Lagutskottets Utlåtande N:o 26.
1
iV:o 20.
Ank. till Rikisd. kansli den 12 mars 1900, kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändring af § 3
i lagen angående tillsättning af presterliga fenster den
26 oktober 1883.
Andra Kammaren har till lagutskottet hänvisat en af herr 0. W.
Redelius inom nämnda kammare afgifven motion, n:o 13, af följande
lydelse:
_ »Af samma skäl, på grund af hvilka andra tjenstemän ega be¬
fordringsrätt inom hela riket, torde samma rätt böra tillerkännas äfven
presterna. Till de allmänna grunder, enligt hvilka presterna böra lik¬
ställas med öfriga* tjenstemän i afseende på befordringsrätlen, kommer
nu den särskilda omständigheten, att Riksdagen begärt en omreglering
af de presterliga tjensterna inom riket. Omregleringen kommer antag¬
ligen att medföra indragning af många nu befintliga och inrättandet af
flera nya presterliga tjenstår. Deraf kan, åtminstone för en tid, prest-
brist uppstå i ett stift och öfverflöd på prester i ett annat. Sådant
missförhållande torde till någon del kunna afkjelpas genom en sådan
lagstiftning, att befordringsrätt till presterlig tjenst skall stå öppen för
hela rikets presterskap utan inskränkning till det stift prest tillhör.
Derför dristar jag vördsamt hemställa, att Riksdagen behagade besluta
att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lag om sådan ändring
Bih. till Riksd. Prof. 1900. 7 Sami. 18 Häft. (N:o 26.) 1
2
Lagutskottets Utlåtande N:o 26.
af § 3 i lagen om tillsättning af presterliga tjenstår den 26 oktober
1883, att befordringsrätt till presterlig tjenst i rikets alla stift må stå
öppen för hela rikets presterskap.»
Utskottet vill till en början erinra, att den i § 3 af lagen angå¬
ende tillsättning af presterliga tjänster stadgade inskränkningen uti
presterskapets ansöknings- och befordringsrätt utgör en qvarlefva af
den förr i tiden gällande indigenatsrätten, enligt hvilken prestman i
allmänhet ej egde att söka anställning och befordran annorstädes än
inom det stift, der han var född. I denna sin egentliga och mera
omfattande betydelse bibehöll sig indigenatsrätten, i trots af uppre¬
pade förslag om dess afskaffande, till den 4 november 1876, då Kongl.
Maj:t, i enlighet med Riksdagens beslut och efter inhemtande af kyrko¬
mötets samtycke, förordnade, att hvad lag och särskilda författningar
innehölle derom, att ej någon kunde vinna inträde i prestembetet inom
annat stift, än der han vore född, skulle upphöra att vara gällande.
Sedan den tiden existerar indigenatsrätten — såsom beteckningen allt
fortfarande lyder — endast i den öfverflyttade bemärkelsen, att prest-
mans ansökningsrätt i regel är inskränkt till det stift, han tillhör.
Äfven mot denna inskränkning hafva tid efter annan höjts röster,
som påyrkat prestmans fulla likställighet i fråga om rätt till befordran
med andra statstjenare. Förslagen härom hafva emellertid hittills ej
ledt till önskad påföljd, utan allt fortfarande qvarstår i antydda hän¬
seende prestens undantagsställning.
Detta sakernas tillstånd är, efter utskottets uppfattning, ur flere
synpunkter mindre tillfredsställande. Derigenom förryckes nemligen
den likformighet i befordringsförhållandena inom landets olika stift,
som måste betraktas såsom högeligen önskvärd ej blott med hänsyn till
intresset för presterna att, i mån uteslutande efter begåfning och lämp¬
lighet för prestembetet, sins emellan ega lika rätt och utsigt att vinna
befordran inom sitt kall, utan äfven ur synpunkten af församlingarnas
intresse att, vid tillsättandet af en presterlig befattning, få pröfva och
göra sitt val emellan personer af bästa möjliga kompetens och ej sättas
i beroende af en mera eller mindre tillfällig brist på lämpliga kandidater
inom det stift, der församlingen är belägen.
