RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1900. Andra Kammaren. N:o 8.
Tisdagen den 6 februari.
Kl. Vi 3 e. m.
§ 1-
Justerades de i kammarens sammanträden den 28 och den 30
nästlidne januari förda protokoll.
§ 2-
Föredrogos hvar för sig och hänvisades till statsutskottet Kongl.
Maj:ts nedannämnda å kammarens bord hvilande propositioner:
angående förhöjning af understödsbeloppen från småskolelärares
m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt;
angående jordafsöndring från förra sergeantbostället 9/i6 mantal
Bjuf n:o 8 i Bjufs socken af Malmöhus län;
angående öfverförande af medel från de ecklesiastika boställenas
skogsfond till presterskapets löneregleringsfond; och
angående lönetursberäkning för vissa lärare vid Göteborgs hög¬
skola.
§ 3.
Vid föredragning härefter af konstitutionsutskottets memorial
n:o 1, med uppgift å hvilande förslag till ändringar i grundlagarne,
begärdes ordet af:
Herr Johansson i Noraskog, som yttrade: I öfverensstämmelse
med den uppfattning, som gjorde sig gällande vid sammanträde af
talmanskonferensen i går och som delas af många ledamöter både
från denna och från Första Kammaren, tillåter jag mig vördsamt
hemställa, att kammaren ville besluta, att det från 1899 års riksdag
hvilande grundlagsändringsförslaget n:o 4 å sidan 25 i konstitutions-
Andra Kammaren* Prof. 1900. N:o 8. 1
N:o 8. 2
Tisdagen den 6 Februari.
utskottets memorial n:o 1, som handlar om ändrad lydelse af 2 §
4:o tryckfrihetsförordningen, icke måtte uppföras å föredragnings¬
listan och företagas till behandling, förrän Kong! Maj:ts proposition
angående förslag till lag om straffregister blifvit af båda kamrarne
slutbehandlad.
Jag tillåter mig äfvenledes hemställa om bordläggning ånyo af
konstitutionsutskottets förevarande memorial.
Den sålunda gjorda hemställan blef af kammaren godkänd.
§ 4.
Föredrogos, men blefvo ånyo bordlagda, statsutskottets utlåtanden
n:is 12, 13, 14, 15, 16, 17 och 18.
§ 6.
Härefter föredrogs lagutskottets memorial n:o 1, i anledning af
kamrarnes remiss af en uti justitieombudsmannens embetsberättelse
intagen framställning angående dyrtidstillägg åt vaktmästaren vid
justitieombudsmansexpeditionen.
Den af utskottet i förevarande memorial gjorda anmälan lades
till handlingarna; och beslöt kammaren att öfverlemna justitieombuds¬
mannens ofvannämnda framställning till statsutskottet.
§ 6.
Lagutskottets härefter föredragna memorial n:o 2, angående
öfverlemnande till särskilda utskottet af en till lagutskottet hänvisad
motion, blef af kammaren godkändt.
Samma utskotts utlåtande n:o 3, i anledning af verkstäld gransk¬
ning af justitieombudsmannens embetsförvaltning, lades till hand¬
lingarna.
§ 7-
Upplästes följande till kammaren ankomna protokoll:
År 1900 den 5 februari sammanträdde kamrarnes valmän för
utseende af Riksdagens komiterade för tryckfrihetens vård.
Sedan ledamoten af Andra Kammaren herr Ivar Månsson i Träa,
med stöd af § 12 utaf reglementariska föreskrifter för Riksdagen,
förklarat valnämndens sammankomst öppnad, företogs upprop af val¬
männen, och befunnos samtliga valmän från båda kamrarne vara
tillstädes.
3 N:0 8.
Tisdagen den 6 Februari.
Vid anstäldt val af ordförande utsågs dertill herr Månsson.
Sedan 108 § regeringsformen samt 70 och 75 §§ riksdags¬
ordningen upplästs, företogs valet; och hefunnos efter dess slut
hafva blifvit till komiterade för tryckfrihetens vård utsedde:
professoren friherre A. E. Nordenskiöld...................... med 24 röster,
prof essoren G. O. A. Montelius.................................. » 24 »
borgmästaren F. Krook............................................... » 24 »
f. d. justitierådet C. G. Hernmark............................ »24 »
riksgäldsfullmägtigen J. Johansson.............................. »12 »
f. d. bibliotekarien C. G. Styjfe................................ » 12 »
de två sistnämnde efter lottning med f. d. riksarkivarien C. G.
Malmström och bibliotekarien H. Wieselgren, hvilka jemväl hvar
för sig erhållit 12 röster.
Ivar Månsson. Hugo E. G. Bamilton.
Fredrik Almgren. Olof Melin.
Jemte det protokollet lades till handlingarna, beslöt kammaren,
att Riksdagens kanslideputerade skulle om detta val underrättas
äfvensom anmodas att låta uppsätta och till kamrarne ingifva förslag
till förordnanden för de valde.
§ 8.
Justerades protokollsutdrag.
§ 9.
Afgåfvos följande motioner, nemligen af:
herr H. Hedlund, n:o 145, med förslag till ändrad lydelse af
§ 3 mom. 13 tryckfrihetsförordningen;
herr B. Persson i Tällherg, n:o 146, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition med förslag till lag angående ersättning för skada
till följd af olycksfall i arbete m. m.; och
herr J. Byström, n:o 147, i anledning af Kongl. Maj:ts i stats¬
verkspropositionen gjorda framställning angående anslag till Stock¬
holms alkoholisthem.
§ io.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr J. W. Bengtsson i Häradsköp under 4 dagar från och med
den 10 dennes,
4
Tisdagen den 6 Februari.
herr G. Lindgren i Islingby under 7 dagar från och med den
6 dennes,
herr friherre F. W. von Otter under 6 dagar från och med den
9 dennes, och
herr J. E. Ericsson i Ahlberga under den 7 dennes.
§ Il-
Till bordläggning anmäldes lagutskottets utlåtanden:
n:o 4, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring
af gällande bestämmelser i afseende å mått och vigt; och
n:o 5, i anledning af Kongl. Majrts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse af 18 kap. 16 § strafflagen.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,i e. m.
In fidem
E. Nålborst Böös.
Onsdagen den 7 Februari.
5 N:o 8
Onsdagen den 7 februari.
Kl. 11 f. m.
§ 1-
Justerades protokollet för den 31 nästlidne januari.
§ 2.
Herr statsrådet m. m. B. G. Restadius aflemnade Kongl. Maj:ts
propositioner till Riksdagen:
med förslag till lag om tillägg till värnpligtslagen den 5 juni
1885, beträffande vapenöfning under år 1900 för utrönande af bärens
krigsberedskap; och
med förslag till lag angående mönstring under år 1900 af hästar
och fordon för utrönande af härens krigsberedskap.
De kongl. propositionerna bordlädes.
§3.
Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes:
Att riksdagsmannen Nils Olsson i Ättersta är i följd af njur-
blödning förhindrad att under de närmaste dagarne deltaga i riksdags-
arbetet, intygar på heder och samvete.
Stockholm den 4 Februari 1900. John Berg
Professor.
§ 4-
Under åberopande af i sådant afseende mellan herrar talmän
träffad öfverenskommelse hemstälde herr talmannen, det kammaren
ville besluta att nästa onsdag den 14 innevarande februari företaga
val af tjugufyra valmän för att utse Riksdagens justitieombudsman
och hans efterträdare äfvensom af sex suppleanter för dessa valmän.
Denna herr talmannens hemställan bifölls.
§ 5-
För hänvisning till utskott föredrogos de å kammarens bord
hvilande motioner och öfverlemnades dervid:
Herr H. Hedlunds motion, n:o 145, till konstitutionsutskottet; och
N:o 8.
6
Onsdagen den 7 Februari.
Angående
återtagande
af motion
n:o 147.
Om
ändrad lydel¬
se af 3§ 13:o)
tryckfrihets¬
förordningen.
herr D. Perssons i Tallberg motion, n:o 146, till Riksdagens
särskilda utskott.
Vid föredragning derefter af herr J. Byströms motion, n:o 147,
i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda fram¬
ställning angående anslag till Stockholms alkoholisthem, begärdes
ordet af motionären, herr Byström, som yttrade:
Herr Byström: Herr talman! Som mot denna min motion
framstälts den anmärkningen, att den icke blifvit i vederbörlig tid
väckt, ber jag, herr talman, vördsamt kammaren om tillåtelse att få
återtaga densamma.
Den af herr Byström sålunda gjorda hemställan blef af kam¬
maren bifallen.
§ 6.
Föredrogos, men blefvo ånyo bordlagda lagutskottets utlåtanden
nås 4 och 5.
§ 7.
Bankoutskottets härefter föredragna memorial n:o 2, angående
beviljande af ökadt byggnadsanslag åt afdelningskontoret i Kalmar,
blef af kammaren godkändt.
§ 8.
Härefter företogs till behandling konstitutionsutskottets memorial
n:o 1, med uppgift å hvilande förslag till ändringar i grundlagarne.
Dervid förekom i ordningen först det från riksdagen år 1897
hvilande förslag om ändrad lydelse af 3 § 13:o) tryckfrihetsförord¬
ningen.
Enligt detta förslag skulle nämnda stadgande erhålla följande
lydelse:
§ 3.
Under de förutsatta vilkor, att, vid prof ningen af en skrift eller
ansvaret för densamma, de, på hvilka en sådan pröfning ankomma
kan, i fall, som tvetydiga synas, hellre fria än falla, alltid mera må
fästa sin uppmärksamhet på ämnets och tankens, än på uttryckets
lagstridighet, på skriftens åsyftning, än på framställningssättet, och
alltid utan rättighet att, i hvilket fall som helst, draga obestämda
slutföljder af uttrycken, skola såsom missbruk af tryckfriheten anses:
7 N:o 8.
Onsdagen den 7 Februari.
13:o. Framställning, som sårar tukt och sedlighet; brottet skall
straffas enligt allmän lag, och skriften konfiskeras.
Såsom allmän regel — — — —---— — — -— icke för
brottsligt ansett.
Om
lindrad lydel¬
se af 3 § 13:o)
tryckfrihet*-
förordningen.
(Forts.)
Efter uppläsning häraf anförde
Herr Hedlund: Herr talman! Jag skall först be att få fram¬
hålla, att denna fråga icke vidkommer tidningsväsendet. Tidnings¬
männen skulle icke drabbas af någon skada, i fall det nu föreliggande
grundlagsförslaget går igenom, och de skulle icke vid fullgörandet
af sina uppgifter derigenom lida något intrång i sin yttrandefrihet.
Utan frågan gäller den skönlitterära skildringsfriheten och den gäller
tillika — synes mig — huruvida den begreppsförvirring, som ganska
allmänt råder emellan anständighet och verklig sedlighet — om denna
begreppsförvirring skall befästas i lag till, så vidt jag förstår, ödes¬
digra följder för denna lags verkningskraft, när det gäller, och till
osunda följder för den stora allmänhetens uppfattning på åtskilliga
områden, icke endast det skönlitterära.
Tillika bör framhållas, att ingen öfverhängande fara är på färde.
Om jag icke minnes orätt, hafva vi icke haft något tryckfrihetsmål
med yrkande om ansvar enligt 13:de momentet allt sedan år 1896,
och polismyndigheten har med framgång tagit i tu med den egentliga
smutslitteraturen. En af våra mest framstående författare påvisade
också härom dagen, att det skönlitterära författareskapet på sista
tiden tagit en sådan rigtning, att någon sammanstötning mellan detta
och vare sig berättigade eller oberättigade sedlighetsparagrafer icke
gerna kan komma i fråga. Yi hafva sålunda god tid på oss att af¬
vakta framkomsten af ett sådant förslag till förändring af detta mo¬
ment, med hvars lydelse man kan vara tillfredsstäld och mot hvilket
inga allvarliga betänkligheter kunna uppställas.
Sådana kunna deremot, enligt min uppfattning, framställas mot
det nu hvilande förslaget både från principiel synpunkt och från
ändamålsenlighetssynpunkt, nemligen i afseende på frågan, huruvida
man skall med den föreslagna lydelsen af momentet kunna verksamt
ingripa i de fall, der sådant verkligen är af behofvet påkalladt.
Att den nuvarande lydelsen af paragrafen är otidsenlig och ofull¬
ständig i rent af afvita grad, derom har den praktiska erfarenheten
vittnat och derom råder icke mer än en mening. Men en bestämd
förtjenst har dock denna nuvarande lydelse, den, att den tydligt och
bestämdt utsätter, hvari en förseelse består, och förutsättningarna för
straffbarhet. I detta afseende gifver deremot det nu hvilande för¬
slaget alls ingen handledning.
Till en början vill jag nu anmärka, att uttrycket »framställning,
som sårar tukt och sedlighet», strider mot mitt språkliga öra, så
afskrifvet ur gällande strafflag det än är. Icke kan min sedlighet
såras, men väl min känsla för sedlighet. Men denna känsla för
N:o 8. 8
Onsdagen den 7 Februari.
ändrarUydel- sedhgheten, hvilken tydligen är hvad som i lagen afses, vexlar på
te af 3 §i3:o) mycket olika sätt hos mig och hos min granne, äfven om vi på nästan
tryckfrihets- alla andra områden kunna tänka lika. Denna känsla vexlar hos olika
fSr°(FortT"’ samhällsklasser> a olika orter inom ett och samma land och å olika
tider. Jag ber att i detta afseende få åberopa de mycket träffande
ord, som^ år 1897 fäldes i denna kammare af en mycket saknad
ledamot å dalabänken. Jag trotsar också någon att kunna uppvisa,
att någon annan paragraf i svensk lag hvilar på en så fruktansvärdt
gungande grund och som så helt och hållet öfverlemnar en på nåd
och onåd åt det subjektiva omdömet. Hvad som i dag är straffbart,
är i morgon straffritt; hvad som straffas på eu ort, straffas icke på
en annan; ja, en och samma sak kan i samma stad straffas och fri¬
kännas af olika domare. Dertill kommer, att denna paragraf utan
tvifvel kommer att tillskapa en mängd fall, i hvilka antingen en
majoritets eller en minoritets äktaste rättskänsla såras af ett fällande
utslag.
