RIKSDAGENS PROTOKOLL
1900. Första Kammaren. N:o 37.
Tisdagen den 8 maj.
Kammaren sammanträdde kl. 12 på dagen, ock dess förhand¬
lingar leddes till en början af herr vice talmannen.
Justerades protokollet för den 1 i denna månad.
Upplästes följande till kammaren inkomna handling:
Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen för
kongl. justitiedepartementet den 8 maj 1900.
Fullmagt hade inkommit, utvisande, att vid riksdagsmannaval,
som den 7 innevarande månad hållits af Stockholms läns landsting,
bruksdisponenten friherre Carl Joachim Beck-Friis å Harg blifvit
utsedd till ledamot af Kiksdagens Första Kammare för en tid af
nio år från nämnde dag; och sedan berörda fullmagt funnits vara
i föreskrifven form utfärdad samt vidare granskats af vederbörande
fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret, utan att desse mot
fullmagten framstält någon anmärkning, beslöts, att protokoll öfver
hvad sålunda förekommit skulle meddelas Första Kammaren, hvar¬
jemte fullmagten skulle till kammaren öfverlemnas.
In fidem.
E. Quensel.
Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran,
statsutskottets nästlidne dag bordlagda utlåtanden och memorial
n:is 85—87 äfvensom sammansatta stats- och lagutskottets samma
dag bordlagda utlåtande n:o 8.
Första Kammarens Prof. 1900. N:o 37.
1
Nso 37. 2
Tisdagen den 8 Maj.
Föredrogs och lades till handlingarna bevillningsutskottets
under gårdagen bordlagda memorial n:o 36, i anledning af kam-
rarnes skiljaktiga beslut rörande utskottets betänkande n:o 30 an¬
gående af Kongl. Maj:t framlagdt förslag till förordning om fri¬
lager m. m.
Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran,
bevillningsutskottets sistlidne dag bordlagda betänkande n:o 37.
Föredrogs lagutskottets under gårdagen bordlagda memorial
n:o 48, med föranledande af kamrarnes skiljaktiga beslut beträf¬
fande vissa delar af lagutskottets utlåtande n:o 44 i anledning af
dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående
minderårigas och qvinnors användande till arbete i industrielt yrke,
dels ock fyra med föranledande af berörda proposition afgifna
motioner.
Punkt en 1.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 2.
Lades till handlingarna.
Punkten 3.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Om reform af Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 5 och 7 i denna
valrätten till månad bordlagda utlåtande n:o 9, i anledning af väckta motioner
Andra Xam- angående skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga om reform af valrätten
mare. till Riksdagens Andra Kammare.
Herr Rodhe: Då jag antecknat mig såsom reservant i detta
betänkande, torde det vara min skyldighet att något angifva de
skäl, som förmått mig dertill, då dessa skäl icke äro i reservatio¬
nen angifna.
Det kan ju synas vara oskyldigt nog att tillstyrka en skrif¬
velse med begäran om utredning i föreliggande fråga. En sådan
utredning kan ju anses mycket gagnelig och kan till och med an¬
ses ganska önskvärd äfven för motståndarne till en utsträckning
af den politiska rösträtten. En sådan utredning skulle kunna
Tisdagen den 8 Maj.
3 \jo 31 •
gifva vid handen, att en dylik utsträckning alldeles icke är be- Om reform af
höflig eller låter sig lämpligen genomföras. Jag skulle också icke vcir.?n/n t,U
för min del egentligen hafva något emot en utredning blott och
bart, men då utskottet begärt denna utredning i angifvet syfte att ‘ mare.
få den politiska valrätten utsträckt och begärt ett förslag, hvar- (Forts.)
till en i detta syfte företagen utredning kan föranleda, har jag
icke kunnat vara med derom. Det har förekommit mig — och
jag har icke kunnat komma ifrån den uppfattningen — som om
ett instämmande i utskottets tillstyrkan skulle innebära ett med¬
gifvande att här förefinnes ett behof af en utsträckning af den poli¬
tiska valrätten, och att en sådan utsträckning skulle vara önskvärd.
Jag kan icke medgifva hvarken det ena eller det andra. Skulle
det möjligen i början af det nya statsskicket kunnat med något
fog sägas, att gränsen för deltagande i nämnda rätt var något snäf,
kan det icke sägas numera, då på grund af penningens fallande
värde och arbetsprisens stegring hvarje duglig och ordentlig arbe¬
tare kan komma till denna rätt — ja, öfver hufvud hvar och en
som sträfvar derefter. De, som enligt nu gällande bestämmelser
icke hinna till politisk valrätt, torde väl få anses vara mindre
dogse att utöfva ett sådant värf. Skulle bland dem finnas några,
som ega förutsättningar härför, torde de vara så få, att det icke
torde vara skäl att för deras skull vidtaga en lagförändring,
hvarigenom man skulle släppa till denna rätt en stor mängd, som
icke är mogen att utöfva den med den vaksamhet och sans, som
fosterlandets väl kräfver. Hänsyn till fosterlandets väl bör ju
vara bestämmande vid afgörande af den frågan, hvilka som böra
ega politisk valrätt. Den är icke, såsom man ofta hör sägas, en
rätt, som tillkommer en blott derför att man är menniska — en
oförytterlig mensklig rättighet. Just derför att jag anser, att
fosterlandets väl bäst främjas och att man har de bästa garantierna
för att de politiska rådslagen skola preglas af nödig varsamhet,
så länge den politiska magten hvilar hos den besutna delen af
vårt lands befolkning, just derför kan jag icke vara med om att
hjelpa till att denna magt blir flyttad öfver från denna klass till
en annan. Och då jag icke kan inse, hurusom en utsträckning af
den politiska valrätten skall kunna ega rum utan att föra med sig
en sådan förflyttning af magten, kan jag icke vara med om denna
utsträckning och derför icke heller om den nu föreslagna skrifvel-
sen, som påkallar åtgärder för att få den till stånd.
Såsom saken ter sig för mig, synes derför månheten om ett
älskadt fosterlands väl böra bjuda att afslå det förslag, som utskottet
här har framlagt, och jag ber också, herr vice talman, att få fram¬
ställa yrkande om ett sådant afslag.
Herr Rudebeck: Om man står på den ståndpunkt som den
föregående talaren, är det ju alldeles gifvet, att svaret på de
framstälda motionerna skall blifva ett afslag, men det vill synas
S:o 37. 4
Tisdagen den 8 Maj.
Om reform af mig, att man bör se saken äfven från en annan sida. De ofta
V<1Rikada ens förekommande motionerna om en utsträckning af den politiska val-
Andra jrdm- rätten innebära otvetydigt, att anspråken och önskningarna om en
mare- sådan reform mer och mer göra sig gällande icke blott bos dem,
(Forts.) som vilja den politiska rösträttens utsträckning endast i sådan
rigtning, som herr von Friesen och hans medmotionärer afse, utan
äfven, såsom framgår af föregående debatter inom Riksdagen i
denna fråga, hos dem, som ingalunda vilja endast streckets
sänkning. Det har uppstälts af mer än en det spörsmålet, huruvida
de nuvarande valrättsbestämmelserna verkligen äro så tillfreds¬
ställande och så fördelaktiga, att icke någon förändring i desamma
bör rättvisligen ske. Det kan ju icke förnekas, att det vore oklokt
och äfven orätt att vilja tillerkänna de nuvarande bestämmelserna
ett så afgjordt och så uteslutande företräde, att man icke kunde
tänka sig, att äfven andra bestämmelser rörande den politiska val¬
rätten skulle kunna införas med bibehållande af den hufvudgrund-
sats, som man vill behålla, och med fullt beaktande af hvad sam¬
hällets bästa och lugn kräfver. Det kan ifrågasättas, om det är
rätt att sätta sin egen mening så högt och ställa sig så otillgänglig
mot andras, att man icke vill beakta äfven den motsatta sidans
åsigt och skälen för den. När man så uppfattat saken, vill det
synas som om det vore klokt och äfven rätt att söka finna eu
utväg eller välja ett tillvägagångssätt, som skulle kunna innebära
åtminstone det erkännande åt de olika meningarna, att de finge
komma under bedömande. Det är med den tanken som konstitu¬
tionsutskottet ansett sig böra hos Riksdagen göra den framställning,
som i det föredragna betänkandet är framlagd. Den innefattar en
begäran om en allsidig utredning. De motioner, som närmast
föranledt utskottets förevarande framställning, äro sins emellan
ganska skilda. Den ena motionen, afgifven af herr von Friesen
och hans medmotionärer, innehåller, att Riksdagen måtte i skrif¬
velse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t efter
verkstäld utredning inför Riksdagen framlägga ett på grundsatsen
om politisk rösträtt för kommunalt röstberättigade män, hvilka
uppnått 25 års ålder, bygdt förslag till rösträttsreform i fråga om
val till Riksdagens Andra Kammare.
Det förslag, som häri framlägges, har utskottet icke ansett sig
kunna godkänna. Det anvisar en bestämd och viss rigtning, i
hvilken förslaget skulle gå, men denna rigtning har det synts
konstitutionsutskottet, att man icke borde följa. Den är ensidig
och dermed undertryckes eller lemnas utan afseende andra meningar.
Den andra motionen är afgifven af herr Gustafsson, likaledes
inom Andra Kammaren. Han framhåller i sin motion, att den ut¬
redning, som bör föregå ett förslag i denna fråga, bör vara mera
allsidig och omfattande än herr von Friesen och hans medmotio¬
närer önska, och han påpekar för den skull, att äfven andra syn¬
punkter, än dem herr von Friesen med flere framhålla, böra tagas
Tisdagen den 8 Maj.
5 X:e 37.
under beaktande. Det vill synas vara alldeles klart och gifvet, Om reform af
att, om och när man beslutar sig för att tänka på en omdaning åt' ^alrätun till
den politiska valrättens bestämmelser, man också bör derförinnan
göra en utredning så allsidig som möjligt och taga hänsyn till viare.
alla de olika spörsmål, som dervid böra få göra sig gällande. Lika (forts.)
orätt som det efter mitt förmenande vore att alldeles motsätta sig
en utredning, lika oklokt och orätt vore det att utan en sådan
föregående utredning gå med på ett förslag sådant eller i den ret¬
ning, som det af herr von Friesen framstälda. Deremot kan man
ju väl tänka sig, att genom en utredning rörande alla de förhål¬
landen, som böra i denna så betydelsefulla och allvarliga fråga
beaktas, man kan få fram ett förslag, som är egnadt tillfredsställa
de skilda meningarna och som sålunda slutligen kan vinna fram¬
gång på det sätt, som är af vigt i en fråga så ingripande som
denna.
De synpunkter, som utskottet då ansett sig böra framhålla
till bedömande vid denna utredning, har utskottet angifvit i sitt
betänkande och de stå der att finna. Herr von Friesen vill, såsom
jag nämnde, ingenting annat än politisk valrätts tillerkännande
för kommunalt röstberättigade män, hvilka uppnått 25 år, men
häremot finnas åtskilliga och betydelsefulla invändningar att göra.
Skall man verkligen vidtaga ändringar i dessa för hela vårt stats¬
skick så synnerligen vigtiga bestämmelser som dem om valrätten
till Riksdagens Andra Kammare, icke bör man då stanna vid att
endast tänka på ett sådant förslag, som det af herr von Friesen
framstälda. Det är ovilkorligen en pligt för hvarje medlem af
Riksdagen att, innan han bestämmer sig för en åtgärd härutinnan,
han gör klart för sig, huru genom förändringen förhållandena
komma att ställa sig, och detta kan omöjligt ske utan att en full¬
ständig utredning försiggått. Förutom de synpunkter, som enligt
utskottets påvisande vid utredningen skola pröfvas, finnes det natur¬
ligtvis åtskilliga andra synpunkter, som ej heller böra lemnas å sido,
men utskottet har velat särskildt betona en del synpunkter såsom
synnerligen vigtiga. Man kan icke påstå, att meningarna inom
landet och inom Riksdagen enats derom, att om en rösträttsreform
skall genomföras, bör den verkställas just och endast i enlighet
med det af herr von Friesen framstälda förslaget. Tvärtom visar,
såsom jag redan förut påpekat, diskussionen i båda kamrarne vid
föregående tillfällen, att det är en allvarlig tanke hos många, att
frågan kan och bör lyckligare lösas på annan väg, än den bemälde
motionär anvisat. Då, såsom förut framhållits, frågan om bestäm¬
melserna i afseende på den politiska valrätten är för hela det
konstitutionella lifvet af synnerligt stor betydelse, kan den icke
och får den icke lösas utan föregående fullständig och allsidig ut¬
redning. Hvad då särskildt den statistiska utredningen beträffar,
hvilken naturligen är af stor vigt i denna fråga, så är den nu
befintliga allt för gammal, för att på den skall kunna grundas
N:o 37. 6
Tisdagen den 8 Maj.
Om reform af något bestämdt och klart omdöme om en reforms verkningar. En
ralrätten till vigtig synpunkt har utskottet ansett vara den, huruvida det icke
Andra9Kam- ^ör valratten bör bestämmas eu annan grund än den kommunala
mare, rösträtten, t. ex. erläggande af en viss direkt skatt till staten,
(Forts.) och i afseende vidare på de garantier, som böra uppställas, för den
händelse en utsträckning af denna valrätt sker, har utskottet velat
framhålla, att utom dem, som förut ofta blifvit anvisade, såsom
högre ålder m.m., äfven borde uppställas bofasthet inom valkretsen och
fullgjorda skyldigheter emot samhället genom utskylders erläggande
och dessa utskylders erläggande under eu längre tid.
Utskottet har vidare ansett, att öfvervägas borde, huruvida
valrätten bör vara grundad på grundsatsen om lika rösträtt, eller
om gradering af valrätten borde ske.
Utom de särskildt påvisade synpunkterna finnas många andra
med de angifna i sammanhang stående synpunkter, hvilka na¬
turligen ock böra skänkas uppmärksammande, såsom utskottet ock
i sin motivering framhållit. En utredning i den rigtning, ut¬
skottet här antydt, bereder tillfälle för såväl den ena som den
andra meningens anhängare och nuvarande försvarare att bedöma
och granska alla skäl och motskäl för de skilda meningarna. Att
motsätta sig detta synes mig, på sätt jag förut nämnt, icke vara
klokt. Jag vill betrakta utskottets förslag såsom i viss mån en
sammanjemkning, en åtgärd, hvarigenom man, utan att underkänna
den ena eller andra åsigten, utan att ensidigt gifva företräde åt
den ena och underlåta att beakta den andra, skall kunna gifva
frågan en allsidig belysning och en omfattande skärskådning och
på så sätt utsigt att kunna vinna ett lyckligt resultat, och det är
derför, herr talman, som jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr Wester: Anställer man en jemförelse mellan den
kommunala och politiska rösträttens utveckling från tiden då
representationsförändringen genomfördes i landet, skall man finna,
att de gå i alldeles motsatt rigtning mot hvarandra. Under det
den kommunala rösträtten i många kommuner allt mera koncentrerats
hos några få, har den politiska rösträtten åter genom stegrade
arbetslöner och minskadt penningevärde allt mer sänkts ner till
de många. Riksdagen har derför också nu vidtagit åtgärder för
att begränsa den kommunala rösträtten. Den politiska rösträtten
synes deremot på ett naturligt sätt utvidga sig af sig sjelf
år för år, och i dess verkningar vid senaste valen till Andra
Kammaren hafva vi tydliga bevis på, huru den verkligen utvidgat
sig. Nu säga motionärerna, att en sänkning af det politiska
strecket ända till det kommunala ingalunda skulle förändra Andra
Kammarens karakter och sammansättning, och de säga också, att
med den varsamhet och lojalitet, som af gammalt utmärkt vårt
folk, behöfver man för visso ej befara, att de nya valmännen i
7 !f:o 37.
Tisdagen den 8 Maj.
alla valkretsar, der de erhölle numerisk öfvervigt, skulle bruka Om reform af
sin magt för att aflägsna förutvarande värdiga representanter. Men,
hvad skulle det egentligen tjena till att sänka strecket, om Andra Andra\am.
Kammaren i alla fall skulle blifva densamma, och om man icke mare.
skulle aflägsna förutvarande värdiga representanter. Jag vågar (Forts)
taga för alldeles gifvet, att ingen kan påstå, att icke represen¬
tanterna i Andra Kammaren i allmänhet äro värdiga sitt uppdrag,
och då skulle en förändring af Andra Kammarens sammansättning
icke komma i fråga. Men de sista valen gifva bevis på, att man
visst icke underlåter att aflägsna förutvarande representanter, de
må vara huru värdiga som helst. Jag vill anföra ett exempel
från en valkrets i Nerike, der en representant omvaldes år 1896
med omkring 100 rösters majoritet. Under valperioden 1S96—
1899 ökades genom stegrade arbetslöner vid två större bruk inom
valkretsen valmanskåren högst betydligt. De förra valmännen
samlades på nytt omkring sin representant, som var en helt visst
i alla hänseenden mycket värdig representant. De samlades om¬
kring honom till ett antal af sex, sju hundra valmän, men i följd
af den skedda naturliga sänkningen af strecket till följd af de för¬
höjda arbetslönerna hade motpartiet kunnat förstärka sig med en
mängd nya valmän och valde en annan i stället — så det der
uttalandet, att kammaren skulle behålla samma karakter och ut¬
seende, om strecket skulle sänkas, det vågar jag påstå håller icke
streck i verkligheten.
Nu kan man emellertid säga, att frågan behöfver en utred¬
ning, och då en sådan allsidig utredning, som utskottet föreslagit,
ju kan vara till nytta och gagn, skall jag visst icke motsätta mig
den, utan tvärtom be att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr von Ehrenheim: Efter min uppfattning är frågan om en
utsträckning af den politiska rösträtten vida mera en sammanjemk-
ningsfråga än en utredningsfråga. Det synes mig, som om det icke
skulle ligga öfver konstitutionsutskottets och Riksdagens »portée» att
i en sådan fråga åstadkomma något positivt förslag, och det så mycket
mindre, som de som intressera sig för en moderat och varsam
reform hafva en god utgångspunkt i 1896 års kongl. proposition,
allenast man från denna proposition eliminerar bort de proportio¬
nella valen. Att deremot ställa frågan i sådan vidlyftighet, som
konstitutionsutskottet synes afse, förefaller mig vara icke blott
obehöflig^ utan det synes mig orådligt, då man ser hvad allt kon¬
stitutionsutskottet anser böra pröfvas och ifrågasättas. Konstitu¬
tionsutskottet letar således upp ur den gamla arsenalen frågan om
gradering af rösträtten, hvilken med så mycken klokhet och om¬
tanka eliminerats ur den nuvarande riksdagsordningen. Ja, ut¬
skottet försmår icke ens att ifrågasätta, om valen böra fortfarande
vara samfälda eller om någon hänsyn skulle tagas till olika sam-
fundsklasser och yrken — en hemställan för hvilken utskottet
N:o 37. 8
Tisdagen den 8 Maj.
Om reform af med någon salvelse hemtar grunden från Frankrike. Enligt min
VRiksdZentl uppfattning är det väl medborgerligheten, som utvecklats under
Andra Kam- senare decennierna, och klasskilnaden, som deremot sjunkit
mare. Undan.
(Forts.) I afseende på valsättet vill utskottet att det skall tagas un¬
der ompröfning, om valen skola vara medelbara eller omedelbara.
Den lösning af denna fråga, som den nuvarande riksdagsordningen
erbjuder, synes vara välbetänkt. Regeln är att valen skola vara
medelbara, men valkorporationerna äro berättigade att besluta sig
för omedelbara val. skulle nu en regel fastslås, lärer det icke
kunna betviflas, att det måste blifva till förmån för de omedel¬
bara valen, då de medelbara valen erbjuda åtskilliga oegentligheter
och endast pa grund af vissa praktiska skäl och sin historiska
ställning kunna bibehållas.
Vidare är det ifrågasatt, att valen skulle ske i större val¬
kretsar med flera representanter. Utan tvifvel vore det en mycket
olycklig förändring, ty just deri att valkretsarne hafva något
sammanhang sins emellan, just deri att personerna derinom kunna
känna hvarandra och äfvenledes med mera omdöme fästa sig vid
den ena eller andra kandidaten, just deri ligger utan tvifvel en
af den nuvarande riksdagsordningens förtjenster, och att rubba
dessa skulle vara mycket betänkligt och mycket ändamålslöst.
Frågan om att upplösa skilnaden mellan landsbygden och
städerna, den förekom i afseende på de mindre städerna i Andra
Kammaren på den tiden, då förhållandet var mera spändt mellan
land och stad än för närvarande, och det torde icke vara skäl att
återupptaga den. Huruvida konstitutionsutskottet verkligen me¬
nar, att valrätten skall skiljas från rösträtten inom kommunen, är
måhända icke alldeles klart, men skulle konstitutionsutskottets
yttrande på pag. 14 böra tolkas så, är äfven det mycket oklokt.
Enligt min uppfattning bör således kammaren icke under¬
stödja konstitutionsutskottets förslag, då deri också skulle ligga ett
godkännande af konstitutionsutskottets önskan, att allt möjligt i
afseende på valrätten och valsättet till riksdagsman i Andra Kam¬
maren skulle ifrågasättas, oaktadt den ordning, som derför gäller,
nu i 34 år med framgång tillämpats, och oaktadt den utveckling,’
som vårt fädernesland vunnit under denna tid, väl må anses inne¬
bära vittnesbörd om deras värde, som således icke bör förhastadt
kastas in i den stora reformugnen. Min uppfattning är således den,
att för närvarande icke är annat att göra än att afslå konstitu¬
tionsutskottets betänkande. Eljest kommer den så litet välbetänkta
motiveringen att få rum i skrifvelsen. Att detta från min sida
icke innebär någon tillstyrkan till kammaren att intaga ställningen
a>non passumus» mot en reform i sin helhet har jag redan i början
af mitt anförande erinrat.
Jag upprepar min anhållan om afslag.
Tisdagen den 8 Maj.
