RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1900. Andra Kammaren. N:o 28.
Lördagen den 24 mars.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet och leddes
dervid kammarens förhandlingar af herr vice talmannen.
§ 1.
Herr vice talmannen tillkännagaf, att herr A. Hedin i Stockholm
anmält, att han af opasslighet vore förhindrad att bevista aftonens
sammanträde.
§ 2.
Herr G. Lindhagen aflemnade en motion, n:o 167, i anledning af
dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag, innefattande tillägg
till förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets
afstående för allmänt behof, samt till lag om ändrad lydelse af 19
kap. 13, 14 och 21 §§ strafflagen, dels Kongl. Maj:ts proposition med
förslag till lag med vissa bestämmelser om elektriska ledningar.
Denna motion blef på begäran bordlagd.
§ 3.
Föredrogos hvart efter annat och blefvo af kammaren godkända
statsutskottets nedannämnda utlåtanden:
n:o 32, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående be¬
stridande af kostnader för åtgärder till förekommande af skogshärj-
ning af insekten nunnan;
n:o 33, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående under¬
stöd åt arbetaren vid myntverket A. Andersson;
Andra Kammarens Prof. 1900. N:o 28.
1
N:o 28.
2
Lördagen den 24 Mars, e. m.
n:o 34, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af fyra till kronoparken Uttersberg i Vestmanlands län hö¬
rande jordområden;
n:o 35, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtelse åt enskilde af ett invid Storsunds järnvägsstation beläget om¬
råde af kronoparken Storträskliden i Norrbottens län;
n:o 36, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af en till förra militiebostället 1/4 mantal Upsala n:o 1 i
Kalmar län hörande lägenhet; och
n:o 37, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försälj¬
ning af en till förra militiebostället 1 mantal Ålberga n:o 1 i Söder¬
manlands län hörande utega, benämnd Fjellen.
§ 4.
Angående Efter föredragning härefter af statsutskottets utlåtande n:o. 38, i
upplåtelse af anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse till Örebro
kronan till- stad af mark från kronolägenheten Alnängarne i Örebro län, an-
hörig mark. förde
Herr Zetterstrand: För att icke väcka någon onödig oro, vill
jag börja med att tillkännagifva, att jag ej har något annat yrkande
att framställa än om bifall till hvad utskottet hemstält. Men jag har
begärt ordet för att framhålla, att, för så vidt jag kan finna, man
icke på ett fullt lämpligt och rättvist sätt använder de medel, som
inflyta vid försäljning af sådana domäner, hvarom här är fråga,
d. v. s. kronodomäner, som äro belägna inom städernas områden.
Dessa domäner äro nemligen af den beskaffenhet, att de utgöra en
statstillgång af beståndande egenskap, hvars värde enligt sakens na¬
tur år för år tillväxer. Men nu använder man denna statstillgång
till anordnande af lokaler för statens embetsverk i hufvudstaden,
hvilka, huru de än inrättas, äro af den beskaffenheten, att deras
värde år för år måste sjunka. Med andra ord, man afyttrar fastig¬
heter, som stiga beständigt i värde, och skaffar sig i stället en till¬
gång, hvars värde ständigt är i sjunkande.
Jag skall be att få lemna en liten historik, som törhända i nå¬
gon mån åskådliggör, huru med denna sak sig förhåller. Såsom vi
alla veta, går man på grund af kong], brefvet af 29 maj 1874 så
till väga, att vid försäljning af kronodomäner på landet, man i deras
ställe inköper skogbärande eller till skogsbörd lämplig mark. Prin¬
cipen härvid är den, att man genom domänföryttringar endast skall
åstadkomma ett utbyte af egendom, som mindre lämpar sig för sta¬
ten, mot annan egendom, hvars förvärfvande kan bereda det all¬
männa större gagn. Detta är den nu gällande grundprincipen vid
domänföryttringar.
Det första undantaget skedde 1893. Då var fråga om att för¬
sälja fastigheter, tillhörande veterinärinstitutet bär i Stockholm. I
den kongl. propositionen angående detta ärende yttrades, att, då
3
N:o 28.
Lördagen den 24 Mars, e. m.
denna fastighet blifvit obehöflig för den institution, som der varit Angående
inrymd, och på grund af sitt läge mindre väl lämpade sig att an-Yronan^ill^
vändas för beredande af lokaler åt andra statens embetsverk och in- mark.
rättningar, Kong). Maj:t funne, att det kapital, som frigjordes genom (Forts.)
fastighetens realiserande, borde disponeras för anordnande af lokaler
åt sådana verk och inrättningar, hvilka saknade sådana. Detta var
ett undantag från förut gällande regel, men emellertid ett undantag,
som — så vidt jag kan finna — väl lät försvara sig, då man der¬
med allenast afsåg att vid föryttring af en fastighet, tillhörande ett
centralt embetsverk i hufvudstaden, bereda medel för anordnande af
lokaler åt andra dylika embetsverk, hvilka saknade sådana. Men
sedan gick man ett steg längre. År 1885 var det fråga om att sälja
tomter inom Arboga stad. Då uttalade statsutskottet den uppfatt¬
ningen, att, när fastigheter, liggande inom en stads område, försåldes,
man i stället borde skaffa staten andra fastigheter inom städerna,
hvilken i och för sig rigtiga tanke sedermera utvecklades derhän,
att, då år 1896 fråga blef om att försälja fastigheter inom Lands¬
krona stads område, Riksdagen beslöt, att den genom nämnda för¬
säljning inflytande köpeskillingen skulle läggas till »fonden för an¬
ordnande af lokaler för statens embetsverk i hufvudstaden». Detta
beslut var enligt min tanke icke lyckligt, då man derigenom slog in
på den origtiga vägen att afyttra konstanta, ständigt i värde stigande
tillgångar för att i stället skaffa sig tillgångar, hvilkas värde år för
år sjunker. Genom sådant tillvägagående tillfredsställa vi icke de
kraf, som af efterkommande med fog kunna ställas på oss, nemligen
att vi skola söka att bibehålla statens tillgångar oförminskade. Jag
vill med ett exempel belysa, hvarthän beslut sådana som ofvanstående
kunna leda. År 1898 afyttrade staten till Norrköpings stad en lä¬
genhet, Hospitalsholmen, som låg inom Norrköpings stads juris¬
diktion, men var helt och hållet jordegendom. Den härigenom erhållna
summan, inemot 50,000 kronor, lades till fonden för anordnande af
lokaler för statens embetsverk i hufvudstaden. Nu är det gifvet, att,
om staten behållit denna egendom, denna statens tillgång hundra år
härefter skulle haft ett 3 å 4 gånger större värde. Men då medlen
användas för anskaffande af embetslokaler, blir, som sagd!, värdet
ständigt sjunkande. Min uppfattning är nu den, att de medel, som
inflyta genom försäljning af fastigheter, som tillhöra statens centrala
embetsverk, må tillfalla fonden för anordnande af lokaler för statens
embetsverk här, men att deremot de medel, som år efter år inflyta
genom försäljning af öfriga kronan tillhöriga fastigheter inom rikets
städer, böra reserveras för att i händelse af behof användas till in¬
köp för statens räkning af sådana stadsfastigheter, som för olika stats¬
ändamål tid efter annan kunna behöfva förvärfvas.
Jag har med dessa ord naturligen ej haft för afsigt att söka
åstadkomma något beslut i annan retning, än utskottets hemställan
går; och då jag vet, att åtminstone ett sådant fall till under denna
riksdag skall förekomma till afgörande, har ja£ ej heller åsyftat att
med afseende derpå söka vinna någon ändring i bestående praxis;
utan jag har endast velat fästa uppmärksamheten derpå, att vi böra
taga i noggrant öfvervägande, om det kan vara rätt att för all fram-
N:o 28. 4
Lördagen den 24 Mars, e. m.
Angående tid fortgå på den nu inslagna vägen, eller om vi icke böra bryta
upplåtelse af me(j denna praxis och vid nästkommande riksdag slå in på en annan
kronan^till j fråga om dispositionen af de medel, som inflyta vid försälj-
°(FortsT n‘n»en a* kronan tillhöriga fastigheter, belägna inom de särskilda
^ ’' städernas områden.
Jag har, herr talman, intet yrkande att göra.
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet grefve Wacht-
meister: Såsom den nästföregående ärade talaren antydde, har
uppslaget till den praxis, som på senare åren gjort sig gällande i
fråga om dispositionen af köpeskillingen för sådana smärre krono¬
lägenheter, som äro belägna inom städernas område, utgått från Riks¬
dagen. Men denna tanke har såsom god och rigtig blifvit af Kongl.
Maj:t accepterad. — Då för omkring 25 år sedan frågan uppkom,
huruvida staten skulle göra sig af med sådana smärre jordbruks-
lägenheter, hvilkas förvaltning förorsakade för stora kostnader, voro
meningarne ganska delade angående rätta användningen af de in¬
flytande köpeskillingarna. Jag vill erinra mig, att den tanken då
äfven uttalades, att de borde användas till statsskuldens afbetalande.
Men den princip, som blef den bestämmande, var den, att köpe¬
skillingarna för de domäner, hvilkas innehafvande ansågs för staten
mindre fördelaktigt, borde användas till förvärfvande af sådana fastig¬
heter, som man ansåg skulle vara för staten till större nytta, nem¬
ligen skogsfastigheter. Detta tillämpas i fråga om sådana krono-
domäner, hvilka Kongl. Maj:t har bemyndigande att äfven utan Riks¬
dagens hörande försälja, de må vara belägna inom städernas om¬
råde eller på landsbygden. Endast i fråga om sådana kronodomäner,
hvilka lemna i arrende mer än 500 kronor, och för hvilkas försälj¬
ning Riksdagens medgifvande sålunda behöfves, tillämpas den re¬
geln, att de för stadsfastigheter inflytande medlen tilläggas fonden
för anordnande af lokaler för statens embetsverk i hufvudstaden.
Den användning, som köpeskillingarne för dessa stadsfastigheter
erhållit, är ju den, att de nedlagts i fastigheter, visserligen icke i
jordbruksfastigheter, utan i andra stadsfastigheter, och jag tror icke,
att man kan utan vidare säga, att cn sådan egendom kommer att
sjunka i värde. Det är visserligen sant, att icke alla de inflytande
medlen äro afsedda att användas till inköp af tomter, utan att en
del också torde komma att användas till uppförande af eller ny in¬
redning i byggnader. Men det är alldeles nödvändigt för staten att
hafva tillgång till sådana byggnader i hufvudstaden. Det förefaller
något inkonseqvent af den siste talaren, då lian medgaf, att de medel,
som inflyta för försålda fastigheter i hufvudstaden, finge användas
till anordnande af lokaler för statens embetsverk härstädes, men
deremot ansåg det olämpligt, att köpeskillingarne för fastigheter i
andra städer finge en liknande användning. Dessa embetsverk
sträcka ju sin verksamhet öfver hela landet, och således kan väl
icke häri anses ligga ett gynnande särskildt af Stockholm.
Jag vill dessutom erinra, att det för närvarande är ett stol t antal
embetsverk i Stockholm, som icke hafva egna lokaler och för hvilka
lokaler derför måste hyras. Det är, såvidt jag nu erinrar mig,
Lördagen den 24 Mars, e. m. 5 N:o 28.
förhållandet med kommerskollegium, fångvårdsstyrelsen, väg- och Angående
vattenbyggnadsstyrelsen, lotsstyrelsen, patent- och registreringsverket, Yfmantm-
justitiedepartementets statistiska byrå och finansdepartementets kon- hörig mark
troll- och justeringsbyrå. Nu i dagarne har man måst hyra lokaler (Forts.)
för justitierevisionen, som den 1 nästinstundande april får flytta från
kanslihuset för att bereda plats åt det nya jordbruksdepartementet
samt nödigt större utrymme åt civil- och utrikesdepartementen. Och
man kan förutse, att, efter som ärendena växa, det skall blifva nöd¬
vändigt att skaffa äfven andra nya lokaler. Inom kort kommer också
att föreläggas Riksdagen ett förslag att af fonden för anordnande
af lokaler för statens embetsverk i hufvudstaden disponera åtmin¬
stone en del för att bereda nya lokaler för Kongl. Maj:ts kansli.
Jag har ej vidare att anföra och får till slut endast säga, att
jag tror, att om det också ej är så stora belopp, som på denna väg
tillflyta ifrågavarande fond, de emellertid komma till en ganska
nyttig användning.
Grefve Hamilton: Den förste talaren framstälde cj något
yrkande. Jag skall ej heller göra något sådant, och detta så mycket
mindre, som jag lika med honom icke är fullt på det klara med
huru man skall lyckas finna någon bättre användning för ifråga¬
varande medel än den som nu är bestämd.
Det är, såsom herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
erinrade, Riksdagen, som tagit initiativet till den nu rådande an¬
ordningen, och denna har endast accepterats af Kongl. Maj:t. Jag
erkänner mycket villigt, att såvida dessa medel användas till inköp
af stadsfastigheter, man ej kan säga, att de äro olämpligt placerade,
ty stadsfastigheter ökas naturligtvis alltjemt i värde. Men deremot
är det obestridligt, att om man fonderar dessa medel för inredning
af embetslokaler, detta är ett sätt, som man kan ifrågasätta, om det
öfverensstämmer med en god hushållning. Mig synes, som om frågan
borde tagas i förnyad ompröfning. Det förefaller mig, som om man
litet för lätt fallit offer för den nu så moderna vanan att bilda fonder
för olika ändamål. Man kan ju vinna ungefär samma syfte, som man
här genom den nuvarande anordningen vunnit, antingen genom att
återgå till hvad man en gång var inne på, nemligen att anslå medlen
till inköp af andra för statens behof nödvändiga fastigheter i hela
riket, eller ock genom att reservera medlen att af statskontoret redo¬
visas utan att bestämma huru de skola användas.
Emellertid tror jag, att man bör vara den förste talaren mycket
tacksam för att han bragd denna fråga på tal, ty det förtjenar verk¬
ligen att tagas i öfvervägande, om det är så fullt lämpligt att an¬
vända ifrågavarande medel till inredning af embetslokaler i hufvud¬
staden.
Jag har icke något yrkande att framställa.
Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Jag vill för min
del påslå, att det är synnerligen lämpligt att använda dessa medel,
som inflyta för försålda smärre stadsfastigheter, till det ändamål,
som här är omnämndt. Herrarne torde erinra sig, att då det beslöts
N:o 28. 6 Lördagen den 24 Mars, e. m.
Angående att försälja tomterna i qvarteren Edelman och Krabaten här i Stock-
YronantiU- b°lm> man bestämde, att af köpeskillingarne skulle bildas en fond
hårig mark. för anordnande af lokaler för embetsverken bär i hulvudstaden.
(Forts.) Sedan detta beslut fattats och det blifvit fråga om att taga i an¬
språk fondens belopp för dylikt ändamål, kom statsutskottet att
tänka på, att det vore lämpligt att lägga till fonden äfven köpe¬
skillingarne för andra stadsfastigheter i riket, hvilket beslut derefter
alltid följts, då stadsfastigheter ifrågasatts till försäljning. Och så¬
som herrarne torde minnas, har sedermera deraf också användts ett
icke obetydligt belopp för restaurationen af det så kallade kungs-
huset här på Riddarholmen. Jag tror verkligen, att det är fördel¬
aktigt, att det finnes en sådan fond, så att regeringen slipper komma
till Riksdagen och begära särskilda anslag.
Såsom det nu nämnts från statsrådsbänken, kunna vi vänta för¬
slag om dyrbara byggnader för de embetsverk, som icke hafva egna
lokaler. Jag tror, att Riksdagen då skall blifva tillfredsstäld öfver
att denna fond har tillgångar till sådant ändamål. Och min mening
är derför, att det förfarande, som följts, är rigtigt.
Jag yrkar bifall till statsutskottets hemställan.
Herr Zetterstrand: Herr talman! Den siste talarens anförande
har ännu mera styrkt mig i min uppfattning, att denna fråga bör
' tagas i förnyadt öfvervägande. Talaren nämnde, att en del af dessa
medel tagits i anspråk för restauration af kungshuset här ute på
Riddarholmen. Kan det nu vara lämpligt att sälja statens domäner
i städerna och använda medlen till restauration af byggnader? Hålla
vi på på detta sätt, kommer ju värdet af stadsdomänerna att försvinna
under årens lopp i stället för att vara eu stadigvarande statens till¬
gång. Jag tror ej, att detta kan vara rätt. Låt hvar dag hafva sin
egen omsorg. Skola vi restaurera byggnader, så låtom oss anvisa
särskilda medel dertill, men icke dertill använda statens konstanta
tillgångar. När vi skola anskaffa lokaler till embetsverken, så hafva
vi ju redan en fond för sådant ändamål på en million kronor och
deröfver. Ytterligare medel torde komma att genom ifrågasatta byten
inflyta, och vi veta ej ens för närvarande, huruvida några ytterligare
medel för ifrågavarande ändamål kunna behöfvas. Låtom oss emel¬
lertid, då byggnadsfrågan kommer före, anslå ytterligare tilläfventyrs
nödiga medel eller, om så erfordras, upplåna penningar på skälig
amorteringstid. Men må vi icke bygga dessa lokaler för medel, som
erhållas genom realisation af statens domäner.
Jag ber herrarne tänka på denna sak till en annan riksdag.
Vidare anfördes ej. Hvad utskottet hemstält bifölls.
§ 5.
Härefter föredrogs och blef af kammaren godkändt statsutskottets
utlåtande n:o 39, i anledning af Kongl. Maj.ts proposition angående
försäljning af kronoängen Bjurkärret n:o 1 i Södermanlands län.
7
N:o 28.
Lördagen den 24 Mars, e. m.
§ 6.
Bevillningsutskottets häruppå föredragna memorial n:o 23, an¬
gående ändring af tulltaxerubriken Skyfflar, Spadar, Grepar och Hö¬
gafflar, blef likaledes godkändt.
§ 7.
I ordningen derefter förelåg till afgörande bevillningsutskottets **$*%£*
betänkande n:o 24, i anledning af väckt motion om upphäfvande aj tunsat$en
eller nedsättning af tullsatsen för garfvade (barkade), men icke å får- och
färgade eller ytterligare bearbetade får- och getskinn. getskinn.
I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 38, hade herr
C. Faxe föreslagit,
»att Riksdagen ville besluta, att i tulltaxan under artikeln hudar
och skinn, ej hänförliga till pelsverk, beredda, skall antingen emot
åtnjutande af tullfrihet eller emot eu tullsats af 5 öre per kilogram
intagas rubriken 'garfvade (barkade), men icke färgade eller ytter¬
ligare bearbetade får- och getskinn’.»
Utskottet hemstälde,
att Riksdagen måtte, med afslag å herr Faxes ifrågavarande
motion, besluta, att nu gällande bestämmelser angående tullsatserna
för hudar och skinn, ej hänförliga till pelsverk, skola bibehållas
oförändrade.
I fråga härom anförde
Herr Faxe: Herr talman, mina herrar! Utskottet har ansett,
att den af mig föreslagna tullfriheten eller eventuelt tullnedsättnin-
gen för halfgarfvade hudar och skinn »skulle vara till betydlig skada
för en del af svenska garfverihandteringen, synnerligast de mindre
garfverierna på landsbygden». Jag tror dock, att ett sådant på¬
stående icke eger sin rigtighet. De mindre garfverierna på landet,
hvilka sysselsätta sig bland annat med barkning af svenska får¬
skinn, få nog bibehålla sin kundkrets, och för öfrigt lär denna
industri att garfva fårskinn vara så ringa, att man nästan kan säga
att den, äfven i sin helhet betraktad, är så godt som alldeles be¬
tydelselös. Dessutom förhåller det sig nog så, att den obetingadt
största qvantiteten af de i Sverige bearbetade fårskinnen beredes
till sämskskinn, handskskinn och pelsskinn eller andra dylika
skinn, och till sådan fabrikation äro de i min _ motion afhandlade
s. k. ostindiska skinnen icke lämpliga; de kunna icke dertill aptera^.
Under sådana förhållanden torde utskottets i nämnda hänseende
uttalade farhågor icke vara så synnerligen välgrundade, och jag tror
icke heller, att de delas af garfveriidkarne sjelfva. Åtminstone har
jag i min hand ett intyg från de mest framstående garfveriidkarne i
N:o ‘28.
