RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1900. Andra Kammaren. N:o 38.
Fredagen den 20 april.
Kl. 2 e. m.
§ I-
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts propo¬
sition angående inköp af heskickningshus i Paris.
§ 2.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet herr E. Biesérts motion,
n:o 176.
§ 3.
Till afgörande företogs konstitutionsutskottets memorial, u:o 4, i fråga om
angående talmannens i Andra Kammaren vägran af proposition på vägran af
yrkande, att framlagd voteringsproposition icke måtte godkännas. proposition på
Uti förevarande ° memorial förklarade utskottet, att den i Andra proposition
Kammaren väckta fråga derom, att statsutskottets i tredje punkten af icke måtte
dess memorial n:o 45 framlagda förslag till voteringsproposition icke 9°Märmas.
skall godkännas, är stridande mot grundlagens lydelse, och att således
kammarens talman grundlagsenlig! förfarit, då han vägrat proposition
på detta yrkande.
Vid memorialet voro fogade reservationer
af herr Trygger; samt
af herr Johnsson, hvilken, på anförda skäl, ansett att talmannen
saknat grundlagsenlig rätt att vägra proposition å det framstälda
yrkandet.
Sedan utskottets ofvanintagna förklaring blifvit uppläst, anförde:
Herr Elowson: Herr grefve och talman! Riksdagsordningen inne¬
håller i sin 60 § några bestämmelser angående votering, voterings¬
proposition och propositions besvarande. Det af herr talmannen nu före-
Andra Kammarens Prot. 1900. N:o 38. 1
N:o 38. 2
Fredagen den 20 April.
i fråga om dragna ärende, konstitutionsutskottets memorial angående propositions¬
vägran af vägran, gifver en osökt anledning till en undersökning, huruvida de
proposition på nämnda bestämmelserna äro allmängiltiga, eller om deras giltighet
VVotering*- är begränsad till vissa fall.
proposition Låtom oss fördenskull taga i betraktande sjelfva grundlagstexten.
icke måtte j spetsen för hithörande bestämmelser finna vi en vilkorssats: »Kan
godkannas. |'räga blifva föremål för bifall eller utslag, bör» etc. Dermed är alltså
(Forts.) förutsatt och på samma gång fastslaget, att de uti 60 § riksdags¬
ordningen gifna voteringsbestämmelser hafva allenast en begränsad
giltighet, att de hänföra sig till frågor af ett visst slag, nemligen till
sådana frågor, som äro af beskaffenhet att kunna blifva föremål för
bifall eller afslag.
Kunna då under Riksdagens förhandlingar förekomma några andra
frågor än dylika? Ja, visst. Kammarens ledamöter känna mycket
väl, att vid Riksdagens början aflemnas Kongl. Maj:ts proposition an¬
gående statsverkets tillstånd och behof. Denna proposition sitall jem-
likt grundlagens bud öfverlemnas till statsutskottet. Om således pro¬
position framställes om remiss af statsverkspropositionen till stats¬
utskottet kan denna fråga endast med ja besvaras. Detsamma gäller om
kongl. propositioner, för så vidt man ej antager, att de strida mot grund¬
lag. Detsamma gäller äfven om motioner åt' enskilda personer, då de äro
grundlagsenliga. Eu proposition af talmannen om remiss af ett sådant
ärende kan icke besvaras med nej, men väl med ja.
Det finnes också frågor, såsom vi känna, af motsatt beskaffenhet.
Erfarenheten gifver vid handen, att under Riksdagens förhandlingar
väckts frågor, som icke kunnat remitteras derför, att de stridt mot
grundlag. En proposition om remiss af en grundlagsstridig motion
kan följaktligen besvaras endast med nej.
Och sist, men icke minst, höra till dylika frågor statsutskotts,
bevillningsutskotts eller bankoutskotts memorial med förslag till propo¬
sition för gemensam omröstning jemlikt 65 § riksdagsordningen.
Äro dessa voteringspropositioner till sitt innehåll öfverensstämmande
med grundlagarna, kunna de icke blifva föremål för afslag utan endast
för bifall. Äro de åter till sitt innehåll icke öfverensstämmande med
grundlagarna, måste de afslås och kunna icke bifallas. Att någon
kammare likväl voterat, och väl äfven framdeles kommer att votera
om någon proposition för gemensam omröstning, beror helt enkelt på,
den menskliga ofullkomligheten. Man är icke fullt säker om, huru¬
vida propositionen är öfverensstämmande med eller stridande mot grund¬
lagarna. Hvad man då egentligen voterar om är uppfattningen an¬
gående grundlagsenligheten eller grundlagsstridigheten af propositionen.
Att någon representant skulle vid voteringen om en proposition an¬
gående gemensam omröstning låta sitt votum bestämmas af den åsigt,
han hyser i sjelfva realitetsfrågan, lärer icke kunna förmodas.
De frågor, som uti Riksdagens förhandlingar förekomma, kunna
således med afseende å möjligheten att besvara dem med ja eller nej
uppdelas uti tre särskilda kategorier. Till kategorien n:o 1 hänföras
de frågor, som kunna blifva föremål för bifall eller afslag, exempelvis
lagutskottets blifvande förslag till sammanjemkning angående kamrarnes
skiljaktiga beslut i fråga om begränsning af den kommunala rösträtten
Fredagen den 20 April.
3 >’:o 33.
på landet. Detta blifvande förslag kan varda föremål för bifall eller i fråga om
afslag. Till kategorien n:o 2 åter hänföras de frågor, som kunna blifva va9ran af _
föremål endast för bifall men icke för afslag. Om exempelvis be-^yrkandt*att
villningsutskottet under någon kommande riksdag skulle afgifva ett voterings-
memorial angående proposition om gemensam votering för afgörande proposition
af frågan om tull eller tullfrihet å artikeln spanmål, kan ett sådant lcke må,le
eventuelt memorial icke afslås utan endast bifallas. Till 3:dje kafé- 9°^anna‘-
gorien hänför man andeligen de frågor, som kunna blifva föremål för or
afslag men icke för bifall, exempelvis begäran om remiss af grundlags¬
stridig motion.
Längre ned i texten af 60 § riksdagsordningen läsa vi följande
ord: »Proposition skall alltid endast med ja eller nej besvaras». Dessa
ord hafva ju väckt eu viss oro, och man har velat göra mycken affär
af dem, men detta beror derpå, att man missförstått uttryckets mening.
Man har lösryckt orden ur deras sammanhang och från deras förut¬
sättning. Läser man satsen till slut, blir saken betydligt enklare.
Det heter nemligen: »Proposition skall alltid endast med ja eller nej
besvaras, och talmannen tillkännagifve sin uppfattning af det svar,
som lemnats, hvarvid skall bero, såvida ej votering begäres, hvilken
då ej må vägras; en hvar i öfrigt obetaget att låta sin särskilda mening
i protokollet antecknas». Yi finna af den upplästa satsen, först och
främst att den innehåller en föreskrift derom, huru svaret på eu fram-
stäld proposition skall lemnas. I det ögonblick detta svar lemnas,
skall det uttryckas med antingen ja eller nej, och något motiveradt
votum får i det ögonblicket icke afgifvas, men deremot är det eu hvar
kammarledamot obetaget att sedermera, några minuter eller några
dagar derefter, låta sin särskilda mening i protokollet antecknas.
Vidare har man att märka, att föreskriften om en propositions
besvarande med ja eller nej hänvisar till den förut angifna förutsätt¬
ningen, nemligen den konditionella satsen: »Kan fråga blifva föremål
för bifall eller afslag, bör» o. s. v. Med denna förutsättning samman¬
hänger också den inskjutna mellanmeningeu, »och talmannen tillkänna-
gifve sin uppfattning af det svar, som lemnats, hvarvid skall bero,
såvida votering ej begäres, hvilken då ej må vägras». Bestämmelsen
att votering då ej må vägras hänför sig alltså till den kategori af
frågor, som äro af sådan beskaffenhet, att de kunna blifva föremål
för bifall eller afslag, d. v. s. äro af sådan beskaffenhet, att de kunna
besvaras med ja eller nej.
Grundlagstexten innehåller derefter följande föreskrift: »Då voteras
skall, bör voteringsproposition jemte tydlig kontraproposition genast»
o. s. v. Vi finna, att äfven här förutsättningen uttryckligen fasthålles,
så att endast om frågan är af beskaffenhet att kunna blifva föremål
för votering, proposition och tydlig kontraproposition böra ställas mot
hvarandra. Uppenbart är derjemte, att det väsentliga i fråga om en
voteringsproposition och dess besvarande är just det, som betecknas
med ja eller nej, d. v. s. innehållet i propositionen å ena och kontra¬
propositionen å andra sidan.
De uti 60 § riksdagsordningen förekommande bestämmelserna
om votering, finna alltså sin rigtiga förklaring och sin rätta betydelse,
X:o 38. 4
Fredagen den 20 April.
l fråga om om man, såsom sig bör, underordnar dem under det i paragrafen uppstälda
vägran af vi]]ioret; »om fråga kan bli föremål för bifall eller utslag».
dyrkande ait Öfvergå vi sedan till den följande paragrafen, den 6lista, så möter
voterings- oss der en grundlagsbestämmelse, som är tillämplig på de under kate-
proposition gorierna n:is 2 och 3 hörande frågor. Vid en hvar fråga, som är af
icke måtte beskaffenhet att endast kunna bli föremål för bifall, eger talmannen
- ™ rätt att vägra proposition på afslagsyrisande. Likaså har talmannen
' 01 s’ befogenhet att vägra proposition å ett bifallsyritande, då väckt fråga
är af beskaffenhet att endast kunna afslås. Talmannens rätt att vägra
proposition synes, enligt § 61 riksdagsordningen, vara obestridlig. Om
talmannen begagnar denna rätt, när han finner väckt fråga strida mot
grundlagens lydelse, lärer deraf ingen fara uppstå för den parlamen¬
tariska friheten, ty den parlamentariska friheten har just lydnaden för
grundlagen till sitt väsentligaste kännetecken, och en propositions¬
vägran kan icke ega bestånd, så vida den icke har ett fast stöd i
grundlagen.
Sveriges grundlag förutsätter, att öfverträdelser af densamma kunna
förekomma, och den har i detta afseende mycket vidtomfattande stad-
ganden. Den förutsätter, att grundlagsstridiga åtgärder kunna vid¬
tagas af monarken eller af en eller flere medlemmar af hans råd; den
förutsätter, att sådana kunna vidtagas af talmännen, af kamrarne och
naturligtvis med ännu större skäl att sådant kan ske af de enskilde
riksdagsledamöterna. Men mot alla sådana åtgärder, som strida mot
grundlagen, finnas korrektiv.
Kammaren eger rätt att besluta angående hvarje fråga, som till
den hänskjutes. Men äfven här finnes en förutsättning, nemligen den
Sgrundförutsättningen, att kammaren handlar i enlighet med grundlagen,
för utöfvandet af kammarens grundlagsenliga beslutanderätt erfordras
medverkan af talmannen. Denna anordning har en fullkomlig mot¬
svarighet på ett annat område inom vår statsförfattning. Den konsti-
tutionelle monarken har beslutanderätt, men om föredragande stats¬
rådet vägrar sin kontrasignation, förlorar det tilleruade beslutet effek¬
tivitet. Lyckligtvis är det så, att det just är grundlagens majestät,
som gör sig gällande både vid vägran af kontrasignation och vid
vägran af proposition.
I öfverensstämmelse med hvad jag sålunda uttalat, hemställer jag,
herr talman, att konstitutionsutskottets memorial n:o 4 lägges till
handlingarna.
Herr Fredholm: Herr talman! Så sväfvande som grundlagens
bestämmelser äro med afseende å hvad som får göras till föremål för
gemensam omröstning, kan det inträffa, och har inträffat, att menin¬
garna kunna vara delade om eu votering.spropositions enlighet med
grundlagen eller icke, äfven i det fäll att propositionen är i formelt
hänseende rigtigt uppstäld. Hvilken af de motsatta meningarna med
afseende å grundlagsenligheten, som skall blifva gällande, är det kam¬
maren som afgör, i och med det kammaren går att med ja eller nej
besvara den proposition, som talmannen efter slutad öfverläggning skall
framställa. Väl är det sant, att talmannen kan vägra att framställa
proposition, men detta endast då han finner en väckt fråga strida
X:o 3S.
Fredagen den 20 April.
mot grundlags lydelse, och i sådant fall blir yoteriugspropositionen oaf- / fråga om
gjord tills konstitutionsutskottet yttrat sig öfver dess grundlags- vä9ran af
eldighet. friande" lu
Skulle talmannen deremot finna, att en voteringsproposition icke voteringi-
är stridande mot grundlags lydelse, men kammaren deremot vara af eu proposition
motsatt mening, så finnes, så vidt jag vet, ingenting i grundlagen, som icke [nåtte
ger talmannen rätt att söka förmå kammaren antaga en voterings- 3odkannas-
proposition, som densamma icke anser vara grundlagsenlig. Att för (Forts-)
vinnandet af detta syfte anlita den utvägen att vägra framställa
proposition på afslag, när ändock meningen är att framställa proposi¬
tion på bifall, leder ingalunda till det afsedda målet, derest kammaren
skulle låta vid den gjorda propositionsvägran bero, ty i så fall har ju
kammaren vid besvarandet af propositionen å bifall tillfälle att afgöra
frågan helt och hållet efter sin uppfattning genom att besvara sist¬
nämnda proposition med ja eller med nej.
Om kammaren åter gent emot talmannens uppfattning yrkar, att
proposition på afslag äfven skall framställas, så blir det vid sådant för¬
hållande iclce den väckta frågan (hvilken här är voteringspropositionen),
utan svaret å frågan, som blir draget under konstitutionsutskottets
pröfning. Men enligt 61 § riksdagsordningen åligger det konstitutions¬
utskottet endast »att ofördröjligen inkomma med motiveradt och bestämdt
utlåtande öfver frågans stridighet eller enlighet med grundlagen», och
vidare säges: »å hvad utskottet förklarat icke vara mot grundlag stri¬
dande, kan proposition sedermera ej vägras.»
Vid besvarandet af den till konstitutionsutskottet hänskjutna tviste¬
punkten, om talmannen handlat grundlagsenligt eller ej, då han vägrat
framställa proposition på gjordt yrkande derom, att den framlagda
voteringspropositionen skulle afslås, har utskottet icke kunnat undgå
att yttra sig om grundlagsenligheten af sjelfva den fråga, hvilken det
gjorda yrkandet afsåg att fa med nej besvarad. Dervid har utskottet
funnit, att sjelfva frågan, d. v. s. voteringspropositionen, icke vore mot
grundlag stridande, och tillika har utskottet förklarat, att talmannen
grundlagsenligt förfarit, då han vägrat proposition på afslagsyrkandet.
Häraf synes mig böra följa, att då voteringspropositionen enligt
utskottets förklaring icke är stridande mot grundlagens lydelse, »kan
proposition» derå enligt 61 § riksdagsordningen »sedermera ej vägras»,
hvarvid dock — också enligt utskottets förklaring — proposition icke
bör göras på afslag. Vid sådant förhållande återstår det ju ingenting
annat än att framställa proposition på bifall. Men som denna proposi¬
tion liksom hvarje annan enligt 60 § riksdagsordningen »skall alltid
endast med ja eller nej besvaras», så är det mig icke möjligt att för¬
stå, huru utskottet kunnat ytterligare förklara, att denna propositions
icke-godkännande eller besvarande med nej är stridande mot grund¬
lagens lydelse.
Sistnämnda förklaring grundar utskottet på en motivering, som
jag för min del icke kan finna vara annat än mycket otillfredsstäl¬
lande såväl i begreppsbestämning som i bevisföring. Det vill af den¬
samma synas framgå, som utskottet skulle vilja göra gällande den me¬
ningen, att hvarje yrkande, som i kammaren framställes, äfven om det
endast afser rent bifall eller rent afslag, skulle vara liktydigt med en
N:o 38. 6
Fredagen den 20 April.
i fråga om inom kammaren väckt fråga ock att följaktligen talmannen skulle ega
vägran af rg,tt att pröfva grundlagsenligheten äfven af sådana yrkanden, som en-
P«r*ånde>”n«ä^ast reut; bifall eller rent utslag på eu gjord framställning.