9 N:o 37.
Herr Blomberg: Jag kan icke ställa mig på den föregående Om reform af
talarens ståndpunkt, hvilken kan karakteriseras såsom afgjord be- ^
undran för de bestämmelser, som ingingo i 1866 års riksdags- Ändra ''xam-
ordning, och hvilken i sjelfva verket innebär, att dessa skulle vara mare.
de bästa möjliga samt derför också i det stora hela borde få ega (Forts.)
bestånd, oaktadt ändrade tidsförhållanden.
Jag vill med afseende derå först och främst säga, att, så vidt
jag förstår, ha ingalunda de med frågan om den politiska röst¬
rätten sammanhängande spörsmålen vare sig under 1862—1863
och 1865—1866 årens riksdagar eller under förarbetet till det då
framlagda förslaget fått vederbörlig utredning; den då åstadkomna
brast både med afseende å grundlighet och mångsidighet.
Ännu mindre kan man med fog påstå, att de bestämmelser,
som för 35 år sedan ansågos lämpliga och tillfredsställande för
svenska folkets behof, fortfarande skulle vara det. Enligt min
mening finnes intet område inom den offentliga rätten, der man
så måste taga hänsyn till tidsförhållandenas gång och utvecklin¬
gens kraf, som i fråga om dén allmänna politiska rösträtten eller,
hvad vårt land angår, valrätten till Andra Kammaren. Der träda,
på grund af ändrade förhållanden, alldeles gifvet nya omständig¬
heter fram, som kräfva ändring i valrättsbestämmelserna. Arbetets
fördelning har undergått stora förändringar, samhällsklasserna hafva
förskjutits; och för att kunna åt de skilda intressenas målsmän
inrymma plats inom folkrepresentationen, är det till följd deraf
oundvikligt, att bestämmelserna om den politiska rösträtten måste
jemkas efter tidens kraf. Detta är första grunden för en för¬
ändring. En annan anledning kan sägas ligga i folkupplysningens
vidsträcktare spridning, i en bättre folkbildning, som ovilkorligen
för med sig, att grupper af folket, som förut icke ansetts lämpliga
att taga del uti det politiska lifvet, med all rätt kunna fråga: är
icke tiden nu inne, att äfven åt oss beredes plats bland dem, som
hafva politisk rösträtt? Icke så att jag vill säga, att denna for¬
dran skulle vara grundad på någon rätt: men samhällets väl kan
verkligen kräfva, att nya grupper af väljare träda in bland de
valberättigade samt kunna skaffa sig målsmän inom representa¬
tionen.
Det svenska samhället har icke längre samma daning, som
det egde 1866; mycket stora förändringar hafva tillkommit sedan
denna tid. Den då ensartade landsbygden med sin befolkning af
större eller mindre jordegare, som för öfrigt bildade sjelfva kärnan
af hela folket, är icke längre densamma, På landsbygden hafva
litet hvarstädes uppkommit stora industriella centra, hvilkas be¬
folkning gifvet har helt andra intressen, som den äfven vill hafva
företrädda inom folkrepresentationen.
Men på samma gång dessa kraf måste upptagas, öfvervägas
och noggrant pröfvas, måste man också tillse, att icke vägen öppnas
för alldeles nya förhållanden i afseende å representationens samman-
N:o 37. 10
Tisdagen den 8 Maj.
Om reform »/'sättning, som helt och hållet omskapa den betryggande anordning,
valrätten till vj mi ega y;u man således åstadkomma förändringar i ett eller
Andra "Värn- annat afseende, må man icke rygga tillbaka för verkställandet af
mare. en ordentlig utredning. Man måste pröfva frågan i hela dess om-
{Forts.) fattning, se till, hvilken verkan en utsträckt valrätt kan antagas
medföra, se till, hvad man kan och bör göra för att, om tillträde
lemnas för nya grupper af väljare, tillförsäkra samhället den soli¬
ditet och mångsidighet i afseende å representationen, som samhället
i första rummet bör eftertrakta. Dessa synpunkter hafva varit
bestämmande för utskottet, som menat, att om man verkligen inser
behofvet af vissa åtgärder såsom följder af en eventuel utvidgning
af valrätten, så bör man icke heller rygga tillbaka för den nödvändiga
undersökningen, utan man bör underkasta sig ett låt vara ganska
omfattande arbete för erhållande af fullständig utredning.
Min bestämda öfvertygelse är, att icke många i denna kam¬
mare med den föregående talaren skola våga att utan vidare genom
ändring af en eller annan detaljbestämmelse i riksdagsordningens
§ 14 genomföra en ganska vidt gående ändring i våra valrätts-
vilkor, och att hvar och en, som med någon betänksamhet vill
behandla dessa spörsmål angående representationens sammansättning,
väl skall akta sig för att genom dylika skenbart små förändringar
i gällande bestämmelser verkställa en kanske mycket vidt gående
omdaning af en af grundvalarne för vårt riksdagsskick. Dessa,
som med betänksamhet behandla den verkliga frågan, skola med
rätta fordra att, innan ett afgörande steg tages, en verklig utred¬
ning sker både om hvad som lämpligen bör göras och om den
rätta innebörden i framlagda förslag. Ingenting af det, som ut¬
skottet i sin motivering framstält, innebär ett bestämdt yrkande,
att ett eventuelt förslag om nya valrättsbestämmelser skall gå i
en viss rigtning; utskottet har endast sagt, att utredningen bör
behandla dessa olika synpunkter. Och de äro inga andra än sådana,
som stå i närmaste samband med sjelf va hufvudfrågan, huruvida
valrätten må kunna utsträckas eller icke. Nu säger man. att
frågan om medel- eller omedelbara val icke har med rösträttens
utsträckning mycket att göra. Men det kan lätt tänkas, att man
skulle kunna medgifva en längre gående utsträckning af rösträtten,
om man kunde ordna valen på sådant sätt, att valrätten, ehuru
utsträckt, ändå icke medförde allt för stor fara för att någon viss
mångtalig folkklass finge ett alldeles fullständigt öfvertag; och
denna fara måste naturligtvis blifva större, i samma mån som
man mera uteslutande anlitar det omedelbara valsättet. Detsamma
gäller om frågan angående lämpligheten af större eller mindre val¬
kretsar, som åter står i sammanhang med det af regeringen vid
1896 års riksdag framlagda förslaget om införande af proportionella
val. Sådana val kunna visserligen icke, så vidt jag förstår, in¬
föras med verklig fördel utan att göras gällande för hela riket;
och då måste indelning ske i valkretsar, som blifva tillräckligt
11 N:o 37.
Tisdagen den 8 Maj.
stora för att detta valsystem skall kunna användas ock göra verkan. Om reform af
k andra sidan hafva vi frågan, om enmansvalkretsarne böra syste- L
matiskt genomföras i kela riket för att bilda en motvigt gent emot Andra Kam_
det öfvervägande inflytandet kos de större grupper af väljare, som mans.
inom störa valkretsar lätt kunde få öfvertaget. Det är ju nem- (Forts.)
ligen större utsigt, att i de många valkretsarne med en representant
majoriteterna i de olika kretsarne blifva olikartade ock bärare af
skilda intressen. Dessa spörsmål måste utredas, innan frågan om
rösträttens utsträckning afgöres, ock detsamma gäller äfven de
andra spörsmål, som i betänkandet finnas omnämnda. Det är ju
gifvet, att i samma mån man åsyftar att i större omfattning ut¬
sträcka valrätten, framträder den frågan, hvarför städernas be¬
folkning skall ega rätt till en starkare representation än lands¬
bygdens, ock om det kan vara billigt att den starkare representa¬
tionen för städerna fortfarande bibekålles i samma omfattning som
hittills. Denna fråga bör också pröfvas i sammanhang med de
öfriga.
Det är emedan jag tror, att rösträttsfrågan kommer att kräfva
sin lösning, som jag anser ömkligt, att erforderliga åtgärder i tid
vidtagas för att åstadkomma en utredning, så att, om särskilda
omständigheter en dag föranleda åtgärder från var sida för \ alrätts-
utvidgningens genomförande, vi icke skola se oss tvungna att i kast
ock utan nödig förberedelse fatta något ödesdigert beslut, hvars
följder vi icke kunna beräkna. Jag tillåter mig att af dessa skäl
yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Bill ing: Om icke den högt ärade ålderspresidenten
med sin mycket stora politiska auktoritet så strängt bedömt och
förkastat åtskilligt, som jag i denna fråga icke anser vara för¬
kastligt utan tvärt om väl värdt att taga hänsyn till, så både jag
icke begärt ordet. En ock annan af kerrarne torde erinra sig, att
jag för några år sedan i kammaren väckte en motion, gående ut
på en utsträckning af den politiska rösträtten, men på samma
gång uppställande vissa garantier af det ena eller andra slaget
såsom vilkor för sådan utsträckning; särskildt nämnde jag såsom
lämpliga garantier proportionella val eller val efter graderad röst¬
skala, således ett slags klassval. Denna motion väckte jag natur¬
ligtvis af intresse att få valrätten utsträckt utan att på samma
gång sådant skulle kastas bort, som vore värdt att fastkållas. Mitt
intresse gick hufvudsakligen ut på att åt vår stora kroppsarbetare¬
klass bereda ökadt utrymme inom den svenska representationen.
Jag vill icke förneka, att de senare årens erfarenhet i någon mån
minskat detta mitt intresse. Dertill kar medverkat dels den om¬
ständigheten, att så många flera af våra kroppsarbetare genom
arbetslönernas stegring blifvit röstberättigade, dels, ock ännu mera,
det förhållandet, att då för några år sedan kroppsarbetarne kunde
sägas vara en svag magt med en svag ställning, de under senare
N:o 37. 12
Tisdagen den 8 Maj.
Om reform af åren vuxit upp, blindt icke blott icke en svag utan en stark magt
Vam?Ze»? 0Ch, h}} 0ch med hälla Pä att blifva en öfvermagt i det svenska
Andra Kam- samhället. Framför allt har till minskning af mitt intresse bi¬
måne. dragit den omständigheten, att det under de senare åren på ett
(Forts.) såsom jag tycker, ganska sorgligt sätt visat sig, huru dessa kropps¬
arbetare låta sig af andra styras; det har visat sig, huru de låta
kommendera sig, och huru lätt de finna sådana, som kommendera
dem, hvadan alltså mina förhoppningar om deras sjelfständighet
såsom politiskt verksamma ha minskats.
Detta hindrar icke, att jag ännu i dag i alla fall bibehåller
intresse för att valrätten maste utsträckas till flera svenska med¬
borgare än^ som för närvarande innehafva densamma; men sådant
intresse må nu finnas eller icke, så lärer ingen af herrarne be¬
tvifla, att fragan om den politiska rösträttens utsträckning kommer
att tränga sig fram. Det är nu visserligen sant, att på det poli¬
tiska lifvets område gå rörelserna såsom vågorna, och kan det
också sägas i afseende å föreliggande fråga att vi för ögonblicket
befinna oss i den situation, då vågen går tillbaka, är det dock
visst, att dess nästa rörelse kommer att gå framåt, och för hvarje
gång föres man ett stycke längre fram. Det kan således icke vara
tal om annat än att rösträttens utsträckning är blott en tidsfråga
och då är spörsmålet: hvad bör göras.
Ser jag på den föreliggande situationen, finner jag deruti eu
betydelsefull omständighet, från hvilken man torde icke böra bortse,
nemligen den, att den, om jag så får säga, liberala sidan af Riks¬
dagen nu enat sig om ett bestämdt program, hvarigenom detta
parti vunnit i styrka; det har blifvit en samlad här, som går,
ordnad och ledd, efter ett bestämdt schema. Deri har det sin
styrka, och om man nu frågar, hvilken åtgärd från deras sida,
som representera den konservativa åskådningen, är den mest önsk¬
värda och behöfliga, tror jag det vara, att äfven dessa samla sig
kring ett bestämdt program. För närvarande utgöra de ingen
samlad trupp, utan flera små friskaror, af hvilka hvar och en har
sina funderingar för sig i detta stycke. Skall man komma till
ett godt resultat i denna sak, tror jag det vara önskvärdt och
nödvändigt, att man på den konservativa sidan — jag menar den
sida, som vill utsträcka rösträtten, men med försigtighet — be¬
mödar sig om att samla sig kring ett bestämdt program. Det kan
icke falla mig in att tro mig med framgång nu kunna angifva en
sådan der centralisationspunkt, kring hvilken meningarna i frågan
kunna samla sig. Jag blef förskräckt, då jag hörde den högt
ärade, i denna kammare mest politiskt erfarne mannen så strängt
utdöma tanken på en graderad röstskala, ty denna står för mig
fortfarande såsom i hög grad beaktansvärd, och jag kan icke förstå,
hvarför han utdömde tanken just på denna utväg. Ser man på
de olika politiska lägren, tror jag icke, att i deras syften finnas så
skarpa motsatser, ty de, som gå i spetsen för sträfvandena för
Tisdagen den 8 Maj.
13 N:o 37.
utsträckt rösträtt, hysa, så vidt jag kan förstå, icke någon önskan Om reform af
att omhvälfva vår representation eller lägga öfver magten i hän- m
derna på en ny klass, utan deras sträfvan går ut på att åt denna A^dra'^m,
klass bereda tillfälle att få någon del i de politiska afgörandena. mare_
Och på den andra, mera konservativa sidan, är icke tankegången (Forts.'»
der ungefär densamma? Yi vilja icke motsätta oss en utsträckt
rösträtt; vi önska också öppna Riksdagen för flera skaror, för gan¬
ska stora skaror, som nu icke kunna komma dit in, men vi vilja
icke släppa in dem på sådant sätt, att magtställningen derigenom
blir upp och nedvänd; särskildt önska vi att den klass, som nu inom
Andra Kammaren har stor magt, icke må elimineras undan. Det
synes, som om den tanken skulle vara bestämmande på begge hållen: att
släppa in flere element i Riksdagen, men icke omhvälfva magt¬
ställningen mellan de olika samhällsklasserna. Om nu så förhåller
sig — och längre kan jag icke gå, men har dock velat uttala min
mening, då den förda diskussionen, i händelse kammaren besluter
en skrifvelse, kan få någon betydelse i framtiden — kan jag icke
komma till annat, än att af alla rösträttsförslag, som hittills fram¬
kommit, icke något syntes mig mer värdt beaktande än förslaget
om graderad röstskala, ty det möter motliggande förslag deri,
att båda utgå från den kommunala beskattningen, på ett eller
annat sätt normerad, men det erbjuder också tillfälle att åt störa
skaror gifva politisk rösträtt, utan att de, som på det politiska
området böra anses ega större erfarenhet och för öfrigt i ekono¬
miskt och socialt hänseende anses bäst qvalificerade till politisk
verksamhet, skjutas undan och likställas med de minst erfarne.
Mot konstitutionsutskottets kläm bär jag icke mycket att invända,
men jag måste erkänna, att motiveringen icke fullt tilltalar mig,
emedan densamma enligt min åsigt upptager alldeles för många
synpunkter. En så allsidig utredning, som här föreslås, med så
många mål att eftersträfva, är icke för mig tilltalande, men då
jag anser att ingen utvidgning af rösträtten kan ega rum med
mindre än att en vida grundligare utredning än de hittills före¬
liggande skett, vill jag för min del icke motsätta mig konstitu¬
tionsutskottets förslag.
Herr Trygger: De yrkanden, som här framstälts såsom de,
hvilka egentligen vore att välja på, nemligen om bifall till det
förslag, som framlagts af herr von Friesen, och om afslag på ut¬
skottets betänkande, hafva åtskilliga auktoriteter bakom sig. Det
förra stöder sig på förre statsministern friherre De Geers uttalande,
och yrkandet om afslag å utskottets betänkande har fått stöd af
en så framstående och erfaren politiker som den ärade talaren på
uplandsbänken. Det kunde således kännas nedtryckande att vara
bland den majoritet inom utskottet, som bestämt dess utlåtande.
För min del får jag säga, att jag visserligen sätter det stör¬
sta värde på erfarenheten. Men man bör icke alltför mycket skatta
Sto 87. 14
Tisdagen den 8 Maj.
Om reform af erfarenheten, ty det skulle betyda detsamma som att den genera-
ralrätten till tion, som vore den egentligen lifskraftiga på en viss tidpunkt,
ludra1 Kärn- s^u^e undan för den som har sin bästa tid bakom sig. Man
mar c. ^an ock mot de åberopade auktoriteterna göra den invändningen,
(Forts.) att det icke är säkert, att de sett saken på samma sätt, om de
handlat och yttrat sig under sin mannaålders fulla kraft. Det är
icke för att taga bort något af dessa herrars auktoritet, för hvil¬
ken jag personligen förvisso böjer mig, men för att häfda en
principiel ståndpunkt, som jag säger detta.
Ett särskildt stöd för denna min uppfattning finner jag i ett
yttrande af den högt aktade talaren på uplandsbänken, när han
sade, att här icke är fråga om en utredning utan om en samman-
jemkning. Detta yttrande strider mycket emot den uppfattning,
för hvilken den ärade talaren vid så många föregående tillfällen
gjort sig till en framstående tolk. Han har nemligen städse varit
den förnämste målsmannen emot en sammanjemkning af saker, som
i sjelfva verket icke borde med hvarandra sammankopplas. En
utredning deremot har hos honom alltid haft ett kraftigt stöd.
Jag kan icke finna, hvarför man här skulle följa en annan
princip.
Det har åberopats af tvenne talare, att konstitutionsutskottet
framstält en massa synpunkter, och att de ärade talarne icke kunde
vara ense med utskottet om dessa synpunkters rigtigliet.
Jag ber då att få fästa uppmärksamheten på, att konstitu¬
tionsutskottet icke har godkänt alla dessa möjligheter för frågans
lösning. Detta vore så mycket orimligare och oantagligare, som
åtskilliga af dem stå i fullkomlig strid med hvarandra. Utskottet
har endast begärt en utredning för att, sedan denna utredning
skett, man skall kunna mot anhängarne af det ena eller det an¬
dra förslaget säga: här sen I, utredningen visar att det bär sig
icke, det går icke.
Beträffande sjelfva frågan om utvidgning af den politiska röst¬
rätten, hör jag icke till dem, som anse, att det närvarande är så
förträffligt, att man under alla möjliga omständigheter bör fast¬
hålla dervid. Jag tycker för min del om att få ännu mera friskt
blod in i den svenska representationen, och om detta kunde ske
samtidigt med att stora folkklasser, som anse sig böra vara repre¬
senterade, också blefve det, skulle detta vara till stor nytta för
vårt land.
Den ärade talaren på vestmanlandsbänken sade, att man ku-
de blifva betänksam, hvilken åsigt man än har, då man ser att
kroppsarbetarne så lätt låta leda sig af personer och icke bibehålla
sin sjelfständighet. Men då frågar jag: inom hvilka klasser låter
man icke leda sig? Låta icke herremännen leda sig? Låta icke
bönderna leda sig? Detta är således icke någon speciel brist hos
den kroppsarbetande befolkningen, det är ett allmänt fel hos hela
vårt folk och ett fel, som vi böra kraftigt kämpa emot.
15 No 37.
Tisdagen den 8 Maj.
Jag står för öfrigt i denna fråga på samma ståndpunkt som Om ref°rmt°f
herr Billing, att jag vill gifva representationsrätt åt åtskilliga
personer, som nu icke äro representerade, men samtidigt vill jag jnc/ra xam-
hafva garantier för att icke den politiska magten flyttas från de man.
samhällsklasser, som för närvarande inneha den, öfver på eu helt Forts.)
annan klass. Ett sådant steg i det obekanta kan jag icke vara
med om, och just derför att jag icke vill vara med om ett steg
i det obekanta, har jag biträdt utskottets betänkande, deri det be-
gäres en fullständig och allsidig utredning.
Jag får säga, att jag icke kan finna, att någon kan hafva
något att invända emot en utredning. Icke regeringen, ty skulle
denna utredning öfverstiga regeringens krafter, kan det gå i denna
fråga som i så många andra, att man hänskjuter den till en ko¬
mité. Jag tror dock för min del, att det vore lyckligast, om en
utredning i denna fråga blefve verkstäld af regeringen sjelf.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Säve: Jag har för ett par riksdagar sedan, såsom jag
tror, temligen tydligt angifvit min ståndpunkt i rösträttsfrågan,
och ’har sedan dess icke haft någon anledning att ändra denna min
ståndpunkt. Jag anser derför fortfarande, liksom då, att derför
närvarande icke förefinnes, ifrån det allmännas sida sedt, något
egentligt behof af en förändring af det nuvarande politiska strecket.
Det ligger nemligen i ett penningstrecks natur, att det sjunker
af sig sjelf i och med det fallande penningvärdet; och hvad det
nuvarande strecket beträffar, så kan det väl icke sägas, att icke
detta numera är relativt lätt att öfverstiga till och med för kropps-
arbetarne, i synnerhet för dem i städerna — och det är just tran
arbetarnes ledare i städerna, som rösträttsrörelsen egentligen utgår.
Men på samma gång jag velat framhålla detta, ber jag dock få nämna,
att jag icke ansett mig hafva haft något direkt skäl att anmäla
någon reservation emot konstitutionsutskottets skrifvelseförslag.
Jag anser nemligen, att ur en så allsidig utredning som den ut¬
skottet föreslår möjligen kan framgå ett så beskaffad! förslag till
ändring af valrätten, att det möjligen skulle kunna tilltala både
högern och venstern. Man kan möjligtvis få ett förslag som både
betryggar samhällets lugnt fortgående utveckling och på. samma
gång tillfredsställer anspråken från deras sida, som äro missnöjda
med den nuvarande begränsningen, som i deras tanke är allt för
trång.
Herr von Friesen m. fl. hafva framstält en motion om en
utredning angående en rösträttsreform, grundad på principen om
rösträttens utsträckande till alla dem, som äro kommunalt röstbe¬
rättigade. Det är en motion, som måste tillerkännas en mycket
stor betydelse, emedan densamma undertecknats af icke mindre än
80 af Andra Kammarens ledamöter och motionens önskemål har
dessutom uppstälts på valprogrammen i många valdistrikt förliden
Nso 87. 16
Tisdagen den 8 Maj.