Lördagen den 24 Mars, e. m.
lindring kvilk? 1 allo instämt i min motion. Jag skall be att få upp-
af tullsatsenla&a deJta intyg; det lyder sålunda; H
å fioc>» ,., »Ef‘?r att katVa del af herr C. Faxes motion i fråga om tull-
eller'.nedsättning af tullafgiften för barkade får- och getskinn
(Forts.) hafva vi härmed velat tillkännagifva vår uppfattning härom vara
den att en sådan ändring af tulltaxan icke skulle i nämnvärd grad
skada ga rf v e r i in d u stri e n i landet i de former, den för närvarande be-
drifves. Tvärtom halla vi före, att — med hänsyn dertill att Sverige
för närvarande faktiskt importerar sitt behof af färdigberedda och
färgare får- och getskinn till sådana ändamål, som i motionen afses
det skulle larma till fördel, om denna nya industri kunde genom
ändring åt tullsatsen göras möjlig i landet, hvilken förmån skulle
vara sa mycket större, som ej våra svenska fårskinn och näppeligen
heller vara getskinn lämpa sig för beredning till ofvanberörda ända-
mal Malmo den 1 mars 1900». Detta intyg är undertecknadt af
en i, b stycken åt de största garfveriidkarne i Skåne.
. Utskottet säger vidare, att ett bifall till motionen möjligtvis skulle
minska efterfrågan på svenska fårskinn. Icke heller detta tror lag
det ar så farligt med; hvarken torde efterfrågan komma att minskas
eller prisen att sänkas. Ty såsom förhållandena nu äro, går större
delen af de svenska fårskinnen till utlandet, speciel till Tyskland.
Uer är, såsom jag i min motion påvisat, en tullnedsättning, sådan
vart land, redan lag, och våra svenska fårskinn gå
derför dit, särskild! som tyskarne finna annan användning för dem
än hvad vi i vår industri . kunna begagna dem till.
Vidaie förhaller det sig sa, att de svenska skinnen icke i allo
lämpa sig för samma ändamål som de ifrågavarande ostindiska, för
hvilka jag begär tullnedsättning. Såsom ett exempel härpå vill jag
nämna, att endast dessa senare skinn lämpa sig för tillverkning af
ljusa skodon. Herrarne veta ju, huru stort omfång bruket af sådana
skoi på sista tiden tagit, under den varmare årstiden begagna ju alla
samhällsklasser dylika ljusa skor, och det är just af ostiudiska skinn
som sådana förfärdigas. År det då lämpligt att dessa skinn skola i
jag må gerna kalla det ratt tillstånd draga precis samma tull
som det färdiga fabrikatet? Så är emellertid nu förhållandet, det
är 65 öre per kilogram, som dessa råa skinn draga i tullkostnad.
När vi nu betänka, att de stora industriländerna Tyskland, Öster¬
rike och Frankrike gång efter annan nedsatt tullsatserna på dessa
SKinn, vore det då icke på tiden, att Sverige följde exemplet? Det
är i alla fall en ganska betydande industriartikel, hvarom här är
fråga. Jag vill blott nämna, att under sistlidne januari månad såldes
pa Londons börs icke mindre än 1,700,000 barkade får- och getskinn
mot endast 4,000 råa skinn under samma tid.
Utskottet påstår också, att man kunde begagna tillfället att på
världsmarknaden uppköpa och sedan hit importera dylika skinn i
rått tillstånd för att derefter bär låta bearbeta dem. ja, detta kan
i” ly°has ga lätt för sig; men att göra detta med någon ekonomisk
föidel är alldeles omöjligt, på grund deraf, att de råa skinnen icke
kunna sorteras förrän de verkligen kommit fram till bestämmelse¬
orten, och då befinnes det ofta, att endast ungefär hälften, ja icke
Lördagen den 24 Mars, e. m. 9 N:o 28.
ens det, af dessa skinnvaror lämpa sig för den afsedda fabrikationen, i Angående
Ofverskottet, som understundom kan utgöra betydligt mer än hälften,
får gå samma väg som våra svenska fårskinn: de reexporteras till
utlandet, och detta med afsevärd förlust. getskinn.
En sak, som utskottet också litet grann bakat upp sig på, är (Forts.)
sjelfva tullbeliandlingsfrågan. Men jag tror, att utskottet härvidlag
har fått alldeles felaktiga uppgifter. Det säger, att det skulle vara
omöjligt att skilja på barkade får- och kalfskinn; jag åter bar från
fackmän fått den upplysningen, att dessa skinn skulle vara alldeles
omöjliga att förvexla. För {Ifrigt får jag beträtfande denna sak hän¬
visa till de i min motion framstälda förslagen till undanrödjande af
svårigheter vid tullbebandlingen.
Jag bar nu icke haft något vidare medhåll inom utskottet och
anser mig derför icke böra längre orda något om denna fråga.
Ett yrkande vill jag emellertid göra, och i så fall ber jag att få
afstå från alternativet angående fullständig tullfrihet, hvaremot jag
i stället yrkar bifall till det andra alternativet rörande nedsättning i
tullen för garfvade får- och getskinn och således afslag å utskottets
hemställan.
Häruti instämde herr Hedgren.
Herr Fredholm: Herr talman! Det är en väl känd sak, att
industrien utvecklas för hvarje dag, och så är äfven fallet med
garfverinäringen. Uti denna har nu ingått ett nytt moment, som
förut icke behöft tagas hänsyn till. Man kan nemligen numera från
Ostindien erhålla får- och getskinn, hvilka endast halfgarfvade i stor
myckenhet säljas å Londons marknad. På grund af sitt billiga pris
bereda de lädertillverkarne i flera europeiska länder tillfälle att af
dem framställa eu färdigberedd vara för en billigare kostnad än som
förut varit möjligt. När nu en dylik omgestaltning i produktionen
inträdt, sä följer deraf, att de gamla tullbestämmelserna icke gerna
kunna längre anses vara fullt lämpliga.
Man måste ju i detta som i annat taga hänsyn till förändrade
förhållanden och se till, huruvida icke äfven vårt land skulle kunna
genom ändrade tullsatser bereda garfverinäringen tillfälle att tillgodo¬
göra sig ett nytt och billigt råmaterial eller halfiabrikat och sålunda
i billigt pris på den färdiga produkten kunna upprätthålla konkurrensen
med utlandet. Detta är jag villig att erkänna. Men i föreliggande
fall uppresa sig mot ett sådant tillvägagående som det motionären
föreslagit, eller att sänka tullen från 65 till 5 öre pr kg., åtminstone
på det stadium frågan nu befinner sig, åtskilliga svårigheter. Hvar
och en kan inse, att den föreslagna tullnedsättningen är högst betyd¬
lig, men icke nog dermed, genast vidtagen kan den komma att be¬
tänkligt rubba produktionsviikoren för de garfverier här i landet,
hvilka icke varit i tillfälle att, såsom man i Skåne gjort, följa med
förhållandenas utveckling. Att innehafvarne af sådana garfverier
frukta för att, om den nu föreslagna tullnedsättningen kommer till
stånd, deras näring skulle bli ruinerad, det må man ej undra på, och
detta är eu omständighet, hvilken man, synes det mig, bör taga hän-
Ro 28.
10
Lördagen den 24 Mars, e. m.
Angående syn till, äfven om den naturligtvis ej bör få vara bestämmande för
ifTtull sill sma ’^er' I det första ögonblicket, då fråga om en sådan tullned-
a färgek1 sättning^väckcs, bör man dock iakttaga nödig varsamhet.
getskinn. I alla fall skulle icke detta ensamt för sig hafva för mig utgjort
(Forts.) tillräcklig anledning att biträda utskottets hemställan om att helt och
hållet afslå motionen. Man skulle ju kunna hafva åtnöjt sig med
att något nedsätta den nu gällande tullen. Men derjemte förefinnes
ett annat skäl, som i fråga om afslag för mig varit afgörande, nem¬
ligen svårigheten att vid tullhehandlingen kunna skilja ifrågavarande
halfgarfvade skinn från helgar! vade. Motionären har sjelf medgifvit,
att en sådan svårighet förefinnes, då han i motionen säger, att »ett
sådant särskiljande icke lärer vara en lätt sak». Hvad har motionä¬
ren nu föreslagit för att afhjelpa denna svårighet vid tullhehandlingen?
Jo, antingen att man skulle tillåta införsel af ifrågavarande vara
endast öfver några få hnfvudorter i Sverige, såsom Stockholm, Göte¬
borg, Malmö, eller också att man skulle medgifva tull-lindring i de
fall, att importöreu kunde med certifikat, bestyrkt af svensk-norska
konsulatet i London, visa, att varan uppköpts å omförmälda London¬
marknad. Båda dessa sätt att kringgå svårigheten att vid tull¬
behandlingen med säkerhet kunna bestämma, hvilket slag af skinn
varan skall anses utgöra och hvilken tullsats skall densamma åsättas,
kan jag för min del icke anse vara tillfredsställande.
Frågan huruvida det är tillrådligt att i sådana fall som detta,
då en för införsel afsedd vara är af den beskaffenhet, att man icke
utan särskild sakkunskap kan bestämma det slag, hvartill den bör
hänföras, tillgripa den utväg, som motionären föreslår, eller att tillåta
införseln endast öfver vissa tullplatser — denna fråga har många
gånger förut varit före, men alltid har man enats om att undvika
ett sådant tillvägagående, och detta af många skäl. Man bär ju ingen
trygghet för att icke varan, trots ett stadgande af nyssnämndt inne¬
håll, kan under annat namn införas öfver andra tullplatser just på
grund af svårigheten att vid tullhehandlingen rätt klassificera den.
Att göra en sådan åtskilnad i fråga om importställen är vidare en
inskränkning i importfriheten, som kan gynna några på andras be¬
kostnad.
Hvad åter beträffar den andra föreslagna utvägen, eller att genom
certifikat vinna trygghet för att icke varan införes under annat namn,
så förefinnes tillräcklig erfarenhet om att ett sådant certifikat icke
medför afsedd trygghet, hvarför man med stort misstroende måste
betrakta alla sådana certifikat, äfven om de äro styrkta af svensk-
norsk konsul på platsen för utförseln. Jag ber att i det fallet få
anföra ett exempel, som jag erinrar mig ifrån en förfluten tid, då
jag hade litet att göra dermed, när fråga var om förnyandet af franska
handelstraktaten. Man hade från Sveriges sida medgifvit en lindri¬
gare tull å konjak från Frankrike. Det befans emellertid, att man
under detta namn derifrån införde en vara, som icke var fransk
konjak, utan någonting helt annat. Den svenska regeringen vände
sig då till den franska, med framhållandet af alt sådant vore stridande
mot traktatens mening, och anhöll, att franska regeringen måtte vid¬
taga åtgärder för afhjelpande af ifrågavarande missförhållande. Franska
11
N:o 28.
Lördagen den 24 Mars, e. m.
regeringen svarade, att anmärkningen var fullt befogad, och att den
vore villig att göra allt, hvad den svenska^ regeringen i det fallet - tu^(lt8en
önskade, blott denna kunde och ville föreslå ett sätt, som för vin- £ /ar- och
nande af det afsedda ändamålet vore betryggande. Då föreslogs det getskinn.
från svensk sida, att det skulle vid utförseln fordras ett intyg frän (Forts.)
svensk-norsk konsul om att varan vore konjak, och denna begäran
bifölls, men icke innebar detta någon trygghet för att man sedermera
fick någon annan och bättre vara, än hvad man förut fått. Jag tror
alltså, att dylika åtgärder icke medföra det resultat, som man af dem
hoppas vinna.
Det är af nu anförda skäl som jag har biträdt utskottets af¬
styrkande hemställan. Jag anser emellertid att denna fråga har en
ganska stor betydelse i synnerhet för skotillverkningen, och hoppas
derför, att man vid närmare pröfning skall kunna finna ut något
lämpligt sätt att vinna den af motionären eftersträfvade tull-lindringen.
Jag ber dock få påpeka, att frågan kanske framdeles får något större
räckvidd, än hvad motionären förestält sig, då han här yrkat tull-
lindring endast för får- och getskinn. Efter hvad man sagt mig, är
denna halfgarfning tillämplig också på andra skinn och äfven pa
hudar, och får frågan om tull-lindring denna stora utsträckning, så är
det nödvändigt att med största omsorg behandla hela saken. Skulle
allt hvad läder heter införas i landet för eu väsentligt nedsatt tull,
då det är halfgarfvadt, mot då det är helgarfvadt, så är jag för min
del mycket tveksam om huruvida det skulle vara möjligt för garfveri-
industrien att med bibehållande åt nu allmänt brukade garlyeri-
metoder bestå här i landet. För min del är jag visserligen ötver-
tygad om att den nog skulle kunna det, endast garfvarne ville taga
kännedom om hvad som på garfverinäringens område försiggår i
utlandet, ty hvarför skulle ej en så naturlig näring som garfning
kunna existera i vårt land lika väl som den gör i andra länder. I
alla händelser kräfves det dock någon tid för att gorå sig förtrogen
med nödvändigheten att rätta sig efter ändrade förhållanden, och
denna tid bör man bereda idkarne af garfverinäringen.
På grund häraf synes det mig klokast, om kammaren nu bifölle
utskottets förslag, till hvilket jag, herr talman, får yrka bifall.
Vidare anfördes icke. Sedan herr vice talmannen framstält pro¬
position på de under öfverläggningen gjorda yrkanden, biföll kam¬
maren utskottets hemställan.
§ 8.
Vidare föredrogs och bifölls bevillningsutskottets betänkande n:o
25, i anledning af väckt motion om begränsning af stämpelförsäljnings-
mans provision.
§ 9-
Till kammarens afgörande förelåg härefter bevillningsutskottets
betänkande n:o 26, i anledning af väckta motioner angående vissa
N:o 28.
12 Lördagen den 24 Mars, e. m.
ändringar i bevillningsförordningen och instruktionen för taxerings¬
myndigheterna.
Punkten 1.
Angående Uti en inom Andra Kammaren afgifven motion, n:o 32, hade
vallning för ^err ^ ^tyrlander föreslagit, att Riksdagen ville vidtaga den för-
bolags jord- ändringen i bevillningsförordningen, att jordbruksfastighet, som eges
bruksfastig- af bolag, måtte åsättas eu särskild bevillning till beloppet lika med
het. den vanliga bevillningen af jordbruksfastighet, samt att denna be¬
villning under namn af »särskild bevillning för bolags jordbruks¬
fastigheter» måtte i kronans räkenskaper föras i särskild kolumn.
Utskottet hemstälde emellertid, att herr Styrlanders förevarande
motion icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Vid betänkandet voro fogade reservationer af, bland andra, herr
Bromée i tillstå, som hemstält, att herr Styrlanders förevarande mo¬
tion måtte af Riksdagen bifallas.
Sedan utskottets under punkten gjorda hemställan blifvit uppläst
anförde
Herr Styrlander: Jag skall allra först be att få taga fasta på
ett medgifvande, som utskottet gör, »att bolagens förvärf af jordbruks¬
fastigheter i den utsträckning, som detta förvärf numera synes vilja
antaga, innebär en fara för att den för vårt land så vigtiga del af
befolkningen, som består af sjelfegande jordbrukare, småningom
minskas».
Jag skulle visserligen vilja hafva haft detta uttalande ännu
skarpare, nemligen genom utbyte af ordet »småningom» mot ordet
»skyndsamt», ty bolagens jordbruksförvärf fortgår allt mer och mer
ohejdadt.
Det kan väl vid första påseendet synas, som om detta icke skulle
medföra, att den jordbrukande klassen så hastigt minskades, ty såsom
förhållandet är uppe i våra bygder åtminstone, förhåller det sig så,
att, när ett hemman försäljes af en bonde till ett bolag, bonden öfver-
tager brukningsrätten till hemmanet under sin lifstid, och man ser
derför icke så hastigt, att bondeklassen försvinner, ty den bonde,
som sålt sitt hemman och undantagit brukningsrätten, bibehåller
fortfarande bondens karakter under sin tid. Men när dessa bönder
eu gång gå bort, så kunna vi vara öfvertygade, att bondeklassen i
all synnerhet i Dalarne och Norrland hastigt kommer att försvinna,
ty böndernas söner komma helt säkert icke att bibehållas vid jord¬
bruket. En och annan kommer väl att blifva arrendator, men de
allra fleste komma att blifva skogsarbetare, flottningskarlar, sågverks¬
arbetare, sjåare vid lastningskajerna o. d., och komma derigenom in
i det stora proletariatet.
Ehuru nu utskottet gjort detta uttalande så mildt som möjligt,
har likväl icke hela utskottet kunnat vara enigt om detsamma, utan tre
Lördagen den 24 Mars, e. m. 13 N:o 28.
af utskottets ledamöter hafva funnit det så farligt, att de reserverat ingående
sig emot detsamma. Men ehuru utskottet gjort detta uttalande —
och jag är särdeles tacksam mot de ledamöter i utskottet, som till- bolags jord¬
borr denna kammare, ty jag förstår mycket väl, att det är de, som bnd-sfastig-
genomdrifvit detta medgifvande, och jag förstår väl, att det härför het.
kräfts mycket arbete — ehuru, säger jag, utskottet gjort detta ut- (Forts.)
talande, vill utskottet likväl icke vara med om någonting för att söka
lösa denna fråga.
Utskottet tager upp ett uttryck ur min motion förra året, nem¬
ligen att denna beskattningsåtgärd icke är tillfyllestgörande för det
ändamål, som man åsyftar. Ja, mina herrar, hvilken beskattnings¬
åtgärd kan väl sägas vara tillfyllestgörande? Aro t. ex. de höjda
afgifterna för bränvinsförsäljningen tillfyllestgörande för att hindra
missbruket af bränvin? Äro de höga spanmålstullar, som vi hafva,
tillfyllestgörande för att höja jordbruket och för att få allt väl be-
stäldt i detta afseende? Jag tror det icke. Trots tullarne, klaga jord-
brukarne — och, såsom jag tror, med rätta — öfver det betryck, som
hvilar öfver jordbruket. Hvilken lagstiftning i beskattningsväg vi
än vidtaga, så blir den icke tillfyllestgörande i den meningen, att
den skulle vara absolut eller fullständigt tillfyllestgörande. Jag tror
dock, att den åtgärd jag föreslagit skulle hafva någon betydelse i
detta afseende, i all synnerhet om i framtiden, såsom jag tänkt mig,
denna beskattning gjordes progressiv. Jag har nemligen tänkt mig,
att sedan man väl fått in denna princip, så kunde man, om lagstift¬
ningen icke visade sig tillfyllestgörande sådan den var, försöka att
få progressiv beskattning på bolagen i detta afseende.
Men man synes icke vilja göra någonting i detta fall. Man
förskansar sig bakom teorier, oaktadt det dock här föreligger ett
verkligt behof af att i praktiskt afseende vidtaga åtgärder. Jag
fruktar för, att denna fråga, som alldeles säkert är en mycket stor
social fråga, om man icke i tid gör något för dess lösning, en gång
kommer att lösas på en mycket våldsam väg. Jag är öfvertygad om,
att, när vi en dag allesammans få ögonen öppna för den sociala faran
af bolagens jordbruksförvärf, vi skola nödgas tillgripa en sådan utväg
som reduktion af bolagens jordegendom till staten och sedan jordens
utlemnande till enskilda jordbrukare.
Så har det gått förut i vårt land, då den svenska jorden samlats
på få händer. Först måste en stor och omfattande reduktion före¬
tagas, då den svenska jorden samlats i kyrkans hand, och när sedan
längre fram i tiden jorden samlats i adelsmännens händer, blef eu
ny reduktion nödvändig. Men en sådan reduktion blir alltid våldsam
och medför en mängd orättvisor. Jag tror, att man skulle kunna
förekomma detta genom att stämma i bäcken, så att man icke be-
höfde stämma i ån, som man annars en gång måste göra.
Vidare säger utskottet, att sjelfva grundprincipen för skatte¬
lagstiftningen skulle stötas genom mitt förslag. Det är, säger utskottet,
»alldeles förkastligt att söka afhjelpa sociala missförhållanden genom
att i sådant syfte beskatta en samhällsklass mer än en annan» o. s. v.
Jag kan verkligen icke dela den uppfattning, som utskottet tyckes
ega, att bolagen skulle vara eu samhällsklass. Aktieegarne
N:o 28.
14
Lördagen den 24 Mars, e. m.
än{^iddie i dessa ^olag utgöras visserligen till stor del af personer, som äro
vulning för fö™ögna, och om man från den synpunkten vill tala om bolagen
bolags jord- som en samhällsklass, så kan det ju tinnas skäl för detta uttalande.
bruksfastig- Men jag tror, att det är att drifva saken allt för långt åt den motsatta
het sidan, om man säger, att det är en särskild samhällsklass, som man
(Forts.) skulle komma att beskatta. Det är bolagen, som man beskattar, gent
emot de enslcilde jordbrukarne. Jag är fullt öfverens med utskottet
om, att »skattelagstiftningens uppgift endast är att uppställa sådana
regler för skattens utgörande, att densamma genom att afpassas efter
hvars och ens skatteförmåga kommer att trycka alla skattdragande
lika.»
Men kunna vi påstå, att skatteförmågan för ett bolag, som eger
en jordbruksfastighet, är densamma som för en bonde, som eger en
dylik?