Vvotering" Tillämpningen af en sådan åsigt skulle kunna medföra de mest be-
proposiiion tänkliga vådor och undergräfva Riksdagens hela ställning inom det
icke måtte svenska statsskicket. Denna åsigt skulle kunna leda derhän, att Riks-
godkannas. (jagens beslutanderätt faktiskt öfverflyttades från kamrarne till tal-
(F orts.) jjjä,nnen och konstitutionsutskottet, och särskilt med afseende på
voteringspropositioner skulle praxis kunna utbilda sig på sådant sätt,
att en kammare aldrig skulle komma i tillfälle att sjelf få annat än
skenbart afgöra, om gemensam omröstning skall ega rum eller ej.
En uppfattning af grundlagens stadganden, som kan leda till så¬
dana konseqvenser, kan naturligtvis icke godkännas af en riksförsam¬
ling, som är något mån om sina häfdvunna rättigheter, och det synes
mig derför, som den i konstitutionsutskottets nu föredragna memorial
förekommande motiveringen borde åtföljas af en protest, så att man
icke framdeles skall kunna åberopa denna motivering, såsom om den
betydde något, eftersom den vore afgifven af en auktoritet.
På dessa skäl, herr talman, skall jag tillåta mig föreslå, att Andra
Kammaren behagade besluta att, med ogillande af den i konstitutions¬
utskottets memorial förekommande motivering, lägga memorialet till
handlingarna.
Med herr Fredholm förenade sig herrar von Frusen, Hammar¬
lund, Höjer, Pehrson i Törneryd, Andersson i Vestra Nöbbelöf, Sjö,
Persson i Tallberg, Henricson, Zetterstrand, Larsson i Mörtlösa,
Wallis, Wavrinsky, Berg i Stockholm, Byström, Eklund i Stockholm,
Staaff, Branting, Nyström, Bromée i Billsta, Hedlund, Johnsson,
Eriksson i Elgered, Eriksson i Bäck, Ericsson i Ofvanmyra, Jansson
i Djursätra, Olsson i Stockholm, Olsson i Åsak, Styrlander, Göthberg,
Hultkrantz, Nydal, Norman, Spånberg, Svensson i Olseröd, Carlheim-
Gyllensköld, Ericsson i Vallsta, Persson i Borrby, Sandquist,
Hammarström, Thylander, Spangenberg, Pettersson i Södertelje,
Kempe, Larsson i Säby, Johansson i Olja, Biesért, Olofsson i Avik
och Jansson i Edsbäcken.
Härefter anförde:
Friherre Barnekow: Herr talman, mina herrar! Det är i 61 §
riksdagsordningen, som vi skola finna, huruvida talman eger rätt att
vägra proposition eller icke. Och i denna paragraf heter det, att tal¬
man bör vägra proposition, då han finner väckt fråga strida mot
grundlags lydelse. Dervidlag göres icke något undantag. Nu har
emellertid en reservant velat göra ett undantag, och han säger i sådant
afseende, att med väckt fråga kan endast afses en sådan fråga, som
är väckt i form af motion, men icke ett i någondera kammaren frarn-
stäldt yrkande om bifall eller afslag i en väckt fråga.
Ja, mina herrar, detta må vara den ärade reservantens egen upp¬
fattning, men denna uppfattning har icke den svenska Riksdagen hit¬
tills haft. Detta visar sig af de exempel, som äro i utskottets memorial
Fredagen den 20 April.
7 N:o 38.
åberopade, då vid flera tillfällen, såsom under riksdagarue 1872, 1873, 1 fråga o;n
1884 och 1892, kamrarnes talmän vägrat framställa proposition just i va9ran °f =
liknande fall som det nu föreliggande. Men utskottet har glömt om -dyrkande" It:
tala ett fall, hvilket inträffade år 1881. Enligt Andra Kammarens voterings-
protokoll för den 13 april nämnda år »föredrogs bankoutskottets me- proposition
morial n:o 19 med förslag till omröstningsproposition i anledning af ,ck,e' mat,e
kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om uppförande af riksbankshus å
Helgeandsholmen». Der var sålunda fråga om eu gemensam votering, or‘ä'
och då yttrade herr Hedin i Stockholm:
»Jag skulle hafva framstält yrkande om afslag å densamma, derest
jag icke af herr talmannen erfarit, att han, i det skick, hvari frågan
nu förekommer, anser sig icke kunna framställa proposition på ett så¬
dant yrkande.»
Alltså har herr Hedin i Stockholm då erkänt, att talmannen har
rätt att vägra proposition på framstäldt yrkande om afslag å en gemen¬
sam voteringsproposition. Med honom instämde herr Danielson, som
sedermera blef kammarens vice talman. Vidare yttrade eu annan
ledamot af kammaren, herr Liss Olof Larsson, följande:
»Mig förefaller det som grundlagens stadganden såväl i 79 §
regeringsformen som i 65 § riksdagsordningen äro alldeles tydliga i
detta fall, och som jag antager, att herr talmannen icke kan fram¬
ställa proposition på yrkandet om alslag å eu sådan voteringsproposi¬
tion, der det skall voteras om riksbankens medel — det står uttryck¬
ligen i grundlagen, att öfver en sådan fråga skall voteras» etc.
Detta var herr Liss Olof Larsson, och med honom instämde bland
andra äfven herr Sven Nilsson i Efveröd. Slutligen yrkade under
samma debatt nuvarande statsministern excellensen Boström afslag, och
då yttrade talmannen, att »ett afslag å denna voteringsproposition
skulle leda derhän, att Andra Kammaren undandroge sig att, på sätt
riksdagsordningen föreskrifver, afgöra den fråga här föreligger; och
anser jag under sådana förhållanden, i kraft af min grundlagsenliga
pligt, mig skyldig att å det under öfverläggningen framstälda yrkande
på afslag vägra proposition».
Denna uppfattning blef af kammaren godkänd. De som ej varit
med om detta beslut må naturligtvis protestera mot rigtigheten af be¬
rörda uppfattning, men de som godkänt detta beslut böra ej kunna
protestera mot det slut, hvartill utskottet nu kommit.
Kan man nu förtänka talmannen, att han enligt grundlagens bud
och med stöd af dessa auktoriteter, som jag uppräknat och af Indika
några varit kammarens vice talmän, kan man, säger jag, förtänka ho¬
nom, att han ansett sig skyldig vägra proposition på det framstälda
afslagsyrkandet! Han har också gjort det och frågan har sedan remit¬
terats till konstitutionsutskottet, och konstitutionsutskottet har gifvit
talmannen rätt. Konstitutionsutskottet påpekar först i sin motivering,
att hvad den formella sidan af denna voteringsproposition beträffar,
propositionen redan förelegat till kammarens behandling. Kammaren
har redan voterat om densamma, och om kammaren då fattat samma be¬
slut som Första Kammaren, så både frågan varit afgjord och Riksdagen
fattat beslut, utan att någon gjort anmärkning hvad det formella angår,
vare sig i det ena eller det andra afseendet, såsom nu skett.
N:o 38. 8
/ fråga om
vägran af
proposition p
yrkande, att
voterings¬
proposition
icke måtte
godkännas.
(Forts.)
Fredagen den 20 April.
Om således voteringspropositionen är i formelt afseende rigtigt
^uppsatt, så kommer dernäst till afgörande, huruvida det i föreliggande
“ärende skall voteras gemensamt eller icke. Härutinnan har konstitutions¬
utskottet gifvit talmannen rätt i hans uppfattning, att här föreligger
en sådan fråga, som ovilkorligen måste komma under gemensam vote¬
ring, om kamrarne stannat i olika beslut, som ej kunna samman-
jemkas.
Då voteringspropositionen förelåg till behandling, framstäldes un¬
der öfverläggningen icke mera än två yrkanden, det ena om bifall till
och det andra om afslag å voteringspropositionen. Hvad denna fråga
angår, har utskottet förklarat, att proposition om afslag icke kan fram¬
ställas. Det återstår således endast yrkandet om bifall. I dag har
gjorts yrkande om, att konstitutionsutskottets memorial skulle med
ogillande läggas till handlingarna. Nu säger man, att om yrkande på
afslag ej får komma under proposition, dä skulle det komma att in¬
träffa, att kammaren tvingades att rösta med en voteringsproposition,
som den ej velat godkänna. Ja väl, det kan hända. Men om man
tänker sig förhållandet omvändt, så att talmannen vägrade proposition
på yrkande om bifall, så blefve kammaren också nödsakad att afslå
en voteringsproposition, som den velat godkänna. På båda fallen har
man, såsom utskottet visat, förut haft exempel här i kammaren.
Det har yttrats, att om man får säga ja, man äfven bör få säga
nej, ty eljest, säger en af reservanterna, hade frågan ej bort till Riks¬
dagen framställas. Hvad detta beträffar, så må jag påpeka, att kam¬
maren icke på förhand visste, att talmannen skulle vägra proposition
på afslagsyrkandet och att konstitutionsutskottet skulle gifva honom
rätt. Hade kammaren vetat detta förut, så ville jag instämma med
reservanten deruti, att det varitonödigt att framställa frågan. Emel¬
lertid hade ju äfven andra yrkanden än om bifall eller afslag kunnat
framställas, och derför måste ärendet komma under Riksdagens be¬
handling. Och vidkommande påståendet att man bör få säga nej, då
man får säga ja, så vill jag erinra, att det icke blott är i detta utan
äfven i många andra fall, som man ej får säga nej. Om en domstol
till exempel dömer mig mot mitt bestridande att fullgöra en presta¬
tion till en annan person, så kan jag visserligen undvika att säga ja
till domen, men domens innehåll måste jag fullgöra, förutsatt att jag
lefver i ett samhälle, som respekterar sina lagar.
Vidare har man sagt, att man genom utskottets beslut tvingade
kammaren att rösta endast ja och derigenom undertryckte majoritetens
uppfattning, och detta säger man, att talmannen härvidlag gjort.
Häremot vill jag påpeka, att vi äfven hafva eu annan majoritet, som
maste respekteras, nemligen majoriteten i den gemensamma voteringen.
Det skulle ju kunna inträffa, att ena kammaren genom ett ensidigt
beslut förhindrade, att en fråga behandlades gemensamt af båda kam¬
rarne, ehuru den enligt lag skulle så behandlas. I så fäll blefve ju
Riksdagens majoritet undertryckt. I den nu föreliggande frågan gäller
det sålunda ej Första Kammarens majoritet eller Andra Kammarens
majoritet,^ ty i denna fråga stå emot Andra Kammarens majoritet hela
Första Kammaren, Andra Kammarens talman, en betydlig minoritet
Fredagen den 20 April.
9 S:o 3S.
inom Andra Kammaren och slutligen konstitutionsutskottet, som dock, i fråga om
säga hvad man vill, har den dömande magten. vägran af.
Nu kan man klandra konstitutionsutskottet för dess domslut, oehp™|'"*^‘0Ba*’“
det har ju den föregående talaren äfven gjort. Man kali säga, att voterings-
konstitutionsutskottet dömt origtigt, då det gifvit talmannen rätt. Ja proposition
visserligen, men utskottets beslut tror jag dock ej kan ändras. Man ,cke _«å«e
kan framhålla, att det finnes reservanter inom utskottet. Men jag ?odiann<,s-
vädjar till kammaren, om på denna omständighet bör fästas så stor J°rts-)
vigt. Högsta domstolen är eu dömande myndighet, och den består en¬
dast af rättslärde, men dock kan en persons egendom, välfärd och lif
bero på en enda röst inom högsta domstolen. Utskottet består icke
uteslutande af rättslärde, och för min del gör jag icke den ringaste
pretention på att vara det. Men då jag såsom ledamot af utskottet
blifvit nödsakad att döma i denna fråga, så har jag sökt sätta mig in
i densamma så godt jag förmått. Jag har dömt i denna fråga hvad
mitt samvete sagt mig vara rätt, och jag tror ej, att mina kamrater
gjort annorlunda. Och öfver samvetet döma hvarken rättslärde eller
Andra Kammarens majoritet, ty samvetet står under en högre domare.
Man kan tycka, att det varit onödigt, att jag anfört detta, då
ingen ännu gjort så särdeles skarpa anmärkningar mot utskottet. Hvad
som härefter skall komma, vet jag ej. Jag har emellertid ansett mig
böra säga hvad jag nu anfört, af den anledning att det vid den före¬
gående diskussionen i detta ärende ganska tydligt framgick, att man
på ett visst håll hade den uppfattningen, att de personer, som önskade
en befästning vid Boden, vore så intresserade deraf och så blinda, att
de ej kunde opartiskt döma i frågan. Och man klandrade särskildt
talmannen på det skarpaste, i det att sådana yttranden fäldes som att
han ville med rätt eller orätt, med magt och våld genomföra befästnings-
frågan.
Jag vill icke så hårdt döma mina motståndare, tv det anser jag
icke rätt. Men jag vill påpeka, att de personer, som sjelfva döma
sina motståndare så hårdt, icke hafva rätt att fordra, att deras mot¬
ståndare skola respektera deras åsigt.
Jag skall nu icke neka till att, då så olika meningar gjort sig
gällande om denna fråga, här kanske en förändring i gruudlagen är
behöflig. Vill man ingå på den princip, som af en reservant angifvits,
måste man bestämdt uttala, att frågor rörande antagande eller för¬
kastande af proposition för gemensam votering skola af kamrarne sjelfva
afgöras och att talmannen icke kan i det fallet vägra proposition. Eu
dylik bestämmelse måste nödvändigt införas, om man skall antaga den
princip, som reservanten gjort gällande.
Hvad- slutligen den mycket omordade frågan om Bodens befästande
beträffar, som väckt så mycken förargelse i denna kammare, skall jag
be att få tillkännagifva, att jag för min del aldrig vid denna riksdag,
om det blir gemensam votering, kommer att med min röst bidraga till
något slags befästning vid Boden. Men, herr talman, det oaktadt har
jag kunnat biträda konstitutionsutskottets förevarande beslut, derför att
jag, utan att derför vilja klandra någon annans åsigt, ansett, att ut¬
skottet och talmannen härvid handlat rätt och i öfverensstämmelse med
grundlagens bud.
N:o 33. 10
Fredagen den 20 April.
1 fråga om Herr Hedin i Stockholm: Då den ärade ledamot af kammaren,
rooriti* °/ åSOm nJss med sedvanlig öfverlägsenhet fört utskottets talan, har kim¬
mande,"'a«nat sammanblanda konstitutionsutskottets memorial n:o 4 med det när-
voterings- mast på föredragningslistan följande utlåtandet från statsutskottet, så
proposition kan jag naturligtvis icke hafva någon synnerlig rättighet att beklaga
'^kännas 111öfver att han, beträffande min ringhet, gjort sig skyldig till för-
3 (Förtal' blandning af uttalandet af ett faktum och uttalandet af eu åsigt. Han
0 ' har sagt, efter att hafva omnämnt någonting, som här för åtskilliga
år sedan i kammaren förekom, att jag hade erkänt det eller det, men
jag har absolut icke erkänt någonting sådant. Jag erkänner icke, att
jag har orätt och andra rätt, derför att jag uppgifver striden och icke
finner nödigt att fortsätta den mot öfvermagten, der jag icke anser
någonting vare sig i sak för tillfället eller med hänsyn till framtiden
vara att vinna. Det är en fullständigt origtig uppgift, såsom af proto¬
kollet kan inhemtas, att jag gjort ett sådant erkännande, som han på¬
stod. Men jag har sagt: jag böjer mig för omständigheterna. Sådant
har förekommit förr. Det förekom vid en af mina första riksdagar,
då nemligen den dåvarande talmannen gaf mig ett af de många profven
på bristande kännedom hos talmännen om grundlag och grundlags-
praxis. JNär har i kammaren föredrogs statsutskottets utlåtande öfver
statsrevisionens berättelse angående statsverket, upptog jag vid den
sista punkten i detta statsutskottets betänkande eu fråga, åt hvilken
jag ansåg att statsutskottet hade egnat alltför ringa uppmärksamhet,
och framstälde ett yrkande rörande en af statsrevisionen gjord hem¬
ställan. Nu är det ju sol- och sjelfkärt, att då statsutskottet efter att
hafva under åtskilliga punkter i detalj behandlat en och annan bland
de af statsrevisionen framstälda anmärkningarna, men, såsom ofta före¬
kommer, i sista punkten säger att, hvad öfriga af statsrevisionen fram¬
stälda anmärkningar angår, statsutskottet funnit dem dels vara be¬
fogade, men icke af synnerlig vigt, dels vara genom vederbörligt af-
gifna förklaringar tillfredsställande bemötta o. s. v., statsutskottet der¬
med beträffande alla de sålunda uti en enda slutpunkt omförmälda
frågor afgifvit utlåtande lika väl som beträffande de andra mera i detalj
och särskilt behandlade. Följaktligen, angående eu framställning från
statsrevisionen, som var behandlad i denna sista punkt i statsutskottets
utlåtande öfver revisionsberättelsen, hade jag lika väl rättighet att yttra
mig och göra yrkande, som rörande de uti någon af de föregående punk¬
terna förekommande frågor, der statsutskottet yttrat sig mera i detalj.