Om reform a/sommar. Men det gjordes vid förra riksdagen ett annat yrkande
Riksdagen, 1 Andra Kammareni det nemligen att en blifvande rösträttsreform
Andra Kam- sknIle grundas Pf principen af en graderad röstskala. Äfven detta
mare- yrkande visade sig mägtigt nog att vinna en ganska stor anslut-
(Forts.) ping. Men man kan dock tänka sig, att många i vårt land, som
icke känna sig tilltalade af hvarken det första eller det andra af
dessa reformförslag, möjligen skulle kunna tilltalas af ett tredje
förslag, hvilket skulle kunna framgå ur den allsidiga utredning,
hvilken utskottet önskar måtte komma till stånd.
Konstitutionsutskottet har angifvit åtskilliga synpunkter, som
borde uppmärksammas vid denna allsidiga utredning. Det har
naturligtvis icke varit konstitutionsutskottets mening, att man
skulle få den föreställningen, att utskottet för sin del godkänt alla
dessa synpunkter; konstitutionsutskottet har blott ansett, att dessa
böra beaktas.
Af dessa ber jag, för min del, att få fästa särskild uppmärk¬
samhet på en, den nemligen, att man vid en utredning, som har
till syfte att söka åstadkomma en utsträckning af rösträtten, ville
taga särskild hänsyn till spörsmålet, om den nuvarande skilnaden
med afseende på representationsrätt mellan stad och land kan med
denna utsträckning vara förenlig.
Yi veta alla, att olikheten med afseende å valrätten i stad
och på land infördes i 1866 års riksdagsordning på den grund att
man i ett förstärkt representantantal för städerna ansåg sig behöfva
en motvigt emot hemmansegareklassen hvilken befarades komma
att få ett dominerande inflytande i Andra Kammaren. Friherre de
Geer framhöll detta i sitt yttrande till statsrådsprotokollet den 5
januari 1863. Han säger der: »Vid öfvergången från en stånds¬
representation till en författning, enligt hvilken, om de gamla
ståndstraditionerna skulle fortfarande göra sig gällande, ett af de
forna riksstånden egde ett öfvervägande inflytande på valens ut¬
gång, är det måhända af praktisk omtanke påkalladt, att försäkra
ett antal åt dem som icke tillhöra nämnda stånd.» Herr von
Friesen och hans medmotionärer hafva i sin motivering erinrat om
hvad konstitutionsutskottet anförde i denna fråga vid förra riks¬
dagen, nemligen att för den händelse en rösträttsreform skulle
genomföras, byggd på grundsatsen af politisk rösträtt för alla kom¬
munalt röstberättigade män, så skulle detta åstadkomma en öfver¬
flyttning af majoriteten från de nu magtegande till andra sam¬
hällslager i icke mindre än 58 landtkretsar, och de hafva dock
ansett denna förändring vara af måttligt omfång. Om dessa 58
läggas till städernas valkretsar, som ega att utse 80 riksdagsmän,
gör det således 138 riksdagsmän i Andra Kammaren, som icke
egentligen skulle kunna anses vara ett uttryck för de intressen
eller de åskådningar, som representeras af de nuvarande gods- och
hemmansegareklasserna. Under sådana förhållanden skulle vi komma
derhän, att den motvigt, som friherre de Geer på sin tid önskade
Tisdagen den 8 Maj.
17 >':o 37.
få i stadsrepresentanterna mot en dominerande kemmansegareklass, Om reform af
skulle i sjelfva verket blifva sådan, att det gamla hemmansegare-
ståndet i Andra Kammaren skulle få en blott försvinnande eller ^dra^Kam-
högst obetydlig del qvar af det inflytande, detta stånd en gång mare.
haft och hvilket inflytande det icke har missbrukat. (Forts)
Men det finnes äfven en annan synpunkt, som jag ber att få
framhålla derför, att den icke kommit fram i konstitutionsutskottets
betänkande. Om det skulle gå derhän, att rösträtten skulle ut¬
sträckas ända derhän, att den blifvande Andra Kammaren skulle
få en så stark demokratisk sammansättning, att man dermed skulle
löpa risken att få till stånd alltför brådstörtade förändringar i
vårt statsskick, torde detta böra i förväg förebyggas genom infö¬
randet af vissa restriktiva bestämmelser i grundlagen sjelf. I den
mycket demokratiska norska »Grundloven» heter det i § 112, der
det talas om formen för ändringar i samma Grundlov: »dog maa
saadan Förändring aldrig modsige denne Grundlovs Principer, men
alene angaae Modificationer i enkelte Bestemmelser, der ikke forandre
denne Constitutions Aand, og bor to Trediedele af Storthinget vsere
enige i saadan Förändring». Här hafva vi således en bestämmelse
om Va majoritet för att väsentligare grundlagsändringar skola
kunna komma, till stånd. Idén är antagligen lånad från Förenta
staternas konstitution af år 1789, i hvilken det är bestämdt, att,
för att en grundlagsändring under vissa förhållanden skall kunna
genomföras, det erfordras ett qvalificeradt röstetal af 2/3 i senaten
och 2/s i representanternas hus. På detta sätt har man i det fria
Amerika velat skydda statsskicket emot allt för starka omkast¬
ningar, särskildt från demokratisk sida. Något sådant vore verk¬
ligen att tänka på äfven hos oss, om det nu blir på allvar ifråga¬
satt att vidtaga ändringar i den nuvarande valrätten.
Jag har intet yrkande att göra.
Herr Wieselgren: Då jag så sent som vid förra riksdagen
uttalade mig i denna fråga, är det icke min mening att upptaga
kammarens tid med att nu åter redogöra för min åskådning, eller
granska de åsigter, som på det ena eller andra hållet i frågan
kunna förefinnas. Jag väll dock fästa kammarens uppmärksamhet
på vigten af att konstitutionsutskottets framlagda förslag af kam¬
maren bifalles. Ty skulle det afslås, blir deraf ingen säkrare följd
än den, att det förslag, om hvilket samlingspartiet i Andra Kam¬
maren har sammanslutit sig, vinner i styrka. Ju längre Första
Kammaren uppskjuter beslutet om en utredning, ju säkrare är, att
samlingspartiets förslag, som nu framlagts, skall antaga karaktereu
af en trosartikel. Man skall upprepa, att detta är det enda till¬
fredsställande och enda behöfliga, man skall inarbeta det i upp¬
fattningen hos ett allt större och större antal, och slutligen skall
man komma derhän, att vi stå inför nödvändigheten att välja an¬
tingen detta eller ett rent afslag. Ställningen är sådan, att vi
Första Kammarens Prot. 1900. N:o 37. 2
N:o 37. 18
Tisdagen den 8 Maj.
Om reform %
valrätten till
Riksdagens
Andra Kam¬
mare.
(Forts.)
(■ovilkorligen måste tänka oss ett tillmötesgående, och då blir detta
tillmötesgående kanske till sist ett godkännande af samlingspartiets
förslag.
För min del tror jag icke att detta vore välbetänkt, och det
förefaller mig rätt underligt, att så många tänkande och kloka
män efter de senare årens erfarenheter sammanslutit sig om ett
förslag, om hvars verkningar man svårligen kan göra sig en be¬
stämd föreställning. Så mycket är emellertid visst, att, om en nöj¬
aktig utredning sker och om en sådan framlägges för svenska
folket, bör deraf ovilkorligen bli en följd, att man skall lättare
kunna samla sig omkring ett förslag, som verkligen är välbetänkt
och klokt och icke blott uttrycker eu stämning för ögonblicket,
en lätt gifven formel för att lösa en fråga, som dock hör till de
mest svårlösta.
Jag ber derför, med hufvudsaklig anslutning till talaren på
vestmanlandsbänken, att få yrka bifall till konstitutionsutskottets
förslag.
Herr Hyström, Johan: Jag skall bedja att med några ord
få yrka afslag å konstitutionsutskottets förslag, dervid endast fram¬
hållande hvad som hufvudsakligen leder mig till detta yrkande.
Först och främst antager jag, att, om konstitutionsutskottets
förslag bifölles, detta skulle vara att gifva på hand, att man också
vill vidtaga en reform i liberal rigtning af Ändra Kammarens
sammansättning. Sjelf är jag dock icke alls böjd för denna reform,
hvars vådor jag anser allt för stora. Man har visserligen sagt,
att dessa kunna i någon mån neutraliseras genom att reformen
sker med införande samtidigt af nödiga konstitutionella garantier,
d. v. s. att man får en reform, som i realiteten icke blir någon
reform och som således icke skall ändra magtfördelningen mellan
klasserna. Men, mina herrar, hvem af reformens vänner skall
vara belåten med en sådan reform? Naturligtvis ingen! Utan
skulle, om en sådan reform komme till stånd, den endast vara det
första steget på vägen till nya reformer med andra ännu större
medgifvanden, och vi skulle vara inne på det sluttande plan, som
leder till allmän rösträtt.
Jag anser vidare, att den utredning, som föreslagits, är full¬
ständigt onödig, ty den kommer icke att öfvertyga någon. Yi
hafva nemligen, såsom jag tror, de flesta åtminstone, vår öfver¬
tygelse klar i denna sak, och detta är icke minst förhållandet med
dem, som vilja reformen; dessa skola icke af någon argumentering
låta förmå sig att uppgifva sina planer.
Slutligen förvånar det mig, att då konstitutionsutskottet före-
skrifver och antyder så många saker, till hvilka hör tagas hänsyn
vid denna utredning, utskottet alldeles glömt en synpunkt, som
för mig är den vigtigaste i denna sak, nemligen huruvida vid¬
sträcktare rösträtt än den nuvarande är bättre än denna egnad att
Tisdagen den 8 Maj.
19 >':o Tt.
gagna fäderneslandet, bättre egnad att åstadkomma frid och endrägt Om reform af
inom representationen och mildra de politiska lidelserna, bättre raWtte» till
egnad att trygga landets lycka. Dock, en utredning i sådant hän- 4ndra^Kam-
seende behöfver jag för min del icke. Jag har mina åsigter i denna mare-
sak stadgade, och dessa åsigter äro af den art, att jag kommer att (Forts.)
rösta emot den begärda utredningen.
Herr Björnstjerna: Då man läser dessa ständigt återkom¬
mande motioner och de stora petitioner, som ingifvas i samma
rigtning, när man ser dessa stora demonstrationer under röda fanor
och utan att en enda svensk fana finnes deribland, måste man
sannerligen fråga sig: är vår nuvarande representation verkligen
så dålig, att den måste reformeras i radikal rigtning? Jag tror,
att svaret icke kan blifva annat, än att denna representation har
verkat till landets gagn, har fört oss framåt i alla rigtningar på ett
mycket förtjenstfullt sätt. Yi behöfva sannerligen icke afundas
något annat land dess representation, utan tvärtom kunde vår re¬
presentation tjena såsom ett mönster för de flesta andra länder.
Se vi oss omkring på alla de länder, som hafva parlament, så huru
står det till der? Huru står det i främsta rummet till, der val¬
rätten är mycket utsträckt eller allmän rösträtt är införd? År
det verkligen meningen att här drifva det till samma ståndpunkt
som flerestädes, der statens angelägenheter behandlas endast såsom
bisak, medan hufvudsaken är dessa ständiga interpellationer för att
störta en minister. Är det kanske äfven meningen att här införa
de seder, som der äro allmänna, sådana seder som t. ex. att repre¬
sentanterna slåss sins emellan med knytnäfvar, eller utmana hvar¬
andra på duell, eller att man måste tillkalla soldater och polis för
att föra ut dem? Är det möjligen också meningen att införa dessa
obstruktioner, som göra alla förhandlingar omöjliga?
Men, säger man, här finnas så många, som icke hafva rösträtt.
Jag svarar dertill, att rösträtten har blifvit så ofantligt utsträckt,
sedan det nuvarande representationssättet infördes, detta till följd
af de ökade arbetslöner, som för närvarande utgå, så att det torde
finnas ganska få dugliga arbetare, som icke kunna arbeta sig upp
till att få rösträtt? Hvilka äro då dessa nya samhällsklasser, för
hvilka man skall bereda plats? Jag kan sannerligen icke se, hvilka
de äro. Hvarje menniska, som kan arbeta sig upp till en inkomst
af 800 kronor, får ju rösträtt. Men huru begagna de sin röst¬
rätt, dessa herrar, som äro ute och demonstrera för allmän röst¬
rätt? Man ser, att i Stockholm är det icke hälften af de skattskvl-
dige, som erlägger sin skatt. De måtte således icke sätta så mycket
värde på sin rösträtt. Men jag är öfvertygad om, att en stor del
af dessa ganska ordentligt erlägga sin skatt till fackföreningar och
strejkkomitéer.
För min del kan jag icke inse något behof alls af att vi ingå
till Kongl. Maj:t med en skrifvelse, som naturligtvis innebär, att
N:o 37. 20
Tisdagen den 8 Maj.
Om reform af Första Kammaren skulle önska en förändring i liberal rigtning,
valrätten till ea förändring, som aldrig kan underlåta att förändra Riksdagens
Andra ^Kam- karakter. Och långt ifrån att man derigenom förekommer vidare
mare. steg i samma rigtning, vet man väl, att för hvarje steg man tager
(Forts.) på den utför sluttande hanan nödgas man att taga ett nytt steg
på samma väg. Och slutligen komma vi måhända till samma
ställning, som många andra länder, hvilkas exempel kan frammana
tvifvel om huruvida den parlamentariska styrelseformen verkligen
är till gagn. Jag yrkar afslag.
Herr Wieselgren: Då samlingspartiet i Andra Kammaren
satt upp sitt program, utan att det ansett nödigt deri yttra ett
enda ord rörande fosterlandets försvar, kan man väl icke begära,
att socialdemokratiske arbetare skola anse nödigt att låta den
svenska flaggan svaja öfver sina demonstrationståg. Man får icke
begära för mycket. I det ögonblick samlingspartiet skulle hafva
hissat en sant fosterländsk fana fruktar jag för, att detta parti icke
kommit till stånd. Deremot vill jag för kammaren påpeka, att den
försvarsfiendtliga och icke nationella stämning, som under lång tid
har kännetecknat våra liberala partier, numera blifvit mycket
tillbakaträngd. Det kan icke annat än glädja hvar och en foster¬
landsvän att se, hurusom bestämda venstertidningar hafva alldeles
vikit af från den gamla försvarsfiendtliga ståndpunkt, de intagit
under tiotal af år, och börjat arbeta, äfven de, för en tillfredsstäl¬
lande utveckling af vårt försvarsväsen. Och det, som särskildt
gått mig till hjertat, var då jag för några dagar sedan fick se att
till och med inom det socialdemokratiska partiet det yppat sig en
skilnad just i denna fråga, att högst betydelsefulla och inflytelse¬
rika röster der höja sig för, att den socialdemokratiska arbetare¬
falangen skall bortlägga sin ofosterländska och försvarsfiendtliga
uppfattning, skall känna att, hvilka åsigter den än må hysa i
socialekonomiska frågor, dock en fråga sammanbindande och enande
bör stå öfver alla, och det är frågan om vårt fosterlands och vår
frihets försvar. Jag tror, att ett värderikt stöd för denna rigtning
inom dessa vensterpartier, ett lämpligt stöd för ögonblicket vore
gifvet med ett bifall till konstitutionsutskottets förslag, hvarigenom,
om icke annat, dock Första Kammaren erkände, att något bör göras
för att tillmötesgå anspråk, hvilka äro berättigade, i den mån deras
bärare äro fosterlandsvänner såväl som vi.
Herr Sandberg: Då denna så mycket omtalade opinion för
utsträckning af rösträtten enligt mitt förmenande är uppkonstruerad
och tillkonstlad samt ett verk af kringresande agitatorer, då en
sådan opinion aldrig skulle hafva förefunnits hos våra arbetare,
om de icke uppviglats i frågan, och då det är min öfvertygelse, i
motsats till herr Billings, att hvarje utsträckning af rösträtten —
man må stadga huru starka garantier som helst, så äro de flesta
21 N:o 37.
Tisdagen den 8 Maj.
dock spindelväfvar — ovilkorligen måste innebära en magtförflytt- °™r?f°™tijf
ning inom Andra Kammaren, så yrkar jag afslag. 'Riksdagen*
Andra Kam-
Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr vice talmannen ”>«"■
i enlighet med derunder förekomna yrkanden propositioner, först (Forts.)
på bifall till hvad utskottet i förevarande utlåtande hemstält samt
vidare på afslag derå; och förklarade herr vice talmannen sig finna
den förra propositionen, hvilken förnyades, vara med öfvervägande
ja besvarad.
Yotering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:
Den, som bifaller hvad konstitutionsutskottet hemstält i sitt
utlåtande n:o 8, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Yinner nej, afslås utskottets hemställan.
Yid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 59;
Nej — 54.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande stats¬
utskottets den 5 och 7 innevarande månad bordlagda utlåtande
n:o 10, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel, omfattande anslagen till pensions- och indragnings-
sta terna.
Punkterna 1—4.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Punkten 5.
Lades till handlingarna.
N:o 37. 22
Tisdagen den 8 Maj.
Punkterna 6—14.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Pensioner för Punkten 15.
två sjukskö-
manna ^ami- Herr Pettersson, Carl Predrik: Det är ett märkvärdigt ut-
sonssjukhuset i låtande, som kommer från statsutskottet under n:o 10, och detta
Stockholm, är förhållandet icke allenast i år, utan alla år jag varit i Riksdagen
hafva betänkandena rörande nionde hufvudtiteln varit af samma
beskaffenhet, karakteriserade af ett beständigt prutande på fram¬
ställningarna från Kongl. Majt:s sida. Det är alldeles som stats¬
utskottet skulle låta sig angeläget vara, att, när man kommer till
denna hufvudtitel, iakttaga den allra största sparsamhet. Sedan
detta högst aktningsvärda utskott vid de föregående hufvudtitlarne
rullat med millioner, börjar det draga öronen åt sig och här pruta
på till och med femtio kronor. Det måste naturligtvis ske för
kommittenternas skull. Tv då riksdagsmännen komma hem och
klagomål höjas, att de varit för frikostiga med statens medel, kunna
de svara: nej, vi hafva gjort allt möjligt för att pruta. Jag har
tagit mig friheten räkna öfver, huru mycket dessa prutningar på
nionde hufvudtiteln hafva inbringat statskassan, och jag har funnit,
att det går till ungefär 4,000 kronor i småsummor. Det är vis¬
serligen aktningsvärdt, att sparsamhet iakttages, men här tycker
jag, att den är malplacerad.
Hvad som nu uppkallat mig är denna 15:de punkt, der det är
fråga om pension åt en sjuksköterska, som heter Ramberg, och åt ett
sjuksköterskebiträde, som heter Rosén. Båda hafva under lång tid
tjenstgjort vid allmänna garnisonssjukhuset, och sjukhusförvaltningen
derstädes har föreslagit för den förra en pension af 547 kronor 50
öre och för den senare af 365 kronor. Behofvet tycker jag dock
vara mycket större, ty på sid. 45 säges: natt Ramberg, som näst¬
lidna augusti månad drabbats af hjernblödning, på grund deraf är
för framtiden oförmögen att förrätta sin tjenst såsom sjuksköterska,
samt att Rosén, efter en i tjensten ådragen skada å högra under¬
armen, lider af förlamning af högra handens muskler och nerver,
till följd hvaraf äfven hon är oförmögen att sin tjenst förrätta och
med arbete försörja sig». Men Kongl. Maj:t har som vanligt icke
vågat komma fram till Riksdagen med hvad myndigheterna, här
sjukhusförvaltningen, föreslagit, utan liemstält om en pension af
500 kronor åt den förra och 350 kronor åt den senare, och stats¬
utskottet har sedan ytterligare prutat 50 kronor på hvarderas
pension, och grunden dertill läsa vi på sid. 47, der det står, att
utskottet »kan ej underlåta att finna de föreslagna pensionsbeloppen
i någon mån för höga vid jemförelse med hvad af de senare årens
Riksdagar i sådant afseende medgifvits åt vissa andra förutvarande
tjensteinnehafvare vid garnisonssjukhuset». Således, om Riksdagen
Tisdagen den 8 Maj.
23 N:o 37.
de föregående åren låtit statsutskottet pruta, anser det sig befull- Pensioner för
mägtigadt att fortsätta på den vägen. tllskorvidäll-
Jag är alldeles öfvertygad, att medlemmarne från denna kärn- männa garni-
mare i statsutskottet icke velat godvilligt gifva med sig, ty de sonssjukhuset»
hafva otvifvelaktigt insett det stora behofvet för dessa fattiga Stockholm.
qvinnor att få en bättre hjelp. Men det går nog besynnerligt till (Forts)
i statsutskottet, och det hafva vi hört förut. Om herrarne behagade
slå upp sid. 67, så läses der längst ned ett mycket mystiskt
uttalande i fråga om pension åt den om vårt land och särdeles dess
jordbruk mycket förtjente professorn Lars Fredrik Nilsons enka. Der
står: »Då enligt utskottets mening ett sådant erkännande vinner i be¬
tydelse, ju enigare Riksdagens beslut i frågan fattas, har utskottet
för vinnande af sådan enighet velat föreslå, att pensionens be¬
lopp må bestämmas till 600 kronor.» Här göra reflek tioner na sig
sjelfva. Jag tror, att hvar och en i kammaren vet, hvad dessa
ord betyda, men ledsamt är, att sådan »enighet» skall drabba dessa
fattiga och sjukliga qvinnor samt andra nödstälda personer, som i
sin helsas dagar gjort staten tjenster.
Hade Riksdagen varat något längre, skulle jag hafva yrkat för¬
höjning i pensionen åt dessa stackars sjuksköterskor till af Kongl.
Maj:t föreslaget belopp, men jag vågar det icke. Dock skulle jag
önska, att ett annat år nionde hufvudtiteln inkomme litet förr, så
att man kunde göra någon rättelse i sådana förhållanden. Jag
har nu intet yrkande att göra.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i föreliggande punkt hemstält.
Punlcterna 16—27.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Pimsten 28.
Herr statsrådet Claéson: Jag beder att för några ögon¬
blick få påkalla kammarens uppmärksamhet i denna pensionsfråga,
der Kongl. Haj:t. föreslagit för teckningsläraren Nordlinder eu
pension af 625 kronor om året, men hvilken statsutskottet ned-
prutat till 350 kronor.