När ett bolag förvärfvar en jordbruksfastighet, är kapitalet redan
på förhand samladt, men när en enskild man förvärfvar en fastighet,
så antingen ärfver han den och får då utbetala lösen till sina syskon
och sätta sig redan i början i skuld eller också köper han hemmanet
delvis på kredit. Det är således under olika förhållanden, som en
fastighet förvärfvas af bolag eller af enskilda personer. Dessutom
höra vi bemärka, att den enskilda personen, bonden, blir jordbrukare
i och med detsamma han köper ett hemman; det är hans bufvud-
näring, då deremot skogsafverkningen måste blifva en binäring. För
bolag åter, åtminstone uppe i våra bygder, är jordbruket eu binäring
och skogsförädlingen, som man så vackert kallar den, bufvudnäringcn.
Den enskilde bär till uppgift att söka sköta sin jord så väl som
möjligt; han bildar der sitt hem och får personliga intressen omkring
sitt hemman, men för ett bolag, hvars aktieegare kanske äro boende
100-tals mil derifrån, är den förnämsta uppgiften att pressa ut största
möjliga vinst ur detta bondehemman, bvilket bolaget köpt icke för
att idka jordbruk, utan för att idka trävarurörelse, d. v. s. afverka
den skog, som der tinnes. Jag tinner det derför icke så tydligt, som
utskottet velat påstå, att den skatteförmåga, som grundar sig på
inkomst af fastighet, icke kan sägas vara större endast och allenast
derför, att fastigheten eges af ett bolag i stället för af eu enskild.
Jag anser, att det ligger i sakens natur, att ett aktiebolag, som köper
ett hemman i afsigt att der afverka skog och erhålla den största
möjliga vinst af detsamma, har en större inkomst och således äfven
större skatteförmåga än den enskilda personen, som köper ett hem¬
man i afsigt att drifva jordbruk och derför är försigtigare med skogen.
Utskottet affyrar slutligen ett skott, detsamma, som förekom under
diskussionen förra året, nemligen att det vill skrämma oss för att
förstora det fyrkvälde, som skulle uppkomma, om min motion antoges.
Jag besvarade detta redan förra året och sade, att jag trodde, att det
icke var så farligt med detta, ty i en ofantlig mängd socknar, åtmin¬
stone i Norrland, hafva bolagen redan erhållit öfvervigt i kommunalt
hänseende, bvilket, om det än mera ökas, enligt min tanke icke
spelar någon roll.
Dessutom är det min bestämda öfvertygelse, att det blott är en
tidsfråga, när frågan om den kommunala rösträttens inskränkning
15
N:0 28.
Lördagen den 24 Mars, e. m.
kommer att gå igenom, och att det icke dröjer många år, innan vi r
ena oss, både i Första och Andra Kammaren, om en ganska väsentlig ^r
inskränkning af denna rösträtt, särskild! när det gäller bolagen. bolags jord-
Jag ser derför ingen fara häruti, kanske snarare ett sätt att bruksfastig-
påskynda denna frågas lösning, ty man skulle derigenom komma till het.
insigt om att man behöfver reformera detta fyrkvälde och minska det. (Forts.)
Utskottet talar mycket om principerna för skattelagstiitningen
och att man måste hålla på desamma. Den första och vigtigaste
principen är ju, att hänsyn tages till skatteförmågan. Enligt hvad
jag förut sagt, är det min bestämda öfvertygelse, att bolagen hafva
en betydligt större skatteförmåga än enskilda personer, och deraf
följer äfven, att jag icke kan se någon fara ligga uti antagandet af
mitt förslag.
Den andra principen är den, att man skall beskatta det, som
är samhällsfarligt. Detta har ju redan genomförts på många om¬
råden, nemligen med afseende å bränvinslagstiftningen och i fråga
om tullskyddet för att skydda näringarna för utländsk konkurrens
o. s. v. Mitt förslag är således hvarken ur skattesynpunkt eller ur
sistnämnda synpunkt stridande mot våra principer om skattelagstift¬
ning.
På de af mig nu i korthet anförda skäl och på grund af hvad
jag i motionen yttrat anhåller jag, herr talman, att få yrka bifall
till densamma.
Med herr Styrlander förenade sig herrar Nydal, Nordin i Sättna,
Kvarnzelius och Åkerlind.
Herr Fredholm, som härefter erhöll ordet, yttrade: Herr talman!
Jag begärde ordet, då den siste ärade talaren förklarade, att han
icke fann sig belåten med; att utskottet endast så till vida hade erkänt
rigtigheten af hans uppfattning om de faror, som bolagsväldet med¬
förde, att utskottet sagt sig befara, att genom detta de sjelfegande
jordbrukarnes antal skulle småningom minskas. Motionären erkände
visserligen, sedan jag begärt ordet, att det kunde finnas något fog
för, att utskottet användt ett så svagt uttryck, eftersom just denna
punkt i utskottets betänkande hade gjorts till föremål för reservation
af åtskilliga utaf Första Kammarens ledamöter. Utskottet har väl i
alla fäll i det väsentliga erkänt rigtigheten af hvad motionären fram¬
hållit, eller att samlandet af jordbruksfastigheter i bolagens bänder
kan för samhället medföra fara, och lika med honom har utskottet
haft den uppfattningen, att det vore ömkligt, om man i tid kunde
råda bot för denna fara. Men att söka afvärja denna på det sätt,
motionären föreslagit, det har utskottet icke ansett vara välbetänkt.
Att detta sätt icke kan vara tillfyllestgörande, det har motionären
sjelf förra året medgifvit, och det torde han äfven nu medgifva, ty
nog skulle det komma att gifvas många utvägar för bolagen att
kringgå bestämmelsen om dubbel bevillning, om denna blefve i lag
faststäld.
Motionären sade, att han för sin del icke kunde finna någon
olägenhet deruti, att det gjordes eu skilnad i beskattningen för bolag
N.o 28. 16 Lördagen den 24 Mars, e. m.
0°k enskilda, samt anförde såsom stöd för denna sin uppfattning,
villninq för ctt n%ot. Hkartadt sätt både man gått till väga i fråga om
bolags jord- bränvinslagstiftningen. Men enligt min tanke är detta något helt
bruksfastig- annat. Genom bränvinslagstiftningen lägger man skatt på varan och
ket. man gör det icke ur skattesynpunkt, utan ur helt andra synpunkter.
(Forts.) Enligt motionärens förslag skulle man deremot skattlägga personers
inkomst på olika sätt — jag ber nemligen motionären observera,
att ett bolag är en juridisk person — och som sådan bör bolaget i be¬
skattningshänseende vara fullkomligt likstäldt med hvilken annan
person som helst. Principen för den direkta beskattningen är ju den,
att om den skall vara rättvis, skola alla personer beskattas i för¬
hållande till sina inkomster af kapital och arbete på ett Hkartadt
sätt, och det går då icke an att införa en sådan bestämmelse i be-
villningsförordningen som den, att vid lika inkomst den ene skall
skatta dubbelt så mycket som en annan, äfven om man af en eller
annan social hänsyn, som ej har med beskattningen att göra, skulle
finna detta vara en beqväm utväg att afhjelpa ett befintligt missför¬
hållande.
Motionären synes ej hylla denna uppfattning, då han anser, att
ett sådant ändamål som det att möta faran för bolagens inkräktande
af jordbruksfastigheter i Sverige kunde berättiga till ett afvikande
från den direkta beskattningens grundprincip. Han betänker då ej,
att om man i ett fall medgifver en afvikelse, så har man svårt att
bekämpa den i andra, och det kan finnas personer, som med lika
goda sociala skäl som det motionären åberopar, ehuru af annat slag,
såsom olika verksamhetsyttriugar, samhällsuppdrag och dylikt, anse sig
berättigade till skatteafdrag, och huru skall man i sådana fall kunna
på rättvisa grunder motså deras anspråk på skattelindriug, om man
i föreliggande fall medgifver en skatteförhöjning. Men hvarthän skulle
ett sådant tillvägagående leda? Jo, derhän, att vi finge en skattelag¬
stiftning, som icke vore byggd på någon princip, utan endast innehölle
en hop godtyckliga, på olika subjektiva meningar grundade bestäm¬
melser om hvad som ansåges i särskilda fall vara rättvist eller lämp¬
ligt. Herrarne skola få se, när vi en gång få fram ett förslag till
ny bevillningsförordning, hvilka anspråk på skatteafdrag, som från
en mängd håll och på olika grunder då skola söka göra sig gällande,
och som, om de blefve uppflöda, skulle rubba hela beskattnings-
systemet. Bevillningsförordningens uppgift är ingen annan än den,
att skattelägga alla lika, d. v. s. bestämma grunderna, efter hvilka
skatten skall uttagas, lika för alla. Detta är en vigtig princip, ty
det är rättvisans, och man får icke gifva anledning till, att afsteg
derifrån göres, äfven om det skulle finnas aldrig så vigtiga sociala
omständigheter, som kunde motsvara ett. sådant, ty har man beviljat
ett, så komma nog liera och göra anspråk på andra.
Nu sade den ärade motionnären äfven, att det är en mycket stor
skilnad emellan ett bolags och en liten jordbrukares skutteförmåga.
Ja, deri har han ju fullkomligt rätt. Men till denna skilnad bör
man, enligt min tanke, taga hänsyn, då det är fråga om att bestämma
grunderna för beskattningen. Jag vet väl, att sågverksbolagen så till
vida nu intaga en undantagsställning i beskattningshänseende der-
Lördagen den 24 Mars, e. m. 17 N:o 28.
utinnan, att de icke skatta för den afverkade skogen. Enligt min Angående
mening äro de stälda i en alltför gynsam ställning uti detta hänseende, särskild be
men vill man afhjelpa denna bolagens frihet från skatt, bör man bolags*] o rA-
träffa dem på ett annat sätt lika så väl som alla andra, hvilka för bruksfastig-
närvarande undandraga sig direkt beskattning. het.
Icke heller kan man genom motionärens förslag vinna det, som (Forts.)
både han och jag vilja, nemligen att uppställa hinder för bolagen
att arrendera domäner och på sådant sätt undertrycka den sjelfegande
jordbrukareklassen. Detta mål skall vinnas äfven det på ett annat sätt.
Hvilket sätt man för vinnande af detta ändamål skall tillgripa, det är
jag nu urståndsatt att angifva, men jag tänker mig, att i samma mån
som faran för att bolagsväldet skall blifva enarådande, ökas, växer
också nödvändigheten att hitta på någon utväg att afböja denna fara
för samhället, och då finner man den nog. Den ärade motionären
torde ursäkta, att utskottet i år lika litet som förra året kunnat gå
hans önskningar till mötes. Bevillningsutskottets förnämsta uppgift
är ju att bereda sådana ärenden, som angå bevillningen, och ut¬
skottet har, just med tanke på denna sin vigtiga uppgift, icke kun¬
nat godkänna det af motionären föreslagna stora afsteg från den
princip, som enligt min mening är den enda rätta i fråga om den
direkta beskattningen, eller den, att den direkta skatten skall ut¬
tagas efter samma, för alla lika gällande grunder.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Grefve Hamilton: Den förste ärade talaren framhöll bland
annat, att reservanterna inom utskottet opponerat sig mot en i ut-
skottsbetänkandet förekommande passus, i hvilken utskottet berört
faran för bondeståndet och jordbruksnäringen genom bolagens stora
fastighetsförvärf. För min del har jag varit med om detta utskottets
uttalande, men jag anser mig likväl pligtig att bestämdt framhålla,
att anledningen, hvarför reservanterna opponerat sig mot dessa ords
inflikande i betänkandet, ingalunda varit den, som den ärade motio¬
nären insinuerade, utan helt enkelt den, att de ansågo, att detta var
ett ämne, som icke hörde hit.
Vidare sade den ärade motionären, att det var alldeles likgiltigt,
om bolagen genom denna reform finge större inflytande i kommunalt
afseende, ty i kommunerna uppe i Norrland hade de redan så stort
inflytande de kunde få. Detta visar dock, huru ytterst ensidigt den
ärade motionären ser denna fråga. Utan tvifvel förhåller det sig på
detta sätt uppe i Norrland, men deremot icke på andra ställen. Och
den ärade talaren skall icke inbilla sig, att vi här kunna smickra
oss med, att frågan om den kommunala rösträtten skall vara så lätt
afgjord. Vi hafva under 20 år fått ett bleklagdt nej derinifrån. Och
jag vet icke, att motståndet på något sätt minskats.
Den ärade talaren intog i denna fråga nu en annan ståndpunkt
än i fjor. Nu talade han om att utskottet framhållit, att hans reform¬
förslag icke kunde vara till fyllest, och frågade: »Hvad är till fyllest?
När är en enda reform någonsin till fyllest? På huru många områden
har väl det vi gjort varit till fyllest?» Så stälde han sig icke i fjor,
Andra Kammarens Prat. 1900. N:o 28. 2
N:o 28.
18
Lördagen den 24 Mars, e. m.
Angående <lå lian säde, att lian vill mcdgaf, att det mål, om hvilket jag är
vinning för med honom ense> icke med lians reform kunde vinnas, men att han
bolags gård- vackt motionen, derför att han ansåg den för ett gifakt för bolagen.
bruksfastig- I detta sista skall jag bedja att till fullo få instämma med den
het. ärade motionären. Jag anser det vara både för lagstiftaren och andra
(Forts.) vederbörande ett helsosamt gif akt, att en sådan motion, som den
motionären väckt, kommit fram. Det är alldeles säkert, att då ett
dylikt förslag väckes, som blott vittnar om känslan af att någonting
är på tok, utan att hänsyn tages till de rätta medlen att råda bot
härpå, så är det någonting, som statsmagterna böra se till, om de
icke böra afhjelpa. Men dervid stannar jag. Att en sådan motion
kommit fram, anser jag mycket förklarligt och lämpligt; men jag vill
icke gå ett steg längre. Det är ett helsosamt gif akt för veder¬
börande, att motionen kommit fram; men det skulle utan tvifvel vara
i hög grad nedsättande för kammarens anseende och värdighet, om
den skulle följa motionären och grunda en lagstiftning på den väg,
motionären föreslagit.
Den ärade motionären sade, att man kan alltid vinna något.
Herr Fredholm svarade, att om lian ville angifva, huru man skulle
lösa denna fråga, så skulle herr Fredholm främja den, blott det icke
skedde på denna väg. Jag får för min del säga, att icke är jag
färdig att nu framlägga förslag till frågans lösning; men ett är
säkert: skall denna fråga lösas, så skall det ske derigenom, att man
utfinner ett sätt, hvarigenom bonden finner det med sin förmån för¬
enligt att hafva qvar sin jord och icke sälja deri. Förr löser man
icke denna fråga. Icke genom någon tvångsåtgärd kan man förmå
den sjelfegande bondeklassen att bevara sitt bestånd, så länge han
finner det med sin fördel förenligt att sälja sin jord. Det är alldeles
obestridligt.
Och huru kan den ärade motionären tro, att om hans förslag
ginge igenom, det skulle blifva bolagen, som finge betala den ökade
bevillningen? Nej, herr Styrlander, det blefve helt andra personer,
det blefve arrendatorerna, de förre jordegarne, som finge betala den.
Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Holmgren: Herr talman, mina herrar! Den föreliggande
frågan är, synes det mig, af en alldeles för stor räckvidd och bety¬
delse, för att man skulle så afklippa den, som den siste talaren gjorde,
genom att blott förklara sig vara af den meningen: »att motionen kom¬
mit fram, är tillräckligt och har sitt ändamål i sig sjelf».
Man synes icke vilja gå frågan inpå lifvet. Ty hvarom är det
fråga? Frågan är den: »Har svenska staten råd till att låta hundra¬
tal och tusental sjelfegande jordbrukarefamiljer i Norrland och Dalarne
gå under för att befordra bolagens vinstbegär?» Det är frågan. Har
staten och Riksdagen, som delvis representerar staten, rätt att följa
denna Manchester-teori, denna laissez-aller-princip, såsom man gjort
förr, och icke tänka på dessa, som utarmas på detta sätt? Jag tror
icke detta. Hvarje teori, äfven den som synes vara den mest be¬
visande och öfvertygande, men som strider mot samhällets välfärd,
är falsk. Statens vällärd är den högsta sanningen. Det går icke an
19
N o '28.
Lördagen den 24 Mars, e. m.
att uraktlåta att ålägga bolagen större bevillning blott derför, att det
finnes en skatteteori, som säger: »låt dem vara».
Det enda sättet, sade grefve Hamilton, är att bibringa jordegarne
den öfvertygelsen, att det är med deras fömån förenligt att behålla
sina hemman. Men detta är lättare sagdt än gjordt. För min de]
kan jag icke finna, att det skulle vara så stridande mot en sund
skatteteori, att dessa bolag finge betala en extra bevillning, hvar¬
igenom också Riksdagen, statens representant, ådagalade sin verkliga
sympati för motionen och icke blott sin platoniska kärlek, såsom
grefve Hamilton ansåg, att den borde göra. Det är så, att det finnes
en genomgående lag, som säger: »den mycket gifvet är, af honom
skall ock mycket utkrafdt varda». När nu bolagen fått eller till¬
skansat sig så mycket, skulle det då icke ligga någon rättvisa i att
de få skatta mera? Och skulle det icke stå i samklang med deras
större inkomster? Jag kan icke finna, att det skulle vara så främ¬
mande för all skatteteori, som här påpekats.
Vid det förhållandet, att det ligger mycken sanning i hvad re¬
servanten framhållit, så skall jag tillåta mig, herr vice talman, att
yrka afslag å utskottets betänkande och bifall till herr Bromées vid
betänkandet fogade reservation.
Herr Styrlander: Det framhölls af båda de ärade ledamöterna
af bevillningsutskottet, att man icke borde söka lösa frågan på detta
sätt, utan på något annat sätt. Men jag frågar dem då: hvilket är
det sätt, hvarpå man skall lösa denna fråga? Har icke Andra Kam¬
maren flere gånger sökt få frågan löst på annat sätt? Har den icke
bifallit herr Åkerlunds ofta upprepade motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om någon slags åtgärd gent emot detta? V id
alla tillfällen hafva vi mötts af Första Kammarens bleklagd» nej.
Så har också varit förhållandet beträffande den kommunala röst¬
rättens inskränkning, förklarade den ene af talarne. Det är sant.
Men derför att Första Kammaren der sagt nej, böra vi väl icke låta
dess ord hafva någon betydelse för oss i en annan fråga, som vi
anse mycket vigtig. Om denna fråga skall kunna lösas, så måste vi,
såsom jag förut påpekat, taga frågan i Andra Kammarens hand. Det
finnes ingen annan utväg.
Fn af de föregående talarne pilcade mig, för att jag gjort insinua¬
tioner mot reservanterna från Första Kammaren. Jag vill fråga ho¬
nom: när man läser reservationen, kan man då få någon annan upp¬
fattning än den jag uttalade? Jag åtminstone kan icke inse, att man
kan få någon annan uppfattning; och om de velat, att man skulle få
någon annan, skulle de åtminstone hafva sagt, att de menat, att det,
som utskottet sagt i den ifrågavarande delen af motiveringen, icke
hör hit.
Samme ärade talare frågade: »hvem är det, som i verkligheten
kommer att betala den dubbla bevillningen?» »Det blir naturligtvis
de, som sälja fastigheten, och arrendatorerna», sade lian. Jag skall
gerna medgifva, att den ärade talaren tycks hafva en något egen¬
domlig uppfattning om Norrland, Norrlands befolkning och de norr¬
ländska förhållandena. Men jag kan försäkra honom, att de, som
Angående
särskild be¬
villning för
bolags jord¬
bruksfastig¬
het.
(Forts. 1
N:o 28.
20
Angående
särskild be¬
villning för
bolags jord¬
bruksfastig¬
het.
(Forts.)
Lördagen den 24 Mars, e. m.
sälja ett hemman, icke äro så enfaldiga, att de åtaga sig att betala
vare sig enkel eller dubbel bevillning. Och arrendatorerna skulle
nog också komma att draga sig derför. Ty redan nu är det så på
derå ställen, att bolagen måste sjelfva betala både de kommunala och
kronoutskylderna för att få arrendatorer till ett hemman. Redan nu
existerar således på många ställen det förhållandet, att bolagen be¬
tala utskylderna, och naturligtvis skulle de komma att göra det för
framtiden.
Herr Fredlmlm framhöll mycket starkt, att bolagen äro juridiska
personer. Det har äfven jag reda på. Men skilnade.n emellan en¬
skilda personer och bolag är dock ganska väsentlig. Älven om båda
äro juridiska personer, så består dock bolaget af en hel mängd en¬
skilda personer, och det tycker jag blir något annat, då frågan gäller
skatteförhållanden.
