RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1900. Första Kammaren. N:o 29.
Lördagen den 21 april, e. in.
Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.
Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets memorial n:o 31,
med tillägg till bevillningsutskottets betänkande n:o 30, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om frilager
m. m.
Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riks¬
dagens skrifvelse, n:o 34, till Konungen, angående stämpelafgiften.
Fortsattes föredragningen af särskilda utskottets utlåtande n:o 1,
i anledning af dels Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen
med förslag till lag angående ersättning för skada till följd af olycks¬
fall i arbete och till lag om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och il §§
liandelsbalken, dels ock vissa inom Riksdagen väckta motioner.
Punkten 1. Lagförslag
ang. ersätt-
TJtskoiiets förslag till lag angående ersättning för skada till ^ijd^af
följd af olycksfall i arbete. olycksfall i
arbete.
1 §• (Forts.)
Andra stycket.
Herr Svedelius: Efter det beslut, Första Kammaren behagat
fatta rörande första stycket i § 1, tillåter jag mig att yrka afslag
på det nu upplästa stycket, och af samma skäl ber jag på samma
Första Kammarens Prof. 1900. N:o 29. 1
N:o 29. 2
Lördagen den 21 April, e. m.
Lagförslag
ang. ersätt¬
ning för skada
till följd af
olycksfall i
arbete.
(Forts.)
Ifrågasatt lag¬
stiftning om
vivisektion.
gång att redan nu få yrka afslag såväl på de återstående styckena
i paragrafen som på lagförslaget i dess helhet äfvensom de i ämnet
väckta motionerna.
Efter härmed slutad öfverläggning afslog kammaren nu före¬
dragna stycke.
Tredje och fjerde styckena.
Afslogos.
Öfriga delar af lagförslaget.
Afslogos.
Utskottets i punkten gjorda hemställan.
Förklarades besvarad genom kammarens beslut vid föredrag¬
ningen af lagförslaget.
Punkten 2.
Utskottets hemställan afslog s
Punkten 3.
Utskottets hemställan bifölls.
Föredrogs å nyo lagutskottets den 5 och 6 innevarande månad
bordlagda utlåtande n:o 36, i anledning af väckt motion om lag¬
stiftning angående vivisektion af djur m. m.
Herr Ljungberg: Den tid är lyckligtvis förbi, då man trodde
sig genom tortyr å menniskor kunna utforska sanningen och främja
rättvisan, men det ser ut, som om menniskans grymhetsdrifter, när
de tillbakaträngas på ett ställe, snart åter frambryta för att göra
sig gällande på ett annat. Redan få år efter tortyrens afskaffande
började man sålunda sönderskära och massakrera lefvande djur i
ändamål att, såsom man föregaf och förmodligen också inbillade sig,
deraf hemta lärdomar för den medicinska vetenskapen.
Sverige kan berömma sig af att vara ett af de första land,
som afskaffat tortyr på menniskor. Detta skedde nemligen genom
kongl. kungörelsen af år 1772, då den bekanta påfliga bullan i detta
ämne utkom först år 1816. Af våra grannfolk bibehöll Norge tor¬
tyren, till dess landet genom de svenska vapnen befriades från det
danska väldet — således till 1815 — och Danmark bibehöll den
Lördagen den 21 April, e. m.
3 It :o 29.
till år 1837. — På humanitetens område har också en svensk man, Ifrågasatt lag.
Carl Bernh. Wadström, vunnit europeisk ryktbarhet såsom en af de om
förste, som med kraft bekämpat slafhandeln och medverkat till dess
upphäfvande. I senare tid är det en annan svensk man, som, år ■ or s'-'
1867, först af alla uppträdt mot vivisektionen och med sällspord
talang och med all logikens och ironiens skärpa vederlagt de svep¬
skäl, med hvilka vivisektorerna sökt försköna sina bedrifter.
Sin ärorika plats i humanitetens tjenst har emellertid Sverige
sedermera icke försvarat. Det har i detta afseende låtit sig före-
kommas först af England, som 1876 utgaf en lag mot vivisektionen,
och sedan af Danmark, som 1890 utfärdat en lag i samma ämne.
Om furst Bismarck fått något längre vara qvar vid magten, torde
säkerligen också Tyskland i detta fall förekommit oss. Det är
ganska märkeligt det yttrande, som denne man, hvilken väl icke kan
anses hafva hört till de blödiga, afgaf i frågan, då han den 24
februari 1884 skref till Ernst von Weber: »För eder skrifvelse af
den 20 dennes tackar jag förbindligen. Jag har städse delat eder
förbittring öfver vivis ek tionens missbruk, allt sedan de blefvo mig
bekanta, och ehuru jag icke är lagligen befogad att utöfva ett be¬
stämdt inflytande på detta område, skulle jag dock redan hafva
försökt att verka för inskränkningar af de pinsamma experimenten
på djur, om ej måttet af den arbetskraft, som jag eger qvar, blifvit
så otillräckligt» o. s. v. Och efter att hafva framhållit, att det
enligt hans tro ganska väl skulle gå för sig att med tillhjelp af en
angifven paragraf i rikets strafflag tillrättavisa de missbruk af vivi¬
sektionen, som man omtalat, fortsätter rikskansleren: »Denna be¬
stämmelse» (den uppgifna lagparagrafen) »synes mig träffa in på ett
betydligt antal af de fall, som eder förening offentliggjort, i hvilka
vivisektionen helt enkelt karakteriserar sig såsom en handling af
grymhet utan vinst för vetenskapen.
Om i lagskipningen en annan uppfattning af denna bestämmelse
framträder, så skulle jag deri anse mig hafva en så mycket starkare
grundval för vidare åtgärder på legislativ eller administrativ väg
mot ifrågavarande om sedlig råhet vittnande missbruk.»
Det är dock knappast att tillräkna den svenska representatio¬
nen, att Sverige gjort sig skyldigt till den underlåtenhet, jag påpekat,
tv Riksdagen har verkligen år 1881 ingått till Kongl. Maj:t med en
skrifvelse, hvari begärdes utfärdande af eu lag om upphäfvande eller
åtminstone begränsning och kontroll af vivisektionen, men denna
skrifvelse remitterades af Kongl. Maj:t till vivisektionens gynnare
och anhängare, och man kan då lätt föreställa sig, hvad deras svar
skulle blifva. Det var de medicinska fakulteterna och de akade¬
miska konsistorierna, som fingo yttra sig i frågan; dessa afstyrkte
all åtgärd, och dervid stannade det.
Nu har lagutskottet lemnat det amplaste erkännande åt sträf-
vandena af vivisektionens motståndare. Utskottet har tillika sagt,
att »intet onödigt lidande bör få tillfogas försöksdjuren», och att
Nio 29- 4
Lördagen den 21 April, e. m
Ifrågasatt lag■ »de upprörande grymheter, som i vetenskapens namn blifvit begångna,
stiftning om innebära en kraftiq maninq att söka för framtiden förekomma deras
'fl'!'!!'! ^PKT'!f\Y! * v *
‘ upprepande». Men i skärande motsägelse till dessa uttalanden kommer
^ s' sedermera en förklaring af utskottet, att det i sak vill ingenting göra.
Utskottet säger således på ena sidan, att man bör göra allt för att
förekomma vivisektionens gräsligheter, och på den andra, att man
bär ingenting göra härför.
Det är hufvudsakligen tre skäl, hvarpå utskottet velat stödja
sitt afstyrkande utlåtande — jag öfverlemnar åt kammarens leda¬
möter att bedöma, om dessa skäl äro af beskaffenhet att kunna nå¬
got betyda.
Det första skälet är det, att några sådana grymheter »icke sy¬
nas hafva blifvit hos oss begångna; berättelserna om desamma här¬
leda sig från utlandet». Men redan i motionen anföras åtskilliga
sådana exempel, hemtade från våra egna laboratorier, såsom att man
skulle utklippt hål i bröstväggen på kaniner, förstört på sådana djur
alla nervgrenar med glödande jern o. s. v. Jag har för öfrigt här
en hel förteckning på liknande experiment, gjorda å nordiska vivi-
sektorers laboratorier, det är två stora foliosidor fylda med exem¬
pel på grymheter. Jag vill deribland blott nämna den charmanta
metod, som en professor i Upsala påfunnit att infrysa hundar m. fl.
djur och sedan med konst uppehålla en lifsgnista hos dem. Han
säger också, att det var ett förträffligt medel, som man borde kunna
använda äfven på menniskor, när hungersnöd eller pest hotade.
Man kan sålunda visst icke säga, att vi här i Sverige sakna
exempel på grymheter vid vivisektion. Men för öfrigt: huru skulle
man kunna hafva något större antal bevis på grymheter från vi vi¬
sektorernas laboratorier, när dessa hållas tillstängda, så att ingen
främmande får komma in och se, huru der går till? Det enda
tillfälle man har att få veta något härom är, när vivisektorerna sjelfva
berätta sina rön. De äro dock numera mycket försigtiga härvid,
då de veta, att djurvännerna läsa läkaretidskrifterna, och det är
egentligen, när fåfängan förleder dem att i utländska tidskrifter om¬
tala sina bedrifter, som man kan komma under fund med huru det
verkligen tillgår i laboratorierna, ehuru det blott är en del af grym¬
heterna man sålunda får veta.
Det andra skäl, utskottet åberopat, är, att ingen förändring i
de rådande förhållandena inträdt, sedan Riksdagen senast afslog
motion i detta ämne. Först och främst torde dock vara klart, att
man för att kunna bedöma, huru härmed kan förhålla sig, måste hafva
kännedom i detalj om behandlingen af försöksdjuren, och sådan kan
man icke få. Vissa upplysningar hafva dock framkommit, som gifva
anledning förmoda, att en förändring till det sämre här egt rum;
detta inhemtas nemligen af hvad som erkänts uti förklaringar från
vivisektorerna sjelfva. Så säger med cynisk öppenhet en af dessa
forskare i djurkroppar, att det nu skall experimenteras på mera käns¬
liga djur dubbelt mer än hittills, och en annan säger, att antalet af
o
N :o 29.
Lördagen den 21 April, e. m.
de djur, som äro underkastade vivisektion, är mångfaldigt större än Ifrågasatt lag-
förut. Detta tyckes ju tillräckligt visa, att en förändring försiggått,
som mera än förut påkallar rättsinniga menniskors beifran. Forts)
Och en annan sak! Om också under dessa år några särskilt
svåra grymheter ej förekommit i vårt land, hvilken garanti har man
väl för att våra vivisektorer ej komma att taga föredömen från
andra länder? Det är just det egna med vivisektionen, att de, som
utöfva den, aldrig äro nöjda med rön, som förut erhållits och som
meddelas från utlandet, utan de skola nödvändigt sjelfva göra om
experimenten, och detta är ej heller så underligt, då de utländingar.
som anstalt försöken, vanligen ej sjelfva hafva klart för sig tillämp¬
ligheten af sina rön, på hvilka än mindre främmande forskare våga
förlita sig. Man kan derför med säkerhet antaga, att, när vivisektio¬
nen pågår så grymt i flera länder, till och med i våra grannland,
åtgärder deremot behöfvas äfven här.
Så kommer utskottets tredje skäl, och det är naturligtvis det,
som särskildt skall slå an. Utskottet säger här, att vivisektionen
är nödvändig för läkarevetenskapen, denna kan icke umbära vivi¬
sektionen, den hon väsentligen har att tacka för sina framsteg.
Härvid ber jag då först och främst att få fästa uppmärksam¬
heten på den villrådighet och osäkerhet, som råder i afseende på
resultaten af de pinsamma försöken, samt att vivisektorerna öfverallt
ligga i håret på hvarandra och tvista om tillämpligheten af de
rön, de gjort. Koch strider sålunda mot Pasteur, Munk mot Goltz
och Ferrier och Goltz mot Munck och Ferrier. Med ett ord, det
är en ständig tvist dem emellan, och den ene förnekar oftast be¬
stämdt giltigheten af den andres rön. Och då skulle likväl dessa
rön vara oumbärliga för vetenskapen och tillämpliga på menniskor.
