RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1900. Första Kammaren. N:o 16.
Onsdagen den 7 mars.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 28 nästlidne februari.
Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtanden:
n:o 8, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde
hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet; och
n:o 24, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anslag
till ett jordbruksdepartementet m. m.
Företogs val af tjugufyra valmän för utseende af dels Riksdagens
fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontor efter dem, som nu äro
i tur att afgå, dels ock suppleanter för fullmägtige i nämnda bank
och kontor; ock befunnos, efter valförrättningens slut, hafva blifvit till
valmän utsedde:
herr Bohnstedt ...................................
|
|
röster
|
„ Brehmer .........................................
|
|
88
|
v
|
„ de Laval........................................
|
|
88
|
»
|
„ Ehrenborg .....................................
|
|
88
|
X
|
„ Falk, Helmer,................................
|
|
88
|
51
|
„ Grundberg .....................................
|
|
88
|
55
|
grefve Lewenhaupt .................................
|
|
88
|
X
|
herr Lundeberg .....................................
|
|
88
|
x
|
,, Lundström .................................
|
|
88
|
n
|
„ Moberg .........................................
|
|
88
|
Tf
|
„ von Möller .....................................
|
|
88
|
v
|
„ Nilsson ........................................
|
|
88
|
55
|
„ Nisser ............................................
|
|
88
|
|
„ Pettersson, Fredrik Emil,.............
|
|
88
|
n
|
„ Rudebeck ....................................
|
|
88
|
n
|
Föräta Kammarens Prof. 1900. N:o 16.
1
No 16.
2
Onsdagen den 7 Mars.
Ändringar i
itämpelfiirord-
ningen i
råga om «. k.
fromma
ttiftelser.
grefve Spens ....................................................
herr Stephens ....................................................
t, von Strokirch .........................*..................
Söderberg........»......................................
„ Wijk............................................................
„ "Berg, Gustaf Axel, ...................................
i „ ^Ekströmer ................................................
friherre Klingspor, Carl,....................................
herr Torelius ....................................................
med
88
88
88
88
88
87
87
87
87
röster
It
7)
*19
V
'■11
n
7)
»
Företogs val af tio suppleanter för kammarens valmän för utseende
af dels Riksdagens fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret efter
dem, som nu äro i tur att afgå, dels ock suppleanter för fullmägtige
i nämnda bank och kontor; och befunnos, efter valförrättningens slut,
hafva blifvit till suppleanter för kammarens ifrågavarande valmän
utsedde i
grefve von Hallwyl............................................ med 70 röster,
herr Kjellgren.................................................... » 70 „
„ Tham, F. A. Sebastian,........................... „ 70 *
, Ridderbjelke ................................ « 70 „
friherre Rappe ...........................—......—........ n 70 „
herr Danckwardt-Lillieström ........................ *70 „
„ Berg, Gustaf B......................*................. » JO „
friherre Alströmer ............................................ * *0 „
herr Bergström ............................................. « 70 „
„ Bandqvist ........................................••• •> 69 „ »
sedan ordningen mellan dem, som erhållit lika antal röster, blifvit
genom lottning bestämd.
Föredrogs,-men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran lag¬
utskottets under gårdagen bordlagda utlåtanden n:is 21 och 22.
Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 3 och 6
innevarande månad bordlagda betänkande n:o 10, i anledning af väckt
motion om viss ändring i förordningen angående stämpelafgiften i fråga
om lagfartsprotokoll och lagfartsbevis, biföll kammaren hvad utskottet
i detta betänkande hemstält.
Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 3 och 6 i denna månad
bordlagda betänkande n:o 11, i anledning af väckta motioner om vissa
ändringar i stämpelförordningen i fråga om s. k. fromma stiftelser.
Herr af Buren: Såsom herrarne behagade finna, står jag äfven
i dag som ensam reservant från denna kammare emot utskottets be¬
Onsdagen den 7 Mars.
3
No 16
slut. Förliden lördag behandlades stämpelförordningens stadganden
rörande sättet för arfsskattens beräkning, och jag visade då, att skatten
vore obillig samt stämpelförordningen i detta stycke oklar, tvetydig
och ofullständig. Yi stå nu, mina herrar, inför ett annat kapitel, som
enligt min mening visar, att arfsskatten i afseende på storleken är
våldsam och orättfärdig. Jag tillåter mig att säga detta, då staten
utkräfver alltför stora skatter af donationer för välgörande ändamål.
Jag håller före, att staten i stället borde utfästa belöningar för att
uppmuntra till sådana donationer. På landet kalla vi dessa skatter
för “syndapenningar", emedan de icke kunna hafva någon välsignelse
med sig, och det är dessa skatter, som åstadkomma den der “sjukliga
fetman14, som Andra Kammarens talman vid riksdagens början ordade
om inför tronen. Jag tror icke, att meningen var den, att stämpel¬
förordningen i detta stycke skulle helt och hållet tillintetgöra bevill-
ningsförordningen, som föreskrifver, att fromma stiftelser skola vara
fria från utgörande af bevillning för såväl fastighet som för inkomst
af kapital eller arbete. Jag skall icke ingå på ett bemötande af
utskottets ytterst svaga motivering, emedan jag antager, att den ärade
motionären kommer att göra det, och jag vet, att han då gör det på
ett mycket bättre sätt, än hvad jag förmår. Jag anhåller, herr grefve
och talman, att få yrka afslag på utskottets hemställan och bifall till
motionen.
Herr Ca vall i: Då talmannen uppropat herr Wieselgren, men han
detta oaktadt icke ville begagna sig af ordet, så är jag skyldig att
redan nu yttra mig, hvithet jag beklagar, enär jag nog blir tvingad att
ännu en gång begära ordet för att bemöta hvad han kommer att säga
i frågan.
Jag har i dag fått tillfälle att besanna hvad jag för några dagar
sedan konstaterade från denna plats, att den ärade talare, som nyss
hade ordet, gjort arfsskatten till sitt “prseterea censeo“. Han har dock,
såsom jag hoppas, i dag uttömt förrådet af de äfven från hans synpunkt
starka uttryck han har att använda rörande stämpelförordningen i detta
afseende; de voro, för att begagna hans egna ordalag, våldsamma.
Men då han trodde sig — i anledning af ett yttrande af Andra Kam¬
marens talman vid början af denna riksdag, jag vet ej, om det före¬
kom i helsningstalet till Konungen eller till kammaren, i hvilket han
skall hafva talat om en “sjuklig fetma1' hos budgeten — kunna sätta
i fråga, att denna talmannens uppfattning af finansernas tillstånd skulle
sammanhänga med befintligheten af de statsinkomster, om hvilka nu
ifrågavarande förslag rör sig, så vädjar jag till talaren, om han verk¬
ligen på allvar kan påstå detta. Om han genomläst den reservation,
som jemte hans egen är fogad vid detta betänkande, skulle han hafva
funnit, att, äfven vid bifall till de längst gående i dessa motioner före¬
kommande yrkanden, den derigenom uppstående minskning i stats¬
inkomster skulle utgöra icke fullt 50,000 kronor, men en budget på
ungefärligen 150 millioner sväller icke ut till sjuklig fetma genom
bibehållande af en statsinkomst på 50,000 kronor.
Det är för närvarande icke fråga om annat än motioneD, och
Ändringar i
stämpelförord¬
ningen i
jrdga om s. k.
fromma
stiftelser.
(Forts.)
M:0 !6.
4
Ändringar i
stämpelförord¬
ningen i
fråga om s. k.
fromma
stijtelser.
(Forts.)
Onsdagen den 7 Mars.
häremot kan från min synpunkt icke vara något att erinra, ty de,
som tagit del af motionärens förslag, veta, att han deri föreslår, “att
Riksdagen måtte besluta, att från den stämpelafgift, som under Art. II
§ 8 A af kongl. förordningen den 2 juni 1899 åsättes genom testa¬
menten, gåfvobref eller andra afhandlingar donerade medel, skola vara
befriade: akademier och undervisningsverk, anstalter för fattigvård och
sjukvård, pensionsinrättningar och fromma stiftelser*1, men i Art. II
§ 8 A stadgas stämpelskatt icke blott å bouppteckning vid dess
registrering, utan äfven å testamente eller gåfvobref vid lagfart af
testamenterad eller skänkt fast egendom. Den ärade motionären före¬
slår således befrielse för dessa inrättningar jemväl af det senare slaget
af ifrågavarande stämpelafgifter, men ett förslag om sådan befrielse
synes mig så vidt gående, att endast denna omständighet bör föran¬
leda motionens fall.
Jag har nu icke att yttra mig om annat än motionen, och på
denna grund torde jag, med stöd af de utaf utskottet anförda skäl,
med fullt fog kunna yrka afslag på motionen och bifall till utskottets
hemställan.
Herr Wieselgren: Sitt försvar för den angripna förordningen
af år 1894 eller närmast sagdt af år 1899 angående stämpelafgitten
har utskottet byggt på tvenne mägtiga pelare; den ena kallar utskottet
princip, den andra konseqvens, och jag är flen förste att medgifva, att
i all synnerhet i fråga om lagstiftning principer och konseqvens mot
principer spela en ofantligt vigtig rol. Men jag tror hval ken att prin¬
cipen eller konseqveusen i detta fall äro oangripliga. Princ pen heter
här blodsbandet. Ju centralare familjeintresset är, dess starkare skydd
bör, enligt grunderna för den ifrågavarande lagen, samhällsintresset
gifva det; samhällsintresset bör giira sig dermed identiskt. Det är
ock fullkomligt rigtigt, att familjeintresset bör vara af stor betydelse
för samhället, och jag har föga att invända deremot, att, i den mån
detta intresse är starkare, blodsbandet närmare, innerligare, lagstift¬
ningen också i fråga om beskattning af arf, testamente eller gåfva
bör taga hänsyn dertill. Men jas vågar säga, att familjeintresset,
huru stort och betydelsefullt det än är, och huru lämpligt det än må
vara att derpå bygga eu princip, dock icke är det enda, som här bör
komma i betraktande. Det bör och kan icke vara den enda princi¬
pen, till hvilken man under närvarande förhållanden bör taga hänsyn.
Jag kan icke inse, huruledes man skulle kunna invända något mot
mitt påstående, att, jemfördt med familjeintresset och dess uppskattning
i samhällets ögon, sjelfva samhällsintresset väl måste, om icke spela
en högre rol, åtminstone kunna med den förutnämnda principen fullt
jemnordnas. Om samhället är bygdt icke endast på uppskattning af
familjens betydelse, utan också på en hel mängd andra etiska förhål¬
landen, måste väl samhället med sitt intresse också böra omfatta
hvad som för dessas främjande inom samhället göres, då det ju i en
synnerligt hög grad tillgodoser dess eget väl förstådda intresse. Om
något gifves till befrämjande af religiösa, sedliga eller intellektuella
ändamål — jag frågar: bar icke då samhället både rätt och pligt att
5
No 16.
Onsdagen den 7 Mars.
fromma
stiftelser.
(Forts.)
också taga hänsyn härtill, taga hänsyn till det centrala samhälls-
intresse, som i sådana donationer få sitt uttryck? Bor en donation Jngen i
hafva att påräkna mindre undseende af samhället, derför att den gagnar fr^a om s.
samhället sjelft i något af dess vitala intressen, än om den afser att fm
gagna ett enskilt familje-intresse? Jag vågar nekande besvara frågan,
och jag gör det icke blott med stöd af teoretiskt resonnement, utan
ock på grund af faktiska förhållanden, för hvilkas styrkande jag kan
åberopa utlåtandet af den komité, hvars förslag nu är gällande lag.
Komiterade omtala ju, att preussiska lagstiftningen tager bestämd hän¬
syn till dessa förhållanden. Inrättningar af hvarjehanda slag, fattig-
och sjukvårds- samt undervisningsanstalter äro tritagna från utgörandet
af stämpelskatt. I Danmark äro dispositioner till förmån för likartade
offentliga ändamål befriade från kollateralafgiften, hvilken utgör den
öfvervägande delen af der stadgad arfsskatt. Således: faktiskt och be¬
vislig! finnes jemte den princip, på hvilken 1894 års förordning är
byggd, en annan princip, samhällsintresset, som är stäldt bredvid familje-
intresset.
Nu kan man säga, att konseqvensen fordrar, att, då man vid
1894 års riksdag och i 1894 års förordning fastslagit blodsbandet
såsom princip, denna också följdrigtigt bör tillämpas. Men jag ber
få påpeka, att med konseqvensen är det här icke så helt bevändt.
I den första artikeln af 1894 års förordning är redan konseqvensen
bruten, i det att derstädes just hänsyn tagits till detta samhällsintresse.
I § 7 heter det: “från stämpelafgift enligt denna artikel är kronan
befriad. Dessutom äro från stämpelafgift enligt denna artikel — — “
befriade: Akademier och statens undervisningsverk;------
Kyrkor; Pensionsinrättningar; Sjukvårdsinrättningar, allmänna; och
Stiftelser, fromma — — — — — — — — — — — —
och vill jag öfvergå till den af reservanten redan påpekade 11 § be-
villningsförordningen, så heter det der: “från utgörande af inkomst-
bevillning frikallas: a) staten; b) kyrkor, akademier och vetenskapliga
samfund, allmänna undervisningsverk, stipendiefonder, pensionsaustalter,
sjuk- och fattigvårdsinrättningar jemte andra fromma stiftelser:--“
Af dessa bestämmelser torde klarligen framgå, att artikeln II af 1894
års förordning långt ifrån att uppbära någon konseqvens tvärtom
representerar inlconseqvensen i lagstiftningen; och jag undrar, om icke
detta bör ega anspråk på att af kammaren beaktas. Det är nemligen
så, att den åsigt, för hvilken jag i motionen gjort mig till målsman,
är den gamla svenska, som från urminnes tid här i landet praktiserats.
Eu rest af denna uppfattning är det, som gör sig märkbar i första
artikeln af ifrågavarande stämpelafgiftsforfattning liksom uti bevillnings-
förordningen. Det är deremot en ny princip, som inkommit och till-
lämpats i artikel II af 1894 års förordning. Också fans det nog de,
som studsade för denna; men de förhållanden, hvarunder sagda för¬
fattning vid dess tillkomst behandlades, voro sådana, att mången ansåg
sig böra afstå ifrån att rycka an mot en och annan särskild punkt
af förslaget för att icke utsätta det för risken att söndertrasas. Tids-
omständigheterna voro då sådana, att det borde godkännas; men mången,
som röstade derför, gjorde det dock med en tyst föresats att seder-
N:o !6.
6
Onsdagen den 7 mars.
Ändringar i mera söka iå till stånd partiella förändringar i de stycken, som mest
fr*' stötte den 8amia uppfattningen, det gamla — jag säger det rent ut
fria9:::. *. - rättsmedvetandet.
fromma Nu säger utskottet bland annat, att det blefve svårt att bestämma
stiftelser, hvilka anstalter borde fritagas, i fall man ginge in på den af mig före-
(Forts.) slagna vägen. Men, mina herrar, den invändningen är ingenting an¬
nat än „de obotfärdigas förhinder". En dylik bestämmelse bör icke
vara svårare vare sig att åstadkomma eller att tyda under 2:a än un¬
der l:a artikeln i stämpelförordningen och 11 § i bevillningsförord-
ningen. Äro svårigheterna så stora i ena fallet, borde de vara lika
stora i det andra; och äro de icke så stora i det andra fallet, borde
de väl icke heller vara det i det förra.
Ett argument, som utskottet också anlitat, är det, att det icke
bör vara svårt för dessa stiftelser att bära en minskning i sina in¬
komster. Det är ett resonnement, som jag egentligen icke tycker
vara skäligt; ty hvad som är lätt att bära för en anstalt kan vara
svårt att bära för en annan. I den mån donationerna äro små, äro
vanligen också anstalterna små; och det betyder icke så litet från
rent ekonomisk synpunkt, om ett eller annat hundratal kronor på
denna väg frånhändes de donationer, som iemnas sådana stiftelser.
Dessutom ber jag att få påpeka, att de fromma stiftelserna säl¬
lan ha att påräkna någon längre tids allmännare intresse. När de
först grundas, blir stämningen vanligen rätt varm för dem, allmänna
uppmärksamheten rigtas på dem, och en hel mängd donationer kom¬
mer dem till del. Det ser ut, som om allting borde kunna gå bra.
Men det räcker icke så länge. Nya stiftelser grundas och taga den
allmänna uppmärksamheten, den allmänna barmhertigheten i anspråk;
de gamla stiftelserna trängas dermed i bakgrunden och glömmas.
Detta veta stiftelserna. De spara allt hvad sparas kan, de samla allt
hvad samlas kan, så länge de veta sig hafva att påräkna eu allmän¬
nare medkänsla. Under denna goda tid kunna de få rätt många
donationer — men huru verkar då förordningen om stämpel-
afgiften ?
Jag känner ganska nära till en viss mild stiftelses affärer och
kan med afseende på densamma tala af erfarenhet. Om de donatio¬
ner, som under årens lopp efter 1894 tillflutit denna stiftelse, i hvarje
fall fått vidkännas de afdrag, som lagen om stämpelafgiften bestäm¬
mer, skulle det samlade belopp, som under dessa år af sådan anled¬
ning frångått stiftelsen, hafva uppgått till 15,601 kronor och 75 öre.
Nu frågar jag kammaren: är det värdigt staten att, då eu stiftelse
upprättats för omhänderagande såsom i detta fall af fattiga obotligt
sjuka och vanföra barn, staten långt ifrån att sjelf gifva något anslag
dertill, tvärtom tager ifrån hvad varmhjertade gifvare lemna densamma —
säger åt dessa: för att I mån hafva rättighet att förbarma er öfver
och understödja dessa fattiga små, skolen I betala till mig så och så
mycket? Jag måste säga, det är gränslöst upprörande! Åtminstone har
jag känt det så, och det skulle mycket förvåna mig, om icke den kän¬
slan vore förherskaude öfverallt, der man verkligen tänker på saken,
fixerar tanken på det förhållandet, att staten, som icke lehöfver dessa
Onsdagen den 7 mars.
Nu> 16.
pamimnr, i kraft af en tom princip minskar varmkjertade »skw
Stag till en barmhertig stiftelse genom att tillerkänna sig större eller ^
mitt påstående, att det noder sådana förbulta. "gg? *'
den icke kan vara att antaga annat, än att donationernas an Forts.)
mer att förminskas säger utskottet, att det har man ännu eke erta-
5t Huru kan utskottet veta det? Jag skall bedja att få erinra kam¬
maren aH en stor del af de donationer, som under de senare åren
kommit i dagen, äro gjorda, innan 1894 års förordning kom till och
i all synnerhet innan 1894 års här ifrågavarande bestämmelser blifvit
kida.y De äro icke kända ännu i denna stund. Det » markrardig,
huru litet allmänheten har reda på den nya underliga beskattning -
form som genom 1894 års förordning infördes i vår lagstiftning.