»Om vi skulle släppa in denna princip», sade samme ärade
talare, »skulle vi komma in på en hel mängd egendomligheter. An¬
dra skulle komma att göra anspråk på lindring». Mina herrar, med¬
gifva vi icke sådan lindring, när vi anse, att den är af behofvet på¬
kallad? Vi hafva nyligen haft före en fråga, att lagfartsbevis och
lagfartsprotokoll skulle vara fria från stämpelafgift för en viss köpe¬
skilling. Är icke det en lindring, som vi medgifva de små, de fat¬
tiga? Skulle det vara stridande mot skattelagstiftningens principer,
om vi försökte att lägga på, ökad skatt, der vi veta, att man kan
bära den?
Jag bar icke funnit någon anledning att frångå mitt yrkande om
bifall till motionen.
I detta yttrande instämde herr Bromée i Billsta.
Herr Fredholm: Herr talman! Den siste talaren förmenade,
att det finnes eu väsentlig skilnad mellan enskilda personer och bolag.
Ja väl, visst fins det det. Men denna skilnad är, så att säga, att
hänföra till det moraliska området; i ekonomiskt hänseende deremot
har jag icke funnit, att det göres någon skilnad mellan dem med af¬
seende på det sätt, hvarpå de skola enligt lag behandlas.
För öfrigt synes det mig, som om motionären icke fäst något
afseende vid hvad jag här och äfven utskottet i sitt betänkande velat
betona. Det är icke frågan om att man icke kan ålägga särskilda
klasser af medborgare särskilda skatter, eller att man kan lindra be¬
skattningen, der man anser det lämpligt, såsom t. ex. i det fall, som
motionären framhöll, nemligen att man beviljat stämpelfrihet för vissa
lagfartsbevis och lagfartsprotokoll. Men om sådant är det icke fråga
här. Motionären har icke bragt frågan in på detta område, utan
velat göra en ändring i bevillningsförordningen. Men bevillnings-
förorduingen har icke att göra med någonting annat än den direkta
beskattning, som samhällets medlemmar skola utgöra till staten. Och
det är i denna förordning, som jag icke vill, att man skall göra någon
skilnad mellan medborgare och medborgare, enskilda och bolag. På
detta område för beskattningen gäller det, att alla skola behandlas
efter lika grunder.
Lördagen den 24 Mars, e. m. 21 K:o 28.
Vill deremot motionären komma fram med ett förslag, att Riks- Angående
dagen skall stifta en särskild lag för bolags beskattning, så vill jag
icke nu yttra mig, om ett sådant förslag kan anses lämpligt eller ej, jord-
men det vore dock en annan sak och i alla händelser icke en åtgärd, bruksfastig-
som skulle upphäfva de gemensamma principer, som höra göras gäl- het.
lande i fråga om den allmänna och direkta inkomstbeskattningen till (Forts.)
staten.
Det är denna skiljaktighet i beskattningshänseende, som motio¬
nären synes mig hafva förbisett. Men denna skilnad är i mina ögon
en ytterst vigtig sak att hålla fast vid. Ty i hevillningsförordningen
böra vi aldrig upphäfva likställigheten mellan svenska medborgare i
beskattningshänseende.
Skattelagstiftningen är i vårt land af ytterligt stor vigt och be¬
tydelse, i synnerhet hvad den direkta beskattningen angår, när vi,
såsom nu är förhållandet, hafva så oändligt många och tunga indirekta
skatter, som på alla håll trycka befolkningen. Vid sådant förhållande
är det af desto större vigt att framhålla, att den direkta inkomst¬
beskattningen skall vara allmän och byggd på för alla medborgare
lika grunder. Detta är den moderna princip för skattelagstiftning,
som under de senaste decennierna gjort sig gällande i de flesta kultur¬
länder, men hvilken vi ännu icke hunnit realisera i vår skattelag¬
stiftning. Det är dock dit, vi skola sträfva. När vi vilja detta mål,
gäller det att icke motverka framgången genom att stadga än den
ena, än den andra undantagsbestämmelsen endast på grund af sociala
hänsyn, dessa må i {ifrigt vara huru berättigade som helst. Ar° det
fråga om sociala missförhållanden, låtom oss då afhjelpa dem på an¬
dra vägar, men icke på inkomstbeskattningens väg, utan låt i så fall
detta vara detta.
Jag anser det vara ytterst nödvändigt att fasthålla dessa af mig
nu framhållna synpunkter, för så vidt vi någonsin skola få till stånd
en beskattningslag för inkomst, som är rättvis och trycker alla med¬
borgare lika.
Grefve Hamilton: Den ärade motionären erinrade om att
Första Kammaren år efter år afslagit herr Åkerlunds motion rörande
ett närbeslägtadt ämne, och att äfven åtskilliga andra framställningar
i samma syfte blifvit afvisade, samt frågade: hvad skall man göra?
När den ena vägen efter den andra stänges, ha vi icke någon annan
än denna.
Jag förstår icke det resonnementet. Motionären har sjelf sagt,
att den väg, som han förordar, icke leder till målet. Men icke är
det då skäl att, derför att jag icke kommer genom den och den
dörren, gifva mig på en annan dörr, som är stängd. Icke linnes
det rim och reson i detta.
Den ärade talaren sade, att jag icke känner, till norrlands-
förhållandena. Det erkänner jag villigt. Men det bevis, han derför
anförde, var dock egendomligt. Han talade om att arrendatorerna icke
skulle kunna förmås att betala den högre skatten, ty det vore svårt
att få arrendatorer. Jag har måhända uttryckt mig något dunkelt
och ofullständigt, men min mening var i alla fall att säga, att icke
N:o 28. 22 Lördagen den 24 Mars, e. in.
komma bolagen att betala denna skatt. Den kommer att betalas
villninq för ant*nSen al arrendatorerna, eller af dem, som försälja fastigheterna,
bolags jord- nemligen derigenom, att de få så mycket mindre betaldt. Och det
brukbfastig- är visst, att så kommer det att gå till.
hd. Den ärade representanten för Valle m. fl. härad, har den vanan,
(forts.) att i diskussionen såsom vapen använda ett eller flera citat ur den
heliga skrift, hvilket för honom ju är ganska lätt. Men detta är
eu temligen farlig lek, ty den boken är en stor bok, och der finnes
allehanda slags vapen. Det är mig motbjudande att gifva mig in i en
tornering med honom på det området, men nog skall jag svara honom
denna gång. Han skall icke citera halfva bibelspråk, utan fortsätta
det bibelspråk, som han citerade, och den fortsättningen lyder, att
den, som intet häfver, från honom skall ock varda taget hvad han
häfver. Tillämpa det här, herr kyrkoherde!
Herr Lindhagen: Herr talman! Vid hvarje riksdag fram¬
föras från norrlandsbänken klagomål öfver de missförhållanden, som
yppas i Norrland, och angifvas utvägar för att råda bot derpå, men
svaret från vederbörande utskotts sida blir alltid det, att dessa förslag
afvika från de hvardagsvägar, bvilka vi äro vana att gå, och då
motionärerna icke kunnat angifva något annat, som tilltalar oss,
så kunna vi icke finna, att motionärerna förtjena afseende.
Förhållandet är emellertid det, att denna fråga är så allvarlig,
att den också behöfver förr eller senare tagas i allvarligt öfver¬
vägande. Det är icke tillräckligt, att man såsom katten kring het
gröt för hvarje riksdag går kring kärnan af motionärernas förslag.
I detta afseende blir det val nödvändigt, att äfven de utskott, som
hafva att behandla dessa frågor, någon gång försöka att se saken
sådan den är, och i sin motivering och sin hemställan verkligen
gifva ett uttryck åt att de taga saken från den allvarliga sidan.
Nu har herr Styrlander ifrågasatt, att man skulle lägga en
särskild bevillning på bolag, hvarmed i detta sammanhang närmast
afses skogsbolag; och denna tanke är väl icke så oäfven som utskottet
synes anse. Dessa bolag befinna sig i eu undantagsställning, i det
att de kunnat genom lyckliga konjunkturer för ett mycket ringa
pris slå under sig stora länderier. Men för att råda bot på undan-
tagsförkållanden hjelper icke annat än undantagslagar. Man kan
således icke åberopa sig på, att de vanliga normerna icke här passa
i stycket. Det är eu undantagslagstiftning, som utskottet här har
att föreslå, i fall utskottet verkligen vill upptaga frågan från dess
allvarliga sida.
Nu är den ju icke i och för sig obillig, den tanke, som herr
Styrlander framlagt, att skogsbolag, som fått sådana stora förmögen¬
heter i sin hand, äfven få särskilt skatta för detta. Man skulle
mycket väl kunna tänka sig att på den föreslagna vägen också
kunna verksamt bidraga till lösningen af sjelfva hufvudfrågan, fastän
det naturligtvis låter revolutionärt, men dessa frågor kunna icke
lösas annat än på revolutionärt sätt, om man öfver hufvud taget
kan eller vill lösa dem — jag menar att lösningen ter sig revolu¬
tionärt, från hvardaglig uppfattning, ehuru den, sakligt sedt, icke är
23
N:o 28.
Lördagen den 24 Mars, e. m.
revolutionär, ulan endast rationel och förnuftig. Dessa frågor skulle, Angående
säger jag, kunna lösas så — och tilläfventyrs är detta ett förslag
att taga fasta på — att extra bevillning skulle läggas på vissa bolags jc[;d_
bolags förvärf, när det öfverstiger ett visst markområde. Men denna bruknflistig¬
het-{Ilning skulle göras progressiv och slutligen blifva sb stor, att det het.
icke vidare vore någon fördel för bolagen att förvärfva mark. För (Forts.)
dessa bevillningsafgifter skulle sedan exproprieras skogsallmänning^-
att läggas till byarne.
Detta är en lösning, fastän den låter fruktansvärd. Denna lös¬
ning har äfven den fördelen, att den kan genom gemensam omröst¬
ning mellan kamrarne möjligen någon gång inom en tänkbar framtid
komma till utförande.
För min del vill jag uttala en liflig sympati för den tanke, som
ligger bakom motionen och som afser att på ett verksamt sätt afhjelpa
ett för banden varande missförhållande.
Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till motionen.
Herr Holmgren: Herr talman, mina herrar! Jag vill blott med
anledning af den lexa, som den ärade talaren på stockholmsbänken,
herr grefve Hamilton, ansåg sig böra gifva mig, fästa hans uppmärk¬
samhet dervid, att jag afsigtiigt uraktlät att citera den sista delen af
det bibelspråk, som jag använde, på det att han icke skulle känna
sig alltför kårdt berörd, då det ju är hans, grefve Hamiltons, teori,
manchesterteorien, att ifrån den, som intet häfver, skall ock varda
taget det han bäfver. Det är just den teorien, som jag förklarade
vara sambällsvådlig; och således var det ju icke inkorrekt åt mig
att yttra mig som jag gjorde.
Herr Fr edk o 1 m: Jag begärde ordet, då jag fick böra den näst
siste talaren framhålla åtskilliga skål, hvarför man borde göra af¬
seende vid motionärens förslag. Han ville få till stånd en undantags¬
lagstiftning för bolagen. Ja, bevars, icke skall jag sätta mig emot
det; men att göra denna undantagslagstiftning i bevillningsförord-
ningen, det är det, som förefaller mig så ytterst anmärkningsvärd!,
ltcvillningsförordningen är icke någon undantagslagstiftning, utan
bevilluiugsförordniugens uppgift är att vara allmängiltig för alla svenska
medborgare. Här säger man: Vi skola böja skatten för bolagen;
hvarför kan man då ej med lika fog säga: vi skola sänka skatten
för tjensteman, emedan det ju är eu omväg, att de först taga pen¬
ningar från staten och sedan betala igen en del af dem till staten.
Men det är icke på det viset man stiftar rättvisa skattelagar. Här är
fråga om eu allmän och ren inkomstskatt, och med detta menas helt
enkelt och simpelt ingenting annat, än att hvar och eu skall betala
skatt till staten i förhållande till sin inkomst. Nå val, nu kan man
ju, och har gjort det, uttaga en större procent i skatt af den ena in¬
komsten än af den andra, när man t. ex. stadgar, att skatten skall
utgå progressivt. Det kan man göra, men icke under annat vilkor
är att stadgandet blir allmängiltigt. Men att komma och göra undan¬
tag i beskattningen af inkomst än för den ene och än för den andre,
t. ex. för riksdagsmän, att de slippa skatta för sitt riksdagsmauna-
N:o 28.
24
Angående
särskild be¬
villning för
bolags jord¬
bruksfastig¬
het.
(Forts.)
Lördagen den 24 Mars, e. m.
arfvode, det kan icke vara annat än origtigt, emedan det upphäfver
allmängiltigheten af lagen. Vill man beskatta vissa slag af verk¬
samhet mer än annan; nå väl, då må man göra det, men man
skall icke göra det genom ändringar i bevillningsförordningen, hvars
enda uppgift är att stadga grunderna för en ren och allmän inkomst-
bevillning. Förlorar man det begreppet ur sigte, är jag rädd för
att man i skattehänseende kommer in på den ena afvägen efter den
andra, hvilket i tidens längd blir ytterst betänkligt för det hela.
öfverläggningen förklarades härmed afslutad. Under densamma
hade yrkats, dels bifall till utskottets hemställan, dels afslag derå
och bifall i stället till den i ämnet väckta motionen. Sedan herr
vice talmannen gifvit proposition å dessa yrkanden, förklarade herr
vice talmannen sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande ja
för den förra propositionen. Likväl begärdes votering, hvilken ock
företogs efter följande nu uppsatta och af kammaren godkända om-
röstningsproposition:
Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i första
punkten af förevarande utlåtande n:o 26, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets hemställan
bifallit den i ämnet väckta motionen.
Voteringen utföll med 101 ja-röster mot 86 nej-röster; och hade
alltså utskottets hemställan bifallits.
Efter föredragning häruppå af punkten 2 anförde
Herr Andersson i Pettersborg: Då Första Kammaren redan
fattat sitt beslut och godkänt bevillningsutskottets hemställan, anser
jag det icke vara mödan värdt att vidare resonera öfver utskottets
utlåtande. Jag skall icke heller upptaga kammarens tid med att
göra något yrkande; men jag skall be att till kommunalskattekomiténs
ledamöter få göra den hemställan, att de vid upprättande af förslag
till ny bevillningsförordning måtte taga i öfvervägande dessa val¬
frågor, som äro af mig och bevillningsutskottet påpekade, samt söka
undanrödja^ alla sådana tänjbara och obestämda uttryck såsom t. ex.
»å orten boende». Herr talman, jag skall icke göra något yrkande
eller längre upptaga kammarens tid.
Vidare anfördes ej. Punkten bifölls.
Punkten 3.
Bifölls jemväl.
Lördagen den 24 Mars, e. m.
25
N:o 28.
§ io.
Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 8, med
anledning af väckt motion om undervisning i teknisk hygien m. m.
vid rikets tekniska läroverk, blot af kammaren bifallet; och skulle
detta beslut, jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen, delgifvas Första
Kammaren.
§ li¬
pa föredragningslistan fans vidare upptaget lagutskottets utlå¬
tande n:o 27, i anledning af väckta motioner angående ändringar i
gällande lagstiftning om väghållningsbesvärets utgörande.
Utskottet, som till behandling fått mottaga särskilda inom denna
kammare afgifna motioner, åsyftande ändringar i eller tillägg till
gällande lagstiftning angående väghållningsbesvärets utgörande på
landet, hemstälde i ofvan berörda utlåtande,
att Riksdagen, i anledning af samtliga förevarande motioner,
ville i skrifvelse till Kongl. Magt anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes
föranstalta om revision af lagen angående väghållningsbesvärets ut¬
görande på landet den 23 oktober 1891 samt för Riksdagen framlägga
det förslag till ändrade bestämmelser i nämnda lag, hvartill en dylik
revision kan föranleda.
Sedan denna utskottets hemställan blifvit föredragen, anförde
Herr Lindblad: Jag skall icke tillåta mig någon detaljkritik af
motiveringen i utskottets betänkande, om också skäl dertill kunde
förefinuas, och jag skall ej heller inlåta mig på någon polemik om
vissa ändringsförslag, som icke vunnit utskottets gillande. Ty då
jag väckte min mycket utförliga motion, var det ingalunda i den
föreställningen, att de inånga der upptagna ändringarna skulle vinna
utskottets bifall, utan det var endast en önskan från min sida att,
då jag en gång förut motionerat i frågan, fortfarande draga mitt strå
till stacken och påvisa, hurusom inom åtminstone en ort vissa ändringar
åstundades, som kanhända förut icke blifvit framhållna. Att utskottet
nu icke har kunnat godkänna dessa mer än till någon mindre del,
har enligt mitt förmenande egentligen visat, i hvilken svag ställning
en enskild motionär befinner sig, och att någon lagändring i detta
fall icke kan ske på enskildt initiativ, utan måste komma ifrån rege¬
ringen. Emellertid då nu slutet är godt i utskottets betänkande, och i
klämmen påyrkas en revision af lagen i dess helhet, skulle jag ju
kunna nöja mig med att helt enkelt yrka bifall till denna utskottets
hemställan. Jag vill dock visa, att utskottets hållning icke i allo
varit konseqvent. År 1895 började motionerna om väglagen, i det
att ändring föreslogs i § 63. Men utskottet ville icke vara med om
eu sådan ändring. Följande år 1896 föreslogs samma ändring, och
då tog utskottet densamma. Endast en enda reservation fans an-
Angående
revision af
väglagen.
N:o 28.
26
Lördagen den 24 Mars, e. m.
Angående tecknad, som rörde sig om en mindre detalj. År 1897 ville utskottet
väglagen. 'c^c. vara i(lC(j om någon ändring. 1898 föreslogos ganska många
(Forts.) partidla ändringar, och en reservant förordade allmän revision.
År 1899 töreslogos likaledes åtskilliga partiella ändringar. Under
hela denna tid hafva emellertid de framstälda förslagen icke ledt till
någon Riksdagens åtgärd. Nu i år har ändtligen utskottet stält sig
på den allmänna revisionens ståndpunkt; och då synes det mig, att
särskildt denna kammare, derifrån — så vidt jag kan erinra mig —
samtliga motionerna kommit, bör taga fasta på utskottets tillstyrkan
och med begagnande af densamma få lagen skickad till regeringen
för att derifrån förvänta förslag till frågans definitiva lösning.
Jag skall icke förlänga debatten om denna segslitna fråga, men
då jag nu har ordet, skall jag sluta med en vädjan till dem af kam¬
marens ledamöter, som icke haft direkta anledningar att särskildt
sätta sig in i vägfrågan och speciel väglagen, att de ville förena
sig med dem, som i likhet med lagutskottet yrka på en allmän
revision.
Det skulle vara för att få ett slut på de många årligen åter¬
kommande motionerna. Visserligen heter det, att i tveksamma fall
bör man icke handla — det är eu gammal god regel. Ilär behöfver
dock knappt råda någon tvekan, om att ändring bör ske. Det är
hufvudsakligen sättet och omfånget för en revision, om hvilket vi
tvista. Jag kan försäkra eder, mina herrar, att vi landtman kunna
icke bli ense om denna fråga, förr än den kommer från regeringen,
förr än vi derifrån få ett verkligt förslag att ena oss om.
Jag ber att helt kort få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Emthén instämde i detta yttrande.
Herr Eriksson i Elgered: Herr talman! Det slut, till hvilket
utskottet kommit i sitt utlåtande, kan jag vara med om. Deremot
kan jag icke vara med om de uttalanden utskottet gjort vid de sär¬
skilda paragraferna. Synnerligast vänder jag mig härvidlag mot
utskottets yttrande vid 60 paragrafen, sid. 34, der vi läsa följande:
»Att utan åtskilnad för hela vårt land höja det bidrag, som
staten lemnar dem, Indika fullgöra vägunderhållet in natura, kan
utskottet icke tillstyrka, då många vägkållningsdistrikt finnas, der
vägunderhållet, delvis till följd af de rikliga bidragen till vägkassan
från andra beskattningsföremål än jordbruksfastighet, icke är så
betungande, att något ytterligare understöd från statens sida synes
nödvändigt.»
livad jag har häremot är först och främst, att detta förslag
skulle omöjligen kunna vinna Riksdagens bifall, derest det nu genorn-
ginge kamrarnes skärseld, remitterades till en komité för att ut¬
redas och slutligen framlades af Kong]. Maj:t i eu proposition.
Här föreligger nemligen ett specielt norrländskt intresse, som kanske
icke ens gäller hela Norrland, utan endast en del deraf — ett in¬
tresse, som finge hela det öfriga landet emot sig. Jag kan icke
tänka mig, att det stora flertalet af landtinännen i denna kammare
under sådana förhållanden skulle godkänna förslaget i fråga. Så-
27
N;o 28.
Lördagen den 24 Mars, e. in.
lunda redan ur denna synpunkt stöter det enligt mitt förmenande
på orimliga svårigheter oeh kan icke genomföras. Måhända ha lag¬
utskottets ärade ledamöter — särskilt från ett visst håll — insett
detta och tyckt, att det ej vore farligt att göra ett medgifvande för
ett förslag, som komme att stranda på sin egen orimlighet.