Äfven om detta stadgande skulle tillämpas med stor betänksam¬
het och varsamhet, så lider det dock i rättsligt afseende af samma
ryggradslöshet. Det är i sjelfva verket ett rigtigt idealiskt polisstad¬
gande, ett sådant, som man kan använda såsom vapen, när och der
man så finner lämpligt, men för öfrigt låta hvila. Sådant kan man
finna sig i, när det gäller ordningsmål på några kronor, men när det
gäller straff, som kan uppgå till fängelse och hafva social brännmärk -
ning till följd, då bör man akta sig. Då måste rätten tillämpas jemt
och lika för alla; eljest blir det icke lag, utan olag.
För min del är jag gifvetvis vän af jury i tryckfrihetsmål, men
en jury behöfver för att fälla rätta domar en säker handledning i
lagen. Eljest skulle jag nästan föredraga, att äfven tryckfrihetsmålen
ginge den vanliga domstolsvägen; då har man i allt fall den utvägen
att vädja och kan i sista instans, om icke förr, få ett utslag, som
vittnar om att de, som affattat detsamma, äro fint rättsbildade men-
niskor, som tänkt djupt och fått en klar uppfattning om sedlighet
och om hvad som med afseende å denna bör och icke bör tillåtas.
'Vidare skulle genom sådana utslag kunna bildas en likformig upp¬
fattning om hvad som hörer till sedlighetsförbrytelser, efter hvilken
underdomstolarne sedan hade att rätta sig. Sålunda skulle rättspraxis
utfylla och närmare precisera och konturera lagens sväfvande bestäm¬
melser. Då nu emellertid ingenting är vanligare än att samman¬
blanda anständighet och sedlighet, skulle utan tvifvel de jurymän i
de olika städerna, som skulle komma att sitta till doms med ledning
af detta moment, i allmänhet sätta anständigheten såsom norm i
sedlighetens ställe. Men nu veta vi ju, att anständighet och sedlig¬
het egentligen icke hafva mycket med hvarandra att göra. Det finnes
till och med ett klassiskt uttryck, som lyder: »anständigheten kom
och sederna försvunno». Nå, detta behöfver man just icke skrifva
under för att icke desto mindre inse, att här mycken falsk anstän¬
dighetskänsla skulle komma att spela herre på täppan. En frisk
9 N:o 8.
Onsdagen den 7 Februari.
sedlighet ryggar icke tillbaka för ett öppet uttryck, men det gör an¬
ständigheten, under hvars mantel många sedligt skröpliga käril
gömma sig. Eu sund natur drager sig icke för ett groft uttryck,
om det är träffande, men den förpjåskade förfiningen skyggar tillbaka
derför. Falsk anständighet, pryderi och mamsellaktighet skulle göra
hvad de kunde för att allt mera och mera sammansnöra det utrymme
för skildringens och uttryckets frihet, som lemnas i enlighet med
denna paragraf, och mot denna sträfvan kommer allt hvad som är
ungt och friskt och kraftigt inom vår litteratur att gång på gång
med trots bryta. Man vill ju hafva anseende för lagen, men hvilken
möjlighet finnes att upprätthålla anseendet för en lag, som gång på
gång måste tjena som handtlangare åt råhet, dumhet, oförståelse och
pryderi och enligt hvilken komma att fällas domar, som måste upp¬
röra ett sundt rättsmedvetande, medan lagen å andra sidan icke
förmår skilja på detta och detta, utan man nödgas frikänna verkligt
osedlig litteratur, derför att den försvarar sig med hänvisningen till
att den icke begagnar mera ohöljda och direkta uttryck, än som
begagnats af den eller den författaren, som allmänna meningen håller
om ryggen eller som af någon jury förut frikänts.
Det är jemväl att förutse, efter som det i hvarje samhälle alltid
förefinnes en reaktion mot sedlig fördomsfullhet och pryderi, att denna
reaktion ofta skulle slå öfver åt motsatta sidan och frikänna hvad
som borde straffas. På detta sätt nedsjunker lagen till en död bokstaf
och dräpes af sin egen tvetydighet, som gifver, under skiftande för¬
hållanden, äu pryderiet och än osedligheten för mycket på hand.
Yi hafva en mycket belysande erfarenhet häraf från Frankrike.
Den franska strafflagen innehåller i 287 art. följande stadgande:
»Hvarje framställning (exposition) eller spridning af sångstycke, figur
eller bild (figure ou image), som strider mot goda seder, straffas med
böter från 16 till och med 500 francs eller fängelse från eu månad
till ett år», hvarjemte skriften etc. konfiskeras. Detta stadgande
har ungefär samma innehåll som det nu hos oss Infilande förslaget;
i alla händelser är det icke mindre strängt. Men har det hulpit?
Den franska skönlitteraturen är, som man vet, i närvarande tid tuktlös
till en grad, som synes oss hardt när obegriplig; och smutslitteraturen
frodas i tryckta skrifter och dagspress. Det är svårt att säga, men
det förefaller dock icke omöjligt, att den franska lagen, i fall den
från början ordentligt specialiserat hvad verklig osedlighet är, skulle
hafva haft bättre kraft att träffa den verkliga osedligheten. Och
detta hade inverkat helsosamt återhållande på den ädlare litteraturen.
Det moment, hvars lif i dag är satt i fråga, har egt bestånd i
nära hundra år; och det händer, att vi i dag i vår ordning lagstifta
kanske för hundra år fram. Ty det går icke så lätt att ändra ett
dylikt stadgande, när det en gång kommit till stånd. Och det före¬
faller mig då klart, huru det kommer att gå. En stor författare,
som läser i lifvets uppenbarelsebok med lika hängifven andakt som
den fromme i sin bibel, han drifves af brinnande ifver att afbilda
Om
ändrad lydel¬
se af 3 § 3:§)
tryckfrihets¬
förordningen.
(Forts.)
N:o 8. 10
Om
Undrad lydel¬
se af 3 § 13:o
tryckfrihets¬
förordningen
(Forts.)
Onsdagen den 7 Februari.
detta lif i högt och lågt, i allvar och löje, i dygd och last. I sin
) mägtiga skaparedrift bekymrar han sig föga om hvad som sårar
anständigheten eller icke. Och der hans konstnärliga samvete kan
• tänkas komma i kollision med någon sedlighetsparagraf, misstänker
jag, att han låter samvetet tala öfver lagen.
Författare, som troget och ärligt vilja skönlitterärt analysera
förhållandet mellan könen, de kunna icke undgå att väcka anstöt.
Men deremot kan det komma tider, då lösaktig och lättfärdig litteratur
är på modet och då den bäres upp af en lättsinnig ochnjutnings-
lysten verldsåskådning. Ja, der skulle nog en sedlighetsparagraf
vara nyttig. Men då är den vanmägtig, ty tiden sjelf är otuktig och
och osedlig; och då är den synnerligen fördragsam mot hvad som
sårar tukt och sedlighet. I dess skydd, i stora och allvarliga för¬
fattares skydd går smutslitteraturen, pockande på att den icke an¬
vänder värre uttryck än som hos dem blifvit godkända.
»Sedernas vanhelgd» är ett utmärkt uttryck i det nuvarande
momentet. Det skulle emellertid nu försvinna, och det vore synd.
Men det vore kanske mera synd, i fall våra efterkommande skulle
förebrå oss, att vi ersatt denna paragraf med en annan, som upp¬
rättade såsom fast institution rättens vanhelgd. Vi behöfva i vår
tryckfrihetsförordning en sedlighetsparagraf, hvilande på en djup och
sann och fast uppfattning af hvad sedlighet är och derutinnan rigtigt
handledande dem, som ha att tillämpa lagen, samt slutligen också en
sådan, som gifver eu nödig specialisering af hvad som är förseelse
mot denna lag och af förutsättningarna för straffbarhet.
Enär det nu hvilande förslaget, så vidt jag förstår, icke uppfyller
dessa betingelser, ber jag, herr talman, att få på detsamma yrka afslag.
Häruti instämde herrar Höjer, Nyström, Branting, Styrlander
och Nydal.
Vidare anförde:
Friherre Barn eko w: Herr talman, mina herrar! För min del
tror jag, att man lägger större vigt vid denna fråga, än som är be¬
höflig! Vi skola nemligen komma i håg, att det icke är första
gången, som denna fråga är föremål för behandling. Den har många
gånger förut behandlats såväl af regering och Riksdag som äfven af
enskilda korporationer och personer. Och vid dessa tillfällen har
man nästan enhälligt haft den uppfattningen, att ifrågavarande moment,
sådant det föreligger, icke är lämpligt, utan väl tarfvar en förbättring.
Så blef vid 1897 års riksdag det nu föreliggande förslaget efter eu
noggrann pröfning i konstitutionsutskottet af båda kamrarne antaget,
i denna kammare efter votering med eu ganska stor majoritet. Hvad
har nu inträffat sedan 1897, som skulle gifva anledning till att det,
som då antogs af båda kamrarne, nu skulle förkastas?
För min del kan jag icke finna, att någonting har inträffat.
11 N:o 8.
Onsdagen den 7 Februari.
Precis samma skäl, som 1897 anfördes emot, kafva nu anförts, men ^
de voro då icke tillräckliga att bringa förslaget på fall. Det antogs af 3 ^yiro)
ändock af Riksdagen. tryckfrihets-
Hvad är det då, som anföres mot förslaget? Jo, man säger, att 1
det är ett intrång på tryckfriheten och att det kan komma att skada 1
skönlitteraturen m. m. Men jag undrar, om så verkligen blir för¬
hållandet. Den verkliga skönlitteraturen kan nog gå framåt, äfven
om detta moment skulle blifva antaget. Det är ju intet annat man
önskar än att ställa tryckfrihetsförordningen i paritet med strafflagen.
Och den paragraf i strafflagen, som berör förevarande ämne, lyder
sålunda: »Sprider någon ut skrift, målning, teckning eller bild, som
tukt och sedlighet sårar; straffes med böter» etc. Det är nästan
alldeles precis samma ordalydelse, som här föreslagits.
Jag skall be att få till alla delar instämma med en talare på
stockholmsbänken, herr Hedin, som, då denna fråga förra gången
förelåg till behandling, yttrade sig, så vidt jag erinrar mig, i den
rigtning, att han icke visste, hvarför osedlighet i tryck skulle hafva
något företräde framför annan osedlighet; han insåg icke, hvarför
denna skilnad skulle förefinnas. Och det kan icke heller jag inse.
Man har vidare åberopat det utmärkta anförande, som en talare
på dalabänken höll här år 1897. Han framhöll då, att det \ore
farligt att antaga denna lag, derför att under reaktionära strömningar,
och om pryderiet blefve modernt, man skulle kunna befara, att en
mängd personer skulle kunna blifva dömda.
Ja, mina herrar! Hvad de reaktionära strömningarna beträffar,
är jag för min del icke så grufligt rädd, om en reaktion i afseende
på sedligheten skulle uppstå. Jag tror icke, att det skulle skada.
Och dessutom dessa ömma samveten och pryda menniskor, som skulle
förorsaka, att personer skulle blifva origtigt dömda, jag^ undrar, om
det är någon fara, att dessa personer skulle kunna få någon så ^ stor
majoritet. Jag tror, att, om man ser på det verldsliga området,
dessa ömma samveten aldrig haft och ej heller kanske någonsin
komma att få så stor majoritet, att de skulle kunna göra någon skada.
Dessutom vet jag icke, hvarför vi skulle låta denna gamla
paragraf qvarstå. Det heter der bland annat — — »hvarigenom
främjandet af ett förderfligt lefnadssätt åsyftas»--. Man skulle
således bevisa, att den, som skrifver och låter trycka en osedlig bok,
åsyftar att främja ett förderfligt lefnadssätt. Tro herrarne, att den,
som sitter och skrifver skändliga och otuktiga saker och sedan lemnar
det skrifna till trycket, verkligen gör detta för att befrämja ett
förderfligt lefnadssätt? Det tror jag icke. Jag tror, att han ^befattar
sig bra litet med sina medmenniskor och huru de lefva. Nej, han
gör det bara af snöd vinning, för att förtjena penningar.
Men redan i rubriken till § 3 står det ju taladt om »skriftens
åsyftning»; och då synes det obehöfligt att åter upprepa detta i det
13:de momentet. Ty i så fall anser jag, att jurymännen ändock
böra fästa afseende dervid. I rubriken talas vidare om att i tvetydiga
N:0 8. 12
Onsdagen den 7 Februari.
ändraTl del ''hellre fria än fälla» samt att »alltid mera fästa uppmärksam¬
ma™,} §i3;o') ^e^en Pa ämnets och tankens än på uttryckets lagstridighet, på
tryckfrihets- skriftens åsyftning än på framställningssättet». När allt detta före-
fSrordningen. kommer i rubriken, vet jag icke, hvarför det åter behöfver upprepas
' °r s- i mom. 13, när det i paragrafens öfriga moment icke omtalas.
På grund af hvad jag nu anfört, kan jag icke inse, att före-
liggande förslag, om det antages, skulle i något hänseende komma
att menligt inverka på tryckfriheten; och vidare tror jag, att genom
antagande af den nu ifrågasatta grundlagsändringen man skulle kunna
med större lätthet komma åt personer, som gjort till sin uppgift att
sprida osedlighet bland folket. Man säger visserligen, att en ändring
af 13:de momentets nuvarande lydelse icke är behöflig; att den hvarken
är »nödig eller nyttig». Ja, hvad det beträffar, måste man fästa sig
vid hvad som passerat, nemligen att Riksdagen varit enig om för¬
ändringen, att regeringen framlagt förslag i sådan rigtning, att enskilde
och korporationer uttalat, att momentets ordalydelse vore olämplig
och en förändring behöflig.
Af dessa skäl och då inga andra skäl nu hafva anförts emot än
1897, då förslaget likväl antogs, får jag, herr talman, anhålla om
bifall till den föreligganda grundlagsändringen.
Herr Persson i Tällberg: Herr talman, mina herrar! Jag har
egentligen begärt ordet för att få till protokollet antecknadt, att jag
nu liksom för 3 år sedan kommer att rösta för afslag å det nu
h vilande grundlagsändringsförslaget. Och jag gör det derför, att jag
icke kan finna, att detta förslag innehåller någon förbättring, utan
tvärtom en försämring af den gamla lagbestämmelsen. Det nya
förslaget har visserligen den förtjensten att vara något kortare än det
gamla momentet, men det besitter icke egenskapen att vara kort och
godt, utan det är i stället så sväfvande och tänjbart, att det i
praktiken torde "blifva ganska långt, ja, jag skulle nästan vilja säga,
oändligt. Och jag beklagar de jurymän, som skola hafva en sådan
lagtext sig till efterrättelse.