Och hvad säga vivisektorerna sjelfva om sina åtgärder? Jag
har antecknat några af deras yttranden i detta afseende, hvilka verk¬
ligen äro tillräckligt upplysande. Charles Bell — en af vårt år¬
hundrades störste upptäckare på fysiologiens område — säger sålunda:
»Uppskärningen af lefvande djur har mera bidragit att alstra vill¬
farelser än att bringa sanningen i dagen.» Lawson Tält, som sjelf,
innan han kom till bättre insigt, varit vivisektor, säger: »Bibehål¬
landet af vivisektionen hindrar hvarje verkligt framsteg. Ett be¬
stämdt förbud skulle blifva källan till ihärdig sträfvan och till be¬
gagnande af långt bättre och pålitligare hjelpmedel.» Den ryktbare
vivisektorn Du Bois Beymond säger: »Från den ståndpunkt, som
vivisektionen intagit, är ingen sann kunskap, således ännu mindre
någon vetenskap möjlig.» Med. professor Clarus: »Yivisektioner
på lefvande djur gifva för utrönande af sanningen på naturforsk¬
ningens väg lika tvetydiga resultat som tortyren för den juridiska
bevisningen.» Och en engelsk läkare, dr Davies:] »Vivisektorerna
ha icke åstadkommit något, som icke skulle hafva upptäckts utan
deras hjelp och utan deras metod. Det är rent af nonsens att på-
N:o 29. 6
Ifrågasatt lag
stiftning om
vivisektion.
(Forts.)
Lördagen den 21 April, e. m.
-stå, att vi ej skulle kunna undvara dem, ty det kunna vi, och det
ganska bra till och med.
Till sist en fråga, som man skulle vilja göra herrar vivisekto-
rer och deras anhängare, men som besynnerligt nog icke alls blifvit
berörd i utskottets betänkande, den frågan nemligen om vivisektio-
nens förhållande till moralen, som bjuder rättvisa och rättfärdighet,
och till religionen, som bjuder kärlek och barmhertighet mot alla lef¬
vande varelser. Denna fråga vill man gerna ignorera, och den är,
såsom sagdt, icke alls berörd af utskottet, men böra vi icke bekämpa
en forskningsmetod, ur hvilken icke kan härledas välsignelse för nå¬
gon, men väl förbannelser från de arma, q valda djuren, som ropa
till Gud mot sina bödlar? Jag vågar derför hemställa om propo¬
sition å det senare alternativet af motionärens förslag, eller att kam¬
maren måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t
täcktes »låta utarbeta och för nästa Riksdag framlägga förslag till
lag beträffande pinsamma försöks anställande på djur i vetenskap¬
ligt syfte».
Herr Björlin: Det kan naturligtvis icke begäras af mig, som
ej är fackman, att jag skall kunna prestera några nya inlägg i denna
så mycket ventilerade fråga, men jag anser det vara min skyldighet,
då jag deltagit i lagutskottets behandling af ärendet, att anföra några
af de skäl, som der gjort sig gällande och som kanske icke alla
influtit i betänkandet.
Som kammaren finner, har denna fråga länge stått på dagord¬
ningen. För 19 år sedan väcktes af en motionär i Andra Kam¬
maren förslag om att Riksdagen måtte antaga en lag mot vivisektionen.
Lagutskottet, som ansåg, att eu dylik lagstiftning icke kunde för¬
ordas, innan åtminstone någon utredning vunnits om tillvaron äfven
i vårt land af sådana förhållanden, som gjorde densamma af behofvet
påkallad, hemstälde, att motionen icke måtte föranleda till någon
Riksdagens åtgärd. När frågan sedermera förekom i kamrarne, gjorde
sig emellertid den åsigten gällande, att, om än en lagstiftning i
ämnet icke syntes böra beslutas, likväl en utredning borde ega rum,
och en skrifvelse i detta syfte aflåtas till Kongl. Maj:t. Till
följd deraf beslöt Riksdagen i skrifvelse, som är dagtecknad den 9
april 1881, anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huruvida vivisektion borde förbjudas eller utöfningen deraf genom
lagbestämmelser begränsas och underkastas offentlig kontroll. I an¬
ledning häraf infordrades yttrande från alla vetenskapliga institutioner,
som kunde tänkas hafva någon befattning med frågan, hvarjemte
svenska djurskyddsföreningen fick inlemna en skrifvelse. När så
ärendet förekom inför regeringen, förklarade Kongl. Maj:t i beslut
af den 23 juni 1882, att Riksdagens skrifvelse för det dåvarande
icke kunde föranleda till någon åtgärd. Detta oaktadt väcktes år
1884 — icke såsom den föregående talaren sade år 1886 — motion
med begäran om förslag till lag angående plågsamma försöks an-
Lördagen den 21 April, e. m.
>':o 29.
ställande å lefvande djur i och för vetenskapliga ändamål, hvarefter Ifrågasatt lag-
lagutskottet, under åberopande af den år 1882 erhållna utredningen, S
hemstälde, att motionen icke måtte lända till jiågon Riksdagens åt- .
färd. Denna utskottets hemställan bifölls också af Riksdagen. Seder¬
mera återkom frågan vid 1888 års riksdag och fick äfven da samma
utgång.
Sedan dess har frågan icke förelegat på Riksdagens bord.
I den nu afgifna motionen föreslås, »dels att Riksdagen ma
för sin del besluta, att en lag angående pinsamma experiment på
djur i vetenskapligt syfte må utfärdas ungefärligen af den lydelse,
som jag här ofvan dristat föreslå, dels ock, alternativt, att Riks¬
dagen måtte i underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta
utarbeta och för nästkommande Riksdag framlägga förslag till lag
beträffande pinsamma försöks anställande på lefvande djur i vetenskap¬
ligt syfte.» Och utskottet hemställer äfven nu, att förevarande
motion icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Detta är frågans historik.
De skäl, som ledt utskottet till att afstyrka motionen, hafva
varit dels formella och dels sakliga.
Bland de formella skälen ber jag att få omnämna ett, som jag
tror ensamt vara till fyllest. I § 1 af det framlagda lagförslaget
heter det:
»På lefvande djur må försök, som medföra smärta, (vivisek-
tioner) blott företagas af de lärare vid universiteten och veterinär¬
institutet, som dertill bemyndigas af någon medicinsk fakultet eller
af veterinärinstitutets styrelse, och blott i dertill bestämda lokaler
vid nämnda institutioner.»
§ 2 innehåller, att försöken må blott företagas på djur, som
genom bedöfning äro bragta i känslolöst tillstånd. Nu är det ju
gifvet, att djur, som äro bragta i känslolöst tillstånd, ej kunna känna
smärta, och derför upphäfver ju § 2 den tillåtelse, motionären i § 1
vill gifva. Då hela lagförslaget utgöres af endast dessa två para¬
grafer, torde kammaren finna, att det varit svårt för lagutskottet att
på sådan grund utarbeta något antagligt lagförslag.
Detta såsom ett exempel.
Men härtill komma åtskilliga sakskäl. Man har i utskottet,
såsom den föregående talaren nämnde, frågat sig, om något nytt
inträffat till stöd för motionärens framställning, sedan Riksdagen
förra gången behandlade frågan. Men alla sakkunnige, som utskottet
härom tillfrågat, hafva svarat enhälligt nej. Motionären har ej heller
i sin framställning omtalat eller redogjort för något fall, som före¬
kommit efter år 1888, och äfven om man skulle gå så långt som
att antaga, att Riksdagen år 1888 icke hade kännedom om de försök,
motionären anser skola egt rum i Upsala 1887, tror jag icke, a.tt de
exempel, motionären i detta afseende anfört, ega tillämplighet pa den
nu förevarande frågan. Motionären skrifver — och det later ju för¬
skräckligt, då man läser det — hurusom man »t. ex. afpreparerar
>’:o 29. 8
Lördagen den 21 April, e. m.
^ttanet n,?fver regio oIfactoria (På en kanin), hvarefter lobi olfactorii
visistktion. oc“ a a nervgrenar öfver lamina cerebrosa förstördes medelst glö-
(Forts.) dande jern) och vid ett annat tillfälle har man i Upsala på en upp¬
hängd kanin för att demonstrera det lefvande hjertat afpreparerat
huden och musklerna öfver thoralregionen på ena sidan. Derefter
göres med en krokig nal genom något af de första intercostalrummen
i närheten af bröstbenet en ligatur, som omfattar båda arterire mam-
marke internm. Derefter utklippes i bröstväggen ett stort hål o. s. v.»
Motionären nämner dock icke, huruvida dessa försök gjorts, då djuren
varit i bedöfvadt tillstånd. Han vill dock sjelf i sin 2 medgifva,
att sadana försök finge anställas å djur, som försatts i känslolöst
tillstånd. Exemplet bevisar således ingenting alls af hvad det skulle
bevisa.
Men har motionären icke framkommit med något nytt, hafva
deremot de sakkunnige, som utskottet rådfrågat, framlagt'åtskilligt,
som inträffat i fragan sedan år 1888 och som talar till deras förmån.
Jag ber blott att få påvisa en sak, nemligen införandet af den s. k.
serumterapien. Det torde vara allmänbekant, huru det förhåller sig
med infektionssjukdomar, att det är små organismer, de s. k. bak¬
terierna, som åstadkomma dessa sjukdomar genom sina afsöndringar,
men att dessa afsöndringars dödande inverkan motverkas genom
insprutningar med serum, som är en vätska, beredd just af de sjuk-
domsalstrande bakterierna, sedan de införts i djurkroppen. För att
kunna veta, huru stor dosis serum man skall använda för att rå på
toxinen, d. v. s. bakteriegiftet, måste försök på djur först ega rum,
och de försöksdjur, vetenskapsmännen för sådant ändamål använda,
kunna icke vara bedöfvade. Försöken kunna icke göras på bedöf-
vade djur, derför att i sådant fall skulle tillkomma en ny faktor,
som kunde tänkas inverka på försökens resultat, hvadan man, hur
man än försökte, icke kunde veta, om man funnit den rätta doserin¬
gen. Men å andra sidan, dessa försöksdjur må icke väl, de lida.
Det är likväl med deras lidande, som vetenskapen kunnat göra ett
af sina största framsteg. Här föreligger bestämdt ett nytt skäl, som
talar till förman för de sakkunniges uppfattning.
Härtill komma nu för öfrigt alla de gamla skälen, som anförts
för hvarje gång frågan förut varit uppe på dagordningen. Sålunda
vill jag blott i kammarens minne återkalla, hvad en talare här för
12 år sedan anförde om olämpligheten, ja, den principiella origtigheten
uti att stifta undantagslagar, som kanske skulle omfatta blott ett
dussintal personer. Visserligen finnes just i det föreliggande ut¬
låtandets rubrik något, som kan gifva anledning till funderingar
om att motionären sa att säga skulle hafva vidsträcktare vyer. Det
heter nemligen i öfverskriften: »Utlåtande, i anledning af räckt
motion om lag angående vivisektion af djur m. m.» Jag får er¬
känna, att jag mycket undrat, hvad detta rn. m. kunde betyda.
Men jag kom slutligen till det resultatet, att, då motionären icke
lyckats framvisa några nyare fakta i fråga om vivisektion af djur,
Lördagen den 21 April, e. m. 9
det icke gerna kan afse något annat än hvad som förekommer i
utlåtandet på sid. 3, eller vivisektion af mennislcor. Som kammaren
behagade finna, heter det nemligen å anförda ställe: »Med erkän¬
nande af faran att på menniskor tillämpa de på djur gjorda iakt¬
tagelser, har man nu börjat äfven vivisekera menniskor. Man har
i Tyskland på kräftsjuka patienter, som anförtrott sig åt läkarne,
inympat kräftsmitta på förut friska kroppsdelar och derigenom på
konstladt sätt framkallat nya och dödande kräfthärdar hos dessa
patienter; och uti en år 1895 utgifven skrift om ’det vetenskapliga
menniskoplågerietf åberopas exempel på experimenter på barn vid
en allmän inrättning här i staden», o. s. v.
Men skulle, såsom jag antager, detta mystiska m. m. verkligen
betyda hvad motionären kallar vetenskapligt menniskoplågeri, då
tager frågan i sanning ett så mycket större omfång i stället. Då
kommer det att handla om att stifta lag, afseende kontroll på våra
läkare, äfvensom att för detta ändamål anställa en tillräckligt stor
och tillräckligt kunnig kår af kontrollanter. Men, jag frågar, blir
icke den apparaten väl vidlyftig, synnerligen som man väl i
läkarekårens intresse nog skulle fordra, att äfven dessa kontrollanter
kontrollerades ?