Men långt ifrån att gå in på den utskottets uppfattning, att den
beskattningen icke spelar någon rol för donationerna 1Öar jg
komligt annan och motsatt erfarenhet. Jag vet, att denna beska
ning verkar frånstötande å personer, som eljest skulle halva velat gi
donationer. Jag känner två fall, der vederbörande sagt. jag skulle
hafva velat gifva en donation till det eller det andamålet, men det
förefaller mig upprörande att nödgas plikta så och s myc e
staten för att få lemna understöd till den eller den inrättningen, och
derför gör jag det icke. Det är också detta, mina herrar, som for-
anledt min motion; ty jag har lofva! eu person, som förklarat att h^
med de nuvarande bestämmelserna icke ville gorå en annar. af bo
nom tilltänkt donation, att göra hvad jag kunde for att fl dessa .be
stämmelser ändrade. Min erfarenhet går således i en annan retning,
än hvad utskottets gör. ..., , •, t5
Utskottet talar vidare om det olämpliga af att olikhet T ^tam-
Delbeläg<ming af gåfva förekommer. Men denna olikhet foietmnes re-
dan Stämpelafgiften är bunden vid en afhandling; men om jag uar
med varm hand, klistrar man icke stämpeln på hunden I sådana
fall finnes ingenting att klistra stämpeln på. Med varm hand gifven
gåfva blir således stämpelfri.
Om två personer gifva några hundra tusen kronor hvar, den e
med varm hand och den andre genom en afbandning, sä bär eåfvan
i det ena fallet beskattad, i det andra fallet icke. Då en afhandling
åtföljer gåfvan, kommer en dryg beskattning att utkrafvas i a
fallet icke ett öre. Visar icke detta, att en märklig oli het i bestå -
melserna i stämpelförfattningen rörande gåfvor redan forefinnas. bvaret
kan blott bil ett.^ Qm eQ person gifver några 100,000 kronor
till en anstalt utan att känna till besynnerligheterna i dengallande
stämpelförfattningen, och om han lemnar fram gåfvoafhandiingen utan
att belägga den med stämpel, skulle han bötfallas till dubbla beloppet
af hvad stämpelafgiften skall gå till. Om stampelafgiften skulle gå
till ett belopp af 6,000 kronor, får han således bota 12,000 lr.
Hvarför? jo, derför att han tillåtit sig den förskräckliga germngen att
gifva ett stort belopp till en from stiftelse — ty ce! ar ju den gran -
läggande handlingen. Det är märkvärdiga förhållanden, nvaruti en god,
N;o 16.
8
Ändringar i
stämpel föror il¬
ningen i
fråga om s. k.
fromma
stiftelser.
(Forts.)
Onsdagen den 7 mars.
varmhjertad menniska kan råka utan att ana det. Han har icke
tänkt sig, att han skulle kunna begå ett lagbrott, när han blott gjorde
en god gerning, eu utomordentligt god gerning; men icke för ty
får han, i kraft af nu gällande lagstiftning, erfara, att han gjort det;
och för hvad han gjort eller, rättare, icke gjort får han höta ett belopp, som
mångfaldiga gånger öfverträffar det högsta bötesbelopp, som finnes
bestämdt i strafflagen.
På ännu en sak ber jag att få fästa kammarens uppmärksamhet.
Det är nemligen ganska vanligt, att personer, som göra donationer till
fromma stiftelser, bestämma, att räntan af donationen skall tillfalla den
eller den gamla tjenarinnan eller vännen under dessas lifstid. Och
praxis är sådan, att dessa donatorer vanligen alltid bestämma räntan högre,
än hvad enligt gällande räntefot utfaller å det gifua beloppet. Eu
stiftelse anser sig emellertid icke hafva rätt att vägra mottaga en så¬
dan donation, derest man blott kan beräkna, att man genom bidrag från
kapitalet kan uppfylla de räntebestämmelser, som donator gifvit, utan
att riskera, att kapitalet blir slut. Ställes räntan så högt, att man ri¬
skerar, att äfven kapitalet under lifräntetagarens antagliga återstå¬
ende lifstid kan komma att på sagda sätt gå åt, svarar man ju nej; —
men annars säger man tacksamt ja, i tro, att alltid något blir öfver.
Och det kan ju hända, att så sker. Men staten beräknar sin stämpel¬
afgift efter donationens nominella belopp; och så inträffar, att den
beskattar de fromma stiftelserna icke blott lika mycket som enskilda
gåfvotagare, hvilka stå i aflägsnare slägtskapsförhållande till donator,
enligt bestämmelserna i stämpelafgiftsförfattningen, utan vida mera,
kanske dubbelt mera, än den egentligen bort taga, om man nu också
medgifver, att de nu faststälda beloppen skulle vara de rätta.
Jag vågar påstå, att de för handen varande förhållanden icke äro
tillfredsställande och att det är ganska mycket af behofvet påkalladt
att ändra dem. Det är derom jag tillåtit mig väcka förslag. Men
då nu utskottets ordförande förklarat, att det för utskottet mest från¬
stötande i förslaget skulle vara den punkt, hvarigenom skulle åväga¬
bringas viss olikhet i beskattningen på fast egendom vid lagfart, har jag
ingenting emot att draga mig tillbaka från den positionen. Min
medgörlighet i den punkten har jag redan i motionen antyda Jag
skall således inskränka mig till att yrka bifall till den af grefve Ha-
milton afgifna reservationen.
Herr Cavalli: Det är icke angenämt att efter ett sådant anfö¬
rande, som den siste talarens, nödgas återföra kammaren till hvad det
nu egentligen gäller, nemligen eu enkel skattefråga. Då jag dock
nödgas göra detta, är jag öfvertygad om, att kammaren ingalunda
skall finna hvad jag kan hafva att säga vara så intressant, som den
siste ärade talarens yttrande, men det kan icke fela — och den siste
ärade talaren skall säkerligen bäst inse det sjelf — att lians anförande
måste väcka gensagor, och gensagor af flerahanda slag. Så har han
bland annat talat om, att i händelse en stiftelse, som han väl känner
och hvars välgörande syfte jag är den förste att erkänna, fått betala
stämpel för vissa, redan erhållna donationer, skulle den hafva fått
Onsdagen den 7 Mars. 9 N:o 16.
erlägga omkring 15,000 kronor. Det lät, som om stiftelsen lyckats Ändringar «
undandraga sig detta, men det hade varit bättre, om motionären talat '
fullt ut och således redogjort för det sätt, hvarpå med nu gällande fr(iga om , k
bestämmelser något dylikt kunnat utan att bryta mot lagen ega rum. fromma
Han har vidare framhållit, att de konseqvenser, hvarom bevill- sitfuhrr
ningsutskottet talar, icke äro i stämpelförordniugen särdeles väl iakt- it orts )
tagna, och han anförde såsom bevis derpå, att enligt första arti¬
keln frihet förekomme i åtskilliga fall från stämpel, medan enligt
den andra stämpelfrihet icke förekomme. Men han underlät att
redogöra för rubrikerna till dessa båda artiklar, som handla om helt
olika saker. Den första artikeln gäller stämpel till statsmyndigheternas
expeditioner och den andra stämpel till enskilda handlingar-. Det
ligger ju i öppen dag att olika bestämmelser måste gälla i dessa hän¬
seenden. Jag talar icke om att kronan är fri från stämpel, ty det
är ju likgiltigt, om kronan betalar till sig sjelf eller icke, men det är
klart, att helt andra bestämmelser måste gälla myndigheters utgående
expeditioner än enskilda handlingar, till hvilka sistnämnda handlingar,
rörande donationer till fromma stiftelser, höra.
Den ärade talaren sökte — och jag föreställer mig äfven, att han
ansåg sig deri hafva lyckats — framställa bevis för det upprörande
behandlingssätt, som en from stiftelse, med bibehållande åt bestäm¬
melserna i nu gällande stämpelförordning, vore underkastad derigenom
att den skulle erlägga stämpelafgift för en donation. Men det är så
långt ifrån, att detta är rigtigt, att just motsatsen eger rum. Ett
bifall till motionen skulle nemligen medföra ett resultat, som jag
lättast åskådliggör genom ett exempel. En person dör och etterlem-
nar en ringa förmögenhet, låtom oss säga 10,000 kronor. Utaf detta
förordnar han, att en del, t. ex. hälften, skall gå till den efterlefvande
hustrun och återstoden till eu inrättning, som den ärade motionären
icke bestrider, att den är en from stiftelse, nemligen allmänna barn¬
huset. Under förutsättning af bifall till motionen kommer nu enkan
att för sitt lilla arf af 5,000 kronor få betala stämpel, under det att
allmänna barnhusinrättningen varder fri derifrån, och denna inrättning
har dock, efter hvad som inhemtas af statsrevisorernas senast afgifna
berättelse, enligt bokslutet kontanta medel till belopp af 59,092 kro¬
nor 77 öre, utlånta medel 3,593,105 kronor 90 öre, fordringar 49,234
kronor 76 öre, fastigheter till värde af 2,103,841 kronor 68 öre samt
lös egendom beräknad till 141,166 kronor 98 öre, tillhopa i rundt tal
5,946,000 kronor. Kan någon säga, att detta är rättvist? Nej! Men
man säger, att skatten kan trots detta efterskänkas. Ja, det kan ske,
men icke är det derföre rättvist. Det är för resten vid all skatt af
detta slag att ihågkomma, att staten inträder såsom samarfvinge med
den, som får ärfva en afliden person, och att det arf, som tillfaller
arfvingen eller den som får donationen, framträder, först sedan staten
fått sitt.
Den ärade talaren sökte vidare framhålla, hvilken orättvisa som
skulle ligga deri, att donationer, som gåfves till bland annat religiösa
ändamål,' blefve stämpelbelagda. Men jag vågar vädja till den ärade
talaren sjelf, huruvida han skulle finna det lämpligt, att i händelse
N:o 16. * 10
Ändringar i
stämpelförord-
ningen i
fråga om s. k.
fromma
stiftelser.
(Forts.)
Onsdagen den 7 Mars.
en rik man donerade ett eller annat hundratusental kronor till exem¬
pelvis ett sällskap, som hade till uppgift att befrämja den katolska
läran här i landet, denna donation skulle vara stämpelfri? Att detta
är ett religiöst ändamål kan icke bestridas, och enligt hans förslag måste
hvarje donation, gifven till ett religiöst ändamål, vara fri från stämpel.
Jag vill äfven mot den ärade talarens motivering, att det är staten
ovärdigt att fråntaga fromma stiftelser icke obetydliga delar af de
gåfvor, som enskilda skänkt dem, i synnerhet som omförmälda stiftel¬
ser på ett erkännansvärdt sätt fylde sin uppgift, framhålla, att derför
att stiftelserna väl fylla sin uppgift det icke deraf följer, att sjelfva
deras uppgift är lika värd erkännande, och jag har redan anfört
exempel härpå.
Den ärade motionären framhöll än vidare, att gåfvor icke infiöte
till välgörande ändamål på grund af förordningen om stämpel för
dessa gåfvor, och han förklarade sig känna exempel härpå. Det är
ju möjligt, men då den ärade talaren af det förhållande, att under¬
låtenhet att belägga en gåfvoafhandling med stämpel är belagd med
bötesstraff, drog den slutsatsen, att det är sjelfva gifvandet, som kon¬
stituerar den brottsliga handlingen, så tror jag, att han kan frångå
den ståndpunkten, ty af hans påstående följer sådana konseqvenser
som att utställandet af en vexel är belagdt med straff och icke under¬
låtenheten att belägga den med stämpel.
Jag skall icke längre upptaga kammarens tid, men ett par ord
vill jag dock tillägga.
Det har med afseende å arfsskatten framhållits, att förordningen
derom gjorde det svårt för domare att veta, huruvida stämpel skulle
åsättas eller icke, och att han derigenom skulle vid många tillfällen
komma i den obehagliga belägenhet, att i tvifvelaktiga fäll nödgas
affordra ett stämpelbelopp, om hvars berättigande han icke var fullt
på det klara. Det kan ju vara möjligt, men hvad som är säkert är,
att om sådana fäll förekommit förut, så har man genom att insätta
det nu ifrågavarande momentet i stämpelförordningen ökat deras antal,
ty det är mycket ofta oklart hvad som menas med en “from stiftelse".
Motionären har nu slagit till reträtt från motionen och öfvergått till
det förslag, som innefattas i en betänkandet vidfogad reservation af
grefve Hamilton, och yrkat bifall till denna, som afser att ställa fromma
stiftelser i samma ställning, som arfvingar i första klassen, d. v. s.
med den lägsta skattesatsen; och man har sagt, att man derigenom
så mycket som möjligt ansluter sig till hvad som före år 1894 var
fallet. Jag erinrar dock att före år 1894 funnos två klasser och
dessa båda klasser har man nu slagit tillsammans till en. Det torde
derför blifva svårt för den siste ärade talaren, som förebrådde gällande
förordning för inkonseqvens, att påvisa, att man nu genom bifall till
hans yrkande vinner i konseqvens. Tvärtom, man aflägsnar sig från
konseqvensen. Jag beder att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Asker: Då jag vid 1894 års riksdag uttalade mig mot
stämpelskatt för arf i den form, frågan då förelåg, torde det icke
förefalla någon underligt, att jag nu ställer mig på deras sida, som
Onsdagen den 7 Mars.
11
N:0 16.
Ändringar i
Jag kan elämptlförord-
bör taga skatt af ett fr™9Z l. k.
vilja göra denna skatt sä lindrig som möjligt särskilt i fråga om
sådana donationer, som i de föreliggande motionerna afses.
nemligen för min del icke finna, att staten
testamente till exempelvis en kyrka eller en läroverksbyggnad till högre
belopp, än som utgår för den andel i ett bo, som genom arf eller
testamente tillfaller bröstarfvinge. Den inkonseqvens, för hvilken ut¬
skottet varnar, tror jag man kan taga ganska lugnt och trösta både
utskottet och sig sjelf med den gamla, kända satsen: "det gifves ingen
regel utan undantag*.
Utskottet säger visserligen i slutet af sitt betänkande, att “ut¬
skottet icke kan underlåta att påpeka svårigheten att bestämma,
hvilka inrättningar borde komma i åtnjutande af en eventuel lindring
i stämpelskatten, för undvikande deraf att äfven inrättningar, hvilka
i intet afseende kunna likställas med fromma stiftelser, blifva delaktiga
deraf"; men då jag anser denna svårighet undanröjd genom den af
grefve Iiamilton vid betänkandet fogade reservation, tvekar jag för
min del icke att, med åberopande af de i reservationen och af mig
nu anförda skäl, vördsamt yrka afslag å bevillningsutskottets före¬
liggande betänkande och bifall till den af grefve Hamilton afgifna
reservationen.
fromma
stiJUlser.
(Forts.)
Herr Le man: Det torde allmänt erkännas, att det är synnerligen
svårt att affatta en skattelag samt särskildt att rätt afpassa skatte¬
satserna uti en sådan lag som en stämpelförordning. Det är derför
icke underligt, att tidt och ofta komma anmärkningar mot en sådan
lag särskildt i sådana punkter, der den, som skrifvit lagen, antingen
varit inkonseqvent eller ock icke förstått att hålla lagen sådan, att
dess föreskrifter drabba på ett rättvist och lämpligt sätt. Om någon¬
städes i nu gällande stämpelförordning finnas punkter, som äro be¬
häftade med inkonseqvenser och orättvisor, så är det i afseende å
gåfvor, och jag skall tillåta mig helt kort påvisa detta med några
exempel.
Lagen stadgar i fråga om gåfva af fast egendom, “att afhandling
derom skall, då den för lagfart företes, förses med stämpel af 60 öre,
då egendom gifvits till skyldeman i rätt nedstigande led, och i annat
fall 1 krona 60 öre för hvarje fulla 100 kronor af värdet“. Om alltså
en far gifver sin son en fast egendom af 100,000 kronors värde, skall
gåfvobrefvet, när det företes för lagfart beläggas med 60 öre för
hvarje 100 kronor af fastighetens värde. Stämpeln är således lika
stor som den stämpel, hvilken enskild person har att erlägga då han
söker lagfart å fastighet, som han köpt eller tillbytt sig. Staten tager
alltså vid sådant förhållande endast sedvanlig inregistrerings- eller
lagfartsstämpel, men icke ett enda öre för gäfvan. Om nu samma
far gifver en annan son ett kontant belopp af 100,000 kronor och
gåfvotagaren för detta belopp köper eu fastighet, så tager staten, ifall
gåfvobref upprättats först, 600 kronor för gåfvan och sedan ytterligare
600 kronor för lagfart af den inköpta fastigheten. Lika inkonseqvent
är stämpelförordningen beträffande stämpel å gåfva, som lemnas till
person, hvilken icke är afkomling till gifvaren. För gåfva af fastighet
N:o 18.
12
Ändringar i
etämpelförord-
ringen i
fråga om k.
fromma
stiftelser.
(Forts )
Onsdagen den 7 Mars.
är stämpeln 1 krona 60 öre pr 100 kronor och då 60 öre pr 100
kronor afgå såsom lagfartsstämpel, blifver sjelfva gåfvoskaiten eu
krona, då deremot samma skatt för gåfva af lös egendom blifver 1
krona 60 öre.
Tillser man nu vidare huruledes gåfva af lös egendom stämpel-
belägges, så skall man fiuna, att då afhandling om gåfvan upprättas,
så tager staten gåfvoskatt, men att då deremot afhandling icke upp¬
rättas, så är gåfvan skattefri. Angående stämpel å gåfva af lös
egendom stadgas nemligen: “Afhandling derom skall vid utgifvandet
förses med stämpel till nedannämnda belopp: då egendomen gifvits
till skyldeman i rätt nedstigande led: 60 öre för hvarje fulla 100
kronor af egendomens värde; samt i annat fall 1 krona 60 öre för
hvarje fulla 100 kronor af egendomens värde11. Här anförda stadgande
är emellertid, såsom lätt kan inses, föga effektivt och föga inbringande
för statskassan, ty i allmänhet lemnas gåfvor med varm hand, utan
att gåfvobref upprättas, och i dessa fall tager och får staten ingen
gåfvoskatt. Endast i de undantagsfall, att gåfvan lemnas till någon
institution eller from stiftelse, eller ock särskilda vilkor fästas vid
gåfvor, upprättas afhandling, å hvilken staten lägger skatt.