Den föreslagna förändringen kan således enligt mitt förmenande
icke anses nyttig eller nödig ur rent formel synpunkt. Och jag tror
icke heller, att någon kan påstå, att denna förändring skall vara
nyttig eller nödig ur rent moralisk synpunkt. Ty den gamla lagen
har enligt min uppfattning i detta afseende, med de brister den än
må hafva, varit ganska tillfredsställande. Och herrarne vilja väl knappast
påstå, att vare sig vårt folk eller vår litteratur under de nära 90 år,
vi stått under den gamla lagens hägn och skydd, fallit i sedligt
afseende. Och om någon skulle anse, att sedligheten sjunkit under
dessa år, är det sannerligen icke den nuvarande tryckfrihetsförord¬
ningens fel. Den som tror, att man genom tänjbara, mångtydiga och
dunkla grundlagsparagrafer skall kunna höja sedligheten i vårt land,
han tar enligt min uppfattning grundligt miste.
Man har också, såsom vi nyss hörde, anfört såsom skäl för bifall
18 N:0 8.
Onsdagen den 7 Februari.
till detta förslag, att man derigenom skulle bringa öfverensstämmelse åndr^l/ ^
mellan grundlagen och strafflagen. Jag vill i detta afseende lasta ™a/3§*3:o)
uppmärksamheten på tvenne omständigheter: För det första behöfver tryckfrihet!-
eller bör icke grundlagen böja sig vare sig för strafflagen eller civila
lagen, och för det andra bringas icke öfverensstämmelse mellan dessa or
lagar genom att antaga det nu hvilande förslaget. Ty 18 kap. 13 §
strafflagen har följande lydelse: »Sprider någon ut skrift, målning,
teckning eller bild, som tukt och sedlighet sårar;» etc. Det blir
således en väsentlig skilnad mellan dessa lagtexter, äfven om vi
skulle antaga det föreliggande förslaget.
Huru jag sålunda än ser saken, kan jag dock icke finna några
skäl, som tala för det hvilande förslaget. Och då nu ett annat
förslag är genom enskild motionärs åtgörande framlagdt, torde klok¬
heten bjuda, att vi taga ännu eu stunds betänketid och icke förhasta
oss i detta hänseende; hvarför jag, herr talman, skall be att få yrka
afslag på det föreliggande förslaget.
Herrar Bromée i Billsta, Kempe och Hammarström instämde
häruti.
Herr Öhngren: För de äldre ledamöterna af Andra Kammaren
torde föreliggande grundlagsändringsförslag vara, hvad man säger,
utdebatteradt, alla skäl framdragna och pröfvade samt af majoriteten
befunna goda.
En del af de nytillträdande ledamöterna kunna deremot icke af
de skäl, som i protokollen finnas andragna, känna sig öfvertygade om
att förändringen, sådan den föreligger, är nödvändig eller nyttig.
Den föreslagna förändringen synes nemligen kunna leda derhän,
att en skrift, som t. ex. i Stockholm eller i större samhällen skulle
bedömas såsom djupt sedlig och såsom egande en kulturel betydelse,
kan i mindre samhällen komma att bedömas såsom osedlig, och med¬
föra fängelsestraff för författaren, allt beroende på jurymännens olika
uppfattning om sedlighetens begrepp.
Under sådana omständigheter och till dess en lyckligare form,
som verkligen förmår åstadkomma inskränkning i författandet och
utgifvandet af osedlig litteratur, blifvit funnen, anhåller jag att få
yrka afslag å föreliggande förändring.
Herr Pettersson i Södertelje: Herr talman! Då det nu före¬
liggande förslaget behandlades i konstitutionsutskottet, reserverade sig
tre af utskottets medlemmar mot utskottets tillstyrkande utlåtande,
och de åberopade till stöd för sitt afstyrkande, att den föreslagna nya
lydelsen af ifrågavarande paragraf skulle lemna en allt för osäker
ledning åt jurymännen vid afgifvandet af deras röster. Och detta
skäl är, enligt mitt förmenande, fullt tillräckligt för att motivera ett
af slagsyrkande.
Den första formella fordran man har rätt att ställa på ett lagbud
N:0 8. 14
Onsdagen den 7 Februari.
.. °™ torde väl vara, att det skall vara fullt klart och otvetydigt. Man har
>e af 3 § 73:o) rä^ skärpa denna fordran, då det gäller en så ömtålig sak som
tryckfrihets- att draga en strafflagsgräns för tryckfriheten. Och i ännu högre grad
förordningen, har man rätt att skärpa denna fordran, då, såsom i detta fall, lag-
( orts.) tillämpningen skall handhafvas, icke af juridiskt hildade och tränade
embetsdomare, utan af jurymän, hvilka icke blifvit särskildt skolade
för domarekallet.
Huru uppfyller nu det föreliggande förslaget denna fordran? Det
uPPfy^er den icke alls; det är oklart och mångtydigt, det lemnar
afgörandet af huruvida en författare skall stämplas såsom brottslig
eller icke åt jurymännens subjektiva sårbarhet för ohöljda fram¬
ställningar.
Jag tänker mig, att en kulturhistoriker skrifver en afhandling
från det gamla Roms kejsartid. Han är intresserad af sitt ämne, han
upptäcker en del nya källskrifter, kanske företager han en resa till
Pompeji, der han lyckas göra intressanta gräfningsfynd, och sedan
skildrar han hvad han funnit i en historisk afhandling, som han får
tryckt i, låt oss säga, den förnäma Nordisk Tidskrift.
Det är icke tvifvelaktigt, det är fullt säkert och klart, att unga
obefästa sinnen kunna taga skada af en sådan afhandling, och äfven
många gamla och förståndiga män hli förvånade och tveksamma,
ruska på hufvudet samt mena att dylika saker icke borde få tryckas.
Författaren blir ock åtalad för skriften. Skulle då jurymännen fälla
honom, om det föreliggande förslaget vore lag?
Jag tänker mig vidare det fall, att en romanförfattare väljer till
föremål för sin skönlitterära framställning en historia ifrån andra
kejsardömet i Frankrike. Författaren sjelf är till sin åskådning och
lefnadssätt eu asket, men hans konstnärliga genius drifver honom till
att gifva en lilfull och färgrik skildring af de lösa seder, som rådde
på den tid och ort, der den berättade händelsen tilldrager sig. Unga
sinnen kunna gifvetvis taga skada af att läsa en sådan bok, äldre
sinnen känna sig också sårade deraf. Huru skola jurymännen nu
döma, i fall de veta, att det icke är tvifvelaktigt utan alldeles säkert,
att den allmänna sedlighetskänslan i den stad, der boken blifvit åtalad,
faktiskt sårats af densamma, men samtidigt finna i alla tidningar, ifrån
Posttidningen till Socialdemokraten, att upplysta kritici berömma för¬
fattarens grundliga historiska kunskaper, briljanta stil och, ty sådant
kan vara möjligt, äfven hans allvarliga åskådning.
Slutligen vill jag nämna det fall, att författaren med flit sårat
en utbredd anständighetskänsla.
En varm sedlighetsvän med djup känsla för vår tids sedeförderf,
vill han öppna sin samtids ögon och åstadkomma en rensning af hvad
han anser vara ett augiasstall. För sådant ändamål samlar han i en
broschyr en mängd upprörande fakta, som i sådant afseende stå till
buds; han framställer dem i bjert belysning, han skräder icke orden,
han väcker skandal och han vill väcka skandal för att på så sätt
kunna få till stånd en reform. Det är icke tvifvelaktigt, att hans
15 N:0 8.
Onsdagen den 7 Februari.
bok sårar ej allenast samhällets fariséer, utan äfven dem, som icke
äro fariséer, hvilkas blygsamhets- och anständighetskänslor icke tåla
vid så starka saker. Han åtalas; bör han dömas?
I likhet med en föregående aktad talare på dalabänken vill jag
för min del beklaga de jurymän, som skulle komma att få bedöma
ett dylikt mål, i fall det föreliggande förslaget blefve lag.
På grund af hvad jag nu anfört, och då Riksdagen är i tillfälle
att genom ett bifall till herr Hedlunds motion åstadkomma en sådan
skärpning af ifrågavarande lagparagraf, som fullt klart och otvetydigt
skulle drabba endast personer, som äro straffbara, ber jag för min
del att få yrka afslag å det föreliggande förslaget.
Med herr Pettersson instämde herr David Bergström.
Herr Johansson i Noraskog: Herr talman! Jag skall endast
be att få säga några få ord. Det har talats om faran för skönlitterära
skriftställare och historieforskare, om ifrågavarande förslag skulle blifva
antaget. Jag skall dock, i olikhet med den näst föregående talaren,
be att få erinra derom, att man kan skrifva kulturhistoria utan att
behöfva gå till den klassiska forntiden. Jag har för egen räkning
sysslat ganska mycket med hembygdens och närgränsande bergslags¬
orters historia. Och i det hänseendet, om man vill ha reda på seder
och bruk, lefnadssätt och förhållanden under t. ex. Vasaättens regerings¬
tid, så känner jag icke några bättre källor att tillgå än våra gamla
domböcker och kronoräkenskaper, som finnas i de större offentliga
arkiven. Om man i ett dylikt kulturhistoriskt arbete t. ex. meddelade
en ur en gammal fogderäkenskap eller saköreslängd hemtad uppgift, att
ett upprörande och afskyvärdt brott vid något tillfälle blifvit begånget,
att brottslingen blifvit dömd att brännas, men att uti den ort, der
brottet föröfvats, medel än på ett än på ett annat sätt, frivilligt eller
af tvång sammanskjutits för att hindra verkställigheten af dödsdomen
och derigenom låta rättvisan på det sättet mildras, så skulle möjligen
till och med en sådan på officiella källor grundad framställning, om
man på densamma skulle tillämpa stadgandet i föreliggande förslag
efter orden, kunna anses vara sårande för tukt och sedlighet. Särskildt
under politiskt upprörda tider, då sådana författare, som sysselsätta
sig med historiska saker, tillika äro föremål för politiskt hat, hvilket,
såsom herrarne torde veta, stundom är värre och intensivare än det
s. k. teologiska, skulle det, under förutsättning af en dylik lagstiftning
som den föreslagna, kunna blifva farligt nog att hafva alltför mycket
begagnat sådana källor, som finnas i våra gamla arkivhandlingar.
Det är hufvudsakligen ifrån deras synpunkt, indika syssla med vår
egen svenska kulturhistoria, som jag ber att få instämma med dem,
som yrkat afslag.
Om
ändrad lydel¬
se af 3 § 13:o)
tryckfrihets¬
förordningen.
(Forts.')
Herr Restadius: Då jag, herr talman, tagit till ordet ifrån den
bänk jag i egenskap af medlem i denna kammare har mig anvisad,
N:o 8. 16
Onsdagen den 7 Februari.
ändrad i del är ^ uPPen^art' YdS i°^e g°r mig till tolk för regeringens åsigter,
te af 3 §*13:o) u^an en(tast uttalar de tankar i ämnet, som jag hyser.
tryckfriheti- Jag vill då till en början endast framhålla, såsom utskottets vice
förordningen, ordförande redan gjort, att man åt den ifrågavarande lagändringen
°rtS' gifvit dimensioner, som den icke har.
Afsigten med den föreslagna lagändringen är blott den att göra
den nuvarande otydliga lagen något så när tydlig och att åt lagbudet
i fråga bereda enahanda innehåll, som numera förefinnes i 18 kap.
13 § strafflagen. Jag sade, att den nuvarande lagen är otydlig; jag
skattar mig lycklig att derför kunna åberopa hvad den förste talaren
i ämnet yttrade härom, då han karakteriserade detta lagbud såsom
varande fullständigt afvita.
Jag skall nu något närmare ingå på och visa hvad detta lag¬
förslag innebär, och huruvida det torde vara tänkbart med lagens
nuvarande lydelse, att någon kan ådömas straff. Jag fäster mig då
vid första momentet, deruti det står, att den åtalade skriften, för att
kunna iallas, skall innehålla offentliga läror till någon last.
Jag hemställer till eder, mina herrar, om ni någonsin sett ut-
gifvas en sådan bok, som skulle kunna hänföras under ifrågavarande
stadgande, der det talas om en last, som sårar tukt och sedlighet,
samt om läror till en sådan last; det skulle väl då vara någon sorts
katekes eller någon annan besynnerlig tillställning, hvarigenom bland
landets invånare skulle utbredas sådana läror. Jag sade nyss och
vidhåller fortfarande, att, mig veterligen, någon sådan skrift icke
under de senaste årtiondena förekommit.
Hvad åter angår det andra momentet, så skall, på sätt förut är
anmärkt och jag redan år 1897 framhållit, för att ett straff skall
kunna ådömas, bevisas att syftemålet med skriften varit af viss, upp-
gifven beskaffenhet. Nu är gällande lag om bevisning af sådan
beskaffenhet, att man icke utan de allra största svårigheter kan komma
åt den inre bevekelsegrunden hos den förment brottslige. Han kan
ej fällas till straff under andra förhållanden, än att han sjelf erkänner
sig hafva haft det eller det syftemålet; men gifvetvis ligger det ju i
hans eget intresse att, så vidt möjligt, förneka ett dylikt förhållande.
Om nu så är — om den af mig här i korthet framlagda tolk¬
ningen af detta stadgande är rigtig, så förstår jag ej, huru med
lagbudets nuvarande lydelse en juryman kan, noga aktgifvande på
lagens grund, förklara någon skyldig. Jag kan det åtminstone icke;
och jag tror, att om man satte — hvilket jag alldeles icke vill —
nio tränade domare till jurymän, skulle de icke kunna fälla någon
skrift, åtalad efter det nuvarande 13:de momentet.
Yi, som önska att få föreliggande lagförslag antaget, åsyfta der¬
med att bringa detta stadgande till öfverensstämmelse med strafflagens
nuvarande bud; och jag frågar, i likhet med konstitutionsutskottets
ärade vice ordförande: hvad grund finnes väl för att en person skall
få i tryck offentliggöra nästan hvad osedligt som helst, men deremot
den, som i målning, bild eller dylikt åstadkommer något vida mindre
Onsdagen den 7 Februari.
17 N:o 8.
straffbart, straffas derför? Och jag hemställer slutligen: åstadkommer
man icke genom den tryckta skriften, som kan utspridas bland all¬
mänheten från landets nordligaste till dess sydligaste ända, vida mera
skada, mera vådliga följder än genom en teckning, som blifver till¬
gänglig blott för några få?
