Lagutskottets Utlåtande N:o 31.
1
N:o 31.
Ank. till Riksd. kansli den 27 mars 1900, kl. 3 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 11 § i
lagen angående sparbanker.
Uti en inom Andra Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 45, anför herr W. T. Lundgren:
jEn granskning af sparbankslagen af den 29 juli 1892 lemnar
det intryck, att de berättigade krafven på en verksam kontroll tagits
till anledning för stadgande, som vid närmare påseende är olämpligt;
nemligen den i 11 § 3:e stycket angående borgenslån, som utestår längre
tid än ett år lemnade föreskrift, att årlig afbetalning derå skall ske
med belopp, som i förhållande till den tid, för hvilken lånet beviljats,
blifvit i skuldebrefvet bestämdt, jemte det att sparbanksstyrelsen eger
uppsäga dylika lån till återbetalning inom tre månader.
Emot denna uppsägningsrätt är intet att anmärka, men så mycket
mera mot förstnämnda stadgandet, såsom motiv hvarför anförts önsklig-
heten att göra dessa lån mera rörliga, men i stället har motsatsen
åstadkommits.
Före nya sparbankslagens tillkomst var i sparbanker brukligt, att
omsättning skedde hvar sjette månad och ny revers lemnades vid hvarje
eller hvarannan omsättning, det vill säga i senare fallet när lånet ute-
stått ett år. Afbetalningar å lånens kapitalbelopp hafva alltid skett, om
än till vexlande storlek, men för låneinrättningar, som behöfva göra
penningar räntebärande, är det lika angeläget som för låntagare, att
Bill. till Riksd. Prot. 1900. 7 Sami. 23 Hä/t. (N:is 31, 32.) 1
2 Lagutskottets Utlåtande N:o 31.
återbetalningstiden kan lämpas efter parternas ömsesidiga behof, alltid
under den förutsättning, att den för lånet stälda säkerheten anses vara
betryggande.
Efter den nu gällande lagen kan återbetalning af ett lån få ske
på 10 år utan förnyelse af förbindelsen, hvilket ju icke kan sägas göra
densamma rörligare, än om den såsom förut en gång om året utbytes
mot ny revers. Dertill kommer vidare, att äfven när den föreskrifna
årliga pröfningen af en tioårsförbindelse sker, uteslutes icke möjligheten,
att någon af borgesmännen kan hafva dött utan att detta hunnit blifva
kändt hos sparbanksstyrelsen, innan portföljen underkastas granskning,
och det torde böra erinras, att sparbankernas verksamhet sområden äro
så vidsträckta, att okunnighet om dödsfall bland låntagare eller löftes¬
män icke får anses klandervärd eller oväntad.
Vid dylik förändring af den för lån stälda säkerhet åligger det
styrelsen att uppsäga hela förbindelsen, hvilket besvär och kostnad
deremot undvikes, om låntagaren, såsom förut skett, sjelfmant vid
omsättning aflemnar ny revers med ny säkerhet till vederbörlig pröfning.
Den äldre metoden med årligen utbytta reverser erbjuder följakt¬
ligen den tryggheten, att såväl låntagare och löftesmän som också
vittnen nyligen iefvat och minnas sina underskrifter.
Genom föreskriften om låns inbetalning inom högst 10 år har
man enligt motiven utgått från principen, att låntagare skall och bör
kunna på sådan tid göra sig skuldfri, men någon allmän regel kan i
detta hänseende icke uppställas. Somliga gäldenärer kunna i följd af
större årsinkomster eller genom realiserande af tillgångar blifva skuld¬
fria eller åtminstone återbetala lån af tillfällig natur på vida kortare
tid än 10 år, under det andra kunna genom upptagande af nya lån
fullgöra sina annuiteter, men icke desto mindre sitta i en god ekono¬
misk ställning. Vid låns upptagande kan ingen, eller högst få, sjelf
beräkna sin framtida ställning, och det finnes derför icke heller någon
anledning att lagstifta lika för alla eller att binda sparbanksstyrelsernas
handlingsfrihet i de stycken, der sparbankernas säkerhet icke äfven-
tyras.
Under den storartade kapitalbildning, som under flera år pågått
i vårt land, hafva sparbankernas depositioner från år 1879 till och med
år 1897 ökats från 136 V* till 383 7» millioner kronor, och det är nu¬
mera en ganska vanlig erfarenhet, att under senare åren svårigheterna
ökats att placera dessa stigande summor genom utlåning, hvarför öfver-
skottsmedel deponerats i enskilda banker.
När penningmarknaden förr eller senare återgår till dess forna
Lagutskottets Utlåtande N:o 31. 8
ståndpunkt med bankdepositionsränta af 3 å 3 V» procent, skola spar¬
bankerna ännu mera än nu känna behofvet af frihet från sådana stad¬
gande^ hvilka onödigtvis försvåra penningplacering.
Det torde böra erinras, att sparbankernas uppgift är att bereda
högsta möjliga, af fluktuationerna i penningmarknaden mindre beroende
ränta å de små insättningarne och att en återgång till den ursprungliga
inlåningsräntan, 5 procent, icke är tänkbar, om utlåningsrörelsen för¬
svåras, så att öfverskottsmedel till alltför stora belopp måste placeras
med förlust, när bankernas depositionsränta blifver lägre.