Några få ur verkligheten hemtade exempel torde kunna belysa
stämpelförordningens verkliga innebörd. För någon tid sedan hände,
att en rik man i min hemort lemnade en fattig enka en gåfva af
10,000 kronor med vilkor, att hon skulle under sin lifstid åtnjuta
räntan, hvaremot hennes dotter skulle efter modrens frånfälle erhålla
kapitalet. Då man sade honom, att gåfvobrefvet skulle beläggas med
160 kronor i stämpel, blef han naturligtvis högst förvånad. “Skall
jag betala 160 kronor för att jag hjelper en fattig enka“, frågade
han. “Ja“, sade man, “sådan är lagen, men hade ni icke gjort vil-
koret, att räntan skulle tillfalla modern och kapitalet barnen, samt
gåfvobref alltså icke hade behöft upprättas, så hade ni sluppit betala.
Samtidigt gaf samme man en annan person ett briljantsmycke, värdt
omkring 10,000 kronor. Det var en lyxsak, men för den gåfvan be¬
talades ingen stämpel. En annan rik man gaf med varm hand hvar och
en af sina många syskonbarn ett belopp af 100,000 kronor i penningar
och löpande värdehandlingar. Som gåfvan lemnats med varm hand,
utan att afhandling eller gåfvobref derom upprättades, så var gåfvan
stämpelfri. Alla dessa hundratals gåfvor, som lemnas man och man
emellan, gå alltså skattefria, men endast de gåfvor, som gifvas till
allmännyttiga och välgörande ändamål, måste beläggas med stämpel.
Kan detta vara konseqvent och rätt? Jag tror det icke!
Det finnes vidare en sorts afhandlingar, som aldrig beläggas med
stämpel, ehuru jag tror, att, om man vore noga, de borde stämpel-
beläggas, och det är de mångfaldiga listor, på hvilka personer förbinda
sig att till något visst ändamål eller till någon viss person lemna så
och så stort belopp, men naturligtvis faller det ingen in, att dessa
listor skola beläggas med stämpel. Af det anförda torde kammaren
finna, att stämpelförordningens stadganden angående gåfva drabba
enormt ojemnt. Den rike mannen, som med varm hand gaf sina
syskonbarn en stor förmögenhet, hade ingen skyldighet att erlägga
13
N o i6.
Onsdagen den 7 Mars.
gåfvoskatt. Hade han deremot gifvit samma förmögenhet till någon Ändringar i
from stiftelse, t. ex. till Sofiahemmet eller Eugeniahemmet, samt derom »tampdjorord.
utfärdat gåfvobref, så hade han betungats med en betydlig utgift för
stämpel å gåfvobrefvet. Jag tillåter mig i detta sammanhang att fromma
fästa kammarens uppmärksamhet derå, att, enligt gällande förordning, stiftelser.
är det gifvaren, men icke gåfvotagaren, som skall drabbas af gåfvo- Jorts.)
skatten. Om man frågar en i stämpelförordningens irrgångar icke
hemmastadd person: tycker ni att det är rimligt att, om en person
lemnar en gåfva, staten af honom skall taga en extra beskattning,
så tror jag, att hvar och eu, som låter leda sig endast af sitt sunda,
naturliga förstånd, skall svara, att det är ytterst orimligt.
För min del skulle jag helst vilja taga bort all lagstiftning om
beskattning å gåfva, men då förslag härom nu icke föreligger, inskrän¬
ker jag mig till att yrka bifall till grefve Hamiltons reservation.
Herr Wieselgren: Jag skall endast bedja att få gifva en upp¬
lysning.
Den ärade ordföranden i bevillningsutskottet förutsatte, att då
jag sade, att om alla de gåfvor, som under dessa sista fem åren gifvits
till en viss stiftelse, blifvit beskattade efter stämpelförordningen, skulle
beloppet hafva uppgått till 15,601 kronor, detta skulle betyda att
vederbörande funnit något sätt att undgå lydaktighet för förordningen.
Så har dock icke varit fallet; men åtskilliga af donatorerna hafva
sjelfva betalat skatten, derför att de tyckt det vara orimligt, att barm-
hertighetsinrättningarna skulle få vidkännas afdrag på de gifna sum¬
morna. Detta är ju likväl något, som alldeles icke förändrar karakteren
af lagens bestämmelse, och afdragen skulle hafva gjorts, derest icke
vederbörande sterbhusdelegare handlat så nobelt som i åtskilliga af
dessa fall verkligen skett.
Jag skall icke tillåta mig att upptaga kammarens tid med att
ingå i någon granskning af den ärade ordförandens argument i annat
än ett fall, då han nemligen påpekade det orimliga uti att en fattig
enka skulle få betala en afgift för sitt lilla arf, under det den rika
allmänna barnhusinrättningen skulle slippa betala något för sin half¬
part af ett fingeradt doneradt belopp. Det kan göra ett visst intryck
att på ena sidan se en fattig enka och på den andra eu rik inrätt¬
ning. Men jag vill erinra om hvad jag tilllåtit mig påpeka rörande
samhällsintresset och dess betydelse för samhället. Nog är det ett
större samhällsintresse att allmänna barnhusinrättningen upprätthålles,
än att en fattig enka får 5,000 kronor. Dessutom skall jag taga mig
friheten fästa uppmärksamheten på, att man får icke endast tänka
på allmänna barnhusinrättningens stora inkomster, utan äfven på dess
stora utgifter. Detta är en sida af saken, som är ganska beaktans-
värd och som gör, att förhållandena kanske icke äro fullt så upp¬
lifvande, som den ärade talaren ville låta dem synas vara.
Herr af Burén: Jag anhåller att få återtaga mitt yrkande och
förena mig med dem, som yrkat bifall till grefve Hamiltons reservation;
men jag säger, att “härtill är jag nödd och tvungen*.
N o |6.
14
Onsdagen den 7 Mars.
stiftelier.
(Forts.)
Ändring i Herr Ca valli: Jag skall icke bedja att få återtaga mitt yrkande.
9 n^agen°i skall tvärtom bedja att få vidhålla hvad jag en gång sagt.
fråga om s. k. När den ärade motionären söker vrida skälen ur min hand med
fromma en granskning af de jemförelse^ jag gjort, upptager han den om all¬
männa barnhusinrättningen och arfvingarna i ett litet bo, men han
förbigick, helt säkert med flit, den andra jemförelsen jag gjorde, nem¬
ligen om donationer till ett ändamål, som visserligen faller under både
den af honom och reservanten föreslagna bestämmelsen, men som icke
för vårt land är af något samhällsintresse; det gälde donation till en
katolsk propaganda. En sådan gåfva är efter motionärens förslag
stämpelfri och efter reservantens belagd med lägre stämpel. Och
detta skulle således herr Wieselgren vilja främja!
Den ärade motionären har dessutom sagt, att då vi antogo
stämpelförordningen år 1894, gjorde vi det med det tysta förbehållet
att vidtaga ändringar så snart vi kunde. För min del beder jag att
bestämdt få protestera deremot; och hvilket än utfallet blir i denna
fråga, är jag öfvertygad, att icke många af dem, som deltogo i detta
beslut, skola instämma i herr Wieselgrens berörda uttalande.
Herr Wieselgren: Med hänsyn till herr utskottsordförandens
protest anser jag mig böra meddela, atf jag sjelf var med vid riks¬
dagen 1894, att jag icke ville vara med om att “söndertrasa" det då
framlagda författningsförslaget, hvarför jag röstade för det, men att
jag icke förty ansåg, att det var behaftadt med brister i åtskilliga
punkter, hvilka brister borde, sedan de af erfarenheten styrkts, snarast
möjligt partielt afhjelpas.
Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
talmannen i enlighet med de yrkanden, som derunder förekommit,
propositioner örst på bifall till hvad utskottet i föreliggande betänkande
hemstält samt vidare derpå, att kammaren, med afslag å utskottets
hemställan, skulle antaga det förslag, som innefattades i den af grefve
Hamilton vid betänkandet afgifna reservation; och förklarade herr
talmannen sig finna den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.
Herr Cavalli begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:
Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i sitt be¬
tänkande n:o 11, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och antager
N:0 16.
Onsdagen den 7 Mars. 15
det förslag, som innefattas i den af grefve Hamilton vid betänkandet
afgifna reservation.
Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja—45;
Nej—78.
Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 3 och 6 innevarande om ändring
mars bordlagda betänkande n:o 12, i anledning af väckt motion om af sättet för
ändrade bestämmelser i fråga om arfsskatts uttagande från fideikom-
mitterad egendom. fideikommit-
terad egendom.
Friherre Klingspor: Jag har i år väckt en motion, som berör
stämpelförordningen. Förra året, då en likartad motion var före, fastän
af större omfattning, uttalades från flere håll missnöje med stämpel¬
förordningens föreskrifter i flera afseenden. Emellertid voro tankarne
delade i fråga om omfattningen af samma motion, men deremot an-
sågo de flesta, som yttrade sig i denna sak, att hvad arfsskatten och
dess utgående beträffade stäldes fideikommissarierna i en särdeles
ogynsam ställning. Med anledning af detta har jag till denna Riks¬
dag inkommit med en motion i afsigt icke att rubba arfsskattebeloppet
efter de grunder, som nu gälla, men väl att utgåendet af denna arfs-
skatt skulle komma att ske på ett sätt, som för fideikommissarien
vore mindre betungande än nu är förhållandet. I § 17 åt nu gällande
stämpelförordning står det taladt om nyttjande- och brukningsrätten
och efter hvilka grunder stämpelafgiften skall beräknas för den som
har en sådan rätt. Vidare står det särskilda bestämmelser för egande-
rätten. Naturligtvis borde väl fideikommissen inrangeras under bruk¬
ningsrätten, eftersom innehafvaren af dem endast har att använda den
årliga inkomsten och hans besittningsrätt till fideikommisset i vissa
fäll är beroende af hans lifstid, men äfven i vissa fall beroende på
förvaltningssättet och andra omständigheter. Att den, som tillträder
ett fideikommiss, skall betala en skatt lämpad efter brukningsrätten
och icke efter eganderätten borde väl få anses vara rigtigt, men
så är icke förhållandet. — Fideikommissarien intager härvidlag en
undantagsställning. Han skall drabbas af samma höga afgift som om
han vore egare till fideikommisset. Då framträder den omständig¬
heten, att fideikommissarien, som vi ju kunna antaga icke vara så
nära slägt med den förre innehafvaren af fideikommisset, får betala,
utom lagfartsstämpel, ända till 6 procent af taxeringsvärdet. Det
händer ganska ofta, att en fideikommissarie, som tillträder egendomen,
icke innehar annan tillgång än den, som fideikommisset kommer att
tillföra honom. Han har ingen kredit, derför att hans besittning af
egendomen är beroende på hans lifstid och andra förhållanden. Han
måste sålunda, för att anskaffa det belopp, som erfordras, vända sig
N:o 16.
16
Onsdagen den 7 Mars.
Om ändring
af sättet för
arfsskatts ut¬
tagande, från
Jideikommit-
terad egendom.
(Forts.)
kanske till ett liftörsäkringsbolag, om lian icke är för gammal, eller
också betunga sig med lån af personer, som, då de ju löpa risken att
förlora det hela, måste för honom föreskrifva mycket hårda vilkor,
om de lemna honom de medel han begärt.
Under sådana förhållanden kan man väl säga, att en sådan
fideikommissarie står i en mycket svårare ställning än andra egendoms-
innehafvare. Utgörandet af denna höga arfsskatt, som faller på honom
och som väl för honom måste vara orimlig, och äfven andra stora
ekonomiska svårigheter, som stå i förbindelse med emottagandet och
uppsättandet af ett större jordbruk, bidraga mången gång till hans ruin.
Då denna del af frågan behandlades i bevillningsutskottet förra
året, yttrade bevillningsutskottets majoritet följande:
“Då det emellertid kunde inträffa, att fideikommissarie saknade
medel att inom den för lagfarten bestämda tid betala den stadgade
stämpelafgiften, ifrågasatte utskottet, huruvida icke anstånd med stämpel-
afgiftens erläggande kunde beviljas, dock mot säkerhet i inteckning
eller på annat för tillvaratagandet af statens rätt betryggande sätt,
men utskottet ansåg sig sakna tillräcklig anledning att i den form,
hvari frågan då förelåg, derom framställa något förslag."
Med stöd af detta yttrande är det som jag framstält ett bestämdt
förslag i samma syfte, som utskottets majoritet dä yttrade sig. Nu
har utskottet funnit anledning att afslå detta, och naturligtvis ligger
hufvudgrunden härtill deruti, att man icke vill göra något afsteg ifrån
tillämpningen af en arfsskatt, som dock ifrån flere håll blifvit öfver-
klagad. Nu vill icke utskottet höra talas om att fördela denna skatt
på flere år. Jag skall i detta afseende be att fä beröra hvad utskottet
säger i sin motivering.
Utskottet talar då först om att det icke kan finna annat än att
den grund, efter hvilken arfsskatten beräknas, är principielt rigtig, och
vidare säger utskottet att det är en på rättvis grund fotad skatt.
Sålunda anser utskottet denna skatt vara i princip rigtig och fotad
på eu rättvis grund. Jag vill dock nämna, att det råder olika meningar
om denna principiella rigtighet och om skatten hvilar på rättvisa
grunder.
Enligt mitt förmenande är den icke principielt rigtig och hvilar
icke på rättvisa grunder, och jag har stöd för denna min uppfattning
uti andra nu gällande förordningar i detta afseende, i ty att t. ex.
den danska lagen härom, som jag i dag fått mig tillsänd, fullkomligt
öfverensstämmer med de framställningar i hufvudsak, som jag gjort.
I den danska förordningen förekommer i hufvudsak samma motivering,
som jag framstält. Det säges nemligen deruti, att, med anledning af
att arftagaren till fideikommiss har ganska många svårigheter att vid¬
kännas, då han icke har full dispositionsrätt öfver egendom och kapitaler,
och ofta behöfver vid tillträdet göra påkostningar på egendomarne,
som icke alltid ersättas honom eller hans arfvingar samt med dessa
besittningar ofta stora “Byrder" äro förbundna, så är det orimligt att
skatten skall utgå på en gång.
Skatten beräknas på samma sätt, som enligt gällande arfslag,
17
N:o 16.
Onsdagen den 7 Mars.
hvilken i Danmark är någorlunda lika med vår i afseende å maximi¬
beloppen. Der är vidare förordnadt, att den afgift, som anses till
betalning förfallen, får erläggas under en tidrymd af 5 år med en
femtedel årligen. Det är sålunda detsamma, som jag intagit i min
motivering, att nemligen denna skatt skall kunna utgå under loppet
af högst 5 år. — Vidare står det i den danska lagen, något som
äfven förekommer i min framställning, att nemligen, om fideikom-
missarien aflider under tiden, de femtedelar, som återstå att erlägga
af skatten, skola efterskänkas, derför att då inträder en ny fideikom¬
missarie, och denne får ju erlägga sin betalning för egendomen. Den
svenska arfsskatten är högre än den danska, ty enligt den danska lagen
äro bröstarfvingar befriade från denna skatt. Den danska lagen öfverens-
stämmer med den svenska lagen, då det är fråga om mera aflägsna
slägtingar. Denna fördelning gäller äfven för fideikommitteradt kapital,
så att äfven i fråga derom utgår skatten icke på en gång, utan under
loppet af 5 år.
Då Danmark, som har flera fideikommiss än Sverige, har kunnat
i sin lagstiftning införa detta, måtte det väl motväga det hastverk,
kan jag säga, som ligger i stämpelförordningen af år 1894. Jag kallar
det för ett hastverk, och jag tror mig hafva tillräcklig grund härför
i de uttalanden, som gjorts angående tillämpningen af denna förord¬
ning, och den nyss skedda voteringen har gifvit ett stöd för den upp¬
fattning, att stämpelförordningen är mycket illa afvägd i många af-
seenden.
Jag hade helst önskat en revision af hela förordningen hellre än
taga den delvis, men det hade dervid mött så stora svårigheter, hvar¬
för man får försöka att taga hvad man kan få och göra så godt
man kan.
I sin motivering säger utskottet:
“äfven om en fideikommissarie dör strax efter det han tillträdt
fideikommisset, hans sterbhusdelegare ega rätt att sitta qvar i egen¬
domen och uppbära afkastning af densamma under två år, räknadt
från fideikommissariens tillträde. Om ock en tillträdande fideikom¬
missarie på grund af aflägsen slägtskap med arfiåtaren har att erlägga
arfsskatt efter det högsta utgående procenttalet, eller 6 procent af
egendomens taxeringsvärde, torde sålunda näppeligen något fall in¬
träffa, då denna skatt icke blifver honom eller hans sterbhusdelegare
ersatt genom fideikommissets afkastning under de närmast följande
två åren.“
Jag vill icke påstå, att detta är korrekt. Han skall således
betala arfsskatt efter det högsta utgående procenttalet, eller ö procent
af egendomens taxeringsvärde, men dertill kommer lagfartskostnaden.
Jag vill se, huru en fideikommissarie skall kunna taga sig fram, då
han får betala ett belopp, som går till öfver 6 procent, kanske till
7 procent, om han dessutom skall underhålla egendomen och sjelf lefva
derpå. Hvad har han då att lefva på? Jag vågar således påstå, att
utskottets uppfattning härvidlag icke är korrekt för sådana fall jag
angifvit. Svårigheterna äro icke så stora, då bröstarfvinge tillträder
egendomen. Beloppet blir då icke så stort, att det icke under 2 år
Första Kammarens Prot. 1900. K:o 16. 2
Om ändring
af sättet för
arfsskatts ut¬
tagande från
fideikommil-
terad egendom.
(Forts)
N:0 16.
IS
Onsdagen den 7 Mars.
Om ändring finnes utsigt, att han kan betala det. Skrifver man till Kongl. Maj:tr
J'',ru så har ju Kong!. Maj:t öppet att göra skilnad mellan de olika lederna.
‘tagande från KoilS1- Maj;t kan då bestämma, huruvida fördelning får ske endast
fideikommit- då arfsskatten går utöfver det lägsta beloppet. Skrifvelsen innehåller
terad egendom, ingen bestämmelse, som skulle förhindra Kongl. Maj:t att säga, i hvad
(Forts ) män framställningen skulle kunna tillmötesgås eller icke.
Vidare säger bevillningsutskottet, såsom skäl emot den ifråga¬
satta skrifvelsen, att skattens upptagande skulle derigenom öfverflyttas
från domstol till administrativ myndighet. Det är rigtigt, det kan
icke blifva en stämpelskatt. Men hvad gör det, endast staten får
beloppet, om detta utgår som stämpelskatt eller i form af annan skatt.
Det är ju eu obetydlighet, om beloppet går ut under den ena eller
den andra formen.
Jag tror således, att hela den motivering, på hvilken utskottet
grundar sitt påstående, mera är baserad på ömtålighet om förord¬
ningen, att icke vilja röra vid de bestående förhållandena, och äfven
på ett slags oginhet emot fideikommissarierna.