Nu säga de, som motsätta sig förslaget, att det är gungande,
otydligt och vidare för skarpt. Gungande och otydligt tror jag, att
man med skäl kan kalla det nuvarande lagbudet, men alldeles icke
det föreliggande förslaget. Och jag frågar eder, mina herrar: om,
såsom förut är omtaladt, de danska, norska och franska lagarne inne¬
fatta ungefär enahanda bestämmelser som förslaget; om dessa lagar
kunnat verka utan att gifva anledning till någon tvekan eller på
något sätt ingripa å litteratörens eller konstnärens berättigade arbete
för utbredning af sina tankar och åsigter, och om man med dessa
lagar, rätt tillämpade, kunnat nå det åsyftade målet — hvarför skulle
ej förhållandet blifva detsamma med föreliggande förslag? I Danmark
talar lagen på ifrågavarande ställe om »otuktig skrift», i Norge om
»skrift, som kränker sedligheten»; och redan förut är nämndt, hvad
den franska lagen i ty fall stadgar.
Hvad otydligt innebär det föreliggande förslaget? Jag har derom
hört mycket talas, men jag har icke hört någon bestämd grund derför
angifvas eller hört någon ifrågasätta, att man icke vet, hvad som
menas med tukt och sedlighet. Vore det så, vore vårt folk så lågt
sjunket, ja, då vore det just ej värdi att stifta lagar i ämnet; men
jag hemställer till eder, om I icke tron, att man i hvarje samhälle
kan leta ut nio jurymän, som derom lemna fullt tydligt besked.
Man talar om att begreppet »tukt och sedlighet» under tidernas lopp
förändras. Nåväl, då förändrar man lagen; men icke behöfver man
nu, när man vet hvad tukt och sedlighet är, komma fram med ett
dylikt påstående.
Jag har ett skäl, som jag redan framhöll år 1897, hvarför jag
särskildt anser antagandet af detta lagförslag vara af synnerlig vigt
■— det nemligen, att man derigenom i någon mån skyddar dem, som
äro deraf i behof, nemligen ungdomen, från de anledningar till stora
frestelser, som ligga i den osedliga litteraturen. Och jag vågar till
eder, mina herrar, som äro fäder eller ha barnens uppfostran om
händer och ansvara för deras nuvarande och möjligen äfven deras
tillkommande lif, hemställa, huruvida icke dessa omständigheter böra
mana eder att, i hvad på eder ankommer, söka sätta en damm för
lidelsernas flod. Gören det, och jag är förvissad om, att man icke
derigenom skall inkräkta på den goda och samvetsgranna litteraturens
berättigade, verksamhetsfält.
Herr talman! På nu af mig anförda skäl yrkar jag bifall till
utskottets förslag.
Häruti instämde herr Ericson i Ransta.
Om
ändrad lydel¬
se af 3 §13:»)
tryckfrihets¬
förordningen.
(Forts.)
Andra Kammarens Prut. 1900. A:0 8.
2
N:o 8. 18
Onsdagen den 7 Februari.
ändrad l del Herr Höjer: Jag hade icke tänkt på något sätt deltaga i dagens
^ af % § sedlighetsdiskussion, emedan jag för tre år sedan yttrade mig mycket
tryckfrihets- fullständigt i frågan — jag slutade då med att yrka afslag å den
förordningen, föreslagna lagändringen, ett utsökt nöje, som jag tänker bereda mig
( 0 8' äfven i dag —; men jag har begärt ordet med anledning af hvad
min högt ärade vän på vestgötabänken, herr Restadius, nyss yttrade.
Han kom tillbaka med ett skäl för förslagets antagande, som i tal
och skrift blifvit, jag vet nu icke hur många gånger, repeteradt,
nemligen att hela frågan endast innebar en förändring af 3 § 13 mom.
tryckfrihetsförordningen till full öfverensstämmelse med 18 kap. 13 §
strafflagen. Jag ber då att få fästa min högt ärade väns uppmärk¬
samhet derpå, att det finnes tre vägar, på hvilka man kan åstad¬
komma likhet mellan grundlagen å ena sidan och allmänna lagen å
den andra. Antingen ändrar man grundlagen till öfverensstämmelse
med allmänna lagen — det är, i parentes sagdt, efter mitt simpla
förstånd det minst lämpliga —; eller ock, och det är det andra sättet,
som förefaller mig i princip mera tilltalande, ändrar man allmänna
lagen, så att den stämmer med grundlagen, ehuru jag dock i detta
särskilda fall icke anser detta tillvägagående precis vara att rekom¬
mendera. Det tredje sättet slutligen består deri, att man först ändrar
grundlagsparagrafen, så att den blir tidsenlig och korrekt, och sedan
lämpar den allmänna lagens ordalydelse i öfverensstämmelse dermed;
hvilken utväg enligt min tanke i detta fall afgjordt vore den för¬
nuftigaste.
Herr Restadius fann det nuvarande uttryckssättet i lagen vara i
högsta grad otydligt och mycket otydligare än ordalydelsen i det
föreslagna lagbudet. Ja, herre Gud, hvilken menniska har väl tagit
det nuvarande momentet i försvar eller sagt, att det är idealiskt i
afseende å tydligheten — icke jag åtminstone och ej heller någon
annan. Men jag vill fästa herr Restadii uppmärksamhet derpå, att
bär föreligger till begrundande och möjligen till antagande ett af herr
Hedlund framlagdt förslag till sådan ändring af 13:de momentet i
3 § tryckfrihetsförordningen, att tydligheten skulle blifva betydligt
större än den för närvarande är.
När herr Restadius säger, att den af konstitutionsutskottet före¬
slagna lydelsen skulle vara tydligare än den nuvarande, då står mitt
förstånd alldeles stilla. Han tycks mena, att ingen menniska i verlden,
som tänker sig noga in i saken, skall behöfva vara i tvifvelsmål om
hvad som menas med tukt och sedlighet. Jag lyckönskar min ärade
vän till hans vishet; men icke tror jag just, att många af Andra
Kammarens ledamöter äro af den uppfattningen. Jag för min del
har nu i tre år utan framgång funderat på hvad »tukt och sedlighet»
egentligen är, för att ha det fullt klart för mig, för den händelsen,
att — det Gud afvände •—• föreliggande förslag blefve till lag upp¬
höjd!. Och om jag i denna stund helt indelikat rigtade eu upp¬
maning till herr Restadius att ge en korrelä och skarpt preciserad
Onsdagen den 7 Februari.
19 N:o 8.
definition »på tukt och sedlighet», så håller jag tio mot ett, att han Om
skulle bli grundkuggad i den examen. te%f3§*3vj
Herr Restadius talade om den danska lagens bestämmelse. Ja, tryckfriheti-
äfven jag har studerat 184 § i den danska strafflagen. Der heter förordningen.
det: »Den som offentliggjor et utugtigt Skrift, straffes med Fängsel (Forts.)
eller Böder. Den samme Sträf er anvendelig paa den, som saelger,
uddeler eller paa anden Maade udbreder eller som offentlig udstiller
utugtige Aftaldninger.» Dervid vill jag anmärka pro primo, att
ordalagen i denna danska lagparagraf, ehuru visserligen beklagligt
otydliga, i allt fall enligt mitt förmenande äro tydligare, mera precisa
och mera bestämda än ordalagen i det lagförslag, vi nu hafva under
debatt. Åtminstone är det för mitt svenska språköra alldeles klart,
att det ligger en mycket tydligare mening i uttrycket »utugtigt
Skrift» än i det här föreslagna uttrycket: »skrift, som sårar tukt och
sedlighet», och det redan af det skal, att i den danska lagtexten ej
förekommer detta ord »sårar», som enligt mitt förmenande innehåller
det subjektiva, det olycksaligt subjektiva moment, som i tillämpningen
skulle göra, att godtyckets damoklessvärd komme att sväfva öfver
Sveriges hela sköna litteratur. Jag vill vidare och pro secundo fästa
uppmärksamheten derpå, att sjelfva tillämpningen af denna, så vidt
jag kan förstå, i allt fall otydliga bestämmelse i den danska straff¬
lagen likväl varit på ett glädjande sätt liberal. Det danska folket i
allmänhet och köpenhamnarne i synnerhet äro ju också vida mera
litterärt intresserade och bildade, än svenska folket i allmänhet är och
stockholmarne i synnerhet. Att jag icke tagit denna min förmodan
om en liberal tillämpning af den otydliga bestämmelsen i den danska
lagen alldeles på höft, sluter jag af en kommentar till danska straff¬
lagen, utgifven af den bekante professor Goos i Köpenhamn, i hvilken
han i fråga om denna 184 § yttrar följande: »Det er ikke en kjens-
usmdelig Fremstilling, naar kjonslivets Forhold benyttes saasom blot
faktiskt (altsaa sedelig neutralt) Grundlag for videnskabelige Under¬
segel ser eller for en Droftelse af ethiske eller retslige Problemer.
Her daekker det berettigede Ojemed den nodvendige Benyttelse af
de kjonslige Forhold, ogsaa i deres Udskejelser, som faktiskt Grund¬
lag.» Om herr Restadius och öfriga mycket varma sedlighetsifrare i
denna kammare vilja ge mig en garanti för, att de sjelfva äro villige
att acceptera denna professor Goos’ kommentar, och vidare svara för,
att kommentaren bifogas den eventuella nya lagtexten till ovilkorlig
efterrättelse för blifvande jurymän —- ja då, men också endast då,
skulle jag kunna åtminstone fundera på att gifva min röst åt det
föreliggande förslaget.
Slutligen och för det tredje vill jag med afseende å den danska
strafflagens 184 paragraf anmärka, att, enligt hvad jag fått mig
berättadt, just nu hos de juridiskt bildade i Danmark börjat uppstå
ett allt mer växande tvifvel på förträffligheten af ordalydelsen i den
danska lagparagrafen. Detta lär särskildt vara fallet med den danske
N:o 8. 20
Onsdagen den 7 Februari.
Om professorn Bentzon, hvilken bestämdt yrkar omformulering af lag-
1 syfte att få detsamma klarare och mera preciseradt.
tryckfrihet/- Till sist har herr Restadius nu liksom år 1897 talat om de
fbror Aningen, arma barnen och den fara, som de skulle löpa, om man icke lade
(lorta.) kapson på mer eller mindre tvifvelaktigt sedlig eller osedlig litteratur.
Ja, herr Restadius, hvem har icke omsorg om de arma barnen. Det
har jag lika mycket som någonsin min högt ärade vän på vestgöta-
bänken, men jag vill fästa hans benägna uppmärksamhet derpå, att
en hel massa, ja, kanske den största delen af verldslitteraturens för¬
nämsta verk icke äro ämnade till barnböcker. Man skall komma
i håg, att ett bland föräldrars och uppfostrares första åligganden är
att, se till, att 14 och 15 års ungdomar icke få spela herrar i bok¬
hyllan, utan att far och mor hafva att åt dem utse lämplig lektyr.
Äfven med afseende å de skönlitterära arbetena inom verldslitteraturen
gäller, att många af dem äro mycket skadliga eller mindre passande
för 14 och 15 års barn, men att de kunna vara till mycket både
nöje och nytta, ja, till och med uppbyggelse för samma barn, sedan
de uppnått lämplig ålder.
Det har varit för att i några punkter bemöta herr Restadius,
som jag tagit mig friheten begära ordet. I öfrigt slutar jag med att
yrka afslag å det föreliggande grundlagsändringsförslaget.
Herr Byström: Herr talman! Jag skall be att få säga några
ord, och vill jag då först erinra derom, att bland de talare eller
tidningar, som under senare tider yttrat sig i detta ämne, finnes det
mig veterligen ingen, som försvarat den nuvarande lydelsen af denna
tryckfrihetsförordningens här omordade paragraf. Jag tycker, att
detta är ett tecken, som bör betyda något.
Äfven enligt min mening är paragrafen i fråga icke rigtigt
lämpligt affattad. Till en början anser jag liksom flere andra, att
det egentligen icke finnes någon författare, som framställer »offentliga
läror till någon last». Hvad vidare angår de nuvarande orden »ohöljda
och skändliga framställningar af denna lasts utöfning, hvarigenom
främjandet af ett förderfligt lefnadssätt åsyftas», tror jag också, att
det svårligen kan finnas någon författare, som åsyftar något sådant,
utan syftemålet med skriften torde nog vara åtskilligt annat, särskildt
ekonomisk vinst. Då man vidare besinnar, att man efter den nu¬
varande förordningens § 3 mom. 13 icke tyckes kunna fälla ett
alster sådant som t. ex. »En morgondröm», anser äfven jag, att den
nuvarande lagbestämmelsen icke är tillräckligt effektiv.
Jag ber vidare att få tillägga, att det förslag, som nu föreligger
hvilande, icke heller för mig varit tillfredsställande. Jag är dock
icke heller säker på att det förslag, som i form af motion i dagarne
framstälts i Andra Kammaren och som visserligen icke kommer under
omröstning nu, skulle vara det lämpligaste. För mig vill saken
emellertid ställa sig så, som ordspråket säger, att af två onda ting
väljer man det minst onda. Och jag för min del tror, att icke någon
21 N:0 8.
Onsdagen den 7 Februari.
råda skulle ske, om man antoge det nu hyllande lagförslaget. Den . dJ^'l dfl
gamla paragrafen har visserligen Täckt i 100 år, men om den nya “"n” §M:ej
icke skulle blifva tillfredsställande, om oppositionen mot densamma tryekfrihett-
blefve sådan, att den behöfde ändras, så komme den antagligen icke förordningen.
att behöfva gälla i 100 år. Det torde väl hädan som hittills blifva ( or ^
möjligt att ändra äfven denna lag, om så befinnes lämpligt.
Jag vill emellertid hafva sagt, att jag icke är vidare tillfredsstäld
med det nya momentet, som jag skulle önska något annorlunda. En
omformulering kan emellertid nu icke ega rum, utan måste vi an¬
tingen acceptera eller förkasta detsamma.
En af Riksdagens mest betydande män på sin tid har visser¬
ligen sagt, att »i tveksamma fall hör man ej uppträda aktivt», och
kanhända det vore klokast att göra så i detta fall. Men liksom jag
förra gången, då frågan var före, här i kammaren stod temligen
tveksam, så har jag äfven nu velat gifva uttryck åt denna min
känsla. Dock lutar jag deråt, att det kanske är klokare att antaga
än att förkasta det nu hyllande förslaget.
Herr David Bergström: Herr talman! Jag kommer att rösta
mot den nu föredragna punkten af konstitutionsutskottets betänkande.
