Riksdagens Skrifvelse N:o 115.
3
f;0>U.
, i
'(-■
N:o 115. v -
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 13 maj 1900.
— — — — Andra Kammaren — 14 — —
:‘r T ■ . . sjl* . li;
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner
angående ändringar i gällande lagstiftning om väghåll¬
ning sbesvärets utgörande.
(Lagutskottets utlåtande n:o 27.)
Till Konungen.
Vid innevarande riksdag hafva enskilde motionärer väckt förslag,
åsyftande mer eller mindre genomgripande förändringar i lagen an¬
gående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891.
Åtskilliga af dessa förslag hafva utmynnat i yrkanden på allmän
revision af nämnda lag, under det andra endast afsett vissa speciella
ändringar i densamma.
Sålunda har beträffande 6 § påyrkats inskränkning i den enligt
gällande lag stadgade regel, att inkomst genom aflöning, arfvode och
traktamente eller annan med allmän eller enskild tjenstebefattning
förenad förmån, pension, årligt understöd, gratifikation, lifränta och
undantagsförmån ej deltager i vägunderhållsskyldigheten.
I sådant syfte har föreslagits, att punkten 3 af mom. d) i § 6
väglagen skulle utgå, hvaraf skulle följa, att ifrågavarande inkomst,
4
Riksdagens Skrifvelse N:o 115.
såvidt den uppginge till minst 1,000 kronor, skulle, i likhet med annan
inkomst]_till samma belopp, deltaga i väghållningsskyldigheten.
Riksdagen anser berörda lagändring önskvärd. Det lärer nemligen
ej kunna förnekas, att personer, som hafva en inkomst af angifvet
slag af 1,000 kronor eller derutöfver, äro, hvad beträffar förmågan att
i väghållningsbesvärets utgörande deltaga, i minst lika god, ja, bättre
ställning än åtskilliga andra, som enligt nu gällande lag få dertill
bidraga, och särskild! vid jemförelse med egare eller innehafvare af
smärre fastigheter ter sig ifrågavarande inkomsttagares ställning i detta
afseende sådan, att den dem medgifna fördel näppeligen kan på goda
grunder försvaras.
Vidare har hemstälts om ett tillägg till 12 § i syfte att utsträcka
befogenheten för de väghållningsskyldige att upplåta vägunderhållet på
entreprenad.
Ehuru Riksdagen icke anser lämpligt, att majoriteten af de väghåll¬
ningsskyldige inom ett distrikt erhåller rätt besluta, att vägunderhållet
i dess helhet inom distriktet skall på entreprenad upplåtas, håller
Riksdagen deremot före, att majoriteten, under förutsättning att lämp¬
liga garantier stadgas, må kunna medgifvas rätt bestämma, att ett
visst vägstycke icke skall indelas till underhåll in natura, utan öfver-
tagas af vägkassan. En väg kan nemligen, t. ex. derigenom att den
ligger långt ifrån de mera odlade och bebyggda delarne af distriktet,
hafva sådant läge, att dess intagande i vägdelningen skulle förrycka
denna samt omöjliggöra en lämplig fördelning af vägunderhållet. Det
synes Riksdagen derför vara fördelaktigt, att i väglagen införes en
bestämmelse i syfte att flertalet väghållningsskyldige inom ett distrikt
må kunna besluta, att underhållet af väg eller vägstycke, som dertill
särskild! lämpar sig, må på entreprenad upplåtas. På' sätt nu eger
rum beträffande vinterväghållningen, lärer det böra öfverlemnas åt
Konungens befallningshafvande att, derest godvillig öfverenskommelse
om entreprenaden icke kan träffas, tillse, att entreprenadsummorna icke
stiga oskäligt högt.
I fråga om 47 § har yrkats, att föreskrifter måtte meddelas, an¬
gående hvilka myndigheter som hafva att föranstalta om val af leda¬
möter i den uti paragrafen omförmälda särskilda nämnden, dervid
tillika föreslagits, att dessa bestämmelser måtte gifvas sådan affattning,
att kallelse till ifrågavarande val skulle utfärdas af kommunalstämmans
ordförande, då valet förrättades å kommunalstämma, af vederbörande
domhafvande, om valet skedde inför häradsrätten, och, för den händelse
valet egde rum inför Konungens befallningshafvande eller annan af
Riksdagens Skrifvelse N:o 115. 5
Konungens befallningshafvande bestämd myndighet, af den myndighet,
som valet förrättade.
Riksdagen finner bestämmelser uti berörda afseende behöfliga samt
har intet att erinra deremot, att bestämmelserna erhålla den affattning,
som sålunda föreslagits.