Dåvarande talmannen gaf emellertid till känna, att han var tveksam om
huruvida han kunde framställa proposition på detta mitt yrkande. Så
hastigt som detta måste ske under eu kort konferens vid talmansbordet, gaf
jag derpå till känna, att jag hyste en alldeles afvikande mening, men
vände tillbaka till min plats för att säga, att då talmannen på anförda
skäl förklarat, att han vore tveksam, jag icke ville vidare ui’gera mitt
yrkande. Detta är, såsom i det fall jag nyss nämnde, något helt annat
än att erkänna, att jag har orätt och motståndaren rätt. Dermed torde
jag kunna lemna hvad den nästföregående talaren bar anfört i sitt
fullkomliga ovärde.
Konstitutionsutskottet har underlåtit att behandla den fråga, som
varit dit hänskjuten, för att sysselsätta sig med en annan, nemligen
il >:o 33.
Fredagen den 20 April.
den, huruvida gemensam votering i förevarande ärende skall ega rum 1 fråga ou
eller icke. Derom har konstitutionsutskottet enligt grundlagen alldeles •
icke att utlåta sig. Om konstitutionsutskottet i stället sysselsatt sigpyrpande af(‘
med den fråga, som i enlighet med grundlagens föreskrift blifvit till voterings-
konstitutionsutskottets bedömande hänskjuten, då skulle konstitutions- proposition
utskottet utan tvifvel hafva blifvit i tillfälle att göra några särdeles
märkliga iakttagelser. Om till exempel konstitutionsutskottet hade , fortä (
företagit ett förmodligen för icke få af dess ledamöter ej alldeles öfver¬
flödigt studium af Sveriges riksdagsordning, så skulle konstitutions¬
utskottet der i — hvad skall jag säga? - IT paragrafer hafva funnit
ordet: »fråga» använd en, två eller flera gånger. Om då konstitutions¬
utskottet hade betraktat användningen af detta ord och den enda rim¬
liga betydelse, i hvilken det i anförda paragrafer kan förekomma, skulle
konstitutionsutskottet hafva funnit, att textsammanhanget och allmänt
svenskt språkbruk alldeles förbjuda att under den termen »fråga» hän¬
föra eu voteringsproposition, så att talmannen skulle, på grund af den
honom i riksdagsordningen för vissa fall medgifna rättigheten att vägra
proposition på väckt fråga, kunna under den rubriken tillmäta sig
rättighet att vägra proposition på ett yrkande å utslag å eu voterings¬
proposition. Det skulle hafva varit ett för konstitutionsutskottet etter
mitt förmenande ganska nyttigt och helsosamt studium. För öfrigt har
denna sida af saken blifvit på ett så oemotsägligt sätt ådagalagd åt
reservanten ifrån Första Kammaren, att det skulle vara alldeles öfver¬
flödigt att till hvad han redan anfört lägga någonting ytterligare.
Vidare skulle utskottet under ett närmare studium af den fråga,
som blifvit till utskottet hänvisad, i stället för de öfriga frågor —- jag
kommer till dem sedermera — som utskottet inlåtit sig på, utan tviivei
funnit anledning att eftersinna: hvar finnes då i denna grundlag, i
riksdagsordningen eller till äfventyrs regeringsformen, den grundlags-
lydelse, mot hvilken det skulle strida att framställa proposition pa ut¬
slag å en voteringsproposition, hvars ogillande yrkats. Den grundlags-
lydelsen har icke blifvit af konstitutionsutskottet påvisad, lika litet som
den förut blifvit af talmannen påvisad, detta af det enkla och giltiga
skäl, att den icke kan påvisas på något ställe i Sveriges grundlagar.
Att utskottet icke i de från ståndsriksdagarnas tid åberopade fallen
kan finna något stöd för den åsigt det här velat försvara, har blifvit
af den ärade reservanten från denna kammare så tydligt ådagalagdt,
att jag förmodar, att ingen tvekan derom kan finnas qvar hos någon
af dem, som gjort sig mödan att genomläsa den redogörelse han lemna!,
under det utskottet blott inskränkt sig till att nämna dessa kasus och
på dem grunda ett påstående. Deremot skulle det säkerligen hafva
kunnat vara af något intresse för utskottet att studera ett annat prece-
densfall. Om utskottet hade tagit sig före att läsa hvad konstitutions¬
utskottet år 1876 yttrade med anledning af då väckt motion om grund¬
lagsändring i syfte att åstadkomma bestämmelser rörande rätta sättet
att slita tvister, uppstående mellan kamrarue i fråga om voterings-
propositioner för gemensamma voteringar — om, säger jag, utskottet
läst hvad konstitutionsutskottet då yttrade, skulle utskottet hafva funnit,
att dess föregångare, 1876 års konstitutionsutskott, icke ett ögonblick
hyste någon tanke derpå, att det skulle tillkomma någon att påtvinga
N:o 38. 12
I fråga om
vägran af
proposition p
yrkande, att
voterings¬
proposition
icke måtte
godkännas.
(Forts.)
Fredagen den 20 April.
en kammare eu voteringsproposition, som den ej godkänt, att detta
.skulle tillkomma vare sig medkammaren eller ett utskott eller tal¬
mannen eller någon af dessa eller flere af dem i förening. »Skulle»
— heter det i detta 1876 års konstitutionsutskotts utlåtande n:o 4 —
»kamrarne stanna i olika beslut deröfver, om votering i en viss fråga
skall ega rum, eller angående innehållet af eu i sådan fråga föreslagen
voteringsproposition, måste således frågan om ärendets afgörande genom
sä beskaffad votering anses förfallen, och likasom grundlagen icke an¬
visar något sätt för lösningen af en sådan meningsskiljaktighet mellan
kamrarne, likaså håller utskottet före, att ett sätt för en slik lösning
icke låter sig utfinnas utan att uppoffra den i § 1 riksdagsordningen
stadgade allmänna grundsats, att båda kamrarne skola i alla frågor
hafva lika behörighet och myndighet.» Utskottet yttrade vidare med
hänsyn till ett af de alternativ, som motionären hade föreslagit för att
undanrödja den olägenhet han framhållit, att meningsskiljaktigheter
stundom förekomma mellan kamrarne angående frågan gemensam vo¬
tering eller icke: »Att åter hänskjuta frågan till konstitutionsutskottet,
hvilket sätt motionären synes gifva företrädet framför det nyss an¬
tydda» — det nyss antydda var gemensam votering om huruvida
gemensam votering i den omtvistade saken skulle ega rum, naturligt¬
vis en ren orimlighet — »innebure i sjelfva verket, att i en fråga, der
det gälde att afgöra, om den ena kammaren borde underkasta ett af
kammaren fattadt hufvudsakligt beslut en ytterligare pröfning, låta
kamrarne underordnas en af dem sjelfva vald afdelning af Riksdagen.
Äfven om man skulle vilja antaga, att konstitutionsutskottet, oberoende
af alla tänkbara inverkande omständigheter, i frågor, som så väsent¬
ligen röra de särskilda kamrarnes inflytande på besluten, skulle kunna
intaga en fullkomligt opartisk ställning, blefve det dock på utskottet,
som det komme att bero, om Riksdagen i de sålunda till utskottet
hänskjuta^ frågor skulle handla såsom två grundlagsenligt skilda kamrar
eller såsom en kammare, och härigenom skulle otvifvelaktigt åt utskottet
uppdragas en myndighet, som komme att stå i strid med tvåkammar-
systemets väsen och våra på detsamma hvilande grundlagars anda och
mening.»
Utskottet börjar nu sin framställning af de skäl, på hvilka det
stöder ett förklarande, som utskottet icke hade att afgifva — eller att
ifrågavarande ärende är af beskaffenhet, att gemensam votering deri
skall ega rum — utskottet börjar denna framställning med att erinra,
att de nu ifrågavarande olika besluten »uppenbarligen gälla en stats¬
utgift» etc. Det är nu kanske något pedantiskt att påminna det ärade
utskottet om en sak, som är så enkel, att den hör mera till skol-
bånkarue än till dessa bänkar, men eftersom det synes nödigt att göra
en sådan erinran, så skall jag tillåta mig att framkomma med den¬
samma. Denna erinran lyder så: att det icke går logiskt för sig att
använda det som skall bevisas till bevisningsgrund. Utskottet har
emellertid gjort ett sådant försök, då det åberopar sig på uttrycket
»gälla eu statsutgift» och dermed ansett sig hafva ådagalagt hvad som
skulle ådagaläggas. Detta är oändligen naivt. Vore det nu så, att
man genom det nakna åberopandet af eu kortfattad, oklar och, såsom
vi allesammans veta, mångfaldiga gånger till sin rätta mening och
Fredagen den 20 April.
13 X:o 38.
innebörd omtvistad grundlagsparagraf skulle kunna afgöra denna fråga, 1 fråga om
ja, då är det väl säkert, att vi aldrig skalle hafva haft eller behöfva }
få några allvarsammare tvister angående gemensamma voteringar uti,,™j“*'d^"(J)
statsregleringsfrågor. Nu lär det väl emellertid vara kändt af hvarje voterings-
medlem af kammaren, icke blott att sådana tvister mångfaldiga gånger proposition
förekommit, utan ock att de många gånger afslutats på det sättet, att ,ck‘matte
gemensam votering, ifrågasatt af statsutskottet, har blifvit ogillad. —
Det borde ej heller vara utskottet obekant, att det finnes ett antal or
sådana spörsmål, der, efter åtskillig tvekan och vacklan i början af det
nya riksdagsskicket, en fast praxis sedermera utvecklat sig, hvilken
omfattats lika bestämdt af Första Kammaren som af den andra. Med
dessa ord »gälla en statsutgift» — hvilka ju äro de, om hvilkas rätta
mening och innehåll man tvistar — bevisar man således absolut in¬
genting mer än sin egen naivitet i att frambära ett så odugligt skäl.
Det är väl kanske nödigt att anföra något exempel för att saken
skall blifva ännu klarare, än hvad som framgår af dessa allmänna
satser — som dock borde vara klara nog för hvar och en, som icke
är alldeles okunnig i vår konstitutionella historia. När år 1891 af
Kongl. Maj:t ifrågasattes dels en förhöjning från — såsom jag tror —■
95,000 kronor till 100,000 kronor utaf anslaget till arfvoden och rese-
kostnadsersättning för folkskoleinspektörerna, dels på samma gång, att
Riksdagen skulle bemyndiga Kongl. Magt att till arfvode åt den på
sin tid så kallade »katekesgeneralen» använda en möjligen uppkom¬
mande — ja, en mycket osäker och i alla händelser då absolut icke
befintlig — besparing å nämnda anslag, så stannade kamrarne i olika
beslut om denna sak. Andra Kammaren nöjde sig med att uppföra
detta anslag — som i flera år befunnits otillräckligt och behöft öfver-
skridas med ungefär ifrågavarande skilnad, 5,000 kronor — med den
dittills utgående summan af 95,000 kronor och ecarterade förslaget
angående katekesgeneralen. Första Kammaren åter biföll Kongl. Maj:ts
proposition. Hvad som då kunde hafva blifvit föremål för gemensam
votering, det var kamrarnes olika beslut angående beviljandet af 100,000
kronor eller 95,000 kronor. Men deremot — såsom jag, när frågan
om gemensam votering förekom här i kammaren, påpekade — hade
man. en redan konstant praxis att stödja sig på — en praxis, som om¬
fattats af såväl den Första Kammaren som denna — eller att gemen¬
sam votering icke finge anställas i de fall, der kamrarne stanna i olika
mening beträffande en af Kongl. Maj:t gjord framställning om rätt till
ny disposition af besparingar. Kongl. Maj:t hade nu begärt rätt till
sådan ny disposition af besparingar, nemligen att Kongl. Magt skulle
få rätt att, utöfver hvad som enligt förut gifna bestämmelser kunde få
användas, 'använda dessa besparingar till aflönande af katekesgeneralen.
Jag anförde då icke mindre än fem exempel på hurusom praxis för
dylika fall blifvit fast och orygglig sedan midten af 1870-talet, yrkande
jag således, att den del af frågan, som gälde begärd rättighet för
Kongl. Maj:t till ny disposition öfver besparingarna på det ifråga¬
varande anslaget, icke finge blifva föremål för gemensam votering.
Kammaren godkände denna min uppfattning af frågan, hvarefter fram¬
ställningen om gemensam votering förföll.
Det kan naturligtvis icke heller vara obekant för dem, som något
N:o 38. 14
Fredagen den 20 April.
i fråga om käuua till vår liksdagshistoria, att det finnes en del andra frågor, som
) va,Jra>” “/ „— för att använda riksdagsordningens så sväfvande uttryck — kunna
dyrkande!1 »gälla en statsutgift», men angående hvilka det står fast att
voterings- man, när kamrarne stannat i olika beslut, icke får rörande dem an-
proposition ställa någon gemensam votering. Det har nemligen rådt mycken
iclce ,te vacklan och strid derom, huruvida en fråga, som visserligen »gälde en
statsutgift», men med hvilken var förknippad en skrifvelse till Kongl.
' Maj:t, kunde till båda dessa sina delar göras till föremål för gemensam
votering. Jag nämnde för en tid sedan, hurusom Första Kammaren
stält det så väl för sig en gång, att den slutligen nödgades för sakens
egen skull år 1868 gå med på gemensam votering om en skrifvelse
till Kongl. Maj:t. Det torde icke vara för kammarens ledamöter obekant,
att man beträffande dylika statsutgiftsfrågor enats om att derom kan
icke voteras gemensamt. Jag frågar då: när så är, att det finnes eu
mängd af frågor, beträffande hvilka Riksdagen är enligt häfdvunnen praxis
ense, att gemensam votering icke får ega rum — ehuruväl det icke
kan bestridas, att orden »gälla en statsutgift» har på dem tillämplig¬
het — jag frågar då: hvad bevisar man dermed, att man kommer och
uti ledet af dessa tennsoldater, som skola försvara konstitutionsutskottets
åsigt, ställer upp detta: »då besluten uppenbarligen gälla en stats¬
utgift»? Man bevisar dermed ingenting annat, än det, som jag nyss
nämnde.
Utskottet fortsätter och säger, att den föreliggande stridigheten
mellan de olika besluten — »endast hänför sig till utgiftens belopp
och ändamål». Ja, hvad skulle den hänföra sig till, om icke till ut-
Siftens belopp och ändamål, eller till utgiftens belopp eller ändamål?
ti »ändamål» ingår nemligen allt hvad man plägar kalla för vilkor,
det vill säga de närmare bestämmelser, under hvilka en anvisad utgift
skall användas. Det är underligt, detta, att såga, att det är bara om
beloppet och om ändamålet, som det handlar! »Ändamålet»: ja, tror
verkligen konstitutionsutskottet, att ändamålet för en utgift alltid kan.
vara föremål för gemensam votering? Nej, det är det icke, det kan
konstitutionsutskottet inhemta just af de fall, som jag nyss anförde,
eller när Kongl. Maj:t begärt ny dispositionsrätt öfver ett visst anslag
på femte hufvudtiteln för att derigenom kunna blifva i tillfälle att
uppsätta ett större antal sjöofficerare. Detta måtte väl vara en fråga,
som rör ändamålet med ett anslag; men den hör ändock till just. de
frågor, om hvilka det på 1870-talet afgjordes, att gemensam votering
ej får ega rum. Sjelfva grundläggningen till denna praxis var just
Kongl. Maj:ts förslag om ny dispositionsrätt till besparingarna på femte
hufvudtiteln för att dermed kunna öka marinofficerarnes antal. Det
är ett narraktigt tal, herr talman, det här om »utgiftens belopp och
ändamål».