Denne Nordlinder är teckningslärare vid allmänna läroverket i
Luleå; han är 73 år gammal och har sedan åtskilliga år tillbaka
varit tjenstledig på grund af sjukdom, och det finnes ingen för¬
hoppning, att han någonsin skall kunna återinträda i tjenstgöring.
Nordlinder var förr anstäld såsom kartograf vid ekonomiska kart¬
verket i Norrbottens län. När sedermera' tjensten på 1880-talet
ifrågasattes till indragning, hemstälde Kongl. Maj:t. vid 1885 års
riksdag, att Nordlinder skulle få pension såsom kartograf, men
Pension för
teckning slär a-
ren E. O.
Nordlinder.
N:o 37. 24
Pension för
teckningslära-
ren E. 0.
Nordlinder.
(Forts.)
Tisdagen den 8 Maj.
med hänsyn till att Nordlinder hade fast anställning såsom teck-
ningslärare i Luleå föreslog Kongl. Maj:t., att hans pension såsom
kartograf skulle bestämmas till endast hälften af hans aflöning i
denna egenskap, och att pensionen således skulle blifva 1,250 kro¬
nor. Detta bifölls af Riksdagen 1885.
Nu är, såsom nämndt, Nordlinder otjenstbar såsom tecknings-
lärare, och det ifrågasättes pension åt honom. Då har Kongl. Maj:t.
gått ut ifrån den principen att, likasom förra gången, föreslå hans
pension såsom teckningslärare till hälften af hans fasta lön. Nord¬
linder åtnjuter nemligen i fast aflöning tillhopa 1,250 kronor, och
häraf har då Kongl. Maj:t. föreslagit, som sagdt, halfva beloppet i
pension åt honom, detta i olikhet mot hvad Kongl. Maj:t. gjort i
en del andra fall, då Kongl. Maj:t föreslagit för dylika öfnings-
lärare, att de i likhet med lärarne vi de allmänna läroverken,
skulle pensioneras till hela lönebeloppet, när lönen understiger
3,000 kronor.
Nu säger utskottet som skäl för nedprutningen, att utskottet
ej funnit lämpligt, att den pension, som må beviljas Nordlinder
för hans tjenst som teckningslärare, sättes högre än 350 kronor,
och då skulle han komma upp till en pension af inalles 1,600
kronor.
Det finnes ingen anledning att antaga, att Nordlinder, derest
statsutskottets förslag bifalles, tager afsked, och han lär icke kunna
tvingas dertill. Deremot är det förhoppning om att, i fall Riks¬
dagen bifaller Kongl. Maj:t. förslag, Nordlinder kommer att afgå.
Som kammaren väl känner, är det medgifvet, att, när en lärare
vid rikets elementarläroverk är tjenstledig på grund af sjukdom,
hans vikarie aflönas af staten så när som på att läraren sjelf är
skyldig att afstå V4del af sin aflöning under läsåret.
För att nu se, hur det skulle ställa sig med statens utgift,
om Nordlinder afgår med den af Kongl. Maj:t. föreslagna pension,
eller, å andra sidan, om han står qvar och staten förutom aflö¬
ning åt honom sjelf får lemna bidrag till att aflöna vikarien, så
har jag låtit inom departementet verkställa en uträkning. Jag
skall ej besvära kammaren med detaljerna af densamma, de äro
gjorda på öret, men anhålla att få nämna resultatet. Det ställer
sig så, att om Nordlinder får pension med det af Kongl. Maj:t
föreslagna belopp 625 kronor och ny teckningslärare tillsättes i
Luleå, så gör staten för hvarje år en besparing af 651 kronor 92
öre, detta under förutsättning, att den nye läraren befinner sig i
första lönegraden. Har åter den nye läraren så pass många tjenst¬
år, att han genast kommer upp i andra lönegraden, gör staten
ändå i detta fall en besparing af 446 kronor 92 öre årligen, och
skulle den nye teckningsläraren hafva så många tjenstår, att han
genast kommer upp i den tredje eller högsta lönegraden, så blir
det ändå en liten besparing för statsverket, för detta fall dock en¬
dast 76 kronor 92 öre. Detta är den ekonomiska sidan af saken.
Tisdagen den 8 Maj.
25 >':o 37.
Men det är icke den ekonomiska synpunkten, som i detta fall är Pension för
den vigtigas te. Det finnes en annan långt betydelsefullare, den
nemligen, att staten bör utaf intresse för läroverket ställa så till, xordiinder.
att en förbrukad och utsliten lärare skall kunna draga sig tillbaka (j-orts.)
för att ersättas med en ny, frisk kraft, som kan drifva arbetet i
läroverket och lärjungarnes intresse långt bättre än den gamle.
Det är denna synpunkt, som jag tror här är den förnämligaste,
och jag vågar hoppas, att kammaren skall behjerta den genom att
bifalla Kongl. Maj:ts förslag.
Herr Hyström, Thomas: Jag anhåller att få för kamma¬
ren angifva de skäl, som föranledt statsutskottets hemställan under
denna punkt.
Det är ganska svårt för utskottet att bestämma dessa pen¬
sioners belopp och hvartill de rättvisligen böra belöpa sig, ty i
sådana frågor som dessa, der man icke har några faststälda grun¬
der att följa, på sätt förhållandet är vid af staten understödda
pensionsinrättningar för en del samhällsklasser, får hvarje fall
särskildt af göras och bedömas efter de förhållanden, som kunna
tala för eller emot.
Statsutskottet har under en lång följd af år låtit föra en
liggare öfver Riksdagens beslut i alla sådana pensionsfrågor, som
nu ifrågakomma, och hvarje gång en sådan fråga skall behandlas,
låter utskottet slå upp denna liggare och se till, huru Riksdagen
har beslutit i föregående liknande fall. Äfven i den fråga, som
nu föreligger, har så skett, och jag skall anhålla att få närmare
angifva de skäl, hvilka legat till grund för det nu föreliggande
beslutet.
Det första skälet är, att regeringen tillkännagifvit, att, »med
afseende jemväl derå att Hordlinders tjenstetid såsom tecknings-
lärare understege hvad som för lärare vid de allmänna läroverken
fordrades för pensions erhållande vid afskedstagande!» — Xordli lider
hade således ej full tjenstetid. Det andra skälet, att Hordlinder
såsom kartograf åtnjöte en pension af 1,250 kronor, och det tredje
att han icke, i likhet med andra lärarne, sjelf bidragit till bere¬
dande af sin pension.
Om vi nu se till hvad öfningslärarne ha plägat få i pension,
så är 1,600 kronor den högsta pension, hvaraf någon tecknings-
lärare hittills kommit i åtnjutande. Hordlinder har på samma
gång varit anstäld som kartograf och teckniDgslärare, och har nu
utskottet hemstält, att han skulle få den högsta pension, som
en teckningslärare erhållit, och detta har varit det skäl, som legat
till grund för utskottets hemställan, till hvilken jag vördsamt får
yrka bifall.
Herr Bergman: På de skäl, som statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet har framhållit och hvaraf framgår, att
N:o 37. 26
Pension för
teckningslära-
ren E. O.
Nordlinder.
(Forts.)
Tisdagen den 8 Maj.
det är en gifven behållning för staten, om Nordlinder får den af
Kongl. Maj:t nu föreslagna högre pension, samt med hänsyn till
det verkligen stora behof, som föreligger för den person, som här
är i fråga, får jag vördsamt yrka afslag å utskottets hemställan
och bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr vice talmannen: Ja, mina herrar, det är nog så, som
chefen för ecklesiastiksdepartementet här har framfört och som
äfven blifvit betonadt af den siste talaren, att i dessa fall många
gånger föreligga ömmande omständigheter, hvilka skulle göra det
önskligt, att de begärda pensionsbeloppen kunde af statsutskottet
tillstyrkas, och i likhet med den näst föregående talaren får äfven
jag säga, att det är högeligen bekymmersamt, att det för en hel
del lärareklasser ej skall finnas på förhand bestämdt, i hvilken
pensionsklass de skola inrangeras och hvilka pensionsförmåner
skola kunna åt dem beredas, då deras arbetstid är ute och de äro
utnötta, men man må hoppas, att inom eu icke så aflägsen fram¬
tid äfven i detta fall en reglering må komma till stånd, som före¬
kommer, att dessa frågor, i sig sjelfva så obetydliga men dock så
vigtiga för dem de närmast gälla, skola behöfva föreläggas Riks¬
dagen till pröfning. Men derhän äro vi ännu icke komna, och
derför tillkommer det äfven Riksdagen att pröfva hvarenda fråga
i detta fall. Det tillkommer statsutskottet att för kamrarne fram¬
lägga de resultat, hvartill utskottet med sina utredningar kommit;
och jag må säga, att detta är ibland de svåraste uppdrag stats¬
utskottet har, å ena sidan känslan och på den andra nödvändigheten
att begränsa beloppen derhän, att man kan stå för dem och på
samma gång få en princip etablerad. Det är så statsutskottet har
förfarit, det är hela »mystiken» i dess arbete, att man utgått
ifrån de principer, som i liknande fall förut gjort sig gällande,
och på basis utaf föregående riksdagsbeslut kommit till de för¬
slag, hvilka man har funnit sig kunna och böra framlägga för
Riksdagen. Så har äfven skett i detta fall. Man har utgått ifrån
att en kartograf har haft 1,600 kronor i pension, eu öfningslärare
1,500. Nu har denne man förut i pension 1,250 och han skulle
få ytterligare 350 kronor och derigenom blifva likstäld i afseende
å pensionsförmåner med dem, hvilka hafva samma yrke och samma
lefnadsställning som han.
Statsutskottet har, som sagdt, härvidlag ett mycket svårt upp¬
drag. På senare åren har man sökt att möta hvarandra samt
genom jemkningar å de olika förslagen medverka till att ej allt
sattes på spel, att det ej blefve slumpen, som komme att afgöra,
vare sig att pension komme att utgå eller beloppet deraf. Så
har äfven egt rum i år. Man har, såsom herrarne behagade finna,
enats om alla frågor under denna hufvudtitel, och det skulle med
hänsyn till framtida arbeten vara synnerligen nedslående, i fall
kammaren nu skulle finna sig föranlåten att härutinnan göra
Tisdagen den 8 Maj.
27
>:o 37.
någon ändring, som således skulle komma att vända upp ock ned
på de principer, kvilka inom utskottet etablerats. Jag vill nu icke
särskildt såsom något skäl af vigt framkålla, att genom olika be¬
slut i detta fall våra arbeten kunna komma att försenas.
Jag tillåter mig vördsamt yrka bifall till utskottets kemställan.
Efter det öfverläggningen förklarats kärmed slutad, gjordes i
enligket med derunder förekomna yrkanden propositioner, först på
bifall till hvad utskottet i förevarande punkt hemstält samt vidare
derpå att kammaren, med afslag å utskottets kemställan, så vidt
den skilde sig från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning,
skulle bifalla denna framställning oförändrad; och förklarades den
förra propositionen, hvilken upprepades, vara med öfvervägande
ja besvarad.
Punkten 29.
Herr statsrådet Claeson: Oaktadt det beslut, kammaren fattat
i den näst föregående punkten, ber jag dock att få säga några ord
i afseende å den nu föredragna, som gäller pension för musik¬
läraren Eosén i Malmö. Såsom kammaren har sig bekant, äro
ämneslärarne vid rikets elementarläroverk berättigade till pension,
och om deras lön ej öfverstiger 3,000 kronor, så äro de berättigade
till en pension motsvarande lönens kela belopp. Detta gäller också
för gymnastiklärare, men har ansetts icke gälla för lärare i musik
ock sång eller för lärare i teckning, utan i afseende på dem kar
Kongl. Maj:t i särskilda fall gjort framställning till Riksdagen.
Denne Rosén, hvilken, enligt hvad handlingarna utvisa, snart
är 73 år gammal ock varit i skolans tjenst i nära 47 år, är på
grund af försvagad hörsel allt sedan 1892 otjenstbar, ock när hör¬
seln är försvagad, är ju tydligt, att kan ej längre är tjenlig som
musiklärare. Kongl. Maj:t kar nu för honom föreslagit en pension
till samma belopp, som hans fasta löneförmåner, nemligen 1,250
kronor. Detta belopp har utskottet nedprutat till jemnt 1,000
kronor. Jag tror, att det skulle vara lyckligt och för läroverket
fördelaktigt, om Rosén genom den högre pensionens beviljande be¬
reddes tillfälle att få afgå.
Herr Björlin: På skäl, som innehållas uti yttrandet till
statsrådsprotokollet, och dem, som herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet nu anfört, anhåller jag vördsamt att få
yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition. Jag gör det ej så mycket
med fäst afseende på statsutskottets liggare och på de särskilda
förhållanden, som uti denna liggare kunna finnas anmärkta i fråga
om åtskilliga personers mera eller mindre berättigande till pension,
då jag håller före, att ärendet icke är till fullo utredt, utan jag
gör det med hänsyn till läroverket. Jag anser nemligen det lända
Pension för
teckning slära¬
ren E. O.
Nordl inder.
(Forts.)
Pension för
musikläraren
J. A• Rosén.
N:o 37. 28
Tisdagen den 8 Maj.
Pension för
musikläraren
J. A. Rosen-
(Forts.)
läroverket till stor skada, om undervisningen i vissa läroämnen
ständigt bestrides medelst vikariat.
Det skäl, som statsutskottets ärade ordförande nyss androg
vid behandlingen af en föregående punkt, att Riksdagen nu är så
långt framliden, att ett afslag skulle verka hinderlig! för riks¬
dagens afslutning, ber jag att få på det allvarligaste bestrida. Jag
anser nemligen för min del, att, huru kort den återstående riksdags¬
tiden än må antagas vara, alla ärenden likväl böra grundlagsenlig!
behandlas samt med samma noggrannhet och omsigt vid slutet som
vid början af riksdagen.
Jag vill ej längre upptaga kammarens tid, utan på de skäl,
som jag nu anfört, och för hvilka äfven herr ecklesiastikministern
redogjort, anhåller jag att få vidblifva mitt yrkande och vill på
samma gång tillkännagifva, att jag antagligen kommer att besvära
kammaren med votering.
Herr Hyström, Thomas: Åberopande samma skäl, som jag
nyss i hufvudsak anfört under den föregående punkten, får jag
vördsamt meddela, att statsutskottet, som måst betrakta denna fråga
ur objektiv synpunkt, jemlikt sin minnesbok inhemtat, att af sex
lärare i musik och sång hafva sedan år 1884 tre erhållit pension
af 1,000 kronor, och dessa tre hafva haft en ålder af respektive
68, 67 och 69 år, de tre öfrigas pensioner hafva utgjort endast
750 kronor.
På dessa skäl får jag vördsamt anhålla om bifall till stats¬
utskottets hemställan.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
som öfvertagit ledningen af förhandlingarna, att beträffande före¬
varande punkt yrkats, dels att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, så
vidt den skilde sig från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning,
skulle bifalla denna framställning oförändrad.
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jemlikt dessa
båda yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr Björlin begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i punkten 29
af sitt utlåtande n:o 10, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Tisdagen den 8 Maj.
29 Ji:o 37.
Yinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan, så Tidt
den skiljer sig från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning,
och bifaller denna framställning oförändrad.
Omröstningen anstäldes, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja—65;
Nej—30.
Punkterna 30—36.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Herr talmannen tillkännagaf, att anslag före kl. 2 e. m. ut¬
färdats till sammanträdets fortsättande klockan 7 på aftonen.
föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande stats¬
utskottets den 5 och 7 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 76,
i anledning af Kongl. Haj:ts propositioner dels angående ändring
i grunderna för pensionering af löntagare vid flottans läkarestat,
dels ock angående inqvarteringsbidrag åt flottans läkare.
Punkten 1. Ifrågasatt än¬
dring af grun-
Herr statsrådet Dyrssen: Syftet med Kongl. Haj:ts propo- ^Jri^af
sition i förevarande punkt, hvilken proposition hvilar på underlag löntagare vid
af yttranden ifrån öfverfältläkaren och marinförvaltningen, är M flottans läkare-
åstadkomma likställighet såväl i kompetensvilkor som i afseende staL
å ekonomiska fördelar emellan arméns och flottans läkarekårer.
Ända till 1898 voro dessa vilkor öfverensstämmande, men
från och med nämnda år, då nya bestämmelser för arméns läkare
trädde i kraft, hafva skiljaktigheter uppstått i så måtto, att arméns
läkare äro pensionsherättigade, regementsläkare vid 60 år och de
öfriga vid 55 år, och obligatoriskt afskedsskyldige, de förre vid
63 års ålder och de senare vid 58 års ålder. Dessutom få arméns
läkare räkna sig till godo såsom tjenstår hela den tid han stått
i statens tjenst. I flottans läkarekår äro deremot regementsläkarne
pensionsherättigade först vid 65 års ålder och de öfrige vid 55 års
ålder, och någon obligatorisk skyldighet att taga afsked existerar
ej för flottans läkare, hvarförutom dessa ej heller få räkna sig
till godo annan tjenstgöring än den, som de utfört vid flottan.
N:o 37. 30
Tisdagen den 8 Maj.
ifrågasatt än- Också har sedan lång tid tillbaka ingen flottans läkare afgått så-
'derna "för™™ som Perlsl0nera^ utan, först med döden.
' Zonerinrfaf Det är tydligt, att det nnder sådana förhållanden faller sig
löntagare vid svårt att hålla flottans läkarekår fullt effektiv.
flottans läkare- Statsutskottet har emellertid ej ansett sig kunna tillstyrka
stat. antagandet af Kongl. Maj:ts proposition, men utskottet har dess
(Forts.) bättre ej såsom skäl anfört något underkännande af de uti propo¬
sitionen nedlagda grunder, utan utskottet anför såsom motiv för
sitt afstyrkande: »Då hvad inom Riksdagens begge kamrar före¬
kommit vid behandlingen af Kongl. Maj:ts under femte hufvud-
titeln framlagda förslag till ökning af flottans personal gifver ut¬
skottet anledning antaga, att Riksdagen har att från Kongl. Maj:t
förvänta förslag till omorganisation i vissa afseenden af flottans
läkarestat, synes det utskottet mindre lämpligt» etc. Jag tror
knappt, att man kan med fog anse, att åtminstone mitt yttrande
i medkammaren vid diskussionen om den stora ökningen af flottans
personal skulle innebära skyldighet för mig att tillstyrka Kongl.
Maj:t framläggande af ett nytt organisationsförslag angående denna
läkarestat. Mina ord föllo så: »om detta oaktadt det skulle visa
sig, att en bättre organisation af läkarestaten vid flottan kunde
för ett rimligt pris genomföras, skall jag för visso ej motsätta
mig en sådan» o. s. v.
Emellertid har jag redan gifvit chefen för flottans stab i upp¬
drag att inkomma med yttrande, huruvida, särskildt med fästadt
afseende på mobiliseringsbehof, någon förändrad organisation af
flottans läkarekår är af nöden och i så fall hvilka förändringar,
som kunna finnas önskvärda. För att i detta afseende biträda
chefen för flottans stab med de specialkunskaper, som kunna vara
erforderliga, har Kongl. Maj:t uppdragit åt en af flottans läkare,
som visat ett särskildt stort intresse för denna frågas ordnande,
att dervid bidraga med nödig utredning. När i sinom tid det
infordrade yttrandet inkommer, blir det naturligtvis remitteradt
till utlåtande af vederbörande myndigheter, och det beror natur¬
ligtvis på huru dessa utlåtanden komma att utfalla, om ett förslag
till den ifrågavarande omorganisationen kommer öfver hufvud att
för Riksdagen framläggas.
Det förslag, som nyssnämnde läkare framstält uti ett föredrag
inom läkaresällskapet och hvilket blifvit berördt i denna kammare
vid ett föregående tillfälle, torde näppeligen, oförändradt åtminstone,
kunna tjena till ledning för en omorganisation, och i synnerhet
torde de gjorda kostnadsberäkningarna ej visa sig hållbara.
Då emellertid ett stillatigande från min sida i denna punkt
till äfventyrs skulle kunna anses innebära en förbindelse för mig
att tillstyrka Kongl. Maj:t framläggande af nytt organisations¬
förslag för flottans läkarekår, så har jag endast med dessa ord
velat antyda, att jag anser en sådan förbindelse icke ovilkorligen
åligga mig.
Tisdagen den 8 Maj.
31 N:o 37.
Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren utskottets
i nu föredragna punkt gjorda hemställan.
Punkten 2.
Utskottets hemställan bifölls.
Yid förnyad föredragning af statsutskottets den 5 och 7 inne¬
varande maj bordlagda utlåtanden:
n:o 77, i anledning af väckt motion om afgjutning i brons
af vissa Riksdagen tillhöriga porträttreliefer och byster,
n:o 78, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse till Eskilstuna stad af mark från Eskilstuna kungs¬
ladugård i Södermanlands län,
n:o 79, i anledning af Kongl. Maj:ts propositioner angående
efterskänkande af kronans rätt till åtskilliga danaarf,
n:o 80, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtelse af mark från hemmanet Belgstena n:o 1 under Ribbinge-
lunds kungsgård i Kjula socken och Öster Rekarne härad af Söder¬
manlands län till skolhustomt för Kjula församling, och
n:o 81, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af åtskilliga kronolägenheter,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande stats¬
utskottets den 5 och 7 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 82,
i anledning af Kongl. Majrts proposition angående upplåtelse af
den kronan tillkommande jordegareandel i grufva samt tre i ämnet
väckta motioner.
Punkten a). Om upplåtelse
af kronans
Herr Unger: Man måste medgifva, att det är en ovanlig
omvårdnad om statens intressen, som gjort sig gällande i den
motion, som herr Hisser väckt, och hvilken utskottet i denna del
accepterat, då det föreslagit, att, om Kongl. Maj:t och kronan skulle
försumma att bevaka sin rätt till jordegareandel i grufva, arren-
datorn af en sådan grufva skulle hafva rätt att bevaka Kongl.
Maj:ts och kronans intressen. Jag har icke hört uppgifvas såsom
skäl härför, vare sig af motionären eller af utskottet, att kronan
Jf:o 37. 32
Tisdagen den 8 Maj.