Hvad angår ett beträffande 51 § framstäldt förslag om uttrycklig
bestämmelse derom, att det i paragrafen föreskrifna offentliggörandet
i länskungörelserna af uppskattningsinstrumenten skall ske på statens
bekostnad, anser Riksdagen, att ett dylikt förslag har goda grunder
för sig, särskildt som lagtillämpningen visat, att paragrafen i oförändradt
skick tolkas såsom innefattande skyldighet för kommunerna att gälda
kostnaden för införandet af ifrågavarande uppskattningsinstrument.
Vidkommande derefter gjorda framställningar, att föreskrift måtte
meddelas angående tid och sätt för anförande af besvär öfver beslut,
som fattats vid det i 58 § af väglagen omförmälda sammanträde med
de väghållningssk}ddige, så håller Riksdagen före, att det är en brist
uti väglagen, att bestämmelse uti ifrågavarande afseende saknas. Visser¬
ligen har den praktiska tillämpningen visat sig kunna härför råda bot,
i ty att uti flera särskilda genom besvär anhängiggjorda ärenden för¬
klarats, att det tillkommer Konungens befallningshafvande att till pröf¬
ning upptaga besvär öfver de i 58 § angifna beslut; men antydda brist
har likvisst redan förorsakat olägenheter och tidsutdrägt; och anser
Riksdagen, att bestämmelserna om besvär öfver kommunalstämmobeslut
må kunna blifva i förevarande fall tillämpliga.
I fråga om 59 § har hemstälts om sådan ändring, att i paragrafen
omförmäld »annan fastighet» skulle likställas med jordbruksfastighet,
och att således all fastighet, med undantag af staten eller menighet till¬
höriga allmänningsskogar, skulle påföras en vägfyrk för hvarje ett
hundra kronor af taxeringsvärdet.
Ehuru Riksdagen vid det förhållande, att, innan väglagen af år
1891 utfärdades, hela vägunderhållet ålåg jordbruksfastigheten, icke
anser det lämpligt att uti ifrågavarande hänseende redan nu vidtaga en
lagändring i den omfattning, som sålunda föreslagits, håller Riksdagen
dock före, att goda skäl finnas för att utsträcka den skyldighet att
deltaga i kostnaden för vägunderhållet, som nu åligger annan fastighet
än jordbruksfastighet. Riksdagen har dervid särskildt fäst sig vid de
nu på så många ställen å landsbygden befintliga industriella anlägg-
ningarne af olika slag. Vid forslandet af råmaterialier och varor m. m.
till och från dessa anläggningar slitas vägarno ofta i betydligt högre
grad än genom de körslor, som förekomma vid jordbruksfastigheter, och
6
Riksdagens Skrifvelse N:o 115.
på många ställen å landsbygden, der fabriker anlagts, har vägunder¬
hållet i trakten omkring fabrikerna så försvårats, att det endast med
de största ansträngningar och stora kostnader är möjligt att hålla vä-
garne i närheten af fabrikerna i farbart skick. Riksdagen anser det
derför vara önskvärd!, att en lagändring vidtages i syfte att annan fastig¬
het än jordbruksfastighet och särskildt sådan fastighet, som är använd
för industriella ändamål, i större omfattning än hittills må komma att
deltaga i kostnaden för vägunderhållet.
Förslag har jemväl väckts om införande af bestämmelse derom,
att kommunalnämnd skall vara skyldig upprätta vägfyrktalslängd.
I denna fråga hyser Riksdagen den uppfattningen, att, då sakna¬
den af bestämmelse om hvem skyldigheten att upprätta vägfyrktalslängd
åligger lätteligen kan förorsaka olägenheter, en sådan bestämmelse är
af behofvet påkallad, likasom Riksdagen håller före, att en dylik skyl¬
dighet lämpligast bör åläggas vederbörande kommunalnämnd; Riksdagen
anser jemväl, att nämnda längd bör underkastas enahanda granskning,
som beträffande kommunens fyrktalslängd tinnes föreskrifven.
Beträffande derefter väckta förslag om ändring af reglerna för
statsbidragets utgående, anser Riksdagen, att, då vid tillämpningen af
60 § den princip gjort sig gällande, att statsbidrag vägrats för sådana
vägar, som underhållas på vägkassans bekostnad, och då ej skäl före¬
finnes att för statsbidrags erhållande göra skilnad mellan de vägar,
som underhållas genom arbete, och dem, som underhållas medelst pen¬
ningsammanskott, välgrundad anledning finnes att genom ändring af
paragrafens ordalydelse fastslå den grundsats, att statsbidrag skall utgå
för all landsväg och bygdeväg, som underhålles antingen in natura af
de väghållningsskyldige eller ock gemensamt på hela distriktets eller
dess vägkassas bekostnad, såvida vägskatt för sådant ändamål utgöres
af de in natura väghållningsskyldige.