Man talar så mycket, pjunkiga damer och pjunkiga herrar, om
försöksdjurens lidanden, men äro de verkligen så talrika, som det
säges? Hvar finna i vårt land 8,000 hundar att anställa experiment
med? Det är ju en kolossal öfverdrift. Det är säkerligen endast
ett försvinnande fåtal djur på hundens stadium, som användas, åter¬
stoden utgöres af möss och grodor. Hvarför stiftar man för öfrigt
icke lagar för att hindra grymheter vid slagt, jagt och fiske? Eller
äro icke slagtare, jägare och fiskare lika mycket förtjenta af att
underkastas kontroll som vetenskapsmän? Jag tror för min del,
att vi kunna fullt lita på våra läkare och vetenskapsmän, på deras
pligtkänsla och samvetsgrannhet. Och då jag så gör och då jag
anser, att vivisektionen tjenar ett förnuftigt ändamål af hög betydelse;
då jag vidare håller före, att de framsteg, som läkarevetenskapen
gjort på den allra senaste tiden, till stor del främjats af de bak¬
teriologiska och fysiologiska rön, som just genom vivisektionen stått
vetenskapen till buds; och då jag slutligen anser, att den kontroll,
som motionären alternativt föreslår i andra punkten, måste, om den
skall kunna bringas till någon effektivitet, hvilket jag högligen be¬
tvifla^ komma att inskränka vetenskapsmännens fria forskning; så
anser jag, att jag bör, herr talman, anhålla om bifall till utskottets
afstyrkande hemställan.
Herr Grundberg: Herr grefve och talman, mina herrar! Sedan
motionären uppräknat en del grymheter, som lära hafva blifvit be¬
gångna af utländska forskare, föreslår han en lagstiftning mot vivi¬
sektionen, som han anser vara onyttig och ändamålslös.
>T:o 29.
Ifrågasatt lag¬
stiftning om
vivisektion.
(Forts.)
S:o 29.
Ifrågasatt lag
stiftning om
vivisektion.
(Forts.)
10 Lördagen den 21 April, e. m.
Det är ett ganska djerft påstående, att vi visektionen visat sig
onyttig, då det ändock är just genom vivisektionen, genom under¬
sökningar på lefvande djur, som vi veta ungefär så mycket som vi
hafva kunskap om i de ämnen, som röra medicinen, t. ex. blod¬
omloppet, blodets och lungornas rol vid respirationen, nervernas funk¬
tioner m. m. An påtagligare är nyttan af vivisektionen vid de för¬
sök, som anställas på lefvande djur i rent medicinskt syfte. Det
finnes för öfrigt i sjelf va verket ingen annan väg att gå; lifvets
företeelser måste studeras på lefvande varelser.
Att motionären icke har de sakkunnige med sig i denna fråga,
är alldeles tydligt. Jag skall i detta hänseende tillåta mig uppläsa
eu resolution, som antogs af den internationella medicinska kongress,
som var samlad i London år 1881. Kongressen var besökt af mer
än 3,000 läkare, bland hvilka ett stort antal af de utmärktaste per¬
sonligheter inom facket från alla länder. Resolutionen, som antogs
enhälligt, hade följande lydelse: »Att denna kongress uttalar sin
öfvertygelse, att försök på lefvande djur hafva visat sig vara af det
största gagn för medicinen under den förflutna tiden och äro ound¬
gängliga för dess framsteg i det kommande; att den derför, under
det den kraftigt fördömer hvarje tillfogande af onödig smärta, hyser
den mening, att det i menniskors och djurs intresse icke är önsk-
ligt, att kompetenta personer inskränkas i verkställandet af sådana
försök».
Motionären påstår vidare, att vivisektionen icke kan försvaras
ur moralisk synpunkt. Denna åsigt var äfven den gällande, sedan
djurskyddsvännerna i England lyckats åstadkomma en lagstiftning,
som hindrade vetenskapsmännen i deras djurförsök. Detta hade
också till resultat, att en framstående vetenskapsman, professor Lister,
som vid denna tid var sysselsatt med undersökningar om möjligheten
att kunna läka sår efter operationer och yttre skador utan suppuration
och feber, blef hindrad att fortsätta sina påbörjade undersökningar.
Han nödgades resa öfver till Frankrike, der han af slutade undersök¬
ningarna, och dermed hade han upptäckt den för alla bekanta anti¬
septiska sårbehandlingsmetoden, en upptäckt, som jag vågar påstå
vara en bland de största välgerningar menskligheten någonsin fått
mottaga. Jag kan af egen erfarenhet konstatera sanningen af ut¬
trycket, att skilnaden mellan förr och nu är ungefär densamma som
mellan natt och dag. Förrän man kände den antiseptiska metoden,
voro nästan alla operationer förenade med feber, suppuration och
smärta, och de större operationerna slutade vanligtvis med patientens
död. Tidtals, då på sjukhusinrättningarna sårsjukdomar gingo såsom
epidemier, var hvarje, äfven det minsta, operativa ingrepp lifsfarligt.
Sedan man börjat begagna den Listerska metoden, äro dessa epide¬
mier fullkomligt okända. Naturligtvis inträffa äfven nu dödsfall
efter operationer, men dessa äro då i de flesta fall så ingripande, att
man förr aldrig kunde tänka på att utföra sådana. Fältet för den
kirurgiska verksamheten har nemligen efter denna upptäckt blifvit
11 N:o 29.
Lördagen den 21 April, e. m.
ofantligt utvidgadt, och förut oanade gynsamma resultat hafva upp - Ifrågasatt lag-
nåtts. Och denna metod är så säker, att, då suppuration, feber och
dylikt inträffa, läkaren vanligtvis har att öfverväga, hvar felet ligger, Forts)
och att söka detsamma hos sig sjelf, hos sina assistenter eller i ofull¬
ständigt tillagade förbandsartiklar. Och huru förhöll det sig förr
vid våra barnbördsinrättningar? Jo, der var i allmänhet dödligheten
mycket stor. Tidtals var den sådan, att de flesta patienter dogo.
Man måste då stänga inrättningarna, och det var på tal, att de skulle
helt och hållet försvinna. Nu deremot är dödligheten på dessa in¬
rättningar ungefär lika med noll; de anses till och med säkrare än
det enskilda hemmet.
Då man nu vet, att dessa resultat endast kunnat ernås genom
undersökningar på lefvande djur, kan man väl finna det minst sagdt
djerft att kalla dem onyttiga och att påstå, att de ej kunna försvaras
ur moralisk synpunkt.
Jag vill ej bestrida, att åtskilliga fysiologer hafva gjort sig skyl¬
diga till klander derför, att de vid sina undersökningar visat onödig grym¬
het mot försöksdjuren, men jag påstår, att hos oss föga anledning fun¬
nits till dylika klagomål. Detta anser jag åter bero på en större med¬
känsla hos oss nordbor för djur, än som finnes hos andra folk. Bevis
derpå finner man, då man reser i sydligare länder. Man behöfver icke
komma längre ned än till Tyskland. I södra delarne af Tyskland
och ännu mera i Österrike ser man t. ex., att hundar begagnas som
dragare för visserligen icke stora, men rätt tunga kärror, lastade med
grönsaker, frukt och dylikt, och ofta äro de så bundna vid kärran, att
de icke ens kunna lägga sig ned på gatan, utan måste stå timtals, under
det att egaren går in och ut i husen. Redan detta är något, som
för oss nordbor är motbjudande. Kommer man så till Italien, finner
man ännu värre förhållanden. Der ser man dessa stackars åsnor be¬
lastade med onaturligt tunga bördor och drifna fram med slag och
stötar af något spetsigt tillhygge, och man möter folk, som bär höns,
knippvis hopbundna med fotterna, ungefär som vi bära skjutna foglar.
I Spanien äro, som vi veta, de grymma tjurfäktningarna rigtiga folk¬
nöjen.
Allt detta är ju saker, som hos oss skulle stämplas såsom mer
eller mindre svårt djurplågeri. Naturligtvis skall detta inverka på
befolkningen i allmänhet och äfven på fysiologerna och deras be¬
handling af försöksdjuren. Jag anser denna större humanitetskänsla,
som utan tvifvel finnes hos oss, vara en oskrifven lag, som är det
bästa korrektiv mot grymhet mot djuren. Jag anser det äfven vara
mycket antagligt, att, om en lärare dervidlag skulle glömma sig, han
nog skulle tillrättavisas af sina lärjungar. Ty det är visserligen icke
så, som motionären påstår, att i läroanstalterna en skara nyfikna
underhålles med afskyvärdheter. Nej, det är här fråga om bildade,
tänkande unge män och, på senare tiden, äfven qvinnor, som mycket
väl veta, att dessa experiment företagas för att lära dem de grund¬
läggande sanningarna inom fysiologien och visst icke för deras eller
N:o 29. 12
Lördagen den 21 April, e. m.
Ifrågasatt lag- lärarnes nöje. För öfrigt företagas hos oss de allra flesta experi-
Svivisektion1 ment på Srodori som oftast ar0 dödade. Det förhåller sig nemligen
(Forts i raed kallblodiga djur så, att väfnaderna lefva med ungefär samma
^ r s' känslighet någon tid efter döden. Vidare begagnas kaniner till ett
antal af 40 å 50 pr år samt hundar, en eller två om året, och dessa
äro i de allra flesta fall bedöfvade.
Hvilken obetydlighet äro i sjelfva verket icke de lidanden, som
härigenom åstadkommas, mot hvad djur eljest få lida, t. ex. vid de
ofantligt smärtsamma kastrationerna, som hos oss förekomma årligen
till åtskilliga hundratusental, eller vid slagt, då onödiga och svåra
plågor tillfogas millioner djur, för att ej tala om all den pina och
plåga, som djuren få utstå vid jagt och fiske.
Jag vill tacksamt erkänna, att djurskyddsvännerna genom sitt ar¬
bete gjort mycket godt för åstadkommande af en bättre behandling
af djuren. Men det är så med djurskyddsvännerna som med många
andra prisvärda föreningar i vår tid, att då det kommer till agitation,
kan deras verksamhet lända till skada i stället för till nytta. Och
för visso skulle det vara till skada, om det lyckades dem att hindra
fysiologerna i deras sträfvanden och att hindra vetenskapens fram¬
steg; ty en vetenskap under polisuppsigt, det är vetenskapens död.
Granskar man något närmare uppgifterna om vivisektionen, skall
man mycket ofta finna, att beskrifningarna äro missförstådda och
öfverdrifna. Förutom hvad som nämndes af den senaste talaren vet
jag knappast något annat, som i detta afseende tillvitats någon svensk
forskare, än hvad som förekommer i en broschyr, som vi fått oss till-
stäld och hvilken bär titeln: »Kan vivisektionen försvaras?» Der
omtalas på sid. 14 försök, som i Leipzig hos professor Ludwig an-
stälts af en ung svensk läkare. Det gälde der att undersöka blod¬
tryckets inflytande på ryggmergen och nerverna. I broschyren heter
det: »Eu undersökning i samma ämne af Kronecher och Nicolaides
hade redan egt rum, och hvad kunde då vara naturligare än att
skynda att eftergöra den?»
Redan den uppgiften bör förefalla ganska apokryfisk, att en
sådan man som Ludwig skulle animera eu ung forskare att göra
efter en annans experiment. För öfrigt är det ett faktum, att den
unge svenskens försök sträckte sig vida öfver dem, som förut blifvit
anstälda. Det var meningen att begagna denna afhandling som spe¬
cimen för medicinska graden här i Stockholm, och hade det endast
varit fråga om ett eftergörande af andras experiment, skulle eu dylik
afhandling naturligtvis icke hafva gillats. Experimenten beskrifvas
som vanligt så, att det låter svårt. Man tycker, att det är ruskigt,
då man hör talas om att nerverna retas o. s. v. Men nu är hän¬
delsen den, att i detta fall var ryggmergen förut genomskuren. Om
man då retar de perifera nerverna, är förhållandet detsamma, som
om man nyper en menniska i det lama benet; hon känner absolut
ingenting. Om den smärtan kan man således icke tala.
13 y-.o 29.
Lördagen den 21 April, e. m.