Om upplåtelse någonsin skulle hafva försummat att iakttaga sin rätt, och för
. kronans öfrigt tror jag icke, att regeringen är så rådlös, att, om den ansåge
3°Ti6grufva. * sig behöfva hjelp i detta afseende, den icke sjelf skulle kunna gå
(Forts.) i författning om sådan, utan att en enskild riksdagsman här skulle
behöfva framkomma med hemställan derom, och statsutskottet sedan
acceptera ett sådant förslag. Att så likväl skett, torde, så vidt
statsutskottet angår, icke kunna förklaras på annat sätt, än att
utskottet haft så stor brådska, att det icke hunnit tänka sig när¬
mare in i saken, ty annars skulle utskottet troligen hafva kommit
att tänka på den omständigheten, att en arrendator icke alltid är
lämplig att iakttaga kronans rätt härvidlag. Utskottet hade nem¬
ligen bort inse, att en arrendator kan hafva arrenderat jordegare-
andelen för ett så högt pris, att han ingenting högre önskade, än
att kronan skulle förlora sin jordegareandel, och om så är, torde
man icke få förutsätta, att han skulle vara så angelägen att be¬
vaka kronans rätt, för den händelse att kronan sjelf försummade
att göra detta. Och hvad än värre är, det kan ju hända, att det
är inmutaren sjelf, som är arrendator, och han lärer väl hafva
föga intresse af att kronans jordegareandel bevaras, ty om den
ginge förlorad, så blefve han ju ensam egare af grufvan.
Under sådana förhållanden kan jag för min del icke anse
hvarken det uppslag, som här blifvit gifvet, eller det slut, hvartill
statsutskottet kommit, vara lämpligt eller ens klokt i något af¬
seende. Det är icke heller närmare bestämdt, hvad befogenhet en
arrendator i detta fall skulle hafva. Ja, utskottet har verkligen
gjort det så till vida, som utskottet sagt, att blott för den hän¬
delse kronans ombud icke vid utmålsläggningen kommer tillstädes,
skulle arrendatorn kunna bevaka kronans intressen. Men om arren-
datorn kommer tillstädes till utmålsläggningen, och kronans om¬
bud då ej inträffar, vet han ju icke, hvilken Kongl. Maj:ts och
kronans önskan är, och ofta nog har han icke heller någon möj¬
lighet att derom skaffa sig besked, om han befiuner sig långt borta
från telegraf- eller andra förbindelser. Häraf synes mig äfven
framgå, huru olämpligt det skulle vara att bemyndiga arrendatorn
att bevaka Kongl. Haj:ts och kronans rätt.
Nu tager jag väl för alldeles gifvet, att vederbörande departements¬
chef eller regeringen icke kan acceptera statsutskottets ifrågavarande
förslag och medgifva, att ett sådant stadgande inflyter i lagen.
Men på det att det icke må synas, som om Första Kammaren varit
af den åsigt, att det kunde vara lämpligt att på grund af en en¬
skild motionärs framställning reglementera om sättet för iakt¬
tagande af Kongl. Maj:ts och kronans rätt, tager jag mig friheten
hemställa, att orden »samt att vid den tid, då enligt grufvestadgan
kronan senast skall anmäla sig till begagnande af sin jordegare¬
andel, förutom kronans ombud jemväl arrendatorn af jordegare-
andelen må ega att, med företeende af arrendeaftalet, göra sådan
anmälan» måtte utgå.
Tisdagen den 8 Maj.
33 N:o 37.
Jag kan förstå, att man föreställer sig, att det skulle vara Om upplåtelse
svårt för Kongl. Maj: t ock kronan att bevaka sin rätt med afseende • Jj
å alla de många inmutningar, som nu äro i fråga. Jag kan dock-''”’/^^™ f
icke förstå, att några svårigheter der vid lag skola uppstå för (Forts.)
Kongl. Maj:t och kronan. Det är nemligen icke sagdt, att denna
anmälan ovilkorligen skall ske vid utmålsläggningen. utan den
skall ske senast vid utmålsläggningen. Särskild kallelse skall
nemligen utfärdas 30 dagar före utmålsläggningen, och för öfrigt
skall, innan försöksarbetet börjar, kronan hafva del af mutsedeln,
då kronan ju äfven kan bestämma sig för, om den vill begagna
sin jordegareandel eller icke. Jag väntar mig nu visserligen den
invändningen, att kronan väl icke gerna kan göra detta förr än
vid utmålsläggningen, då man kan se malmen blottad och deraf
kan finna, huruvida det är skäl att göra sin rätt till jordegare-
andelen gällande. Ja, men kronan bar ju i de flesta fall dessför¬
innan arrenderat ut jordegareandelen, och då bör väl kronan också
veta, att den måste bevakas. Jag hemställer derför, som sagdt,
att de af mig nyss citerade orden måtte utgå ur den nu före¬
dragna litt. A.
Herr Kiss er: Det är verkligen med hänsyn till kronans för¬
del, som jag tillåtit mig att framställa detta förslag, nemligen att
arrendator skall vara berättigad att försvara sin arrenderätt, då ju
sådana förhållanden kunna inträffa, såsom den föregående ärade
talaren äfven omförmälde, att, på grund af de långa afstånden,
hinder kunna uppstå för kronans ombud att närvara vid utmåls¬
läggningen. Det behöfver icke bero på försumlighet, utan kan ju
förorsakas af lokala förhållanden, att kronans ombud icke hinner
fram till den bestämda dagen. Men i grufvestadgan är ju bestämdt,
att om kronan icke passar på och försvarar sin jordegareandel vid ut-
målsförrättn ingen, så är den jordegareandelen förlustig. Gifvet är der¬
för, att det för en arrendator,som blifvit antagen af Konungens befall¬
ningshafvande, måste vara af intresse att i första hand bevara sin
rätt. Nu har här blifvit invända att en arrendator kunde finna
med sin fördel förenligt att icke passa på, på grund deraf att han
kommit under fund med, att han afgifvit ett anbud, som han sedan
icke vill stå för. Men hans skyldigheter emot kronan stå väl i alla
händelser qvar, och den invändningen synes mig derför icke hafva
så särdeles mycket att betyda. Deremot synes det mig icke vara
rigtigt, att en arrendator, derigenom att kronans ombud på grund
af en eller annan omständighet icke vore närvarande vid utmåls-
förrättningen, skulle gå miste om den arrenderätt, som genom auk¬
tion blifvit åt honom upplåten. Med min framställning har jag
endast velat påpeka det önskvärda uti, att en bestämmelse i denna
rigtning komme att inflyta uti den förnyade förordningen. Jag
föreställer mig nemligen, att den förnyade förordningen i de flesta
fall kommer att innehålla samma bestämmelser som den förut gäl-
Första Kammarens Prot. 1900. N:o 37. 3
N:o 37. 34
Tisdagen den 8 Maj.
Om upplåtelse lande, och att man icke behöfver förutsätta, att ett fullständigt
<4 kronans omarbetande af denna förordning skall vidtagas, så att man äfven
j0r i * graf va 6 denna gång måste vänta ända till oktober eller november månad,
(Forts.) innan kungörelsen utfärdas. Jag har alltså, som sagdt, förutsatt,
att ändringar endast i några få fall skola komma att ske, och då
har jag äfven ansett, att en bestämmelse i den rigtning, jag bär
föreslagit, borde vara af stor vigt. Det ligger naturligtvis i Kongl.
Maj:ts skön att formulera bestämmelsen så, att man icke behöfver
riskera, att kronan skall mista sin jordegareandel genom försum¬
melse från arrendatorns sida. Gent emot honom borde kronan å
andra sidan vara skyddad genom sitt kontrakt med honom samt
gonom de skyldigheter, hvilka han förbundit sig att uppfylla.
Då jag emellertid tror, att det icke är skäl uti att utesluta
denna punkt och ställa arrendator!! helt och hållet utanför möj¬
ligheten att få försvara sin jordegareandel, anhåller jag om bifall
till den föredragna punkten.
Herr Tornerhjelm: Detta förslag har naturligtvis icke kunnat
framkomma på den grund, att kronan förut skulle hafva försummat
att bevaka sin rätt till jordegareandel i grufva, ty kronan har ju
icke före utfärdandet af förordningen af den 20 oktober 1899 varit
i tillfälle att bevaka en sådan rätt, eftersom lagstiftningen förut
tilläde inmutaren rätt till jordegareandel.
Först genom Riksdagens beslut i fjol blef det bestämdt, att
staten skulle tillgodogöra sig sin jordegareandel och derigenom för¬
söka att få några inkomster af de rika tillgångar på malm, som
finnas på kronans mark, särskildt i Norrland. Det sätt, på hvilket
staten tillgodogör sig sin jordegareandel, är det, att densamma på
arrende utbjudes till den högstbjudande, och derest ingen arren¬
dator finnes, och om alltså ingen anmälan om, att kronan begagnar
sin jordegareandel göres, skall denna enligt lag tillfalla inmutaren
emot en afgäld om en sjuttiofemtedel af värdet utaf alla under
året uppfordrade inmutningsbara ämnen. Då nu enligt Riksdagens
beslut staten endast genom utarrendering kan begagna sin jord¬
egareandel, kan någon anmälan om att staten begagnar sin jord¬
egareandel, ju aldrig komma i fråga annat än för det fall, att en
arrendator bjudit en sådan summa, att kontrakt blifvit med honom
uppgjordt. Har ett sådant kontrakt icke blifvit uppgjordt före
utmålsläggningen, förfaller kronans rätt att begagna sin jordegare¬
andel, och inmutaren öfvertager denna emot nyssnämnda afgäld.
Nu säger lagen, att jordegaren skall senast vid utmålsläggningen
anmäla, om han begagnar sin jordegareandel eller icke. Denna
förordning är äfven kronan underkastad, och kronan skall således
senast vid utmålsläggningen anmäla detta för bergmästaren och för
inmutaren. Men detta begagnande af kronans jordegareandel skall
som sagdt, enligt Riksdagens beslut alltid ske genom en arrendator.
35 X:o 37.
Tisdagen den 8 Maj.
Således måste dessförinnan ett arrendekontrakt vara uppgjordt med Om upplåtelse
. . af kronans
en arrendator. jordegareandel
Förhållandet blir ju då, att staten pa denna arrendator öfver- i grufva,
låter nyttjanderätten på 20 år af dess jordegareandel emot en viss (p0rts.)
afgift. Det har då synts utskottet, att det skulle ligga en orätt¬
visa uti, om, sedan man öfverlåtit rätten att begagna kronans
jordegareandel på en enskild person, denna person skulle vara be¬
röfvad all möjlighet att för sin del bevaka denna rätt, derest
kronans utsedda ombud skulle vara förhindradt att vid utmåls¬
läggningen komma tillstädes. Det har icke varit meningen — åt¬
minstone har det icke varit utskottets mening, ehuru det kan
vara möjligt, att saken blifvit otydligt uttryckt — att på en ar¬
rendator öfverlåta fullmagt att göra anmälan om, att kronan be¬
gagnar sin jordegareandel, utan det bör kronan naturligtvis göra
genom sitt ombud. Emellertid heter det uti § 11 af denna för¬
ordning, att det »ligge å Konungens befailningshafvandes vårdnad,
att vid den tid, då enligt grufvestadgan kronan senast skall an¬
mäla sig till begagnande af sin jordegareandel, allmänt ombud å
kronans vägnar, med företeende af arrendeaftalet, gör sådan anmälan».
Det är således genom framvisande af arrendeaftalet, som an¬
mälan göres, att kronan vill begagna sin jordegareandel i grufvan.
Är det då så, att det af Konungens befallningshafvande utsedda
ombud på något sätt blifvit förhindradt att närvara, är det väl
bra hårdt, om arrendatorn, hvilken naturligtvis kommit tillstädes
vid utmålsläggningen, med sitt exemplar af kontraktet i handom,
icke genom framvisandet af detta sitt kontrakt skulle kunna be¬
vaka sin rätt och kunna förhindra, att hans jordegareandel förföll
och tillföll inmutaren. Hvad blefve för öfrigt följden häraf? Jo,
följden blefve den, att kronan förlorade en högre inkomst af sin
jordegareandel, då ju naturligtvis arrendekontraktet måste afse ett
högre belopp än en sjuttiofemtedel af afkastningsvärdet, hvilken
skulle tillfalla kronan, om dess jordegareandel icke blifvit bevakad,
utan tillfallit inmutaren. Men staten kunde dessutom säkerligen
också blifva förpligtigad att utgifva den skadeersättning, som kunde
komma att tilldömas en arrendator, hvilken genom försummelse
från kronans sida gått miste om de fördelar, han påräknat vinna
af sitt företag.
Det synes mig verkligen, som sagdt, bra hårdt, att en arren¬
dator genom framvisandet af sitt exemplar af kontraktet icke skall
hafva rätt att visa, att kronan på honom öfverlåtit sin jordegare¬
andel utan att detta endast skulle styrkas af det exemplar af kon¬
traktet, som kunde företes af ett statens ombud, hvilket kan hafva
blifvit förhindradt att komma tillstädes vid utmålsläggningen. Ligger
det något oformelt i hvad här blifvit föreslaget, lärer väl Kongl.
Maj:t icke fästa afseende vid den af Riksdagen uttalade meningen.
Men af de skäl, jag nu framhållit, synas mig dock lämplighet och bil¬
lighet fordra, att man på detta sätt söker att bevaka såväl arren-
N:o 37.
36
Tisdagen den 8 Maj.
(Forts.)
Om upplåtelse datorns som statens egna intressen, hvarför jag anhåller att få
af kronans yr]^a bifall till utskottets förslag oförändradt.
jordegareandel
i grufva.
Herr Unger: Ja, hvad omsorgen om Kongl. Maj:t och kronan
beträffar, så synes den mig vara rätt öfverflödig, såväl från motio¬
närens, som från utskottets sida, ty jag tager för gifvet, att Kong!.
Maj:t och kronan skall veta att bevaka denna rätt, så att den icke
förspilles; men vi hafva nu hört, att förslaget framkommit äfven
på grund af någon ömhet för arrendatorerna. I det hänseendet får
jag dock erinra, att det icke bör vara farligt för en arrendator,
om kronan skulle försumma att bevaka sin rätt till jordegareandel,
ty han har då en vederhäftig persona moralis att vända sig till
för att få skadestånd. Ur alla synpunkter synes mig derför det
framkomna förslaget vara synnerligen olämpligt, helst som Kongl.
Maj:t och kronan nog skulle blifva nödsakad att skicka ett kronans
ombud till utmålsläggningen, äfven om arrendatorn åtoge sig att
bevaka kronans jordegareandel, enär risken i alla händelser blefve
större för Kongl. Maj:t och kronan än för arrendatorn, om han
skulle försumma att bevaka kronans jordegareandel.
Jag vill då ännu eu gång fästa uppmärksamheten derpå, att
man icke får hysa den föreställningen, att Kongl. Maj:t och kronan
endast vid utmålsläggningen kan bevaka sin jordegareandel, ty när
ända till tio år kan förflyta mellan det att mutsedeln enligt § 18
grufvestadgan ingifves till Konungens befallningshafvande och ut¬
målsläggningen, bör kronan i god tid kunna bestämma sig och
meddela inmutaren, om kronan begagnar sin rätt eller icke.
Jag finner det derför ur flera synpunkter olämpligt, att ett
sådant stadgande som det här föreslagna införes i blifvande kongl.
kungörelse om begagnande af kronans jordegareandel i grufva.
Herr Tornerhjelm: Det lärer icke vara möjligt för kronan att
så hastigt kunna besluta rörande sin jordegareandel, ty enligt för¬
fattningen kan auktion icke hållas förr än tidigast 14 månader
efter den dag, då mutsedel inkom, och utmålsläggningen sker först
2 år derefter. Auktion kan alltså ega rum först 14 å 16 månader
efter mutsedels ingifvande, och sedan skola anbuden pröfvas, der¬
efter skall borgen ställas och kontrakt skrifvas, och allt detta torde
icke vara klart förr än helt nära inpå utmålsläggningen.
Kongl. Maj:t har icke samma rätt som den enskilde jordegaren
att genast anmäla, om jordegareandelen begagnas eller icke, ty
kronan kan, som sagdt, på grund af Riksdagens beslut icke begagna
sin jordegareandel annat än genom utarrendering, och enligt för¬
fattningen kan arrendeauktionen tidigast hållas 14 månader efter
mutsedels inlemnande.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på föreliggande punkt yrkats, dels att
37 N:o 37.
Tisdagen den 8 Maj.
hvad utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr Unger,
att utskottets hemställan skulle bifallas med deu ändring, att den
del deraf, som började med orden: »samt att vid den tid» och slu¬
tade med: »göra sådan anmälan», uteslötes.
Sedermera gjordes propositioner jemlikt dessa yrkanden, och
förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med öfvervägande ja besvarad.
Punkten b).
Om uppskof
med auktion
. .. för utarrende-
Herr finger: Här möter oss åter en yttring åt denna ömmaringafkronan*
omvårdnad om Kong!. Maj:ts och kronans rätt i afseende å grufvor. andel i vissa
Men här föreligger ett vida vigtigare fall än den mera formella fyndigheter.
sak, som nyss varit på tal. Intresset att bibehålla och bevara
Kongl. Maj:ts och kronans rätt synes för den ärade motionären,
herr Nisser, och för utskottet hafva varit så lifligt, att man nästan
vore frestad att tro motionären och de ledande krafterna inom
statsutskottet hemfallna under en sådan begreppsförvexling, som
innefattas i den bekanta satsen: »1’état c’est moi». Men, mina
herrar, så synes dock icke förhållandet vara. Tv man finner både
i motionen och i statsutskottets utlåtande upprepade försäkringar
om, att deras motiv är blott ömhet om Kongl. Maj:ts och kronans
rätt. Af denna ömhet har nu statsutskottet låtit förleda sig att
framkomma med ett sådant förslag som det nu ifrågavarande.
Sedan det genom en kongl. kungörelse af den 20 oktober 1899
blifvit bestämdt, att, om afskrift af mutsedel ingifvits till Konun¬
gens befallningshafvande före den 1 mars samma år, auktion skulle
hållas i senare hälften af augusti månad innevarande år, och sedan
Konungens befallningshafvande derom utfärdat kungörelser, före¬
slår statsutskottet nu en författning, som skulle i så måtto hafva
retroaktiv verkan, att den skulle upphäfva hvad som en gång
blifvit beslutadt och vederbörande inmutare tillförsäkradt genom
kongl. kungörelsen af den 20 oktober 1899. Nu är jag äfven be¬
träffande detta alldeles förvissad, att regeringen vid utfärdande af
ny författning icke lärer kunna fästa afseende vid en sådan hem¬
ställan, efter som Konungens befallningshafvande redan på grund
af kongl. kungörelsen af den 20 oktober 1899 utfärdat kungörelse
om de auktioner, som i enlighet med omförmälda lagstadgande
skola hållas i senare hälften af augusti månad. Kongl. Maj:t och
Första Kammaren lära väl nemligen icke anse sig kunna vara med
om att sålunda genom ett penndrag beröfva grufegarne den för¬
mån, som sålunda blifvit dem lagligen tillförsäkrad.
Nu säga statsutskottets ledamöter, att spekulanterna icke hinna
se på grufvorna, så att Kongl. Maj:t och kronan kunde komma att
förlora på, att de icke vågade bjuda fullt hvad kronans jordegare-
andel vore värd. De hafva blott ett par tre månader på sig, säger
N:o 87. 88
Tisdagen den 8 Maj.
Om uppskof Statsutskottet. De, som äro spekulanter, hafva dock haft tid på
för utarrende-siS för undersökningar, allt sedan grufvorna inmutades. De hafva
ring af kronans kunnat hos bergmästaren förskaffa sig afskrifter af mutsedlar, och
andel i vissa de hafva kunnat se på grufvorna, huru mycket de velat. Det är
fyndigheter. att märka, att de i alla händelser måste bestämma sig före utmåls-
(Forts.) läggningen. Det är derför icke sagdt, att malmen är blottad, då
de måste afgöra, om de skola ställa sig som spekulanter. Jag tror
icke heller på, att det komme att göras så stora undersökningar
mellan slutet af augusti och slutet af november i Norrbottens
fjellmarker. Yare emellertid dermed huru som helst, är det dock
en orättfärdighet, vågar jag säga, som man håller på att begå mot
dessa inmutare, som, sedan de blifvit behandlade så, som vi alla
känna, omsider genom en författning förklarats berättigade att få
auktion hållen i augusti i år, och att de sålunda då skulle få
visshet om de finge begagna kronans jordegareandel eller icke.
De hafva derigenom fått sig tillförsäkrad möjlighet att göra eu
affär, der de nu stå vid ruinens brant, till följd af de uppoffringar,
de gjort under årens lopp. Man skall besinna, att genom ukasen
af år 1889 det blef bestämdt, att tills vidare utmål icke skulle få
anvisas för fyndighet å viss kronojord, om inmutning erhållits
efter den 19 augusti 1889, och att derför de, som inmutat i början
af 1890-talet, fått hålla på med försvarsarbete, ända till dess lagen
af år 1899 tillkom, hvarigenom dock bestämts, att utmålsläggning
icke får ske ännu på två år, om ej Kongl. Maj:t dertill gifver sitt
tillstånd. Nu hafva åtskilliga grufegare gjort ansökning derom
hos Kongl. Maj:t. Konungens befallningshafvande, vederbörande
bergmästare och kommerskollegium hafva förordat bifall till ansök¬
ningarna. Och inmutarne skulle antagligen kunna få utmål snart
nog, om icke bifall till hvad utskottet här föreslagit vållar upp¬
skof om igen. Skulle auktionen sättas ut till slutet af november
manad, komme Kongl. Maj:t kanske att för hvarjehanda spörsmål
angående den nya författningen dröja med dess utfärdande så länge,
att det blefve omöjligt att få utmål så tidigt, som önskligt varit.
Eljest lär deremot hinder ej möta för Kongl. Maj:t att utfärda eu
författning så tidigt, att de speciella kungörelserna hinna utfärdas
och auktionen hållas å lagstadgad tid, i senare hälften af augusti
månad år 1900.