Det har blifvit sagdt såväl inom som utom denna kammare, att
man bör tänka på ungdomen, på de faror och frestelser, för hvilka
den är utsatt, och att man derför hör antaga det hvilande Sahlinska
förslaget till ändrad lydelse af 13 mom. af 3 paragrafen i tryck¬
frihetsförordningen. Ja, mina herrar, vi, som här i dag komma
att rösta mot det hvilande grundlagsförslaget, vi vilja nog också
värna om det uppväxande slägtet och dess framtid, men vi se icke
ett dylikt värn uti ett kautschukmoment, som förbinder till mer än
allt eller till mindre än intet, beroende på i hvilka händer det kommer
att ligga att tillämpa denna lagbestämmelse.
Jag har sjelf suttit i åtskilliga tryckfrihetsjuryer, i juryer som
fält, och i juryer som friat; och jag har sjelf såsom juryman med
min röst uttalat mig både för friande och fällande utslag. Jag
saknar således icke alldeles erfarenhet på det område, hvarom nu är
fråga. Och så mycket vill jag säga, att om det nu hvilande grund¬
lagsförslaget blir grundlagsbud, kommer man derigenom att försätta
samvetsömma jurymän i en mer än svår ställning, när de skola full¬
göra sitt ansvarsfulla värf. Vid öfverläggningeu inom en trvck-
frihetsjury är den naturliga gången den, att jurymännen först klarera
innebörden utaf det af åklagaren åberopade lagrummet och se till,
hvilka gränser det utstakar för brottslighet eller icke-brottslighet,
och att de sedan pröfva och afgöra, huruvida den åtalade skriften
eller det åtalade skriftstället faller innanför eller utanför dessa gränser.
Men det blir ingen lätt sak, mina herrar, om det nu hvilande för¬
slaget antages, att afväga och afgöra vare sig det ena eller det andra.
En sak är dock viss — och det behöfver man icke vara någon siare
för att förutse — nemligen att det efter ett antagande af det hvilande
N:0 8. 22
Onsdagen den 7 Februari.
ändraTl del ^°rs^aae^ skulle komma att blifva ändlösa diskussioner inom de fram-
»T'af 3§i3:o) tida »sedlighets-juryerna», med intet annat resultat än en vacklande
tryckfrihets och oviss lagtillämpning.
förordningen. yi känna alla, mina herrar, det grundläggande budet i 84
or s-' paragrafen regeringsformen, att grundlagarne — och till dem hör
lyckligt nog tryckfrihetsförordningen —- skola i hvarje särskildt fall
tillämpas efter deras ordalydelse. Men då gäller det också att gifva
grundlagsbuden en noggrann och bestämd affattning, och detta icke
mindre när de skola tillämpa af oskolade jurymän, än när de skola
tillämpas af skolade jurister, af grundlagskännare och grundlagsstiftare.
Man har nu sagt — och det skall visst vara ett vägande skäl
— att det bör råda öfverensstämmelse mellan strafflagen och tryck¬
frihetsförordningen uti detta stycke. Ergo bör brottskarakteristiken
blifva densamma i tryckfrihetsförordningen som i strafflagen. Ja,
det låter mycket enkelt och bra, men man borde icke glömt att först
leda i bevis, att brottskarakteristiken uti strafflagen verkligen är
förträfflig, är tillfredsställande. Det ledet har man emellertid helt
behändigt hoppat öfver i kedjan. De insigtsfull jurister — och de
äro icke så få — med hvilka jag talat i detta ämne, hafva alla
erkänt svagheten hos denna brottskarakteristik och det mer än be¬
tänkliga uti att öfverflytta den till tryckfrihetsförordningen, att der
tillämpas af juryns ledamöter, hvilka hafva att säga sitt »brottslig»
eller »icke brottslig», utan att deremot finnes någon appell. Och i
alldeles enahanda riktning hafva äfven i lag och lagtillämpning
kunniga lekmän på olika bänkar och i olika läger inom denna kam¬
mare uttalat sig.
År det under sådana förhållanden skäl att nu uti en brådstörtad
vändning antaga detta hvilande grundlagsförslag?
Men, säger man — och en talare på vestgötabänken har nyss
sagt detsamma — den nuvarande grundlagsbestämmelsen uti 13
mom. af 3 paragrafen i tryckfrihetsförordningen kan icke till-
lämpas. Det var väl, att denne talare tillkännagaf, att han i detta
ämne icke talade å regeringens vägnar, ty, såsom kändt, öfvervakas
tryckfriheten i vårt land af justitieministern, som låtit anställa flera
tryckfrihetsåtal mot osedlig litteratur. Dessa hafva af justitiekanslern
blifvit utförda med åberopande af just detta 13 moment. Och,
om jag icke minnes fel, erforo vi af en redogörelse här för tre år
sedan, att af 11 åtal, som under senare tider blifvit på så sätt an-
stälda mot osedlig litteratur, 8 erhållit en fällande utgång.
Den ärade talaren på vestgötabänken sade vidare, att förhållan¬
dena nu icke vore annorlunda än för tre år sedan. Jag gick i går
upp i justitiekanslersembetet för att der efterhöra, huru många osed¬
liga skrifter justitieministern hade funnit anledning att låta åtala
under dessa tre år, som förflutit sedan vi sist behandlade frågan.
Och svaret blef: icke en enda. Det synes mig således, som om
också det faktiska underlaget för ett förhastadt beslut i denna fråga
vore synnerligen svagt.
23 M:o b
Onsdagen den 7 Februari.
Mina herrar, detta är skäl, som synas mig tillräckligt tala för . d ^ åA
att denna kammare icke i dag skall gå att med uppräckta händer fj3 §Vt3;o]
taga emot detta arf från den gångna tre-årsperioden. Jag anser tryckfrihet*-
klokast, att vi i detta fall göra oss urarfva, och yrkar derför afslag förordningen.
å det nu föreliggande, hvilande grundlagsförslaget. or s'
Herr K. G. Karlsson i Göteborg: Jag begärde ordet med
anledning af herr Byströms yttrande. Jag hoppas visserligen, att
det i denna kammare icke finnes synnerligen många, hvilka på så
svaga grunder, som de af honom anförda, skulle vilja vara med om
det föreliggande hvilande förslaget. Han yttrade, som herrarne hörde,
att den nuvarande lydelsen icke behagade honom. Det hvilande
förslaget tillfredsställer honom ej heller, men han funderar dock på,
föreföll det, som om det icke vore något litet bättre. Jag frågar:
är icke den enda hållbara ståndpunkten, då fråga är om att göra så
vigtiga ändringar som grundlagsändringar, den, att man uppskjuter
med att göra någon förändring, till dess man fått ett förslag, som
är bestämdt bättre än det för närvarande gällande och som kan till¬
fredsställa rimliga kraf?
Det är endast detta jag, herr talman, velat framhålla. För
öfrigt yrkar jag afslag å den nu föredragna punkten.
Herr Waldenström: Jag deltog icke i diskussionen om denna
fråga för tre år sedan, och jag har varit tveksam, huruvida jag skulle
yttra mig nu, men jag har kommit till det resultat, att jag bör säga,
hvad jag i denna punkt tänker.
Här har anmärkts, att den föreslagna paragrafen icke är rigtigt
tillfredsställande, och jag tror, att man skulle kunna bevisa,' att den
icke är det. Men jag vill hemställa till herrarne: När har någonsin
här i kammaren antagits en lagparagraf, som varit fullt tillfreds¬
ställande för alla? Jag har varit med här i 17 riksdagar, men aldrig
har jag hört, att en lagparagraf antagits på den grund, att den varit
fullt tillfredsställande för alla. Här, såsom eljest, får man taga det
bästa, man kan få, i förhoppning att tillämpningen af lagen skall
utjemna de kantigheter, som till äfventyrs vid hårklyfverier skulle
kunna åstadkommas genom att tolka den på ett sätt, som aldrig varit
lagstiftarens mening.
Här har ock klagats öfver den ställning, i hvilken samvetsömma
jurymän skulle komma, i fall detta förslag blefve antaget; och en
talare, som sade sig sjelf hafva suttit i juryer många gånger, kände,
att det skulle blifva mycket obehagligt att sitta i jury en gång till,
om detta förslag blefve lag. Jag har aldrig suttit i någon jury,
men jag säger: om jag sutte i en sådan, och den uppmaningen stäldes
till mig, äfven vid bedömandet af den mest osedliga skrift: Var så
god och ådagalägg, att författaren till skriften har »åsyftat att befrämja
ett förderfligt lefnadssätt», såsom lagens ord för närvarande lyda, så
skulle jag alltid känna mig som menedare, i fall jag förklarade en
N:o 8. 24
Onsdagen den 7 Februari.
ändrad i del- sådan skrift för brottslig enligt nuvarande tryckfrihetslag, tv att afsigten
te af 3 §^i3:o) med dess författande varit den nämnda, det vore någonting som jag
tryckfrihets- aldrig kunde bevisa; det vore någonting som jag kunde förmoda, något
fdrordningen. som för mig kunde hafva den högsta grad af sannolikhet, men icke
{ ’’ heller mera. Ty sådana skrifter utgifvas för att roa läsaren och att
skaffa författaren ett namn och litet penningar. Om jag ock hade
den allra lifligaste öfvertygelse om att syftet varit det nämnda, skulle
jag dock, som sagdt, aldrig kunna bevisa det. Jag anser således,
att om man klagar öfver svårigheter för samvetsömma jurymän, så
bör man skynda sig att utbyta nuvarande lag mot nu "föreliggande
förslag, som i alla fall ställer jurymannen på vida bättre ståndpunkt
än den, på hvilken han för närvarande står.
Det var en talare på dalabänken, som sade: »tror någon men¬
niska, att man genom lagparagrafer skall kunna böja sedligbeten i
landet?» Af vissa orsaker undrar jag, om jag hörde rätt. Det der
är ett tal, som man hört i ofantligt många år mot alla sträfvanden
för att få en förbättrad rusdryckslagstiftning. Alltid har den frågan
kastats upp: »tror man då, att man genom lagparagrafer skall kunna
höja nykterheten i landet?» »Nej, har man svarat, det måste ske på
öfvertygelsens och uppfostrans väg». Ja, alldeles rigtigt. På öfver-
tygelsens och uppfostrans väg är det som det positiva arbetet skall
ske, men lagstiftningen må hafva till uppgift att undanvälta de
stötestenar, som ligga i vägen för uppfostringsarbetet, då det verkar
i bestämd syftning till folkets bästa. Så är det, då det gäller nykter¬
het; så är det, då det gäller sedlighet.
Jag konstaterar med tillfredsställelse, hvad den ärade talaren
på göteborgsbänken, herr Hedlund, sade i sitt anförande, hvars
formfulländning jag rigtigt beundrade, att vi behöfva i vår tryck¬
frihetslag en sedlighetsparagraf. Ja, vi behöfva den. Nu sade samme
talare, med anförande af Frankrikes exempel, att en sådan sedlighets¬
paragraf verkar ofantligt litet eller ingenting, om den sedliga anden
bland folket är på förfall. Det är också alldeles rigtigt. Huru vi
än lagstifta, kommer detta aldrig att hafva någon verkan, om den
sedliga anden är i sjunkande. Men jag tror för min enskilda del,
att man genom sådana bär paragrafer skulle kunna fördröja förfallet
och kanske i många fall förhindra det.
Samme talare anförde äfven ett yttrande af eu af våra förnämsta
skönlitterära författare, såsom han sade — jag tror mig veta, hvem
han menade, ehuru han icke nämnde något namn. Denne både
yttrat, att den skönlitterära produktionen i vår tland för närvarande tagit
en sådan rigtning — eller hvad det var för uttryck han begagnade —
att en konflikt mellan densamma och en sedlighetsparagraf, vare sig
den gamla eller den nu föreslagna eller någon annan, icke gerna
skulle kunna komma i fråga. Ja, det der är ju mycket bra. Och
då beböfver ju den skönlitterära produktionen, så länge den fortgår i
samma rigtning, aldrig vara rädd för någon sedlighetsparagraf i vår
grundlag. Men då man säger detta, må man fråga sig: huru bar
25 N:o 8.
Onsdagen den 7 Februari.
det varit förr, ja, för ganska kort tid sedan? Och hvad borgar Om
för, att det, som varit förr, icke kan komma tillbaka igen? Att “*af3§7i.i:o)
alltsammans kan vara jemförelsevis bra nu är icke bevis för, att så tryckfHhett-
varit, och icke heller ett bevis för, att det kommer att så förblifva, förordningen.
Ty äfven bos oss kan ett sedligt förfall inträda, som undergräfver ^ 0
grundvalarne för hela vårt samhälles bestånd. Så har händt förut.
Många folk, som i historien spelat eu stor roll, hafva politiskt dukat
under, derför att de moraliskt hafva ruttnat.
Den ärade talaren sade tillika, att man förblandar sedlighet och
känsla för sedlighet, och att af denna sammanblandning alltid svårig¬
heter vid lagtillämpning skola uppstå. Ja, det är alldeles rigtigt.
Så är det äfven, då man talar om hvad som strider mot rätten. Då
sammanblandar man rätt och känsla för rätt. Och hvarje lagtillämpning
sker alltid efter den känsla för rätt, som för närvarande är rådande.
Hvarje lagtillämpning af ett sedlighetsbud kommer derför också alltid
att ske efter den känsla för sedlighet, som är rådande. Längre kan
man naturligtvis aldrig komma. Dock måste man väl erkänna, att
det finnes åtskilliga sedliga såväl som rättsliga maximer af fullkomligt
objektiv natur, som ingen menniska kan förneka eller draga i tvifvels¬
mål. Och det förvånade mig icke litet att höra den ärade talaren
på göteborgsbänken sjelf göra en skarp skilnad mellan sedlighet
och känsla för sedlighet, när han anförde de bekanta Kellgrenska
orden: »Anständigheten kom, och sederna försvunno»; ty anständig¬
heten der är ingenting annat än den känsla för sedlighet, som är
rådande.
Herr Hedlund sade vidare, att det, som enligt nu föreslagna paragraf
skulle straffas i dag, det skulle icke straffas i morgon, och det, som
straffades på ett ställe, komme icke att straffas på ett annat, ja.
i vissa fall komme samma förseelse att bedömas olika i olika fall
på samma plats. Ja, äfven detta är rigtigt, och det sker så äfven
under lagens närvarande lydelse. Sådant hör till den menskliga
ofullkomligheten. Det sker också icke blott, då fråga är om sedlighet,
utan ock då fråga är om rätt. Man ser, huru domstolarne fälla olika
utslag. Vid klagomål kan man finna, att häradsrätten eller rådstufvu-
rätten dömt på ett sätt, liofrätten på ett annat och Kongl. Maj:t
på ännu ett annat sätt. Ja, om man närmare ser efter de prejudikat,
som förekomma i fråga om lagtillämpningen, skall man finna, art
äfven hos Kongl. Maj:t förekommit olika praxis i alldeles analoga fall.
