien inom länet. Då kuratorerne för närvarande meddelat
upplåtelse af närmare ett hundratal stenhuggerirättigheter, kräfde nu¬
mera ensamt denna gren af förvaltningen ett både mödosamt och tids¬
ödande arbete för åstadkommande af behörig kontroll och tillsyn.
Kuratorerne tilläte sig jemväl erinra, att en donation sådan som
den Kongl. och Hvitfeldtska ingalunda vore att i afseende å kostna-
naderna för förvaltningen jemföra med andra donationer, hvilkas hela
eller hufvudsakliga egendom bestode i penningar eller värdepapper, ty
gifvetvis kunde dessa sistnämnda donationer förvaltas för ett förhållande¬
vis mycket ringa belopp.
Revisorernes anmärkning rörande förvaltningskostnaderna syntes
alltså kuratorerne fullständigt obefogad, och kuratorerne vågade i mot¬
sats dertill framhålla, att förvaltningskostnaderna vore i förhållande till
det omfattande arbete, förvaltningen kräfde, särdeles låga.
Otvifvelaktigt är, att de för Kongl. och Hvitfeldtska stipendii-
inrättningen gällande bestämmelser äro byggda på så uråldriga före¬
skrifter, att de i många fall icke kunna tillämpas på de sedan dessas
tillkomst så betydligt förändrade förhållandena och att i öfrigt måste
gifvas dem en synnerligen vidsträckt tolkning, på det att denna in¬
rättning numera må kunna medföra det gagn, som med densamma af-
setts. Sålunda synes stadgandet om att stipendiestiftelsen är inrättad
till förmån för den vid »Göteborgs akademi och gymnasium» studerande
ungdom från Bohuslän dels vara otillämpligt på grund deraf, att in¬
rättningens tillgångar medgifva utdelandet af ett större antal stipen¬
dier än som, äfven med den år 1872 medgifna utsträckningen af
stipendieutdelningen till studerande af Göteborgs stift, motsvarar till¬
loppet af fullt qvalificerade stipendiater, dels ock, på sätt kuratorerne
anfört, innebära fara att på studiebanan inlocka ynglingar, hvilkas be¬
gåfning och anlag bättre lämpa sig för andra värf. Med anledning
44
Sia t mils fottets Utlåtande N:o 50.
Ang. indrag¬
ning q■} Malmö
argt.
häraf aynes kunna ifrågasättas, om ej utdelningen af stipendier från
inrättningen till sådana studerande från Göteborgs stift, som idka
studier vid högre undervisningsanstalter, borde utvidgas samt stipendie-
utdelningen utsträckas jemväl till dem, som, tillhörande nämnda stift,
studera vid läroanstalter, hvilka meddela undervisning för inträde å
de praktiska lefnadsbanorna.
I afseende å användningen af inrättningens tillgångar bär ut¬
skottet tillika velat ifrågasätta, om det ej må kunna anses ligga i sa¬
kens natur, att en förvaltning af jordegendomar må af dessas afkast¬
ning, då den sistnämndes väsentliga ändamål icke åsidosattes, kunna till
gifven fördel för institutionen disponera medel till grundförbättringar
å egendomarne, bidrag till väg- och hamnanläggningar m. m.
Slutligen har utskottet velat uttala den mening, att det ur många
synpunkter — ej minst med hänsyn till främjandet af den för närva¬
rande lifligt beaktade frågan om beredande af egna hem åt obemed¬
lade — vore önskligt, om de inrättningen tillhöriga tomter och lägen¬
heter, som nu äro till en ansenlig mängd innehafvare upplåtna, kunde
till dem försäljas. Ett afhändande af dessa tomter och lägenheter
skulle derjemte kunna medföra minskning i förvaltningskostnaderna,
hvilka utskottet visserligen icke anser vara under nuvarande förhållan¬
den öfver höfvan höga.
För att vinna de förändringar i inrättningens^förvaltning, som
utskottet nu antydt, synes nödvändigt, att de för förvaltningen gällande
föreskrifter varda reviderade; och har utskottet i detta sammanhang
velat fästa uppmärksamheten på, att en stor del af inrättningens
fastigheter blifvit från statsverket till densamma donerade.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och med anledning af
revisorernes ifrågavarande framställning får utskottet hemställa,
att Riksdagen må i skrifvelse till Kong!. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huruvida en revision af de för Kongl. och Hvitfeldt-
ska fonden gällande bestämmelser lämpligen må vid-
> u> : ■ tagas.