Hvad här föreslagits strider emot vanligt åskådningssätt och
vanligt rättsbruk, och det är icke lagligt att fatta ett sådant be¬
slut, som här är i frågasatt, emedan man på den civila lagstift¬
ningens område icke lagligen kan fatta beslut, som hafva tillbaka-
verkande kraft på rättigheter, som redan äro enligt lag förvärfvade.
På dessa grunder antager jag, att Första Kammaren finner,
att bifall till statsutskottets här ifrågavarande hemställan skulle
innefatta en olaglighet och en orättfärdighet mot dessa inmutare,
som så länge väntat på sin rätt.
Jag yrkar, att kammaren måtte utesluta denna punkt.
39 N:o 37.
Tisdagen den 8 Maj.
Herr Tor ner hjelm: Mot den siste talarens yttrande, att Om wsW
det skulle vara en olaglighet att besluta i enlighet med stats-
utskottets förslag, får jag erinra, att det här icke är fråga om att ringaf kronans
fatta beslut i saken, utan endast om att hemställa till Kongl. Maj:t andel i vissa
att taga i öfvervägande, om det låter sig göra att uppskjuta auk- fyndigheter.
tionen. Skulle detta verkligen vara stridande mot lag och för- (iorts.)
fattning, lär det väl icke komma att ske. Icke heller är det fråga
om att gifva författningen retroaktiv verkan. Hela § 1 ■ är upp-
liäfd. Den gäller för närvarande icke alls. De ord, som stå i
slutet af den kongl. kungörelsen af ar 1899, att den »skall
lända till efterrättelse intill nästa lagtima riksdag», förekommer
efter § 14, och således är äfven denna för närvarande eluderad
och utan gällande kraft. Då lär det väl sta Kongl. Maj:t fritt
att i en ny författning införa andra bestämmelser, om han så fin¬
ner lämpligt. Det är naturligt, att just vis-å-vis de många gruf-
vor, som § 14 gälde, det erfordras ett slags öfvergångsstadgande,
som hänför sig till det af Riksdagen i fjor beslutade öfvergångs-
stadgandet i sjelfva lagen, hvarigenom, sedan i en föregående para¬
graf blifvit sagdt, att utmål å kronojord icke får läggas förr än
två år efter inmutningen, särskildt bestämts, att å inmutningar,
som varit underkastade 1889 års vilkor, utmål icke utan Kongl.
Haj:ts tillstånd få läggas förr än två år efter den dag, då lagen
trädde i kraft. Det var den 20 oktober i fjor. Sålunda få på
dessa inmutningar utan Kongl. Majits tillstånd utmål icke läggas
förr än den 20 oktober 1901. Denna bestämmelse om en respit-
tid af två år, som är meddelad dels i sjelfva lagen för framtiden
och dels i öfvergångsstadgandet för äldre grufvor, har naturligtvis
afsett att möjliggöra utarrendering af kronans jordegareandel sä
fördelaktigt som möjligt för staten. De två åren skulle få användas
till undersökning af grufvor samt till anbuds ingifvande och prof¬
vande. Med hänsyn till nämnda bestämmelser i lagen har Kongl.
Maj:t i § 14 i kungörelsen af år 1899 föreskrifvit, huru med dessa
äldre grufvor skulle förfaras. Paragrafen rör endast grufvor, för
hvilka afskrifter af mutsedlar före kungörelsens utfärdande in-
gifvits. I fråga om andra är kungörelsens § 7 tillämplig, som
talar om, huru för framtiden skall förfaras med dylika auktioner.
Der är tillmätt så rundlig tid för spekulation, att beträffande
grufvor, rörande hvilka afskrifter af mutsedlar ingifvits undei
tiden från och med oktober manad ett ar till mars manad det
nästföljande, auktion skall hållas först i juni månad det derpå
följande året, och beträffande grufvor, för hvilka afskrifter af mut¬
sedlar ingifvits från och med mars till och med september, auktion
skall hållas i november månad påföljande år. Det är sålunda alltid
minst 14 månader mellan ingifvandet af afskrifter af mutsedlarne
och auktionen samt alltid en sommar till undersökning af grut-
vorna. Ehuru det är ett så stort antal grufvor, som blifvit in-
mutadt med förbehåll enligt 1889 års författning — antalet lär
!V:o 37. 40
Tisdagen den 8 Maj.
Om uppskof uppgå till flera tusen — skulle det efter § 14 i 1899 års kun-
för uZrrtn<l- ?örelse ,blifova kortare tid till undersökning af dem, än § 7 med-
ring af kronans gifyer i fråga om andra grufvor. Ty kungörelsen trädde i kraft
andel i vissa den 20 oktober 1899, den första auktionsannonsen kom ej ut förr
fymUgheier. än i februari månad i år, och auktionen skall hållas redan i augusti
(Ports.) månad i år. Från oktober månad i fjor har dä ej förflutit mera
än tio månader och icke någon full sommar. Detta har förefallit
utskottet något egendomligt, att till första auktionstillfället, innan
någon erfarenhet ännu vunnits och då fråga är om ett så stort
antal grutvor, tiden för undersökningen skall tillmätas kortare,
än den i § 7 är tillmätt för dem, som framdeles vilja förvärfva
sig nyttjanderätt till kronans jordegareandel. Det kan visserligen
tyckas, att spekulanterna haft god tid på sig, då fråga är om så
gamla inmutningar. Men ingen visste förr än i maj månad i fjor,
att kronans jordegareandel skulle tillgodogöras genom utarrende¬
ring, och förr har ju ingen haft anledning att spekulera. Yäl
framlades förslag om utarrendering för 1898 års Riksdag. Men
detta blef af Riksdagen afslaget. I fjor framlades kongl. propo¬
sition om tillämpning af afgäldssystem, och då först beslöt Riks¬
dagen, att bada systemen skulle kombineras. Förr än i maj må¬
nad i fjor har således ingen haft kännedom om, att arrendesystemet
skulle tillämpas, och en hel del intresserade hafva väl afvaktat för¬
fattningens tillkomst för att få kännedom om detaljerna. Det var
den 20 oktober 1899 författningen utkom, och från den dagen räk-
nadt har det varit för kort tid att undersöka grufvorna.
Herr Unger sade, att det vore orättfärdigt mot inmutarne, som
fått sig tillförsäkrade utmålsläggning, att bifalla utskottets förslag
i förevarande moment. Men ingen inmutare af fyndighet, hvarå
mutsedel utfärdats enligt 1889 års kungörelse, är berättigad att
fa utmål lagdt förr än den 20 oktober 1901. Lagen föreskrifver,
att för sådan fyndighet utmål icke kan erhållas förr utan särskildt
tillstånd af Kongl. Maj:t. Det kan då göra inmutarne detsamma,
om auktion sker förr eller senare. Hvarför man vill hafva auktio¬
nen sa tidigt som möjligt, är derför, att man väntar sig svårig¬
heter vid pröfningen af så många anbud, och att det kan behöfvas
rymlig tid för myndigheterna att få kontrakten i ordning, till dess
utmålen skola läggas. Derför har utskottet föreslagit endast ett
kortare uppskof, för att det ändå skulle blifva tillräcklig tid.
Kongl. Maj:t får pröfva, huru länge man kan dröja. Utskottet
har stannat vid november månad för att ställa denna auktion så
lika som möjligt med alla framtida auktioner enligt § 7. På denna
grund har tillägg gjorts om hemställan till Kongl. Maj:t, att Kongl.
Maj:t täcktes tillse, huruvida den i § 14 af 1899 års kungörelse
omförmälda auktion må kunna uppskjutas till senare hälften af
november månad 1900. Kan detta ej ske, lär väl Kongl. Maj:t
afslå Riksdagens framställning.
Tisdagen den 8 Maj.
41 X:o 3",
Jag för min del ber att få hemställa om bifall till utskottets Om uppskof
~ p/i auktion
Herr Nisser: Jag fäste mig särskildt vid ett uttryck af den andel i vista
ärade talaren på örebrobänken. Han tyckte sig icke kunna annat fyndigheter.
än tolka min motion såsom en yttring af en särdeles öm omvård- (Forts.)
nåd om Kongl. Maj:t och kronan med hänsyn till kronans inkom¬
ster af sin jordegareandel i grufvor. Just ett sådant motiv har
legat till grund för mina framställningar och icke, såsom den ärade
talaren tycktes vilja antyda, något sådant, som att jag skulle hafva
hyllat satsen: »1’état c'est moi». Jag ber att få påpeka, att jag
äfven hemstält, att, om icke auktionen skulle kunna uppskjutas,
arrendeanbud icke skulle få antagas, understigande 1/25 af värdet
af brutna och uppfordrade, inmutningsbara ämnen. Det kan väl
åtminstone icke vara till egen fördel, som jag hemstält derom.
För öfrigt vet jag icke, hvilken öm omvårdnad den nämnde ärade
talaren har för sin del och hvem han omfattar med sin »ömma
omvårdnad». Det synes åtminstone icke vara kronan — kanske
inmutarenl? Jag ber att få uttala, att efter min uppfattning in-
mutarne icke gjort så stora förluster. De, som haft sina grufvor
så belägna, att de kunnat uttaga malmen ur dem, hafva utan in¬
trång kunnat bearbeta dem hela denna tid med, som jag förmodar,
skälig vinst. De, som inmutat på sådana trakter, der inga kom¬
munikationer finnas eller på länge kunna komma till stånd, hafva
väl fatt binda sin förlust vid eget ben. Det talas ju om, att en
person tillsatt sin förmögenhet på koppargrufvor långt uppe i fjellen.
Men den person, som lägger ned penningar på ställen, der det ej
finnes möjlighet att taga ut valuta, lär väl ej få skylla på någon
annan än sig sjelf.
Åtskilliga andra yttranden af herr Unger hafva blifvit bemötta
af herr Tornerhjelm. Han har framhållit, att man väl icke kunde
spekulera, förrän man visste, hvad man hade att spekulera på. Jag
vill emellertid betona, att, då den kungörelse, som utfärdades i
oktober 1899, icke egde gällande kraft längre än tills denna riks¬
dag sammanträdde, d. v. s. till den 15 januari i år, fråga ju kan
vara, om de auktionskungörelser, som hafva offentliggjorts i februari
och mars i år, tillkommit lagligt. Och jag vill derför hemställa,
huruvida icke Riksdagen, hvilket dess beslut än må blifva rörande
punkten b), bör uttala den önskan, att den kungörelse, som ut¬
färdades i oktober förra året, å nvo måtte få gällande kraft. Ty
eljest misstänker jag, att det skall uppkomma mycket besynnerliga
förhållanden, derigenom att auktioner komma att hållas i augusti
månad i år, hvilka med hänsyn till sin laglighet kunna vara
mycket tvifvel underkastade. Prolongering af kungörelsen kan åt¬
minstone förhindra många långvariga processer och svårlösta kon¬
flikter, hvilket det ju är skäl i att söka förekomma.
Såsom hvar och en torde hafva sig bekant, som fäst sin upp¬
förslag.
med auktion
för utarrende¬
ring af kronans
N:o 37. 42
Tisdagen den 8 Maj.
Om uppskof märksamket något vid denna fråga, kar jag för min del yrkat, att
för utarrende- antingen, om auktionen skulle kållas i augusi, arrendeanbud icke
ringafkronans skulle fa antagas under V>6 åt värdet, eller också auktionen skulle
andel i vissa uppskjutas till juni månad nästa år. Det kade, tror jag, varit
fyndigheter. rättast, att sä skett. Men jag vill icke motsätta mig det af stats-
(Forts.) utskottet kär framlagda förslag, att auktionen må uppskjutas till
senare kälften af nästkommande november månad. Men i alla hän¬
delser vill jag betona, att man måste tillse, att auktionerna blifva
lagliga, när helst de kållas.
Jag skall icke framställa något annat yrkande än bifall till
statsutskottets förslag i moment b).
Herr Unger: Jag har icke kunnat läsa herr Nissers motion
annorlunda, än att det måtte kafva varit ömhet om Kongl. Maj:t
ock kronan, som föranledt densamma, då det der talas om, Datt
grunden för och anledningen till Riksdagens ingripande i denna
fråga vore önskan och förhoppningen att kunna tillvinna kronan
en rättmätig andel i de fördelar och afkomster, som ett expone¬
rande af de på dess jordområden befintliga malm- och mineral-
rikedomar kunna medföra». Han talar äfven i annat sammanhang
om någon anordning, som skulle lända vtill föga fromma för kronam>
o. s. v. Men det är ju icke så vigtigt hvad herr Nissers motiv
bär vant. Något motiv kar väl herr Nisser ändock käft — det
i motionen angifna eller något annat. Det lemnar jag derhän.
Jag vill emellertid gifva honom rätt deri, att han ej direkt före¬
slagit ock att det således icke egentligen föreligger någon motion
om en sådan utväg, som statsutskottet kär tagit sig friheten föreslå.
Herr Nisser säger nemligen i sin motion, att, »derest tiden för
sagda auktioner icke kan eller bör uppskjutas», lägre anbud icke
skulle fa antagas än ’/S5 af malmens värde. Herr Nisser tyckes
sålunda redan från början kafva käft förnimmelse af, att förslag
om uppskof med auktionerna vore både oformligt ock orätt mot
inmutarne, så att i det fallet är herr Nisser verkligen mvcket
oskyldigare än statsutskottet.
Jag vet mycket väl, hvad herr Tornerhjelm upplyste om, att
denna kungörelse af år 1899 uppkört att gälla, då denna riksdag
började. Men jag betonade redan förra gången, jag kade äran hafva
ordet, att den dock galt och, i hvad den reglerat auktionstiderna detta
år, måste gälla för de grufegare, som före den 1 mars 1899 till
Konungens befallningshafvande ingifvit afskrifter af sina mutsedlar,
efter som för dem genom lagen grundlädes rätteu att få auktion
hållen i augusti månad. Äfven om det nu mot all förmodan skulle
inträffa, hvad herr Tornerhjelm tycktes förutspå, att regeringen icke
skulle gifva tillstånd att få lägga utmål inom två år, är det ändå
af vigt för inmutarne, att auktion hålles i så god tid som möjligt,
så att inmutaren kan få veta, om han kan få bruka kronans jord-
egareandel eller icke.
43 >':o 37.
Tisdagen den 8 Maj.
Här har vidare tvistats om Konungens befallningshafvandes Om uppskof
rätt att utfärda speciella kungörelser äfven sedan den kongl.^^
kungörelsen upphört att gälla. Jag förmodar att Riksdagen icke ring af kronans
ville tolka kungörelsen så, då Riksdagen föreslog, att den skulle andel i visso
gälla till denna riksdags början, att den procedur, som var i kun- fyndighet.
görelsen föreskrifven, skulle afstanna, derför att Riksdagen da ännu (lorts.)
icke hunnit å nyo besluta i saken. Hade Riksdagen haft denna
åsigt, antager jag, att utskottet nödgats förr inkomma med detta
sitt ulåtande, då den kongl. propositionen aflemnades redan i januari
månad. Nej, det lär väl ej hafva varit Riksdagens åsigt, att ett
sådant förhållande skulle inträda. Då det var föreskrifvet i 1899
års kungörelse, att det skulle hållas auktion och att anbud skulle
få afgifvas till auktion i augusti i år, lär väl den verkställande
myndigheten icke hafva haft eller nu hafva annat att gorå än
att föranstalta om auktion. Denna skall naturligtvis ega rum ej
på grund af den författning, som kommer att utfärdas, utan på
grund af kungörelsen af år 1899.
Jag anhåller fortfarande, att punkten b) måtte uteslutas.
Herr Bergman: I anledning af herr Xissers motion rörande
förslag till åtskilliga ändringar i kungörelsen af 20 oktober 1899
i afseende på begagnande af kronans jordegareandel i grufva, till¬
låter jag mig erinra om åtskilliga förhållanden, som torde förtjena
beaktande. Motionären anser, att i § 5 bör intagas föreskrift, att
i kungörelsen om att grufva kommer att utarrenderas skulle in-
ilya dels så noggrann uppgift om hvar grufvan är belägen, att
spekulanterna lyckas söka rätt på densamma utan att anlita in-
mutarens hjelpsamhet, dels ock grufvans noggranna beskrifning till
beskaffenhet, mägtighet och värde. Som inmutningspunkterna äro
i ansökan med största noggrannhet bestämda och fyndigheternas
läge derigenom tydligt angifvet, så har med ledning häraf mig
veterligt aldrig någon svårighet uppstått för att återfinna inmutade
mineralfyndigheter, äfven då dessa varit belägna i fjellbvgden.
Hvilken har man för öfrigt tänkt sig vara törpligtad uppvisa
upptäckta mineralfyndigheter? Icke kan man rimligtvisbegära,attden,
som funnit en malmanledning och genom arbete och kostnader för¬
skaffat sig kännedom om densammas läge och mägtighet, skall
känna sig manad att vara vägvisare åt en konkurrent, och icke
heller kan man fordra, att bergmästaren skall egna sin tid åt dy¬
lika göromål, och för öfrigt har han ingen tillförlitligare ledning
för en inmutad grufvas återfinnande än den, spekulanten sjelf er¬
håller genom att lösa en afskrift af mutsedlarne.
Motionären föreslår, att tiden för auktionerna bör framflyttas
två månader från den i kungörelsen bestämda tiden, eller till medium
af november, för att spekulanterna skola få längre tid på sig att
lära känna grufvornas mägtighet och malmens värde. Om tiden
för auktionens hållande framflyttas en eller annan månad, torde
N:o 37. 44
Tisdagen den 8 Maj.
Om uppskof dermed litet eller intet vara vunnet, ty hvarken bergmästaren
för utande. sPekulanten eller inmutaren kan ens närmelsevis bedöma grufvans
ring af kronans art eller malmgångens Bugtighet, med ett ord fyndighetens värde,
andel i vissa endast genom den åtgärden att blotta malmen, ty för att på ett
Syndigheter, ungefär bedöma en grufvas mägtighet, fordras omfattande och mycket
(Forts.) kostsamma förarbeten, såsom sprängningar, diamantborrningar, mag¬
netiska mätningar m. m.
Motionären anser, att uti § 8 i kungörelsen det vilkor bör
fastslås, att utarrendering af kronans jordegareandel emot lägre
afgift än 1/25 af värdet af de i grufvan brutna och uppfordrade
inmutningsbara och för förädling eller export tjenliga mineralier
icke må ske annat än vid eller efter förnyad auktion. I anledning
häraf ber jag fa erinra, att 1899 års Riksdag bestämde minimi-
,summan till 1/7S, Kongl. Maj:t höjde den till 1/50, och no yrkar
motionären 1/25. Mig synes ett sådant förslag ingalunda välbe¬
tänkt, ty genom en sådan bestämmelse blefve den gifna följden,
att ju högre man sätter minimisumman, desto trögare blir spekula¬
tionen.
Med afseende på det sålunda anförda torde ock motionärens,
hemställan om sådana ändrade bestämmelser i kongl. kungörelsen
af den 20 oktober 1899, som vore egnade att kraftigare befrämja
kronans rätt och fördel, böra lemnas utan afseende, då de nu gäl¬
lande bestämmelserna synas behörigen motsvara det åsyftade målet.
Herr Lundström: Jag begärde ordet med anledning af ett
yttrande, som talaren från Örebro län hade i det andra af sina
anföranden vid förevarande punkt. Han talade om, att det skulle
vara en orättfärdighet mot inmutarne, så vidt jag förstod honom
rätt, om kammaren nu skulle bifalla det af statsutskottet fram-
stälda förslaget. Det är ju nu blott fråga om uppskof med auk¬
tionerna från augusti till november i år. Den stora orättfärdig¬
heten mot inmutarne skulle väl då bestå deruti, att genom detta
uppskof utmålsläggningarna skulle komma att fördröjas och det
ovissa tillståndet derigenom blifva förlängdt. Men jag vill fästa
uppmärksamheten derpå, att det knappast kan inverka på tiden för
utmålsläggningen, om auktionen hålles i sista hälften af augusti
månad, som kungörelsen föreskrifver, eller i november, som utskottet
föreslår. I förra fallet lära väl ändå icke alla auktionerna — jag
erinrar om, att det skall blifva auktion på mera än 2,000 inmut¬
ningar — kunna hinna att afslutas, alla dervid nödiga formaliteter
vidtagas, alla arrendekontrakt utfärdas, pröfning af den för alla
arrendekontrakten stälda säkerheten verkställas och den i vissa fall
erforderliga hemställan till Kongl. Maj:t, om afgifvet anbud skall
antagas eller icke, besvaras förr än allra tidigast i slutet af augusti.
Sedan skall vidare underrättelse meddelas till bergmästaren, att
utmål får läggas.
Bergmästaren skall då om utmålsläggningarna utfärda om-
45 Nso 37.
Tisdagen den 8 Maj.
kring 2,000 kungörelser, dessa kungörelser skola skickas till prester- Om uppskof
skåpet i de olika socknarne för att uppläsas i kyrkorna, ock först 30 ^^utarrende-
dagar efter uppläsandet få utmälen läggas. Jag kan icke tänka ri„gaf tronans
mig, att allt detta skall kunna medhinnas förr än i medlet af andel i rusa
eller mera troligt i slutet af oktober. Men under denna årstid fyndigheter.
tror jag icke det kan sägas »tjenlig årstid» är för handen för ut- (Forts.)
måls läggande på marken, i synnerhet i öfre Norrland, utan förrätt¬
ningarna måste nog uppskjutas till följande vär. Om i stället en¬
ligt utskottets förslag auktionerna höllos i november, så kan allt
lika väl medhinnas, så att utmålsläggningarna kunna ega rum vid
samma tid på våren som i förra fallet. Uppskofvet med utmåls¬
läggningarna blifver således icke längre i det ena fallet än i det
andra.