Det är för öfrigt att märka, att — såsom jag redan förut påpekat
— man genom en gemensam votering, sådan som den utskottet med
öfverskridande af sin befogenhet förklarat böra här ske, bryter mot
hvad jag för min del måste anse vara lika så godt som en grundlag,
eftersom det rör eu lång tids häfdvunnen grundlagspraxis i strängaste
öfverensstämmelse med våra grundlagars anda och mening, hvilkas
vilja det är, att Riksdagen skall utöfva sin rättighet att specificera
Tredagen den 20 April.
15 N:o 38.
statsutgifterna. Detta är en praxis, som vi ärft från ståndsriksdagarna 1 fråga om
och från hvilken vi sedermera aldrig afvikit, när det varit fråga om vasran af t
fästningsanläggningar; det är denna praxis, som skulle genom en gemen-!'™£.°*j‘°aJ'ta
sam votering brytas. voterings-
Men sedermera kommer utskottet med någonting, som uti denna proposition
rosengården kanhända tager priset för både färgernas prakt och den ick°lnaUe
från blommorna utströmmande doften. Det heter nemligen uti en lång 3°.van'>a‘~
parentes i tredje stycket: — »hvilken proposition redan vid frågans 0
föregående behandling utan invändning fått i hvardera kammaren fram¬
ställas och göras till föremål för votering» -—. Utskottet har således,
i täflan med eu obeskrifligt enfaldig och ignorant tidningsartikel, velat
söka ett stöd för den gemensamma voteringens grundlagstvungna be¬
skaffenhet deruti, att man icke vid ett föregående tillfälle, då frågan
om gemensam votering icke förelåg — och icke heller kunde föreligga
— behandlat den saken! Detta är ogement qvickt. Och för att
exemplifiera detta skall jag anföra eu kasus, som icke är så synner¬
ligen gammal och som passar så mycket bättre, som det fallet just rör
fästningen Boden. År 1897 hade Kongl. Maj:t i statsverkspropositionen
föreslagit Riksdagen att bevilja dels 500,000 kronor till påbörjande af
befästningsarbeten vid Göteborg, dels ock 500,000 kronor till påbörjande
af dylika arbeten vid Boden. Statsutskottet afstyrkte båda dessa sum¬
mor, såväl hvad som var afsedt för Göteborg, som det, som begärts
för Boden. Men Första Kammarens ledamöter i utskottet föreslogo i
afgifven reservation, »att Riksdagen måtte i riksstaten för år 1898
uppföra ett belopp af 1 million kronor att afsättas för att efter Riks¬
dagens medgifvande användas för stärkande af landets fasta försvar».
För denna reservation fans icke någon utgångspunkt i Kongl. Maj:ts
proposition — det finner hvar och eu af kammarens ledamöter mycket
lätt; den skilde sig i högst väsentlig grad från Kongl. Maj:ts proposi¬
tion, som gick ut på ett anslag af 500,000 kronor till hvartdera före¬
taget. Den stödde sig icke heller på någon i ämnet väckt motion.
Enligt en i vår Riksdag i allmänhet iakttagen och endast — i vissa
högtidliga fall under fotterna trampad regel anser man en sådan
reservation visserligen icke vara i den mening olaglig, att den icke
skulle få medfölja utskottets betänkande till kamrarne, men väl olaglig
i den mening, att, eftersom den innehåller ett nytt förslag, hvilket
icke på grundlagsenligt sätt blifvit af utskottet pröfvadt, den icke kan
upptagas till votering. Emellertid var det ju närmast talmannens sak
att öfverväga detta, och här i kammaren, der vi mycket väl visste,
hvad vi ville i saken, nemligen just hvad statsutskottets majoritet hade
föreslagit, hade vi naturligtvis icke någon anledning att på förhand
bråka om detta. Vi voterade helt lugnt och fredligt i enlighet med
statsutskottets förslag. Vi hade således afslagit de 500,000 kronorna till
Boden och de 500,000 kronorna till Göteborg, och detta skedde utan
votering. Eu enda talare — så vidt jag icke allt för mycket miss¬
tager mig — nemligen nuvarande krigsministern, hade upptagit som
sitt yrkande första kammarreservanternas förslag. Sedan emellertid
underrättelse ingått från camera obscura om der vidtagen ändring,
ändrade äfven han sin hemställan om bifall till reservanternas förslag.
Nåväl, nu uppstod fråga om proposition för gemensam votering, och
N:o 38. 16
Fredagen den 20 April.
/ fråga om dermed uppstod naturligtvis också frågan, huruvida det var lagligt att
>rogositionf as^a nlot hvarandra de tvenne beslut, af hvilka det ena var lika med
^riandeTa^Ts^tsutskottets hemställan, och det andra en modifikation af den af
voterings- första kammarreservanterna utan stöd af något inom Riksdagen väckt
proposition förslag afgifna och från den kong! propositionen högst väsentligt af-
iCodkånnas vikiin<ie reservation. Jag tog mig då friheten att anmärka, att första
S°(FortsT hammar-reservanterna föreslagit och Första Kammaren fattat ett beslut,
( or s'j väsentligen skiljaktigt från den kongl. propositionen och saknande stöd
i behörigen väckt motion — följaktligen ej i grundlagsenlig ordning
behandladt. Då nemligen förslaget gick ut på afsättande till det fasta
försvaret af 1 million i stället för anvisande af V2 million till hvart-
dera af de nämnda ändamålen, och i följd deraf den ena termen i
voteringspropositionen innefattade en ny, icke i vederbörlig ordning
pröfvad fråga och alltså icke var grundlagsenlig, yrkade jag, att kam¬
maren måtte afslå voteringspropositionen, hvilket ock vid anstäld vo¬
tering blef kammarens beslut. Det föll naturligtvis ingen menniska
in på den tiden — det är ju så länge sedan, ända sedan år 1897! —
att säga, att fråga derom, huruvida detta ärende var af beskaffenhet,
att gemensam votering borde ega rum, skulle företagas till behandling
i kammaren, innan vi ens visste, om den frågan skulle uppstå. Det har
varit konstitutionsutskottet i år förbehållet att, måhända efter något
utifrån gifvet föredöme — såsom jag nyss antydde — i denna förmenta
uraktlåtenhet från vår sida, hvilken naturligtvis icke existerar, söka
ett stöd för rigtigheten af utskottets framställning.
Detta synes mig kunna vara tillräckligt för att motivera den åsigt
jag uttalar, att detta utskottsbetänkande sannerligen icke kommer att
sätta något märke i vår riksdagshistoria vare sig såsom vägledande
prejudikat eller som ett vittnesbörd om den talang, den insigt och den
skicklighet, hvarmed de ärenden för närvarande behandlas, som enligt
grundlagen äro uppdragna åt konstitutionsutskottet. Det torde också
till äfventyrs vara tillräckligt för att motivera det instämmande jag
härmedelst ber att få anteckna uti herr Fredholms yrkande.
Herr El owson: Herr grefve och talman! Jag anser mig pligtig
att göra ett kort genmäle emot det hufvudyttrande, hvarpå min högt
ärade vän herr Fredholm från Stockholm grundade sitt anförande. Han
framhöll nemligen sin månhet om kammarens rättigheter. Detta är
fullkomligt i sin ordning, men ifrån min synpunkt finner jag, att
man är mest mån om kammarens rättigheter och kammarens auktoritet,
om man lyder grundlagen. Det är en gammal god svensk sed att
lyda lagen. Jag erinrar om den undervisning, som gamle kung Gösta
gaf åt sina söner, och som han kallade »konungaskola». Deri uttalade
han bland annat den satsen: »Lagen skall utan krus lydas, och det
af alla».
Den talare, som sist hade ordet, satte i fråga, huruvida det skulle
finnas någon paragraf i grundlagen, som kunde hindra kammaren att
afslå en proposition för en gemensam votering. Jag tror, att eu sådan
paragraf finnes, nemligen § 65 i riksdagsordningen. Det föreskrifves
der, att uti vissa fall gemensam omröstning skall ega rum. Om så¬
ledes förutsättningen för den gemensamma voteringen grundlagsenligt
17 N:o dS.
Fredagen den 20 April.
förefinnes, då skall den gemensamma voteringen ega ruin, och om en / fråga om
sådan voteringsproposition ogillas, så betyder det helt enkelt, att majori- vä9ran af _
teten käft en uppfattning, som icke är öfverensstämmande med grund-p™£“'^0"af(“
lagen. Frågan, huruvida en gemensam voteringsproposition kan af voterings-
en kammare afslås eller icke, är naturligtvis af mycket stor räckvidd, proposition
Kan en sådan proposition afslås, äfven när den är grundslagsenlig, så kan icke mAlle
ju kammarens majoritet tillintetgöra hvilken gemensam omröstning sodUnnas-
som helst, men detta är uppenbarligen icke grundlagens mening. (>orts.)
Man har förut haft erfarenhet i detta afseende. År 1877 väcktes
af herr Dickson en motion, som gick ut på, att då kamrarne fattade
stridiga beslut angående propositioner för gemensam votering, så skulle
afgörandet af frågan öfverlemnas åt konstitutionsutskottet. Men konstitu¬
tionsutskottet afböjde detta, och jag skall be att ur dess utlåtande få
anföra några rader.
»Den erfarenhet, som på grund häraf framgår», säger utskottet,
»ur det förflutna, gifver anledning till det antagandet för framtiden,
att, i händelse endera kammaren afslår en föreslagen voteringspro¬
position och sålunda hindrar en frågas afgörande genom samfäld om¬
röstning, den dervid skall ledas åt sin öfvertygelse om det rätta; och
äfven under den mindre antagliga förutsättning, att endera kammaren
någonsin skulle tillåta sig att härvid öfverskrida sin grundlagsenliga
befogenhet, hvaremot för öfrigt talmannens rätt att vägra proposition
utgör ett värn, så synes en sådan enstaka tilldragelse vara vida mindre
att befara, än den samfälda omröstningens utvidgning» o. s. v. Jag
för min del hyser den lifliga öfvertygelsen, att det är Andra Kamma¬
rens syfte att, så vidt den fattat grundlagens mening, följa densamma,
och derför anser jag, att kammaren rätteligen bör pröfva en voterings¬
proposition, som kommer från ett utskott. Det åberopades af den
talare på stockholmsbänken, som näst före mig hade ordet, att en
voteringsproposition, som blifvit föreslagen af statsutskottet, hade af
kammaren blifvit ogillad. Ja, det kan hända, man kan förutsätta, att
statsutskottet föreslagit en voteringsproposition, som icke varit grund¬
lagsenlig och som kamrarne fördenskull funnit böra afslås. Men jag
vidhåller den åsigt, som jag förut uttalat, att om eu gemensam vo¬
teringsproposition är grundlagsenlig, så kan den icke af endera kam¬
maren grundlagsenlig! afslås. Om det likväl inträffar, att eu dylik
proposition afslås, så skulle det betyda, att kammaren icke handlade i
enlighet med grundlagen, och jag för min del anser det vara tryggast
och bäst, om vi lyda grundlagen, och derför anhåller jag fortfarande,
att utskottets memorial må utan vidare läggas till handlingarna.
Herr Boethius: Om många och stora ord kunde slå ihjel något,
så vore verkligen det nuvarande konstitutionsutskottet fullständigt
slaget till jorden. Det tinnes emellertid ett gammalt ordspråk, som
säger, att vissa slags framställningar »icke äro några skäl», men ehuru
detta ordspråk synes mig vara synnerligen tillämpligt på åtskilligt, som
bär yttrats, skall jag dock ej anföra det fullständigt, tv kanske är det
icke riktigt parlamentariskt att relatera det första ledet deraf. Yi ha
här hört, att konstitutionsutskottet skulle ha visat »naivitet», »narr¬
aktighet», »okunnighet», att det skulle ha uppträdt på ett sådant sätt,
Andra Kammarens Prof. 1900. N:o 38. 2
>':o 38. 18
Fredagen den 20 April.
/ fråga om sou) passar endast för skolbänken, och andra dylika tillmålen i langa
vägran af ^anor, och allt detta utan någon egentlig motivering, utan endast ut-
prrfånde>nn«°s^unna<^t för att s^a konstitutionsutskottet till jorden. Men, som sagdt,
Vvoterings- mina herrar, detta ur inga bevis. Vi ha också bort sådana framställ-
proposition ningar, som att när det är reservanter, som ha samma åsigter som
icke måtte talaren, så behöfver man icke utveckla skälen, ty de äro så klara,
godkännas. man jc].e gerna kan såga något emot dem. Men åsigterna om
(1 orts.) l{iariieten i reservationerna äro i sjelfva verket ganska delade, såsom
herrarne helt säkert torde ha funnit, så att detta är icke heller
något bevis. Vidare hafva vi fått höra åtskilliga historiska framställ¬
ningar, som emellertid ej heller de alltid varit så fullständigt bevisande
— jag skall återkomma till det sedan — och vidare har gifvits en
framställning af utskottets motivering angående frågan om den ge¬
mensamma omröstningens laglighet, der de olika motiven icke tagits i
sitt sammanhang, utan ett motiv, som står först, handlande om stats¬
utgifter, tagits särskilda Det skulle ju naturligtvis stå någonstädes,
och då har det kommit att stå först, men deraf följer icke, att det
gäller i och för sig utan sammanhang med det följande. Dessutom
hafva vi fått höra, att konstitutionsutskottet icke har yttrat sig om
hvad det bort yttra sig om. Konstitutionsutskottet skulle — menar
man — icke vara berättigad! att yttra sig om den frågan, huruvida
denna sak borde blifva föremål för gemensam votering eller icke, utan
konstitutionsutskottet skulle endast yttra sig om den frågan, huruvida
talmannen haft formel rätt eller icke att vägra proposition på ett
afslagsyrkande. Detta påstående bestrider jag. Saken är den, att två
frågor förelegat för konstitutionsutskottet, nemligen först att yttra sig
om huruvida talmannen har rättighet att vägra proposition äfven på
afslagsyrkanden; och är denna fråga med ja besvarad af utskottet, har
det ovilkorligen att också yttra sig om huruvida i detta fall tal¬
mannens vägran varit berättigad, d. v. s. om den gemensamma vo¬
teringen.
Angående den första frågan har nu herr Hedin och förut äfven
herr Fredholm sagt, att det är alldeles solklart, att talmannen icke har
rättighet att vägra proposition på ett afslagsyrkande. Men det har ju
skett förut: det skedde under ståndsriksdagarne, det vågar jag påstå.
Jag skall icke ingå på någon bevisning för att icke trötta herrarne;
men med samma rätt som herr Hedin påstår, att exemplet från
ståndsriksdagarne icke är bevisande, påstår jag, att det är bevisande.
Vidare har friherre Barnekow anfört, att herr Hedin 1881 låt
passera en vägran af talmannen i ett alldeles liknande fall som detta,,
men betydelsen häraf har af herr Hedin förnekats. Tro herrarne
emellertid verkligen, att om herr Hedin hade haft den uppfattningen,
att propositionsvägran varit formel! olaglig i ett sådant fall, tro her¬
rarne då, att herr Hedin tegat stilla i denna sak? Nej, då erkändes
det i sjelfva verket tacite af honom och af kammaren, att talmannen
har rätt att vägra proposition på ett afslagsyrkande.