Medicinalstyrelsen.
§ 12.
(Rev. ber. pag. 344—45; Uti. pag. 646—52.)
Med anledning af besök, som Riksdagens revisorer år 1893
aflagt å Malmö asyl, hade, enligt hvad i revisionsberättelsen erinras,
Statsutskottets Utlåtande N:o 50.
45
revisorerne framhållit, att de för densamma upplåtna lokaler vore
synnerligen bristfälliga, samt yttrat, att särskildt mansafdelningen be¬
funnits i så dåligt skick så väl i fråga om lokalernas beskaffenhet,
läge och bofällighet som i afseende å eldfara och möjligheten til!
patienternas öfvervakande, att ett snart förverkligande af asylens
ifrågasatta indragning och patienternas förflyttning till annan plats
syntes af behof påkalladt.
I häröfver afgifvet utlåtande af den 26 januari 1894 hade medi¬
cinalstyrelsen, efter inhemtadt yttrande från direktionen för asylen,
anfört bland annat, att om revisorerne haft tillräcklig kännedom dels
om de förbättringar, som under de senare åren genomförts vid Malmö
asyl, och detta särskildt till förekommande af eldsolycka, dels ock om
det anmärkningsvärdt goda helsotillstånd, med frihet från smittosamma
sjukdomar, och helt obetydliga dödlighet, som under flera år der varit
rådande, så vågade styrelsen antaga, att revisorernes anmärkningar
uteblifvit eller annorlunda formulerats. Det anförda hindrade dock
icke styrelsen att lika med revisorerne anse, att Malmö asyl borde
indragas, men icke förr än tillräckligt antal platser kunnat annorstädes
beredas för vård af de många sinnessjuke, som saknade nödig vård
på grund af brist på för dem lediga platser.
Emellertid ansåge sig revisorerne, som jemväl under sistlidet års
revisionsförrättning besökt Malmö asyl, böra å nyo ifrågasätta indrag¬
ning af denna asyl, hvilken, gammal, bristfällig och med dålig värme¬
ledning försedd, icke lemnade tillfälle till beredande af sådan liospitals-
vård, som numera ansåges böra åstadkommas.
Denna asyl, eller fastigheten n:o IX i qvarteret n:o 16 Rundelen
vid Rundels-, Timmermans-, Snapperups- och Djeknegatorna i Malmö,
innehölle, jemlik! en år 1863 af stadsingeniören Georg Gustafsson
upprättad tomtkarta, en areal af 10 qvadratref, 34 qvadratstänger, 50
qvadratfot, eller i nu gällande mått 9,119,1 qvadratmeter; och då
denna vidsträckta tomts läge vore centralt, borde vid densammas för¬
säljning kunna betingas ett så högt pris, att annan rymligare, fullt
tidsenlig asyl skulle kunna för försäljningssumman utan särskild kost¬
nad för statsverket uppföras å annan lämpligare plats, exempelvis
invid Vexiö hospital, der fullt tillräcklig kronomark kunde för ända¬
målet disponeras.
Med afseende härå syntes frågan om ett utbyte af Malmö asyl
mot en annan icke längre böra undanskjutas.
Uti afgifvet utlåtande den 10 sistlidne januari har medicinal¬
styrelsen beträffande förevarande fråga anfört,
46
Statsutskottets Utlåtande R:o 50.
att styrelsens ordförande, generaldirektören Linroth i anledning
af iakttagelser vid inspektion å Malmö asyl den 22 april 1899 till
styrelsen den 31 sistlidne oktober ingifvit en P. M., hvilken i bestyrkt
afskrift funnes styrelsens utlåtande bifogad, deruti på angifna skäl
föreslagits, att styrelsen måtte hos Kongl. Maj:t hemställa, det Kongl.