Att jag i min reservation användt en längre motivering beror
derpå, att denna motivering är det förslag, hvartill avdelningen kommit.
Detta är också förklaringen till hvarför densamma är hållen i en så
moderat form. Den är icke så positiv, som om jag skulle skrifvit den
direkt, ty den utgör den ståndpunkt, på hvilken utskottet stod förra
året i den del af denna fråga, som då var före.
Jag ber derför, med anledning af hvad jag sagt, få hemställa,
att kammaren behagade afslå utskottets framställning och bifalla den
a,f mig i frågan afgifna reservationen, som innehåller: “Att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Konungen anhålla, att Kongl. Maj:t ville taga
under ompröfning, huruvida den arfsskatt, som i form af stämpelafgift
nu uttages från fideikommitterad egendom, kunde, på af fideikommissarie
derom framstäld begäran, få på för staten betryggande vilkor under
annan form utgöras såsom en under flera år utgående afgift, i ända¬
mål att för en tillträdande fideikommissarie underlätta arfsskattens
utbetalande, samt, för den händelse Kongl. Maj:t funne sådant vara
möjligt och lämpligt, i sådant syfte till Riksdagen framlägga förslag.4
Herr Cavalli: Den siste ärade talaren var på förhand säker
om sin seger och såg ett godt järtecken dertill i deri votering, som
hölls i en föregående fråga. Jag betviflar icke, att han skall segra
i denna punkt, men han får ursäkta mig, om jag ett ögonblick för¬
söker att kämpa med honom om segerns frukter.
Han tillkänmigaf, att anledningen dertill, att reservationen var
affattad i så moderat form, icke berodde på honom, utan på utskotts-
afdelningen. Jag vet icke, om det från hans sida var sagdt som ett
beröm eller ett klander, att formen var moderat, men moderationen
räckte icke så långt som till dem, indika haft uppdrag att utarbeta
denna stämpelförordning. Han sade nemligen rent ut och utan mo¬
deration hvad han tänkte om denna förordning, och att detta omdöme
icke var fördelaktigt, det hörde kammarens ledamöter.
Motionären tillkännagaf, att hans mål egentligen var en revision
19
N:0 tS.
Onsdagen den 7 Mars.
af hela förordningen. Men då man icke kan ernå detta, bör man
taga hvad man kan få och gå framåt med små steg. Jag vet icke,
om den ärade motionären tillhörde dem, som röstade för denna för¬
ordning, då den kom till under tysta förbehåll, men det tyckes så.
Det är att fästa uppmärksamheten vid, att den ärade motionären
i år gjort en ändring i sitt förslag emot i fjor. Han förklarade nem¬
ligen då, att han ville hafva en nedsättning i den arfsskatt, som på¬
lägges fideikommissarierna, men i år säger han sig vilja endast för¬
ändra sättet för skattens uttagande. Det är dock icke så helt dermed,
ty han synes glömma, att han föreslår, att skatten skall utgå under
vissa år och att, om fideikommissarien under tiden aflider, de åter¬
stående delarne af skatten skulle efterskänkas. Det lär väl icke kunna
förnekas, och det måste äfven den ärade motionären medgifva, att detta
är en ändring i sjelfva skatten, och nog står han på samma ståndpunkt
i denna del af frågan, i år som i fjor. Men om han sålunda här¬
utinnan icke ändrat ståndpunkt, så gör han det för visso i fråga om
omfånget och vidden af förslaget. Ty i fjor ville han, att arfsskatten
i allmänhet skulle minskas, men i år har han glömt arfsskatten för
annan egendom än fideikommitterad.
Han har sagt och säger, att man får taga små steg för att vinna
någonting. Han har valt ut det, der han önskar, att lindringen helst
genomföres. Han sade, att bevillningsutskottets vidblifvande af den
ståndpunkten att tillstyrka bibehållandet af nu gällande förordning
berodde delvis på en viss ogenhet emot fideikommissarierna. Så är
icke förhållandet, utan det beror derpå, att utskottet haft svårt att
inse, i hvad mån en fideikommissarie är mera i behof af en skatte-
lindriug än andra personer. Jo, säger motionären, det beror derpå,
att fideikommissarien endast har nyttjanderätt till egendomen, under
det annan, som förvärfvar egendom, erhåller eganderätt till densamma.
Det är dock alldeles origtigt att tala om nyttjanderätten i fråga om
en fideikominissaries rätt till sitt fideikommiss. Om eu person innehar
nyttjanderätt till fast egendom, skall han nemligen erlägga arrende
eller annan afgäld, men derifrån är fideikommissarien befriad. Och
än vidare veta vi, att fideikommissarien har en helt annan disposi¬
tionsrätt öfver fideikommisset än en arrendator öfver den egendom,
han innehar. Den förre kan nedhugga all den skog, som finnes på
egendomen, och besittningstagandet af ett fideikommiss gäller icke
endast en kort, bestämd tid, utan rätten til! fideikommiss galler under
hela lifstiden och går från föräldrar till barn efter en bestämmelse
för alla tider. Detta måtte väl vara skilnad. Om dock rätten till
ett fideikommiss i någon mån skiljer sig från eganderätten, derför att
man i senare fallet kan utan vidare inteckna och sälja egendomen, så
måste val i skattelagstiftningen fideikommissrätten falla under samma
bestämmelser, som gälla eganderätten, så vidt man öfver hufvud taget
vill vara konseqvent och göra rättvisa.
Jag vet utgången af donna diskussion. Det är icke mycket värdt
att uppehålla tiden. Det torde dock, med hänsyn till det förslag, som
motionären framstäf, böra påpekas ett par omständigheter. Han
ifrågasätter, att arfsskatten för fideikommiss skall i form af stämpel-
Om ändring
af sättet för
arfsskatt» ut¬
tagande från
jidei kommit¬
tera d egendom,
Fort‘■i.
N:o 16.
20
Om ändring
af sättet för
arfsskatts ut¬
tagande från
fidcikommit-
lerad egendom.
(Forts.)
Onsdagen den 7 Mars.
skatt uppköra och i stället utgå i form af en afgift, i det att fidei-
kommissarien, derest han sådant önskade, skulle få utgöra arfsskatten
under en följd af år. Har motionären eller någon gjort klart för sig,
huru detta skall tillgå? Förfaringssättet är väl tänkt ungefärligen så:
Då bouppteckningen inkommit till vederbörande domstol, i vanliga
fall hofrätten, skulle fideikommissarien der anmäla, att han icke ville
betala stämpelskatt, utan en årlig afgift. Denna anmälan skulle för¬
modligen remitteras till kronofogde och häradsskrifvare, hvilka skulle
debitera och redovisa denna afgift. Arfsskatten skulle således utgå på
två olika sätt, det ena för vanliga dödliga, då arfsskatt upptages af
domstolarna, och det andra för fideikommissarie^ då skatten skulle
utgå med en viss årlig afgift och upptagas af administrativ myndighet.
Om man antager detta förslag, har man således fullständigt förändrat
naturen af denna skatt, och man har dessutom gjort den oklar och
oviss, men man har gjort ännu mera, åtminstone om den i reserva¬
tionen upptagna motiveringen skall vara grundläggande för Riksdagens
skrifvelse. I motiveringen föreslås nemligen, att staten skall i fidei¬
kommisset beredas säkerhet för skattens utbekommande. Detta för¬
utsätter lagstiftning jemväl på det civilrättsliga området, då man till¬
skapar en ny förmånsrätt.
Den ärade motionären sade här i kammaren för några dagar
sedan, beträffande en då i fråga varande lagstiftning, att den var
beroende på initiativ, som föranledde till oklara beslut. Jag tillåter
mig till honom ställa den hemställan och äfven till dem, som vilja
biträda hans förslag, om icke den satsen just i det förslag till Riks¬
dagens skrifvelse, som han framlagt, finner sin tillämpning. För min
del tror jag detta. Jag befarar, att kammaren kommer att bifalla
motionen eller något yrkande i denna rigtning. Jag ser deri ett bevis
på den fortgående afskrifning af den stämpelskatt, som infördes år
1894. Detta är illa i och för sig, men då man vill ställa fidei-
kommissarierna sida vid sida med dem, som anses behöfva någon
lindring i afgifterna för små arfslotter, och så att säga söker väcka
medlidande för fideikommissarierna, så är detta, för mig nytt och
främmande, ännu värre.
Jag anhåller derför om bifall till bevillningsutskottets hemställan.
Herr Boström, Filip: Med den mening jag hyser angående hela
fideikommissinstitutionen, den nemligen, att den tid snart måtte komma,
då det kan komma till en afveckling af hela denna institution, skulle
det naturligtvis ligga uti mitt intresse, att de svårigheter, som för när¬
varande förefinnas för fideikommissarien att emottaga och bruka sin
egendom, icke mildrades, utan tvärtom ökades så mycket som möjligt.
Jag anser nemligen en förändring af hela fideikommissinstitutionen
vara rättfärdig; men detta hindrar mig icke att finna, att de bestäm¬
melser, som för närvarande äro gällande för mottagandet af en fidei-
komissegendom, icke äro rättfärdiga. Och enär detta är min uppfattning,
kan jag för min del icke annat än finna det vara lämpligt, om man,
innan man går till en brytning med det hela, ville göra de förenklingar
och förbättringar, som i detta afseende äro af behofvet påkallade.
Onsdagen den 7 Mars. 21 N:o 16.
Bevillningsutskottet har i år, liksom förlidet år, förklarat, att det 0w *•*■«*?
endast är i enstaka fall, som svårigheter i den retning, motionären
antydt, förefinnas. Jag vågar vördsamt bestrida, att så är förhållandet. tagande från
Dylika svårigheter förekomma nemligen tidt och ofta, och jag känner fideikommu-
till många fall, då både de allra största fideikommissinnehafvare och teradegendom.
de minsta sådana kommit uti ett verkligt betryck med anledning af ( or 3-'
den stämpel, de skolat utbetala, innan de erhållit någon som helst
inkomst af sin egendom.
Här är icke, såsom den ärade ordföranden i bevillningsutskottet
sade, fråga om en skattelindring. Jag är nemligen icke med om den
motivering, som friherre Klingspor undertecknat. Ja, han har visser¬
ligen förklarat, att motiveringen icke Er hans, men när han satt sitt
namn under den, så lärer han väl få stå för hvad som i densamma
uttalats. Der talas bland annat om, att afgiften i händelse af dödsfall
skulle efterskänkas för de återstående åren af betalningstiden. Jag
kan som sagdt, för min del icke vara med om att efterskänka afgiften,
och’ detta så mycket mindre, som jag har alldeles klart för mig, att
Riksdagen i sin helhet aldrig kommer att fatta ett beslut derom, att
den nu på fideikommiss lagda skatten skall undergå någon som helst
minskning. Jag vill ej heller vara med om en afskrifning af stämpel¬
skatten — hvarom herr Cavalli nyss talade — utan jag vill, att den¬
sammas erläggande vid förefallande behof skall kunna fördelas på
några år. Friherre Klingspor har här anfört hvad den danska lagen
i detta afseende stadgar. Jag tror för min del, att det kan vara
onödigt, att tiden utsträckes till 5 år, och synes det mig vara alldeles
tillräckligt, om den bestämmes till 3 år. Jag föreställer mig, att det
skulle kunna gå mycket lätt för sig, att den, som blifvit ålagd att
betala stämpel, skulle få göra framställning om att få fördela afgiften
på 3 år samt dervid lemna de säkerheter, som kunna vara antagliga
för att han under de närmast följande åren betalar eu tredjedel hvar¬
dera gången af den skatt, som från början blifvit honom ålagd.
Af erfarne jurister har jag äfven hört, att det icke synes dem
vara omöjligt, att man skall kunna genomföra en förändring i detta
syfte, och då nu kammaren vid det föregående ärendets behandling
beslutat eu förändring i gällande stämpelförordning, då vi från olika
håll hört, att denna förordning med dess nuvarande affattning är svår
att tillämpa och ofta medför betydliga orättvisor, och då här å nyo
föreligger eu fråga, rörande hvilken flere af Riksdagens ledamöter anse,
att en förändring bör åstadkommas, föreställer jag mig, att den tid
snart är inne, då den nuvarande stämpelförordningen, trots det att
Riksdagen härom icke afiåtit någon skrifvelse, kommer att undergå en
revision. För min del hyser jag den uppfattning, att det förslag till
ändring, hvarom här Er fråga, då äfven bör tagas under ompröfning.
Jag behöfver icke ingå på någon närmare beskrifning angående
de svårigheter, eu fideikommissarie ofta har för att skaffa medel till
afgiftens erläggande eller att derför ställa säkerhet. Fn utväg Er ju
den att skaffa en lifassurans på ett tillräckligt högt belopp, men det
finnes ju sådana fall, då en lifassurans icke kan erhållas, och då står
N:0 16.
22
Onsdagen den 7 Mara.
Om ändring innehafvare!! af en fideikommissegendom ofta nog fullständigt utan
arfsskawt^ut tillfälle att anskaffa de medel, som för stämpelns betalande erfordras.
'tagande från På grund af hvad jag nu haft äran anföra, tillåter jag mig att
fulei,kommit- yrka bifall till reservationen, men på samma gång ber jag att få uttala
tev^egendom, mitt ogillande af en del af den vid densamma fastade motiveringen.
Herr Lem an: Jag har tillåtit mig att ännu en gång begära ordet
i en stämpelfråga på grund deraf, att jag hyser den åsigten, att stämpel-
lagen äfven beträffande den nu afhandlade frågan icke är fullt rättfärdig.
Stämpelförordningens 18 § lyder: “För fideikommitterad egendom skall
värdet vid stämpelafgifts bestämmande beräknas såsom om samma
egendom innehades med eganderättHäruti ligger enligt min åsigt
en orättfärdighet. Egendomen innehafves nemligen icke med eganderätt,
men den stämpelbelägges dock, såsom om den innehades med dylik
rätt. Det är sant, som utskottets ordförande sade, att fideikommiss¬
rätten är vidsträcktare än nyttjanderätt; men lika visst är, att den
är mindre omfattande än eganderätt. Eu fideikommissarie har icke
dominium plenum till fideikommissegendomen. Vore stämpeiförordningen
rätt afpassad, skulle derför stämpeln för fideikommissegendom sättas
något lägre än för egendom, som erhålles med full eganderätt, och icke
uttagas på sätt, som nu sker. De facto är fideikomissrätten endast
en nyttjanderätt, ehuru en vidsträckt sådan, och det synes mig derför,
som sagdt, icke vara öfverensstämmande med rättvisa, att staten stämpel-
belägger åtkomst till fideikommissegendom på samma sätt som åtkomst
till vanlig fastighet. Vill man afskaffa fideikomissinstitutionen, så är
det eu helt annan fråga, som dock säkerligen icke kan och bör lösas
på skatteväg.
Jag kan icke finna, att det skulle ligga något origtigt uti, att
stämpelagiften — omförvandlad till en sorts bevillningsafgift — finge
erläggas i årliga afbetalningar. Väl kan jag deremot förstå, att det
kan stöta vana kameralister, att något af det gamla förfarandet rubbas. '
Men icke behöfver man väl ovilkorligen stå fast vid alla gamla former?
Ett orättfärdigt förhållande måste ändras, och passar förändringen
icke in uti de gamla, nötta formerna, så får man väl söka finna på
några nya former. Jag för min del anser icke, att det skulle vara
någon olycka, om det bestämdes, att en fideikommissarie för hvarje år
han innehar sitt fideikommiss skulle betala en viss afgift till staten,
samt att afgiftens storlek skulle af domaren bestämmas, t. ex. när
lagfart söktes. Vederbörande kronofogde och häradsskrifvare kunde
derefter genom Konungens befallningshafvande få uppgift om, huru stor
årlig afgift fideikommissarien hade att erlägga. Staten skulle sålunda
få hvad staten rätteligen tillkomme.
Ku säger man visserligen: ja, men det kan ju hända, att afgiften
icke erlägges ordentligt! Derpå svarar jag, att det väl icke är värre,
om en fideikommissarie icke skulle betala sin skatt ordentligt, än om
andra skattskyldige försumma att erlägga skatt. Man får dä förfara
emot fideikommissarien på samma sätt som emot andra tredskande
skattskyldige, d. v. s. man får utmäta hvad han har för att dermed
täcka skattebeloppet. Jag kan dock icke vara med om hvad de ärade
Onsdagen den 7 Mars.
23
N:o 16.
terad egendom.»
(Forts)
reservanterna hafva föreslagit, nemligen att staten skulle hafva rätt att
uttaga skatten ur fideikomissegendomen. Sådan rätt anser jag icke
böra tillerkännas staten, ty dymedelst skulle fideikommissegendomen tagande från
kunna komma att utmätas för fideikommissarieus personliga, i faslig- nankomma
heten icke intecknade gäld.
Min mening är alltså, som sagdt, den, att det är rätt och billigt,
att stämpelafgiften för fideikommissegendom — då denna nu icke inne-
hafves med eganderätt — får utgå såsom en viss årlig afgift, så att
t. ex. den, som innehar ett fideikommiss i tio år, får betala en viss
afgift i tio år, under det att den, som innehar egendomen endast
under ett år, endast har att betala afgift för ett enda år.
Huru stor denna årliga afgift bör vara, det är naturligtvis icke
möjligt för mig att bestämma. Detta är nemligen ingalunda en lätt
sak att afgöra. Ja, jag ser, att den ärade ordföranden i bevillnings¬
utskottet ler, men jag upprepar det oaktadt ännu eu gäng, att det
sannerligen icke är lätt att —på ett med rättvisa och billighet förenadt
sätt — bestämma en stämpelafgifts storlek. Ty ingen rationel grund
kan uppställas för att bestämma afgiften till 1 krona, eller till 1 krona
60 öre eller till 6 procent o. s. v., och i sista hand måste afgörandet
dock blifva temligen godtyckligt. Visserligen kan man ju dervid söka
taga hänsyn till beskattningen i öfrigt, men några säkra hållpunkter
erbjuder en sådan jemförelse dock icke, och jag vågar tvifla på, att
man med säkerhet alltid kan våga påstå, att eu skaft, som man på¬
lägger, blir rättvist afvägd. Hvad jag deremot är viss på, det är. att
det icke kan vara orättfärdigt, om nu ifrågavarande stämpelafgifts erläg¬
gande blir fördeladt på flera år, men att det deremot ofta leder till
orättvisa, då staten, såsom nu sker, tager ut skatten på eu gång,
hvarigenom staten understundom för sin del erhåller mera, än staten
billigtvis bör hafva rättighet till.
Ehuru jag icke kan instämma i reservanternas motivering, får jag
dock biträda det slut, hvartill de kommit, och tillåter mig derför att
yrka bifall till reservationen.