Nu kan man fråga: men hvad gagnar detta uppskof med auk¬
tionerna till, som utskottet föreslagit? Icke är den lilla skilnaden
i tid mycket värd för spekulanterna? Icke kunna de derunder
göra några närmare undersökningar? Nej, det är nog sant, detta
uppskof är icke af så särdeles stor betydelse för undersökningarna
ute på marken, men spekulanterna få åtminstone en hel sommar på
sig för pröfning och undersökning af dessa mer än 2,000 inmut¬
ningar och dessutom under september och oktober månad någon
tid för att pröfva de olika mutsedlarnes giltighet. Under följande
år, då det blott blir ett betydligt mindre antal inmutningar, få de.
som äro intresserade i frågan, i alla händelser en hel sommar och
i vissa fall två somrar på sig. Det förefaller särdeles egendomligt
att gifva spekulanterna den kortaste tiden, just när det största an¬
talet inmutningar skola undersökas.
Herr Bergmans anmärkning mot herr Nissers motion, att för¬
lust för kronan skulle uppstå, i händelse hans förslag, att om icke
vid den första auktionen l/„. af de inmutade mineraliernas värde
bjödes, ny auktion skulle hållas det följande året, blefve antaget,
förstår jag icke rigtigt. Det synes mig böra tvärt om verka alldeles i
motsatt rigtning. Ty det är väl temligen antagligt, att vid den se¬
nare auktionen högre anbud skola afgifvas, då inmutningarna kunnat
nogare undersökas. Då jag icke kan förstå, att antagandet af ut¬
skottets förslag skall kunna medföra någon olägenhet, ber jag att få
hemställa om bifall till detsamma.
Herr Åkerman: När kommerskollegium i sitt underdåniga
utlåtande till svar på en nådig remiss tillstyrkte Kongl. Maj:t att
allmänt begagna sig af sin rätt att inskränka de två år, som efter
lagens trädande i kraft skulle förgå, innan utmål finge läggas,
skedde detsamma på det sätt, att kollegium föreslog auktions hål¬
lande redan i juni detta år. Denna tillstyrkan grundade kommers-
kollegium på billighetsskäl, i det att man ansåg så stort tillmötes¬
gående som möjligt böra visas de personer, som tvungits under¬
kasta sig obehaget af att under elfva år icke få bearbeta sina
N:o 37. 46
Tisdagen den 8 Maj.
Om uppskof malmfyndigheter. Man kan nemligen icke bearbeta en malmfyn-
för^utarrende- dighcet’ derför att man inmutat den, utan det är först när man fått
ring af kronans utmäli som det kan blifva tal om verklig bearbetning. Det arbetet
andel i vissa som dessförinnan drifves, måste inskränka sig till undersökningar
fyndigheter. och kan icke räknas som grufbrytning. Kollegium ansåg, att, när
(Forts.) Riksdagen fattat sitt beslut förra våren, sistlidne sommar lemnade
tid nog för spekulanter att bedöma, om de ville arrendera jord-
egareandelen i en fyndighet eller icke, och kommerskollegium före¬
slog derför, som sagdt, att auktionerna å, före lagens promulge-
rande, på kronojord inmutade fyndigheter skulle få hållas redan i
juni i år. Om Kong!. Maj:t beslutat i öfverensstämmelse dermed,
skulle det hafva kunnat blifva möjligt att för dessa fyndigbeter
redan i år erhålla utmål; men när nu Kongl. Maj:ts beslut biifvit,
att ifrågavarande auktioner icke skulle få hållas förr än i augusti,
så får jag för min del säga, att jag icke kan finna, att det kan
blifva någon nämnvärd olägenhet för inmutarne der uppe, om auk¬
tionerna i stället framflyttas till november, såsom utskottet före¬
slagit. Om auktionerna ega rum i augusti, kunna nemligen i alla
fall utmål icke hinna läggas i år, ty Konungens befallningshafvande
måste hafva tid att pröfva, om kronan bör antaga gjorda anbud,
och med september är det slut på möjligheten att kunna lägga
några utmål der uppe. För min del vill jag derför i detta fall
tillstyrka bifall till hvad utskottet föreslagit. Jag stöder mig här¬
vid helt och hållet på rimlighetshänsyn, och från sådan synpunkt
sedt finnas inga kraf på, att auktionerna skola hållas i augusti,
utan de kunna, som sagdt, lika väl förrättas i november, hvari¬
genom utan olägenhet den fördel betingas, att spekulanterna få
hela denna sommar på sig, hvilket deremot icke blefve händelsen,
om auktionerna måste försiggå i augusti.
I sammanhang härmed ber jag att få säga, att jag är fullt
tillfredsstäld med den behandling, som min motion erhållit. Tv
orsaken, hvarför jag motionerade om, att kongl. kungörelsen af den
20 oktober 1899 skulle få gällande kraft, till dess ny författning
hunnit utarbetas, låg deruti, att herr Nisser i sin motion före¬
slagit en omändring eller bearbetning af § 7 i nämnda kungörelse;
och hade det biifvit Riksdagens beslut att bifalla herr Nissers för¬
slag i denna punkt, så befarade jag, att en sådan omändring eller
bearbetning skulle taga ganska läng tid. Det hade nemligen onek¬
ligen biifvit en mycket svår uppgift att söka utfundera, huru §
7 skulle kunna omarbetas i det af herr Nisser angifna syftet,
hvilket dess bättre utskottet också tyckes hafva insett, efter som
det strukit hela denna del af herr Nissers motion; men då så skett,
anser äfven jag, att hvad som derefter återstår af densamma så lätt
kan genomföras, att jag icke vidare har någon önskan om, att min
motion i det fallet skall vinna bifall, utan är jag, som sagdt, till¬
fredsstäld med utskottets förslag härutinnan.
Jag är icke tillräckligt lagkunnig för att kunna uttala mig
Tisdagen den 8 Maj.
47 Ji:o 87.
rörande lagligheten af de anktionskungörelser, som af landshöfdinge- Om uppskof
embetet i Norrbottens län utfärdats under en tid, då kongl. kungö- f~“du££%*ie.
relsen af den 20 oktober 1899 redan upphört att hafva gällande ^af tronans
kraft, men det förefaller mig, som om det äfven med hänsyn till andel i visso
denna fråga vore en fördel, i fall Kongl. Maj:t skulle täckas gå in fyndigheter.
på den af utskottet föreslagna hemställan om de till augusti ut- (Forts.)
satta auktionernas uppskjutande till november. I så fall blefve
det nemligen alldeles nödvändigt att med upphäfvande af de redan
gjorda auktionskungörelserna utfärda andra sådana, om hvilkas
laglighet det icke kunde vara något tvifvel, då de komme att ut¬
färdas under tid, då författningen hade gällande kraft. Jag in¬
stämmer således, herr grefve och talman, med utskottet och yrkar
bifall till dess hemställan i denna punkt.
Herr Unger: Jag har redan förut fäst uppmärksamheten derpå,
att det är en verklig fördel för inmutarne att få auktion två
månader tidigare. Det är en fördel att två månader tidigare få
veta, om det varder arrende eller kronan icke kommer att begagna
sin jordegareandel.
Yidare har jag påpekat, att genom bestämmelsen, att det skall
vara auktion i slutet af augusti, har man så mycket större garanti
för, att Kongl. Maj:ts kungörelse angående detta ämne kommer så
tidigt ut, att man hinner lysa ut auktion i laga ordning, och deraf
följer, att Kongl. Maj:t två månader tidigare kommer i tillfälle att
pröfva föreliggande ansökningar om att få utmål inom kortare
tid än två år.
Så har det talats om, att spekulanterna icke skulle kunnat
spekulera förr, än de genom lagen af den 20 oktober 1899 fått
veta, att kronan ville begagna sin jordegareandel. Å jo, att så
skulle ske, visste nog de flesta spekulanter långt förut, och speku¬
lerat hafva de också, efter hvad jag hört uppgifvas, så att det har
nog icke varit så främmande för dem, som herr Tornerhjelm synes
föreställa sig.
Men man må säga hvad man vill om lämplighetssynpunkten,
hvarvid man för öfrigt synes vilja fästa afseende endast vid hvad
som må anses häst för ena parten, återstår ändock laglighetssynpunk-
ten, och ur den synpunkten innefattar detta förslag något så våld¬
samt, att (Första Kammaren väl icke kan vilja eller anse sig kunna
vara med derom.
Herr vice talmannen: Det börjar på att blifva regel, då
grufvefrågor föredragas inom Riksdagen, att man från den siste
ärade talaren mötes af motstånd i fråga om den uppfattning, som
gör sig gällande inom den del af industrien, hvilken närmast tager
befattning med dessa grufvor.
Så var det dock icke tidigare. Jag her att få erinra, att denna
fråga framkom omkring år 1887. Det gjorde sig då gällande ett
Ji:o 37. 48
Tisdagen den 8 Maj.
Om uppskof sträfvande, att kronan skulle på ett eller annat sätt få tillgodo-
}Z ^arrende- n-)uta sin jordegareandel i likhet med hvad som är förhållandet för
ring (tf kronan, jordägare. I de många enskilda förhandlingar, som före-
andei i vissa gingo de motioner, hvilka vid den tiden framkommo, var just den
fyndigheter. siste ärade talaren en mycket lifligt deltagande ledamot, hvilkens
(Forts.) råd och ord vägde tungt vid öfverläggningarna, tyngre, än hvad
de på sista åren hafva gjort vid öfverläggningarna i samma ämne
inom kammaren. Erfarenheten — tror jag — har visat, att jag
har rätt i detta mitt påstående; ty trots hans motstånd, hafva andra
åsigter än hans blifvit de gällande.
Man ville då få fram en möjlighet för staten att kunna till¬
godonjuta jordegareandelen; och dä Riksdagen icke kunde enas om
sättet härför, ingick Riksdagen till Kongl. Maj:t med en anhållan,
att Kongl. Maj:t ville taga frågan om hand. Men för att staten
icke skulle betagas möjligheten att komma i åtnjutande af de för¬
delar, som Riksdagens skrifvelse afsåg, så utfärdades den 19 au¬
gusti 1899 den s. k. »ukasen», som innehöll, att alla de inmut¬
ningar, som gjordes efter den dagen, skulle vara hemfallna under
de förändringar i grufvelagstiftningen, som kunde blifva etablerade.
Således hafva alla de, som inmutat grufvor efter den dagen 1899,
vetat med sig, att framtiden vore för dem oviss, och det blef den
ganska länge. Den blef det ganska länge, derför att det varit
mycket svårt för Riksdagen att i denna fråga komma till rätta
med hvad som vore det bästa att göra. — Det tillsattes en komité.
Den föreslog Kongl. Maj:t och Riksdagen utarrendering. Det gick
icke. — Kongl. Maj: t kom fram med ett annat förslag. Det gick
icke heller. — Slutligen är 1898 förklarade Riksdagen, att Kongl.
Maj:t borde inkomma till Riksdagen med ett förslag, grundadt på
arrenderätt eller på en viss royalty. Ja, 1899 frångick Riksdagen
sin år 1898 uttalade mening i fråga om royalty och fastslog arren¬
derätten, likvisst på det sättet, att om icke något arrende kunde
etableras, skulle inmutaren vara skyldig att öfvertaga bruknings¬
rätten mot V75 af det brutnas värde. Nå väl, då stadgade Riks¬
dagen, att för att staten skulle få möjlighet till största fördel af
jordegareandelen, skulle icke något utmål fä läggas förr än två år,
efter det Kongl. Maj:t utfärdat författning i ämnet. Denna för¬
fattning utfärdades den 20 oktober 1899. Således skulle egentligen
icke något utmål få läggas förr än den 20 oktober 1901. »Egent¬
ligen icke», sade jag, ty Riksdagen hade gjort en liten hake, ett
förbehåll, som säger: »om Kongl. Maj:t icke i vissa fall finner
annat lämpligt.» Dermed hade Riksdagen tydligen afsett — man
ser detta af hela dess resonnement — att det skulle vara regel,
att alla utmål skulle läggas först två år efter lagens utfärdande,
men att undantagsvis något enda särskildt utmål skulle få läggas
tidigare. Nå, hvad inträffade? Genom den kongl. kungörelsen i
ämnet blef det, som Riksdagen förutsatt såsom regel, gjordt till
undantag — och kanske det icke ens finnes något sådant undantag
Tisdagen den 8 Maj.
49 S:o 37.
—, men hvad Riksdagen förutsatte såsom undantag, har genom den Om uppskof
kongl. kungörelsen gjorts till regel, efter som alla dessa inmut-^™
ningar annonserats till försäljning genom auktion tio må n ad er, rin(/ aj-kro tiant
sedan den kongl. kungörelsen utfärdades, och derigenom således andel i vissa
fjorton månader återstå till utmålsläggningen. Ja, då är det fråga fyndigheter.
om här — och det är detta, Riksdagen har att afgöra — skall (Forts.)
Riksdagen genom sitt beslut tillgodose respekten för den mening,
som Riksdagen tidigare uttalat, de sträfvanden, som sedan 12 år
tillbaka gjort sig gällande — men som alldeles eluderats genom
denna kungörelse — och de önskningar, som Riksdagen senast ut¬
talade i maj 1899, eller skall man i främsta rummet se till, att
inmutarnes intressen blifva tillgodosedda, hvarigenom fördelarne
för staten — märk väl — bortelimineras för att tillgodose den
stora komplex af inmutningar, som ligga och vänta på sin förloss¬
ning sedan augustikungörelsen 1889? Jag tror icke, att det är så
svårt att besluta sig, åtminstone för den, som varit med om att
få fram en lagstiftning om statens rätt att tillgodonjuta jordegare-
andelen och som så tydligt och kraftigt för Kongl. Haj:t tillkänna-
gifvit sin mening och ståndpunkt i detta fall.
För resten förhåller det sig icke så, som den ärade talaren
sade. Det har icke varit lätt eller ens möjligt för spekulationen
att kraftigt framträda der uppe. Riksdagen iattade sitt beslut törst
i medlet af maj 1899. Ingen menniska visste då, att det skulle
blifva fråga om arrende; ty ett förslag derom hade ej så långt
förut blifvit afslaget. Således har man icke der uppe kunnat gå
och fundera på den eller den grufvan. Icke heller kunde man
veta, hvad Kongl. Maj:ts förordning skulle komma att innehålla,
förrän man fått se den, och den kom icke förr än den 20 oktober
1899. Således kan man väl säga, att i allmänhet kunde det icke
vara kändt för spekulationen hvad som der uppe kunde vara att
göra. Att det i enskilda fall har varit möjligt, är ju alldeles på¬
tagligt. Ty der det finnes specielt intresse för inmutningar, der
har man väl i tid sett sig för.
Jag vågar sålunda om allt detta påstå, att är det någon »be-
greppsförvexling» eller — »förvirring», som gjort sig gällande, så
är det för visso icke på statsutskottets sida, och är här någon
»orättfärdighet» begången, så är det visserligen
som vill taga till vara kronans rätt.
För resten beklagar jag, att jag nödgats komma fram med
dessa uttryck. Jag skulle hafva önskat att slippa det. Men när
man på ett så kraftigt sätt, som den ärade talaren gjort under
diskussionen, framkommit med sådana, så har jag velat tillbakavisa
dom och säga, att det icke är rätt att komma med sådana beskyll¬
ningar, som kunna innefattas i dessa uttryck.
För öfrigt, omkostnaderna för att hålla försvarsarbetet vid
magt, ja, mina herrar, det är icke värdt att göra så mycket väsen
deraf. Det kan ju hända, att om jag är egare till en tusen in-
Första Kammarens Prof. 1900. N:o 37. 4
»olaglighet» eller.
icke nå den sidan’
N:o 37. 50
Tisdagen den 8 Maj.
Om uppskof mutningar, så går det naturligtvis till penningar. Här gäller det
för dutarrende P inmutningar, säger man, men till det talet kommer man
ringhf kronans icke P:°l annat sätt än genom att lägga inmutning på inmutning
andel i vissa — det lärer t. ex. finnas många grufvor, som äro belagda med
fyndigheter. ända till fem inmutningar. Hvad kostar nu i sjelfva verket
(Forts.) försvarsarbetet? Jo, försvarsarbetet skall utgöra en årlig brytning
af en viss qvantitet berg. Brytningen af denna qvantitet berg är
beräknad att kosta omkring 50 kronor. Det vet den siste ärade
talaren lika väl som .jag, ty det framgår af grufvestadgan. Denna
kostnad är således beräknad att utgöra omkring 50 kronor om
året. Således 50 kronor om året för hvarje utmål — ja, det är
mycket penningar, det kan icke nekas. Men den, som gifver sig
i leken, får leken tåla, och den, som vill spekulera i grufvor, får
draga konseq ven serna deraf och af att man gör det under så
ovissa förhållanden, som 1889 års kungörelse skapat.
Af alla dessa förhållanden och särskild! af hvad som uttalats
af dem, hvilka här försvarat utskottet, torde det framgå, att det
vore orimligt, om man nu, när det ändtligen låter sig göra att
komma till rätta med denna sak, skulle vrida ur händerna på sig
möjligheten att tillgodogöra staten den rätt och fördel, som man
så länge och kraftigt arbetat på att bereda densamma. Alla öfver-
gångar äro svåra; det kan ju blifva svårt på många håll. Men
rätt är dock rätt, den går framför allt annat, och här är rätt, att
Riksdagens mening blir respekterad och följd, Riksdagens mening,
som icke är, att statens jordegareandel skall sl uddras bort, innan
någon kommit i tillfälle att allvarligt spekulera på densamma.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr finger: Jag ber om ursäkt, att jag yttrar mig ännu
en gång. Men efter som den siste ärade talaren behagat yttra, att
rätt skall vara rätt, så vill jag taga fasta på det yttrandet och
säga, att om det så fått vara, hade vi ännu, såsom förr, stått på
samma sida. Och då han beklagat, att jag skulle hafva motsatt
mig Riksdagens önskan att bereda staten nytta af dess jordegare¬
andel, så vill jag säga, att jag, som hvarken är inmutare eller bär
något eget intresse i denna sak, utan biafsigter, endast i rättfär¬
dighetens namn uppträdt emot statsutskottet, emedan jag funnit
det upprörande, att dessa inmutare skola blifva lidande derigenom,
att man till följd af andra intressen söker förhålla dem deras lagliga
rätt. Jag har visserligen varit med om att arbeta för, att kronan
skall få sin jordegareandel; men jag kan icke vara med, då det är
fråga om, att kronan skall tillegna sig några orättmätiga fördelar
på andras bekostnad, och jag kan icke vara med, då det är fråga
om uppenbara olagligheter.
Jag tror, att den föregående talaren, då han talade om kun¬
görelsen af den 20 oktober 1899, i sin ifver förvexlade auktion
och utmålsläggning. Det är icke fråga om utmålsläggning nu,
Tisdagen den 8 Maj.
51 N:o 37.
utan om auktion. Icke heller står det i kungörelsen, att det skall Om uppskof
vara »i särskilda undantagsfall», som Kongl. Maj:t kan gifva till- “e
stånd till utmålsläggning före två år, utan det står i lagen den ring eif kronans
20 oktober 1899 helt enkelt, att utmål ej må utan Konungens till- andel i vissa
stånd läggas tidigare än två år från det lagen trädt i kraft. Det fyndigheter.
vore väl icke heller så märkvärdigt, om en och annan, som hållit (Forts.)
på och lagt ned kostnader på sitt grufarbete i 10—12 år, skulle
få utmål förr än två år efter lagens utfärdande.
Hvad dessa kostnader beträffar, synes statsutskottets ordförande
hafva underskattat dem högst betydligt. Det är icke detsamma
här som att bryta berg i trakten, der man bor, utan här måste
man sända arbetare och verktyg 20—30 mil bort i skogarna.
På grund af den olagliga beskaffenheten af utskottets hemställan,
ber jag att få vidhålla mitt yrkande och skall sedan icke, hvad som
än må invändas, vidare yttra mig i denna, ur legal synpunkt
sedd, klara fråga.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
talmannen i enlighet med de yrkanden, som derunder förekommit,
propositioner, först på bifall till hvad utskottet i den nu före¬
dragna punkten hemstält samt vidare på afslag derå, och förkla¬
rade sig anse den förra propositionen, hvilken upprepades, vara
med öfvervägande ja besvarad.
Herr Unger begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs eu omröstningsproposition af följande lydelse:
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i punkten b)
af sitt utlåtande n:o 82, röstar
Ja ;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.
Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 60;
Nej -— 18.
Punkterna c) och d).
Hvad utskottet hemstält bifölls.
N:o 37.
52
Tisdagen den 8 Maj.
Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 5 cell 7 inne¬
varande månad bordlagda utlåtanden:
n:o 83, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
efterskänkande af ett kronan tilldömdt skadeersättningsbelopp för
obehörig afverkning å den Rättviks och Boda socknemän upplåtna
så kallade brobyggnadsskog i Kopparbergs län, och
n:o 84, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
upplåtande till landtförsvaret af mark, tillhörande förra kronofogde¬
bostället Westerhus n:o 2 och förra regementspastorsbostället Wester-
hus n:o 3 i Jemtlands län,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.
Ifrågasatt än¬
dring i riks¬
gäldskontor ets
reglemente.
5
af
Föredrogs å nyo sammansatta stats- och bankoutskottets den
och 7 innevarande maj bordlagda utlåtande n:o 7, i anledning
väckt motion om viss ändring i riksgäldskontorets reglemente.
Grefve Hamilton: Oaktadt jag icke vill biträda motionen,
kan jag likväl icke underlåta att framhålla önskvärdheten af ett
närmare samarbete mellan fullmägtige i riksgäldskontoret och
fullmägtige i riksbanken. Vi veta att, fullmägtige i riksgäldskon¬
toret bland annat hafva till uppgift att upplåna medel för statens
räkning, och tydligt är, att deras intresse måste gå ut på, att upp¬
låningen sker under goda tider, då obligationerna betinga höga
pris. Men derigenom komma dessa fullmägtige också i frestelse
att under tider af riklig penningtillgång indraga i landet ut¬
ländska penningar och dermed motarbeta den uppgift, som åligger
riksbanken att under tider af god penningtillgång motverka och
förhindra öfverspekulationen samt under tider af knapp penninge-
tillgång tillhandahålla handeln och näringarna deras legitima be¬
hof af rörelsemedel.