Maj:t täcktes besluta, att, i sammanhang med öppnandet af den nya
asylen för sinnessjuke vid Upsala, mansafdelningen vid Malmö asyl
skulle indragas, äfvensom uppdraga åt styrelsen att vidtaga de åt¬
gärder, som för indragningens verkställande kunde blifva erforderliga;
att direktionen för Malmö asyl, som den 5 januari innevarande
år afgifvit yttrande, hvaraf bestyrkt afskrift jemväl vore utlåtandet
bifogad, såväl öfver ofvanberörda förslag till indragning af asylens
mansafdelning som det af revisorerne väckta förslaget om förflyttning
af asylen till annan plats, hufvudsakligen med hänsyn till den rådande
stora bristen på platser för de sinnessjuke ansett sig icke kunna för¬
orda förslaget om mansafdelningens utrymmande;
att öfverläkaren vid anstalten, professoren S. ödman vid ärendets
behandling inom direktionen emellertid varit af olika mening med fler¬
talet och förklarat sig biträda förslaget om indragning af mansafdelnin¬
gen vid Malmö asyl, om icke i dess helhet, så åtminstone till större
delen, men på anförda grunder ansett, att asylens qvinliga patienter
borde förflyttas, och att de derefter lediga lokalerna borde begagnas
för vård af sinnessjuke män;
samt att styrelsen för egen del hyste samma uppfattning, som
åt generaldirektören Linroth i ofvanberörda P. M. uttalats, och derför
uti särskild skrifvelse till Kongl. Maj:t gjort framställning i det uti
nämnda P. M. angifna syfte; varande denna P. M. af följande inne¬
håll:
Vid den inspektion, som af generaldirektören Linroth å medicinal¬
styrelsens vägnar den 22 sistlidne april förrättats vid Malmö asyl för
sinnessjuke, hade han kommit till den öfvertygelsen, att denna anstalt,
eller åtminstone dess afdelning för manliga patienter, befunne sig i så
underhaltigt skick, att den icke blott icke vidare kunde anses för sitt
ändamål tjenlig, utan att ett fortsatt bruk deraf numera icke ens vore
svenska staten fullt värdigt. Han ville derför här framlägga såväl de
omständigheter, hvarpå han stödde detta omdöme, som äfven förslag
till de åtgärder, han ansåge böra vidtagas för missförhållandets af¬
hjelpande.
Malmö asyl för sinnessjuke läge så godt som midt i staden, på
alla fyra sidorna omgifven af gator. Men anstalten vore icke ens
Statsutskottets Utlåtande N:o 50.
47
ensam egare till det af samma gator bildade qvarteret, utan i hörnen
deraf läge enskilda egendomar, hvilka, så belägna som de vore omedel¬
bart intill anstalten, icke kunde annat än verka störande för densamma.
Några sjukrum samt en matsal för patienter vore belägna omedelbart
intill en af gatorna i ett envåningshus, på hvars fönster förbipasserande
med lätthet kunde knacka. Ej heller kunde vederbörlig nytta dragas
af de så belägna fönstren, då deras rutor måste hafva matt glas, och
de icke kunde hållas öppna så som ventilationsbehofvet kräfde. —
Områdets areal belöpte sig till allenast 9,175 m.2 (= 104,048 qv. fot),
således blott 52,3 m.2 för hvar och en af asylens 175 patienter. Då
äfven byggnaderna stode på sagda areal och icke ringa plats behöfdes
för promenadgårdarne för oroliga sjuke, kunde enhvar lätt inse, att
föga utrymme skulle vara öfrigt för trädgårds- eller jordbruk, som på
andra anstalter utgjorde så vigtiga beståndsdelar af anordningarne för
patienternas sysselsättande. Mot Malmö asyl kunde också med fog
anmärkas, att de arbetsföra patienterna allt för mycket finge vistas
inom hus.
Vore redan de så att säga yttre vilkoren för sjukvården i ögonen
fallande olämpliga, så tedde sig förhållandena än värre, då man toge
kännedom om de lokaler, der de sjuke männen vore inhysta. Att
byggnaderna vore gamla och i många afseenden i dåligt skick kunde
möjligen afbjelpas genom grundlig renovering, men någon mera om¬
fattande reparation hade man icke velat göra, då frågan om afdelnin-
gens utrymmande länge stått på dagordningen. En reparation skulle
för öfrigt icke kunna inverka på det otillräckliga utrymmet och den i
hög grad otjenliga inredningen. I ofvannämuda invid Rundelsgatan
liggande byggnad funnes flere sjukrum, som hade allenast 2,4 meters
(= 8 fots) höjd till taket. De här inhysta patienterna disponerade
icke mera än 2,6 qvadratmeters golfyta per man, under det att minst
det dubbla eljest ansåges behöfligt. Rymden per patient uppginge till
blott 6,3 kubikmeter, under det att man vid nybyggnad, enligt nutida
principer, icke gerna kunde räkna mindre än 17—20 kubikmeter, så¬
ledes det tredubbla. På detta sätt vore emellertid 33 patienter in¬
rymda.