Vidare anser Riksdagen det önskligt, att staten, i likhet med hvad
som redan nu eger rum beträffande broar, hvilka såsom hänförliga till
vägtrummor ingått i vägdelningen, lemnar bidrag till underhållskost¬
naden för gemensamt på hela distriktets eller dess vägkassas bekost¬
nad underhållna broar och färjor, såvida vägskatt för sådant ändamål
utgöres af de in natura väghållningsskyldige.
Broar och färjor stå nemligen i sådant samband med vägarne, att
samma skäl, som tala för att staten bidrager med en del af underhålls¬
kostnaden för vägarne, jemväl synas betinga, att statsbidrag i samma
utsträckning lemnas till broar och färjor. För den händelse för öfrigt
statsbidrag kommer att utgå äfven för sådana vägar, som underhållas
7
Riksdagens Skrifvelse N:o 115.
gemensamt på hela distriktets eller dess vägkassas bekostnad, följer
såsom en konseqvens deraf, att statsbidrag äfven bör lemnas för på
samma sätt underhållna broar och färjor.
Derest de ändringar af reglerna för statsbidragets utgående, som
Riksdagen sålunda ansett önskvärda, genomföras, synes den i 46 §
väglagen föreskrifna uppskattningen äfven böra verkställas beträffande
väg eller vägdel samt broar och färjor, som underhållas gemensamt på
hela distriktets eller dess vägkassas bekostnad.
Hvad slutligen angår framstäldt förslag om höjning af det bidrag,
som staten lemnar dem, hvilka fullgöra vägunderhållet in natura, så
anser Riksdagen det rättvist och billigt, att staten till de distrikt, der
vägbördan är mest tryckande, lemnar större bidrag, än nu eger rum.
Derigenom skulle vägunderhållsskyldigheten, hvilken onekligen är i hög
grad olika betungande inom olika delar samt inom olika väghållnings-
distrikt i vårt land, kunna utjemnas, utan att de grunder, enligt hvilka
vägunderhållet nu utgöres, behöfde rubbas. Lämpligaste förfarings¬
sättet härvid torde vara, att Riksdagen till Eders Kongl. Maj:ts för¬
fogande ställer ett särskilt för ändamålet anvisadt anslag, och att åt
Eders Kongl. Maj:t öfverlemnas att, efter pröfning af omständigheterna
i hvarje fall, bestämma, såväl hvilka som skola komma i åtnjutande af
förhöjdt statsbidrag som med hvilka belopp, inom vissa faststälda grän¬
ser, detta skall utgå.
Såsom af den lemnade redogörelsen framgår, beröra de ändringar,
som Riksdagen sålunda ansett böra i väglagen vidtagas, endast detalj-
bestämmelser uti samma lag och afse icke rubbning af några utaf
lagens hufvudgrunder. Dessa sistnämnda böra också enligt Riksdagens
åsigt i allt väsentligt orubbade bibehållas. Riksdagen har likvisst
funnit sig icke böra stanna vid att hos Eders Kongl. Maj:t hemställa
om utarbetande och framläggande af förslag till de speciella ändringar
i väglagen, som Riksdagen med anledning af derom väckta motioner nu
förklarat sig anse böra ega rum, utan har funnit en allmän revision
af nämnda lag vara lämplig och önskvärd. Dels kunna nemligen de
omförmälda detaljändringarna för sitt genomförande kräfva omarbetning
af andra bestämmelser i väglagen, dels ligger den tanken nära, att en
af Eders Kongl. Maj:t åvägabragt fullständig utredning i frågan skall
ådagalägga behöfligheten af flera ändringar i nämnda lag än dem, som
beröras utaf de af Riksdagen såsom önskvärda befunna detaljändrin¬
garna; ett antagande, hvartill Riksdagen kan hafva desto större an¬
ledning som väglagens tillämpning under de år, som gått, bör hafva
8
Riksdagens Skrifvelse N:o 115.
ådaglagt, om några andra än här ofvan berörda brister uti lagens be¬
stämmelser kunna hafva gjort sig bemärkta och erfordra rättelse.
Under åberopande af det ofvan anförda, får Riksdagen alltså an¬
hålla, att Eders Kong! Maj:t täcktes föranstalta om revision af lagen
angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober
1891 samt för Rikdagen framlägga det förslag till ändrade bestämmel¬
ser i nämnda lag, hvartill en dylik revision kan föranleda.
Stockholm den 14 maj 1900.
Med undersåtlig vördnad.