Antivivisektionisterna ha under många år samlat sitt material. Ifrågasatt lag-
De hafva gått tillbaka till tiden före kloroformens användande, ja,
till och med ända till seklets början, och letat i hop undantagsfall från .
hela Europa. Det är då gifvet, att man skall hitta en mängd fall,
som låta ruskiga, och det medgifves, att i sjelfva verket finnas
saker, som äro mycket hemska. Man måste dock betänka, huru det
förhöll sig på denna tid, då menniskor skulle undergå en kirurgisk
operation. Innan kloroformen kom till användning, var det så, att
man fick skaffa sig flera handfasta karlar för att hålla patienten.
Vid en operation, som var temligen vanlig på denna tid, nemligen
stensnitt, var enda sättet, att operatören med en dugtig knif hastigt
tillfogade patienten en så häftig smärta, att han var så godt som
förlamad och operationen derigenom kunde fortsättas. En sådan
smärta anser jag det knappast vara möjligt att tillfoga ett djur. Ju
högre eu varelse står, desto fullständigare, desto ömtåligare är dess
nervsystem, och då menniskan står öfver alla andra, har hon också
att dervidlag känna de värsta smärtorna. Jag tror, som sagdt, att
en sådan smärta icke kan tillfogas ett djur, som en menniska vid
en dylik operation måste utstå. Under sådana förhållanden är det
ju mindre förvånande, att man ej så mycket fäste sig vid de plå¬
gor, försöksdjuren fingo lida.
Nu deremot äro ju förhållandena helt andra; man har flera
säkert verkande medel att nedsätta eller alldeles utesluta känseln.
Och liksom man begagnar dessa bedöfningsmedel vid operationer på
menniskor, begagnar man dem äfven på djur. Eu vivisektion är ju
att betrakta såsom operation. Den tillgår på samma sätt med be¬
döfning, och sedan sker läkningen utan sårfeber och utan smärtor.
Detta är något helt annat än hvad som förr varit.
Det förvånar mig för öfrigt, att djurskyddsvännerna icke taga
reda på huru det förhåller sig hos oss. Föreläsningarna äro offent¬
liga; laboratorierna stå öppna för hvem som helst; fysiologerna äro
mycket tillgängliga; de vilja så gerna visa och tala om huru det går
till för att komma ifrån denna eländiga och oberättigade misstanke,
som faller på oförvitliga och utmärkta forskare. Om man blott
ville taga reda på förhållandena, är jag säker, att det myckna talet
om tortyrkamrar, omenskliga grymheter, afskyvärdheter och dylikt
skulle försvinna.
Såsom den föregående talaren nyss erinrade, har man på sista
tiden funnit, att en mängd sjukdomar härleda sig från lefvande va¬
relser, de numera så allmänt omtalade bakterierna, och genom ifriga
studier har man kommit derhän, att man kan förändra dessa, så att
de bilda ett preventivmedel mot den sjukdom, de eljest framkalla,
eller till och med botemedel mot den redan utbrutna sjukdomen. Men
för att anskaffa nödigt vaccin och serum, äro ympningar på lefvande
djur absolut nödvändiga, liksom man på detta sätt måste konstatera,
att sera äro tillräckligt immuniserande samt de kulturer, hvaraf vac¬
cin beredes, äro lagom virulenta.
N:o 29. 14
Ifrågasatt lag¬
stiftning om
vivisektion.
(Forts.)
Lördagen den 21 April, e. m.
Då således nyttan och nödvändigheten af dessa försök äro tyd¬
liga för hvar och en, är det ju otänkbart, att Riksdagen skulle kunna
vara med om en lagstiftning i motionens syfte. Om en dylik lag¬
stiftning skulle antagas, kan jag tänka mig, att den af våra forskare,
som vore sysselsatt med en dylik undersökning, hade att välja emel¬
lan att resa till utlandet, men som våra fysiologer i allmänhet icke
hafva så god råd, finge lian väl trotsa förbudet och utföra under¬
sökningen hemma. Möjligen finge han plikta åtskilliga gånger, men
derefter hade han kanske sin upptäckt färdig. Jag kan då tänka
mig, att Riksdagen skyndar att tillgodogöra sig brottslingens upptäckt.
Jag vill i detta afseende endast påminna om, att det icke är särde¬
les många veckor, sedan Riksdagen anslog 100,000 kronor till tuber-
kulinförsök, och tuberkulin har ju äfven tillkommit genom de af
motionären och djurskyddsvännerna så mycket klandrade djurförsöken.
Ja, om upptäckten vore synnerligen utmärkt, kan det hända, att
Riksdagen här, på samma sätt som skedde i Frankrike, då Pasteur ut¬
fört några af sina stora upptäckter, beviljade den ifrågavarande ve¬
tenskapsmannen eu nationalbelöning, och då skulle det egendomliga
inträffa, att mannen först straffades och sedan belönades för samma sak.
Jag anhåller om bifall till utskottets hemställan.
Herr Al mön: För min del är jag icke synnerligen tveksam
eller orolig för utgången af denna fråga, men jag har ändå ansett
mig skyldig att begära ordet, då motionen, ehuru ofta väckt och
afslagen, kommit igen, och får jag döma af den erfarenhet, som före¬
ligger, lära vi snart nog åter få höra af densamma. Den förste talaren
instämde, så vidt jag kunde fatta, från början till slut i hvad
motionen innehåller. Jag beklagar innerligt, att hans stora beläsenhet
på detta område icke stått motionären till buds; vi hade då säkerligen
fått en mycket bättre affattad motion. Uti denna uttalar sig
motionären, och den förste talaren utvecklade detta ämne närmare,
med mycket beröm för hvad Sverige gjort för slafveriets afskaffande
och emot tortyr af menniskor, men jag får bekänna, att jag anser
detta icke mycket höra till saken. Vidare beklagade han med värme,
att, då vi gjort så stora framsteg på dessa områden, vi låtit oss
öfverträffas af tvenne andra länder, som för länge sedan i sina lagar
infört bestämmelser emot vivisektion, men längre fram måste han
tillstå, att dessa lagar duga till föga och att de åtminstone äro mycket
ofullständiga. Den, som närmare känner till saken, tror jag måste
erkänna, att dessa lagbestämmelser stå på papperet eller, der de
haft någon verkan, blott åstadkommit trakasserier mot aktnings¬
värda vetenskapsmän. Längre fram, mot slutet af motionen, fram-
hålles vigten af en svensk lagstiftning på detta område, enär man i
Danmark väntar på eu dylik åtgärd, då man i detta land är miss¬
nöjd med nuvarande lag och tror sig kunna få hjelp i sina sträfvanden
efter något bättre genom åtgöranden från vår sida. Det är onekligen
ett konstigt resonnement, som motionären här begagnar sig af:
Lördagen den 21 April, e. m.
15 N:o 29.
Danskarne hafva i fråga om vivisektion fått en lag, som icke duger, Ifrågasatt lag¬
man vi, hvilka icke hafva någon erfarenhet på detta lagstiftnings-
område, skola stifta en lag för att hjelpa dem! Mig synes, att vi
kunna låta danskarne hjelpa sig sjelfva på detta område, och med v 0 s';
den erfarenhet de numera vunnit om saken, torde de väl kunna göra
detta. I stället för att beklaga oss öfver att tvenne andra länder
kommit före oss på detta område, borde vi enligt min åsigt önska
oss lycka dertill, och att Riksdagen eller rättare Kongl. Maj:t haft
bättre insigt i frågan än att stifta en så opraktisk lag. Af hela
motionen och af den förste talarens anförande framgår en varm
känsla för de lidande djuren, som på allt sätt är berömvärd. Jag
måste dock beklaga, att denna kärlek till djuren åtföljes af, jag vill
nästan säga, hat till vivi sektorerna och fysiologiens utöfvare, till dessa
läkare, som uppoffra tid och möda på sina forskningar med risk att
derför endast skörda klander, och det, ehuru dessa forskningar uppen¬
barat sanningar, som nu äro kända och tillämpade till stor välsignelse
för menskligheten.
Den förste talaren sade, att man förr i verlden varit helt nära
genomföra lagar emot vivisektion, på den grund att talangfulle män
begagnat både satirens och logikens vapen till försvar för sina åsigter.
Jag beklagar, att såväl uti motionen som uti den förste talarens
anförande satiren blifvit utbytt emot endast skarpt klander, och hvad
logiken beträffar, har jag icke kunnat leta upp någon sådan i motionen.
Uti motionen säges, och äfven den förste talaren framhöll, att det
skulle ligga något mot humaniteten och rättskänslan stridande uti
utöfningen af vivisektion. Giltigheten af ett sådant påstående måste
jag på det bestämdaste bestrida. Hvad är det för ett påstående,
att det icke skulle vara rätt att uppoffra djur äfven i 100-tal eller
1,000-tal, om man derigenom kan bringa klarhet rörande frågor,
hvilkas lösning är egnad att rädda icke 1,000, utan milliontals
menniskolif? Jag frågar eder alla, mina herrar, är icke menniskan
för mer än djuret? En framstående man yttrade sig en gång, då
enahanda fråga förevar här i kammaren, på ett klart och tydligt
sätt: »skall jag välja mellan en groda och en menniska, är icke valet
svårt för mig, jag föredrager att uppoffra grodan för menniskan.)
Nu kan sägas, att jag å min sida äfven här gjort mig skyldig till
öfverdrifter, men jag frågar i detta hänseende, och svaret bör icke
vara svårt att finna: hvarigenom uppdagades kolerans verkliga natur,
huru fann man sättet för smittämnets spridning, för smittämnets,
de s. k. bacillernas, bekämpande och utrotande, och huru kom man
till kännedom om lämpliga medel för kolerans bekämpande? Mina
herrar, koleran är numera icke sådan den varit, och medel finnas nu
till dess bekämpande, denna sjukdom, i hvilken millioner menniskor
hafva dött. Hvad betyder då uppoffringen af 4,000 djur? Men
utan vivisektion hade vi icke kommit till den punkt, der vi nu stå,
och koleran är icke det enda exempel, jag skulle kunna anföra såsom
bevis för vivisektionens välsignade verkningar. Jag vill såsom före-
N:o 29. 16
Lördagen den 21 April, e. m.
Ifrågasatt lag- gående talare erinra om tuberkulosen, om åtskilliga veterinärsjukdomar,
^vivisektion* 0m Pesten- Tack vare fysiologiens lärdomar och det sätt, hvarpå
’ läkande tillämpat dessa, har man lyckats utestänga koleran, och om
1 sden komme in i landet, hafva vi nu medel till dess bekämpande.
Lika lyckliga resultat hafva vi ernått med afseende å böldpesten,
och jag säger: dit hade vi icke kommit utan vivisektion. Den, som
säger motsatsen, begriper icke hvad han säger.
Motionären torde kanhända hafva känt inom sig, att exempel
på vivisektionens missbruk inom Sverige behöfde anföras. Hade han
med sin stora beläsenhet på detta område afvetat ett enda sådant,
hade han nog dragit fram dermed. Här talas om vissa experiment
på lefvande menniskor, men jag tror, att dylika numera äro öfver-
gifna, åtminstone i vårt land, och man behöfver, enligt min åsigt,
icke heller frukta, att de skola upprepas. Beträffande försöket att
med ett glödande jern förstöra nervgrenarne öfver lamina »cerebrosa»,
så erkänner jag, att jag icke förstår hvad dermed menas. Det är
nu länge sedan jag studerade anatomi, men jag har verkligen icke
reda på nervgrenarne öfver lamina »cerebrosa», hvarmed torde menas
lamina cribrosa, beroende antagligen på ett skriffel. Motionären
kommer längre ned med påståendet, att samma sanningar, samma er¬
farenheter, som vunnits genom vivisektion, kunde vinnas med försök
på döda djur. Mina herrar, här finnes mycket nonsens i motionen, och
detta är i sanning en typ för hvad jag vill kalla sådant. Motionären
åberopar sig på framstående vetenskapsmän; har en sådan haft ett
dylikt yttrande, måtte det vara utryckt ur sitt sammanhang, och jag
tror för öfrigt, att vivisektionen, då yttrandet fäldes, var något helt
annat än nu för tiden. För inseende af det falska i detta påstående
behöfver man blott för sig klargöra den stora skilnaden mellan
försök å lefvande och å döda djur. Huru skulle man kunna utföra
ett enda försök inom bakteriologiens område, om det icke finge
anställas på lefvande djur? Bakteriologien har gjort oerhörda framsteg
särskilt genom renodling af baciller m. m., men ingen menniska
skulle tro på deras betydelse såsom sjukdomsalstrare, om det ej kunde
visas, att bakterierna vid insprutning under huden framkallade samma
sjukdom, som funnits hos de försöksobjekt, hvarifrån de härstamma.