Ännu olyckligare vore emellertid tillståndet på cellafdelningarna.
Den byggnad, der dessa afdelningar vore inrymda, innehölle tvenne
våningar. I bottenvåningen, hvilken delvis begränsades af trånga
gårdar, så att blott sparsam dager der hade tillträde, läge utom några
andra lägenheter 21 celler, deraf 15 på ömse sidor om en smal korri¬
dor, hvilken — ehuru han läge i omedelbar förbindelse med isolerings-
48
Statsutslcottets Utlåtande N:o 50.
rummen för anstaltens osnyggaste och mest stormande patienter —
måste tjena såsom dag- och matrum för dem bland afdelningens sjuke,
hvilka icke ansåges behöfva isolering i cell. Bland sistnämnda 15
celler funnes icke mindre än 6, hvilka saknade annan dager än det
sparsamma ljus, som kunde tillföras dem genom små dageröppningar
mot den redan i och för sig bristfälligt upplysta centralkorridoren. Af
meranämnda celler måste dertill 3 tjenstgöra såsom passager till andra
lägenheter. För cellerna funnes ingen annan uppvärmning än den,
som alstrades i tvenne jernugnar i korridoren, hvilket äfven uppgåfves
hafva till följd, att cellerna under vintern hölle sig mycket kalla.
Vid sidan af här framhållna olägenheter, vore det eu mindre brist, att
cellernas dimensioner betydligt understege äfven de blygsammaste
fordringar. Blott tvenne bland dem mätte omkring 20 kubikmeter;
de öfriga 13 hölle i medeltal blott 12,5 kubikmeter (L. 2,8 Br. 1,6
H. 2,8) — mått som, då det gälde enskilda rum, ingen numera kunde
gilla.
I samma våning, men afskilda från de öfriga cellerna, läge sex
sådana, hvilka emellertid icke vore rymligare än de minsta af nyss¬
nämnda isoleringsrum.
En trappa upp i samma byggnad läge dels tvenne dagrum af
ganska tillfredsställande beskaffenhet, dels en på egendomligt sätt in¬
rättad sofrumsafdelning. Vore förstnämnda lägenheter oklanderliga, så
vidlådde så mycket större brister den återstående delen af ifrågavarande
våning, der ytterligare en cellafdelning fått sin plats och tillkommit så,
att man uti ett rum med 40 qvadratmetérs golfyta och 5,6 meters
höjd utefter ena långväggen uppfört tvenne våningar celler, den ena
ofvanpå den andra. Nedre raden innehölle 5, den öfre 4 celler, hvar¬
dera med samma små dimensioner som de redan omtalade trånga cel¬
lerna i den andra afdelningen. Utefter öfre raden löpte en mycket
smal brygga med ett lågt räcke, till hvilken en trätrappa ledde upp
från golfvet i det ursprungliga rummet. De olika cellerna, som be¬
gagnades endast nattetid, vore skilda från hvarandra allenast genom
brädväggar, så att minsta ljud från någon af dem hördes i dem alle¬
sammans. De hade icke heller särskilda uppvärmningsapparater, utan
finge de alla sin värme från en större jernugn i den gemensamma delen
af rummet, der ytterligare tvenne sängplatser anordnats. Skulle vådeld
nattetid utbryta i denna del af byggnaden, kunde det lätt blifva omöj¬
ligt att rädda de olyckliga patienter, som måste hysas i så högeligen
otjenliga och så illa belägna rum.
Det vore öfverflödigt erinra derom, att äfven bilokalerna till sjuk-
Statsutskottets Utlåtande U:o 50.