Ej endast ur denna synpunkt emellertid anser jag det före¬
liggande förslaget orimligt. Det är orimligt äfven ur en annan
synpunkt. Så vidt jag förstår saken, skulle man härmed uttala en
helt ny princip, nemligen den, att staten skulle gifva ett slags
understöd, naturligtvis ett slags nödunderstöd, om jag så får säga —
jag vill ej begagna ordet fattigunderstöd — i alla fall ett slags
understöd. Derest detta förslag vunne erkännande af statsmagterna,
skulle man förkasta den goda princip, man gaf erkännande åt, då
man antog 60 paragrafen i väglagen, som säger, att staten skall
bidraga med en tiondedel af kostnaden för sommarvägunderhåll-
ningen. Jag vill för min de! icke vara med om att slå omkull
den principen. Jag tror, att statsmagterna med denna bestämmelse
velat tydligt visa, att det är en gärd af billighet och rättvisa, när
staten deltager i kostnaderna för väghållningen. Om detta är rätt¬
vist och om väghållningen är eu orättvis börda, som legat på
våra jordbrukare, bör man successivt genomföra eu öfvergång från
orättvisa till rättvisa genom att öka statens bidrag. Härom säger
utskottet först och främst, att det ej kan vara med om detta hvad
beträffar hela vårt land, derför att åtskilliga orter genom lagen
fått så rikliga bidrag, att det ej behöfs. Det är besynnerligt, att
lagutskottet, som har så riklig tillgång till källor, statistik och annat
bevismaterial, har framkastat ett så löst påstående. Jag hoppas, att
när lagutskottet utan vidare framkastar ett sådant påstående, det ock
finnes skäl derför. Något sådant har utskottet emellertid ej lemnat.
Jag tror i stället, att de bidrag, som komma från andra håll, gå åt
till täckande af kostnaderna för administration o. s. v., så att det
sannerligen blir högst litet qvar till utdelning. Om också det skulle
hända, att dessa bidrag på några orter äro större, så frågas: skall
hela det öfriga landet lida derför? Principen att staten skall del¬
taga i kostnaden för vägunderhållet synes mig man bör fasthålla
vid. Den nuvarande bestämmelsen om att staten bidrager med en
tiondedel af kostnaden synes mig dock böra ändras till två tionde¬
delar, såsom motionärerna föreslagit. När en revision af väglagen nu
är ifrågasatt, tycker jag, att man bör höja statsbidraget från en till två
tiondedelar, för att icke säga mer. Längre vågar man väl icke gå.
Vidare säger utskottet: »Deremot kan utskottet icke tillstyrka,
att statsbidrag lemuas till vinterväghållningen». Hvarför det då?
När staten vill bidraga till sommarvägunderhållet, synes det mig, att
den med lika fullt skäl bör bidraga till vintervägunderhållet. Saken
är den, att man vet, att vinterväghållningen kanske kommer att
blifva långt dyrare än sommarväghållningen. Det är farligt — allra
helst när man vill använda statens alla direkta och indirekta in¬
komster för att fastslå militära utgifter — det är farligt att gifva
sig in på eu rättvis princip! Säkert är att lagutskottet — hur re¬
formvänligt det annars än kan vara — icke skall kunna frigöra sig
Angående
revision af
väglager..
(Forts.)
N:o 28. 28 Lördagen den 24 Mars, e. in.
Angående från känslan häraf. Tro herrarne att frågan är död, äfven om en
rväalaaen^ rev^s*on kommer till stånd och det inkommer förslag till Riksdagen
Forts) om en laSän<li'ing? Tro herrarne verkligen, att det skulle blifva
' 1 tyst med saken då? Nej, ingalunda! Denna fråga skall komma
åter och åter, tills den slutligen finner sin lösning.
Redan då komiterade hade sig uppdraget att utreda frågan
om väglagen, uppgingo kostnaderna för vårt lands vägar till 7
millioner. För närvarande äro likväl förhållandena helt andra. Först
och främst ha många nya vägar tillkommit, som icke funnos då.
Vidare bör man taga i betraktande, att arbetsprisen för såväl kör-
dagsverken som personliga dagsverken stigit betydligt sedan den
tiden. Det är derför alls icke för mycket att antaga, att vägunder¬
hållet i närvarande stund kan uppskattas till mellan 14 och 15
millioner kronor. Det lilla bidrag, som tillerkänts från statens sida
eller från skattebidragande, är icke tillräckligt i förhållande till det
understöd som behöfts, det är ett faktum. Jag yrkar derför, herr
talman, på återremiss af lagutskottets föreliggande betänkande, på
det att vi må få 60 paragrafen omredigerad.
Herr Bengtsson i Bjernalt: Då jag är en af dem, som under¬
tecknat en motion i föreliggande fråga, ber jag att fä säga några
ord. Väglagen har ju i flera år vant ämne för motioner, och äfven
jag har motionerat om revidering. Ändtligen har nu frågan kommit
i det läge, att utskottet tillstyrkt ett skrifvelseförslag till Kongl.
Maj:t. Om detta skrifvelseförslag autages af båda kamrarne, vill jag
endast hafva den önskan uttalad, att, i den händelse en komité
tillsättes för revidering af väglagen, denna komité måtte bestå af
representanter för de olika delarne af landet, af personer som ha
olika intressen för väghållningen och den olika underhållsskyldighet,
som härvidlag kan komma i fråga.
Jag vill härmed, herr talman, be att få uttala såsom ett önske¬
mål, att detta mitt yrkande måtte få åtfölja skrifvelseförslaget, i den
händelse kamrarne antaga detsamma.
Jag vill icke längre upptaga herrarnes tid, utan ber endast att
få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Sandquist: Herr talman! Uti klämmen af sitt utlåtande
hemställer lagutskottet: »att Riksdagen, i anledning af före¬
varande motioner, ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes föranstalta om revision af lagen angående väghållnings-
besvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891 samt för Riks¬
dagen framlägga det förslag till ändrade bestämmelser i nämnda lag,
hvartill en dylik revision kan föranleda »
Jag har icke begärt ordet för att klandra denna hemställan, ty
jag är fullt belåten med densamma. Jag ber derjemte att få hembära
min tacksamhet till lagutskottet, derför att det vidblifvit sin vid
föregående riksdagar uttalade åsigt, särskild! rörande äskad förändring
utaf den 6 §. Men jag har begärt ordet med anledning af den mening
utskottet uttalat i fråga om den af mig för andra gången väckta
motionen, deri jag yrkat på ce ändring af 63 § i syfte att till denna
29
N:o 28.
Lördagen den 24 Mars, e. m.
§ få följande tillägg: »Stående dock väghållningsskyldige fritt att
sjelfva ombesörja vägskattens debitering, indrifning och redovisning,
med rättighet att få de resterande utskylderna indrifna, på sätt om
resterande kommunala utskylder stadgadt är.»
Utskottet säger härom:
»Utskottet vidhåller sin vid föregående tillfällen uttalade åsigt,
att en lagändring i det syfte, som af motionärerna ifrågasatts, icke
är lämplig.
Uppbörd genom vägstyrelse skulle vara förenad med stora olägen¬
heter, vida större än dem, som åtfölja det nu stadgade uppbörds-
sättet genom kronobetjeningen.»
Huru kan, frågar jag vördsamt, lagutskottet försäkra detta? Har man
redan försökt tillämpa paragrafen med det af mig föreslagna tillägget
och funnit att olägenheterna då varit större än de för närvarande äro?
Jag har här i min hand en instruktion för ett väghällningsdistrikt, en
instruktion, som är faststäld af landshöfdingeembetet i Upsala. Deri
yttrar sig länsstyrelsen sålunda: »Länsstyrelsen har tagit de afgifna
instruktionsförslagen i öfvervägande och anser det i 63 § i lagen
om väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891
förekommande stadgande om vägskattens debiterande och uppbärande
på sätt om landstingsmedel tinnes bestämdt icke lägga hinder i vägen
för att, på sätt styrelsen föreslagit, nämnda skatt skall debiteras och
uppbäras omedelbart genom vägstyrelsen.» Detta uttalande gjordes
af nämnda landshöfdingeembete, då det faststälde förslag till instruk¬
tion för Vendels väghällningsdistrikt. Af det citerade finna vi så¬
ledes, att, i fråga om vägskattens debitering och uppbäring, läns¬
styrelsen i Upsala hyst eu annan mening än lagutskottet. Jag har
också i min motion anfört, att vid tiden strax efter väglagens tillkomst
medgaf ock undantagsvis Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stock¬
holms län väghållningsskyldige inom ett väghällningsdistrikt, nemligen
Väddö och Häfverö socknars väghällningsdistrikt, frihet att sjelfva
ombesörja, på sätt de bäst funno lämpligt, vägskattens debitering,
indrifning och redovisning. Någon olägenhet af detta tillvägagångs¬
sätt har icke heller förnummits från Vendels socken. Inom det väg-
hållningsdistrikt, som jag nu tillhör, eller Börstils sockens, går det
också utmärkt bra. Endast för ett inom sistnämnda sockens väg-
hållningsdistrikt liggande mindre hemman ha väghållningsskyldige
vägrat erlägga vägskatt för att sålunda enligt 63 § framtvinga tvångs-
uppbördssättet. Men denna lilla förlust gör man dock gerna för för¬
delen att omedelbart få indrifva skatten.
Vidare säger utskottet i fråga om herr Lindblads i samma syfte
som min afgifna motion: »Och hvad angår vägskattens uppbörd
genom kommunalnämnd, så skulle i det fall, att väghållningsdistriktet
består af allenast en kommun, det möjligen utan afsevärda olägen¬
heter låta sig göra att åt kommunalnämnden uppdraga vägskattens
debitering, uppbörd och redovisning. Men detta är ett undantagsfall.
I de ojemförligt flesta fall äro flera kommuner förenade till ett väg-
hållningsdistrikt, och mångenstädes är kommunernas antal inom di¬
striktet ganska stort. I sådana distrikt skulle det af motionärerna
ifrågasatta förfarandet medföra omgång och svårigheter, ej minst för
Angående
revision af
väglagen.
(Forts.)
N:o 28. 30
Lördagen den 2i Mars, e. m.
Angående vägstyrelsen, gom finge skriftvexla med alla de särskilda kommunal-
rväqlaqen nämnclerna i stället för, såsom nu, med cn enda myndighet.»
nTorts) Hur ka" lagutskottet på förhand veta detta? Och jag tillåter
mig äfven fråga: har lagutskottet alltid varit af samma mening? Nej,
visst icke! Vid 1896 års riksdag hemstälde utskottet i anledning af
fyra särskilda inom Andra Kammaren väckta motioner: »att Riks¬
dagen ville, i anledning af herrar Nilssons, Ericssons, Eliassous och
Larssons förevarande motioner, för sin del antaga följande
Lag
angående ändrad lydelse af 63 § i lagen angående väghållnings-
besvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891.
Härigenom förordnas, att 63 § i lagen angående väghållnings-
besvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891 skall hafva föl¬
jande ändrade lydelse:
63 §.
Konungens befallningshafvande ombesörjer, på vägstyrelsens derom
framstälda begäran, att vägskatten varder genom vederbörande, i
sammanhang med kronoskatterna, debiterad, indrifven och redovisad,
på sätt om landstingsmedel är föreskrifvet. De väghällningsskyldige
ege dock vid sammanträde, hvarom i 58 § förmäles, bestämma, att
vägskattens debitering, uppbörd och redovisning skall verkställas
genom kommunalnämnd mot ersättning enligt öfverenskommelse; och
galle i ty fall i fråga om debitering och uppbörd så ock om indrif¬
ning af restantier i tillämpliga delar hvad beträffande kommunal-
utskylder finnes stadgadt.
Konungens befallningshafvande eller, der uppbörden sker genom
kommunalnämnd, de väghållningsskyldige ega att förordna om af¬
skrifning af sådana afgifter till vägkassan, som i anseende till bristande
tillgång icke kunnat indrifvas.»
Sådan var då lagutskottets mening rörande äskadt tillägg till
63 § i väglagen, gående ut på större frihet för väghållningsskyldige
med afseende på vägskatlens debitering, uppbörd och redovisning.
Flere af denna kammares mera framstående ledamöter, deribland
herr Pehrson i Törneryd, voro ock af samma mening. Jag tillåter
mig att för kammaren citera, hvad denne ärade ledamot då anförde,
emedan jag vet, att hans ord äfven vid detta tillfälle måste betyda
något för den händelse lagen kommer att blifva föremål för komité-
behandling. lian yttrade nemligen bland annat:
»Jag kan icke förstå, att man skall behöfva motsätta sig an¬
litandet af denna utväg derför att den icke lämpar sig för alla väg-
hållningsdistrikt inom landet, nemligen äfven för de distrikt, som om¬
fatta många kommuner. Denna utväg, att anlita kommunalnämnden,
är ju icke obligatoriskt föreskrifven, utan bestämmelsen härom lemnar
fullkomligt frivilligt val, så att, om man icke anser den här föreslagna
anordningen lämplig eller nyttig för vägdistriktet, man har den gamla
utvägen qvar att få vägskatten utdebiterad och redovisad genom
Konungens befallningshafvande. Hvad kan man då begära mera?»
31
N:o 28.
Lördagen den 24 Mars, e. m.
Häri instämmer jag tiii fullo. Efter slutad debatt biföll också
kammaren till och med utan votering utskottets hemställan.
Såsom jag i början af mitt anförande antydde, förklarar jag mig
fullt nöjd med utskottets slutkläm och anhåller att få yrka bifall till
densamma. Jag har dessutom med mitt yttrande velat uppfriska
minnet af huru såväl lagutskottet som Andra Kammaren i denna
fråga tänkte och handlade för cirka fyra år sedan.
Angående
revision af
väqlaqen.
(Forts.)
Herr Hjelmérus: Herr talman, mina herrar! Såsom redan
framhållits, har lagutskottet i anledning af samtliga afgifna motioner
om ändringar i eller tillägg till gällande lagstiftning angående väg-
hållningsbesvärets utgörande på landet föreslagit; en skrifvelse till
Kongl. Maj:t med anhållan, att Kongl. Magt täcktes föranstalta om
revision af lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet
den 23 oktober 1891 samt för Riksdagen framlägga det förslag till
ändrade bestämmelser i nämnda lag, hvartill en dylik revision kan
föranleda. Mot denna utskottets hemställan har jag för min del ingen¬
ting att erinra, utan jag är dermed temligen belåten. Men när jag
ser på de särskilda uttalandena, som lagutskottet gjort vid de olika
paragraferna i lagen, så förekommer der åtskilligt, mot hvilket, enligt
min tanke, väsentliga erinringar kunna göras.
Min motion har särskilt afseende på 60 §. Jag har i den¬
samma föreslagit, att man skulle utbyta det nu utgående statsbidraget
af en tiondedel af den för vägunderhåll in natura uppskattade kost¬
nad mot ett annat, som vore jemnt dubbelt så stort, eller mot en
femtedel. Lagutskottet har emellertid icke ansett sig kunna gå så
långt, att det, om jag så får säga, utefter hela linien kunnat föreslå
ett bidrag af en femtedel, utan det säger, att en tiondedel är det
högsta belopp, som det utan åtskilnad kan föreslå för hela landet.
Men härutöfver vill utskottet i stället, att staten skall lemna större
bidrag till de distrikt, der vägbördan vore mest tryckande. Detta
bidrag skulle då lemnas på så sätt, att Riksdagen till regeringens
förfogande stälde ett särskildt anslag, från hvilket Kongl. Maj:t,
efter pröfning i hvarje särskildt fall, kunde låta utanordna detsamma.
Det förvånar mig högeligen, att lagutskottet så envist motsatt
sig en så hehjertansvärd reform af den nämnda paragrafen som den,
jag och mina medmotionärer begärt. Det är möjligt, att man med
tiden kan få höra ett annat resonnement än detta, ty ett sådant
har förts och föres fortfarande utom Sveriges gränser. I de flesta
stater på kontinenten har kronan öfvertagit underhållet af alla de
större vägarne eller alla sådana vägar, som här motsvaras af lands¬
vägar. Man menar der, att de allmänna vägarne skola underhållas
af det allmänna, d. v. s. af staten, och att de enskilda vägarne skola
underhållas af den enskilde, d. v. s. afjordegaren eller jordinnehafvaren.
Detta är icke orimligt. Och den dag kan komma, då ett sådant tal
af Riksdagen skall gillas. Det är icke omöjligt, att denna fråga
kan komma att utveckla sig på samma sätt som grundskattefrågan.
Då jordegarne här till eu början framstälde den mycket blygsamma
fordran att få grundskatterna aflösta, möttes de ständigt af ett
bleklagdt nej. Men sedan deras fordringar hade stegrats derhän, att
N:0 28.
32
Angående
revision af
väqlaqen.
(Forts.)
Lördagen den 24 Mars, e. m.
man begärde grundskatternas afskrifning, måste man slutligen
lyssna till deras framställning och bifalla densamma. Jag finner
det förvånande, att icke lagutskottet nu kan taga denna fråga på
ett annat sätt än det gör. Om lagutskottet ginge oss motionärer en
liten smula längre till mötes, skulle, åtminstone för den närmaste
tiden, en viss belåtenhet och tillfredsställelse uppkomma, och man
skulle då slippa dessa ständigt återkommande vägiagsmotioner.
Angående det sätt, som utskottet här föreslagit med afsende å
det ökade bidragets bestämmande, vill jag säga, att herrarne torde
väl dock hafva i minne det bestämmande af ersättningen för rust-
och roteringsbesvären, som nyligen blifvit af Kongl. Maj:t verkstäldt.
Jag tror ej att det har ledt till så stor belåtenhet, att det manar
till alldeles omedelbar efterföljd. Jag bär tvärtom den uppfattningen,
att öfver hela landet förmärkes ett missnöje i anledning af bestäm¬
mandet af ersättningen för såväl rustnings- som roteringsbesvären.
Att här komma och draga in ersättningen för vägunderhållet under
alldeles enahanda bestämmelser, d. v. s. hänskjuta den saken till
Kongl. Maj:ts afgörande, synes mig vara allt annat än tillfreds¬
ställande, och jag vill derför för min del alldeles bestämdt protestera
mot att lagen ändras i den rigtningen.
Jag skall för (ifrigt icke inlåta mig på de andra paragraferna.
Men jag kan icke underlåta att uttala, att det är med en viss för¬
undran som jag ser, huru ofantligt många af de föreslagna än¬
dringarna blifvit af lagutskottet afstyrka. Det blir icke mycket att
revidera, i fall man endast skall ändra de få paragrafer, der lag¬
utskottet bejakat ändringsförslagen. Men det kan väl i alla fall leda
till någon förbättring, och jag skall derför för min del gerna yrka
bifall till lagutskottets hemställan.
Herr Anderson i Hasselbol: Herr talman! Då jag fick se detta
lagutskottsbetänkande och fann, att utskottet varit enigt om att hem¬
ställa om en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om en revision
af väglagen, var det icke utan, att jag kände mig rätt belåten, ehuru
icke allt af det, som jag ansett höra ändras, både af lagutskottet
blifvit tillstyrkt.
I synnerhet i fråga om 60 § hade jag gerna önskat, att lag¬
utskottet hade gått lika långt som jag gjort i min motion. Men jag
förstår, att för att få ett enigt lagutskott måste denna kammares män
finna sig i Första Kammarens åsigter och uttalanden, och som jag nu
hört, att Första Kammaren bifallit skrifvelseförslaget, kan jag icke
annat än anse, att utskottet varit lyckligt i sina uttalanden.
Det är sannerligen mycket vigtigt och nödvändigt att få en
ändring i väglagen, och som det synes vara en omöjlighet att få
någon sådan genomförd, förrän Kongl. Maj:t utarbetat förslag dertill,
vill jag för min del finna mig uti det, som lagutskottet här har före¬
slagit, och jag yrkar derför bifall till utskottets kläm, d. v. s. an¬
gående en skrifvelse till Kongl. Maj:t i förevarande afseende. En
äterremiss tjenar ju till ingenting, då Första Kammaren redan antagit
utskottets förslag.
N:o 28.
Lördagen den 24 Mars, e. m. 33
Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Ehuru jag i denna
fråga måhända icke kommer att göra något yrkande, har jag dock
begärt ordet för att framlägga den åsigt, som jag rörande denna sak
har erhållit på grund af den tillämpning af väglagen, som ålegat mig
som tjensteman. Jag har tillika gjort aet, för att det icke måtte sta
oemotsagdt, att med den nu föreslagna skrifvelsen allt skulle vara så
synnerligen väl bestäldt.