Herr Trygger: För min del har jag särskildt efter lagen den 24
maj 1895 ansett detta likställande af fideikommissrätt med eganderätt,
hvad stämpelafgiften angår, icke såsom en beskattning, utan såsom en
verklig konfiskation. Detta likställande kan nemligen icke vara be-
rättigadt under andra förhållanden, än att fideikommis.-rätten är egande¬
rätt eller åtminstone står eganderätten synnerligen nära. Nu hafva vi af be¬
villningsutskottets högt ärade ordförande fått höra, att fideikommissrätten
icke är en nyttjanderätt, utan att den är så godt som eu eganderätt. Han
anförde äfven exempel för att bevisa rigtigheten häraf. Han säde. att eu
fideikommissarie har rätt att hugga ned all skog på fideikommissegeudom.
Ja, hade han den rätten, då skulle jag verkligen erkänna, att fideikommiss-
rätten stode eganderätten ovanligt nära; men jag för min personliga del
vill bestrida, att en fideikommissarie har denna rätt. Nyttjanderätt förut¬
sätter visst icke, såsom bevillningsutskottets ordförande syntes anse,
att man för densamma skall erlägga afgift, och icke heller är för nytt-
janderätten det karakteristiska, att den åtnjutes på viss tid, utan
M:0 16.
24
Onsdagen den 7 Mars.
“S nyttjanderätt, till skilnad från eganderätt, betyder ingenting annat än
arfsskatts ut- . m^n nar rättighet att begagna förmögenheten, men ej att
tagande från förstöra sjelfva kapitalet. Och det tror jag för min del måste an3es
Jideikommit. vara gällande i fråga om fideikommissarier liksom andra nyttiande-
dcradegendom. rättsinnehafvare, att de måste begagna egendomen på ett sådant sätt,
att dess värde icke väsentligt rubbas. De få visserligen afverka skog
m?D ui • icke kl?gga Ile(l mer, än som kan anses vara förenligt med’
ett behörigt nyttjande af egendomen, en fråga, hvilken i händelse af
tvist naturligtvis skall afgöras af domstol.
Då jag hyser denna uppfattning, är det tydligt, att jag här helst
skulle vilja vara med om ett förslag, som gick ännu längre än motio¬
närens. Men då något sådant förslag icke är framstäldt, vill jag bi¬
träda reservationen, i hvars slutkläm jag således instämmer.
I afseende på sjelfva sättet för ordnandet af denna fråga vill
jag endast säga det, att, om man öfver hufvud taget anser det vara
riktigt att fördela denna afgift på flera år, man väl ändå är skyldig
försöka att finna den juridiska formen för saken. Den juridiska formen
ar tydligen en underordnad fråga; sjelfva saken är det vigtiga, det
vaseiithga. För min del vill jag ifrågasätta, om icke en naturlig, ju-
, 01m skulle kunna gifvas åt denna sak, derigenom att man
gäfve denna afgift förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken. Dessa
l.rö^nsr^^er innebära visserligen i allmänhet en fara framför
allt för inteckningar; men denna fara är mindre, då det gäller fidei-
kommiss, än då det gäller andra egendomar. Ty antingen är ett fidei¬
kommiss icke betungadt med någon inteckning, eller också är det in-
tecknadt till ett belopp, som är relativt obetydligt i förhållande till
egendomens värde.
Herr grefve och talman! Jag yrkar bifall till den afgifna
reservationen.
Herr von Ehrenheim: Till den nyare skattelagstiftningens heder,
bor man ju säga, att den utgått från den grundsatsen, att man vid
skattens upptagande bör gorå svårigheterna för den, som skall betala
skatten, så små som möjligt, och att man icke bör betunga honom
utöfver hvad utgörandet åt sjelfva skatten ovilkorligen innebär. Denna
grundsats ha.r man frångått i fråga om arfsskatten på fideikommiss. Ty
det lärer väl icke kunna nekas, att det är en högst betydligt ökad
tunga för den, som skall erlägga denna skatt, att nödgas erlägga den,
mnan lian af egendomen haft någon afkastning, då ju hans nyttjande¬
rätt till egendomen är af den beskaffenhet, att han icke, såsom vid
ett annat arf är händelsen, kan taga en del af sjelfva egendomen, af
sjelfva arfvet och dermed betala sin skatt. Fullföljer jag nu denna
mi“ äsi§t> synes det mig ligga synnerligen nära till hands, att man, i
stallet lör att uttaga skatten i form af stämpel på en gång, uttager
den på sätt reservanterna föreslagit, genom årliga afgifter. Med dessa
atgilters erläggande kan ju fullkomligt väl ordnas på ett tillfredsställande
satt Här ar det ju icke fråga om någon lindring af stämpelskattens
storlek, och reservationen är äfven så skrifven, att man icke derur
kan hemta en motsatt mening. Att det skulle ligga någon så synner-
25
N:0 16.
Onsdagen den 7 Mars.
ligen stor olycka uti, att man härigenom återginge till det beskattnings-
system, som förut och för icke så länge sedan tillämpats i vårt land,
kan jag icke inse, liksom jag icke heller kan fatta, att ett öfverflyttande
af skattens upptagande från domstol till administrativ myndighet inne¬
bär någon som helst fara.
Jag anhåller således att få yrka bifall till reservationen.
Grefve Iiamilton: Svårigheter torde helt säkert ofta uppstå vid
erläggandet af stämpelskatt för all icke lätt realiserbar förmögenhet.
Likväl är arf ett synnerligen lämpligt skatteobjekt, och de, som utan
eget förvållande, arbete och besvär erhållit eu förmögenhet, borde väl
äfven vara villiga att offra en del deraf på fosterlandets altare. Vida
svårare är att bära den skatt, som skall utgå från den med arbete
och möda hopsamlade årsinkomsten, hvilken är nödvändig för ens eget
och familjens nödtorftiga uppehälle.
Motionären har denna gång icke önskat borttaga hela arfsskatten,
utan allenast att bereda fideikommissarier lättnader vid erläggandet af
stämpelskatten, liksom han ock föreslagit, att, derest fideikommissarie
skulle do, innan den föreskrift^ tiden för afgiftens erläggande utgått,
stämpelskatten skulle afskrifvas. Derigenom skulle emellertid en fidei¬
kommissarie komma i en gynsammare ställning än en vanlig arftagare. Man
säger nu, att en fideikommissarie icke har eganderätt, utan endast
nyttjanderätt, och att han derför bör komma i en gynsammare ställning.
Men har icke en fideikompnssarie alla eganderättens fördelar, fastän
han är befriad från dess olägenheter? Han disponerar egendomen full¬
ständigt som han vill; ty åtminstone i praktiken stå sig icke de teorier,
som herr professor Trygger här har framhållit. Fideikommissarien
saknar visserligen den fördelen att kunna inteckna och sälja egendomen,
men så kan egendomen också icke tagas i mät och aldrig frånhändas
honom.
Jag hemställer, huruvida icke en fideikommissarie, som till förfång
för öfriga medarfvingar erhåller en stor förmögenhet, bör hafva mycket
lättare att betala stämpelskatt, än om förmögenheten vore ett vanligt
arf, fördeladt på ett tiotal arfvingar. För visso måste det vara svårare
för den, som har eu mindre årsinkomst, att betala skatten, såvida han
icke för att erhålla medel dertill skall realisera sin egendom. Här
har frågats: hvad skall fideikommissarien lefva på under de första
åren, eftersom årsinkomsten erfordras för skatteDs erläggande? Men
jag frågar: hvad har han lefvat på förut, och hvad skola vanliga arf¬
vingar lefva på, för såvidt de icke skola förminska sin egendom, hvilket
icke lärer kunna vara statens mening.
Jag vägar derför hemställa till eder, mina herrar, huruvida det
kan vara rätt att sätta fideikommissarie i en gynsammare ställning
än arfvingar af vanlig jord, och om det kan vara lämpligt för staten
att gynna en föråldrad institution, som kränker mångens rättsbegrepp.
I ett fall skulle ju en lindring kunna beredas en fideikommissarie,
nemligen derigenom, att han blefve likstäld med en vanlig arfvinge i
så måtto, att han finge inteckna fideikommisset för stämpelbeloppet.
Om ändring
af »atlet för
arf »skatts ut¬
tagande från
fideikommit-
terad egendom,
(Forts.)
No 16.
26
Onsdagen den 7 Mars.
Om ändring Men då förslag härom icke föreligger, ber jag att få yrka bifall
tSSJZ. ™ årslag.
tagande frän
jideikommit- Herr Ca valli: Det har säkerligen icke undgått någon af kam-
teradegendom, marens ledamöter, som åhört diskussionen i denna fråga, att knappast
(Forts.) någon af dem, som yrkat bifall till reservationen, velat godkänna de
grunder, hvarpå densamma är fotad. Men man tyckes resonera som
så: då icke några andra skäl föreligga, får man taga dessa sådana
de äro. Detta synes mig dock verkligen vara ett emot vanligt bruk i
denna kammare stridande sätt att förfara. Man plägar ju här vara
ganska noga om hvad som iukommer i motiveringen, och de strider,
som i detta afseende med fullt fog ofta blifvit här förda, torde kam¬
marens ledamöter säkerligen erinra sig. Hvilka bjudande skäl kunna
väl då finnas för att man i detta fall skall göra en afvikelse från
det vanliga bruket? Är det verkligen så, att det mål, som man nu
vill nå, det måste nås på hvilka skäl och på hvilka vägar som helst?
Det är emellertid svårt att förstå den tankegång, som dervid gör sig
gällande. Men det lemnar jag åt de herrar sjelfva att afgöra, hvilka
med underkännande af motiveringen instämma i reservationen. Annars
plägar det ju vara bruk i sådana fall, att man, trots det man be-
hjertat en motions syfte, för tillfället afböjt densamma, emedan man
icke kunnat godkänna dess motivering. Det vore öfverensstämmande med
kammarens traditioner att gorå så äfven här. Men äfven om man
icke vill följa traditionen, så borde man dock vara öfverens om, att
man icke skall skrifva någonting annat, än hvad man vill hafva skrifvet.
Men här tyckes man anse, att det bör tagas, hurudant det än är, en¬
dast för att komma till ett efterlängtadt mål.
Jag har emellertid äfven ett ord att säga gent emot en ärad talare,
hvars ställning naturligtvis måste gifva hans ord en särskild auktoritet.
Jag menar juris professor Tryggers uttalande, att en fideikommissinne-
hatvare icke eger rätt att afverka skog på sin fideikommissegendom.
Ingen af herrarue torde dock vara okunnig derom — ty det se vi ej
så sällan för våra ögon — att skog hugges från fideikommissegendom
utan särskilt tillstånd. I de fall, då så icke får ske, är det beroende
på särskilda stadganden i fideikommissbrefven. Men det var icke om
sådana undantagsfall han talade, utan han påstod, att en fideikommissarie
i regeln icke skulle ega rätt att afverka skog. Jag saknar dock i herr
professorns anförande en mycket vigtig sak, och det är en hänvisning
till den paragraf i lagboken, i hvilken han kan finna stöd för ett
sådant uttalande.
Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till utskottets hemställan.
Friherre Klingspor: Den ärade talaren på kristianstadsbänken
talade, jag kan nästan säga, “salfvelsefullt“ om fideikommissaries skyldig¬
heter gent emot staten, men jag vill försöka återföra honom till ämnet,
som ju egentligen blott afser en mycket enkel sak, af hvilken åtminstone
icke alls behöfver göras något stämningsnummer. Det gäller ju blott
att försöka få den ifrågavarande afgiften rimlig för den, som skall
betala den, och alldeles ingenting annat, och den saken är ju åter
Onsdagen den 7 Mars. 27 N:o 16.
väsentligt beroende af huru lång tid den tillträdande fideikommissarien Om. ändring
får på sig till afgiftens erläggande. Om, såsom nu är föreskrifvet,
denna afgift i form af stämpelskatt genast, d. v. s. i sammanhang tagande från
med lagfartsansökningen, erlägges, och det inträffar, att fideikommissarien fideikommit-
dör kort derefter, ja, det låter ju tänka sig ett par dödsfall kort efter teradegendom.
hvarandra, så hafva ju dessa fideikommissarie!- genom ^stämpelskattens (torts.j
omedelbara erläggande fått vidkännas dryga ekonomiska uppoffringar,
alldenstund ingen utaf dem blifvit i tillfälle att af fideikommissets af¬
komst erhålla någon ersättning för den erlagda skatten, hvarigenom
helt andra än de, som fått fördelarne, få vidkännas uppoffringen. Det
har derför synts mig mera rättvist att söka ordna denna sak sa, att
skatten träffar mindre hårdt; detta och ingenting annat har jag afsett
med mitt förslag.
Den ärade ordföranden i bevillningsutskottet fann förhållandet emellan
motiveringen och klämmen något besynnerligt. Nå väl, jag yrkar blott
godkännande af klämmen. Sedan frågade herr ordföranden också, huru
saken skulle tillgå. Ja, det är ganska enkelt. Jag har den danska
lagens motsvarande bestämmelser i min hand, de rymmas på tio rader,
så att den saken är ofantligt enkel, och der förekommer i fråga om
afgiften, att så läuge densamma ej betalas, häftar den på inkomsten
af godset. Hela saken torde alltså vara synnerligen lätt anordnad.
Men det iir alltid så, när frågan gäller juridiska eller kamerala former,
då bygger man upp stora hus af sandkorn, men, mina herrar, vill
man verkligen en reform, så går den i de flesta fall ganska lätt för sig.
Den ärade ordföranden hänvisade vidare till möjligheten för en
fideikommissarie att kunna afverka skog. Nå ja, Gud bevars, men
professor Trygger har ju nyss upplyst oss om, att det finnes eu mängd
fideikommisstiftelser, som stadga förbud mot skogsafverkning. Men i
allt fall, låt vara att fideikommissarien kan taga bort eu hop skog på
fideikommisset, så växer den dock icke igen sä fort, utan lär väl efter
en period af fem till tjugu år endast förete en del ungskog eller ris.
Jag tror sålunda, att det sättet att hänvisa till, på det att staten må
utfå sin rätt, det leder snarare till skada än nytta för det allmänna,
och allra minst borde eu sådan hänvisning kuuna lemnas från denna
kammare, som alltid låtit sig angeläget vara att väl vårda och tillvara¬
taga den fasta egendomen i vårt land, och jag upprepar, att detta är
en vansklig väg att hänvisa till.
Hvad vidare beträffar talarens på kristianstadsbänken yttrande
om fördelen för fideikommissarien att ej kunna blifva af med egendomen,
så vill jag i anledning deraf erinra om en på allra sista tiden synlig
annons om ett fideikommiss, som skall gå under klubban, och för några
år sedan var samma förhållande med ett annat fideikommiss, ehuru
saken då blef inhiberad till följd af att personer trädde emellan,
någonting, som för öfrigt under senare åren icke alls varit så ovanligt.
Emellertid finner jag häruti en ytterligare anledning för lagstiftningen
att se till, att den ifrågavarande skatten drabbar så lindrigt som möjligt
och att staten verkligen kan få ut sin fordran utan att dervid förfara
allt för hårdt och orättvist, ty på det sättet blir hvarken den ena
eller andra skatteformen populär. Det allmänna måste så ordna, att
N:0 16. 28 Onsdagen den 7 Mars.
Om ändring de skatter, som skola erläggas, blifva så lindriga som möjligt att
af sattet för erlägga.
tagande från Jag vidhåller mitt yrkande.
fideikommit-
teradegendom. Herr Trygger: Endast några ord för att bemöta ett yttrande af
(rorts.) bevillningsutskottets ordförande.
När man talar i juridiska frågor, är det af vigt att skarpt hålla
fast vid hvad som verkligen är sagdt — det gjorde ej den ärade ord¬
föranden. Jag har aldrig yttrat, att fideikommissarie icke har rättighet
att afverka skog, jag endast sade, att han har ej rätt att sköfla skogen,
lika liten rätt dertill som att rifva ned husen, och jag säger detta,
trots det att hvarken jag eller någon annan kan lägga fram någon
lagparagraf, som förbjuder honom den saken. Men detta resultat ligger
helt enkelt i fideikommissrättens eget begrepp, och denna rätt vore
alldeles betydelselös, derest man skulle kunna förstöra densamma för
efterträdaren. Hvad nytta vore det väl med hela fideikommisset såsom
sådant, om fideikommissarien hade möjlighet att till skada för den
eventuelle efterträdaren förstöra objektet för sjelfva rättigheten. Allt
detta ligger i sakens natur, om också ingen lag stadgar något derom,
och förfar en fideikommissinnehafvare i strid häremot, så handlar han
ej på grund af någon rätt, utan endast af godtycke.
Grefve Hamilton: Endast ett par ord.
Hen aktade ledamoten på skaraborgsbänken förebrådde mig, att
jag gjorde en liten fråga till en stor fråga. Ja, mina herrar, frågan
kan nog i sig sjelf synas liten, men den är också stor, ty den gäller
principen om rättvis beskattning, och jag kan för min del ej anse rättvist,
att fideikommissarier skola särskildt gynnas framför andra arftagare.
Hen ärade talaren yttrade något om ett fideikommiss, hvilketvore
under utmätning; jag har mig ingenting bekant derom, men om så är
örhållandet, lär det väl bero derpå, att Kongl. Maj:t en gång medgifvit
inteckning i fideikommisset, och detta är ju ett särskildt förhållande.
Herr Ca v a 11 i: Jag ber den ärade representanten för Kopparbergs
län om ursäkt, att jag ej sä noga fasthållit den juridiska term
han begagnade. Han förebrådde mig att jag sade, att han talat om
rätt att afverka skog, då han användt uttrycket sköfla. Jag erkänner,
att detta var ett stort fel af mig att sålunda taga miste på ordalagen.
Men jag vädjar till honom sjelf; äfven om rättigheten att sköfla skog-
är förbjuden af sakens natur, lemnar dock ej den rama verkligheten
ett helt annat besked i frågan? Vi veta nog litet hvar, att skogs-
afverkning, ja, till och med skogssköfling förekommer på många fidei¬
kommissegendomar i vårt land, men hvad är väl påföljden häraf för
fideikommissarien? Ingen. Hen är visserligen förbjuden af sakens natur,
säger herr professorn; ja, det förbudet sätter sig fideikommissarien
öfver, och dermed är det jemnt.
Mot den ärade reservanten, som haft ordet i denna fråga och som
i det anförande, han rigtade mot mig, uppläste en rad ur eu dansk
författningssamling för att dermed bevisa, att saken vore lätt ordnad,
29
N.o 16.