Redan då den unge prestmannen efter afslutad studiekurs skall
afgöra, till hvilket stift han vill förlägga sin verksamhet, måste han,
3
Lagutskottets Utlåtande N:o 26.
derest hans rätt till befordran skall för all framtid vara bunden och
inskränkt till detta stift, taga särskild hänsyn till de olika befordrings-
utsigterna inom olika stift, och det kan under sådana förhållanden allt
som oftast inträffa, att inom det ena stiftet uppstå de största svårigheter
att erhålla det för den kyrkliga verksamhetens behöriga upprätthållande
erforderliga antalet prester, medan i ett annat stift, just i följd af mera
gynsamma utsigter till snabb och god befordran, antalet i stiftet inträdes-
villiga prestmän blifver större, än behofvet egentligen kräfver.
Denna bristande likställighet emellan landets olika stift har numera
större sannolikhet än förr att framträda, sedan den egentliga indigenats-
rätten blifvit upphäfd. Medan dessförinnan hvarje stift kunde af dem,
som egnade sig åt prestkallet, med säkerhet påräkna åtminstone dem,
som voro födda inom stiftet, kan under nuvarande förhållanden ett stift,
inom hvilket befordringsutsigterna äro mera eller mindre tillfälligt
mörka, lätteligen gå miste äfven om de prestmän, som af födseln
tillhöra stiftet och Indika sannolikt, derest befordringsrätten ej vore på
angifvet sätt begränsad, af naturlig fallenhet skulle känna sig manade
att åtminstone till en början erbjuda stiftet sina tjenster.
Ifrågavarande inskränkning uti presternas befordringsrätt kan
äfven i ett annat afseende medföra olägenhet. Derigenom komma
nemligen tillfälliga förhållanden inom ett stift att mera än skäligt utöfva
inflytande på befordringsmöjligheterna. Medan således i ena stiftet
till följd af stor dödlighet eller afgång bland innehafvarne af de ordi¬
narie prestbeställningarna de obefordrade prestmännen redan tidigt
kunna ernå goda befattningar, kan i ett annat stift, der förhållandena
äro motsatta, befordran för presterna öfver höfvan fördröjas.
Ofvan omförmälda förhållanden förtjena efter utskottets tanke att
allvarligt uppmärksammas och uppväga till fullo de olägenheter, man
förutsett skola blifva en följd af att utsträcka presternas befordringsrätt
till hela riket. Dessa olägenheter hafva uttömmande angifvit.s af 1868
års kyrkomöte i dess uttalande med anledning af Riksdagens i skrifvelse
den 14 maj 1867 gjorda framställning om indigenatsrättens upphäfvande;
hvilket uttalande ej mindre föranledde, att någon åtgärd till följd af
nämndfi Riksdagens skrifvelse ej kom till stånd, än äfven torde få anses
hafva utgjort orsaken, hvarför inskränkningen i presternas befordrings¬
rätt upptogs i den nya lag angående tillsättning af presterliga tjenster,
som den 26 oktober 1883 utfärdades. Såsom skäl mot en utsträckning
af presternas ansökningsrätt till hela riket anförde 1868 års kyrkomöte,
att det hvarken för presten eller församliugsvården kunde vara
gagneligt, att för presterskapet i allmänhet utsigter öppnades till pre-
4
Lagutskottets Utlåtande N:o 26.
sterlig befordran inom ett allt för stort område, alldenstund derigenom
utan tvifvel transportsökandet skulle blifva vida allmännare än nu vore
händelsen;
att, då icke vore fråga om församlingarnas kalleiserätt, utan om
presternas ansökningsrätt, genom rättigheten att söka prestsysslor öfver
hela riket fördelarne för presterskapet i sjelfva verket icke blefve större
än för närvarande, enär vid hvarje lägenhet ansökningarna, om de
blefve från hela riket tillåtna, skulle blifva i samma mån talrikare;
att den vigtiga kontinuiteten vid uppsigten från stiftsstyrelsernas
sida öfver prestens lära och lefverne skulle i väsentlig män rubbas och
i följd häraf samma styrelser komma att sakna den närmare personliga
kännedom om presterskapet, hvilken, genom föreskriften att vid förslags
upprättande afseende skall fästas å personernas nit och försigtighet i
embetets handhafvande, vore af så synnerlig vigt och betydelse; och
slutligen,
att derigenom grunden för hela den närvarande stiftsindelningen
blefve rubbad och församlingarna möjligen kunde komma att till stor
del betjenas af församlingslärare, hvilka vore främmande för de särskilda
orternas egendomliga förhållanden.