Dervid vill jag uttala som min åsigt, att jag icke finner lag¬
utskottets framställning rörande denna fråga vara så särdeles väl
grundad. Jag vill tillägga, att hela den behandling, som lagutskottet
äfven under alla de föregående riksdagar, då denna fråga har varit
före, egnat densamma, icke heller synes mig ha varit så särdeles
god — den har åtminstone varit synnerligen vacklande — och jag
finner dess framställning till årets Riksdag stå i öfverensstämmelse
med den föregående behandlingen. För att motivera ett sådant ut¬
talande, torde det vara nödvändigt att något se på den behandling,
som lagutskottet egnat de tidt och ofta återkommande väglagsmotio-
nerna. Sådana hafva — såsom motionären herr Pehrson i Törneryd
också anmärker — varit framstapla vid riksdagen 1893 och sedan
alla riksdagarne från och med 1895 till och med den närvarande.
Vid de två första riksdagarne, 1893 och 1895, afslog utskottet motio¬
nerna hufvudsakligen på det skäl, att det enligt utskottets mening
borde betraktas som mindre rigtigt att redan då, när väglagen icke
ens kommit att på alla orter träda i full tillämpning och innan man
hunnit bilda sig en djupare uppfattning af lagens verkningar, vid¬
taga förändringar, hvilkas behöflighet icke vore ådagalagd. Vid riks¬
dagen 1896 tillstyrktes en af de då väckta motionerna, men de öfriga
afslogos af utskottet på ungefär enahanda skäl. 1897 yttrade der¬
emot utskottet, att »då de ändringar, som utskottet ansett sig kunna
förorda, icke synas vara af någon synnerlig vigt eller betydelse,
anser utskottet vara skäl att än ytterligare uppskjuta hvarje ändring
i berörda lag, intill dess tidpunkten för en genomgående revision af
densamma kan pröfvas vara för handen». Der syftade utskottet så¬
ledes på en allmän revision. 1898 deremot säger utskottet: »Någon
allmän revision har emellertid utskottet ej ansett sig ha anledning
att tillstyrka, då de ändringsförslag, som'utskottet godkänt, endast
beröra detaljbestämmelser uti väglagen och icke afse rubbning af
några lagens hufvudgrunder.» Och sedan kommer utskottet med
speciella, ändringsförslag. Från denna utskottets hemställan var en
dess ledamot skiljaktig och yrkade allmän revision. 1899 kom ut¬
skottet återigen med detaljförslag, hvarvid dock Första Kammarens
utskottsledamöter hade eu skiljaktig mening och ansågo, »att ut¬
skottet, då något förslag om allmän revision af väglagen nu icke
föreligger, bort-------------hemställa,
att motionerna i fråga icke nu må till någon Riksdagens åtgärd
föranleda». Som herrarne behagade finna, har utskottet sålunda
ibland antydt, att det ville ha en allmän revision, och ibland sagt,
att en sådan icke borde ske, och då i stället kommit med detalj¬
förslag. Vid årets riksdag har utskottet nu kommit med förslag om
Andra Kammarenit Prat. 1900. N:o 28. 3
Angående
revision af
väglagen.
(Forts.)
N:o 28.
Angående
revision af
väglagen.
(Forts.)
34 Lördagen den 21 Mars, e. m.
skrifvelse till Kong!. Maj:t med begäran om en allmän revision af
väglagen.
Ser man till, på kvilka grunder utskottet stöder ett sådant yr¬
kande, kan jag för min del icke finna dem annat än ganska svaga.
Här bar af motionärerna yrkats ändring i icke mindre än 20 af väg¬
lagens 85 paragrafer. Utskottet bär af dessa förslag endast godkänt
ändringar i 7 paragrafer; detta kan ju icke gerna utgöra någon grund
för revisionen. Men det kanske tinnes andra skäl för en revision.
Utskottet bär kanske ansett, att lagens bufvudgrunder böra ändras?
Nej, utskottet utsäger uttryckligen, att lagens bufvudgrunder icke böra
ändras. Då emellertid utskottet förmodligen funnit de af utskottet
förordade, ofvan berörda ändringarna icke vara tillräckliga motiv för
revisionsförslaget, tillägger detsamma vidare, att utom dessa skulle
möjligen andra ändringar i väglagen kunna göras. Ja, det är ju icke
omöjligt, att de af utskottet förordade detaljändringarna kunna för¬
anleda andra ändringar, men det är väl derför icke skäl att komma
med en allmän revision.
Vidare säger utskottet, att »den tanken ligger nära, att en af
Kongl. Maj:t åvägabragt fullständig utredning i frågan skall ådaga¬
lägga behöfligheten af flera ändringar i nämnda lag än dem, som
beröras utaf de af utskottet tillstyrkta detaljändringarna». Detta ut¬
talande af utskottet måste anses högst egendomligt; då utskottet vid
granskningen af så många och ganska genomgående ändringsförslag
i väglagen icke bar funnit flera än sju värda beaktande, så torde
väl också kunna antagas, att väglagen af utskottet blifvit tillräckligt
fullständigt genomgången, så att åtminstone utskottet borde sakna
skäl för sitt ofvan anförda uttalande.
För min del kan jag sålunda icke alls finna, att utskottet bär fram-
stält något verkligt skäl för en allmän revision af väglagen och för
den vidtutseende apparat, som eu sådan revision sätter i sigte, nem¬
ligen en komité. Det synes mig, som om en af motionärerna, herr
Pehr Pehrson i Törneryd, mycket bättre träffat det rätta i sitt för¬
slag, der han också föreslår en skrifvelse till Kongl. Maj:t med be¬
gäran om en revision, men dervid bestämdt uppgifver, i hvilka hän¬
seenden ban vill hafva denna revision till stånd. Detta skrifvelse-
förslag skulle, åtminstone formelt taget, se mycket bättre ut än det,
som lagutskottet föreslagit.
Men jag vill icke heller vara med på sistnämnda förslag; och det
beror derpå, att jag anser, att tidpunkten för en revision nu icke är
lämplig. Som bekant, har väglagen ännu icke varit gällande i mer
än fem år, och erfarenheten i de stadganden, der väglagen kommit
med något nytt, är sålunda icke särdeles stor. Ser man på de önske¬
mål, som här i motionerna ha framstälts, så finner man, om man undan¬
tager några få i fråga om smärre detaljsaker, att de hänföra sig till
förhållanden, som existerade långt innan den nya väglagen kom till
stånd och hvilkas tillvaro icke beror på denna lag, utan på den fort¬
gående utvecklingen i kommunikationsväsendet, och som skulle frarn-
trädt, vare sig man fått någon väglag eller icke. Jag håller före,
att denna omständighet gör, att en revision af väglagen icke bör
ske redan nu, och det så mycket mera, som det är min fulla öfver-
35
N:0 28-
Lördagen den 24 Mars, e. m.
tygelse, att när väglagen kommit till en mera allmän och långvarigare
tillämpning — som bekant pågå nu i en stor del vägkållningsdistrikt
vägdelningar, hvilka icke äro afslutade — skall den större erfaren¬
heten af väglagens verkningar till äfventyra gifva vid handen, att väg¬
lagen i ett eller annat afseende, der den verkligen har kommit med
något nytt, möjligen skulle behöfva eu revision. Jag vill härvidlag
framhålla, att det redan nu finnes antydningar till att de stadgan¬
de^ som i väglagen finnas angående fördelningen af de bidrag, som
komma från industriella verk och dylika icke in natura väghållnings-
pligtige, möjligen icke äro fullt rigtiga. Det skulle möjligen kunna
finnas skäl att återgå till väglagskomiténs förslag, att väghållnings-
distrikten i afseende å vägskatten, och således också i fråga om bi¬
dragen från de industriella verken, skulle ordnas länsvis och icke som
nu i regel häradsvis, hvaremot det senare möjligen kunde bibehållas
i afseende å sjelfva vägunderhållet in natura. Jag menar visst icke,
att en sådan förändring bör vidtagas, men det kunde ju i framtiden
visa sig lämpligt; och jag anser i alla händelser för min del, att
man icke har vunnit tillräcklig erfarenhet i detta vigtiga stycke.
Som jag redan antydt, äro de nya vägdelningarna inom åtskilliga
distrikt ännu icke afslutade, och den erfarenhet, som kan hemtas
från verkningarna af dessa vägdelningar, är derför icke stadgad. —
En del andra bestämmelser i den nya väglagen hafva också haft all¬
deles för kort tid att verka, för att man skulle kunnat hinna se,
huruvida de tarfva någon förändring eller ej. Det är fara värdt, att
om vi nu få eu revision och väglagen sedan får tillämpas några år
till, så finner man, att åter en revision af lagen är behöflig, men då
i helt andra afseenden, än hvad nu blifvit föreslaget.
Med denna ståndpunkt i frågan skulle det för mig ligga närmast
till hands att framställa yrkande på återremiss. Jag anser nemligen,
att en återremiss skulle vara så mycket mera befogad, som jag icke
heller för min del vill påstå, att icke en del detaljändringar i väg¬
lagen behöfvas och skulle lända till dess förbättrande. Jag skulle
också kunna vara med om en återremiss i det afseende, som lag¬
utskottet på sid. 34 i sitt betänkande antydt, då det på tal om den
ojemna fördelningen af väghållniugsbördan inom olika trakter af
vårt land yttrar: »Deremot anser utskottet det rättvist och billigt,
att staten till de distrikt, der vägbördan är mest tryckande, lemnar
större bidrag, än nu eger rum.» Jag anser sålunda, att eu åter¬
remiss i syfte att erhålla förslag å de ändringar i väglagen, som nu
anses behöfliga, skulle varit det vigtigaste och lämpligaste; då hade
Kongl. Maj:t fått veta, i hvilka hänseenden väglagen behöfde ändras.
Nu är utskottets förslag så ofullständigt motiveradt, obestämdt och
sväfvande, som gerna möjligt kan vara.
Då emellertid förslaget gått igenom i Första Kammaren och då
det väl torde vara möjligt, att jemväl en stor del af ledamöterna af
Andra Kammaren anser, att en revision, låt vara på den ofullkomliga
grund som den här af utskottet framlagda, verkligen bör komma
till stånd, skall jag för min del icke göra något yrkande. Men jag
bär — som sagdt — icke velat låta det stå oemotsagdt, att detta
skrifvelseforslag skulle, sådant det nu föreligger, hafva skal för sig
Angående
revision af
väglagen.
(Forts.)
N:o 28. 36 Lördagen den 24 Mars, e. m.
Angående eller att dermed i fråga om nya väglagen allt skulle blifva väl be¬
sman af stmt
vaglagen.
Herr Pettersson i Österhaninge: Då den nu gällande väglagen
antogs, tillät jag mig föra de aflägset belägna skärgårdssocknarnes
talan i syfte att åstadkomma någon lindring i den för dem särskildt
betungande väghållningsbördan, för dem så mycket känbarare, som de
i allmänhet icke ha tillfälle att utgöra denna skyldighet in natura,
utan måste ligga i händerna på entreprenörer, som bestämma prisen.
Man hänvisade mig då till lagens 12 § och sade, att den just var
skrifven med tanke på dessa, i det att denna paragraf stadgade, att
jordbruksfastighet, som vore afsides liggande från densamma till-
deladt vägstycke eller eljest obeqvämt belägen med afseende å full¬
görandet af dess vägunderhåll in natura, finge i stället bidraga med
penningar efter det belopp, hvartill underhållskostnaden bestämdes
af den särskilda nämnden. Om man emellertid närmare granskar
innehållet i denna paragraf, så finner man, att vid denna förmåns
åtnjutande är fäst ett väsentligt vilkor, ett, vilkor, som nära nog
neutraliserar det skydd, af hvilket, antydda fastigheter eljest skulle
komma i åtnjutande; och detta vilkor lyder så: »om vägstyrelsen der¬
till samtycker»!
En af motionärerna, herr Lindblad, påyrkar nu en ändring i
denna paragraf, gående derpå ut, att vägstyrelsen skulle vara skyldig
att gå sådana väghållares önskan till mötes. Utskottet anser sig
emellertid kunna konstatera, att »någon olägenhet lärer dock i all¬
mänhet icke derigenom förorsakas vederbörande väghållningsskyldige,
enär det väl torde vara regel, att fastigheter, som sålunda få väg¬
stycken utom socknen, icke derigenom komma att ligga på större
afstånd från sina väglotter än de fastigheter, hvilka tilldelats väg¬
stycken inom socknen». Ja, mina herrar, om detta kan anses vara
regel, hvilket jag nog tror, så gifvas dock ganska beaktansvärda
undantag; och till dessa undantag räknar jag dessa små, fattiga
skärgårdshemman, hvilka ha föga eller ingen nytta af allmänna lands¬
vägen, men dock få bidraga till densammas underhåll.
Nu säger visserligeu utskottet med afseende å vägstyrelsens
samtycke, att vägstyrelsen »icke lärer underlåta att, om verkligt
behof förefinnes, gifva sitt tillstånd till en väghållares begäran att
få bidraga med penningar i stället för att fullgöra vägunderhållet
in natura. För min del känner jag mig emellertid ej lugnad af eu
sådan försäkran, och jag tror ej heller, att innehafvarne af dessa
hemman känna sig lugnade deraf. Det behöfves nog en annan garanti
än vägstyrelsens godtfinnande; och det är derför jag velat framhålla
denna omständighet, på det densamma måtte tagas i betraktande vid
den revision af väglagen, som af utskottet tillstyrkts.
Till denna utskottets hemställan ber äfven jag att få yrka bifall.
I detta anförande instämde herr Sandquist.
Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Då lagutskottet till¬
styrkt en skrifvelse till Kong!. Maj:t med begäran om revision af
37
N:o 28.
Lördagen den 24 Mars, e. m.
väglagen och Första Kammaren redan bifallit detta förslag, torde
det ej lida något tvifvel, att äfven denna kammare kommer att an¬
taga utskottets förslag. För min del kommer jag ej heller att mot¬
sätta mig detta förslag, men jag har begärt ordet för att åtminstone
i en punkt af frågan göra ett uttalande. Då regeringen får denna
skrifvelse, lärer den väl nemligen komma att taga hufvudsaklig hän¬
syn till de uttalanden, lagutskottet gjort, så att ändringar egentligen
komma att ske i fråga om de paragrafer i lagen, hvilkas ändring
utskottet för sin del ansett behöflig, men åter ingen förändring sker
i de paragrafer, hvilkas ändrande utskottet afstyrka för den hän¬
delse icke under diskussionen i Riksdagen eller i endera kammaren
förekomma uttalanden till förmån för ändring af dessa paragrafer.
Det är med anledning häraf, som jag ber att få vända mig mot ut¬
skottets uttalande i fråga om 60 § väglagen, som innehåller stad-
ganden om ersättning till väghållningsdistrikten från statsverket efter
den uppskattade vägkostnaden. Här har af åtskilliga motionärer
yrkats en högre ersättning än nu stadgade tio procent; man har i
stället begärt tjugu procent. Lagutskottet för häremot ett resonne-
ment, som jag för min del icke kan godkänna och som lyder så¬
lunda: »Att utan åtskilnad för hela vårt land höja det bidrag, som
staten lernuar dem, hvilka fullgöra vägunderhållet in natura, kan
utskottet icke tillstyrka, då många väghållningsdistrikt finnas, der
vägunderhållet, delvis till följd af de rikliga bidragen till vägkassan
från andra beskattniugsföremål än jordbruksfastighet, icke är så be¬
tungande, att något ytterligare understöd från statens sida synes
nödvändigt. Deremot anser utskottet det rättvist och billigt, att
staten till de distrikt, der vägbördan är mest tryckande, leuinar större
bidrag, än nu eger rum. Derigenom skulle vägunderhållsskyldig-
heten, hvilken onekligen är i hög grad olika betungande inom olika
delar samt inom olika väghållningsdistrikt i vårt land, kunna ut-
jemnas, utan att de grunder, enligt hvilka väguuderhållet nu utgöres,
behöfde rubbas.»
Ja, det låter mycket bra, detta; men jag tror, att om man synar
detta rcsonnement litet närmare i sömmarne, är det icke hållbart.
Huru vägkållningstungan trycker olika — det får mau efter nya väg¬
lagen fram på det sätt, att i hvarje väghållningsdistrikt tillsättes eu
särskild nämnd, som uppskattar vägkållningskostnaden i penningar.
Om man nu tager två till hvarandra gränsande distrikt med hvar
sin uppskattniugsnämnd, så kan det hända, att den ena nämnden
uppskattar underhållet af vägen till 10 öre per meter, men den andra
till blott o öre per meter. Inom det förra distriktet blir då natur¬
ligtvis vägunderhållet dubbelt så dyrt till siffran, men det är icke
derför sagdt, att det råder sådan skilnad i väghållningskostnaden,
som denna värdering anger. Jag tror mig kunna uppvisa praktiska
exempel härpå från det län, jag tillhör. När nu ersättningen af stats¬
medel skall utbetalas efter utskottets antydan, är det ganska natur¬
ligt, att regeringen till det distrikt, der kostnaden uppskattats till
10 öre per meter, lemna!- dubbelt så stort bidrag som till det andra,
oaktadt den verlcliga vägunderhållskostnaden kanske i begge distrikten
är densamma.
Angående
revision af
väqlaaen.
(Forts.)
N;o 28.
38
Lördagen den 24 Mars, e. m.
Angående
revision af
väqlaqen.
(Forts.)
Men det finnes ännu ett annat sätt, hvarigenom vägunderhålls-
kostnaden obehörigen kan bestämmas till olika siffror för olika di¬
strikt, nemligen genom bestämmandet af taxeringsvärdet å fastigheter.
Vi veta att, enligt bevillningsförordningen skola fastigheter uppskattas
till deras verkliga värden, men så är dock ej alltid förhållandet i
vårt land. Vid fjorårets riksdag väcktes eu motion om stämpelfrihet
å hypoteksbankens obligationer; och det antyddes då af en talare å
skånebänken, att, då jordbruksfastigheter uppskattades till deras verk¬
liga värden, det ej vore skäl att ytterligare beskatta dem genom en
stämpel å dessa obligationer. Då uppträdde en talare från Norrland,
som äfven uppträdt här i dag och talat till förmån för revision af
väglagen; och han upplyste då, att i Norrland jordbruksfastigheter
ej uppskattades till deras verkliga värden, utan i den trakt, han
tillhörde, hände det — jag citerar här talaren — att ett hemman,
som var taxeradt till åtta å tiotusen kronor, egde ett försäljnings¬
värde af åttiotusen kronor. Jag håller i min hand det kammarens
protokoll, der detta hans uttalande finnes. Nu är det klart, att om
denna fastighet vore taxerad till dess verkliga värde 80,000 kronor
och om jemväl öfriga fastigheter inom samma väghållningsdistrikt
få antagas böra taxeras till åtta gånger högre värden, än som nu
äro dem åsätta, så skulle vägskatten per vägfyrk blifva åtta gånger
mindre än enligt nu gällande taxeringsvärden — i stället för exem¬
pelvis BO öre per vägfyrk skulle skatten blifva 10 öre per fyrk.
Jag tror mig nu minnas, att i kammarens protokoll äfven finnes
angifvet, att inom detta väghållningsdistrikt den uppskattade väg-
hållningskostnaden uppgår till ej mindre än 89 öre per vägfyrk —
reducerar man detta enligt nyss angifven grund, så blir den verkliga
kostnaden endast 10 öre per vägfyrk, ehuru den angifves till 89 öre.
Kan det vara rätt, att på det sättet vissa distrikt skola, tack vare
onaturligt öfverdrifna kostnadssiffror, tillerkännas rätt till större bi¬
drag från statsverket än andra?
Efter hvad jag vill erinra mig, gick under oktober månad näst¬
lidna år genom tidningarne en notis derom, att i detta samma distrikt
en egendom, som var bevillningstaxerad till 10,000 kronor, sålts för
150,000 kronor — dess verkliga värde var således 15 gånger högre
än taxeringsvärdet. Då den jemväl bort ha 15 gånger högre väg-
fyrktal, än den verkligen haft, är således vägskatten der uppe ej så
farlig, som siffrorna tyckas utvisa. Jag tror derför icke, att det är
det rätta sättet att gå till väga: att lemna större statsbidrag till de
väghållningsdistrikt, der vägskatten, att döma af de siffror, som ut¬
trycka densamma, är högre än i andra distrikt. Om den revision,
som här begäres, kommer att ega rum, hoppas jag, att man tager i
betraktande nu antydda förhållande, så att man icke på detta sätt
tillskyndar vissa distrikt en fördel på de andras bekostnad, då ju
den verkliga kostnaden för vägunderhållet är lika stor i båda fallen,
fastän siffrorna kunde tyckas visa något annat.
Jag bar icke något yrkande att göra.
Med herr Persson förenade sig herrar Mallmin, Larsson i Mört¬
lösa, Erickson i Bjersby, Bengtsson i Häradsköp, Hultstein, Lundett,
Eriksson i Lindehult, Johansson i Stensjö och Olsson i Tyllered.
39
N:o 28.
Lördagen den 24 Mars, e. m.
Herr Andersson i Löfhult: Herr vice talman, mina herrar!