Beträffande från sparbankerna utlemnade lån mot borgen eller
namnsäkerhet, utvisar den officiella statistiken, att under de senaste
sex åren till och med 1897 (de enda år, för hvilka uppgifter härom
funnits) dylika lån nedgått från 22,9 4 till 18,7 8 procent af de under
sparbankernas förvaltning stående medel, och då deras grund- och reserv¬
fonder under åren 1879—1897 ökats från 10,6 till 33,4 millioner kronor,
torde förvaltningen hafva visat sig så tillfredsställande, att den kontroll
deröfver, som från statens sida anordnats, dock icke bör verka hindrande
uti här ifrågavarande afseende.
För låntagare kan det i många fall vara olägligt att besvära med
borgen för så lång återbetalningstid som 10 år, och då sparbankerna
icke få drifva vexel- eller kreditivrörelse, samt realsäkerheter icke i
tillräckliga belopp erbjudas, återstår icke någon annan låneform än af-
betalningslån mot borgen eller namnsäkerhet för placering af insättarnes
medel.
Jag får derför vördsamt hemställa, att Riksdagen ville för sin
del antaga sådan ändring af tredje stycket i 11 § sparbankslagen, att
sista punkten: »Utöfver tio år — — — — — förnyad pröfning» an¬
tingen helt och hållet utgår eller ersättes med af vederbörande utskott
formulerad föreskrift i det syfte, som i denna motion angifves.»
Motionärens framställning hvilar, såvidt utskottet kan finna, på
en missuppfattning af bestämmelserna uti 11 § af gällande lag angående
sparbanker. Syftet med motionen skulle ju, af motiveringen att döma,
vara att för sparbanksstyrelsen möjliggöra användning af den, enligt
motionärens påstående, i sparbankerna förr tillämpade metoden för låne¬
rörelsens bedrifvande, nemligen att lånen omsattes hvar sjette månad
och att ny revers lemnades åtminstone för hvarje år.
4
Lagutskottets Utlåtande N:o 31.
För vinnande af detta syfte är det alldeles obehöflig! att vidtaga
någon ändring i sparbankslagen.
Rörande utlåning af sparbanks medel stadgas uti 11 § af nämnde lag:
»Sparbanks medel må ej såsom lån utlemnas mot annat fordrings-
bevis än skuldebref.
Lemnas lån mot borgen eller mot pant af skuldebref med borgen,
skall, der icke gäldenären utfäster sig att inom tre månader återgälda
lånet, sparbankens styrelse förbehålla sig rätt att, om den så finner
nödigt, uppsäga detsamma till återbetalning inom tre månader. Utöfver
tio år må icke lån, hvarom nu är sagdt, utest å; skolande å lån af ifråga¬
varande beskaffenhet, som utestår längre tid än ett år, afbetalning år¬
ligen göras med belopp, som i förhållande till den tid, för hvilken
lånet beviljats, blifvit i skuldebrefvet bestämdt, der icke styrelsen be¬
gagnar sin rätt att uppsäga lånet till inbetalning på en gång. Så
länge lånet qvarstår, skall styrelsen årligen underkasta detsamma för¬
nyad pröfning.»
Redan under nuvarande förhållanden är således sparbanksstyrelse
oförhindrad att, derest så anses lämpligt, tillämpa det förfaringssätt,
motionären betecknat såsom önskvärd!..
Å andra sidan kan utskottet ej finna något skäl, hvarför sistnämnda
låneform skulle vara att föredraga framför de numera i flera sparbanker
alltmera använda amorteringslånen på längre tid.
För låntagaren måste det naturligtvis vara till fördel att slippa
besväret att årligen anskaffa ny revers med påskrift af borgensmännen,
och äfven sparbanksstyrelsen får sitt arbete minskadt genom amor¬
teringslånen på längre tid mot hvad förhållandet skulle vara, derest det
af motionären förordade årliga utbytet af reverser skulle ega rum.
I sistnämnda fall skulle nemligen sparbanksstyrelsen nödgas att
företaga formel granskning af skuldebrefvet, hvarje gång detta utbyttes,
medan för närvarande dess besvär med amorteringslånen, sedan de en
gång utlemnats, inskränker sig till pröfning af säkerheten en gång
årligen.
Att amorteringslåneformen för längre tid är för såväl låntagare
som sparbanksstyrelse särdeles lämplig, bevisas för öfrigt bäst deraf, att
den numera i flera sparbanker lärer nästan uteslutande användas, medan
deremot den af motionären förordade låneformen endast i mera sällsynta
fall anses vara att föredraga; och utlemnas lån på längre tids amor¬
tering, lärer en sådan bestämmelse, som motionären klandrat, vara både
lämplig och behöflig.
Hvad slutligen angår den olägenhet, som motionären anser följa af
5
Lagutskottets Utlåtande N:o 31.
de nuvarande afbetalningslånen derutinnan, att sparbankernas styrelser
länge kunna vara i okunnighet om dödsfall bland låntagare eller löftes¬
män, under det detta icke skulle kunna vara fallet, om nya förbindelser
måste en eller flere gånger om året aflemnas, så har, så vidt utskottet
har sig bekant, någon svårighet för sparbankernas styrelser att skaffa
sig tillförlitliga underrättelser om låntagare och löftesmän hittills icke
yppats, och skulle någon sparbank, hvars verksamhetsområde är stort,
anse sigj erhålla större trygghet uti ifrågavarande afseende derigenom,
att den endast beviljar lån på kortare tid, hvilka sedan omsättas, så
finnes, såsom förut påpekats, intet hinder för en sparbank att så för¬
fara.
På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att herr Lundgrens ifrågavarande motion icke
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 27 mars 1900.
På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.
Herr Husberg har begärt få anlecknadt, att lian icke deltagit i
ärendets behandling inom utskottet.