Men huru skulle sådant kunna utrönas med försök på döda djur?
Slutligen kommer motionären med ett påstående, som anses
innebära höjden af orättfärdighet, då han talar om, att man numera
vivisekerar lefvande menniskor. Hvarje sak har dock två sidor, och
hvad här anföres kan äfven ses från en annan synpunkt än motio¬
närens. Han framhåller såsom något förfärligt, att kräfta försöksvis
inympats på friska kroppsdelar hos eu kräftpatient. Är kräftan
färdig och utbredd, är det sällsynt, att patienten räddas, och experi¬
mentet var kanske från denna synpunkt ofarligt. Men äfven i annat
fall kan med skäl frågas, om detta icke varit ett förnuftigt och om
menniskokärlek vittnande experiment; så vida det nemligen kan
antagas, att patienten varit fullt medveten om faran, och att patienten
17
N:o 29.
Lördagen den 21 April, e. m.
och läkaren varit ense, har man ingen orsak att beskärma sig. Antaget Ifrågasatt lag-
att patienten varit behäftad med svår kräfta, så har lifvet icke St^"'eifi>on
kunnat räddas genom operation, ty sjukdomen kommer derefter nästan fports \
alltid tillbaka. Har läkaren åter genom sitt experiment kunnat öfver- ^ 1 '
tyga sig, att sjukdomen icke var kräfta af elakartad natur, utan en
godartad svulst, så kan han numera obehindradt taga bort densamma,
den må sitta hvar som helst, utan fara för patienten, och räddas
derigenom patientens lif icke för tillfället utan för alltid. Detta
torde hafva varit anledningen till experimentet, och i stället för att
tala om den förfärliga grymheten hos vivisektorerna och deras an¬
hängare, borde motionären hafva tagit reda på ändamålet med detta
försök och dess ofarlighet.
Motionären framställer vidare förslag, att till försök vid före¬
läsningar icke må användas annat än bedöfvade djur. Detta låter
ju icke illa, men å andra sidan får man icke förbise, att då försök
göras till belysning vid föreläsningar, måste de hafva ett vigtigt
syfte, och för det andra, mina herrar, finnes här en kontroll, som
duger, eller den, som utöfvas af unga läkare. De äro icke utan
hjerta och känsla äfven för djuren, och man kan vara öfvertygad,
att, sedan antivivisektorerna börjat ingripa tidt och ofta samt äfven
uträttat mycket verkligt godt, som tacksamt erkännes, allmänhetens
och särskildt läkarnes uppmärksamhet är rigtad på det orättfärdiga
i att anställa experiment på djur utan ett vigtigt och förnuftigt
ändamål. Försöken ske numera, så vidt möjligt är, äfven smärtfritt,
och jag säger: vore alltid en sådan kontroll att tillgå, så kunde
man vara nöjd. Tillståndet förr lemnade kanske i detta hänseende
åtskilligt öfrigt att önska, och det är djurvännernas förtjenst att hafva
visat det orättfärdiga i anställandet af lättsinniga försök utan iakt¬
tagande af nödig försigtighet och lämpliga bedöfningsmedel.
Då motionären misströstar om genomdrifvandet af vivisektions-
förbud, har han i sin motion framstält förslag till lag mot missbruk.
Jag kunde, i förhoppning att lagförslaget skall falla, underlåta all
kritik, men några få ord må det tillåtas mig att derom säga. Först
och främst vill motionären icke medgifva lärare vid universiteten
eller veterinärinstituten att utan särskildt bemyndigande af fakulte¬
terna eller institutens styrelser anställa försök. Det är i sanning
opraktiskt, att fakulteterna skola genom omröstning afgöra, huruvida
någon deras egen medlem duger att verkställa vivisektioner eller om
han kan anses hafva nödig känsla för djurens lidande derunder.
Detta är en konstig tillställning; eller skola kanske upsaliensarne
fara ned till Lund och få dervarande fakultets licens? Bättre metod
må man hitta på, om man vill beröfva universitetslärarne deras
rättighet att forska.
Vidare föreslås i § 2, att »försök må blott företagas på djur,
som genom bedöfning (hvarvid curare ej får användas) äro bragta i
känslolöst tillstånd, och att bedöfningen skall oafbrutet upprätthållas,
Första Kammarens Prof. 1900. N:o 29. 2
N:o 29. 18
Lördagen den 21 April, e. m.
Ifrågasatt lag-så länge försöket varar.» Detta låter ju bra nog. Curare är ett
SVivisektion” bedöfningsmedel, som beröfvar försöksobjektet rörelseförmågan men
lemnar känseln qvar, och medlets användning torde numera vara
or 9-' ringa. På mig har dess bruk emellertid icke gjort det förfärliga
intryck som på motionären, men måhända är jag omedvetet hård-
hjertad emot djur. Curare kan emellertid användas, så att det gör
nytta. Antag t. ex., att genom ett medel känseln först fullständigt
döfvas och att curare sedan användes för att borttaga rörelse¬
förmågan. Då har man ju gått till väga såsom motionären vill, och
hvad gör det, att curare användes, då samtidigt ett annat bedörnings-
medel upphäft känseln.
Vidare innehåller denna §, att djuret skall aflifvas omedelbart
efter bedöfningens upphörande. Så der kan man ju försöka att
skrifva en lag,o antingen medveten eller icke medveten om denna lags
verkningar. Åsyftar lagförslaget att alldeles omöjliggöra vivisektionen,
bör detta utsägas. År det åter meningen, att vivisektion skall få
ega rum, ehuru med detta vilkor, är bestämmelsen ett rent nonsens.
Antåg, att någon önskar anställa försök med bakterier för att finna
medel till den häraf alstrade farsotens hämmande och tillintetgörande,
så måste experimenten ske på lefvande djur genom insprutning å
desamma af renodlade bakterier. Djuret måste enligt motionärens
förslag emellertid döfvas, men tvärt efter bedöfningens upphörande
aflifvas. Hvad får man då veta om sjukdomens framkallande genom
bakterierna eller om dess natur i öfrigt? Jo, intet af värde. Vidare
skola öfver försöken föras vidlyftiga journaler, hvilka för kontroll
halfårsvis skola inskickas till chefen för vederbörande departement.
Men hvad nöje har denne af dessa berättelser; någon nytta lärer han
aldrig kunna göra dermed, ty det skall vara en skral försöksledare,
som icke, i fall han funne sådant med sin fördel förenligt, kunde
skrifva dessa journaler så, att vederbörande icke kunde begripa dem.
Detta är således också en sådan der pappersföreskrift utan minsta
praktiskt värde. — Vidare komma bestämmelser om böter och ansvar,
hvarigenom garanti skulle vinnas emot missbruk af vivisektorerna,
dessa omenniskor, som sägas icke hafva något hjerta för djuren,
men i sitt anletes svett sträfva för att rädda menskligheten.
Utskottet har behandlat denna motion, jag vill icke säga med
välvilja, men åtminstone på ett utmärkt humant sätt. Det har emellertid
icke kommit till annat resultat än att, då och sedan ärendet sist
förekom i Riksdagen, i vårt land icke uppdagats missbruk på vivi-
sektionens område, och då vidare kontroll icke gerna låter sig ut-
öfvas, så hemställer utskottet äfven denna gång om afslag. Men
man kan fråga: har icke något annat inträffat, som föranledt ärendets
återkomst? Missbruk torde äfven här funnits, till dess djurskydds¬
vännerna tagit saken om hand. Under sitt studium af frågan såväl inom
som utom landet hafva de af kärlek till djuren kommit att öfverdrifva
faran af nu varande tillstånd, och önska derför en kontroll. Ru kan man
fråga: är det icke lämpligt att just nu söka få en lagstiftning i ämnet till
19 N:o 29.
(Forts.)
Lördagen den 21 April, e. m.
stånd ? På en sådan fråga svarar jag nej; det kan svårligen tänkas en tid Ifrågasatt lag-
för framställande af förslag härom, som är olämpligare än just när- stiftning.om
varande tid. På de sista 10 å 20 åren har studiet af fysiologien vlvls wn'
samt bakteriologien satt läkarne i stånd att rädda tusentals menniskolif,
förnämligast genom att hindra farsoters inträngande i landet. Yi
behöfva blott tänka på koleran och böldpesten, och med dessa de
sista årens ofantliga framsteg för ögonen måste erkännas, att det skulle
vara i högsta grad olämpligt att nu vilja hejda dessa forskares, för
ruensklighetens väl, ordnade studier. Men har icke motionären ändå
någon anledning att hoppas, att frågan skall kunna drifvas igenom?
Det är möjligt, att sådan anledning finnes, liksom jag äfven tror, att
det funnits något i den vägen, som föresväfvat motionären, dock
är det äfven möjligt, att jag häri tager miste. Motionären säger i
början af sin motion, att det på detta område råder mycken obekant¬
skap hos den öfvervägande delen af våra representanter. Kanske
har han hoppats att just på denna grund vinna den lösning af frågan,
hvarmed man förut icke lyckats. Jag har dock den höga tanke och
det förtroende till kammarens ledamöter, att de, äfven med bristande
kunskap på detta område, skola hafva så godt förstånd, att de icke
i anledning af ett hugskott ändra sin förut tillkännagifna åsigt, utan
afvakta ett verkligt behof af lag i ämnet, innan de vilja medverka
till stiftande af en sådan.
Jag skulle vilja sluta, ungefär som motionären börjar, och säga,
att jag i humanitetens och rättskänslans namn hoppas, att kammaren
bifaller utskottets förslag, som innebär afslag på motionen.
Herr Ljungberg: Det kan synas vågsamt, att en icke-fack-
man uppträder emot en del målsmän för den medicinska vetenskapen,
men jag tror det är väl bekant, att ingen korporation reformerar sig
sjelf; det är utomstående, som åtminstone måste taga initiativet der¬
till. Om deras sträfvanden äro ofullkomliga, är det icke värre, än
att försöket får göras om igen af mera sakkunniga personer.
Här hafva så många gravamina anförts mot motionen och mot
hvad jag yttrat, att det skulle blifva, visserligen icke så synnerligen
svårt, men alltför vidlyftigt, att upptaga dem till besvarande. Jag
var på förhand öfvertygad om tvenne saker, den ena, att herrar
läkare skulle i korus uppträda emot en motion, som angrep en af
deras ömmaste punkter; den måtte hafva varit skrifven med den
allra största omsorg och talang, så vore det alldeles detsamma, sjelfva
principen att man icke må motsätta sig det gräsliga djurplågeriet
måste vidhållas. Det var således icke annat att räkna på. En annan
sak' var jag också säker om: att man skulle tillskrifva vivisektionen
en mängd saker, hvaraf den har mycket liten eller ingen förtjenst.
Först hafva vi då blodomloppet. Det är en gammal sats, som man
alltid kört med under den tid vi vis ektionsf rågan varit före; hvad
skulle vi veta om blodomloppet, om vi icke hade haft vivisektionen?
Men hvad säga de sakkunnige? Laws. Tait uppgifver och Harvey
N:o 29.
Ifrågasatt lag¬
stiftning om
vivisektion.
(Forts.)
20 Lördagen den 21 April, e. m.
sjelf erkänner, att det var kändt före den senares tid, ock den
egentliga bevisningen derom erhölls genom Malpighis mikroskop,
icke genom vivisektion. Samme Laws. Tait, som sjelf varit vivi-
sektor, har, jag upprepar det, framhållit, att bibehållandet af vivi-
sektionen hindrar hvarje verkligt framsteg och afleder läkarnes håg
och sträfvanden till rent vetenskapliga studier och till »begagnande
af bättre och pålitligare hjelpmedel». Jag tror icke heller, att någon
skall förneka, att vivisektorerna fört den medicinska vetenskapen
tillbaka åtminstone i så måtto, att man, efter det man börjat syssla
härmed, mindre egnat sig åt andra, mer naturliga hjelpmedel. Vivi-
sektionen skulle jag, frånsedt de mordiska betänkligheter, som den
uppväcker, anse i någon mån förnuftig, om icke vivisektorerna genom
sin oenighet visade, huru opålitlig den är.