49
afdelningarna vore synnerligen underhaltiga. Badrum och klosetter
lemnade mycket öfrigt att önska både hvad läge och beskaffenhet i
öfrigt anginge. Sjukvaktarens rum vore små och dåliga. Tekök sak¬
nades helt och hållet o. s. v.
Rummens underhaltiga beskaffenhet kunde icke undgå att åter¬
verka på sjukvården äfven i den mening, att sjukvaktarnes aktning
för menniskovärdet hos sjuke, som inhystes på detta sätt, blefve mindre
än på väl inrättade hospital Uppsigten öfver patienterna på de till
trängsel fylda dag- och arbetsrummen syntes också slappare än annor¬
städes. På intet hospital hade generaldirektören Linroth så som här
sett patienter oblygt inför alla och utan att genast af betjeningen upp¬
märksammas öfva de vämjeligaste olater.
Afdelningen för qvinliga patienter på Malmö asyl lemnade lika¬
ledes mycket öfrigt att önska och tålde icke jemförelse med de nyare
hospitalen. Ofverbefolkning rådde äfven här och en och annan detalj
vore mycket underhaltig. Emellertid höjde sig denna afdelnings lokaler
både i afseende på utrymme och belägenhet högst väsentligt öfver mot¬
svarande lokaler på mansafdelningen. Toges härjemte i betraktande
den större lättheten att på en sjukafdelning för qvinnor hålla snyggt
och prydligt, än på en dylik för män, så vore det lätt att finna, att
behofvet af förändringar här icke vore så trängande, som hvad fallet
vore med mansafdelningen.
De här ofvan skildrade bristfälligheterna vore sedan lång tid
både kända och uppmärksammade. Redan år 1844, således för 55 år
sedan, hade en af Kongl. Maj:t förordnad komité af sakkunnige (general¬
direktören Ekströmer, statskommissaren Tauvon och d:r C. U. Sondén)
uttalat att anstalten i Malmö »hade det mest otjenliga läge, som för
en inrättning af denna art kunde väljas», samt att den äfven vore illa
lottad i afseende på utrymme, och liknande omdömen hade sedermera
ofta uttalats. Äfven Riksdagens revisorer hade uppmärksammat för¬
hållandet och i sin berättelse om den år 1893 af dem verkstälda gransk¬
ning af statsverkets tillstånd m. m. yttrat, att särskildt mansafdelningen
befunnits »i så dåligt skick, såväl i fråga om lokalernas beskaffenhet,
läge och bofällighet, som i afseende å eldfara och möjligheten till
patienternas öfvervakande, att ett snart förverkligande af asylens ifråga¬
satta indragning och patienternas förflyttning till annan plats syntes
af behofvet påkalladt». Ville man göra sig mödan att genomgå alla
de berättelser öfver inspektionerna på anstalten, som under årens lopp
afgifvits, skulle man också säkerligen finna, att meningarne om densamma
Bih. till lli/csd. Prat. 1900. 4 Samt. 1 Afd. 34 Höft. 7
50 Statsutskottets Utlåtande N:o 50.
icke varit olika hos de visitatorer som under denna långa följd af år
efterträdt hvarandra.
Enda skälet, hvarför Malmö asyl det oaktadt allt hitintills bibe¬
hållits såsom vårdanstalt för sinnessjuke, vore den stora brist på hospi-
talsplatser, som trots allt, som gjorts för att bereda ökadt utrymme,
hela tiden egt rum och fortfarande vore att beklaga. Men under tiden
hade sinnessjukvården på ett högst glädjande sätt utvecklats och mer
och mer humaniserats. Till följd häraf vore också bristerna vid Malmö
asyl nu mera än förr i ögonen fallande, och det ville synas, som vore
nu tiden inne att öfvergifva åtminstone mansafdelningen. På ingen
privat vårdanstalt skulle liknande anordningar medgifvas, och iakttoges
dylika bristfälligheter på kommunala anstalter, så uteblefve förvisso
icke det skarpaste klander. Under sådana omständigheter kunde det
icke numera vara svenska staten värdigt att alltjemt inhysa sinnessjuka
på en så underhaltig anstalt som Malmö asyls mansafdelning. Det
vore sant, att 100-tals sinnessjuke vore anmälde till inträde på hospi¬
talen utan att der finna plats, men enligt generaldirektör Linroths
mening vore patienterna på Malmö asyl knappast i mindre mån i behof
af förbättrad vård, än de på länslasarettens sinnessjukafdelningar eller
de på fattighusen här och hvar i landet provisoriskt intagna sinnessjuka.