Så drager herr Hedin fram konstitutionsutskottets utlåtande från
1876, som skulle vara så bevisande. Här gäller den gamla satseu:
stundom sofvel- Homeros, stundom kan den allra skarpsinnigaste begå
en blunder. Hvad som var fråga om 1876, det var, huru det skulle
Fredagen den 20 April.
19 N:o 38.
gå, om kamrarne. redan stannat i olika beslut angående gemensam 1 fråga om
anställande. Men hvad här är fråga om, det är, på hvad va9ran ar
kammarens beslut angående en sådan sak skall åstad-p™f“*j*°"
ena iiiijurnal ena uesruu eu sällan ana aa.nu. miau- yrlcande att
om den får fatta ett beslut af det ena eller andra slaget, noterings-
proposition
icke måtte
godkännas.
(Forts.)
voterings
sätt den
kommas,
Vidare finnes det ett konstitutionsutskottsbetäiikande från 1877, hvilket
herr Hedin, som ju är mycket förfaren i vår grundlags historia, borde
påminna sig. Der säges uttryckligen, att talmannen har rättighet och
skyldighet att i vissa fall vägra proposition på ett afslagsyrkande om
gemensam voterings anställande. Det är således alldeles icke klart,
att talmannen icke har denna rätt, och den bevisning, herr Elowson
förebragt, anser jag så fullkomligt slående, att herrarne icke kunna
komma ifrån den.
Jag anser således, att konstitutionsutskottet, när det skulle fullgöra
det svåra och grannlaga uppdraget, som vållat detsamma mycket be¬
kymmer, hade goda skäl att besvara den första frågan jakande, den
frågan nemligen, huruvida talmannen har rätt att vägra proposition på
ett afslagsyrkande.
Dermed vill jag icke bryta stafven öfver dem, som i denna fråga
hafva en annan åsigt. Huru ofta uppstå icke olika åsigter om den rätta
tolkningen af ett lagbud? Det visar sig ju till och med, att de lärdaste
jurister i högsta domstolen kunna hafva olika åsigter angående lag¬
tolkningar. Men hvad jag vågar påstå är, att när en myndighet, som
fått sig uppdraget att fungera såsom domare, när den nödd och
tvungen fullgör denna sin skyldighet såsom nu konstitutionsutskottet,
då har den rättighet att icke blifva öfveröst med otidigheter, att icke
framställas såsom en samling af idioter, derför att den icke har samma
åsigt som den förlorande parten. Vi fordra af enskilda personer, att,
när slutlig dom har fallit i ett mål, de utan vidare skola böja sig
derför. Men här anser man, att en af Riksdagens kamrar af förargelse
öfver att icke hafva fått sin vilja igenom skall fä förolämpa den, som
haft uppdraget —• icke åtrått det, utan fått det af grundlagen sig
ålagdt — att fälla dom.
Mina herrar, kammaren må besluta hvad den vill i denua sak.
Konstitutionsutskottet, tror jag, kan se framtidens dom lugnt till mötes.
Vi veta, att vi hafva handlat efter bästa samvete; och jag tror, att eu
fällande dom öfver konstitutionsutskottet af denna kammare icke
kommer att drabba utskottet, utan kammarens majoritet.
Herr Waldenström: Herr talman, mina herrar! Då jag tillhört
utskottets majoritet i denna fråga och jag således träffas af de hårda
domar, som en talare på stockholmsbänken nyss fälde, så må kammaren
icke tycka illa vara, att jag känner mig uppfordrad att försvara mig
för den del, jag haft i detta utskottsbetänkande.
Jag får då först och främst, med instämmande i hvad som redan
yttrats, säga, att jag anser det ganska olämpligt att öfverösa ett ut¬
skott med alla möjliga glåpord för det att utskottets majoritet har
en annan åsigt än den ärade talaren. Jag tror också, att herrarne i
allmänhet icke gilla ett sådant tillvägagående.
Hvad nu beträffar sjelfva realfrågan, vill jag naturligtvis icke
inlåta mig på den mer än så, att jag kan säga, att jag är eu af dem,
N:o 38. 20
Fredagen den 20 April.
/ fråga om som lifligt beklaga, att den kongl. propositionen framkommit i denna
vägran af pUnpf i (Jet skick, som deri har; och jag har ännu icke kunnat komma
^t/rfonde°”n«aöfverens m<ad mig sjelf, huru jag skall rösta i den gemensamma vote-
voterings- ringen — icke derför att jag icke är lifligt öfvertygad, att det behöfves
proposition en fästning vid Boden, utan derför att jag som sagdt är mycket ledsen
icke matte gfver ,jet skick, hvari den kongl. propositionen kommit till Riksdagen.
9°. anna"' Det är således aldeles icke realfrågan, som inverkat pa mitt votum
or inom utskottet härvidlag.
Bland de talare, som uppträdt mot konstitutionsutskottet, hade jag
väntat att få höra någon, som vederläde det, som herr Elowson började
sitt anförande med. Det finnes propositioner, vid hvilkas framställande
man icke lian yrka afslag. När t. ex. talmannen framställer proposi¬
tion på att remittera statsverkspropositionen till statsutskottet — om
någon då skulle falla på den tanken att yrka afslag, så är väl klart,
enligt min tanke, att talmannen måste säga: »ett sådant yrkande kan
jag icke upptaga».
Men jag skall gå vidare till frågan om talmannens rättighet i ett
fall, sådant som det som nu är före. Talmannen har enligt 61 § riks¬
dagsordningen rättighet att vägra proposition, när han finner väckt
fråga strida mot grundlags lydelse. Det står icke: »när väckt fråga
strider mot grundlags lydelse», utan: »när lian finner, att väckt fråga
strider mot grundlags lydelse». Talmannens rättighet att vägra pro¬
position grundar sig således på hans eget subjektiva omdöme. Och
det måste grunda sig derpå. Talmannen kan naturligtvis icke på sin
plats taga mot kommando från någon annan plats, huruvida lian slcall
finna ett yrkande stridande eller icke stridande mot grundlags lydelse.
Det måste, som sagdt, bero helt och hållet på hans subjektiva om¬
döme. Man får således aldrig tala om huruvida talmannen haft grund¬
lagsenlig rättighet eller icke att vägra proposition, utan endast huruvida
han möjligen tagit miste i afseende på de grunder, hvarpå han byggt
sin propositionsvägran. Detta är åtminstonde min åsigt.
Hvad angår uttrycket »väckt fråga», kan jag icke se annat, än
att med »väckt fråga» menas en fråga, som väckes här i kammaren,
det må vara från hvilket håll som helst. Alltså om ett utskott eller
eu enskild motionär framställer ett förslag, eller om eu medlem af
kammaren under diskussionen gör det, så är det en väckt fråga. Om
det stode: »när af utskott väckt fråga eller af motionär väckt fråga
strider mot grundlagen», då vore det något helt annat. Men nu stål-
det: »när talmannen finner väckt fråga strida mot grundlagen»; och
jag kan icke finna annat, än att ett yrkande på afslag på en fram¬
stäf voteringsproposition är eu väckt fråga.
Jag skall taga ett annat exempel. Kongl. Maj:t begär ett anslag
af 100,000 kronor till ett visst ändamål. Utskottet hemställer, att
anslaget sättes ned till 90,000 kronor. En enskild talare i kammaren
yrkar, att det skall nedsättas till 75,000 kronor. År icke detta tre
väckta frågor? Skall man säga, att det blott är den kongl. propo¬
sitionen eller blott utskottets betänkande, som är eu väckt fråga? År
icke yrkandet om nedsättning till 75,000 kronor också en väckt fråga?
Och på dessa väckta frågor kan icke talmannen vägra proposition. Men
så kommer en annan talare och yrkar, att anslaget skall höjas till
Fredagen den 20 April.
21 X:o 38.
150,000 kronor. Då säger talmannen: »denna fråga kan jag icke upp- 1 fråga om
taga, då den strider mot grundlagen». Det är ju också eu väckt fråga. va9ran af _
Men så yrkar slutligen någon afslag på alltsammans, och då skullep^“*‘(^0,‘a^a
detta yrkande ensamt icke få anses såsom väckt fråga! Huru kan man voterings¬
lista, sådant? proposition
Man har talat om Riksdagens praxis. Ja, mina herrar, Riksdagens ick* målte
praxis är till den grad vacklande i detta fall, att den, som vill hafva
skäl för ett, finner det, och den, som vill hafva skäl för ett annat, or 9''
finner det också. För öfrigt har grundlagen sjelf förklarat, att ingen
föregående tillämpning eller förklaring af en grundlagsparagraf får
anses vara en giltig och bindande förklaring. Derför har jag helt och
hållet sett bort från alla dessa från motsatta sidor framstälda exempel
på Riksdagens praxis och blott sett på ordalagen i grundlagens para¬
grafer.
Nu säger en ärad talare på stockholmsbänken, att det finnes ingen
grundlagsparagraf, som förbjuder, att yrkande framställes om afslag på
en voteringsproposition. Ja, det kommer alldeles an på hvad afslaget
gäller. Antag t. ex. att voteringspropositionen icke är rätt uppsatt.
Då har man naturligtvis rätt att yrka afslag i syfte att erhålla en
rigtigare formulerad voteringsproposition, men om afslaget, såsom i
detta fall, går ut på att förhindra en gemensam votering, då har man
icke rätt att yrka afslag, ty man har icke rätt att påyrka öfverträdelse
af en tydlig grundlagsparagraf, som säger att gemensam votering skall
ega rum.
Så har talmannen tolkat grundlagen. Kammaren bar tolkat den
på ett annat sätt, och enligt § 61 riksdagsordningen har frågan hän-
skjutits till konstitutionsutskottet, som gifvit det slutliga utslaget.
Det är alldeles rigtigt, hvad herr Hedin yttrade, att detta utslag
kan och bör icke i framtiden användas såsom någon bindande grund-
lagsfÖrklaring. Det är emellertid ett utslag, som man nu måste grund-
lagsenligt rätta sig efter, och jag har för min personliga del omöjligen
kunnat blifva öfvertygad af de reservationer, som äro bifogade utskotts-
betänkandet, att talmannen har handlat annat än på grund af en
rigtig uppfattning af grundlagens lydelse.
Herr Hedin företog en granskning af de motiv, som utskottet
anfört, och denna granskning var verkligen af den beskaffenhet, att
den, enligt min tanke, icke kan lemnas utan vidare bemötande. Det vore
alldeles origtigt att låta densamma passera utan anmärkning. Han
sade först och främst, att utskottet icke har bevisat annat än sin egen
naivitet, då det i första punkten af motiveringen förklarat, att denna
fråga gäller en statsutgift. Ja, det är alldeles rigtigt; om nemligen
utskottet hade stannat vid endast detta, så vore det verkligen naivt;
men att utskottet anfört denna punkt, det är lika litet naivt som det
t. ex. är naivt, att 65 § riksdagsordningen börjar med de orden:
»när, i fråga om statsutgifter» etc. Med anledning af dessa ord upp¬
stod för konstitutionsutskottet allra först det spörsmålet: »rör denna
fråga en statsutgift?» och detta spörsmål besvarade utskottet med ja.
Jag vill hemställa till herrarne, om man hör anses vara eu idiot derför,
att man på grund af de uttryckliga ordalagen i riksdagsordningens
65 § gått så till väga.
N:o 38. 22
Fredagen den 20 April.
l fråga om Men herr Hedin fäste sig vidare vid andra punkten af utskottets
vägran af motivering, eller att den stridighet, som förelåge mellan besluten, hän-
Pr°rk°andens'o till utgiftens belopp och ändamål, och detta ansåg han såsom
yvoterings- något i högsta grad ej blott naivt, utan »narraktigt». Detta erkänner
proposition jag villigt, om man nemligen stannar midt i meningen. Men utskottet
icke måtte par tillagt några ord, som herr Hedin alldeles hoppade förbi, nemligen:
godkannas, jcke med någotdera af dessa beslut förbundits något sådant vilkor
(Forts.) epe[. nägon sådan annan bestämmelse, att sammanstämmande beslut af
båda kamrarne derom är erforderligt». Det förvånar mig på det högsta,
att herr Hedin kunnat hoppa öfver detta. Den andra fråga, som fratn-
stälde sig för konstitutionsutskottet, var nemligen denna: har vid något¬
dera af de i den föreslagna voteringspropositionen anförda besluten
blifvit fästadt något vilkor af den beskaffenhet, att det erfordrades
båda kamrarnes godkännande för att det skulle kunna blifva Riksdagens
beslut? Dervid fann man, att icke något sådant vilkor förekom, utan
att de i voteringspropositionen mot hvarandra stälda besluten gälde
endast och allenast utgiftens belopp och ändamål. Är man då eu narr,
derför att man påpekar det? På detta sätt kan man läsa hvilken
skrift som helst, den vare författad af hvem som helst, så att författaren
blir en narr. Får jag blott hoppa öfver hvad jag behagar, och tolka
resten såsom mig lämpligast synes, dä vill jag se den, som jag icke
skall kunna göra till en narr.
Vidare framstälde den ärade talaren på stockholmsbänken såsom
höjden, såsom prakten i afseende å färg och doft, hvad som stod i
tredje punkten:
»cM icke heller någotdera af dessa beslut i öfrigt är af beskaffenhet,
att proposition å bifall till detsamma — hvilken proposition redan vid
frågans föregående behandling utan invändning fått i hvardera kam¬
maren framställas och göras till föremål för votering — grundlagsenligt
kan förvägras;»
Jag förstår mycket väl, att han kunnat härom yttra sig på sagda
sätt. Men för att förklara denna punkt, som måhända bort fram¬
ställas något tydligare i utskottets betänkande, vill jag anföra den
historiska anledningen till densamma. Under den i denna kammare
förda diskussionen om voteringspropositionen — genom kansliets försorg
blef protokollet deröfver nästan genast tillgängligt för konstitutions¬
utskottet — förekom nemligen ett yttrande af en talare på stockholms¬
bänken, tillhörande statsutskottet, derom, att Första Kammarens beslut
vore stridande mot grundlagen, emedan det ginge utöfver Kong!. Maj:ts
förslag. Det är med afseende på detta som konstitutionsutskottet sagt,
att intetdera af de två motsatta besluten är af beskaffenhet, att pro¬
position derå kan vägras; och konstitutionsutskottet har i parentes
anfört det historiska faktum, att äfven Första Kammarens talman här¬
med kammarens gillande framstält proposition å det yrkande, som blef
kammarens beslut.
Derefter komma de öfriga af utskottet anförda punkterna, om
hvilka herr Hedin icke yttrat sig, och angående hvilka jag således
icke har någon anledning att säga något.
På grund af hvad jag nu haft ärau anföra, har jag gifvit min
röst åt det betänkande från konstitutionsutskottet, som här föreligger.
23 >:o 38.
Fredagen den 20 April.
Herr Ernst Carlson: Herr grefve och talman, mina herrar! Jag i fråga om
skall icke ingå på något som helst bemötande af den föregående °-f .
talarens yttrande — sådant torde komma från annat håll — utan skallp™£“!rf’“Bfl^a
här uteslutande hålla mig till konstitutionsutskottets nu föredragna voterings-
betänkande. _ proposition
Detta betänkande har blifvit utsatt för en skarp och, såsom mig tckeHmte
synes, i flera afseeuden träffande kritik; deremot finner jag det för-
svar, som för detsamma presterats, ganska svagt och föga öfvertygande. c or ä'
Utskottets utlåtande innehåller nemligen ingalunda den allsidiga ut¬
redning och den bindande bevisning, som Riksdagen haft rätt att
vänta utaf sitt främsta ständiga utskott i en så vigtig och i formerna
för Riksdagens verksamhet så djupt ingripande fråga som den före¬
liggande.
Ty, mina herrar, hvad är det väl utskottet i sjelfva verket här
bjuder oss på? Jo, först och främst en uppräkning af åtskilliga prece-
densfall af talmans propositionsvägran, en uppräkning, som dock hvar¬
ken är fullständig eller ens statsrättsligt belyst med afseende å de
olika fallens vigt och värde. Derefter hänvisar utskottet till de för
03S alla kända §§ 61 och 65 riksdagsordningen, men utan att inne¬
börden af dessa paragrafer vederbörligen utredts i förhållande till
andra i denna fråga ofta åberopade grundlagsstadganden, särskilt
§ 60 riksdagsordningen och § 69 regeringsformen.