I fråga om hjernans funktioner finnas t. ex., säger en fram¬
stående läkare, icke tvenne vivisektorer, som hafva samma mening.
En annan auktoritet, jag tror det var Magendie, säger om vivisek¬
torerna på sin dödsbädd: »Våra händer äro tomma, men vår mun
är full af löften.» Gagnet för vetenskapen kan man tänka sig, då
man erinrar sig, huru den ene vivisektorn ofta ogillar och aldrig
utan att omgöra experimenten vågar tillämpa de resultat, hvartill
den andre kommit. Den ene uppoffrar 4,000 hundar för att kon¬
statera en teori om känsel- och rörelsenerverna; han misstänker sedan,
att hans första uppfattning ej varit den rigtiga och offrar nya 4,000
sådana djur för att tillse, om han icke, såsom han börjat misstänka,
misstagit sig, hvarefter en annan vivisektor, äfvenledes efter upp¬
offring af en mängd hundar, påstår, att den först framstälda teorien
var den rigtiga. Huru skall man, under sådana förhållanden, kunna
tillämpa de vunna resultaten på den menskliga organismen, med
hvilken de använda försöksdjurens i många hänseenden alldeles icke
öfverensstämma? Derför säga äfven vivisektorerna, att deras rön
måste pröfvas genom försök å lefvande menniskor, hvilket de äfven
hafva gjort både här och i andra länder. Jag vill härvid påminna
om en anmärkning af den siste talaren. Han sade, att det icke torde
hafva varit så grymt, då en läkare inympade kräfta på det friska
bröstet å en kräftpatient; detta kunde hafva varit mycket rätt gjordt.
Jag frågar: var det också rätt, då icke längesedan en läkare i Breslau
inympade syfilis på ett barn? Detta väckte dock häpnad och för¬
trytelse i hela Europa, till och med bland läkarekåren, och äfven de,
som icke bry sig om djurens lidanden, måste erkänna, att detta var
något förskräckligt.
Det förundrar mig, att man icke vill hafva någon kontroll i
i detta afseende. Vivisektioneus förkämpar borde åtminstone gå in
på att något göres i den vägen, ty det är ju icke likgiltigt, om hvem
som helst kan, under förevändning att vilja utöfva vivisektion, pina
djur. För närvarande finnes intet hinder derför. Jag har hört talas
om att studentpojkar i Lund tagit in hundar och kattor på sina rum
och skurit upp dem för att visa hvarandra djurens inre. Det finnes
21 N:o 29.
Lördagen den 21 April, e. m.
för närvarande icke något hinder för sådant, men det borde väl icke Ifrågasatt lag-
vara tillåtet. o o ‘S&T
Här har sagts, att motionären gått för långt, men herrarue gå .
väl också för långt, när I icke viljen gå in på det allra minsta, '
ehuru det för hvar och en, som har tanke och känsla, synes nöd¬
vändigt, att något göres.
Så säger man, att de, som äro för ömsinta, borde icke befatta
sig med hvad de icke förstå, utan låta det passera, ty det går så
bra. Nå väl, hvad säger man då t. ex. om det, när det göres alldeles
onyttiga experiment blott för att undersöka, huru mycket djurlifvet
kan tåla. I Wien hände t. ex., att man öfvergöt 25 hundar med
terpentinolja, som nio gånger efter hvarandra påtändes, och vid för¬
sök, som gjorts för utrönande af huru länge hundar kunna uthärda
svält, har man, efter flera uthungringsförsök, kommit upp ända till
21 dagar. Till hvad nytta för menskligheten ha dessa försök varit?
En föregående talare sade: hvad är detta mot det våld, som
sker på djurlifvet vid slagt och jagt och dylikt? Jo, det är en
ofantlig skilnad. Först och främst har slagten ett nyttigt ändamål,
och för det andra är det, om slagten utföres rätt såsom den bör,
snarare en befrielse för djuren att få do. Deremot är det ju, såsom
en hvar måste erkänna, en stor skilnad, om man misshandlar djuret
till det yttersta och så underhåller lifvet i många dagar, till och med
månader, för att plåga det utan synligt och nyttigt resultat samt
endast för att se, huru länge djuret kan uthärda plågorna. Omdömet
om djurens behandling måste bero af den smärtans intensitet och
långvarighet, som tillfogas dem, icke af det antal djur, som för
menniskans nödtorft dödas.
Här har talats om de ofantligt värdefulla rön, som erhållits
genom vivisektionen. Jag beklagar, att jag hvarken har tid eller
förmåga att behörigen granska dessa uppgifter, som jag icke heller
från det muntliga anförandet kunnat behålla i minnet; men så mycket
kan jag säga, att när det talas t. ex. om Pasteurs experiment för
att motverka hydrofobien, så bör man icke förglömma, huruledes
alltför många nu kommit under fund med, att det icke är så alldeles
väl bestäldt med påståendena om den ofantliga nyttan af hans institut.
En menniska blef t. ex. biten af en ung hund. Hon fördes till in¬
stitutet och ympades, och derigenom fick hon hundgalenskap, som hon
förut icke hade. Hunden deremot sprang omkring och befann sig
i bästa välmåga.
Bekant är äfven, att mångfaldiga rabiespatienter do antingen
under behandlingen eller snart efter det de blifvit utskrifna som
friska; och för ett sådant resultat skola nu i Pasteurinstitutet upp¬
offras 500 djur i veckan, om ej på dagen, såsom jag sett uppgifvas.
Så har man talat om Kochs serum. Det är väl bekant, huru
man misstagit sig i det fallet. I Berlin har prof. Virchow i sjuk¬
huset Charité konstaterat 27 dödsfall i följd af det Kochska medlet,
och assistenter hade bevittnat ett ännu större antal på andra sjukhus.
Nso 29. 22
Lördagen den 21 April, e. m.
Ifrågasatt lag
stiftning om
vivisektion.
(Forts.)
■Här skickades ut en läkare från Stockholm till Berlin för att taga
kännedom om detta förträffliga serum. Hvad sade han då, när han
kom tillbaka? Han sade, i januarihäftet 1891 af Hygiea, att Kochs
nya behandling af tuberkulos är så föga ett ofelbart diagnostiskt medel,
att flera personer dött eller fått tuberkulos eller fått längesedan botade
sjukdomar återuppväckta. Han afrådde derför på det kraftigaste hvarje
experiment i Sverige med detta farliga läkemedel. Det är samma för¬
hållande med vivisektionen i allmänhet. Det är möjligt, att densamma
kan leda till något godt, men hvem kau påstå, att icke lika bra eller
bättre resultat kunna vinnas utan att man behof ver skära i djur.
Och då en talare nyss påstod, att dylika experiment icke kunna
anställas på nyss dödade djur, säger Lawson Tait, som väl icke torde
hafva mindre, men möjligen något större anseende än den ärade
talaren, att det är just det, man både kan och bör göra.
Huru är det vidare med kirurgien? De ryktbaraste kirurger,
som i nyare tid funnits i Europa, nemligen Nelaton och Fergus-
son, ogilla vivisektionen och säga, att den är utan all nytta för kirur¬
gien. Vid ett veterinärinstitut (Alfort) vivisekerade man 16 hästar
i veckan, sex till sju elever opererade från morgon till afton på ett
och samma djur, och man misshandlade eu del af djuren så, att man
knappt igenkände det djurslag, de tillhörde. Meu på eu stor veterinär-
läkarekongress i London 1881 förklarades enhälligt, att för djurläke¬
konsten vore vivisektionen alldeles onödig. Dessa sakkunniga per¬
soner ansågo således de oerhörda grymheter, som, såsom jag nämnt,
blifvit begångna mot hästar och andra djur, vara alldeles obehöfliga
och onyttiga.
Hvad som förundrar mig är, att de herrai’, som här uppträda
med så mycken skärpa och suffisance till förmån för vivisektionen,
icke hafva tänkt på att, åtminstone för opinionens skull, göra något
för att undvika de ytterligheter, som obestridligen ofta förekomma
i detta fall. Man bör väl icke gyckla öfver hvarje slags kontroll,
som kan ifrågakomma, och förneka all möjlighet dertill. Det är ju
icke sagdt, att de medel, som användas i Danmark och England, äro
de bästa. Derför önskade man, att en skrifvelse skulle gå till Kongl.
Maj:t, som hade tillfälle att låta utreda saken och vidtaga de åt¬
gärder, som erfordras och finnas lämpliga. Och det är ju klart, att
om motioner i detta ämne gång på gång afslås, komma våra vivi-
sektorer att anse sig ha fritt spel och vara oförhindrade att gå i de
grymma utländska vivisektorernas fotspår.
Jag yrkar fortfarande bifall till motionens senare alternativ.
Herr von Möller: Jag erhöll i dag af en kammarledamot det
rådet att ej i denna fråga yttra mig. Det skulle nemligen vara
mycket bättre, om Andra Kammaren först fattade sitt beslut. Mo¬
tionen komme nog igen nästa år, och då blefve ju alltid Första
Kammaren i tillfälle att säga sin mening. Men jag är nu icke op¬
portunist, och derför har jag begärt ordet.
Lördagen den 21 April, e. m.
23 Bi:o 29.
Gerna vill jag inrymma, att motionären och säkerligen äfven de Ifrågasatt lag-
sista, talarne nog hafva gjort sig skyldige till öfverdrifter. ^rlrisMion
Jag ber, att kammaren icke skall tro, att jag kommer att tala
här såsom absolut antivivisektionist, men jag anser, att hvad som ' ''
i denna motion är rätt bör ock som sådant erkännas äfvensom
dess misstag kritiseras. Så kan ju motionen, som jag hoppas, komma
igen nästa år i en om möjligt förbättrad form.
Den näst föregående talaren ansåg inympning af kräfta på eu
redan kräftsjuk patients friska kroppsdelar icke vara något orätt.
Men säkerligen var icke det der fallet i Breslau honom obekant —
och jag tror visst icke, att detta är det enda, som skulle kunna
påvisas — den bekanta injektionen af syfilisgift på en förut icke
smittad patient. Detta försök torde åtminstone ej kunna sägas vara
ofarligt, äfven om, som han sade, inympande af kräfta på en redan
kräftsjuk patient vore detta. Jag gissar, att han håller med mig
derom.
Han nämnde äfven, att vivisektion skulle vara nödvändig vid
föreläsningarna; der skulle de unga läkarnes kontroll vara den mest
effektiva. Det tror jag icke, på grund af hvad som meddelats mig
af läkare, såväl äldre som yngre, hvilka med en mun förklarat, att
dessa vivisektioner såsom demonstrationer vid föreläsningar äro full¬
komligt obehöfliga. Det är alldeles tillräckligt, om försöksobjektet
utgöres af en nyss dödad groda.
Den näst föregående talaren nämnde, i likhet med utskottet, att
motionären icke påvisat, att missbruk förekomma. Det är naturligt¬
vis en ytterst grannlaga sak att här bemöta honom. Om jag hade
rätt att nämna namn, skulle jag kunna göra det, ty jag vet, för att
blott taga ett exempel, att vid föreläsningarna vid en viss läro¬
anstalt, hvilken gör ju detsamma, skulle föreläsaren demonstrera hjertats
rörelser på kaniner. Djuret var icke bedöfvadt, utan skrek och
ryckte häftigt af smärta, hvarför en del af åhörarne helst önskade
lemna föreläsningsrummet. Jag vet icke, huru många exempel, som
behöfva anföras, för att man skall anse en lagstiftning nödvändig.
Behöfves det ett, tio — hundra? Det torde dock vara tillfyllest¬
görande att påvisa, det missbruk skett — och att detta är ett missbruk,
det vågar jag påstå. År den unge medicinaren så renons på fan¬
tasi, att han icke kan på annat sätt än genom att sticka nålar i
hjertat på ett lefvande djur bilda sig en föreställning om hjertats
rörelse, då beklagar jag den blifvande läkarens patienter. Då kommer
han nog icke att blifva särdeles stark i diagnosen. Jag vågar påstå,
att detta är ett missbruk att icke ens bemöda sig att döfva djuret
vid experiment som detta.
Hjertat rör sig lika väl, om djuret är narkotiseradt. Der hafva
vi således genast ett fall, och jag hoppas, att jag icke behöfver upp¬
taga kammarens tid med att anföra flera för att gendrifva, hvad de
föregående talarne påstått, nemligen att i vårt land missbruk i fråga
om vivisektion icke begås. Både motionären och den förste talaren
N:o 29. 24
Lördagen den 21 April, e. m.