Jag vill icke betaga fullmägtige i riksgäldskontoret rättigheten
att verkställa upplåning af medel, men det förefaller mig, som om
det skulle vara förenadt med klok politik, att dessa fullmägtige
icke indroge penningar i landet annat än efter samråd med full¬
mägtige i riksbanken och att de likaledes stälde sina utländska
tillgångar till bankofullmägtiges disposition.
Tydligt är väl, att riksgäldsfullmägtige böra förvalta de fon¬
der, som de hafva om händer, men deremot torde det väl kunna
ifrågasättas, huruvida det icke vore lämpligt, att bankofullmägtige
finge förvalta statskontorets öfverskottsmedel. Vi veta, att dessa
öfverskottsmedel olyckligtvis, kan man väl säga, dragits ur den all¬
männa rörelsen, och man bör väl derför söka fortast återbörda dem
åt densamma, hvilket säkerligen bäst sker genom riksbanken.
Häremot hafva riksgäldsfullmägtige anfört, att derigenom att de
Tisdagen den 8 Maj.
53 N:o 37.
förvaltade dessa öfvorskottsmedel uppskof kunna ega ruin meå ifrågasatt
åtskilliga upplåningar af medel, som af Riksdagen beslutats, men d™lg, 1 r,k*'
jag hemställer, om icke riksgäldsfullmägtige på detta sätt mot- s“
arbetat det syfte, som Riksdagen hade med sina beslut om upp- (Forts)
låningar af medel. Yi veta, att staten är en rätt stor importör
af material för pansarbåtar, för gevär och artilleri och äfven för
jernvägsanläggningarna, och jag föreställer mig, att, då Riksdagen
beslutat, att medlen till jernvägsanläggningar skulle anskaffas
genom upplåning, detta skett bland annat för att icke penning¬
marknaden måtte allt för mycket sugas på utländska valutor.
Derigenom att riksgäldsfullmägtige icke användt den upplånings-
rätt, som Riksdagen medgifvit dem, dragas nu dessa utländska
valutor ur landet under för närvarande åtminstone knappa pen-
ningetider, till skada för näringarna.
Af dessa skäl håller jag före, att, derest riksgäldsfullmägtige
skola fortfarande behålla sina förvaltningsrättigheter, de måste
samarbeta med bankofullmägtige och drifva en för landet i dess
helhet klok finanspolitik; ty om riksgäldskontoret, som är en
mägtig institution, går åt sitt håll och icke understödjer riks¬
banken i dess sträfvanden, blir det omöjligt för riksbanken att
fylla sin uppgift att vara en centralbank för landet.
Det har slutligen framhållits, att vid vissa tillfällen det vore
af behofvet påkalladt för riksgäldskontoret att hafva tillgång till
medel, placerade utom landet, och dessa tillfällen vore, då staten
under farans stund behöfde skyndsamt erhålla penningar — här¬
vid åsyftades närmast det fall, att lyftning af kreditiven behöfde
ske. Jag instämmer uti denna åsigt, men anser dock, att dessa
medel i hvarje fall icke böra tagas ur den allmänna rörelsen,
utan anskaffas genom särskild af Riksdagen för ändamålet beviljad
lånerätt.
Jag har icke något yrkande att framställa.
Herr Tamm, Hugo: Den senaste talaren har visserligen
icke framstält något yrkande, men han har dock hela tiden talat
emot grundtanken i det föreliggande betänkandet.
Han yttrade bland annat, att riksgäldskontoret skulle bibe¬
hålla sina rättigheter.
Efter min uppfattning, ligga här andra rättigheter bakom,
hvilka äro vida vigtigare, och det är hvad jag vill kalla rikets
angelägenheter. Riksgäldskontoret är utsprunget ur den erfaren¬
heten, att det icke vore annat än skadligt, att man sammanblan¬
dade statens gäld med bankens affärer. Riksgäldskontoret är en
institution, som under långliga tider visat sig väl fylla sin upp¬
gift, och jag tror, att det skulle vara ganska farligt och leda till
oreda att nu beträda den stråten, att statens gäld skulle läggas
såsom underlag för sedelutgifningsrätten, riksgäldskontorets till¬
gång i guldvalutor eller den riksgäldskontoret för sina ändamål
N:o 37. 54
Ifrågasatt än¬
dring i riks¬
gäldskontor ds
reglemente.
(Forts.)
Tisdagen den 8 Maj.
behöfver, och att i bankens rörelse indraga som regel statsverkets
vexlande öfverskott. Riksgäldskontoret kan så lätteligen förryckas
att blifva icke en skötare af statsgälden, utan en förläggare för
bankens och den allmänna affärsrörelsens behof. Man bör, enligt
min uppfattning, låta denna institution stå oberoende af den andra.
Jag kan icke godkänna de skäl, som bankofullmägtige anfört
för ett hälft bifall till herr Dahns motion. Bankofullmägtige
erkänna, att en viss grupp af de medel, som stå till riksgälds-
kontorets disposition, nemligen sådana, som enligt riksstaten an¬
slagits till bestridande af kontorets olika liqvider, i främsta rum¬
met räntor och amorteringar af statsverkets skulder samt
några smärre fondbildningar, icke böra till riksbanken öfverlemnas,
utan af riksgäldskontorot förvaltas. Vidare borde, enligt banko-
fullmägtiges åsigt, äfven sådana medel, som vunnits genom upp¬
tagna, men ännu icke för statsverkets behof fullt disponerade lån,
få af riksgäldskontoret behållas.
Hvad åter angår sådana statskontorets tillgångar, som för
löpande statsutgifters bestridande icke äro för tillfället behöfliga,
och hvilka enligt 38 § i riksgäldskontorets reglemente kunna till
detta kontors förvaltning öfverlemnas, yttra bankofullmägtige: »att
deremot dessa statskontorets tillfälliga öfverskottsmedel finge i sin
helhet öfverlemnas till riksbanken att vid anfordran kontoret till¬
handahållas, måste synas så mycket lämpligare som riksbanken
redan i många afseenden fungerar som statens kassör och besörjor
de olika statsinstitutionernas liqvider mot anvisning å tillgodo-
hafvande i räkning med banken.» Hvad hafva dessa båda saker
med hvarandra att göra? I de af bankofullmägtige afsedda fallen
ställas till riksbankens disposition fonder, af hvilka utbetalningar
verkställas till landsorten; och öfverskridas dessa fonder, tillgodo¬
räknar banken sig ränta. De ifrågavarande institutionerna hafva
på detta sätt ett slags löpande räkning i riksbanken. Hvarför
statskontorets öfverslcottsmedel af denna anledning skulle anförtros
åt riksbanken, kan jag icke fatta.
Det andra skäl, som bankofullmägtige anföra, är följande:
»De statskontorets öfverskottsmedel, som hittills blifvit lemnade
till riksgäldskontorets disposition, hafva visserligen på senare tider
af allmänt kända orsaker stigit till ganska betydande belopp, vid
siutet af sistlidet år omkring 50 millioner kronor, men deras
förvaltande och återbetalning vid anfordran böra dock icke vålla
riksbanken någon särdeles känbar tunga eller bryderi, enär li-
qviderna väl kunna antagas komma att påkallas efter hand och
på icke alldeles oberäkneliga tider.» Jag hemställer, om i denna
tid det kunde vara så synnerligen fördelaktigt att, på sätt banko¬
fullmägtige förorda, placera dessa medel »mot korta handelns och
industriens förbindelser». Tror man verkligen, att det i denna
stund skulle kännas så behagligt, om riksbanken skulle åter¬
fordra dessa medel inom kortare eller läugre tid? Dessutom är
Tisdagen den 8 Maj.
55 N:o 37.
det här icke fråga om några 50 millioner, ehuru visserligen ifrågasatt m-
öfverskotten uppgå till detta belopp. ntidTkonZets
Jag hemställer till herrarne, om det verkligen linnés något reglemente.
att anmärka mot det sätt, hvarpå riksgäldskontoret placerat öfver- (Forts.)
skottsmedlen. Jo, säga bankofullmägtige, det får icke lemnas utan
erinran, »att dessa kontorets behållningar utgöras af skattemedel,
som genom uppbörden indragits från allmänna rörelsen, och böra,
så vidt de icke äro för statsverkets omedelbara behof nödiga, till
denna snarast möjligt återlemnas, hvilket fullmägtige anse lämp¬
ligast kunna och böra ske genom riksbanken, hvilken bäst eger
tillfälle att mot korta handelns och industriens förbindelser placera
desamma». Jag får bekänna, att jag finner äfven detta skäl vara
svagt. Såsom herrarne finna af sista sidan utaf utskottets ut¬
låtande, hafva af öfverskottsmedlen lemnats till riksbanken nära
17 millioner, till enskilda banker och försäkringsbolag 11,811,000
kronor o. s. v. Äro månne dessa medel undandragna den allmänna
rörelsen? Tror man, att de enskilda bankerna och penning¬
institutionerna lägga penningarna på kistbottnen och icke låta dem
komma ut i den allmänna rörelsen? Jag förmodar tvärt om, att
dessa inrättningar utlåna dem, lika väl som riksbanken utlånar
sina medel.
Jag anser slutligen, i likhet med den senaste talaren, det vara
ett mycket klokt förfarande af riksgäldsfullmägtige att af dessa
50 millioner placera 15 millioner utomlands för att ligga som
säkerhet för kreditiven. Den dag kan komma, då det är nyttigt
att hafva dessa placeringar utomlands, på det att man icke må,
när det i nödens stund kan blifva fråga om att för ett eller annat
ändamål lyfta kreditiven, nödgas anlita den ringa guldtillgång,
som här finnes. Att röra vid dessa utländska placeringar anser
jag icke vara politiskt klokt, utan finner jag denna placering särdeles
lämplig.
Man kan icke säga, att det är brist på samarbete med banko¬
fullmägtige, då af de öfverskottsmedel, som vid utgången af år
1808 förefunnos, inemot IG millioner voro lemnade till riksbanken,
under det att motsvarande siffra vid slutet af år 1809 uppgick
till nära 17 millioner. Om man skulle frångå den gamla stånd¬
punkten att låta det ena verket vara oberoende af det andra, skulle
enligt bankofullmägtiges förslag hela affären reducera sig till att
riksgäldsfullmägtige skulle ytterligare öfverlemna 11,000,000 af
tillfälliga öfverskottsmedel till riksbanken. Men hvilken roll spela
dessa 11 millioner? De kunna icke ens tjena såsom ett magtmedel
i striden mot andra bankinrättningar.
Jag anser för min del, att det vore ett högst olyckligt steg,
som icke är motiveradt vare sig af sakförhållandena eller af andra
skäl, att bryta sönder en gammal historisk institution, som hittills
funktionerat väl och utan anmärkning. Jag yrkar bifall till
utskottets hemställan.
N:o 37. 56
Tisdagen den 8 Maj.
ifrågasatt än- Herr Törnebladh: Jag hade icke ämnat taga till orda i
^äidsk on to rits l^eiina fraga) men <lå diskussion har blifvit väckt och då under
^‘'reglemente. * diskussionen satser blifvit uttalade, som jag alldeles icke kan god-
(Forts.) känna, har jag ansett det vara min skyldighet att protestera mot
de uttalanden, som blifvit gjorda dels af utskottet och dels af den
senaste talaren. Jag kan icke anse, att en placering af stats¬
kontorets öfverskottsmedel hos riksbanken är någon sammanbland¬
ning af statens och riksbankens affärer. 1 detta fall skulle lika
litet förekomma någon sammanblandning som i de fall, då stats¬
myndigheter i allmänhet placera medel hos riksbanken. Helt annat
blir förhållandet derutinnan, att riksgäldskontoret har skyldighet
att, när staten behöfver penningar, anskaffa sådana. Deremot måste
jag fortfarande hålla på, att det i teoretiskt och måhända äfven i
praktiskt afseende icke är lämpligt, att staten drifver bankrörelse
på två olika håll och sålunda konkurrerar med sig sjelf.
Om jag detta oaktadt icke gör något yrkande, så sker det dels
derför, att jag anser den i bankofullmägtiges skrifvelse behandlade
frågan ligga något utom ramen för riksgäldskontorets reglemente
och således icke, strängt formelt taget, höra till området för mo¬
tionen, dels derför, att lyckligtvis samarbetet mellan de båda ver¬
ken, efter hvad jag haft tillfälle att på senare tiden bevittna, är
så godt, att jag hoppas, att på detta sätt alla svårigheter, om de
också, principielt sedt, finnas, kunna undvikas eller utjemnas, dels
ock slutligen derför, att det onaturliga tillstånd, som nu är för
handen genom de högst farliga öfverskottsmedlen, måste komma
att förr eller senare upphöra.
Jag har icke något yrkande att göra.
Grefve Hamilton: Jag vill blott fråga den näst föregående
talaren, om han icke tror det vara lika svårt att återfordra öfver¬
skott af statsmedel, om de innestå hos enskilda banker, som om
de finnas hos riksbanken. Medlen hafva väl i båda fallen ut¬
kommit i allmänna rörelsen. För min del tror jag det vara omöj¬
ligt att i hvilketdera fallet genast återfordra dessa JO millioner.
Samme talare förklarade, att det vore bra, att riksgäldskontoret
hade 15 millioner kronor placerade utomlands. Jag hemställer,
om det icke skulle vara lika bra för landet, om dessa millioner
och de öfriga, som på grund af riksgäldskontorets lånerätt stå det¬
samma till buds, vore till riksbankens förfogande. Jag är öfver-
tygad om, att riksbanken icke skulle på något som helst sätt an¬
vända medlen illa, utan att de skulle nyttjas till landets fördel.
Eu helt annan sak är, att vi böra hafva penningar, motsva¬
rande kreditiven, placerade utomlands. Detta är tydligt och klart,
men för att ordna oss så, är icke behöll igt, att vi under svåra
tider draga medel ur den allmänna rörelsen, utan dessa utländska
tillgångar höra anskaffas genom upptagande af särskilda lån.
Tisdagen den 8 Maj.
57 N:o 37.
Herr Tamm, Hugo: Jag kan icke förstå, huru man kan ifrågasatt an¬
tåga, att åtminstone 9 millioner af de utomlands till eventuel dr,”9 1
teckning för kreditiven stående 15 millionerna äro dragna ur den ?“re f
allmänna rörelsen, ty de uppsägas som lån samtidigt med riksbanks- (Forts.)
lånet å 25,000,000 och hafva stått qvar till fullmägtiges disposition
och hafva aldrig varit inne i den svenska allmänna rörelsen —
dit man synes just nu vilja å to ut prix indraga dem.
Lika litet förstår jag talet om att riksgäldskontoret skulle i
konkurrens med riksbanken drifva bankrörelse. Skall man kalla
den utlåning, riksgäldskontoret bedrifver, för bankrörelse, ja, då
tror jag, att litet hvar, som har penningkapital, får kallas bankir
såsom drifvande bankrörelse. Från riksgäldskontoret utlånas pen¬
ningar mot säkerhet till olika institutioner, men icke är detta
bankrörelse, och hvad inverkan kan väl denna utlåning hafva på
riksbankens diskontpolitik? Jag kan icke fatta påståendet, att
denna härigenom skulle motarbetas, om man icke får förutsätta,
att riksgäldsfullmägtige, frånseende från kontorets fördel af enfald,
okunnighet eller någon sådan orsak, skulle utlåna pengarne mot
lägre ränta än den, de kunna erhålla i syfte att motarbeta riks¬
banken, .eller också att dessa fullmägtige icke tillse, att de för
svenska folkets medel få den valuta, som står att erhålla. Men
äfven härvid skulle faran icke vara särdeles stor, ty de penning¬
institutioner, som mottagit dessa, lära nog icke rätta sina ränte¬
satser efter hvad en million kan kosta dem, utan de understödja
nog riksbanken i att sjelfva taga så hög ränta, de kunna få.
Grefve Hamilton: Den siste talaren framhöll, att en del
af de medel, som stå utomlands, icke vore dragna ur den allmänna
rörelsen. Jag vill då ännu en gång erinra, att, så vidt jag vet,
Riksdagen, då den beslutat, att medel skulle upplånas för jernvägs-
anläggningar, dock afsett, att dessa medel skulle användas till be¬
talning för inköp af jernvägsskenor och dylikt, och att Riksdagen,
när den detta beslutat, varit af den meningen, att medlen i deras
helhet borde tillfalla den allmänna rörelsen.
Herr Östberg: Den talare, som började denna debatt, har
rigtat en del klander mot riksgäldskontorets åtgärder, men han
har yttrat sig i så allmänna och abstrakta uttryck, att det icke
finnes något skäl för mig eller någon annan att ingå i särskildt
svaromål härpå. Deremot vill jag vända mig mot den åskådningen,
att riksgäldskontoret skulle drifva bankrörelse. Jag tror, att en
sådan uppfattning bör särskildt här tillbakavisas, emedan den gjort
sig rätt mycket gällande både i den förevarande motionen och uti
nu fälda yttranden. Enligt min tanke förhåller det sig alls icke
så, att riksgäldskontoret drifver någon bankrörelse, utan dess ut¬
låning bör kallas eu placering af medel, fullt jemförlig med den,
som af så väl andra allmänna kassor som enskilda verk och inrätt-
Första Kammarens Prof. 1900. N:o 37. 5
N:0 37. 58
Tisdagen den 8 Maj.
Ifrågasatt än¬
dring i riks¬
gäldskontor ets
reglemente.
(Forts.)
ningar måste företagas. Riksgäldskontorets utlåning har karakteren
af deposition af medel, och sådana tider hafva förekommit, då det
mött rätt stora svårigheter för riksgäldskontoret att placera sina
öfverskott och då kontoret fått nöja sig med samma vilkor, som
bjudits den stora allmänheten vid insättning i banker på depo¬
sition.
Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad ut¬
skottet i förevarande utlåtande hemstält.
Vid förnyad föredragning af bankoutskottets den 5 och 7 i
denna månad bordlagda memorial:
n:o 19, angående inköp af tomter för riksbankens kontor i
Visby och Karlskrona,
n:o 20, angående ändring af Jönköpings- och Mariestads-
kontorens distrikt, och
n:o 21, angående rätt för bankofullmägtige att i vissa fall
utgifva ersättning för skada genom mottagande af visst slag af
efterapade riksbankssedlar,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa memorial hemstält.
På framställning af herr talmannen beslöts att till ett föl¬
jande sammanträde uppskjuta behandlingen af lagutskottets ut¬
låtande n:o 47,
hvarjemte kammaren, likaledes på hemställan af herr tal¬
mannen, medgaf, att de anslag, som utfärdats till sammanträdets
fortsättande på aftonen, finge nedtagas.
Herr Blomberg aflemnade en motion, n:o 40, angående ändrin¬
gar i ordningsstadgan för Riksdagens Första Kammare.
Denna motion hänvisades till kammarens tillfälliga utskott
n:o 1.
Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet
protokollsutdrag, n:o 278, med delgifning af nämnda kammares
Tisdagen den 8 Maj.
59 N:0 87,
beslut öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 19 med an¬
ledning af väckta motioner om skrivelser till Kongl. Maj:t i fråga
om utsträckt sabbatshvila åt vissa klasser af statstjenstemän och
betjente, beslöt Första Kammaren hänvisa detta ärende till sitt
tillfälliga utskott n:o 2.
Anmäldes och bordlädes:
konstitutionsutskottets utlåtande n:o 9, i anledning af väckta
motioner rörande ändrade bestämmelser angående Riksdagens stän¬
diga och tillfälliga utskott;
sammansatta stats- och lagutskottets memorial n:o 9, angående
anvisande af ersättning till sammansatta stats- och lagutskottets
sekreterare;
sammansatta bevillnings- och lagutskottets memorial n:o 3,
angående ersättning åt utskottets sekreterare; äfvensom
Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 9, i fråga
om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning och
förslag dels beträffande statsbidrag till enskilda bolag, bildade för
försäkring mot mjeltbrandsskada, dels angående ändrade föreskrifter
till förekommande och hämmande af smittosamma husdjurssjukdomar.
Upplästes och godkändes sammansatta bevillnings- och lag¬
utskottets förslag till Riksdagens skrifvelse, n:o 82, till Konungen,
i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om ändrad lydelse af
§ 38 i kongl. förordningen angående vilkoren för försäljning af
bränvin och andra brända eller destillerade spirituösa drycker den
24 maj 1895.
Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:
n:o 62, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om straffregister;
n:o 63, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse af 3 § i lagen den 10 juli 1899
om ersättning af allmänna medel i vissa fall för skada, som för¬
orsakats af embets- eller tjensteman;
n:o 64, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse
af § 36 i förordningen om landsting;
K jo 87. 60
Tisdagen den 8 Maj.
n:o 65, i anledning af väckt motion angående tillägg till 11
kap. strafflagen;
n:o 66, i anledning af väckta motioner angående åtgärder till
befrämjande af frånstyckad hemmansdels eller afsöndrad jordlägen¬
hets frigörande från viss intecknad gäld;
n:o 67, i anledning af väckt motion om sådan ändring i gäl¬
lande strafflagstiftning, att den tid, hvarunder tilltalad person
suttit häktad, må kunna tillgodoräknas honom vid utmätande
af straff;
n:o 68, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse
af § 38 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skol¬
råd den 21 mars 1862;
n:o 69, i anledning af väckt motion om ändring af kongl.
förordningen den 6 februari 1849, angående viss tid för klander
af husesyn emellan enskild jordegare och landbo; samt
n:o 70, i anledning af väckta motioner angående ändring i
vissa delar af förordningen om kommunalstyrelse på landet.
Justerades elfva protokollsutdrag för denna dag.
På framställning af herr talmannen beslöts, att de under
dagen första gången bordlagda ärendena skulle sättas främst på
föredragningslistan till morgondagens sammanträde;
hvarjemte kammaren, likaledes på hemställan af herr tal¬
mannen, medgaf, att de ärenden, hvilka bordlagts två gånger, finge
på samma föredragningslista uppföras i följande ordning, nemligen
statsutskottets utlåtanden och memorial n:is 85—87, bevillnings¬
utskottets betänkande n:o 37, sammansatta stats- och lagutskottets
utlåtande n:o 8 samt lagutskottets utlåtande n:o 47.
Kammaren åtskildes kl. 4,3 0 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Stockholm, tryckt i Centaltryckeriet, 1900.