Herrarne veta äfven, huru här i denna kammare, då fråga varit
om tolkning af vigtiga grundlagsparagrafer, en olika praxis gjort sig
gällande vid olika tillfällen, så att kammarens beslut på olika tider
icke stått i öfverensstämmelse med hvarandra.
Detta är, som sagdt, någonting, som man måste erkänna, och
skall man vänta med en lagförändring, till dess man kan åstadkomma
något sådant, att dylika ojemnheter i tillämpningen blifva omöjliga,
så är det bäst att uppskjuta all lagstiftning till dagen efter den
yttersta dagen.
N:o 8.
26 Onsdagen den 7 Februari.
ändr dl dl -^ör ^er iia£ ^a säga> fttt det, som nämndes, står i
le af 3 §yi3:o) myeket nära sammanhang med sjelfva juryinstitutionen. Det hör till
tryckfrihets- juryinstitutionens olägenheter. Ingen kan neka, att denna institution
förordningen, har olägenheter, lika väl som den i vissa fall har fördelar. Frågan
or 8‘ blir alltså den, hvilka som äro öfvervägande, fördelarne eller olägen¬
heterna, och finner man då, att fördelarne äro större än olägenheterna
vid juryinstitutionen, så må man taga den äfven med risk att utsätta
sig för de olägenheter, med hvilka den är förenad. Längre kan man
säkerligen icke komma här i denna tidsålder.
Herr Hedlund har framlagt en motion, hvari han också vill en
ändring af detta moment i tryckfrihetslagen, men en ändring, som
är väsentligen annorlunda beskaffad. Han är först och främst rädd
för, att vetenskapliga afhandlingar skulle kunna drabbas af de straff,
denna paragraf enligt förslaget stadgar för förseelse af nu ifråga¬
varande slag. Jag tror icke, att man behöfver vara rädd för något
sådant, så länge som det i paragrafens inledningsord står, att man
alltid skall se till skriftens tanke och åsyftning mer än till sjelfva
uttrycket. De orden har man icke tagit bort i förslaget, och meningen
har aldrig varit att taga bort dem. Jag är ock fullkomligt förvissad,
att icke något verkligt vetenskapligt arbete skall råka ut för denna
paragraf, det må vara en kulturhistorisk skildring från det gamla
Rom, eller en dylik från Term land »det sköna, det härliga land».
Herr Johan Johansson i Noraskog behöfver derför icke frukta, att
hans kulturskildringar från sin hembygd skola råka ut för denna
paragraf, om den antages. Men skulle så ske, då lofvar jag att
betala böterna.
Deremot, herr talman, kan jag icke säga alldeles detsamma om
skönlitterära verk, särskildt då jag tänker på den »sköna» litteratur,
som vi i vårt land varit begåfvade med under de två å tre sista
decennierna. Jag kan alldeles icke se, att denna s. k. skönlitterära
verksamhet skulle ha något behof eller någon rättighet att fritt få
såra tukt och sedlighet. Att ett sådant behof icke förefinnes, framgår
al hvad herr Hedlund anfört efter den förut omnämnde ärade store
författaren, att nemligen den litterära produktionen för närvarande går
i en sådan riktning, att dess innehåll icke gerna kan komma i kon¬
flikt med några sedlighetslagar.
Det vore ju för öfrigt ganska märkvärdigt, om man skulle göra
ett undantag för skönlitterära alster. Lagen om giftiga tapeter och
tyger gör icke något undantag för vackra tapeter, utan man får rifva
ned äfven de vackraste. Lagen angående förgiftande af näringsmedel
gör icke något undantag för konditorier, som göra vackra, konstnärligt
utsirade krokaner, och det vore väl märkvärdigt, om strafflagen i
fråga om sina bestämmelser mot lösaktiga qvinnor skulle göra undantag
för dem, som vore vackra, och säga: »dem fån I icke röra, äfven
om de föra ett uselt och anstötligt lefverne, men de fula mån I
gerna straffa.»
På samma sätt, herr talman, förhåller det sig, tänker jag, med
27 N:o 8.
Onsdagen den 7 Februari.
de skönlitterära författarne. Finnes en sådan, som icke kan låta bli ~ndr®dl
att såra tukt och sedlighet, så må han gerna låta bli att skrifva a"^a3 §y13;o)
eller också utsättas för den risk, som är förenad med att skrifva på tryckfriheti-
detta sätt. Och jag tror och kan försäkra för sant, icke blott som förurdmngen.
en subjektiv mening, utan som en objektiv verklighet, att det för or
vårt folks utveckling och bildning icke behöfves en skönlitteratur, som
icke kan hålla sig ifrån att såra tukt och sedlighet.
Herr talman, jag ber att få yrka bifall till det framlagda för¬
slaget.
Med herr Waldenström förenade sig herr Sandquist.
Herr Persson i Tällberg: I en allvarlig debatt kan man knap¬
past upptaga till bemötande allt hvad herr lektor Waldenström här
yttrat. Men då herr Waldenström i sitt anförande frågat, om vi
någonsin här i kammaren antagit ett lagförslag, som tillfredsställ alla,
så vill jag visserligen i det afseendet gifva lektor Waldenström rätt.
Men jag vill å andra sidan erinra, att hvad beträffar det nu före¬
liggande grundlagsändringsförslaget, så inträffar det egendomliga, att
det icke är tillfredsställande för någon, icke ens för herr Walden¬
ström eller för förslagsställarns sjelfva, utan alla, som ha ifrat för
förslagets antagande, ha erkänt dess brister, och det är således icke
tillfredsställande för någon. Detta om detta.
Men jag begärde egentligen icke ordet för att säga detta, utan
det var på grund af herr Waldenströms sätt att citera. Han angaf,
att jag skulle ha frågat, om någon kunde tro, att man kunde höja
sedligheten genom lagparagrafer. En sådan fråga har jag emellertid
icke framstält, utan jag sade i mitt första anförande, att jag icke
trodde, att man skulle kunna höja sedligheten genom så tänjbara och
dunkla lagparagrafer som de föreliggande, och det innebär ju något
helt annat än det yttrande, som herr Waldenström citerat såsom mitt.
Jag vill gerna medgifva, att ett sådant sätt att citera, som herr
Waldenström användt, har nära 2,000 års anor för sig, men jag tror
dock icke, att det är tillrådligt att tillämpa den metoden vid debatter
i Andra Kammaren.
Herr Hedlund: Jag skall be att med några ord få vända mig
mot den ärade representanten på geflebänken. Han ådagalade i sitt
anförande precis samma svårighet, som — såsom jag påpekat — är
så allmän bland allmänheten, nemligen att skilja anständighet och
sedlighet åt. Den skilnaden kan förklaras med ett helt enkelt exempel,
det nemligen, att vissa delar af det gamla testamentet utan tvifvel
såra vår tids begrepp om anständighet, men icke äro de osedliga.
Han framhöll vidare, att, såsom vi dagligdags se, olika dom¬
stolar fälla olika domar och alltså kunna misstaga sig; på samma
sätt kunde ju också juryerna misstaga sig. Men jag ber att få fästa
uppmärksamheten på, att här dock föreligger en väsentlig skilnad.
N:o 8.
Om
ändrad lydel
te af 3 § 13:0',
tryckfrihets¬
förordningen
(Forts.)
28 Onsdagen den 7 Februari.
Enligt det hyllande förslaget gäller det för en jury att afgöra, om
en sak är ett brott eller icke, ja, det kan till och med blifva fråga om
det är ett brott eller en förtjenstfull handling. En domstol åter har
icke annat att göra än att afgöra, huruvida den tilltalade begått den
eller den förseelsen eller icke. Ett brott är ett brott, den saken är
der fullt faststäld, och frågan blir endast, om den anklagade bevis-
ligen gjort sig skyldig till brottet eller icke. Detta blir ju en högst
väsentlig skilnad.
Det är nu icke fråga, om det af mig väckta förslaget skall an¬
tagas, som det är, eller ens öfver hufvud antagas. Men då herr
Waldenström inlät sig i kritik af detta förslag, som icke tillhör dagens
öfverläggning, så skall jag tillåta mig att fästa uppmärksamheten
derpå, att der står ett litet ord, »allvarlig», åsyftande allvarliga ve¬
tenskapliga och konstnärliga ändamål, och jag tror, att detta ord
ungefärligen drager upp gränsen, som den ärade talaren trodde sak¬
nades, men som han ville få.
Det allvarligaste för mig i detta afseende är emellertid, att om
man sätter in en allt för vidt sväfvande sedlighetsparagraf, som ger
allt för mycken anledning till misstydning och missbruk och allt för
mycken anledning till domar, som härma det allmänna rättsmed¬
vetandet, så sjunker paragrafen i en misskredit, som kan blifva farlig,
när den på allvar behöfves. Derför tycker jag, att det vore bättre,
att man väntade, till dess man finge en lydelse på paragrafen, som
bättre kunde skydda för missbruk af densamma och derigenom äfven
blefve ett säkrare värn mot verklig osedlighet, när det gäller att
finna ett sådant.
Öfverläggningen var slutad. Enligt de yrkanden, som derunder
förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på antagande af
det föreliggande grundlagsändringsförslaget och dels på detsammas
förkastande; och fann herr talmannen den förra propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad. Som votering begärdes, blef nu upp¬
satt, justerad och anslagen en så lydande voteringsproposition:
Den, som vill, att det från 1897 års riksdag hvilande förslag
till ändrad lydelse af 3 § 13:o) tryckfrihetsförordningen skall af
kammaren antagas, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Yinner Nej, är nämnda förslag af kammaren förkastadt.
Omröstningen visade 132 ja mot 73 nej; och hade alltså för¬
slaget af kammaren antagits.
29 N:0 8.
Onsdagen den 7 Februari.
Härefter föredrogos de från 1897 års riksdag hvilande förslag _ Om
till ändrad lydelse af §§ 16, 18 och 25 riksdagsordningen. se af3
tryckfriheU-
Det under punkt 1 framlagda förslag till ändrad lydelse af § 16 förordningen.
godkändes af kammaren.
Vid föredragning derefter af det under punkt 2 framlagda för¬
slag till ändrad lydelse af §§ 16 och 18 begärdes ordet af
Herr Elowson, som yttrade: Jag hemställer, att kammaren be¬
hagade afslå hela det under n:o 2 framlagda förslaget.
Då kammaren redan antagit en förändrad lydelse af §16 mom. 3
af riksdagsordningen, förefaller det mig, som skulle en derifrån af¬
vikande lydelse af samma lagrum icke kunna godkännas. Beträf¬
fande det tillägg, som gjorts angående affattande af protokoll, synes
det mig dessutom vara föga ändamålsenligt, att Konungen skulle
fastställa formulär för valprotokoll.
Jag hemställer derför, att kammaren måtte afslå det nu föredragna
alternativa förslaget.
Friherre Barnekow anförde härefter: Om jag lyckats rätt
uppfatta den näst föregående talaren, så yrkade han afslag å mo¬
mentet, emedan han ansåg det i detsamma föreslagna formuläret
obehöflig!
Konstitutionsutskottet har emellertid icke varit af samma upp¬
fattning, utan just emedan det funnit ett dylikt formulär så behöflig!
har det ansett, att ett stadgande i denna rigtning horde intagas i
grundlagen.
På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag yrka bifall till det
hvilande grundlagsändringsförslaget i detta moment.
Vidare yttrades ej. Det framlagda förslaget godkändes.
Härefter föredrogs det under punkt 3 framlagda förslag till
ändrad lydelse af § 18; och blef jemväl berörda förslag godkänd!
Utskottet hade i förevarande memorial anmält, att, derest ofvan
omförmälda, under särskilda punkter framlagda förslag till ändrad
lydelse af §§ 16 och 18 riksdagsordningen skulle af Riksdagen an¬
tagas, de godkända förslagen skulle vid nämnda paragrafers slutliga
affattning hopföras; och uppdrog kammaren nu åt utskottet att för
berörda ändamål vidtaga nödiga åtgärder.
Slutligen föredrogs det under punkt 4 framlagda förslag till
ändrad lydelse af § 25, hvilket förslag jemväl af kammaren god¬
kändes.
N:0 8. 30 Onsdagen den 7 Februari.
Härefter företogs till afgörande det från riksdagen år 1898
kritande förslag till ändrad lydelse af § 15 riksdagsordningen.
Enligt detta förslag skulle ifrågavarande § erhålla denna för¬
ändrade lydelse:
1. Val till riksdagsmän i Andra Kammaren verkställas under
september månad året näst före början af de tre år, för hvilka valen
gälla.
2. Förordnar Konungen nya val eller afgår eljest riksdagsman
för Andra Kammaren innan den tid, för hvilken han blifvit vald,
tilländalupit, verkställes ofördröjligen inom den valkrets, som utsett
den afgångne, nytt val för den återstående tiden.
Angående Beträffande detta förslag anförde:
andrad ly-
delne af § 15
rikadagsord- Friherre von Knorring: Herr talman, mina herrar! Mot det
ningen. förslag till ändring af grundlagen, hvilket nu senast blifvit uppläst,
skall jag he att få opponera mig.
I öfverensstämmelse med 38 § af riksdagsordningen bör ett
grundlagsändringsförslag, som kommer från konstitutionsutskottet, vara
så beskafladt, att det kan anses innebära en högst nödig eller nyttig
ändring. Men jag kan icke finna, att den nu föreslagna förändringen
är högst nödig eller nyttig, ja, jag anser att den icke alls är nödig
eller nyttig.
Man vill sannolikt såsom skäl för förändringen åberopa hvad
som förut åberopats till stöd för densamma, eller att under riks¬
dagarnas lopp ingifvits och till konstitutionsutskottet remitterats många
motioner i syfte att inskränka tiden för val till Riksdagens Andra
Kammare. Ja, att flere sådana motioner hafva framkommit, är nog
sant, men dermed bevisas ingalunda, att en ändring verkligen är
nödig eller nyttig, utan detta skäl är i sjelfva verket, så vidt jag
kan förstå, endast ett yttre sådant. Jag kan icke inse, att, blott i
följd deraf att åtskilliga motioner afgifvits i denna fråga, konstitutions¬
utskottet bör för kamrarne framlägga ett förslag, som icke är öfver¬
ensstämmande med någon enda af dessa motioner. Jag kan nemligen
icke erinra mig, att det i någon af dessa motioner föreslås, emedan
man anser valtiden böra inskränkas, ett framflyttande af tiden för
utseende af riksdagsmän för denna kammare till sista delen af den
nu tillåtna valtiden.