Öppnandet af den nya asylen i Upsala med plats för 800 sinnes¬
sjuka vore nära förestående. Detta tillfälle syntes icke böra lemnas
obegagnadt att nu tömma den för 87 platser beräknade mansafdelningen
vid Malmö asyl, äfven om den genom Upsalaasylens fullbordande på¬
räknade lättnaden för de andra hospitalen på sådant sätt icke skulle
blifva så stor, som man väntat.
En del af de genom utrymningen ledigblifvande lokalerna skulle
kunna användas för att öka det knappa utrymmet på qvinnoafdelningen,
hvilken sålunda äfven skulle göra någon vinst på förändringen.
Det vore visserligen uppenbart, att det fortsatta vårdandet af
qvinliga patienter i Malmö, efter mansafdelningens öfvergifvande, skulle
komma att ställa sig relativt dyrare än nu. En del funktionärer, såsom
läkare, syssloman, maskinist med flere, hvilka vore gemensamma för
båda afdelningarna, skulle allt fortfarande behöfvas, och deras löner
kunde icke minskas. Ej heller kunde ekonomibetjeningens antal minskas
i samma proportion som patientantalet. Men detta förhållande vore
dock af öfvergående natur,1 då gifvetvis äfven qvinnoafdelningen vid
första tjenliga tillfälle borde, flyttas från Malmö; generaldirektör Linroth
förestälde sig, att detta borde ske, då den planlagda nya asylen för
1,000 sinnessjuke i vestra Sverige kommit till stånd. Malmö asyl
Statsutskottets Utlåtande N:o 50.
51
representerade för öfrigt ett så betydande tomtvärde, belägen som den
vore midt i en stor framåtgående stad, att dess tillgodogörande på annat
sätt säkerligen skulle vara för statsverket af ekonomisk fördel. En
eventuel försäljning af en sålunda belägen tomt på öfver 100,000 qvadrat-
fot skulle nemligen helt visst betinga en mycket afsevärd försäljnings¬
summa, för hvilken, använd exempelvis såsom bidrag till byggnads-
kostnadens betäckande för en ny anstalt för sinnessjuke, säkerligen
skulle kunna fås tillräckliga nybyggnader för kanske ett 100-tal sjuka.
På grund af hvad generaldirektören sålunda anfört tilläte han
sig föreslå, att medicinalstyrelsen ville i skrifvelse hemställa, det Kongl.
Maj:t måtte besluta, att, i sammanhang med öppnandet af den nya
asylen för sinnessjuka vid Upsala, mansafdelningen vid Malmö asyl
skulle indragas samt fördenskull meddela medicinalstyrelsen befallning
att vidtaga de åtgärder, som för beslutets verkställande kunde blifva
erforderliga.
På sätt här ofvan meddelats, har medicinalstyrelsen i särskild
skrifvelse den 10 januari innevarande år gjort framställning i det uti
generaldirektören Linroths anförda promemoria angifna syfte, eller att,
i sammanhang med öppnandet af den nya asylen vid Upsala, mans¬
afdelningen vid Malmö asyl, hvilken anstalt inrättats för 87 manliga och
88 qvinliga patienter, måtte indragas och åt medicinalstyrelsen upp¬
dragas att vidtaga de åtgärder, som för indragningens verkställande
kunde blifva erforderliga.
Enligt hvad utskottet inhemtat har Kongl. Maj:t med anledning
häraf, enligt kongl. bref den 9 mars 1900, föreskrifvit, att antalet sjuk¬
platser vid Malmö asyl skall, så snart lämpligen ske kunde, minskas
till 48 å mansafdelningen och 76 å qvinnoafdelningen.
Då sålunda åtgärder i det af revisorerna angifna syfte redan blifvit
vidtagna och, särskildt med hänsyn till hvad af generaldirektören i
medicinalstyrelsen blifvit i ofvan omförmälda promemoria anfördt, an¬
tagas kan, att Malmö asyl blifver, så snart förhållandena sådant med¬
gifva, helt och hållet utrymd, anser sig utskottet böra hemställa,
att revisorernes ifrågavarande framställning icke
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
52
Statsutskottets Utlåtande N:o 50.