Härefter öfvergår utskottet till hvad det med rätta kallar »den
fråga, som förelegat till pröfning», eller huruvida det i Andra Kam¬
maren framstälda yrkandet, att statsutskottets förslag till voterings¬
proposition icke skall godkännas, är stridande mot eller enligt med
grundlagen. Skada blott, att utskottet knappt kommit in på hufvud-
frågan, förr än det strax öfvergifver densamma för att i stället syssel¬
sätta sig med en helt annan sak, nemligen att i fem celebra då-
satser, hvilka af en erfaren parlamentariker nyss blifvit illa åtgångna,
söka visa, att gemensam votering i den föreliggande frågan skall
ega ruin.
Äfven om man är ense med utskottet derom, att gemensam vote¬
ring här skall företagas, hemställer jag dock, om det icke är eu något
förhastad slutsats den, som i betänkandets sista rader göres, nemligen
att »ett bifall till det i Andra Kammaren framstälda yrkandet om af¬
steg å den framlagda voteringspropositionen sålunda skulle förhindra
en gemensam votering, som grundlagsenligt borde företagas». I sanning
ett högst besynnerligt »sålunda», hvarpå utskottet sedermera bygger
sitt omdöme om det framstälda yrkandets grundlagsvidrighet! Ett
dylikt resonnement innebär, synes mig, en särdeles lättvindig logisk
saltomortal; ty om kammaren icke godkänner den af statsutskottet
föreslagna voteringspropositionen, så äro väl derigenom icke alla möjlig¬
heter för anställande af gemensam votering uttömda. Ty oafsedt
den omstäudigheten, att ett yrkande om återremiss vare sig i syfte
att åstadkomma ett förnyadt försök till sammanjemkning eller för
att erhålla en bättre formulerad voteringsproposition under sakens
föregående behandling kunnat framställas eller ännu under den åter¬
upptagna öfverläggningen torde kunna framställas, så var det frågan
N:o 38. 24
Tredagen den 20 April.
i fråga om om voteringspropositionens form — icke frågan, huruvida gemensam
ro'J<>s<xum ävoterir|g skulle ega rum eller ej — som förelåg till afgörande. Och
dyrkande"att"dermed ramlar i sjelfva verket, då saken tages principen, hela
voterings- beviskraften hos detta utskottets famösa »sålunda».
proposition Jag finner alltså, att konstitutionsutskottets motivering är af minst
^odkånnal tvifvelaktigt värde, icke endast derför att den är ofullständig
- “ och af bristande konseqvens, utan äfven derför att deu till stor de,
går på sidan om den till utskottets bedömande hänskjutna frågan
Vid den kan utskottet sägas endast hafva snuddat, och detta, ehuru-
meranämnda fråga — såsom jag här ej behöfver närmare utveckla —
är af allra största principiella betydelse för Riksdagens framtida verk¬
samhet.
Men, mina herrar, äfven om man måste erkänna, att konstitutions¬
utskottets betänkande är mer än lofligt bristfälligt, ja, äfven om
man skulle finna sig frestad att draga i tvifvelsmål, huruvida det vapen,
hvarmed utskottet sökt afhugga den konstitutionella konfliktens gordiska
knut, verkligen varit Alexanders skarpa klinga och icke snarare ett
vanligt träsvärd, så gör det här icke mycket till saken. Betänkandet
är dock, såsom i § 61 riksdagsordningen föreskrifves, »motiveradt» —
låt vara att motiveringen är något si och så — och det är i hvarje
fall »bestämdt». Enligt § 38 mom. 3 af samma grundlag, der med klara
och tydliga ord stadgas, att konstitutionsutskottet skall skilja mellan
kammare och dess talman, då denne vägrar proposition, måste således
utskottets utlåtande lända till ovilkorlig efterlefnad. Vi ha nemligen
kommit till den punkt af sakens formella behandling, då det icke
längre är fråga om hvad som är politiskt klokt, ja, knappast hvad
som är konstitutionelt rigtigt, utan då det helt enkelt är kammarens
pligt att böja sig för ett domslut, inför hvilket icke gifves någon appell.
Fragan har, med andra ord, från att vara en statsrättslig fråga öfver-
gått till att blifva en magtfråga, och dervid sträcker sig kammarens
befogenhet icke längre än till att söka få de grund lagsparagrafer,
hvarom nu är fråga, i vederbörlig ordning ändrade eller möjligen
framdeles söka gifva konstitutionsutskottet en annan sammansättning.
Men sa långe nämnda grundlagsbud i § 61 och § 38 riksdagsordningen
qvarstå orubbade, måste konstitutionsutskottets i betänkandets kläm
innehållna dom naturligen respekteras. Hvarje annat tillvägagående
vore att betrakta såsom revolutionärt.
I sakens nuvarande läge finner jag sålunda ingenting annat vara
att åtgöra än lägga konstitutionsutskottets betänkande till handlingarna
och öfvergå till nästpåföljande punkt, d. v. s. till återupptagande af
deu hyllande frågan om godkännande af voteringspropositionen. Dervid
anser jag dock, att, då utskottets motivering — såsom jag sökt visa
och såsom andra talare före mig än skarpare framhållit — i flera af-
seenden är minst sagdt oegentlig, och då något prejudikat för
framtiden icke bör fa grundas på ett betänkande med så otillfreds¬
ställande motivering som det föreliggande, kammaren för sin del icke
bör godkänna denna motivering.
I likhet med den förste ärade talaren hemställer jag derför, herr
talman, att kammaren, mån om att bevara sina och Riksdagens rättig-
Fredagen den 20 April.
25 N:o 38.
heter oförkränkta, måtte med ogillande af motiveringen lägga konstitu- 1 fråga om
tionsutskottets betänkande till handlingarna. vägran af
^ proposition pa
Herr David Bergström: Herr talman! Den talare utanför kon- J vottrings-
stitutionsutskottet, som här skänkt utskottet sitt understöd, har funnit proposition
sig befogad att erinra oss om vår pligt att lyda grundlagen. Med ick*måtte
anledning deraf och äfven med anledning af hvad herr Waldenström ann”s-
yttrade i början af sitt anförande, skall jag be att förutom de grund- ° s’'
lagsbud, som de båda utskottsreservanterna åberopat gent emot tal¬
mannen och konstitutionsutskottet, få erinra om 63 § 1 mom. riksdags¬
ordningen, som lyder: »När fråga, hvaröfver utskott sig utlåtit, till
afgörande förekommer, eger kammaren att antingen genast, med bi¬
fall till utlåtandet eller utan afseende å hvad utskottet föreslagit, fatta
sitt beslut, eller, om ämnet anses fordra ytterligare utredning, målet
till utskottet återförvisa». Ingenstädes finnes något undantag från
dessa bestämmelser stadgadt med afseende å de utskottsbetänkanden,
i hvilka ett utskott utlåter sig i fråga om anställande af gemensam
votering och framlägger förslag till voteringsproposition härför. Kam¬
maren skall med afseende å dem hafva sin pröfnings- och beslutande¬
rätt oförkränkt lika väl som med afseende å andra utskottsutlåtanden.
Är kammaren grundlagsenligt berättigad att gå till beslut rörande ett
utskottsutlåtande, skall kammaren också ega att fatta detta sitt beslut
med bifall till utskottets utlåtande eller utan afseende å detsamma.
Det är denna, enligt mitt förmenande, otvetydiga grundlagsenliga
rätt, som kammarens talman genom sin propositionsvägran velat från¬
hända Andra Kammaren, och konstitutionsutskottet har i strid mot
kammarens mening gifvit talmannen rätt häruti. Lyckligtvis är emel¬
lertid det nuvarande konstitutionsutskottets utlåtande icke förbindande
för framtiden; och om liknande situationer här framdeles uppstå, vågar
jag vara öfvertygad om att kommande konstitutionsutskott skola efter
mogen pröfning komma till annat slut än det, till hvilket det nu¬
varande konstitutionsutskottet kommit.
Herr talman, jag ber att få ansluta mig till herr Fredholms yr¬
kande, att konstitutionsutskottets förevarande utlåtande lägges till hand¬
lingarna med ogillande af motiveringen.
Herr Johnsson: Det är säkert icke någon i denna kam¬
mare, som ett ögonblick tviflat på rigtigheten af herr vice ord¬
förandens i konstitutionsutskottet uppgift, då han sade, att han sökt
så mycket som möjligt sätta sig in i den förevarande frågan. Men om
det nu icke lyckats honom, hvilket just framgår af hans yttrande, så
vore det väl orimligt att derför lägga skulden på mig såsom reservant.
Han sade nemligen, att jag i min reservation påstått, att det icke
skulle vara gemensam votering i denna fråga. Det har jag aldrig
sagt, och det veta de herrar af kammaren, som läst igenom min reser¬
vation. Jag har tvärtom i de första raderna af min reservation sagt
följande:
Utskottet har icke, i anledning af förevarande remiss, att yttra
sig derom, huruvida gemensam votering efter den föreslagna voterings-
N:o 38. 26
Fredagen den 20 April.
J fråga om propositionen bör jemlikt riksdagsordningen § 65 ega rum, utan i första
vägran af _ri]mmet deröfver, huruvida talmannen egt stöd i grundlagarne för sitt
i,yr*nnde7a«a^°r^irall<^e a^’ genom att vägra proposition, söka framtvinga en gemen-
voterings- sam votering.
proposition Det är val någonting helt annat än att säga, att denna fråga är
icke matte af beskaffenhet att icke kunna göras till föremål för gemensam votering.
g° ^annas. lag behöfver icke upptaga till besvarande hvad vice ordföranden i
' or 8'' konstitutionsutskottet för öfrigt uttalade, enär af den värde talarens
yttrande framgick, att han icke tänkt sig in i frågan, åtminstone sådan
den framhållits af mig i min reservation. Jag har i denna reservation
sökt visa, att grundlagen gör eu väsentlig skilnad mellan sådana frågor,
som äro behandlade af ett af Riksdagen tillsatt utskott, och sådana
frågor, som väckas inom den ena eller den andra kammaren. 1 det
senare fallet komma frågorna under talmannens bedömande enligt § 61
riksdagsordningen, och det är då gifvet, att talmannen har grundlagsenlig
rätt att, enligt sin öfvertygelse, bestämma, huruvida de skola komma
under proposition eller icke. Men deremot är det min uppfattning —
och jag hoppas, att jag icke skall vara ensam om den i kammaren,
då jag stödjer mig på precedeusfall i detta afseende — det är min
uppfattning, säger jag, att i frågor, som behandlats af ett af Riksdagen
tillsatt utskott, som skall förbereda ärendena, innan de handläggas
af kamrarne, det icke tillkommer talmannen, då sådant ärende före-
drages, att inlåta sig på en särskild pröfning, huruvida proposition skall
framställas eller ej, utan är talmannen i det fallet skyldig att fram¬
ställa proposition, som kan med ja eller nej besvaras. Herr Walden¬
ström har uppdragit en parabel; han sade nemligen, att, om eu kong!
proposition inkomme till kamrarne, och någon då skulle föreslå, att
den icke remitterades till utskott, så skulle det kunna vara ett fall,
som vore jemförligt med det förevarande. Men så är det icke. Grund¬
lagen stadgar tydligt, att kongl. propositioner och motioner, som äro
af den beskaffenhet att de skola behandlas af ständigt utskott, icke
kunna åt Riksdagen eller kamrarne behandlas utan att först remitteras
till utskottets handläggning. Vidare föreskrifves det i § 56 riksdags¬
ordningen, huru denna behandling af utskottet skall ske. Så kommer
frågan från utskottet, och då hafva vi 59 § riksdagsordningen, som
stadgar, på hvad sätt ett dylikt utskottsbetänkande skall af kamrarne
behandlas; och slutligen kommer den 60 §, som tydligt föreskrifver,
huru talmannen är skyldig att framställa proposition, som skall vara
så affattad, att den kan besvaras med ja eller nej. Huru det är möjligt
att kunna rubricera dessa förhållanden under de stadganden, som äro
intagna i 61 §, det kan jag för min del icke förstå.
Utskottet har dragit sina konseqvenser af och åberopat ett kon-
stitutionsutskottsbetänkande i en fråga, som afgjordes vid Riksdagen
1862—63. Jag tror, att om utskottet velat fullfölja jemförelseu, skulle
icke utskottet, såsom flere talare påpekat, vid pröfningen gå utöfver
den fråga, som förelåg för utskottet. Ty den fråga, som förelåg till
utskottets behandling, var icke, huruvida gemensam votering i före¬
varande hänseende skall ega rum eller ej, utan utskottet hade till
åliggande att afgöra, huruvida talmannens vägran att framställa pro¬
position var förenlig med grundlagen eller icke. Då utskottet nu
Fredagen den 20 April.
27 >':o 38.
-velat åberopa ett precedensfall, hade det varit rigtigare, om utskottet i fråga om
åberopat ett betänkande af 1860 års konstitutionsutskott. Då förelåg ä
en fråga, visserligen icke fullt analog med den nuvarande, men detp™f“*!d^"af(“
var emellertid äfven då fråga om talmannens rätt att vägra framställa voterings¬
proposition — en vägran, som hänsköts till konstitutionsutskottets proposition
afgörande. Inom utskottet yppade sig då olika meningar, huruvida
utskottet skulle behandla endast formfrågan eller jemväl realitets- ?0
frågan, eller om utskottet endast skulle afgöra frågan om talmannens or
propositionsvägran. Då stannade utskottet vid det beslut, att det icke
-ansåg sig behörigt att uttala sig om andra frågor än sådana, som hän-
skjutits till utskottets bedömande, och sålunda i det föreliggande
fallet icke om realitetsfrågan, utan endast om talmannens propositions¬
vägran.
Jag skall nu icke ingå på realiteten af den föreliggande frågan,
ty vi komma snart dit längre fram. Det tillhör icke den fråga, som
nu föreligger, att bedöma, huruvida gemensam votering skall ega rum
eller icke. Jag är öfvertygad, att kamrarne skola noga pröfva och
icke utan giltiga skäl afslå gemensamma voteringspropositioner, som
enligt grundlagen kunna anses vara af beskaffenhet att böra bifallas.
Jag är nemligen öfvertygad derom, att det icke kan vara någon risk
uti att i öfverensstämmelse med grundlagen kamrarne få utöfva
denna pröfningsrätt, och jag anser, att det skulle vara eu fördel jemväl
för eu talman att icke behöfva ingå i pröfning af dylika frågor. Det
har förekommit gemensamma voteringar i Riksdagen, som blifvit
gjorda,till föremål för klander, såsom stridande mot grundlagen i ena
eller andra hänseendet. Man har klandrat kamrarne för dessa vote¬
ringar. Skulle nu den uppfattning vara vigtig, att det endast är
talmannen, som har att pröfva och afgöra om gemensam votering skall
förekomma eller icke, skulle ju klandret falla på honom och icke på
kamrarne. Den ena gången nekar talmannen att framställa proposition
på yrkande om afslag; vid ett annat tillfälle kan det åligga honom
neka yrkande om bifall af det skäl, att han anser den strida mot grund¬
lagen. Det ena såväl som det andra kan dock visa sig vara ett af
talmannen, om ock oafsigtlig!, begånget misstag..
Jag skall, som jag nämnde, icke inlåta mig på realitetsfrågan,
d. v. s. huruvida statsutskottets förslag till voteringsproposition är
öfverensstämmande med de grunder, som gälla för gemensam votering.
Jag skall emellertid erinra derom att, då konstitutionsutskottet i^ sitt
betänkande afskrifvit § 65 riksdagsordningen, det enligt min åsigt
varit rigtigare att afskrifva § 69 regeringsformen. I 65 § talas —
såsom en talare här mycket högstämd! framhållit — om att sa snart
det är fråga om statsutgifter gemensam votering skall ega rum. Men
69 § regeringsformen talar icke om statsutgifter, utan om statens regle¬
rande^ och i det afseendet tror jag, att regeringsformens föreskrift
fullt uppväger bestämmelsen i riksdagsordningen. Ty riksdagsordningen
utgör ju på sätt och vis endast reglementariska föreskrifter för för¬
handlingarnas gång, under det regeringsformen deremot är af mycket
större vigt, särskildt då fråga är om Riksdagens behandling af Kongl.