Onsdagen den 7 Mars.
får jag säga, att nog lär det behöfvas mera än den rad han citerade, Om ändring
och för resten tror jag, att vi böra hysa tvekan för att hos oss införa
dessa jutska Söder. tagande från
fideikommit-
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr vice tal- terad egendom.
mannen, som för en stund öfvertagit ledningen af kammarens förhand- (Forts.)
lingar, jemlikt de under öfverläggningen förekomna yrkanden proposi¬
tioner, först på bifall till hvad utskottet i förevarande betänkande
hemstält samt vidare derpå att kammaren, med afsteg å utskottets
hemställan, skulle antaga det förslag, som innefattades i den af herr
af Buren och friherre Klingspor vid betänkandet afgifna reservation;
och förklarade berr vice talmannen sig anse den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i sitt betän¬
kande n:o 12, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan och antages det förslag,
som innefattas i den af herr af Burén och friherre Klingspor vid
betänkandet afgifna reservation.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja—54;
Nej—69.
Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 3 och 6
innevarande månad bordlagda betänkande n:o 13, i anledning af väckta
motioner angående ändrade bestämmelser i fråga om stämpelbeläggning
af vexel, biföll kammaren hvad utskottet i detta betänkande hemstält.
Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 3 och 6 i denna månad
bordlagda betänkande n:o 14, i anledning af väckt motion om tullfrihet
för omalen majs.
Ifrågasatt
tullfrihet för
omalen majs.
Harr Cavalli: Med utskottet är jag i år, liksom föregående år,
N:o 16.
30
Onsdagen den 7 Mars.
Ifrågasatt alldeles ense, och jag kommer således att yrka bifall till bevillnings-
tuiifrihet för utskottets hemställan. Jag har dock ifrågasatt och ifrågasätter, huru-
vida icke ett tilmgS skulle kunna göras.
Den, som tager del af Riksdagens förhandlingar från och med år
1888, då spanmålstullarna infördes, finner, att framställningar om för¬
ändring i tullsatsen å majs, antingen i sammanhang med andra sädes¬
slag eller ock ensam, förekommit vid alla riksdagar derefter med undan¬
tag af en enda. Skälet dertill, att tullsalsen å detta slag af spanmål
mera än å de öfriga varit föremål för ändringsförslag, är kändt.
Skälet är, att tullen å denna vara, som ej produceras inom landet,
är afsedd att verka och verkar såsom skydd för en annan vara, som
produceras inom landet. Tydligt är derför, att jag icke vill någon
nedsättning och ännu mindre något borttagande af denna tullsats
under nuvarande förhållanden, men jag anser dock en grundlig och
fullständig utredning af alla på dessa förhållanden inverkande omstän¬
digheter böra ega rum, och det är just från skyddsvänlig ståndpunkt,
som jag ifrågasätter en sådan utredning.
I det jag sålunda yrkar bifall till bevillningsutskottets hemställan,
yrkar jag derjemte, att Riksdagen hos Kong). Maj:t anhåller om en
utredning, huruvida icke — under förutsättning af någon förändring
i nu gällande tullsats å majs — antingen användning af denna vara
för tillverkning af bränvin må kunna förbjudas eller ock, derest så
icke kan ske, sådana föreskrifter rörande bränvinstillverkning af majs
meddelas, att majs icke må kunna med större lördel än andra råämnen
användas för bränvinstillverkning.
Herr Bergendahl: Jag betvifiar ej alls den ärade ordförandens
i bevillningsutskottet intresse för jordbruksnäringen, lika litet som jag
fruktar, att han med sitt förslag afser att rubba våra nuvarande lifs-
medelstullar; men då man finner, att den ärade ordföranden ställer
sig på samma grund som reservanterna från Andra Kammaren, så
kan man likväl icke underlåta att uttrycka sin förundran öfver att
han icke något närmare funderat på saken, innan lian anmälde denna
reservation, om hvars tillkomst jag åtminstone icke hade någon aning,
förrän då jag sistlidue lördag fann utskottets förevarande betänkande
på kammarens bord.
Herr Cavalli afser med sin reservation en skrifvelse till regeringen,
i ändamål att söka åstadkomma en utredning, huruvida icke ett förbud
för tillverkning af bränvin utaf majs skulle kunna stadgas, eller ock,
derest så icke kunde ske, huruvida icke eu beskattning af dylik brän-
vinsbränniDg skulle kunna komma till stånd.
Den ifrågasatta skrifvelsen afser alltså en förnyad behandling utaf
förslag i den vägen, hvilka varit å bane inom Riksdagen Herfaldiga
gånger förut. Sålunda förelåg här på 1880-talet eu kongl. proposition
om förbud af bränvinsbräuning utaf majs, och vid samma riksdag väcktes
af enskild motionär förslag i samma syfte samt alternativt om förhöj¬
ning. i skatten å bränvinstillverkning af majs. Af den utredning, be¬
villningsutskottet gjort och som af Riksdagen blifvit godkänd, framgår,
att ett sådant förslag som det å reservanternas sida nu framstälda
31
N:o 16.
Onsdagen den 7 Mars.
omöjligt kan antagas. Man anser ju det vara ett ingrepp i närings¬
friheten att förbjuda användandet af en viss vara i industriens tjenst,
och i afseende å den ifrågavarande höjda beskattningen låter detta
sig icke genomföras i anseende till de vexlande prisen på majs,
potatis och säd; det går icke för sig att på den vägen åstadkomma
den effektiva beskattning, som man åsyftar.
Jag skulle emellertid för min del icke sätta mig emot den föreslagna
skrifvelsen till Kongl. Maj:t, om den icke syntes mig innebära så många
betänkligheter af annan art. Skrifvelsen innehåller nemligen något
mera, än hvad reservationernas ordalag gifva vid banden. Jag före¬
ställer mig, att det gäller att skydda potatisodlingen i vårt land genom
det förslag, som här blifvit framstäldt. Men då bar den ärade ord¬
föranden i bevillningsutskottet endast tänkt på de potatisodlare, hvilka
bo i närheten af något bränneri eller soro, tack vare goda kommunika¬
tioner, kunna vid detsamma finna afsättning för sin vara. Men,
mina herrar, huru många potatisodlare finnas icke, som sakna för¬
månen att kunna på det sättet realisera sin vara, förutom det att
brännerierna i allt fall icke kunna konsumera mera än en viss be¬
gränsad qvantitet af denna råvara, hvarför alltså dessa potatisodlare
äro i samma dåliga belägenhet som de, hvilka den ärade ordföranden
medelst sin tilltänkta lagstiftning ville skydda. Uti många delar af
vårt land odlas i följd af jordmånens karghet knappt någonting annat
än potatis och hafre, som af de små jordbrukarne hufvudsakligen an¬
vändes till uppfödande af svin. Dessa små jordbrukare skulle nu, om
majsen frigåfves och i följd af den derigenom ökade konkurrensen på
detta område, icke längre kanna med fördel använda en produkt, som
de genom sin egen näringsflit och med sina arbetares medverkan
lyckats att åstadkomma, och likväl yttrade den ärade ordföranden i
bevillningsutskottet vid sista riksdagen följande ord, som jag anhåller
att få citera: “Vi protektionister försöka nemligen bereda skydd, gifva
underhåll åt alla, såvidt det kan ske, äfven åt mindertalet; vi försöka
tillgodose den lilla näringen lika väl som den störa."
Det är just detta tillgodoseende af den Kila näringen, hvilket e]
inträffar, om man tänker sig, att af den begärda utredningen skulle
åstadkommas något i den af reservanterna antydda lågt ningen.
Men det tillkommer dessutom en annan omständighet, som gör en
sådan skrifvelse, enligt mitt förmenande, ännu betänkligare. Den ärade
ordföranden har nemligen icke, då han skref sin reservation, tänkt sig in
uti det samband, som är rådande emellan majstullen och öfriga span-
målstullar. Det är icke protektionisterna, som infört tullen på majs,
utan om denna tull förenade sig både de så kallade skyddsvännerna
och de så kallade frihandlarne. Tullsatsen å majs, hvilken först åsattes,
om jag ej missminner mig, vid maj-riksdagen 1887, och då bestämdes
till 2 kronor, ansågs vid 1895 års riksdag böra sättas i jembredd
med de 3,70 och 8,50, som spanmålen då åsattes. Jag föreställer
mig och vet för öfrigt, att man då tog i betraktande nödvändigheten
af att, då majs vid den tiden började att användas till brödföda, ej
bestämma en olika tullsats på majs i förhållande til! öfriga spanmåls-
slag, och hvad de, som då voro med om att sätta denna tullsats på
Jfrågaso.U
tullfrihet för
omalen majs*.
(Forts.)
N:o 16.
32
Ifrågasatt
tullfrihet för
omalen majs.
(Forts.)
Onsdagen den 7 Mars.
majs i samband med tullsatserna på öfrig spanmål, trodde, tänkte och
anade, det har nu nått sin verklighet. Man vet, hurusom majsen vid
åtskilliga qvarnar i vårt land rätt allmänt sammanmales med annat
mjöl, och jag missunnar dem icke detta, samt vidare veta vi, att vid
många mindre qvarnar allmogen allt mer och mer börjar att förmala
majs i sammanhang med annan spanmål; jag missunnar dem icke heller
detta. Men under sådana förhållanden torde herr vice talmannen nog
finna det vara en absolut nödvändighet, att, om vi eljest vilja hålla på
våra nuvarande spanmålstullar, tullsatsen på majs hålles lika med tull¬
satserna på öfrig spanmål, och detta har den högt ärade ordföranden
i bevillningsutskottet äfven under sista riksdagen särskildt framhållit i
den reservation, som Första Kammarens ledamöter då bifogade bevill¬
ningsutskottets betänkande n:o 14 och som börjar med herr Cavallis
namn. Der heter det, bland annat, mot slutet af denna reservation:
“Slutligen kunna vi icke underlåta att påpeka, att förenämnda förslag
afser en rubbning i de efter långvariga förhandlingar och på grund
af noggranna utredningar fastställa tullsatserna å spanmål. För att
Riksdagen nu skall inlåta sig på någon förändring i dessa tullsatser,
måste enligt vår åsigt förefinnas synnerligen vigtiga och i näringslifvet
djupt ingripande orsaker, men såvidt vi kunna finna, hafva några för¬
ändrade förhållanden icke inträdt, som bort gifva anledning till att
å nyo sätta denna vigtiga fråga på dagordningen. “ Detta yttrande
fäldes för ett år sedan, och då herr ordföranden i sin reservation icke
anfört några förändrade omständigheter sedan sistlidna år, så håller
jag före, att hvad som då yttrades i denna reservation, det håller fort¬
farande streck.
Jag kan under sådana förhållanden naturligtvis icke vara med om
det af herr Cavalli nu framstälda yrkandet att med godkännande af
utskottets förslag i öfrigt bifoga eu skrifvelse om utredning i ämnet.
Jag anser för min del, att någon sådan utredning ej bör förekomma,
och jag tager mig friheten att ännu en gång framhålla, huru ytter¬
ligt nödvändigt det är, att man noga gör klart för sig denna frågas
rätta innebörd. I mångt och mycket kunna ju meningarna vara
delade, men i afseende å förevarande fråga borde väl icke gerna kunna
råda mer än en mening, nemligen den, att i och med det samma man
ensidigt rubbar den faststälda tullsatsen å majs, så begår man ett våld
mot vårt nu rådande ekonomiska system. Icke heller tror jag det
kan vara skäl att åter rifva upp en tullstrid. Protektionisterna i
denna kammare hafva nog, likasom förhållandet varit med mig sjelf
under de år, jag tillhört Andra Kammaren, vid många tillfällen varit
frestade att motionera en och annan förändring i våra nuvarande lifs-
medelstullar, t. ex. i fråga om jemkning uti proportionerna af tull¬
satserna på spanmål och mjöl, om förhöjning i fiäsktulleu och i många
andra fall; men jag har åtminstone för min del mycket fruktat att
rifva upp gamla tullstrider, och jag föreställer mig, att äfven denna
kammares skyddsvänner i detta afseende dela min mening, likasom jag
vill antaga, att de af kammarens ledamöter, hvilka icke äro att räkna
till skyddsvännerna, likväl anse ett rubbande af status quo på detta
område icke vara förenligt med det allmännna bästa, och att kamma-
33
N:0 16.
Onsdagen den 7 Mars.
rens ledamöter, likasom jag, hysa fruktan för att nu åter upptaga en
strid, hvilken vi väl skola hoppas vara för en längre tid afslutad.
Jag tager mig friheten att, på grund af hvad jag nu haft äran
anföra, yrka bifall till utskottets nu föredragna betänkande.
Herr von Ehrenheim: Huru gerna jag än skulle medverka till
afskaffande af majstullen, hvilken efter min uppfattning är synnerligen
omotiverad, skall jag likväl icke i det läge, som tullfrågan nu har
inom denna kammare, uppträda för att yrka bifall till motionen; utan
anledningen till att jag begärt ordet är, att jag velat motsätta mig det
af herr Cavalli framstälda skrifvelseförslaget. Efter min mening är
näringsfriheten ett ibland de dyrbaraste arf, som vi hafva erhållit af
våra föregångare, och detta arf böra vi synnerligen väl bevara. Jag
är lika som bevillningsutskottet fullt öfvertygad, att det bör stå en
hvar fritt att välja de råmaterialier, som han anser fördelaktigast för
den näring han idkar, och att förbud mot användning af majs för
tillverkning af bränvin innebure ett ingrepp i den frihet, som bör
tillkomma idkare af denna näring lika väl som hvarje annan närings¬
idkare. En afvikelse från näringsfrihetens grundsats skulle leda repre¬
sentationen på farliga irrvägar.
För min del skall jag visserligen icke framställa något yrkande,
men jag skall rösta för hvarje förslag, som uppställes mot herr Cavallis
reservation.
Herr Ehrenborg: Vi hafva nu kommit in på en mera praktisk
fråga, som måhända ej kommer att gifva tillfälle till en så intressant
diskussion, som förts här förut i dag, men som är det oaktadt af stor
och vigtig betydelse. Den ärade motionären har varit ganska enträgen
och oförtruten i att bringa denna fråga inför Riksdagen. Om jag
minnes rätt, är det nu fjerde gången han fört den på tal. Med mycket
små förändringar har den återkommit. Då alla sakskäl redan förut
under denna frågas behandling framhållits, kan jag till hvad som
yttrats ej behöfva lägga så mycket. Men anledningen till att jag
tagit till orda är den af bevillningsutskottets högt ärade ordförande
afgifna reservation, i hvilken jag alldeles icke kan instämma. Jag
ställer mig helt och hållet på bevillningsutskottets ståndpunkt och
anser, att ett bifall till herr Cavallis reservation är detsamma som ett
upprepande af tullstriden i hela dess vidd.
Den högt ärade herr ordföranden säger: “med hänsyn till den
såväl på landtbruket och dess binäringar som på en betydande industri¬
gren inverkande frågan.“ Med “en betydande industrigren" menar
reservanten, antager jag, bränvinsbränningen. Men när denna ställes
för sig sjelf utanför “landtbruket och dess binäringar", vill jag fråga:
hvad menar reservanten då med landtbrukets binäringar. Jag bär
trött, att man tolererade så mycken bränvinsbränning i vårt land just
derför, att denna handtering står i så nära samband med landtbruket,
hvarifrån material hemtas och dit affallet återgår. Skulle man nu
särskilja denna industrigren, blefve den naturligtvis en stor, fristående
fabriksverksamhet. Den blefve då i mina ögon ett oting.
Första Kammarens Prot. 1900. N:o 16.
Ifrågasatt
tullfrihet för
omalen majs.
(Forts.)
3
No 16.
34
Onsdagen den 7 Mars.
Ifrågasatt
tullfrihet för
omalen majs.
(Forts.)
I den andra reservationen, som afgifvits af herr Fredholm, fram-
ställes majstullen såsom ett särskilt skydd för de potatisodlande delarne
af vårt land. Jag hade tillfälle att yttra mig härom vid förlidet års
riksdag. Det är fullkomligt sant, att utan den ifrågavarande tullen
de potatisodlande delarne af vårt land skulle befinna sig i ett mycket
prekärt läge. Men jag vågar påstå, att lika väl som majstullen är
ett starkt skydd för de potatisodlande delarne af landet, lika väl är
den ett starkt skydd och ett mycket välbehöfligt skydd för de hvete-,
råg-, korn- och hafreodlande delarne af landet, kanske ej minst starkt
för de senare. Till följd af nästlidet års ringa potatisskörd har stor
import egt rum till våra brännerier af amerikansk majs och till våra
stärkelsefabriker af tysk potatis. Den svenska potatisen är nästan
osäljbar. Om man vänder sig till brännerierna, förklaras det, att man
hellre köper amerikansk majs att forslas till brännerierna i stora partier.
Och på samma sätt är det med stärkelsefabrikerna. För deras räkning
upphandlas tysk potatis. Den köpes på tre å sex månader i hela
vagnslaster. Man anser det fördelaktigare att sålunda köpa stora
partier än att köpa småposter af våra jordbrukare.
Under sådana förhållanden och då jag hyser sådana åsigter, ställer
jag mig naturligtvis helt och hållet på den ståndpunkt utskottet intagit.
Och det slut, hvartill den förstnämnde reservanten kommit, finner jag
mycket betänkligt. Deri ser jag eu mycket stor fara. Reservanten i
fråga har sagt, att det härutinnan behöfves en utredning. Jag anser,
att utskottet under de senaste fyra åren haft godt tillfälle att lemna
och äfven lenmat sådan utredning, att någon annan icke är af nöden.
Den andre reservanten vill öfverlemna frågan till det nya jordbruks¬
departementet, och dertill kan ju vara skäl. När jag sammanställer
de två reservanternas uttalanden, kan jag ej finna annat, än att herr
Cavallis reservation går ut på komitéarbete. Nej, säger man, något
sådant skulle ej begäras, utan allenast fullständig utredning.
På dessa grunder, herr grefve och talman, ber jag att få yrka
afslag å begge reservationerna och bifall till utskottets hemställan.
Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att derunder yrkats: l:o) att utskottets i nu föredragna
betänkande gjorda hemställan skulle bifallas, och 2:o) af herr Gavelin,
att utskottets hemställan skulle bifallas samt att Riksdagen måtte i
skrifvelse till Konungen anhålla om en utredning, huruvida icke —
under förutsättning af någon förändring i nu gällande tullsats å majs
— antingen användning af denna vara för tillverkning af bränvin må
kunna förbjudas eller ock, derest så icke kan ske, sådana föreskrifter
rörande bränvinstillverkning af majs meddelas, att majs icke må kunna
med större fördel än andra råämnen användas för bränvinstillverkning.
Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med öfvervägande ja besvarad.
Onsdagen den 7 Mars.
35
N:0 16.
Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 3 och 6 innevarande
mars bordlagda betänkande n:o 15, i anledning af väckta motioner om
tullfrihet för icke rökt bäsk.
1/rågen all
tullfrihet för
icke rökt fläsk.