Jag har inom lagutskottet deltagit i behandlingen af föreliggande
fråga och äfven instämt i det slut, hvartill utskottet kommit, fastän
jag reserverat mig mot motiveringen rörande § GO.
Under denna paragraf har lagutskottet uttalat sig på sätt, herr
Persson i Stallerhult omnämnde, och jag är totalt förekommen af
honom i hvad han derom yttrade.
Det är nemligen klart och tydligt, att taxeringsmyndigheterna
i olika distrikt uppskatta jordbruksfastigheterna väsentligen olika
och att det råder eu ofantlig skilnad i det sätt, hvarpå man i de
särskilda väghållningsdistrikten upptaxerar vägunderhållet; och der¬
efter utgår, som bekant, statsbidraget.
Vidare finnes det nog, som utskottet säger, somliga distrikt, som
ha inkomster af andra beskattningsföremål än jordbruksfastigheter,
så att de icke äro så hardt betungade i detta afseende. Men det
är enligt mitt förmenande blott några få.
Vi ha förut sökt få till stånd partiella ändringar i väglagen, men
de hafva undan för undan afslagits. Nu hafva vi kommit så långt,
att lagutskottet föreslagit en skrifvelse till Kougl. Maj:t med begäran
om en allmän revision, till hvilket förslag jag ber att få yrka bifall.
Herr Nilsson i Skärhus: Herr talman! Då jag inom lagutskottet
biträdt det slut, hvartill utskottet kommit, tillåter jag mig att kär
säga några ord särskildt med afseende på herr Halvar Erikssons
yrkande om återremiss af 60 §. Jag ber att härvidlag få hänvisa
herr Eriksson till utskottets kläm, der det ju är tal om att öfverlemna
lagen i dess helhet till Kongl. Maj:t för att få en revision deraf till
stånd.
För öfrigt anser jag onödigt att ingå i svaromål på alla de an¬
märkningar, som rigtats mot utskottet för hvad det i denna sak åt¬
gjort. Ty jag är fullt öfvertygad derom, att Kongl. Maj:t, derest
frågan hänskjutes till honom, skall låta utreda frågan på ett sådant
sätt, att Riksdagen möjligen kan antaga det lagförslag, som af eu
dylik utredning föranledes. Men om Riksdagen icke kan detta, står
det den ju öppet att oinskränkt pröfva förslaget, i hvilken rigtning
det än må komma att gå.
Herr talman! Jag anhåller endast om bifall till utskottets förslag.
Herr Jönsson i Färeköp: Herr talman, mina herrar! Då ut¬
skottet kommit till det resultat, att det begärt en revision af väg¬
lagen, skulle jag kunna nöja mig med att helt och hållet instämma
deri, fastän jag för min del icke anser, att så många och stora brister
vidlåda denna lag, som här antydts.
Visserligen håller jag före, att den kan behöfva revideras i vissa
afseendcn samt att åtskilliga jemkuingar böra göras — och jag
hoppas, att så äfven kommer att nu ske. Men det är i all synnerhet
i tvenne punkter, som jag vill betona önskvärdheten af att en ändring
kommer till stånd, nemligen för det första den, att statsbidraget
hädanefter komme att utgå med 20 procent i stället för såsom nu
med 10 procent. Härför tala många skäl. Vi behöfva endast tänka
Angående
revision af
väglagen.
(Forts.)
N.o 28. 40 Lördagen den 24 Mars, e. m.
Angående på jernvägarne, i synnerhet statens jernvägar, och annan statsegen-
väQlåqen dom> som är fri från in natura-vägunderbållet, för att inse, att statens
(Forts)' bidraS ar jemförelsevis litet.
Utskottet talar om att en del väghållningsdistrikt hafva många
andra inkomster. Ja, visserligen. Men icke sådana, som komma att
betacka underhållet in natura. Ty det är endast statsbidraget, som
utgar till uaturaunderhållet, och det Ur just detta, som hvilar ensamt
på jordbrukarne.
Äfven i en annan del håller jag på att en förändring bör ske,
nemligen derhän, att äfven de inkomsttagare, som hittills varit be¬
friade, böra deltaga i kostnaden för vägunderhållet.
Jag har, herr talman, intet annat yrkande än bifall till utskottets
förslag.
Herr Nydal: Herr talman! Då det nu är fråga om revision af
väglagen, anhåller jag att med några ord få påpeka en bestämmelse
i denna lag,, mot hvilken bestämmelse, mig veterligt, någon anmärk¬
ning förut icke varit framstäld, men som icke desto mindre synes
mig vara mindre ändamålsenlig och tillfredsställande.
Enligt 10 § skall innehafvare af afsöndrad jordlägenhet i ersätt¬
ning för den skyldighet, som enligt väglagen åligger honom, njuta
befrielse från så stor del af afgälden till stamhemmanet, som mot¬
svarar lägenhetens andel i väghållet; om öfverenskommelse icke kan
träffas emellan vederbörande, må Konungens befallningshafvande på
framställning af lägenhetsinnehafvaren bestämma den minskning i
afgälden, som bör tillkomma lägenhetsinnehafvaren.
Det är alltså på framställning af lägenhetsinnehafvaren och följ¬
aktligen också på hans bekostnad, som tvist om nedsättning i af¬
gälden, om sådan tvist uppstår, af Konungens befallningshafvande af-
göres. Det är innebafvaren af lägenheten, den fattigare af de tvistande
parterna, som får betala för att få rättvisa skipad. Men stamhem¬
manets innehafvare kostar det icke ett öre, äfven om det är på grund
åt hans omedgörlighet, som saken måst hänskjutas till Konungens
befallningshafvande. Det är derför icke underligt, om stamhemmauets
innehafvare visar sig obenägen för en godvillig uppgörelse. Ofta får
lägenhetsinnehafvaren, då han vill träffa en öfverenskommelse, af
stamhemmanets innehafvare ungefär detta svar: »Jag bryr mig icke
om hvad som står i väglagen, utan jag skall ha efter som det är
skrifvet oss emellan. Och är du icke nöjd dermed, utan vill gå till
Konungens befallningshafvande, så vet du, att det är du, som får
betala kalaset.» Ja, det är lägenhetsinnehafvaren, som får betala
kostnaderna, och dessa äro i förhållande till hans ekonomiska ställning
och det belopp, som omtvistas, ofta af den betydenhet, att han finner
för godt låta. »udda vara jemnt» och icke bryr sig om att draga
saken inför Konungens befallningshafvande. Bestämmelsen i fråga
är, i tå ord sagd!, egnad att locka stamhemmanets innehafvare att
visa obillighet.
Jag vet nu visserligen icke, huru saken på lämpligaste sätt bör
ordnas. Men jag tror, att det icke borde vara omöjligt att ordna
41
N:o 28.
Lördagen den 24 Mars, e. m.
saken så, att åtminstone icke den, som har rättvisan på sin sida,
ensam skall betala kostnaderna.
Det kan ju synas, som om denna fråga vore af underordnad
betydelse. Och det är den också, om man blott tager hänsyn till
det belopp, det här gäller, äfvensom dertill, att det endast är en del
lägenhetsinnehafvare, hvilkas intressen här beröras, nemligen deras,
som före väglagens tillkomst köpt sina lägenheter. Men dessas antal
är dock fortfarande och blir änuu många år ganska stort, och deras
ekonomiska ställning är i allmänhet sådan, att frågan för dem är
af icke ringa betydelse.
Jag har, herr talman, naturligtvis icke något annat yrkande att
göra än om bifall till utskottets hemställan. Men jag har dock velat
yttra detta till protokollet, i förhoppning att vid en blifvande revision
af väglagen vederbörande möjligen skola taga äfven denna sak under
ompröfning.
Herr Eriksson i Elgered: Då herr Carl Persson i Stallerhult
citerade, att jag uppgifvit, att ett hemman i min valkrets var taxeradt
till, såsom jag trodde, 10,000 kronor och såldes för 80,000 kronor,
och då han sedau gjorde det tillägg, att, likaledes enligt min uppgift,
hemmanen der i allmänhet voro taxerade till endast x/> för-
säljningsbeloppet, tror jag, att i detta hans uttalande ligger både
en sanning och något, som icke är sant.
Sanning är, att jag uppgifvit ett sådant fall och konstaterat, att
det verkligen fans. Men det tillägg, som herr Carl Persson gjorde,
är icke sant. Ty jag har icke sökt visa, att hemman i allmänhet
inom Norra Helsinglands domsaga äro taxerade till 10,000 och säljas
för 80,000 kronor, eller att de vid försäljning betinga 8 gånger
taxeringsbeloppet. Ett enda undantagsfall är icke regel, så mycket
mindre kan det vara regel i detta fall, som de flesta kenunansegare
der redan sålt sina skogar.
Herr Lindblad: Då en min kamrat på länsbänken uppträdt i
denna fråga och, visserligen utan att göra något direkt yrkande,
skärskådat och kritiserat de skäl, lagutskottet åberopat för sin hem¬
ställan, kan jag icke lemna hans uttalanden alldeles oemotsagda.
Hans uppträdande i afton återför i mitt minne, hurusom för två
år sedan hans företrädare — likaledes representerande Konungens be¬
fallningshafvande — på liknande sätt uppträdde i en debatt här i kam¬
maren rörande väglagen och derigenom i sjelfva verket då hindrade
revision af samma lag.
Jag erinrar mig, att han vid detta tillfälle sökte reducera^bort
det befogade missnöje, som så många gånger i Andra Kammaren
tagit sig uttryck i mångtaliga motioner, med att förklara, att en stor
del af detta missnöje kunde sägas ha sin upprinnelse i öfvergången
genom nya väglagen från mantalet till taxeringsvärdet såsom grund
för vägskatten och vägbördans fördelning.
Jag bemötte icke då detta skäl. Men jag upptager det nu, der¬
för att jag vill hemställa, huruvida i någon enda motion, som här i
Angående
revision af
väglagen.
(Forts.)
N.o 28.
42
Angående
revision af
väglagen.
(Forts.)
Lördagen den 24 Mars, e. m.
kammaren väckts, någon har vare sig direkt eller indirekt berört en
sådan grund och med anledning deraf påyrkat revision.
Nu har min kamrat, som intagit den sistnämnda personens plats
i kammaren, konseqvent stält sig på, om ej samma, så dock en
afvisande ståndpunkt, lian har också klandrat utskottet för dess
behandling af denna fråga under en lång följd af år.
Jag kan ge honom rätt deruti, att lagutskottet ingalunda har
varit konseqvent. Men den, som har deltagit i frågans behandling,
måste på samma gång medgifva, att utskottet sökt ställa sig på en
opportun ståndpunkt och vid hvarje tillfälle velat utfinna den mening,
som kunde inom Uiksdagen göra sig gällande.
Äfven i år uppfattar jag utskottets yttrande på samma sätt; man
har äfven nu velat se frågan ur opportunitetssynpunkt och utan att
binda sig med några direkta tillstyrkanden till alla de ändrings¬
förslag, som äro gjorda med godkännande af eu del af dem — icke
mindre än 7, som min kamrat uppgaf — antydt, att långt flera detalj¬
ändringar än de af motioärerna förordade funnes, hvari en revision
kunde mynna ut. Med stöd af dylik, klart uttalad mening har
man i år tillstyrkt en allmän revision.
Min kamrat anför nu, att först sedan alla vägdelningar blifvit
genomförda och bragta till slut, torde det finnas skäl att vidtaga en
revision. Men då anser jag, att det är alldeles för sent, och tror,
att man i så fall lika gerna kunde låta hela revisionsbestyret få
anstå ändå flera år. Då nu så många vägdelningar pågå och flera
återstå, som kanske ännu icke börjat, icke kommit ur portgången,
som man säger, vore det enligt min uppfattning skäl att för under¬
lättande af deras arbete söka draga nytta af de erfarenheter, som
redan onekligen vunnits på andra håll, så att man icke öfverallt be-
höfde gå försöksvägeu, som man hittills gått, utan finge långt flere
möjligheter att inrätta sig på ett praktiskt mycket bättre sätt.
Herr Widén antydde dock för sin del, att det fans ytterligare
ett skäl till revision, nemligen att man borde taga under öfver¬
vägande, huruvida icke den ursprungliga vägkomiténs förslag inne¬
höll något, som kunde accepteras vid en kommande revision.
Emellertid stälde han sig på en afböjande ståndpunkt och talade
om återremiss, som en föregående talare påyrkat. Men jag undrar
dock, hvartill en återremiss skulle tjena. Första Kammaren har
redan fattat sitt beslut, och jag kan då icke förstå annat, än att
lagutskottet, i händelse återremiss beslutes, lärer inkomma till denna
kammare med en uppmaning, att i likhet med Första Kammaren
fatta beslut.
Jag hade tillfälle att åhöra öfverläggningen i Första Kammaren,
och derunder talade herr von Ehrenheim och tvenne laudshöfdingar
för afslag.
Det är märkvärdigt, att det just inom våra länsstyrelser skall
finnas motståndare mot en revision af väglagen. Inför detta faktum,
som äfven här gifvit sig till känna, och emot den representant för
Konungens befallningshafvande, som här yttrat sig i frågan, vill jag
blott ställa det förhållandet, att samtliga landtmannarepresentanterna
ifrån det län jag tillhör, med instämmande i dess syfte, underskrifvit
N:o 28.
Lördagen den 24 Mars, e. m. ™
den motion jag framburit. Emellertid har nu utgången ^Första
Kammaren blifvit den, att utskottets förslag antagits med 54 röster
mot 40. Det vore då högst märkvärdigt, om denna kammare skulle
vägra att acceptera det slut, hvartill Första Kammaren sålunda
kommit.
Då man så många gånger hört det påståendet, att erfarenheten
icke hunnit tillräckligt stadga sig i denna fråga, ber jag att få sluta
mitt anförande med att läsa upp några ord, som här i kammaren
yttrades af en framstående ledamot, herr Themptander, visserligen i
en annan fråga än denna, men kvilka dock fullständigt uttala,;hvad
som äfven här kan anses vara det rätta. Jag her derför att ytter¬
ligare några ögonblick få ta kammarens tid i anspråk.
Han yttrade: »Jemte det jag ber att få tillkännagifva, att jag
kommer att rösta för bifall till den föreslagna arfsskatten» — det
var fråga om stämpelförordningen 1894 — »emedan jag dels anser
denna vara principielt rigtig och dels håller före, att det ur bud¬
getssynpunkt är synnerligen angeläget att så snart som möjligt in¬
förlifva den i vårt skattesystem, anhåller jag, att till detta mitt ut¬
talande få föga två önskningar. Till den ena föranledes jag deraf,
att de nya bestämmelser, med stöd af kvilka den nya beskattningen
skall införas, onekligen äro ganska otillfredsställande och bristfälliga,
och att det derför är angeläget, att, när uti en snar framtid förslag
måste väckas om jemkningar, kompletteringar och rättelser af dessa
stadganden, man då icke måtte mötas af den från våra utskotts be-
tänkanden väl bekanta, men i min tanke i likhet med så många
slagord inom vårt offentliga lif alldeles falska satsen, hvarmed man
söker tillbakavisa ändringsförslag uti nytillkomna författningar, i det
man säger, att det väl icke kan vara lämpligt att efter så kort tid
vidtaga några förändringar uti en alldeles ny lag. För min del har
jag alltid haft och har en alldeles motsatt uppfattning. Just när en
ny lag tillkommit, byggd på nya principer och medförande genom¬
gripande förändringar i lagstiftningen, anser jag det nemligen vara
företrädesvis angeläget, icke minst för att icke kompromettera den
nya lagens principer, att man verkställer sådana rättelser, kom¬
pletteringar och förbättringar, hvartill en vunnen erfarenhet under
lagens första tillämpning kan gifva anledning. Deremot kan jag
förstå, att man med en dröjande tvekan besluter sig för partiella
reformer uti gamla lagar, hvilka ingått i allmänna föreställningssättet,
med hvilkas tillämpning man hunnit göra sig förtrogen, och der man
mången gång kan med skäl ifrågasätta, huruvida det är lämpligt att
sätta en ny klut på ett gammalt kläde. Men något sådant hinder
bör man icke hafva med afseende på nya lagar, och allra minst kan
detta vara lämpligt uti en tid som vår, hvilken lefver under det ty¬
värr mycket ogynsamma förhållandet, att med konsten att skrifva
lagar är det mycket klent bestäldt».
Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Spånberg: Då kammaren nu synes gå att fatta sitt be¬
slut i enlighet med lagutskottets förslag, så ber jag att deremot få
göra ett par anmärkningar.
Angående
revision af
väglagen.
(Forts.)
N:o 28.
•M Lördagen den 24 Mars, e. m.
Angående Herr Johansson bar motionerat om att 6 § i väglagen skulle
’ZTCen.f än(.lias derhän, att punkt 3 af mom. d) komme att utgå. Häraf skulle
(Forts) ^Ija, att de, som hafva sådan inkomst, som der namnes, skulle i lik¬
het med (kriga inkomster deltaga. Detta skulle innebära en ny, be¬
tydlig utsträckning i skyldigheten att deltaga i väghållningsbesväret.
De inkomsttagare, hvilka hittills varit befriade, utgöras af tjensteman
vid industriella anläggningar och fabriker samt på landsbygden bo¬
ende statens och kommunernas tjensteman samt de arbetare, som
hafva öfver 1,000 kronors löneinkomst, de äro enligt den nuvarande
väglagen befriade ifrån vägunderbållsskyidigheten, men skulle, om
revision i nu angifva syfte komme till stånd, träffas ganska hårdt
af denna underhållsskyldighet. De ha dock icke så stor nytta af de
allmänna vägarne, ty de bo i allmänhet i närheten af jernvägsstatio-
ner, hafva sällan egna hästar och befara i följd deraf vägarne högst
obetydligt.
Likaså har samme motionär begärt, att 59 § i väglagen skulle
ändras derhän, att all »annan fastighet» med vissa undantag skulle del¬
taga i vägunderhållet lika med jordbruksfastighet.
Som herrarne väl veta, så var, innan nya väglagen utfärdades,
»annan fastighet» alldeles befriad från vägunderhållet. Vid utfärdan¬
det af väglagen pålades skyldighet att kontant erlägga afgift enligt
taxeringsvärdet till mindre belopp, än hvad som motsvarade jordbruks¬
fastighet åliggande besvär i detta afseende; detta på grund af flera
skäl, men älven derför, att jordbruksfastigheterna fortfarande skulle
bestrida naturaunderkållet.
Nu finnas inom väghållningsdistriktet i min valkrets många
fabriker och jernvägsstationer; dessa få redan enligt nuvarande väglag
betala så stora belopp, att det är fullt tillräckligt. Skulle nu dessa
bidrag Ökas, blefve det alldeles för mycket. De största fabrikerna
ha med stora kostnader skaffat sig jernvägar, hvarför de anlita de
allmänna vägarne högst obetydligt. ‘ Skulle nu, såsom motionären
begärt, skyldigheten att deltaga i väghållningsbesväret för dessa
fastigheter utsträckas så, att den blefve lika med den, som nu gäller
beträffande jordbruksfastighet, skulle en stor orättvisa tillskyndas dem
derutinnan.
Lagutskottet har i båda dessa nu påpekade hänseenden icke stält
sig afvisande mot utsträckning i de rigtniugar, som föreslagits, och
då sålunda en revision möjligen skulle komma i fråga, som skulle
leda till en utsträckning af väghållningsbesväret i de fall jag nu
påpekat, får jag för min del, på grund af den kännedom jag har om
väglagens tillämpning och dessa nu anmärkta förhållanden, protestera
deremot.
Jag har intet yrkande att göra.
Herr Persson i Stallerkult: Jag har ansett mig nödsakad be¬
gära ordet för att något vidare yttra mig öfver den sak, som jag nyss
vidrört.
Jag bär blifvit beskyld för att icke rigtigt hafva citerat hvad en
talare i fjor yttrat i denna fråga. Jag var nog oförsigtig att endast
lita på minnet och icke läsa upp yttrandet; nu skall jag deremot göra
45
N:o 28.
Lördagen den 24 Mars, e. m.
det, på det jag icke måtte tillvitas att afsigtligen citera orätt. Tala¬
ren sade: »Jag skall endast be att tå lemna en upplysning till herr
Persson i Rinkaby för att visa den undantagsställning, som jordbruket
intager i förhållande till andra näringar. Han yttrade, bland annat,
att jordbruket är taxeradt till det yttersta, under det att deremot
andra näringar äro befriade från sådan taxering och inkomstbeskatt¬
ning till det yttersta. Jag tror icke, att så är förhållandet. Visser¬
ligen känner jag icke till, huru förhållandena äro der nere i Skåne
med afseende å taxeringsmyndigheterna, men det vet jag, att vi alla
hafva samma högsta instans att vädja till.
Jag skall be att åtminstone få säga, att hans uppgifter med hän¬
syn till jordbrukets beskattning icke hålla streck. Ty särskild! hvad
åtminstone min hemort vidkommer, gestaltar sig saken annorlunda.