Maj:ts propositioner.
Nso 38. 28
Fredagen den 20 April.
i fråga om På dessa skal, herr talman, skall jag ansluta mig till det yrkande,
vägran af som framstälts af herr Fredholm.
proposition pa
voterings- Herr Hedin i Stockholm: Eu föregående talare har uttalat sin
proposition förundran deröfver, att man icke gjort något försök att bemöta hvad
icke matte bär blifvit anfördt af den förste talaren i ordningen. Jag skall för
min del förklara skälet.
or Jag har dock gjort det indirekt, utan att nämna hans namn. Jag
gjorde det, när jag yttrade mot konstitutionsutskottet i afseende å
första punkten i dess utlåtande, att utskottet hade begått det felet att
använda det, som skulle bevisas, till bevisningsgrund. Det är en an¬
märkning, som träffar från början till slut allt hvad den förste talaren
här har yttrat. Han har nemligen sagt, att med det, som är grund-
lagsenligt, och med det, som icke är grundlagsenlig^ förfar man på
det eller det sättet. Detta förutsätter nu, att det skall finnas någon
eu gång för alla uppgjord regel eller att det skall finnas någon
politisk påfve, som vore i tillfälle att i hvarje särskildt fäll upplysa
oss om, att om den och den hemställan får icke vägras votering, men
om den och den går det an. Men det finnes ju icke någon sådan
regel för afgörandet. Det är just om frågans grundlagsenlighet eller
icke-grundlagsenlighet, som tvisten uppstår; och hvad tjenar det
då till att säga, att är det så, blir följden den, och är det så, blir
följden eu annan, när det ju icke finnes någon, som afgör det förra?
Finge man inskrifva en paragraf i grundlagen, att den ärade talaren
skulle vid hvarje sådan fråga få afgöra detta summario processa, så
vore saken oändligt klar; men så länge vi icke fått den utvägen eller
någon annan dylik vidtagen, står den olyckan qvar, att det, som han
fann vara så oändligt klart, för honom nemligen, det är oklart för oss
andra, och vi taga oss friheten att fortfarande tvista derom.
Den ärade representanten för Gefle hemstälde också, huruvida man
bör anses vara en idiot, derför att man gör sig skyldig till hvad jag
råkade kalla en »naivetet», sådan som den i första punkten af utskottets
utlåtande förekommande. Nej, det har väl ingen menniska ifrågasatt,
och allra minst jag. Jag hindras derifrån af många anledningar. Jag
skulle kunna nöja mig med att anföra den anledningen, att det är
alldeles omöjligt för mig att tänka något sådant, så länge i konstitutions¬
utskottet sitter eu så klok karl, som den ärade talaren; men jag
hindras äfven af andra och qvantitativt starkare skäl, nemligen att,
om jag skulle hysa den meningen om dem, som hafva eu annan tanke
än jag i denna fråga, så skulle jag nödgas utsträcka den till ett
ofantligt stort antal menniskor.
Han ville emellertid icke gå in på att jag hade rätt att kalla
det en naivitet, att utskottet i första punkten anför, att den fråga,
hvarom af kamrarne stridiga beslut blifvit fattade, gäller eu stats¬
utgift. Ty, säger han, detta var dock riktigt att anföra, ty det utgör
blott eu länk uti en hel kedja. Javäl, detta hans svar skulle vara
alldeles rigtigt, om nemligen fortsättningen af betänkandet sedermera
innehölle någon bevisning derom, att ordet »statsutgiften» här icke
drabbades af den anmärkning, som jag framstälde, nemligen att det
finnes många »statsutgifts»frågor, som icke blifva föremål för gemensam
Fredagen den 20 April.
29 N:o 39.
votering. Om lian både ådagalagt, att denna fråga icke blott »gäller 1 fråga om
en statsutgift», utan en sådan, om hvilken efter grundlagens ordalag ”“S™* “/ t
och hittills stadgad konstitutionel praxis det icke kan vara någonP^bände,”åt “
tvekan, att den är föremål för gemensam votering — ja, då vore första voterings-
punkten också ett skäl och hade sin mycket berättigade plats såsom proposition
en länk, t. ex. den första, i kedjan. Men såsom det nu helt enkelt
står, att besluten »gälla en statsutgift», hvilket uttryck till sin be-
lydelse är så oupphörligt omtvistadt, måste jag vidhålla det påståendet, 1 orts%)
att anförandet på sådant sätt af detta skäl är och förblir en naivitet,
hvarmed jag för resten icke har namngifvit något annat än eu mycket
vacker och i dessa hårda tider mycket afundsvärd egenskap.
Herr von Fries en: Herr talman! Den ärade talaren på gefle-
bänken talade om en stockholmsrepresentant, som tillika var ledamot
af statsutskottet. Jag drager derutaf den slutsatsen, att han syftade
på mig, och det är med anledning af hvad han sade om denne repre¬
sentant, som jag begärt ordet.
Han sade, att denne representant, när ärendet var före i kammaren,
hade sagt, att Första Kammarens beslut var grundlagsvidrigt, enär det
gick utöfver hvad Kongl. Maj:t föreslagit. Jag talade icke ett ord om
Första Kammarens beslut. När den ärade talaren ville citera hvad
jag sagt, tycker jag, att han kunde hafva skaffat sig protokollet, som
nu är tryckt. Om man under en diskussion tager miste på hvad eu
talare sagt, så är det ganska förlåtligt, men jag förstår icke, hvarför,
när protokollet föreligger, man skall behöfva riskera att citera fel.
Jag sade följande: »Om hvad som här är föreslaget såsom ja-proposition
blifver Riksdagens beslut, då har Riksdagen gifvit Kongl. Maj:t
fullmagt att bygga fästningar i större omfattning, än Kongl. Maj:t
begärt eller någon enskild ledamot af Riksdagen genom i vederbörlig
ordning väckt motion äskat.» Den ärade talaren borde veta, att just
ett af de vigtigaste momenten vid denna frågas behandling har varit
detta, att ja-propositionen uti voteringspropositionen icke är identisk
med Första Kammarens beslut. Han kan säga, att den, som hyser
denna åsigt, har orätt; men han har icke rättighet att citera orätt,
och han kan icke skylla undan saken med det, att Första Kammarens
beslut och den ifrågavarande propositionen äro ordagrant lika. Tv
han bör veta, att just detta är ett af hufvudmomenten i den före¬
gående behandlingen af denna fråga. Yet han icke detta, så synes
det mig, att han känner bra litet till den sak, om hvilken han talat.
Här har af en ärad talare från Upsala blifvit sagdt, att det för¬
vånade honom, om en Riksdagens kammare skulle vilja förolämpa
domaren. Jag vet icke, hvad han då syftade på. Syftade han på det
af herr Fredholm gjorda yrkandet, så protesterar jag mot hans fram¬
ställning. Med det af herr Fredholm gjorda yrkandet är icke afsedt
att på något sätt förolämpa domaren. Det är fråga om att uttala sin
mening angående grundlagstolkningen. Angående grundlagstolkningen
kan man hafva olika meningar, och derför att man har olika meningar
i den punkten, behöfver man icke förolämpa hvarandra.
Fn ärad talare från Karlstad citerade herr Fredbolms yttrande,
att Riksdagen skall vara mån om sina rättigheter, och han tilläde,
N:o 38. 30
Fredagen den 20 April.
l fråga om att Riksdagen är mest mån om sina rättigheter, när den följer grund-
vägran af Jagen. Jag Vet icke, hvarför han skulle använda denna banala fras,
dyrkande?att om meningen dermed var att insinuera, att de, som stå på herr
avoterings- Fredholms ståndpunkt, icke sätta grundlagen högst vid bevarandet af
proposition Riksdagens rättigheter. Men är detta meningen, så förklarar jag, att
icke måtte ]%an ie]ce ar mån om Riksdagens rättigheter.
godkännas.
(Forts.) Herr Waldenström: Gent emot det, som den senaste talaren
anförde, skall jag be att få säga, att jag visserligen icke ansåg mig
kunna eller behöfva citera hans yttrande under den omtalade diskus¬
sionen ordagrant. Men jag vill påpeka hvad utskottet i sitt före¬
liggande betänkande yttrat och hvilket af ingen blifvit motsagdt
nemligen att uti den af statsutskottet framlagda voteringspropositionen
hvardera hammarens beslut är fullständigt och rigtigt återgifvet.
År nu äfven Första Kammarens beslut rigtigt återgifvet såsom ja¬
proposition uti voteringspropositionen, så får det af mig summariskt
citerade yttrandet af herr von Friesen just den betydelse, som jag
tilläde densamma.
Om man för resten hyser den uppfattningen, att statsutskottet
icke har rigtigt återgifvit båda kamrarnes beslut då skall man
yrka, att statsutskottet skall inkomma med en annan voterings¬
proposition, som rigtigt återgifver dem. Men detta har aldrig skeft.
I kammaren har ingen under diskussionen om voteringspropositionen
framstält något sådant yrkande, utan det har blott yrkafs godkännande
eller afslag.
Herr Hedin sade, att många statsutgiftsfrågor icke blifva föremål
för gemensam votering. Det är ju alldeles rigtigt. Ingen har heller
i kammaren sagt något deremot. Icke heller konstitutionsutskottet
har gjort det, utan tvärtom. Uti andra punkten af sin motivering
har utskottet sagt, att om vid någotdera af de i voteringspropositionen
innefattade besluten hade varit fästadt något sådant vilkor eller någon
annan bestämmelse, som hade fordrat ett sammanstämmande beslut af
båda kamrarne, så hade icke någon gemensam votering kunnat före¬
komma. Men nu fans icke något sådant vilkor, någon sådan bestäm¬
melse, utan voteringspropositionen rörde sig allenast om utgiftens be¬
lopp och ändamål, och derför skulle enligt 65 § riksdagsordningen
gemensam votering förekomma.
Det är ju märkvärdigt, att hvarken reservanten professor Trygger
ej heller reservanten herr Johnsson kunnat säga, att enligt grundlagen
gemensam votering här icke skall förekomma. Tvärtom tyckas de hafva
öppet erkänt, att enligt grundlagen skall här voteras gemensamt. Men
icke förty kunna de icke finna, att kammarens talman har förfarit
rätt, när han förhindrat en proposition, som gick ut på att göra eu
gemensam votering om intet. Det var detta, som här var i fråga.
Herr Carlson sade, att med det, att man afslår en voterings¬
proposition, har man ju icke gjort alla möjligheter till gemensam votering
om intet. Man kan få en annan voteringsproposition. Ja, hvarför be¬
gärde herr Carlson då icke en sådan, när diskussionen var å färde, eller
hvarför framstälde ingen annan af kammarens ledamöter ett sådant
Fredagen den 20 April.
31 N:o 38.
yrkande? I Första Kammaren gjordes ett yrkande om återremiss, i fråga om
men här i kammaren framstäldes intet annat yrkande än om bifall va9r“n af „
och om afslag. Om herr talmannen upptagit ett sådant yrkande ochp™£"^°”af(a
voteringspropositionen blifvit afslagen, så hade följden blifvit den, att voterings-
ingen gemensam votering kunnat ega rum, hvithet enligt både herr proposition
Tryggers och herr Johnssons och herr Carlsons yttranden hade varit ,cl^k!nalle
stridande mot grundlagen; och hvad skall talmannens rätt att vägra 90
proposition vara till, om ej att förhindra ett grundlagsbrott?
Herr Hammarlund: Herr talman! Den senaste talaren har fram¬
hållit, att när frågan förra gången var före, förelågo endast tvenne
yrkanden, nemligen på bifall till voteringspropositionen och på afslag
å densamma. Talmannen vägrade då att framställa proposition å yr¬
kandet om afslag, och när kammaren icke godkände denna talmannens
uppfattning, gick frågan till konstitutionsutskottet. Nu har konstitutions¬
utskottet sagt, att talmannen haft rätt att vägra proposition å afslag,
och mot denna dom — tv det är ju eu dom af konstitutionsutskottet
— kunna vi ingenting göra, utan måste respektera den.
Hvad vi deremot kunna yttra oss om, det är om utskottets moti¬
vering. Jag tror, att det är af stor vigt, att vi underkänna denna
motivering, ty om vi godkänna den, skulle hädanefter i många andra
sådana fall som detta, der det endast föreligger tvenne yrkanden, dels
på bifall, dels på afslag, kunna inträffa, att talmannen tillsammans
med konstitutionsutskottet dikterar kammarens beslut. Men kam¬
maren kan väl ändå icke gerna vara med om att erkänna, att andra
å dess vägnar skola få diktera kammarens beslut.
Jag ber att få erinra om paragraf 11 i de reglementariska före¬
skrifterna för Riksdagen, som bestämmer, huru skall förfaras med af¬
seende å tillkomsten af voteringspropositioner vid gemensamma om¬
röstningar. Det heter i denna paragraf: »Då i fråga, hvarom uti 65 §
riksdagsordningen förmäles, kamrarne fattat stridiga beslut, och dessa
ej på vederbörande utskotts förslag blifvit sammanjemkade, åligger det
utskottet att uppsätta förslag till voteringspropositioner för den om¬
röstning, som, enligt nämnda paragraf, skall för frågans afgörande i
kamrarne ega rum. Sedan sådant förslag blifvit godkändt, utsätte
talmännen efter öfverenskommelse dag för omröstning», etc. Det står
der: »Sedan sådant förslag blifvit godkändt». Ja, säger måhända den
talare, som nu begärde ordet, det står icke, att det är kamrarne, som
skola godkänna förslaget till voteringsproposition, utan detta kan tänkas
blifva godkändt på något annat sätt. Men om det varit grundlags-
stiftarnes mening, att, i en så vigtig sak som denna, beslutet skulle
kunna tillkomma på annat sätt än direkt genom kamrarne, så skulle
detta naturligtvis funnits någonstädes tydligt uttaladt. Då så ej är
fallet, måste det anses som sjelfklart, att det är kammaren, som skall
godkänna voteringspropositionen. Om genom det förfärande, som nu
egt rum, voteringspropositionen ej godkännes af kammaren, utan endast
af talmannen och konstitutionsutskottet, huru skall då tillkäuna-
gifvandet om denna gemensamma omröstning ske? Jag har här i ur¬
klipp annonsen om kallelsen till kammarens sammanträde i går, och
N:o 38. 32
Fredagen den 20 April.
i fråga om det heter der: »Vid början af detta sammanträde anställas, jemlikt
vägran af (55 g riksdagsordningen, omröstningar öfver de i statsutskottets memorial
dyrkande*att föreslagna, af Riksdagens båda kamrar godkända voteringsproposi-
noterings- tioner». Jag tror, att det alltid bär hetat så, men med det förfarande,
proposition som här nu skulle komma att tillämpas, måste ordalagen ändras, men
’ck‘ ”‘ålte hur kallelsen då skulle lyda, vet jag ej. Nog af, det kan bli en
VT- voteringsproposition, som icke är af kamrarne godkänd.
Jag tror, att det är af stor vigt för kammaren att bevara rätten
att sjelf framgent liksom hittills afgöra, när gemensam omröstning
skall förekomma. Så har man förfarit ända sedan den nya riksdags¬
ordningens tillkomst, och det är ju ett faktum, att rätt ofta, i synnerhet
uti Första Kammaren, voteringspropositioner förkastats under förklaring,
att gemensam omröstning icke kan ega rum.
Då jag håller på, att kammaren sjelf bör afgöra frågorna och
att, hvad särskildt angår godkännandet af voteringspropositioner,
kammaren måste hålla derpå, att den sjelf loar afgörandet i sina händer,
ber jag att få förena mig med herr Fredholm i det yrkande, som han
framställ.
Herr Boethius: Med anledning af att den siste talaren åberopade
de reglementariska föreskrifterna för Riksdagen, ber jag att få säga
några ord. Jag skall här icke alls inlåta mig på en tolkning af dem,
utan jag vill blott nämna, att om det är så, att de reglementariska
föreskrifterna stå i strid med grundlagen, måste de förra vika, så att
om de också skulle anses hindra talmannen att vägra proposition å
ett afslagsyrkande, hjelper det dock ej, om denna vägran är grund¬
lagsenlig.