Man vill fråga: hvarför skulle det då icke vara lämpligt att
inskränka valtiden till september månad? Derå vill jag svara, att,
hvad landsbygden beträffar, den nu föreslagna förändringen af val¬
tiden af flera skäl icke komme att blifva nyttig enligt min tro. Lik¬
som, enligt hvad vi känna, det vid slutet af hvarje riksdag är mycket
ondt om tid, så att, ehuru riksdagsarbetet då pågår under högtryck,
man likväl icke hinner med allt så bra som man borde, likaså är
SI N:o 8.
Onsdagen den 7 Februari.
det för landtmännen vanligen ganska kinkigt att under slutet af som¬
maren hinna med alla de göromål, som då böra utföras. Följden af
september månads antagande till valmånad blefve sannolikt den, att
den mängd af valmän, som kallas de små jordbrukarne, mycket ofta
skulle underlåta att infinna sig vid valet. De skulle resonera så:
riksdagsman väljes oss förutan lika bra; vi göra mera nytta med att
vara hemma i dag och sköta om vårt skördearbete.
Vidare vågar jag fästa uppmärksamheten på att under september
månad en mängd offentliga åligganden och ärenden skola utföras.
Förutom att regementsmötena fortsätta ett godt stycke in i september,
hvarigenom officers- och underofficerscorpserna ofta kunde blifva be-
röfvade möjligheten att deltaga i riksdagsmannavalen, bruka de s. k.
höstetingen i många domsagor börja just under september månad,
och likaså veta vi, att landstingen under denna månad hålla sina
sammanträden. Det skulle utan tvifvel i många orter blifva ganska
svårt för dombafvanden att passa in valet på en sådan dag, att icke
en mängd valmän förhindras att begagna sig af sin valrätt.
Om man spörjer efter anledningen till att konstitutionsutskottet
bestämt sig för september månad, så gifver visserligen icke något
dess utlåtande upplysning derom, men jag har hört sägas anledningen
vara den, att städerna — och särskild! de stora städerna — icke
skulle gilla, att valtiden inskränktes till någon annan månad än sep¬
tember. Nå, detta är ju visserligen ett skäl, hvarför det icke bör
bestämmas en annan valtid för städerna, men det utgör icke något
skäl, hvarför samma valtid skall bestämmas för landet. Jag skulle
visst icke vilja hafva en valtid, som på något sätt vore till skada
för städerna, men jag vet icke heller någon orsak, hvarför man för
landet skulle bestämma en valtid, som vore förlagd till den eller den
månaden, eller af den eller den beskaffenheten, bara derför att de
stora städerna icke vilja hafva det på annat sätt.
I Andra Kammaren har, när denna fråga behandlats, ofta ut¬
tryckts den önskan, att man borde sträfva efter att få en gemensam
valdag. Men jag tror för min del, att det vore mycket svårt att för
vårt långsträckta rike finna en för både stad och land gemensam
lämplig valdag, som kunde gillas af begge slagen valkorporationer.
Möjligen vill man säga, att, om vi nu nöja oss med valtidens in¬
skränkande till en viss månad, vi då åtminstone ginge i den rätta
rigtningen, och att vi framdeles kunde uppfinna en sådan dag. Jag
tror dock icke, att rigtningen vore så rätt, ty då man framdeles efter
detta lagförslags antagande komme till frågan om viss valdag, skulle
med all sannolikhet — eller med all säkerhet, vill jag nästan säga
— denna gemensamma valdag förläggas till en hvardag i september
månad, och det anser jag icke blifva lämpligt för landsbygden. Jag
har icke hört uttalas, att man är belåten med det förslag, som nu
framlagts af konstitutionsutskottet; men det finnes nog flere landt¬
man, som resonera så, att det kan göra alldeles detsamma, huru
det stadgas i detta afseende. Jag tror dock, att det är origtigt re-
Angående
ändrad ly¬
delse af § 15
riksdagsord¬
ningen.
(Forte.)
N:o 8. 32
Onsdagen den 7 Februari.
åidndt sonera På det sättet- Af erfarenheten vet man, att hittills hafva
delse T/ §y'i5 ^es^1 va^en på landsbygden blifvit förlagda till augusti månad —
riksdag gorå.- och det bör val finnas något särskildt skäl, hvarför de flesta dom-
liafvandena förlägga valen till denna månad. Jag förmodar nemligen,
or •' att det icke skett blott af en nyck. Sannolikt hafva domhafvandena
funnit, att de flesta valkretsarne på landsbygden äro mest belåtna
med den tiden. Jag har härmed icke velat uttala, att jag hyser för¬
kärlek för augusti såsom valmånad. Den frågan föreligger ju icke
nu, hvilken månad borde föredragas framför september, det är endast
fråga om att antaga eller förkasta det förslag i saken, bvilket fram¬
lagts af konstitutionsutskottet. Man synes emellertid hittills hafva
ansett augusti månad såsom lämpligast för riksdagsmannaval på lands¬
bygden.
För öfrig!, om jag skulle våga säga något om huru jag anser,
att denna fråga borde lösas, så vet jag ingen orsak, hvarför man
icke skulle kunna bestämma en söndag såsom valdag. Jag ser ingen
anledning, hvarför icke en sådan bestämmelse skulle kunna upptagas
i grundlagen. Härigenom skulle man åstadkomma, att valmännen på
landsbygden i större mängd komme fram och begagnade sig af sin
valrätt, och det borde alla finna lämpligt, vare sig de tillhöra den
ena eller den andra politiska uppfattningen. Möjligen skulle en och
annan anse, att bvilodagen blefve vanhelgad genom riksdagsmannavals
anställande å densamma; men jag tror icke, att man bör hafva den
uppfattningen. Hvar och en, som varit med om sådana val å lands¬
bygden, vet mycket väl, att det är allvarliga sammanträden, der ingen¬
ting stör den helgd, hvari sabbaten bör hållas. Vi böra dessutom
erinra oss, att det enligt kommunalförordningen icke möter något
hinder att hålla kommunalstämma på en söndag, och vi veta nog
äfven, att der kunna förekomma diskussioner, som stundom öfvergå
till rätt allvarsamma tvister och kunna röra sig om mycket materiella
ämnen. Jag tror således, att det icke skulle vara origtigt eller olämp¬
ligt att i grundlagen bestämma söndagen till valdag för riksdags¬
mannaval, åtminstone på landsbygden. Men jag anser naturligtvis
icke, att den frågan nu kan upptagas till behandling, utan inskränker
mig till att, på grund af hvad jag förut yttrat, yrka afslag å ut¬
skottets förslag.
Herr Göransson: Herr talman, mina herrar! Då jag anser
den nu föreslagna förändringen icke vara någon förbättring, enär det
fortfarande skulle komma att lemnas åt valförrättaren ett alltför stort
rådrum med afseende å bestämmandet af valdag, och då jag är öfver-
tvgad, att förslaget, om det skulle blifva antaget, komme att för¬
hindra, för att icke säga omöjliggöra förändring i en annan och
lämpligare rigtning, nemligen bestämmandet af en gemensam valdag
för hela landet, hvilket jag för min del anser vara en verkligt både
nödig och nyttig reform, så kan jag nu icke biträda det föreliggande
förslaget, utan ber att få yrka afslag derå.
Onsdagen den 7 Februari.
Häruti instämde herr Andersson i Hel gesta.
oo
N:o 8.
Angående
ändrad ly
Vidare anförde:
delse af § 15
riksdagsord¬
ningen.
(Forts.)
Herr Ericsson i Vallsta: I likhet med den föregående talaren
skulle också jag gerna se, att vi finge en för land och stad gemen¬
sam valdag; men det har vid upprepade tillfällen visat sig möta
stora svårigheter att få en bestämmelse derom genomförd. Jag vill
erinra, hurusom redan år 1884 väcktes af herr Göransson en motion,
att såsom gemensam valdag för hela landet skulle bestämmas första
måndagen i juli. Konstitutionsutskottet ändrade förslaget derhän,
att dagen bestämdes till andra måndagen i samma månad. Detta
utskottets förslag antogs såsom hyllande, men förkastades af 1885
års Riksdag. Vid 1897 års riksdag väcktes af herr Wallmark en
motion om att såsom gemensam valdag skulle antagas andra söndagen
eller, eventuel!, andra lördagen i september månad. I anledning af
denna motion föreslog konstitutionsutskottet, att sista lördagen i sep¬
tember skulle bestämmas såsom gemensam valdag. När detta förslag
i Andra', Kammaren behandlades, påpekades. Indika svårigheter det
mötte att ena sig om en gemensam valdag, som vore lämplig lör
alla orter i vårt vidsträckta land och för alla samhällsklasser. Så¬
lunda anmärktes mot bestämmandet af söndagen, att söndagsarbete
vore i lag förbjudet och att många funnes, hvilkas samveten förbjöd
dem att då förrätta något arbete, hvithet kunde vara fallet med t. ex.
valförrättaren. Under måndagar, tisdagar, onsdagar och torsdagar
hölles dels de årliga höstetingen, dels landstingens sammanträden.
Återstodo så endast fredagen och lördagen. Mot fredagen hade man
väl inga egentliga anmärkningar att göra, men mot lördagen invände
man, att denna i allmänhet vore en affärsdag; då skola lanatmännen
och stadsborna sammanträffa för att göra affärer med hvarandra,
och då skulle man stå inför möjligheterna att antingen bli förhindrad
sköta sina affärer eller också hindras från att deltaga i riksdags-
mannavalet. Emellertid hafva nu de allra fleste, som yttrat sig i
frågan, ansett, att en förkortning i den långa tid af 3—4 månader,
hvarunder valen nu kunna ske, borde vidtagas och man har tillika i
allmänhet ansett, att en gemensam valdag skulle vara lämplig. Men
då nu eu koncentrering härutinnan är önsklig och nyttig, och när det
visat sig omöjligt att för närvarande kunna enas om en gemensam
valdag, så kan jag icke inse, hvarför vi ej skulle kunna förkorta
tiden så mycket som till en månad. Det har förut invändts och
invändes äfven nu, att ett antagande af detta förslag lätt skulle
hindra ?genomförandet framdeles af en gemensam valdag, men jag
tror det icke. Jag önskar lika mycket som någon annan en gemen¬
sam valdag, men när det har visat sig möta sådana svårigheter, har
jag ansett, att det i alla fall vore en fördel och ett steg i den rätta
rigtningen, att tiden bestämdes till åtminstone en månad.
Det invändes af den förste talaren här i dag, att bestämmandet
Andra Kammarens Prof. 1900. N:o 8. 4
N:o 8. 34 Onsdagen den 7 Februari.
<indr&addl - af sePte“bei‘. tlU valmånad är väl sent. Jag ber att gent emot
delge “af §y 15 bononi. få påpeka, att jag i min motion föreslagit senare hälften af
riksdaggord- augusti och första hälften af september såsom lämplig tid för valen.
(Forts*! Konstitutionsutskottet ändrade emellertid mitt förslag och satte sep¬
tember som valmånad, och jag har för min del egentligen ingenting
att invända deremot, ty landtmännen hafva i alla händelser icke
större brådska under september månad än under augusti. Skörden
är nemligen i allmänhet afslutad i september, hvithet aldrig är fallet
under augusti.
Jag yrkar bifall till det föreliggande förslaget.
Med herr Ericsson förenade sig herrar Wattmark och Ström.
[friherre Barnekow: Eftersom jag inom konstitutionsutskottet
varit med om att antaga det föreliggande förslaget, ber jag att med
några ord få försvara utskottet mot den förste ärade talaren.
Denna fråga har, ständigt upprepad, förekommit i utskottet under
derå år, mest i den form, att man önskat att få en bestämd valdag.
Nu är visserligen sant, att utskottet icke behöfver taga hänsyn der¬
till, att motionen återkommer gång efter annan, men utskottet har
ansett, att i en sådan fråga som denna, hvilken ofta har upprepats
och det ständigt, märk väl, mina herrar, från denna kammare, man
borde söka att i någon form gå fordringarna till mötes.
Vi sökte då först inom utskottet att få eu bestämd valdag, men
det stötte på så många svårigheter, att vi omöjligen kunde komma
öfverens om en sådan. Det är sant, att den dag, som kanske vore
lättast att bestämma och hvilken möjligen också skulle kunna ha
utsigt att gå igenom, verkligen är söndagen. Men jag får erkänna
att jag för min del, såväl som många andra, hade skrupler för att
bestämma söndagen till valdag. Jag har ingenting emot, att den
saken är frivillig, så att domhafvande!! eger rättighet att utsätta valet
till en söndag, om han känner, att valkretsen önskar det, men jag
kan icke vara med om att i lag föreskrifva, att valet skall ske på.
eu söndag, på samma gång som lagen föreskrifver att söndagen skall
vara eu hvilodag. Jag skulle derigenom tvinga de personer, som i
de större städerna förrätta valen, att sannolikt sitta hela sabbaten
under träget arbete från morgon till afton, och jag kan icke anse det
vara rigcigt att så helga hvilodagen. När man har en dag, som
skall vara fri från arbete, så må det väl vara den enskildes fria vilja
att på den dagen göra hvad han vill, och att i lag föreskrifva att ett
val då skall verkställas, har jag och många med mig icke kunnat
vara med om.
När vi i utskottet icke kunnat komma öfverens om en bestämd
valdag, tänkte vi oss, att man möjligen skulle kunna koncentrera
valtiden, så att den blefve en månad. Och hvarför vill man det?
Jo, derför att man anser, att det skulle vara lämpligt, om den val¬
agitation, som pågår under valen, icke hölle landet i en sorts val rus
35 N.o 8.
Onsdagen den 7 Februari.
under loppet af omkring 4 månader, utan att det vore tillräckligt,
om detta inskränktes till en månad. Nu kunna valen börja under
juni månad och fortsätta flera månader af året, allt under en agitation riudagtord-
för dessa val, hvilken det vore lämpligast att kunna inskränka. ningen.