Derr Dahlberg: Det är icke behagligt att taga ordet, då tiden
är så långt framskriden. Men det kan ej hjelpas, i synnerhet som
jag anser det nödigt att komplettera utskottets betänkande med några
siffror, hvilka jag antager, att utskottet delvis glömt bort. Utskottet
bar sagt: “Väl har, såsom motionärerna framhållit, införseln af bäsk
under de senare åren ej obetydligt ökats, under det utförseln deremot
minskats, men deraf kan enligt utskottets åsigt icke dragas den slut¬
sats, att den år 1896 åsätta tullsatsen varit utan åsyftad verkan.
Anledningen till den ökade införseln måste utan tvifvel sökas i den
omständigheten, att konsumtionen af bäsk inom landet under de senare
åren betydligt ökats.“ Detta är nu sant. Men utskottet har glömt
en annan sak, nemligen att anledningen till att exporten aftagit nog
i rätt stor mån torde bero på de senare årens dåliga vårsädes- och
potatisskördar, som gjort, att landtmännen varit i saknad af billigt
utfodringsmedel för svinens gödning. Detta är ett argument, som
utskottet glömt, men hvarmed man nog måste räkna. Vidare har
utskottet antydt, att det är företrädesvis i Norrland, som det ameri¬
kanska bäsket är begärligt. Det är utan tvifvel sant. Men om den
importerade varan visat sig vara särskilt användbar för vissa lands¬
delar, synes det mig vara ett ytterligare skäl att ej fördyra densamma
för dessa landsdelar. Jag har här i min hand en officiel uppgift, att
tullen å “bäsk, andra slag", förlidet år bestigit sig till 2,239,549 kronor.
Jag har likaledes en officiel uppgift rörande 1899 års bevillning af
fast egendom, utvisande, att bevillningen i fråga belöpte sig till 2,430,000
kronor. Det vill säga med andra ord, att bevillningen för fast egen¬
dom i hela riket var endast obetydligt större än den af det arbetande
folket i några få landskap erlagda tull för amerikanskt bäsk. Jag
yrkar afslag å utskottets hemställan.
Friherre Sparre: Jag har visserligen icke att framlägga några
nya eller bättre skäl, än de af motionärerna och reservanterna anförda,
men anser för min del, att de af dem anförda skälen äro så tungt
vägande, att utskottet väl kunnat taga något större hänsyn till dem.
Utskottet synes emellertid hafva fruktat, att den inhemska bäskproduk-
tionen skulle komma att lida, ifall man nedsatte eller helt och hållet
borttoge tullen på det amerikanska bäsket — det är ju egentligen om
detta som den föreliggande frågan rör sig. Men om man nu ser efter
på sid. 2 i utskottets betänkande, bnner man ju alldeles ostridigt,
att under de tre senaste åren, då den högre tullsatsen på bäsk varit
gällande, importen ökats ganska betydligt. (Jag hänför då, likasom
en reservant i utskottet gjort, 1896 års import till stor del till år
1897, alldenstund tullen redan år 1896 var bestämd att höjas.) Denna
större qvantitet importeradt bäsk betyder utan tvifvel, att det ameri¬
kanska bäsket har en mycket stor marknad i vårt land, och att de.
som hafva behof deraf, icke nöja sig med clet inhemska, utan hellre
N:o 16.
36
Ifrågasatt
tullfrihet för
icke rökt fläsk.
(Forts.)
Onsdagen den 7 Mars.
betala de högre tullsatserna för att få det amerikanska, som just
lämpar sig för deras behof. Deremot måste man å andra sidan med¬
gifva — och jag antager att detta icke kan bestridas — att det in¬
hemska fläsket har sin kundkrets, som för visso ej vill byta ut det
mot det amerikanska. Om det nu är så ■— och jag föreställer mig,
att det resonnementet är rigtigt — att både det ena och det andra
slaget af fläsk har sin särskilda kundkrets, hvad finnes det då för
skäl att lägga så hög skatt på det amerikanska fläsket, hvaraf likväl
eu stor del af den mindre bemedlade befolkningen i Norrland lefver?
Det är ju, såsom kändt är, denna befolknings hufvudsakligaste sofvel.
Jag kan ej se annat, än att dessa båda varor kunna existera bredvid
hvarandra.
Vid sådant förhållande och på de kraftiga skäl, som anförts dels
af motionärerna, dels ock af reservanten herr Fredholm, skulle jag
visserligen helst önska fläsktullens afskrifvande. Men då man väl icke
under nuvarande förhållanden kan hoppas genomdrifva något sådant,
skall jag inskränka mig till att instämma i herr Fredholms reservation,
hvari yrkas, “att Riksdagen måtte, med afslag å hvad bevillnings¬
utskottet i nu föreliggande punkt hemstält, nedsätta tullen å fläsk,
andra slag, till det belopp, hvarmed den före år 1896 utgick, eller till
10 öre för kilogram“.
Herr West er: Jag skall börja med att bemöta den förste ärade
talaren, som anförde, att den tull, som betalas för fläsk, vore lika stor
som bevillningen af fast egendom, och att denna tull betalades af
arbetarne. Det är nu, som vi veta, af gammalt en stridsfråga, som
aldrig blifvit fullt utredd, hvem som betalar tullen. Men så mycket
är dock säkert, att konsumenten icke betalar på långt när hela tullen
på en vara, som produceras i så stor skala inom landet som fläsk.
Båda de föregående talarne liksom motionärerna hafva förmenat,
att fläsktullen ej verkar som skyddstull, utan är en konsumtionsskatt,
och hafva som skäl härför anfört, att såväl importen stigit som ex¬
porten sjunkit under de senaste åren. Men ser man på detta skäl,
kan det verkligen icke gälla som skäl för hvad de velat bevisa. Hvad
först exporten beträffar, omfattar den en helt annan vara än den vi
importera. Den är icke beroende af tullen, utan af den engelska
marknaden och af skördeförhållandena i vårt land, och det är ju helt
naturligt, att två års ogynsam skörd inom landet skall minska exporten.
Att åter importen under de senaste åren ökats, skulle möjligen kunna
utgöra ett skäl för de föregående talarne att säga, att tullen icke
verkat såsom ett skydd, derest konsumtionen inom landet varit den¬
samma år från år. Men det är alldeles visst, att fläskkonsumtionen
högst betydligt ökats under de sista åren dels till följd af arbetarnes
förbättrade ekonomiska ställning och dels till följd af att priset på
sill under senaste liden varit jemförelsevis högre än priset på fläsk.
Lägger jag dertill, att det importerade fläsket endast utgör eu bråkdel
af landets hela behof, och att, innan tullen infördes, hälften af det
importerade fläsket gick till Norrland och hälften till de öfriga delarne
af landet, då deremot nu, sedan tullen verkat några år, 9/10 af det
37
N:0 16
Onsdagen den 7 Mars.
importerade fläsket går till Norrland och det svenska fläsket i det lfrdga.au
närmaste utträngt det amerikanska i öfriga delar af landet, så bevisar fliUk
ju detta, att tullen verkat såsom skydd för näringen. Man kan ju lätt (Forts.)
tänka sig, att, om tullen fortfarande får verka, det svenska fläsket
kommer att uttränga det amerikanska äfven i Norrland eller åtmin¬
stone i vidsträcktare mån konkurrera med detsamma.
Vidare har man sagt, att fläsktullen är en börda, som lägges på
de mest betungade. Jag vågar vördsamt fråga: hvilka äro de mest
betungade, de, som i Norrlands skogar förtjena sina 5 ä 6 kronor om
dagen, eller dessa tusental af små hemmansegare, statkarlar och tor¬
pare, som uppföda ett och annat svin om året och för hvilka detta
är ett vigtigt bidrag till deras existens? Och för öfrigt, om man reso¬
nerar som så, att den tullen skadar en viss samhällsklass och derför
skall den bort och en annan tull skadar en annan samhällsklass och
derför skall den också bort, utan att man samtidigt utreder, hvilken
nytta dessa samhällsklasser hafva af systemet i dess helhet, då skall
man lätt kunna plocka bort den ena tullen efter den andra, tills ingen¬
ting återstår; och vi ställas då åter inför tider, då allting blir allt
billigare och billigare och arbetslönerna allra billigast till nytta
jag vågar påstå det — endast för några större arbetsgifvare.
Jag skall nu icke längre upptaga kammarens tid, utan ber att få
yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Bergendalil: Då jag nyss begärde ordet, visste jag icke,
att herr ^Vester skulle komma att göra det, i hvilket tall jag icke
skulle hafva begärt ordet. Men efter som jag nu fått det, ber jag att
få säga några få ord med anledning af hvad som yttrats i afseende å
fläskets fördyrande genom dessa tullsatser.
Det är alldeles rigtigt, såsom här nyss uttalades, att det ameri¬
kanska fläsket numera hufvudsakligen går till Norrland. Af den tablå,
som reservanten, herr Fredhohn, fogat vid betänkandet, synes, att på
1880-talet utgjorde den del af det importerade fläsket, som gick till
Norrland, Vermlancl och Dalarne, hälften af hela importen, under det
af samma tablå framgår, att införseln till dessa landsdelar under åren
1892—1895 utgjorde omkring fyra femtedelar och 1896—1898 om¬
kring sju niondelar af landets import. Det är nog så, och hvad visar
detta? Jo, att man i de öfriga delarne af landet, der man förut
spisat amerikanskt fläsk, nu börjat förstå sig på det svenska fläsket.
Det är min tro och förhoppning, att äfven norrländingarne skola komma
under fund med den svenska varan, hvars afsättning i Norrland,
billigare jernvägsfrakter skulle befordra. För öfrigt har man på senare
tider äfven i Norrland börjat uppföda grisar och således producera
fläsk.
Det talas så mycket om, att dessa tullar skulle i så väsentlig grad
fördyra denna nödvändighetsvara för de norrländska arbetarne; om nu
så skulle vara, torde dock dessa med sina stora dagspenningar väl
kunna bära detta — men jag ber att få visa, att, sedan dessa tull¬
satser infördes, icke någon prisförhöjning egt rum; jag ber att få refe¬
rera till en tablå i statsutskottets utlåtande n:o 7. Denna tablå, som
No 16.
38
Onsdagen den 7 Mars.
Ifrågasatt är bifogad landshöfdingeembetets i Östersund framställning om löne-
ick^7ekt fläsk förhöjning åt vissa landsstatstjenstemän, upptager bland andra pris-
(/orts.) uppgifter af lifsförnödenheter äfven den å saltadt amerikanskt fläsk.
Detta kostade i Östersund 1889 98 öre och 1899 85 öre per kilo¬
gram.
Jag ber att få förena mig med dem, som yrkat bifall till utskottets
hemställan.
Herr Almén: En tull på en nödvändighetsvara, som utgår med
30 procent af varans värde, är en stor och betungande afgift. Den
måste erkännas vara obillig, och när staten icke behöfver inkomsten
deraf, så ökas denna obillighet ännu mera. Men hvad värre är, mina
herrar, denna tull är mycket orättvis. Den drabbar icke alla lika,
den drabbar nästan uteslutande befolkningen i de norra provinserna,
en befolkning, som redan förut är hårdt betungad af spanmålstullarne.
Klagan öfver dessa sistnämnda förspörjes numera föga, utan tvifvel
beroende derpå, att man äfven i dessa provinser inser, att moder¬
näringen behöfver denna hjelp. Men en sådan tröst kan man icke
hemta i fråga om fläsktullen: den gagnar ingen i vårt land. Detta
är åtminstone min öfvertygelse, och skälen härför torde icke vara
svåra att uppleta. Utskottet har i sin motivering sökt visa motsatsen
och derför anfört åtskilliga skäl. Men jag får öppet erkänna — det
kan ju hända, att min uppfattning är felaktig — att sammanhanget
mellan orden och de deraf dragna slutsatserna är så klent, att jag knap¬
past vet, hvad orden hafva der att göra, ja, det ser ut, som om de
mera vore till för att dölja tankarne än för att utreda frågan.
Utskottet säger, att konsumtionen inom landet ökats. Ja, det är
eu möjlighet, att så skett; men icke är detta något skäl eller bevis i
detta sammanhang för tullens nytta. Och, mina herrar, det är en
märkvärdig följd af en tull, som fördyrar varan, att konsumtionen
derigenom skulle ökats! Nej, har konsumtionen ökats, så har det skett
oberoende af tullen.
Utskottet söker angifva skälet, hvarför det svenska fläsket icke
kan konkurrera med det amerikanska, och åberopar derför transport¬
kostnaderna. Det är icke någon liten väg från Amerika till Norrland,
så att funnes det icke några andra skäl, hvarför norrländingarne före¬
draga det amerikanska fläsket framför det svenska, så skulle det svenska
lätt nog kunna täfla med det amerikanska. Nej, orsaken är en helt
annan. Om man har två varor, som skola fylla samma ändamål, så
föredrager man den, som bäst uppfyller detta ändamål. Det svenska
fläsket kan nog föredragas af dem, som hafva råd och lägenhet att
äta det färskt eller lätt saltadt; men det kan icke saltas så hårdt, att
det håller sig så länge som det amerikanska, som är mycket hårdt
saltadt och derför har en mindre vattenhalt än någon annan vara.
Detta oaktadt är det en välsmakande vara. Nu tvifla måhända herrarna
på denna min uppgift; ty det torde icke finnas många i denna kam¬
mare, som veta, huru amerikanskt fläsk smakar. Men jag har för¬
sökt det och får erkänna, att det är rätt välsmakande, det smakar i
alla händelser bättre än det finska smöret. Med ett ord — för att
Onsdagen den 7 Mars. 39 N:o 13
icke uppehålla kammaren — det amerikanska fläsket ersätter smöret
för den norrlänske arbetaren, men har den förtjensten att kunna göm- ^“e ™$k> flotte.
mas huru länge som helst utan att blifva dåligt. Detta är förklaringen, (Forts.)
hvarför det svenska fläsket icke kan konkurrera med det ameri¬
kanska.
Utskottet säger, att tullen är ett stöd för produktionen af svenskt
fläsk. Det är möjligt, men mycket tvifvelaktigt. Ty säkert är, att
icke har produktionen ökats blott genom tullen, som betalas af norr-
ländingarna. Tullen har icke höjt priset på den svenska varan. Ty
priset på fläsk beror till största delen på den utländska marknadens
pris. Det är ju lättfattligt, och man behöfver icke många bevis
derför. Men sådana finnas, t. ex. att priset på varan icke stigit. Jag
har för andra ändamål sysselsatt mig med frågan om prisen på mat¬
varor och räknat ut priset på matvaror vid alla Sveriges hospital från
Piteå till Malmö under 10 års tid. Dervid fann jag. att under de
första 5 åren, innan ännu tullen fans, var priset väl 2 å 3 öre högre
per kilogram än under 5 sista åren, i förra fallet 86,8, i senare fallet
82,1 öre för kilogram. Icke kan väl någon försöka inbilla mig, att
detta sjunkande pris är till fördel för producenterna och att det ökat
produktionen. Nej, mina herrar, det beror på andra omständigheter.
Ett skäl för att taga bort denna tull är att den är orättvis —
ett barn kan bevisa det — och denna orättvisa drabbar dem, som
förut drabbats tungt af spanmålstullarne. Denna fläsktull är det ypper¬
ligaste agitationsmedel, som kan uppletas; och de herrar tullvänner,
som icke bry sig om detta, borde likväl betänka, att det kan komma
den tid, då denna fiäsktull ramlar, och att, om detta dröjer för länge,
det kan hända, att den då drager de andra tullarne med sig. Nu ar
tiden inne att skipa rättvisa genom att taga bort denna tull, som är
orättvis och tryckande för stora delar af vår befolkning och icke
gagnar någon enda menniska.
Jag yrkar bifall till motionen om tullens borttagande.
Herr Dahlberg: Jag har begärt ordet endast för att godtgöra
den formella försummelse, hvartill jag gjort mig skyldig, då jag icke
framstält något definitivt yrkande. Jag yrkar naturligtvis bifall till
den af mig väckta motionen.
Herr Bergendahl: Man har framhållit två synpunkter, ur hvilka
man bör betrakta tullsatsen på fläsk. Den skulle verkat varans
fördyrande och icke medfört någon nytta för producenten. Hvad
beträffar det förra, så har jag ju redan visat, att priset på fläsk i
Norrland är lägre än för tio år sedan, och med afseende å det senare,
så refererar jag till hvad herr Fredholm säger på sid. 8 i betän¬
kandet, nemligen att det amerikanska fläsket i slutet af februari no¬
terades till 61 öre i Köpenhamn, under det att priset i Stockholm
samtidigt var 83 öre per kilogram, och hvaraf naturligtvis den in¬
hemska ffäskproduktionen i sin mån är berörd. —
Herr Sandberg: Jag skall, min vana trogen, vara mycket kort.
40
Onsdagen den 7 Mars.
Ifrågasatt
tullfrihet för
icke rökt fläsk.
(Forts.)
Angående detta ärende framställer sig för mig sjelfmant den-
frågan: i hvilken trakt af vårt land och af hvilken befolkning kon¬
sumeras denna störa mängd af amerikanskt fläsk, som införes? På
den Irågan kan väl icke något annat svar gifvas, än att de största
konsumenterna äro arbetarne vid det med snälltågsfart fortgående
jernvägsbyggandet och skogsafverkningen eller, kanske rättare sagdt,
skogssköflingen i Norrland. Dessa arbetare uppbära aflöningar långt
större än arbetarne i de trakter, som vanligen benämnas södra eller
mellersta Sverige, och för dessa norrländske arbetare kan omöjligen;
prisets genom tullen förorsakade förhöjning af några få öre per kilogram
vara af någon betydelse. Jag är fullkomligt öfvertygad om, att plurali-
teten al befolkningen på landsbygden i södra och mellersta Sverige
delar min uppfattning, och särskildt tror jag mig föra mina närmaste
landsmäns, småländingarnes, talan, då jag yrkar bifall till utskottets-
hemställan.
Ö,verläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter herr vice
talmannen yttrade, att i afseende på föreliggande betänkande vore
framstälda följande yrkanden: l:o) att hvad utskottet hemstält skulle
bifallas; 2:o) af herr Dahlberg, att kammaren skulle bifalla hans i
amnet väckta motion, och 3:o) att kammaren skulle bifalla det förslag,
som innefattades i den af herr Fredholm vid betänkandet afgifna re¬
servation.
Sedermera gjorde herr vice talmannen propositioner jemlikt dessa
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf och sedan till kontrapro¬
position dervid antagits godkännande af det under 3:o) här ofvan
upptagna yrkande, uppsattes, justerades och anslogs en omröstnings-
proposition af följande lydelse:
Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i sitt betän¬
kande n:o 15, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles det förslag, som innefattas i den af herr
Fredholm vid betänkandet afgifna reservation.
Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja—90;
Nej—23.