Då jag bar ordet, ber jag att få svara min ärade vän herr von
Friesen på hans fråga, om hvad jag menade med mitt yttrande om
en förolämpning mot konstitutionsutskottet. Jo, jag menar, att, om
kammaren beslutar att ogilla konstitutionsutskottets förfarande efter
en diskussion, uppfyld af förolämpningar mot konstitutionsutskottet,
då har också i och med detsamma konstitutionsutskottet såsom domstol
förolämpats.
Herr Andersson i Vestra Nöbbelöf: Här är icke fråga om
att upprifva det beslut, hvartill utskottet kommit, men det hindrar
likväl ej, att de olika meningar, som äro rådande i eu så vigtig fråga
som denna, komma till uttryck. Ehuru jag för min del har en°annan
uppfattning härvidlag än konstitutionsutskottet, kan jag icke annat än
böja mig för utskottets beslut i frågan.
Den siste ärade talaren yttrade sig rörande de reglementariska
föreskrifterna — hvilka konstitutionsutskottet icke tagit någon hänsyn
till — och han sade, att såvida dessa komme att stå i strid med grund¬
lagen, måste de vika för denna. Men, mina herrar, förhållandet är
det, att der grundlagen varit otydlig, hafva Riksdagens båda kamrar
sökt afhjelpa bristerna genom de reglementariska föreskrifterna, hvilka
således skola supplera grundlagen. Jag tror derför, att man måste
taga hänsyn äfven till dem, men det har emellertid konstitutions¬
utskottet icke gjort.
Fredagen den 20 April.
33 Xso 38.
Här är — som sagdt — icke fråga om att göra ändring i konstitu- 1 fråga om
tionsutskottets beslut, och det är icke heller fråga om huruvida en •
fästning skall anläggas vid Boden eller ej, utan här gäller det, huruviday™£°*d^”af“
Andra Kammaren sjelf skall underskrifva sin omyndighetsförklaring voterings-
eller ej. Jag vill icke göra det och ber derför att få instämma i det proposition
yrkande, som herr Fredholm har framstäf. ,clf, ™atte
J 1 godkannas.
Öfverläggningen var härmed afslutad. Derunder hade yrkats, dels *Forts''
att ifrågavarande memorial skulle läggas till handlingarna, dels och
att kammaren skulle med ogillande af den i utskottets memorial före¬
kommande motivering lägga nämnda memorial till handlingarna. Herr
talmannen, som nu till proposition upptog dessa yrkanden, fann det
förstnämnda vara med öfvervägande ja besvaradt. Votering begärdes
likväl, i anledning hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs följande
voteringsproposition:
Den, som vill, att konstitutionsutskottets förevarande memorial
n:o 4 skall läggas till handlingarna, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren beslutit att med ogillande af den i
utskottets memorial förekommande motivering lägga nämnda memorial
till handlingarna.
Voteringen utföll med 101 ja, men 119 nej; och hade kammaren
alltså fattat beslut i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.
§ 4.
Härefter förelåg till afgörande statsutskottets memorial n:o 45,
med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa frågor rörande
anslagen under riksstatens fjerde hufvudtitel, punkt 3:o.
Ang.
föreslagen
voterings¬
proposition.
Sedan den af utskottet under denna punkt framlagda voterings¬
proposition blifvit uppläst, lemnades på begäran ordet till
Herr Seger da hl: Herr talman, mina herrar! Då fjerde hufvud-
titeln behandlades i denna kammare, var jag af sjukdom hindrad att
närvara och af samma anledning var jag borta, när statsutskottets nu
föreliggande memorial här diskuterades. Jag har sålunda icke haft
tillfälle att uttala mina åsigter här i kammaren hvarken rörande det
af Kongl. Maj:t äskade anslaget till rikets fasta försvar eller angående
statsutskottets memorial i följd deraf, att kamrarne stannat i olika
beslut i fråga om detta anslag.
Angående den första frågan, om anslaget till rikets fasta försvar,
är det icke tillåtet för mig att nu uttala mig, men då den såsom
hvilande förklarade behandlingen af statsutskottets memorial n:o 45
punkten 3:o nu åter förekommer, har jag ett tillfälle att uttala min
Andra Kammarens Prof. 1900. N:o 38. 3
N:o 38. 34
Fredagen den 20 April.
Ang. föreslå- mening om den häruti upptagna frågan, hvithet jag också ber att
gen voterings-f° g('jra_
^'(Forts. Jag utgår då ifrån att kamrarne stannat i olika beslut rörande
or 3' Kongl. Maj:ts äskande af anslag till fortsatt stärkande af rikets fasta
försvar. Jag finner utaf det föredragna memorialet, att statsutskottet
derefter förehaft frågan, huruvida en sammanjemkning af kamrarnes
stridiga beslut kunde ske eller ej. Jag finner vidare, att utskottet icke
ansett sig kunna framlägga något samman]emkningsförslag och att ut¬
skottet derför framkommit med förslag till voteringsproposition för
gemensam omröstning. Inom utskottet har man alltså försökt att åstad¬
komma ett sammanjemkningsförslag, men försöket har misslyckats. För
min del tror jag, att detta oaktadt det skulle vara tänkbart, att ett
sammanjemkningsförslag kunde komma till stånd. Enligt min upp¬
fattning kunna de ledamöter af utskottet, som påyrkat ett förslag till
sammanjemkning, numera göra detta med ökad kraft, och jag anser,
att de af utskottets ledamöter, som förut motsatte sig sammanjemk-
ningsförslaget, nu borde kunna låta sitt motstånd falla. Ty förhållandena
äro ju nu andra än de voro, då utskottet förut behandlade denna fråga.
Jag tror för min del alldeles icke, att det skulle vara omöjligt
att här åstadkomma ett sammanjemkningsförslag. Kamrarnes beslut
rörande anslaget till det fasta försvaret äro mycket kortfattade, i det
att de hvardera gå på endast två å tre rader, men dessa rader äro
mycket innehållsrika. Jag föreställer mig, att besluten skulle kunna
sönderdelas, så att man finge de särskilda frågorna hvar för sig. Det
är ju visserligen här en fråga om rikets fasta försvar, men det är
likaså visst och sant, att här föreligger en fråga om anslag till Oscar -
Fredriksborg och Vaxholm, en fråga om anslag till befästandet af
Karlskrona, en fråga om anslag till Karlsborg och en fråga om anslag-
till Boden. Dessa frågor skulle ju kunna uppställas hvar för sig, sä
att man skilde det ostridiga från det stridiga och på det sättet åstad-
komme ett sammanjemkningsförslag. Man kan nog invända häremot,
att ett sådant förtärande skulle vara lönlöst, eftersom Första Kam¬
maren redan godkänt den uppstälda voteriugspropositionen, men jag
hyser den föreställningen, att Första Kammaren möjligen skulle kunna
förmås att frångå detta sitt beslut på eu hemställan från statsutskottet.
Medan jag är inne på denna fråga, kan jag icke underlåta att
begagna mig af tillfället för att uttala min förundran öfver att anslag
sålunda begäras i klump utan någon specificering; fortsätter man på
en sådan väg, skulle det till sist kunna leda derhän, att man inskränkte
sig till att i klump begära anslag till hela landtförsvaret. Om man
i andra departement förfore på samma sätt, så skulle vi till exempel
icke här i går hafva haft att rösta angående anslag till ökad aflöning
åt laboratorn i bakteriologi vid karolinska institutet eller om en pro-
fessorslön vid tekniska högskolan, utan om ett anslag i klump till
den högre undervisningen i riket. Jag anser för min del, att det är
högeligen olämpligt att så sammankoppla olika frågor, och jag har
icke kunnat underlåta att härom uttala min mening.
Jag önskar lifligt, att en sammanjemkning måtte komma till stånd,
och jag skall strax säga anledningen dertill.
För några veckor sedan var jag mycket oviss, huru jag skulle
35 N:o 38.
Fredagen den 20 April.
ställa mig till frågan om en befästning vid Boden, men den ovisshet,
som jag då kände, har nu försvunnit, sedan jag fått tid att närmare
tänka mig in i frågan och fullt fatta den djupa innebörden af den¬
samma, och jag är numera beredd att rösta för att redan för nästa
år ett anslag beviljas till påbörjande af befästningsarbeten vid Boden
till den omfattning, som befästningskomitén föreslagit. Val finner jag,
att en utredning i flera punkter ytterligare skulle vara önskvärd: så
t. ex. anser jag det vara en brist, att man icke vet, hvilka utgifter
för riket fästningen kommer att medföra i framtiden, men jag anser
dock, att en sådan brist är af underordnad betydelse, och jag är, som
sagdt, beredd att rösta för ett anslag till Boden. Men jag kan omöj¬
ligen göra det i form af ett bifall till ja-propositionen i den nu upp¬
städa _ voteringspropositionen, derför att detta moment af voterings¬
propositionen är alltför vidsträckt och sväfvande. Ändamålet är icke
för mig tillräckligt angifvet, och jag kan derför aldrig rösta ja till
detta moment. Derför skulle jag önska, att en voteringsproposition af
annan lydelse komme till stånd.
På grund af hvad' jag nu anfört tillåter jag mig, herr talman,
att yrka, att den föredragna punkten återremitteras till statsutskottet,
i syfte att utskottet måtte å nyo taga i öfvervägande, huruvida icke
en sammanjemkning emellan kamrarnes stridiga beslut kan åstadkommas,
åtminstone delvis, så att gemensam omröstning behöfver ske endast
om det, hvarom kamrarne verkligen äro af olika mening.
Herrar Waldenström och Pettersson i Österhaninge instämde
häruti.
Herr Hjelmérus: Herr talman! Jag ber blott att få yrka god¬
kännande af den föreliggande voteringspropositionen.
Herr Hedin i Stockholm: Det kan ju icke vara doldt för någon
i denna kammare, att ett återremissyrkande, framstäldt under nuva¬
rande förhållanden, icke lian leda till något förnuftigt eller nyttigt
resultat. Det vet den, som framstälde detta förslag, likasom hvar och
en annan måste begripa det, han må för öfrigt vara ganska litet för¬
faren i riksdagsförhandlingar. 'Det leder icke till något annat resultat
än tidsspillan, om man bifaller detta återremissyrkande. Och då man
bär full vetskap om att det ej kali leda till annat, är det icke kam¬
maren värdigt att fatta ett sådant beslut.
Jag kan således för min del icke annat än rent af beklaga, att en
sådan manöver här försökts i sista stunden.
Herr Olsson i Sörnäs instämde i detta yttrande.
Herr Andersson i Vestra Nöbbelöf: Herr talman, mina herrar!
För min del vill jag naturligtvis icke motsätta mig en återremiss, men
jag tillåter mig erinra, att man genom eu återremiss ej torde vinna
det syfte, som af den förste ärade talaren framhölls, nemligen att få
till stånd en annan voteringsproposition. Vilkoret härför vore nemli¬
gen, att Första Kammaren skulle frångå sitt fattade beslut för att bi¬
träda den från denna kammare uttalade mening; och det torde nog
finnas ytterst liten utsigt för något sådant.
Ang.
föreslagen
voterings¬
proposition.
(Forts.)
N:o 38. 36
Fredagen den 20 April.
Ang.
föreslagen
voterings¬
proposition.
(Forts.)
Att man, såsom den förste ärade talaren föreslog, skulle söka dela
upp ifrågavarande anslag i de poster, som kräfdes för de olika fäst¬
ningarna, kan jag ej vara med om, ty det förslag, som i frågan fram¬
lagts, går ej ut på visst belopp för hvarje fästning; och då lära kam-
rarne ej vara villiga att godkänna ett förslag i sådan rigtning från
statsutskottets sida. Jag tror således ej, att på den vägen är något
att vinna. Jag har intet yrkande att göra.
Herr Hammarlund: Jag hade trott, att diskussionen i denna
fråga vore afslutad och att således icke några nya förslag rörande
densamma nu kunde få framställas, ty då frågan förra gången förelåg,
frågade herr talmannen, om öfverläggningen var afslutad, hvilken
fråga — såsom framgår af det tryckta och nu utdelade protokollet —
af kammaren besvarades med ja. Skulle det emellertid vara så, att
det oaktadt här kommer att framställas proposition dels på bifall till
voteringspropositionen, dels å återremiss, ber jag att få tillkännagifva,
att jag kommer att rösta för återremiss, men jag vill hafva tillagdt,
att jag gör det på grund åt de nuvarande förhållandena och utan att
gilla den motivering, som af den förste talaren framlades. Under nu¬
varande förhållanden och i valet mellan ett rent bifall och eu åter¬
remiss kommer jag — som sagdt — att rösta för återremiss.
Herr Elowson: Enligt min uppfattning är det fullkomligt rigtigt,
att diskussionen i denna fråga upptages å nyo, ty saken har ju kommit
i ett nytt läge.
1 den föregående diskussionen gjordes tvenne yrkanden. De, som
framstälde yrkandet om afslag, kunde måhända icke förutse, att en
propositionsvägran derå skulle komma från talmannens sida. Man kan
således antaga, att här i kammaren finnas personer, som icke äro fullt
nöjda med ett bifallsyrkande, utan vilja rösta på något annat. Men
något tredje yrkande gjordes icke förra gången. Frågan har derför,
som jag sade, kommit i ett nytt läge, så att jag anser, att man har
grundlagsenlig rätt att nu debattera densamma. Man får icke fästa
sig vid, att diskussionen har förklarats afslutad — ty faktiskt har den
ju blifvit det — utan dervid, att här inträdt någonting nytt. Herr
talmannen har enligt grundlagen förklarat diskussionen hvilande, till
dess att konstitutionsutskottet afgjort tvistefrågan. När nu så har
skett, ser jag icke något hinder uti grundlagen för att diskussionen
må kunna fortsättas rörande sjelfva hufvudfrågan.
Jag skulle kunna förena mig i yrkandet om återremiss, om jag
trodde, att en sådan skulle leda till någonting, men då jag tror, att
den icke kan hafva någon nyttig påföljd, anser jag det vara allra bäst
att bifalla voteringspropositionen. Jag skall emellertid icke göra något
sådant yrkande, ty det kommer ändå att framställas proposition derå.
Är det så, att kammarens pluralitet vill hafva en återremiss, har jag
för min del ingenting specielt deremot.
Öfverläggningen var härmed afslutad. Herr talmannen gaf proposi¬
tion å de derunder framstälda yrkandena, nemligen dels godkännande
af den föreslagna votexdngspropositionen, dels ock punktens återremitte-
37 K:o S8.
Fredagen den 20 April.
rande till utskottet; och fann herr talmannen förstnämnda yrkande
vara besvaradt med öfvervägande ja. Som votering likväl begärdes,
blef nu uppsatt, justerad och anslagen följande voteringsproposition:
Den, som godkänner den af statsutskottet i punkt 3 af föreva¬
rande memorial n:o 45 föreslagna voteringsproposition, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren beslutit att till statsutskottet åter¬
remittera denna punkt.
Voteringen, i vanlig ordning företagen, utföll med 128 ja mot 82
nej; och hade kammaren alltså godkänt ifrågavarande voterings¬
proposition.
§ 5.
Afgåfvos följande nya motioner, nemligen af:
herr Ollas A. Ericsson i Ofvanmyra, n:r 177, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition angående efterskänkande af ett kronan tilldömdt
skadeersättningsbelopp för obehörig afverkning å den Rättviks och
Boda socknemän upplåtna så kallade brobyggnadsskog i Kopparbergs
län; och
herr David Bergström, n:r 178, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning angående minderårigas och
qvinnors användande till arbete i industrielt yrke.
De aflemuade motionerna bordlädes.
§ 6.
Justerades protokollsutd rag.
§ 7-
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr C. F. Th. Nord¬
ström i Stockholm under den 21 innevarande månad.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 5,2o e. in.
In fidem
E Nathorst Böös.
Andra Kammarens Vrot. 1900. N:o .38.
4