Ang. stats¬
verkets räken¬
skapers för¬
seende med
innehålls-
förteckningar.
§ 13.
(Rev. ber. pag. 508; uti. pag. 659, 660, 662).
Slutligen hafva revisorerne uti förevarande revisionsberättelse om-
förmält, hurusom vid åtskilliga af de räkenskaper, som till granskning
af revisorerne öfverlemnats, fullständiga innehållsförteckningar blifvit
fogade, under det att vid många andra dylika förteckningar saknades.
Men då det till underlättande af granskningen vore af vigt, att en sådan
ledning för återfinnande vare sig af de i räkenskapen förekommande
konti, der sådana funnes upplagda, eller, i annat fall, af de särskilda
utgifts- och inkomsttitlarne vore att tillgå, hade revisorerne velat uttala
önskvärdheten af att en allmän föreskrift måtte varda utfärdad om att
de räkenskaper, som till Riksdagens revisorers granskning öfverlemnades,
skulle vara med innehållsförteckningar försedde.
Mot hvad revisorerne sålunda hemstält i fråga om innehållsför¬
teckningar till samtliga de räkenskaper, som till revisorernes gransk¬
ning öfverlemnas, hafva statskontoret och kammarrätten i utlåtande
den 12 januari innevarande år förklarat sig ej hafva något att
erinra, hvarjemte kammarrättens revisionsafdelnings första och andra
kontor, hvilkas yttrande i ärendet af kammarrätten infordrats, upplyst,
första kontoret, att enligt nu gällande formulär till länens räkenskaper
landsboken skulle åtföljas af förteckning öfver de till densamma hörande
specialredovisningar och dessas bilagor, äfvensom af register innehål¬
lande uppgift på de i landsboken ingående särskilda konti och bilagor,
samt att fögderiers och städers specialräkningar äfvensom landtränteriets
specialräkning skulle innehålla sammandrag, upptagande, bland annat,
de i dessa räkningar ingående konti, samt andra kontoret, att innehålls¬
förteckningar bifogats eller till kontoret inkommit med de större räken¬
skaperna, nemligen kongl. arméförvaltningens, kongl. marinförvaltningens
med kongl. flottans stationer, kongl. lotsstyrelsens och kongl. flottans
pensionskassas räkenskaper, och på reqvisition tillhandahölles revisorerna.
Då, enligt hvad sålunda upplysts, en afsevärdt stor del af de
revisorernes granskning underkastade räkenskaper är försedd med inne¬
hållsförteckningar och det synes med god ordning öfverensstämmande,
att samtliga de förvaltande verkens och myndigheternas räkenskaper
varda, till granskningens underlättande, på enahanda sätt utrustade,
har- utskottet med anledning af revisorernes ifrågavarande framställning,
53
Statsutskottets Utlåtande N:o 50.
emot hvilken statskontoret och kammarrätten, såsom ofvan nämnts, icke
haft något att erinra, ansett sig böra hemställa,
att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huruvida en allmän föreskrift må utfärdas derom,. att
samtliga de räkenskaper, som till granskning af Riks¬
dagens revisorer öfverlemnas, skola vara försedda med
innehållsförteckningar.
§ 14-
Hvad för öfrigt blifvit af revisorerne anmäldt och erinradt har
utskottet funnit dels vara af beskaffenhet att lämpligen böra tagas i
öfvervägande vid behandlingen af de utgiftsanslag, revisorernes fram¬
ställning berör, dels hafva medfört åsyftad rättelse, dels vara genom
vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklaradt, dels ej vara af den vigt
att, oaktadt förklaringen icke varit fullt tillfredsställande, någon Riks¬
dagens åtgärd bort af förhållandena påkallas, dels slutligen icke hafva
varit af beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande;
hvilket utskottet skolat för Riksdagen
anmäla.
Stockholm den 2 april 1900.
På statsutskottets vägnar:
Chr. Lundeberg.
Herr O. Larsson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit
i förestående ärendes behandling inom utskottet.
Bih. till Riksd. Prat. 1900. 4 Sand. 1 Afd. 34 liåft.
8