41
N:0 16.
Onsdagen den 7 Mars.
Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 3 och 6 i denna
månad bordlagda utlåtande n:o 20, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kongl. Maj:t angående ändring af 10 kap. 2 § gifter-
målsbalken, biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande bemstält.
Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 2 och
3 innevarande mars bordlagda utlåtande n:o 1, i anledning af berr
F. E. Petterssons motion angående skrifvelse till Konungen med be¬
gäran om föreskrifter i syfte att en del af de värnpligtiges dagaflöning
må bevaras för deras framtida bästa.
Herr Ehrenborg: Såsom berrarne behagade finna, bar jag fått
antecknadt i betänkandet, att jag ej deltagit i detta ärendes behand¬
ling inom utskottet, men som jag ej delar den uppfattning, som här
gjort sig gällande, ber jag att få yttra några ord i sjelfva saken.
Utskottet säger, att motionen ej för närvarande bör vinna Riks¬
dagens bifall. Men om man ser närmare på motionärens framställ¬
ning, så finner man, att ban delat denna i två alldeles begränsade
uppslag. Det första af dessa afser, att man bättre skulle taga vara
på de besparingar, som af våra värnpligtige göras genom dagafiönin-
gens insättande för hvarje år i postsparbanken, och ban visar till full
evidens, att två tredjedelar af det insatta uttagas redan under samma
år till stor skada för de värnpligtige och äfven för statsverket till
följd af de dryga förvaltningskostnaderna. Sålunda synes det vara
ganska välbetänkt att införa strängare bestämmelser, på det att dessa
penningar icke må förslösas. Jag vill icke närmare gå in på detta
ämne, men jag känner till, att man sätter in medlen och tager ut
dem nästan i samma andedrag.
Angående den första delen af framställningen bar utskottet yttrat
sig mycket välvilligt, men — såsom mig tyckes — något knapphän¬
digt. Utskottet säger, att nu gällande bestämmelser “i ringa grad
tillgodose” Riksdagens syftemål med dess skrifvelse år 1892, och längre
ned på sidan finner man, att det aldrig var, meningen med 1892
års förslag, att dessa penningar skulle så snart få uttagas ur post¬
sparbanken, utan att först genom Kongl. Maj:ts kungörelse den 9 juni
1892 de värnpligtige fingo denna rättighet. Hvad säger nu utskottet
härom? Jo, utskottet antager, “att Kongl. Maj:t, sedan allmänna upp¬
märksamheten genom motionen blifvit fäst på förhållandet, lär för¬
anstalta om de ändringar och rättelser, som kunna pröfvas erforder¬
liga", men jag undrar, om Kongl. Maj:t kommer att föranstalta om
något sådant, när man icke fäster Kongl. Maj:ts uppmärksamhet derpå
genom en skrifvelse. Det är nemligen det rigtiga sättet för Riksdagen
att frambära ett önskemål till Kongl. Maj:t. Men kastar man motio¬
nen i papperskorgen, så lärer icke Kongl. Maj:t kunna taga någon
hänsyn till densamma, äfven om allmänna uppmärksamheten blifvit
fäst derpå.
Jag kommer så till andra afdelningen af motionärens framställ¬
ning. Den synes mig vara af större innebörd. Såsom hvar och en
Om föreskrif¬
ter i syfte att
eu del af de
värnpligtiges
dagaflöning
må bevaras för
deras framtida
bästa.
N:o 16. 42 Onsdagen den 7 Mars.
Om föreskri/- {inner, afser den att bereda ålderdomsförsäkring åt våra värnpligtige
de?af de Senom ett bättre ordnande af dessa insättningar, och detta är en
vämpiigiiges mYcket vigtig fråga och ett vackert uppslag. Då får man af utskot-
dagaflöning tets betänkande veta, att vi hafva hopp om att till nästa år få ett
må bevara! för fullständigt värnpligtsförslag framlagdt för Riksdagen. Det är mycket
dera‘biMatlda glädl'ande för hela representationen och ej minst för mig, som anser
(Forts.) en utsträckt värnpligt vara det enda rätta. Men just derför tycker
jag, att man borde taga vara på detta uppslag och icke skjuta undan
det, utan låta det komma fram till Kongl. Maj:t, som då kan taga det
under ompröfning i sammanhang med det stora värnpligtsförslaget.
Här i kammaren yttrades af en högt ärad talare den 27 januari, när
den stora värnpligtsmotionen remitterades: “jag måste framkasta en
fråga: har man tänkt på hvad för vederlag, som man vill bjuda för
en sådan härordning, grundad enbart på allmän värnpligt?" Här
menas naturligtvis en utsträckning af den politiska rösträtten. Jag
står på den ståndpunkten, att jag icke anser något vederlag böra
komma i fråga vid ett sådant tillfälle, utan när ett förslag om allmän
värnpligt kommer, så bör det antagas utan något vederlag. Men är
det så, att något sådant måste gifvas, då vill jag erinra om detta af
motionären framlagda förslag såsom ett godt uppslag för dem, som
icke vilja taga det stora förslaget utan vederlag.
Af hvad jag anfört torde herrarne finna, att jag kommer att yrka
afslag å utskottets betänkande och bifall till motionen.
Herr Björlin: Herr vice talman! Jag skall endast be att med
några få ord få bemöta den siste ärade talarens anförande.
Han nämnde ganska rigtigt, att motionärens framställning inne¬
håller två förslag. T det första söker motionären vinna en bättre
öfverensstämmelse mellan Riksdagens skrifvelse år 1892 och den kun¬
görelse, som Kongl. Maj:t med anledning deraf utfärdat, emedan nu
gällande bestämmelser i endast ringa grad tillgodosåge syftemålet
dermed. Utskottet skrifver “i ringa grad", och jag anser, att denna
lilla förändring har ingen betydelse.
Utskottet har vidare, såsom jag anser, mycket sympatiskt upp¬
tagit motionärens andra förslag, eller frågan om sammanbindandet af
dagafiöning med ålderdomsförsäkring. Men då utskottet inhemtat den
upplysning från vederbörande departementschef, att det vore meningen
att redan till nästa riksdag framlägga ett härordningsförslag, ute¬
slutande grundadt på allmän värnpligt, ansåg utskottet, att det vore
opraktiskt att nu göra någon statistisk utredning i ämnet, allra helst
som utskottet, hvilket som alla tillfälliga utskott är i saknad af kansli,
icke har tillfälle att göra sådana.
Hade den ärade utskottsledamoten på kristianstadsbänken varit
närvarande någon gång, då utskottet behandlade denna fråga, så
tager jag för öfrigt för gifvet, att han fått fullständig reda på alla
de frågor, som han nu ansåg obesvarade, men hvilka alla kanske icke
äro egnade att här vidare utvecklas. Jag anser, att de i hufvudsak
äro alldeles tillräckligt besvarade i detta betänkande och får derför
yrka bifall till utskottets hemställan.
43
N:o 16.
Onsdagen den 7 Mars.
Herr Pettersson, Fredrik Emil: I motsats mot den föregående Om föreskri/.
talaren tror jag, att man måste hafva närvarit vid ntskottssamman- 1 del 'af de
trädena för att kunna få fullständig kännedom om de skäl, som legat Vämpiigtiges
till grund för utskottets hemställan, ty icke kan man inhemta dessa dagaflöning>
skäl af motiveringen enbart. må bevara* för
Jag är den förste talaren särdeles tacksam för, att han här upp-
tagit den tanke, som ligger till grund för min motion. Ehuru jag (Forts.)
icke vid denna riksdag kan förvänta någon verkan af min fram¬
ställning, har jag emellertid velat påvisa de missförhållanden, som
enligt min uppfattning för närvarande råda uti det i motionen upp¬
giga afseende, och jag har vågat framhålla som min uppfattning, att,
då Riksdagen i skriifvelsen af den 26 november 1892 uttalat, att viss
del af de värnpligtiges dagaflöning borde för deras framtida bästa
bevaras, Riksdagen icke kunnat tänka sig, att resultaten af Riksdagens
beslut skulle blifva till den grad klena, som det visat sig. För att
rätta en i pressen synlig missuppfattning af motionen vill jag i detta
sammanhang framhålla, att meningen med min motion icke varit att
åstadkomma någon som helst minskning i de värnpligtiges dagaflöning,
utan endast att häfda tillämpningen af den af Riksdagen uttalade
principen, att en viss del af denna dagaflöning borde åt de varnplig-
tige för framtiden bevaras. Huru tillgår det i detta afseende nu?
Man har satt i gång en stor apparat. För hvarje beväring skall upp¬
läggas ett särskildt konto i postsparbanken. Byter så en beväring
mellan mötena om vistelseort, föranledas härigenom en mängd skrifve-
rier mellan de olika områdesbefälhafvarne. I postsparbanken har man
på grund af de ökade göromål, genom dessa massvis skeende insätt¬
ningar och uttagningar måst anställa ett stort antal extra biträden,
och hvad är resultatet? Jo, att i samma stund en bevaring får ut sin
postsparbanksbok, så tager han i de flesta fall ut hela det insatta
beloppet, och jag kan nämna, att jag af trovärdiga personer erfarit,
att det ej saknas exempel på, att eu beväring, för att omedelbart få
tillgång till penningar, redan under pågående möte på en annan öfver-
låter rätten att lyfta hvad som kommer att blifva insatt på hans bok.
Ja, man har blifvit så van vid, att beväringsmännen genast taga ut
sina medel, att det utfärdats särskild föreskrift om att, till inbesparing
af onödiga tryckningskostnader, de motböcker, derå beväringarnas dag-
aflöningar insättas, skola förses med blott hälften så många blad som
öfriga motböcker. Böckerna’ komma ju ändå att genast vandra till¬
baka till banken, såsom erfarenheten i de flesta fall visat.
Nu har utskottet afstyrkt motionen af det skål, att vi till nästa
år skulle hafva att från regeringen vänta förslag till ny härordning,,
grundad på allmän viirnpligt. Jag kände icke detta, då^jag skref
motionen, och åtminstone för en af utskottets ledamöter måtte detta
förhållande också varit obekant, eftersom lian är en af dem, som
undertecknat den stora värnpligtsmotionen. Men äfven om nu rege¬
ringen kommer med ett sådant värnpligtsförslag, kan man vara så
säker om att förslaget också skall gå igenom? Visar icke vår riksdags-
historia tillräckligt, huru många omständigheter, som spela in uti dylika
frågor, samt hvilken tid deras lösning fordrar? Och särskildt ber jag
N:o 16. 44 Onsdagen den 7 Mars.
Om föreab-if- att få påpeka, att, om ett nytt värnpligtsförslag skall kunna samla
1del af de r°s^er oc^ majoritet i medkammaren, man enligt min uppfattning
värnpliktige» måste hafva att räkna på bistånd från helt annat håll än af dem,
dagaflöning som gålvo sitt understöd åt 1892 års förslag och som voro alldeles
md bevara» för särskildt tilltalade af detta förslag, på grund af det då bjudna veder-
deras^framtida laget af grundskatternas afskrifning. Här måste nog andra vederlag
(Forts.) komma i fråga, men härom är det för tidigt att nu yttra sig.
Ett sådant vederlag som beredandet af ett slags ålderdoms-
försäkring hade jag emellertid tänkt mig skola vara ganska tilltalande.
Jag får bekänna, att jag finner det fullt befogadt, att staten, när den
lägger ökade bördor på de värnpligtige, genom att under en längre
tid hålla dem vid vapenöfningen, också härför gifver dem något veder¬
lag, och hvad ligger väl då närmare till hands, än att staten söker
gifva det ekonomiska vederlaget åt de värnpligtige, hvilka offrat sin
tid i fäderneslandets tjenst, att bereda dem en ålderdomsförsäkring?
Yi hafva sett, hurusom regeringens förslag om ålderdomsförsäkring
upprepade gånger fallit, och orsaken härtill torde främst hafva varit,
att man allmänt bäfvat tillbaka för svårigheterna i fråga om medels¬
förvaltning, fond bildning och kontroll, samt att icke alla i behof
varande samhällsklasser tagits med i försäkringen. Här finnes i fråga
om de värnpligtige redan en fullständig kontroll och medelsförvaltning
anordnad, hvaremot det saknas nöjaktiga bestämmelser, för att de
insatta medlen skola uppfylla sin bestämmelse att vara en spar¬
penning.
Nu har utskottet sagt, att ett blifvande värnpligtsförslag kan
komma att upptaga en dagaflöning till helt annat belopp än det nu¬
varande. Ja, nog kan man tänka sig en ändring härutinnan, men
jag undrar, om någon tror, att det i verkligheten skall blifva möjligt
att nedsätta denna aflöning till lägre belopp, än som nu utgår. Jag
ber att få erinra om, att principen om de värnpligtiges likställighet i
fråga om aflöning med stammanskapet bröts redan år 1885, då Riks¬
dagen bestämde, att denna aflöning skulle höjas öfver stamsoldatens
dagaflöning. Sedan hafva vi ytterligare fortsatt på denna väg år
1892, då samma aflöning bestämdes till 50 öre, och när Kongl. Maj:t
förra året, då en tillämpningsöfning ifrågasattes i propositionen om
försöksmobiliseringen, föreslagit, att atiöningen skulle för denna öfning
nedsättas till 20 öre för de värnpligtige, voro båda kamrarne ense
deri, att skäl för sådan nedsättning icke funnes. Och om nu ett
blifvande härordningsförslag skulle bibehålla denna dagaflöning, men
vi fortfarande sakna de bestämmelser om dess användning, hvilka nu
fattas, så anser jag, att vi föga vunnit vårt mål.
De skål, jag nu angifvit, hafva legat til! grund för min motion.
Jag har också kunnat stödja denna på en föregående riksdagsskrivelse
till Kongl. Maj:t, och jag hemställer, att kammaren nu måtte taga
under ompröfning, huruvida jag ej haft fog för motionen.
Friherre Palmstierna: Jag hade icke tänkt yttra mig i denna
fråga, då jag, med all sympati för motionärens förslag, som jag anser
innehålla många tänkvärda saker, dock funnit mig tilltalad af utskottets
45
N:o 16.
Onsdagen den 7 Mars.
skäl för motionens afstyrkande, och icke heller trodde, att någon diskus- Om föreshrif-
sion här skulle uppstå. Men den förste talaren såväl som motionären ^ id‘faf d?
hafva i sina yttranden gått ut från ett antagande, jag kan säga en e*ärnpiigtige*
förhoppning, den nemligen, att äfven efter det förslag om allmän dagaflöning
värnpligt, som utskottet antagit skola af Kongl. Maj:t framläggas, må bevarat för
dagafiöningen skulle bestämmas till 50 öre. Det är med afseende deras framtida
härå, som jag tror, att någon gensaga må vara af nöden. Om man (fort*)
går ut från att det ifrågaställes 9 millioner öfningsdagar, skulle detta,
med en dagaflöning af 50 öre, medföra en utgift härför af 41/,, mil¬
lioner kronor. Så rikt är icke Sverige, att det kan för detta ända¬
mål bestå en sådan summa. Skola vi komma in på värnpligten, måste
vi gå samma väg som alla andra länder, nemligen den, att vi måste
spara ifrån början till slut. I ingen utländsk armée har till de värn¬
pliktige gifvits annan dagaflöning än den, som är nödig för under¬
håll af putsmedel för persedlarne etc. Jag törs icke nu nämna några
siffror — det är många år, sedan jag sysselsatte mig med dessa saker
— men jag tror, att dagaflöningens belopp kommer på sin höjd upp
till 10 å 12 öre. Jag tror icke, att Sverige kan bestå sina värnpligtige
högre aflöning än andra länder.
Det är endast detta jag velat nämna och har för öfrigt blott att
yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Wieselgren: Det är kanske icke så underligt, att den
ärade motionären känner sig misslynt öfver det slut, hvartill utskottet
kommit, då han vet med sig, att i båda de afseenden, hans förslag rör
sig om, han haft de allra bästa grunder för de förslag, han framlagt.
Det fans inom utskottet icke mer än en tanke derom; och utskottets
afstyrkande berodde helt och hållet på den tid, vid hvilken förslaget
framkommit. Under vanliga förhållanden, och om den nu bestående
härordningen ansetts skola för framtiden vidblifvas, skulle utskottet
icke kommit med ett afstyrkande. Tvärtom. Utskottet skulle för visso
hafva i båda punkterna på det allra lifiigaste tillstyrkt kammaren att
bifalla motionärens förslag. Det är helt och hållet tidpunkten, då för¬
slaget framkommit, som bestämt utskottet att icke stanna vid ett till¬
styrkande; och utskottet har försökt betona detta genom att i kläm¬
men inlägga orden “för närvarande". Derför att förslaget icke varit
för närvarande opportunt, har utskottet tillåtit sig afstyrka det.
Den förste talarens åsigt, att regeringen skulle vara ett slags Dala!
lama, som icke skulle vakna för de i motionen påpekade missförhåll-
landena, om icke en Riksdagens skrifvelse lades dem framför ögonen,
kan jag icke dela. Jag är öfvertygad, att hvar och en inom Riks¬
dagen anser det vara nödigt, praktiskt och lämpligt, att Riksdagens
önskan i den skrifvelse, som affärdades 1892 i fråga om beväringens
aflöning, uppfylles, och jag tror, att saken uppfattas på samma sätt af
regeringen. Denna behöfver då heller icke någon ny Riksdagens skrif¬
velse för att ställa sig Riksdagens en gång så tydligt uttalade önskan
till efterrättelse. Jag tror för visso, att regeringen har lika stort
intresse som någon inom Riksdagen i att få denna önskan beaktad.
Men i fråga om den senare afdelningen af motionen skulle jag
N:o 16.
46
Onsdagen den 7 Mars.
anse det i högsta grad olämpligt, om Riksdagen i närvarande stund
tillmötesginge motionären. Det skulle endast vara att öka hindren,
hvilka allt blifva många nog ändå, för det härordningsförslag, hvarpå
man hoppas till nästa riksdag.
På dessa skäl yrkar jag bifall till utskottets förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med yrkanden,
som derunder framstälts, propositioner, först på bifall till hvad utskottet
i föreliggande utlåtande hemstält samt vidare derpå att kammaren,
med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla den i ämnet väckta
motionen; och förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.
Justerades fyra protokollsutdrag för denna dag.
På framställning af herr talmannen beslöts, att statsutskottets
utlåtanden n:is 8 och 24 skulle sättas främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.
Kammaren åtskildes klockan 8,i6 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Fredagen den 9 Mars.
47
N:o 16.
Fredagen den 9 mars.
Kammaren sammanträdde klockan 2,30 e. m.
Justerades protokollet för den 2 i denna månad.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 7 innevarande mars bordlagda utlåtanden nås 8
och 24.
Kammaren åtskildes kl. 2,35 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.