Hvad förstnämnda betänklighet vidkommer, bör, efter utskottets
förmenande, åt densamma ej tillerkännas vidare vigt. Äfven om till en
början ett borttagande af inskränkningen uti presternas befordringsrätt
skulle hafva till påföljd, att transportsökandet blefve mera allmänt än
nu är fallet, skulle förhållandena helt visst af sig sjelft ganska snart
tillfredsställande regleras, och för öfrigt förefunnes ju intet hinder att,
derest så ansåges nödigt, emot ett öfverdrifvet transportsökande vidtaga
särskilda åtgärder utan att binda presternas befordringsrätt i allmänhet.
Beträffande invändningen, att det för presterna ej skulle blifva
någon större fördel att få ansökningsrätt inom hela riket, eftersom an¬
sökningarnas antal komme att i motsvarande proportion ökas, kan denna
nog hafva sitt berättigande i fråga om presterna i de uti befordrings-
afseende mera lyckligt lottade stiften, men eger uppenbarligen ej någon
tillämpning för sådana fall, då det egna stiftet ej erbjuder några som
helst befordringsmöjligheter, och utsigten till befordran alltså har sin
grund uteslutande i rättigheten för prestmannen att söka beställningar
äfven utom detta.
Att stiftsstyrelserna skulle få svårare än under nuvarande för¬
hållanden att handlägga de presterliga befordringsärendena, må villigt
erkännas, men denna omständighet kan efter utskottets mening ej vara
5
Lagutskottets Utlåtande N:o 26.
till fyllest att motivera en inskränkning uti presternas befordringsrätt,
som ej har någon motsvarighet inom öfriga grenar af statsförvaltningen.
För öfrigt torde nämnda svårigheter väsentligt öfverskat.tas. Stiftssty¬
relserna ega ju vid befordringsärendenas handläggning tillgång till intyg
från vederbörande stiftsstyrelse om en sökandes skicklighet och lämp¬
lighet för sitt kall, och om för något fall de upplysningar, som deri¬
genom kunde inhemtas, vore ofullständiga och otillräckliga, torde svårig¬
het ej möta att genom skriftvexling komplettera hvad som i ett eller
annat afseende kan brista.
Hvad slutligen angår farhågan, att, derest den ifrågasatta utsträck¬
ningen af presternas befordringsrätt genomfördes, församlingarna skulle
allt som oftast utsättas för att till församlings]ärare erhålla personer,
hvilka vore främmande för de särskilda orternas egendomliga förhållan¬
den, förefinnas. häremot ganska verksamma garantier uti prestens eget
intresse, att ej blifva stäld på en plats, som ej lämpar sig för honom,
samt uti församlingens pröfning af en sökandes lämplighet för en viss
presterlig befattning. Det torde ej behöfva befaras, att församlingarna
komme att sakna den närmare kännedom om sökandens person och
åskådning, som för bedömande af denna lämplighet kunde i särskilda
fall erfordras.
Dessutom bör uppmärksammas, att ansökningsrätteu för folk- och
småskolelärarne, beträffande hvilka det torde vara lika angeläget som i
fråga om presterna, att de ega kännedom om egendomligheterna i be¬
folkningens lynne och åskådning å den ort, der de skola verka, för
närvarande är utan inskränkning till vissa på förhand bestämda delar
af riket, och att detta förhållande, så vidt utskottet känner, ej föranledt
några olägenheter af den beskaffenhet, som senast antydts.
Slutligen förtjenar såsom eu omständighet af vigt att framhållas,
hurusom den i motionen föreslagna förändringen är egnad att befordra
enheten och sammanhållningen inom kyrkan och motverka uppkomsten
af ensidiga rigtningar derinom; hvilket förhållande, efter utskottets
tanke, måste anses såsom en väsentlig fördel för kyrkan sjelf.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,
att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,
måtte i skrifvelse till Kong!. Maj:t anhålla, att Kong].
Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen fram¬
lägga förslag om upphäfvande af den uti § 3 mom. 1
Bih. till Likså. Prof. 1900. 7 Sami. 18 Häft. (N:o 26.) 2
6
Lagutskottets Utlåtande N:o 26.
af lagen den 26 oktober 1883 angående tillsättning
af presterliga tjenster stadgade inskränkningen uti
presternas befordringsrätt.
Stockholm den 12 mars 1900.
På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.
Reservation
af herrar Hasselrot, Husberg, Lundström, Sörensson och Bandqvist,
livilka ansett, att utskottet bort afstyrka bifall till ifrågavarande motion.
Herrar Leman, Almgren och Jönsson hafva begärt få antecknadt,
att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet,
STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARE. 19 00.