Men då kommer frågan, hvilken månad man skall taga. Inom (borts'
utskottet var det verkligen eu af landtmännen, som just anmärkte,
att september månad var för dem en svår månad, derför att skörde¬
tiden då inträffade. Men som det är meningen, att det härvidlag
skall gälla lika för alla. så måste jag erkänna, att det var ett till¬
mötesgående mot' städerna, äfven de större, att taga september till
valmånad. Jag är känd för att vara en fiende till städerna — och
jag är ännu kanske litet rädd för de der vännerna, men kanske^ det
framdeles blir bättre -— men jag har velat gå till mötes i så måtto,
att jag icke varit med om två valdagar, en för landsbygden och en
för städerna, utan tagit september till valmånad. Väi är det sant,
att det kan vara olämpligt för många landtman att under skördetiden
gå och välja riksdagsman, men vi kunde icke i utskottet komma saken
närmare, och derför hafva vi besluta att föreslå september till valmånad.
Jag vet icke, huru landtmänuen tänka i denna fråga. Jag hörde
icke hvad den föregående talaren yttrade, men två landtman hafva
haft ordet före mig, och de hafva yrkat utslag. Jag har emellertid
varit med om detta kompromissförslag i konstitutionsutskottet, och
derför kan jag för närvarande icke annat än yrka bifall till detsamma.
Jag tror icke, att det skall hafva så vådliga följder för landt¬
männen, som den förste talaren sade. Det är visserligen sant, att i
september månad sammanträda höstting och landsting, men de förra
hållas i första veckan af månaden och landstingen börja icke förr än
i den tredje veckan, och då återstår alltså den andra veckan i september.
Då jag, som sagdt, varit i konstitutionsutskottet med om detta
lagförslagi och då det redan är antaget såsom hvilande, kan jag icke
annat än yrka bifall till detsamma.
Herr Sjö: Lika litet som jag, då denna fråga senast behandlades
i denna kammare, kunde vara med om att antaga det förslag, som
nu föreligger till vidare grundlagsenlig behandling, lika litet kan jag
nu vara med om att antaga det, och detta af det enkla skal, att jag
auser det vara hvarken nödigt eller nyttigt, att detta ändringsförslag
införes i 15 § riksdagsordningen.
Skilnaden mellan den föreslagna lydelsen och den nuvarande är,
att nu föreslås: »Val till riksdagsmän i Andra Kammaren verkställas
under september månad — -— —» och att det nu lyder: »Val till
riksdagsmän i Andra Kammaren verkställas inom september månads
utgång — — —». Vi skulle således, om vi antoge detta nu hvilande
grundlagsäudringsförslag, enligt mitt förmenande lemna ett bättre och
taga ett sämre, hvithet jag — som sagdt -— icke kan vara med om.
Om vi t. ex. på landsbygden ha em domare, som är så tillmötes¬
gående, att han rådgör med ledamöterna i rätten angående den tid.
N:o 8.
Angående
ändrad ly•
delse af § 15
riksdagsord¬
ningen.
(Forts,)
'W Onsdagen den 7 Februari.
som är lämpligast för riksdagsmannaval, och dessa då säga, att t. ox.
tiden före höstarbetet i början af juli skulle vara den lämpligaste,
så skulle, derest vi nu antoge detta förslag, rätten att då hafva valet
under den af mig omnämnda tid vara afskuren. Den förste talaren
anförde äfven en annan fördel, som vi skulle gå miste om genom
antagande af förslaget, hvithet äfven jag anser vara ett skäl för
utslag.
Jag ber också att få. nämna ett annat skäl för afstyrkande. Om
det skulle bestämmas, att valet skulle förrättas under september
månad, och om valet öfverklagades, hvarvid man vanligtvis icke
allenast går till Konungens befallningshafvande, utan äfven derifrån
till Kong]. Maj:t, så skulle, i det fall att Kong!. Maj:t upphäfver
valet och detta egt rum allt för sent, t. ex. i mediet eller slutet af
september, lätt kunna hända, att deri blifvande nye riksdagsmannen
icke kommer in i Riksdagen, förrän någon tid efter dess början.
Hur jag än ser saken, synes det mig sålunda, att vi afhända
oss. ett bättre för att i stället taga det, som nu bjudes bär, hvilket
enligt mitt förmenande blir ett sämre, och det är derför, som jag icke
kan annat än yrka utslag å det föreliggande förslaget.
Herr David Bergström: Herr talman! Då jag har begärt
ordet, är det icke för att se denna fråga ur städernas synpunkt, ty
städernas representanter kunna af naturliga skäl för sin del gerna
vara med om förslaget utan vidare, utan jag har begärt ordet för att
lemna nagla uppgifter, i hvilkaa ljus denna fråga torde böra ses, då
man talar om densamma med hänsyn till valen å landsbygden.
Den ärade förste talaren har erinrat, att hittills hafva de flesta
val på landsbygden hållits i augusti, och lian har sagt, att, om tid¬
rymden för valen begränsades till september, det skulle blifva svårt
för domhafvanden att passa in en valdag, som icke hindrade ett större
antal att utöfva sin valrätt, och han har dervid särskild! framhållit
de mindre jordbrukarne. Ja, men den ärade talaren närande sjelf en
dag, som han ansåg synnerligen väl passande till valdag, nemligen
söndagen. Det visar sig äfven, att söndagen i allt högre och högre
grad börjar användas som valdag. Jag var i går uppe i statistiska
centralbyrån och kunde der med tillhjelp af en tjensteman blifva i
tillfälle att genomgå de ännu icke fullt bearbetade uppgifterna från
de senaste valen, och det visade sig, att al 1899 års val förrättades
icke mindre än Öl val å landsbygden på söndag emot för tio år
sedan, 1890, endast 10 söndagsval. Det visade sig vidare, att det
äfven skett en framflyttning med afseende å tiden för valen å lands-
bygden. Medan för tre år sedan icke mer än 17 val egde rum å
landsbygden under förra hälften af september, förrättades i fjol under
samma tid mer än dubbelt så många val, nemligen 35. I betraktande
af denna tendens, torde det väl ej vara så betänkligt att fastställa
september som valmånad. En sak är ju alldeles tydlig, och den äro
nog också alla med om, nemligen att den tidrymd, under hvilken
N:o 8
Onsdagen den 7 Februari.
valen förrättas i vårt land, gerna bör begränsas från de nuvarande
fyra månaderna till en månad. delse af § tf
Man har här i dag från motståndarne till det hyllande förslaget riksdagsord-
hört, att de till och med gerna vilja vara med om en så stor be-
gränsning af valtiden, att denna inskränktes till en gemensam valdag
för hela landet. Men den ärade förste talaren anmärkte sjelf, att
det .skulle vara ytterst svårt att finna eu för stad och land lämplig
gemensam valdag. Da är fragan, om det är klokt att lata detta
enligt hans mening oupphinneliga bästa slå i hjel det upphinneliga
goda. Jag tror det icke, utan yrkar bifall till det Infilande förslaget.
Herr Lindblad: Herr talman! Jag måste upprigtigt bekänna,
att, då jag för mig sjelf sökt öfverväga de fördelar, som skulle vara
förknippade med det nu föreliggande förslaget till ändring af grund¬
lagen, jag icke har kunnat komma till någon klarhet derutinnan, utan
jag är fullkomligt oviss om, huruvida någon förbättring med afseende
på framtida val i det fallet skulle kunna förväntas.
Här har visserligen nyss påpekats, att man derigenom möjligtvis
skulle kunna undvika den agitation, som nu allmänt bedrifves till
valen, men jag Lagar, om det är ett rätt sätt att undvika agitationen
genom att helt enkelt uppskjuta valen till en tid, som är längre
framskriden än den nu för valen brukliga, och att sålunda lemna
agitationen längre spelrum. Då jag icke kan spåra, att förslaget
innebär någon förbättring, ännu mindre att det kan anses som en
högst nödig ändring, vågar jag för min del förorda, att detsamma
icke här antages.
Det kanske är tillbörligt att forska efter hvarifrån yrkandet
om denna ändring kommer. Ett gammalt citat säger, att man »fruktar
grekerna, äfven när de komma med skänker». Jag undrar, om icke
denna sats är tillämplig i det här fallet. Det kan kanske icke alldeles
säkert påstås, att den nu föreslagna förändringen kommer från städerna,
men då det der finner varma försvarare och då man dessutom alldeles
påtagligen måste inse, att det är landsbygden, som till skada för sig
sjelf ger efter för städernas fordringar i det föreliggande förslaget,
så finner jag dock deri anledning till en viss betänksamhet. Det
är redan antydt af flere talare, att eu stor del val på landsbygden
nu hållas i augusti. Hvarför skall det kallas för en förbättring, när
man tvingas att ha valet en månad senare? Jag tycker, att, om
lagen medger större frihet i vissa afseenden, bör ej just från det
liberala hållet framställas förslag om inskränkande bestämmelser, utan
jag anser, att man särskildt der borde kunna vara nöjd med så stor
frihet, som kan tillåtas.
Här har påpekats svårigheten att finna bestämmelser, som äro
fullt lämpliga för alla delar af vårt vidsträckta land, och jag för min
del tror ej, att några sådana bestämmelser kunna gifvas. Det är
derför som jag är fullt öfvertygad om att, när vi nu gå att kanske
för eu lång framtid antaga eu ny lydelse af denna vigtiga grundlags-
N:o <8. 38
Angående
Undrad ly¬
delse af § I
riksdagsord¬
ningen.
(Forts.)
Onsdagen den 7 Februari.
bestämmelse, skola dock de orter, som måhända känna sig tilltalade
■, af förändringen, vara lojala mot de andra orterna, som hafva särskilt
angifna olägenheter af det nu föreliggande förslaget.
Enligt hvad som berättas mig, har Första Kammaren redan fattat
sitt beslut, och detta matte ha gatt ut på bifall. Förmodligen har
Första Kammaren resonerat som så, att i denna fråga må Andra
Kammaren sjelf afgöra, hvad den finner vara för sig bäst passande.
Men detta låter irågan för mig komma i en vigtigare och betydelse¬
fullare ställning, ty säkert är, att om vi nu inskränka valtiden, så
kunna vi framdeles icke ga tillbaka till den bestämmelse, som förut
har funnits; den inskränkning, som nu göres, kan ej ändras, äfven
om man skulle komma att röna verkliga olägenheter.
Med anledning af hvad jag här anfört, yrkar jag afslag å det
föreliggande förslaget.
Herr David Bergström: Med anledning af den siste ärade
talarens yttrande, ber jag att få påpeka, att de af honom omtalade
»stadsgrekerna» måtte ha befunnit sig i konstitutionsutskottet, ty det
förslag, som vi här nu behandla, är konstitutionsutskottets förslag och
icke den^ ursprunglige motionärens. Hans förslag gick nemligen ut
på att få valtiden bestämd till dagarne mellan den 15 augusti och
den 15 september.
Härmed var öfverläggningen afslutad. Herr talmannen gaf pro¬
positioner å de derunder framstälda yrkandena, nemligen dels på an¬
tagande af det föreliggande grundlagsändringsförslaget och dels på
förkastande af detsamma; och fann herr talmannen förstnämnda yrkande
vara med öfvervägande ja besvaradt. Votering begärdes likväl, hvilken
ock företogs enligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända
voteringsproposition:
Den, som vill, att det från 1898 års riksdag hyllande förslag till
ändrad lydelse af § 15 riksdagsordningen skall af kammaren antagas,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, är nämnda förslag af kammaren förkastadt.
Omröstningen visade 116 ja mot 84 nej; och hade alltså förslaget
af kammaren antagits.
Härefter antogs jemväl det från 1898 års riksdag halande för¬
slag till ändrad lydelse af §§ 1 och 5 tryckfrihetsförordningen.
39 N:0 8-
Onsdagen den 7 Februari.
Slutligen föredrogos hvart efter annat och blefvo af kammaren
antagna de från 1899 års riksdag hvilande förslag till ändrad lydelse
dels af §§ 5, 6 och 42 regeringsformen, dels af §§ 10, 20, 32, 33,
34, 37 och 45 riksdagsordningen, dels ock af 2 § 4:o) tryckfrihets¬
förordningen, i fråga om offentliggörande af ansökning om patent
samt dertill hörande handlingar.
§ 9-
Härefter föredrogos hvart för sig och blefvo af kammaren god¬
kända statsutskottets nedannämnda utlåtanden:
n:o 12, i anledning af Kong!. Maj:ts proposition angående options¬
rätt till arrendet af förra hospitalshemmanet Va mantal Höbinge n:o 2
jemte Hallsberg, eu utjord, i Östergötlands län;
fes# ’ •• • J t
pg n:o 13, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af en till förra militiebostället 1 mantal Hågsjö n:is 2 och 3
Bengts- och Larsagård i Jönköpings län hörande lägenhet;
k****----»"». . c
n:o 14, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af en till kronohemmauen ‘U mantal Libbetomta n:o 1 och 2
mantal Hallsta o:is 1 och 2 i Södermanlands län hörande lägenhet;
n:o 15, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af åtskilliga till indragna militieboställen i Östergötlands län
hörande lägenheter;
n:o 16, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af tre till förra militiebostället 1 mantal Öfra Leberg n:o 6
Bossgård i Östergötlands län hörande lägenheter;
n:o 17, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtelse åt enskilde af ett invid Bastuträsk jernvägsstation beläget
område af kronoparken Brännheden i Norsjö socken af Vesterbottens
län; och
n:o 18,‘i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtelse af ett för gatnreglering erforderligt område invid länsfängelset
i Kristianstad.
§ 10-
Justerades protokollsutdrag.
§ tl.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr E. F. W. Meyer......... under 3 dagar fr. o. m. den 8 dennes
» C. J. Ödman............... » 8 » » 10 *
N:0 8. 40
Onsdagen den 7 Februari.
herr A. Hansson i Solberga under
|
6 dagar fr. o. m.
|
den 8 dennes
|
» J. Johansson i Valared »
|
6 » »
|
10 »
|
» L. Eriksson i Bäck ... »
|
6 » ■»
|
8 »
|
» P. P- Waldenström...... »
|
B » >
|
10 »
|
§ 12.
|
|
|
Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
statsutskottets utlåtande n:o 19, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om inledande underhandlingar
angående afträdelse, under vissa vilkor, till Mecklenburg-Schwerin af
Sveriges år 1803 pantsatta besittningar i Tyskland; och
lagutskottets utlåtande n:o 0, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af 2 § i förord¬
ningen den 21 mars 1884 angående kungörande af tidemför allmänna
tingssammanträden i vissa domsagor samt för afsilande “af ting.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,sa e. m.
In fidem
E. Nathorst Boos.
Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, liHX».