Ifrågasatt lag-anser jag hafva gjort sig skyldiga till öfverdrifter. Motionären an-
mrisektim Ser förslag Mott utgöra en ringa del af hvad han vill vinna,
(Forts 1 ' nemligen förbud mot all vivisektion. Häri kan jag ej gifva honom
rätt. För så vidt man med vivisektion menar äfven bakteriologiska,
toxikologiska och serumförsök, är det ju alldeles sjelfkärt, att vi
icke kunna undvara dem, utan att den medicinska vetenskapen skulle
lida ett högst väsentligt afbräck i vårt land, och detta vill nog Första
Kammaren icke vara med om. Men jag anser, att äfven här vid
injektioner af serum och dylikt bör försöksdjuret, när bukhålan öppnas,
vara döfvadt. Detta sker icke alltid, hvilket jag kan konstatera,
ehuru jag af grannlagenhetsskäl icke vill närmare angifva några
detaljer.
Motionären säger i sitt lagförslag, att det endast borde vara
lärare vid universiteten och veterinärinstitutet, som skulle hafva rätt
att anställa dylika försök, men det går naturligtvis icke för sig, ty
utom för lärare vid de högre undervisningsanstalterna bör det natur¬
ligtvis äfven medgifvas utländska och andra vetenskapsmän, som
idka studier vid de fysiologiska institutionerna, att anställa de försök,
som anses nödvändiga för deras arbete. Jag har tänkt mig, att detta
skulle kunna medgifvas efter ansökning hos Kongl. Maj:t eller under
någon annan lämplig form.
Sedan säger motionären i § 2:
Försöken må blott företagas på djur, som genom bedöfning
(hvarvid curare ej får användas) äro bragta i känslolöst tillstånd,
och bedöfningen skall oafbrutet upprätthållas, så länge försöket varar,
och vidare att djuret skall aflifvas omedelbart efter bedöfningens
upphörande, så framt icke smärtan kan antagas hafva fullständigt
upphört. Äfven detta är felaktigt. Djuret bör naturligtvis bedöfvas
i alla de fall, der icke med sjelfva försöket afses någon särskild
nervaffektion. Då måste ofta, sorgligt nog, curare användas, ty åt¬
skilliga reflexrörelser skulle eljest störa experimentet. Men vid åt¬
skilliga af dessa försök är det påtagligt, att narkotisering samtidigt
mycket väl kan användas. Motionären begår ett misstag, då han
säger, att djuret skall aflifvas omedelbart efter bedöfningens upp¬
hörande, då ju vid toxikologiska eller bakteriologiska experiment
det naturligtvis är nödvändigt, att försöksdjuret hålles vid lif i åt¬
skilliga veckor efter det bedöfningen egt rum, ända till dess veten¬
skapsmannen har fått utröna giftets eller bakteriernas verkan, och
så länge är det naturligtvis icke möjligt att fortsätta narkosen.
Nu säges det, att kontrollen skulle blifva dels obeqväm, dels
icke effektiv. Talaren på elfsborgsbänken hade ett mycket radikalt
sätt att komma ifrån kontrollen, hvilket jag för min del ej skulle
vilja rekommendera. Icke heller tror jag, att våra svenska veten¬
skapsmän skulle följa det af honom gifna rådet. Han sade, att om
Riksdagen godkände den lagstiftning, som här är föreslagen, skulle
vetenskapsmännen ställas i valet mellan att resa utomlands eller
fortsätta sina experiment och betala de dem ådömda böterna, d. v. s.
Lördagen den 21 April, e. m.
25 >T:o 29.
göra sig skyldiga till lagbrott. Jag vågar i motsats till den ärade Ifrågasatt lag-
talaren hysa den tilltron till de svenska vetenskapsmännen, att de om
icke skulle vilja bryta emot gitven lag. .
Herr Almén hade ett annat botemedel för att komma från den 11 ‘
kontroll, som skulle afses med journalen, nemligen att läkaren skulle
skrifva journalen så, att chefen för eklesiastikdepartementet eller
kontrollanten icke skulle kunna förstå den. Icke heller skulle detta
komma att inträffa. Jag känner mig snarare förvissad om, att veten¬
skapsmännen skulle skrifva sina rapporter klart och tydligt utan
någon baktanke att dölja hvad de hafva för sig.
Det skulle blifva för långt att bemöta allt hvad som under
diskussionen förekommit, och ej heller skulle mycket dermed vinnas.
Jag tror icke, att man, efter de bravorop, hvarmed den näst före¬
gående talarens anförande helsades, har anledning hoppas, att Första
Kammaren skulle vilja gå med på hvad motionären i sitt senare
alternativ föreslagit, men jag hoppas för min del, att motionen kommer
tillbaka ett annat år, och att de talare, som i dag hållit sig tillbaka
af opportunitets- eller andra hänsyn, då komma att anföra så pass
tnngt vägande skäl för sin mening, att Första Kammaren kommer
att gå med på att begränsa visisektionen. Af dessa skäl vill jag ej'
nu framställa något yrkande.
Herr Almén: Då jag nu hör, att vi hotas med att få igen
motionen, och vi sannolikt då få lika långvarig diskussion som nu,
kan jag visserligen lefva i den förhoppningen att ännu en gång få
anföra skäl för afslag å densamma, men vill redan nu yttra några ord.
En talare nämnde, att vivisektionen duger ingenting till, ty vivi-
sektorerna äro aldrig ense. Mina herrar, sanningen uppdagas icke
på en gång. Han sökte bevis för sin åsigt deruti, att 4,000 hundar
offrats för att bevisa en sak, och så ytterligare 4,000 hundar för att
bevisa motsatsen, men han glömde tala om, att nu finnes det icke
några vivisektorer eller läkare, som icke äro ense om, att från rygg-
mergen utgå två slags nerver, de ena för känseln och de andra för
rörelsen. Kanhända ett par hundra hundar till behöft uppoffras,
men nu är sanningen utrönt.
Han framhöll vidare, att det var origtigt att experimentera på
menniskor, och jag tror, att det af den siste talaren omnämnda
fallet om öfverflyttande af syfilis på ett barn såsom experiment
väckt ett oerhördt uppseende bland läkarne. Detta är ju ett tecken,
mina herrar, att de icke äro så grymma och oefterrättliga, som man
målat ut dem. För öfrigt kunna försök på menniskor medföra
ovanligt vigtiga resultat. Sannolikt har icke någon förfärligare sjuk¬
dom förekommit än smittkopporna. Det fans ingen bot för dem.
Flertalet af de sjuka dog, de öfriga blefvo vanställa för hela lifvet.
Det fans emellertid andra tider och andra orter, der sjukdomen
förekom lindrigare, och man kom tillika under fund med, att den,
som en gång haft sjukdomen, var skyddad för framtiden. Med
N:o 29. 26
Lördagen den 21 April, e. m.
^orts.)
Ifrågasatt lag- afsigt nedsmittade man då friska menniskor med lindriga former af
Vivisektion1 smitt'£0PP0r> alltså experiment på menniskor med lyckligt resultat
utan att vara förkastliga. Sedermera märkte man, att menniskor,
som varit smittade af koppor från kor, voro skyddade för farligare
koppor, och så kom man till det resultat, att en af de förfärligaste
sjukdomar, som funnits, så godt som försvunnit, och det hafva vi
vaccinationen att tacka för.
Det har talats om de missbruk af vivisektion en, som skett i
Österrike. Lyckligtvis äro opinionen och rättskänslan i vårt land
sådana, att dylika experiment icke här förekommit, och då torde det
vara öfverflödigt att lagstifta derom.
Samma talare framstälde en annan fråga: Om vivisektionen är
nödvändig, hvarför vill man då icke vara med om införande af
kontroll, så att icke dessa missbruk må förekomma? Det är icke
konstigt att gifva svar på den frågan: man vill icke vara med om
kontroll, ty antingen kommer den att finnas endast på papperet och
förorsaka trakasserier, eller också kommer den att döda den veten¬
skapliga forskningen.
Den siste talaren nämnde något om öfverdrifter och paradoxer,
•men — hans grannlagenhet var så stor, att han icke ville nämna några
namn. Han sparar kanske dermed till nästa år. Han sade vidare,
att han icke var motståndare till vivisektionen — det var ju ett
berömvärdt erkännande —• och han gjorde icke något yrkande. Jag
väntar på hans argumentering till ett annat år och vill nu ej be¬
möta densamma.
Herr Lindgren: När herr Almén slutade sitt första anförande,
i rodde jag, att kammaren hade fått alldeles tillräckliga skäl och
upplysningar för att kunna bilda sig ett omdöme i frågan, och fastän
jag redan hade antecknat mig på listan, strök jag mig, för att icke
förlänga diskussionen. Emellertid har jag känt mig uppfordrad att
försvara det universitet, jag såsom lärare vid medicinska fakulteten
tillhör och som af talaren på elfsborgsbänken nyss blifvit angripet
på det sätt, att han sade sig veta, att studentpojkar i Lund drogo
in hundar och kattor på sina rum och misshandlade dem. Om så
ock vore förhållandet, frågar jag: är sådant vivisektion? Det vore
besynnerligt, ty med all den oklarhet och oreda, för hvilken motio¬
nen så utomordentligt utmärker sig, att den redan för den skull icke
förtjent att af denna kammare bemötas på det »städade sätt», som
skett, förklarar i alla fall motionären, att i begreppet vivisektion
ingår ett vetenskapligt syfte. Men om pojkar, de må vara studenter
eller icke, plåga djur, kan jag icke inse, att detta kan hänföras till
något vetenskapligt syfte. Underrättelsens källa var väl af samma
rena och klart upplysande natur som källan i öfrigt för hela den
framlagda historiken. Ty om en person, som har någon anledning
att tro sig vara sakkunnig, läser motionen, så finner han i den-
Lördagen den 21 April, e. m.
27 N:o 29.
samma en missuppfattning af omhandlade förhållanden i förening Ifrågasatt lag¬
man en oklarhet i tankegången, som gör den omöjlig. stiftning om
Först och främst borde väl klargöras, hvad som bör förstås
med »vivisektion». Pinsamma experiment på djur i vetenskapligt v '
syfte? Ja, i så fall vore det nödigt att bestämma, Indika djur det
vore fråga om. Och skulle det icke vara tillåtet anställa pinsamma
experiment på djur, äfven om de icke gjordes i vetenskapligt syfte,
utan för ett annat förnuftigt ändamål, så vore det bedröfligt. Hvar
och en som råkat få några parasiter, skulle då vara nödsakad att
behålla dem, ty man finge icke anställa några försök för att drifva
bort dem. Jag tror, att detta vore så barockt, att det dömer sig
sjelft hos hvar och en, som något reflekterar.
Jag vill icke på något sätt försöka rubba talarens på elfsborgs-
bänken uppfattning, ty jag är förvissad, att han förstår mig lika litet
som jag honom. Då han nyss anförde, att upptäckten af blodets
kretslopp inom kroppen borde tillskrifvas Malpighi, som medelst
mikroskopet påvisat detsamma, tycktes han mig antaga, att materia¬
let för undersökningen var något dödt djur. — Men är det månne
möjligt att få se blodets strömning hos ett icke lefvande djur, der
cirkulationen afstannat? Demonstration af blodomloppet hör till de
experiment, som vi tillåta oss att utföra inför de unga studerandena;
materialet utgöres vanligen af en groda, som derför icke nödvändigt
behöfver lifsfarligt skadas. Skulle det vara rimligt att stifta en sär¬
skild lag angående plågsamma experiment på djur i vetenskapligt
syfte, men låta plågsamma experiment på djur vare sig i annat för¬
nuftigt syfte eller af rent okynne och råhet fortfarande förblifva
oberörda af lagstiftningen?
Motionären har förklarat, att läkarne genom vivisektionen för¬
härdas och blifva känslolösa för menniskors lidanden. Är det månne
sant, att de unga läkarne utgå från läroanstalterna så beskaffade?
Jag tror, att den svenska allmänheten lemnar den svenska läkare¬
kåren ett helt annat vitsord.
I motsats till den ärade talaren å hallandsbänken, hvars upp¬
fattning om den medicinska undervisningens uppgift jag icke till alla
delar kan gilla, hoppas jag, att de enskilda motionerna i vivisektions-
frågan icke under närmaste framtiden måtte upprepas, då ingen giltig
anledning till lagstiftning derutinnan föreligger. I hvarje fall synes
mig nödvändigt, i fall eu lagstiftning skall ifrågasättas, att det blir
klart och otvetydigt angifvet, hvad som bör förstås med ordet »vi¬
visektion».
Rop hördes nu på proposition.
Herr Ljungberg: Det är endast två ord, jag önskar säga.
Dessa lärda herrar, som hafva talat så ifrigt mot motionen, känna
kanske icke eller hafva de icke velat låtsa om, att professor Vircliow,
en af de mest berömda läkare i Europa, har sagt, att barbariska
Jf:o 29. 28
Lördagen den 21 April, e. m.
Ifrågasatt lag- och grymma experiment på djur böra bestraffas och att »vi fysio-
SVivisektion” loger hatva ingenting emot kontroll». Men han förstår väl icke
(Forts) ' ^?tta sa vä^ som unna utmärkte motståndare, hvilka sagt, att de
»icke vilja hafva någon kontroll, ty den är till hinder för veten¬
skapen».
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande förevarande utlåtande yrkats, dels att ut¬
skottets hemställan skulle bifallas, dels ock, af herr Ljungberg, att
kammaren skulle afslå utskottets hemställan och bifalla den i ämnet
väckta motionens senare alternativ.
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr Ljungberg begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 36, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan och bifalles den i ämnet
väckta motionens senare alternativ.
Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 99;
Nej — 10.
Ifrågasatta
ändringar i
förordningen
ang. hushåll¬
ningen med
de allmänna
sleogarne i
riket.
Föredrogs å nyo lagutskottets den 5 och 6 i denna månad bord¬
lagda utlåtande n:o 37, i anledning af väckt motion om ändringar i
kongl. förordningen angående hushållningen med de allmänna sko¬
garna i riket den 26 januari 1894.
Herr Pettersson, Carl Fredrik: Den fråga, som nu före¬
ligger till Riksdagens afgörande, förekom, såsom motionären antyder,
senast för 4 år tillbaka. Men den behöfver upprepas, för att rättelse
skall ske, ty saken är verkligen bra nog snedvriden. Motionären
anför derpå ett par exempel, och flera skulle kunna anföras. Han
talar nemligen om det förhållande i en socken i Norrland, som
29 N:o 29.
Lördagen den 21 April, e. m.
heter Ramsele, hvarom läses på sid. 5 i utskottets betänkande. Han Ifrågasatta
säger der- ändringar x
»Ifrån Ramsele prestbordsskog hafva under förra 20-års-perioden a°ng'hushåll-
influtit till lönereglingsfonden minst etthundratusen kronor och minst ningen med
trettiotusen kronor till de ecklesiastika boställenas skogsfond. Enligt de allmänna
gällande hushållsplan ingå i löneregleringsfonden i medeltal 9,000 ’
kronor årligen eller på 20 år 180,000 kronor. Ramsele församling
har tvenne gånger begärt anslag af dessa skogsmedel till ett kapell 1
i en mycket aflägsen fjälltrakt, men på denna sin billiga begäran
fått af slag.»
Detta är, mina herrar, en högst märklig casus. Man finner
deraf, att socknen, hvars prestbord eger betydande skogar, icke får
så mycket af skogens afkastning, att det kan användas till en så i
kyrkligt afseende vigtig sak som eu kapellbygnad. Detta förvägras
af vederbörande. Huru har nu denna sak kommit på sådana afvägar?
Jo, derom berättar också motionären. Men jag skall icke upptaga
kammarens tid med att läsa upp, hvad han anfört derom, utan helt
kort anmärka och berätta, att kronan har vändt upp och ned på
hela förhållandet, i det hon förklarat, att församlingar och pastorer
åligger bevisningsskyldigheten för att prestbord skall vara skatte, tv
kronan anser, att alla prestbord ursprungligen äro krono, och först
när kronan blifvit öfverbevisad om, att de äro af eu annan natur,
då vill kronan gifva dem vederbörlig rätt. Men för att kunna be¬
visa detta fordras handlingar, och finnas icke skriftliga handlingar
på saken, så står kronan med palm i händer, och församlingarna gå
miste om påräknad inkomst af skogar, hvilka de i århundraden
betraktat som sin rättmätiga egendom.
Nu är det så, att under tidernas lopp har eu hel hop handlingar
förkommit genom eldsvåda eller på annat sätt, och presterskapet är
urståndsatt att bevisa att boställena hafva skatte-natur. Ergo, säger
kronan, äro de krono, hvilket återigen torde bevisa, att kronan är
den mägtigare parten och presterskapet och församlingarna den sva¬
gare. Så är förhållandet, och i denna belägenhet har nu Dalarnes
och Norrlands presterskap kommit. I södra och mellersta Sverige
deremot få boställsinnehafvarne och församlingen bibehålla den jord.
som de af ålder haft, äfvensom inkomsterna af boställets skog, som
visserligen der icke äro af afsevärd betydelse. Men i öfre Sverige
har man af boställenas skogar en betydande inkomst, och det är in¬
komsten från dessa skogar, som användes till bildande af löue-
regleringsfonden äfvensom de ecklesiastika boställenas skogsfond.
Derigenom har inträffat, att presterskapet i öfre Sverige får
bidraga till aflöning åt presterskapet i det mellersta och södra, der¬
för att i öfre Sverige finnas boställsskogar, som antagas vara af
krononatur, och kronan säger, att dessa äro kronans eller kyrkans
gemensamma egendom.
Denna fråga väcktes, som sagdt, för 4 år sedan. Nu har den
ånyo blifvit upplifvad af en ledamot i Andra Kammaren, sedan
N:o 2!>. 30 Lördagen den 21 April, e. m.
Ifrågasatta den förra motionären afgått från Riksdagen. Lagutskottet har i
förordnin en f'etta ämne yttrat sig mycket välvilligt till förmån för motionen och
ang!ImsliåU- metdgifvit, att rättelse borde ske, men utskottet afslutar, märkvärdigt
ningen med icke sitt utlåtande på det sätt, som motionären föreslår. Hans
de allmänna anhållan går ut derpå, att »sådana förändringar vidtagas i Kongl.
8k°rika 1 nac%a förordning af den 26 januari 1894 angående hushåll-
,-T e. ' ningen med de allmänna skogarna i riket, att densamma bringas i
or s'' full öfverensstämmelse med löneregleringslagen af 1862 och särskildt
med föreskrifterna i denna lags 9 §, 1 och 2 mom.»
Det förefaller mig, som om utskottet skulle kunnat gå motionärens
önskan till mötes på detta sätt, men utskottet har kommit till ett
annat slut. Jag har i några år varit ledamot af detta utskott, och
jag vet, att utskottet stundom brukar göra sådana hänvisningar, när
det icke vill komma med någon direkt framställning i ämnet. Nu
går lagutskottets kläm ut derpå, »att den af Kongl. Maj:t den 22
oktober 1897 tillsatta komité, som har att åstadkomma utredning
och förslag beträffande ändrade grunder för presterskapets aflöning
m. m., lärer vid fullgörande af detta uppdrag få anledning att upp¬
taga jemväl den af motionären väckta frågan till bedömande och
pröfning». På denna grund anser utskottet, att det icke är värdt,
att något uttalande från Riksdagens sida nu göres. Det är en för¬
hoppning, som lagutskottet här yttrar, men hvad hafva vi för garanti
för, att denna förhoppning skall realiseras? Om nu någon ledamot
af denna komité vore närvarande i kammaren, — jag tror dock knappast,
att det är någon enda här för tillfället — skulle han möjligtvis finna
skäl att lyssna till de ord, jag här anfört. Men huru veta vi, att de
komma till denna komités kännedom? Det är nog möjligt, att komitén
tager saken under öfvervägande, men det är lika möjligt, att den
icke kommer att göra det.
Med detta mitt anförande har jag icke velat annat än under¬
stryka lagutskottets motivering till förord för den mycket vigtiga
saken och har för öfrigt intet yrkande att gorå.
Herr Hasselrot: Då den föregående talaren icke framstälde
något yrkande, hade jag icke behöft begära ordet. Jag ber dock få
för kammaren tillkännagifva, att i utskottet, då denna fråga behandlades,
satt en ledamot af den komité, som har blifvit tillsatt för åstad¬
kommande af utredning i fråga om grunderna för presterskapets
aflöning, och ehuru han naturligtvis icke kunde på något sätt
bestämma hvad denna komité skulle föreslå, nämnde han, att före¬
varande fråga vore under ompröfning och under bedömande af
komitén. Såvidt jag förstår, finnes det heller intet, som ligger närmare
för denna komité, som skall pröfva lönerna för presterskapet inom
hela riket, än att se till, om och i hvad mån dessa norrländska
boställsskogar skola bibehållas för församlingarna eller bidrag från
dessa skogar må tillkomma kyrkan och staten i dess helhet. Att
under sådana förhållanden skrifva till Kongl. Maj:t i denna fråga,
31 N:o 29.
Lördagen den 21 April, e. m.
då vi behöfva skrifva om så mycket annat, som är mera nödvändigt, Ifrågasatta
synes mig icke vara lämpligt. Inom lagutskottet väcktes icke heller ändringar 1
af någon förslag om skrifvelse. Alla, som yttrat sig i ämnet hafva, £ kushåU-
såsom motionären påpekat, erkänt, att missförhållanden finnas och ningen med
att någon rättelse bör ske, men till dess vi se, att sådan icke på de allmänna
normal väg kommer till stånd, synes det mig olämpligt, att Riksdagen slc0^^e 1
tager initiativ i denna fråga. \
Jag tillåter mig yrka bifall till lagutskottets hemställan.
Herr Dahlberg: Jag lofvar att fatta mig mycket kort, men
det kan icke skada att äfven en röst ifrån Norrland i denna fråga
får göra sig hörd. För min del anser jag med den kännedom, jag
har om dessa förhållanden, att lagutskottet temligen lättvindigt af-
färdat denna sak. Lagutskottet hänvisar till skatteregleringskomitén,
om jag får begagna detta namn för den komité, som är tillsatt för
reglering af presterskapets inkomster, men här är icke fråga om
skattereglering, utan här är fråga om ett rent eganderättsförhållande,
och på denna grund anser jag, att lagutskottet bort komma till ett
annat slut, än som nu skett.
Jag skall dock för närvarande icke framställa något yrkande.
Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, biföll kam¬
maren hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemstält.
Vid förnyad föredragning af Första Kammarens tillfälliga ut¬
skotts den 5 och 6 innevarande april bordlagda utlåtanden:
n:o 2, i anledning af väckt fråga om indragning till statsverket
af de s. k. marketenteri- och lägerkassornas inkomster, och
n:o 3, i anledning af väckt motion om undervisning i teknisk
hygien m. m. vid rikets tekniska läroverk,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.
Vid förnyad föredragning af Första Kammarens tillfälliga ut¬
skotts den 7 och 12 i denna månad bordlagda utlåtande n:r 4, i an¬
ledning af väckt fråga om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående upp¬
hörande af lösen för anteckning å vexel eller afskrift deraf om skedd
protest, biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemstält.
På framställning af herr talmannen beslöts att till ett följande
sammanträde uppskjuta behandlingen af öfriga på dagens föredrag¬
ningslista uppförda ärenden.
N:o 29. 32
Lördagen den 21 April, e. m.
Herr Åkerman afgaf en motion, n:o 39, i anledning af dels
Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse af den kronan till¬
kommande jordegareandel i grufva, dels ock herr Nissers till följd
deraf väckta motion.
Denna motion blef på begäran bordlagd.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Sörensson under
tio dagar från denna dag.
Herr talmannen tillkännagaf, att, sedan e. o. notarien E. L.
Krsepelien på begäran entledigats från sin befattning såsom kanslist
i kammarens kansli, komiterade för tillsättande af kansliet i den
sålunda uppkomna ledigheten till kanslist antagit e. o. hofrättsnota-
rien, juris kandidaten Karl Stenström.
Justerades sex protokollsutdrag för denna dag.
På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle sättas främst på föredrag¬
ningslistan till nästa sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 9,38 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Stockholm, Svenska Tryckeribolaget Ekman k Co, 1900