Jag skall be att få konstatera ett enda exempel»--— och så
kommer det exemplet, jag citerade för en stund sedan.
Jag tror således jag hade rätt, när jag yttrade för en stund sedan,
att af detta tal kan dragas den slutsats, att jordbruksfastigheters
taxeringsvärde!) ofta äro betydligt lägre än försäljningsvärdena.
Medan jag har ordet, skall jag be att ytterligare få komplettera
hvad jag yttrade för en stund sedan. Då lagutskottet nu resonerar
om att de väghållningsdistrikt, hvilka vid uppskattningen af väg-
hållningskostnaderna kommit upp till mycket höga belopp, skulle er¬
hålla särskild ersättning, så ber jag att få erinra om, att i fjor en
motion förelåg från en norrlandsrepresentant om att till 2 väghåliniDgs-
distrikt skulle lemnas sådan ersättning, som lagutskottet här antydt.
Denna motion remitterades till statsutskottet, hvilket med tydliga och
klara ord yttrade, att det icke ville tillstyrka Riksdagen att bevilja
anslag till ett så beskaflfadt understöd för väghållningsbesvärets ut¬
görande, utan att detta finge utgå af förut tillstyrkta anslag. Enär
detta statsutskottets resonnement i fjor blef af båda kamrarne god-
kändt, skulle ett bifall till lagutskottets förslag komma i rak strid
mot hvad Riksdagen i fjor beslutade i denna fråga.
Ilerr Göransson: Herr talman! Då nu gällande väglag be¬
slutades, yttrade jag betänkligheter i det afseendet, att en liten gårds-
egare, eu arbetare, som har en gård, taxerad till 800 kronor, skulle
få deltaga i vägunderhållet, då deremot inkomsttagare och löntagare
med flera tusen kronors inkomst skulle vara befriade.
Nu har lagutskottet här kommit med ett förslag till ändring af
G §, som skulle åstadkomma rättelse härutinnan, och detta motiveras,
enligt mitt förmenande, ganska rigtigt. Men nu har en talare, som
nyss förut hade ordet, herr Spånhög, kommit till den åsigten, att
det skulle bli högst betungande för de personer, som i paragrafen
afses, att deltaga i vägunderhållet. Jag för min del kan icke dela
denna åsigt, så länge man har den bestämmelsen qvar, att egaren
till en liten gård, upptaxerad kanske till 800 kronor, skall deltaga.
Ty hans förmåga är betydligt mindre än en sådan persons, som kan¬
ske har tusentals kronor i inkomst. Det var endast detta jag ville
säga.
Angående
revision af
väglagen.
(Forts.)
N:o 28.
46
Lördagen den 24 Mars, e. m.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr vice
talmannen framstält proposition å de derunder gjorda yrkandena,
blef utskottets hemställan af kammaren bifallen.
§ 12.
Angående Slutligen företogs till afgörande lagutskottets utlåtande n:o 28, i
Uaf intecb hedning af väckta motioner angående ändringar i lagstiftningen
ningsför- rörande inteckning.
nyelse.
Punkten 1.
Uti särskilda motioner, n:o 27 i Första Kammaren, afgifven af
herr A. G. G. Törner, samt n:o 25 i Andra Kammaren, afgifven af
herr M. Dahn, hade hemstälts:
af herr Törner, det Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes taga under nådig ompröfning, huruvida icke nu gällande
lagstadgande, att inteckning skall för dess bibehållande vid gällande
kraft hvart tionde år förnyas, må kunna upphäfvas, samt, derest
sådant finnes kunna ske, vidtaga nödiga åtgärder för en lagförändring
i detta syfte;
samt af herr Dahn, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes taga i ny ompröfning, huru¬
vida icke nu gällande bestämmelse, att inteckning för fordran skall,
för att bibehållas vid gällande kraft, förnyas inom tio år från inteck¬
ningens beviljande och sedermera inom tio år från hvarje förnyelse,
må kunna upphäfvas samt, derest sådant finnes kunna ske, vidtaga
åtgärder för eu lagförändring i omförmälda syfte.
Utskottet hemstälde under förevarande punkt, att herrar Törners
och Dahus föreliggande motioner ej må af Riksdagen bifallas.
Reservation hade afgifvits af herrar Nilsson i Skärhus, Sjöberg
och Andersson i Löfhult, hvilka ansett, att utskottet bort till herr
Dahns motion tillstyrka bifall.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde
Herr Dahn: Herr talman! Denna fråga är hvad man kallar en
gammal historia. Redan 1865 föreslog den komité, som tillsattes för
att betrygga besittningsrätten till fast egendom och inteckningssäker-
heten, att förnyelse af inteckning i fast egendom skulle upphäfvas.
Den s. k. ekonomikomitén af år 1886 föreslog detsamma; och 1888
skref Riksdagen till Kongl. Maj:t med anhållan om upphäfvande af
inteckningsförnyelse. Derpå svarade Kongl. Maj:t, att denna skrifvelse
ej lände till vidare åtgärd, och detta hufvudsakligast på den grund,
att inteckningsböcker ej öfverallt voro upplagda. 1895 förekom frågan
på nytt och afslogs då på den grund, att Kongl. Maj:t så nyss för-
47 N:o 28.
Lördagen den 24 Mars, e. ni.
klarat sig i saken. År 1899 tillstyrkte lagutskottet frågan, och denna Angående
kammare antog utskottets förslag utan diskussion. I Första Kamma-
ren afslogs åter ärendet med eu rösts öfvervigt, eller med 48 röster ningsfor-
mot 47. Nu i år har lagutskottet afstyrkt de framstälda motionerna nyelse.
om upphörande af inteckningsförnyelse. Detta synes mig dock egen- (Forts.)
domligt och påminner om ett visst domkapitel, om kvilket det heter,
att det handlade eller dömde »ömsom si och ömsom så och ömsom
annorlunda». För min del skulle jag helst önskat, att lagutskottet
icke i år handlat annorlunda än i fjor.
Motivet för min motion har varit att genom upphäfvande af in-
teckningsförnyelsen bereda möjlighet för utländskt kapital att här
konkurrera och derigenom åstadkomma, så att säga, billigare pengar.
Och detta är utaf den största betydelse för eu ung industristat, hvil¬
ken framför allt — utom arbetsskicklighet — behölver billiga pengar.
Jag har tänkt mig saken på det sättet, att de större industrierna och
de större fastigheterna skulle komma att taga låu från utlandet,
specielt från Danmark och Tyskland. Jag fäster mig då icke vid de
exceptionella förhållanden, som äro rådande nu, dä pengar äro dyra
öfverallt, utan vid de normala förhållandena, som voro rådande för
en kort tid sedan. Under sådana omständigheter skulle, om inteck-
ningsförnyelsen borttoges här i landet, tillgången på pengar blifva
större äfven för de mindre industrierna, små jordbruk och handtverk,
samt följaktligen äfven blifva billigare.
Men det är icke allenast detta kufvudmotiv, utan äfven åtskilliga
andra, som gjort, att jag föreslagit inteckningsförnyelsens upphäfvande.
Huru lätt kan det icke inträffa och huru ofta har det icke inträffat,
att en slarfvig förmyndare glömt att förnya en inteckning, tillhörig eu
myndling. Och är då förmyndaren insolvent, kan myndlingen förlora
sitt kapital, kanske allt hvad han eger, utan att han kan göra något
åt det. Sådant kan ju äfven hända annat folk, t. ex. gamla personer,
hvilkas kanske enda tillgång och lefvebröd på gamla dagar ofta ut¬
göra af inteckning i någon fastighet, om de glömma att förnya den¬
samma, och följden kan blifva, att de ett-tu-tre befinna sig på bar
backe.
Det må nu härmed vara huru som helst, mötes man alltid från
juristernas sida med det yttrande, att man måste, för att åstadkomma
ett upphäfvande af inteckniugsförnyelsen, föranstalta, att fastighets-
böckerna eller inteckningsböckerna få vitsord, samt att ett betryggande
mortifikationsförfarande införes, så att å ena sidan en intecknings-
hafvare icke blir lidande derigenom, att inteckningen, honom ovetande,
blir dödad, och å den andra en förkommen inteckning icke fortfar att
i evighet belasta fastigheten. Hvad beträffar, att inteckningsböckerna
skulle få vitsord, finnes ju möjlighet dertill, i fall man nemligen vill
för de sista 10 åren kollationera inteckningsprotokollen med inteck-
ningsboken och sedermera för hvarje år kollationera inteckningsproto-
kolleu med boken. Och detta framhöll också ljorårets lagutskott
skulle kunna ske utan synnerligen stor svårighet. Och dä kunde gra¬
vationsbevis utfärdas på grund af inteckuingsboken.
Hvad beträffar mortifikationsförfarandet, är det naturligtvis icke
lätt för eu enskild motionär att framlägga förslag i sådant afseende.
N:o 28. 48
Lördagen den 24 Mars, e. m.
Angående Men uppslag i saken liar skett genom förra årets lagutskott ock äfven
Uaf Meck-e sedermera, i den riktning nemligen, att inteckningshafvare skulle få
ningsför- rätt att anteckna sig såsom sådan i inteckningsboken och att hans
nyehe. inteckning icke kunde dödas, utan att inteckningshafvaren derom
(Forts.) blifvit förut underrättad. Och hvad angår de inteckningar, som skulle
gå, till utlandet, föreställer jag mig, att dessa öfver hufvud taget skulle
blifva stälda till bestämd person, så att de blefve liksom ett slags
hypotek och icke komme att gå man och man emellan, utom möjligt¬
vis vid arfstillfällen.
Nog af, jag anser, att denna fråga är af den betydelse, att den
icke kan eller bör falla. Äfven hypoteksföreningarne hafva för öfrigt
haft så mycket bråk med inteckningsförnyelserna, att jag tror, att
den, som känner något litet till förhållandet, vet, att äfven de önska,
att intcckningsförnyelsen ju förr dess hellre kommer att upphöra.
Herr talman, jag vill icke längre upptaga kammarens tid vid
denna sena timme, utan ber nu endast att få yrka bifall till min
motion. Som mitt deri framstälda yrkande icke finnes upptaget i
lagutskottets utlåtande, skall jag be att få läsa upp detsamma ur
motionen. Det lyder: »att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, det Kongl. Magt täcktes taga i ny ompröfning, huru¬
vida icke nu gällande bestämmelse, att inteckning för fordran skall,
för att bibehållas vid gällande kraft, förnyas inom tio år från inteck¬
ningens beviljande och sedermera inom tio år från hvarje förnyelse,
må kunna upphäfvas samt, derest sådant finnes kunna ske, vidtaga
åtgärder för en lagförändring i omförmälda syfte.»
Herr Gädda instämde häruti.
Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! Vi veta alla,
att ganska stora delar af vår lag äro af gammalt datum och ej fullt
öfverensstämmande med nutidens kraf. Derför hafva också på senare
tider om och om igen framkommit önskemål, att det skulle i vid¬
sträcktare mån, än på sistone egt rum, verkställas omarbetningar af
större eller mindre delar af lagen. Och yrkandena i denna rigtning
hafva ju vunnit genklang inom riksdagskretsar. Jag anser också,
att en sådan omarbetning i större omfattning än hittills bör ega rum,
men om så skall ske, bör man väl dock företrädesvis vända sig till
de delar af lagen, hvilka äro äldst och minst motsvarande tidens
kraf. Det synes mig derför icke lämpligt att särskild! påkalla om¬
arbetning af en lag, sådan som inteckningslagen, hvilken är jem¬
förelsevis ny och, så vidt jag kan förstå, ganska väl motsvarar nu¬
tidens fordringar. För den skull har jag icke kunnat biträda ett
yrkande, sådant som det herr Lundell framstält i sin motion.
Men nu är det en särskild sak, som alla motionärerna fram¬
hållit, och det är önskan om borttagande af inteckningsförnyelsen.
Då en så stor mängd af kammarens ledamöter och särskilt dess
mest betrodde män nu motionerat i denna rigtning, torde det ursäktas
mig, om jag yttrar några ord i denna fråga.
Frågan om inteekningsförnyelsens borttagande är till icke ovä¬
sentlig del en sportelfråga. Derför är det ytterst motbjudande för
49
N:o 28.
Lördagen den 24 Mars, e. m.
en jurist att yttra sig i ämnet, ty det ligger nära till hands att tro, Angående
att ett enskildt intresse dervidlag skall göra sig gällande, eller, om uppkörande
så icke är förhållandet, att han i alla fall tager ett visst intryck utaf ningsför-
kårandan, om jag så får säga, och till följd deraf får en något skef nyelse.
blick på tingen. Derför har jag heller aldrig förut yttrat mig i (Forts.)
frågan, och det är väl samma omständighet, som gjort, att juristerna
i allmänhet icke ansett sig böra uppträda vid frågans föregående
behandling här i kammaren, hvilket torde utgöra en förklaringsgrund
för att kammaren tillförene utan diskussion biträdt framstäldt förslag
om inteckningsförnyelsens borttagande. Nu hafva emellertid för¬
hållandena beträffande mig förändrat sig. Som jag nemligen blifvit
hedrad med förtroendet att vara ledamot af lagutskottet, är det helt
enkelt min skyldighet att uppträda och yttra min mening i frågan
och, i den mån jag kan, söka bidraga till en efter mitt förmenande
lycklig lösning af densamma.
Jag vill då säga, att på samma gång frågan, såsom jag sagt
förut, till icke oväsentlig del är en sportelfråga, är detta i alla fall
icke frågans kärnpunkt. Ty frågans kärnpunkt är den: kan det vara
till gagn för vårt kreditsystem, till gagn för våra fastighetsegare, till
gagn för inteckningshafvarne att inteckningsförnyelsen borttages, eller
är det det icke? Den frågan skola vi betrakta såsom den vigtigaste.
Anse vi då, att det skulle vara till fördel för allmänheten, tii! fördel
för fastighetsegarne, till fördel för inteckningshafvarne att taga bort
inteckningsförnyelsen, ja, då böra vi taga bort den och icke fästa oss
vid sportelfrågan. Den frågan reglerar sig nemligen alltid sjelf. Tv,
mina herrar, då det är så, att dessa sportler ingått i löneregleringen,
så måste man ju, liksom också motionärerna sjelfva sagt, lemna er¬
sättning för den förlust, vederbörande genom mistning af dessa sportler
skulle lida. Således behöfva vi icke fästa oss vid denna sida af
saken, utan hafva blott att fästa oss vid sjelfva hufvudfrågan: om det
för den stora allmänheten är önskvärd! eller icke att bestämmelserna
om inteckningsförnyelse tagas bort.
Det finnes ett mycket vigtigt skäl anfördt i motionerna för bort¬
tagande af inteckningsförnyelsen, nemligen det, att om man försummar
att förnya en inteckning, lider man eu mycket stor risk. Jag är den
förste att vitsorda den stora betydelsen af detta skäl, och jag vill
likaledes vitsorda, att det icke sällan ifrågakomma-, att en stor för¬
lust uppstår just genom glömska att förnya cn inteckning, ilen jag
vill dock härvidlag erinra, att denna risk i alla fall oftast uppstår på
grund af någon slags försummelse. Och så kommer härtill äfven en
annan sak, att risken ändå icke är fullt så stor, som man vid första
påseendet tror. Ty det är visst icke alltid, utan snarare i undantags¬
fall, som man vid försummelse att förnya en inteckning blir af med
kapitalet. Risken i sådant fall består hufvudsakligast deri, att man
får inteckningen nedflyttad efter en del andra inteckningar; och det
är endast i det fallet, att fastigheten i fråga är, hvad man säger,
intecknad öfver skorstenen, som man förlorar sin Ibrd ringsrätt.
Ehuru det sålunda icke kan bortresoneras, att det är eu stor
risk förenad med dessa inteckningsförnyelser, båller jag dock före,
att om man tager bort intcckningsförnyelserna, kommer man ur askan
Andra Kammarens Prof. 1900. N:o 28. 4
N:o 28,
50
Lördagen den 24 Mars, e. m.
Angående i elden. Med det nuvarande systemet är nemligen den fördel för-
ZfMeck-6 kniPPad» att om, såsom mycket ofta inträffar, en inteckning brinner
ningsför- UPP> bvilket exempelvis vid eu stadsbrand kan i stor utsträckning
nyelse. ifrågakomma, eller om den eljest på ett eller annat sätt förkommer, så
(Forts.) kan man visserligen icke få ut kapitalet genast, men man får dock i
allmänhet ut räntan; och sedan 10 år förflutit från den dag inteck¬
ningen senast förnyats, får man äfven ut kapitalet. Men tager man bort
inteckningsförnyelsen, hur går det då? Jo, då lär man aldrig ut
kapitalet, utan man kan äfven utan egen förskyllan blifva fullständigt
af med detsamma. Jag påstår derför, mina herrar, att genom en
sådan åtgärd, att borttaga inteckningsförnyelsen, skulle intecknin¬
garna blifva föga begärliga papper. Litet hvar skulle nog draga sig
för att taga sådana.
Nu väntar jag genast från motionärernas sida den invändning:
»ja, detta är nog mycket rigtigt, men det kan förekommas derigenom,
att man föreskrifver, att inteckning kan dödas genom kungörelse.»
Ja, det är sant; men hvad inträffar då? Jo, då blir nog (Ten sista
villan värre än den första. Ty slår man in på den bogen, att man
kan döda en inteckning, utan att förete densamma, helt enkelt genom
kungörelse, då undrar jag, hvem som ville lägga sina tillgångar i
inteckningar. Man måste ju i så fäll oaflåtlig! läsa Posttidningen
eller ortstidningar för att efterse kungörelse rörande (lödningar, och
blott och bart genom glömska att observera detta riskerar man att
mista sina kapitaltillgångar. Om exempelvis en kapitalist befunne
sig ute på resor, kunde det ju hända att, medan han vore borta,
hans inteckningar blefve dödade. Nu genmäler man häremot, att
lika väl som det i utlandet gått för sig att införa det der accepterade
mortifikationsförfarandet, kunde ett dylikt förtärande äfven åstad¬
kommas hos oss. Ja, det är visserligen sant, att detta kan göras,
men det förutsätter dock en fullständig förändring af våra nuvarande
bestämmelser rörande inteckning, I så fall måste man införa be¬
stämmelse derom, att inteckningarna stäldes på viss person, och så
snart en inteckning öfverlätes från en person till en annan, skulle
anmälan derom ske hos domhafvande!!. På det viset skulle det nog
kunna gå för sig, men jag undrar, om den svenska allmänheten skulle
blifva belåten med dylika stadganden. Jag tror, att den hellre under¬
kastar sig obehaget att behöfva förnya inteckning än att för hvar
gång, som inteckning öfvergår från den ene till den andre, göra
anmälan derom. På dessa grunder anser jag, att intecknings¬
förnyelsen icke bör borttagas, och det är ur dessa synpunkter som
jag ansett, att frågan uteslutande bör bediimas.
Det har emellertid äfven anförts, att det skulle vara bra, om
man upphäfde föreskrifterna om inteckningsförnyelse, emedan man
derigenom lättare kunde få låna pengar utomlands emot inteckningar.
Ja, mina herrar, hvad den saken beträffar, veta vi litet hvar, att
räntorna för dylika papper utomlands i allmänhet skola vara högre
än i Sverige. Detta hindrar icke, att man i vissa särskilda fall, när
det är fråga om vissa större spekulationer, kan betinga sig lägre
ränta. Jag har till exempel hört, att eu mängd inteckningar i Göte¬
borg belånats i utlandet på en gång, men de personer, som belånade
Lördagen den 24 Mars, e. m. 51 N.o 28.
dessa inteckningar, hade ingenting att invända mot förnyandet af Angående
inteckningarna, utan det, som de voro rädda för och hvilket höll på upphörande
att göra hela affären om intet, var den föreskriften i vår utsöknings- ninggftr'.
lag, att vid en exekutiv försäljning af fastigheterna inteckningarna nyelse.
skulle kunna dödas blott på grund af kungörelse. Jag tror derför, (Forts.)
att det äi; bäst att låta det vara som det nu är och lemna åt hypoteks-
föreningarna att låna utomlands, ty de kunna skaffa sig billigare ränta
än de enskilde.
Hvad härefter vidkommer frågan om kostnaderna för intecknings-
förnyelse, så förvånar det mig, att icke någon af de många herrar,
som väckt motioner rörande ändringar i stämpelförordningen, har
väckt motion om nedsättning af stämpeln för inteckuingsförnyelse.
När man tänkt sig, att dessa inteckningsförnyelser skulle rent af
kunna borttagas, hvarför skulle man icke då kunna minska denna
stämpelafgift eller kanske helt och hållet borttaga den? Om man
minskar denna stämpel till 50 öre arket, liksom för afskrift, blefve
det en besparing på landet af kronor 1: 50 och i stad af 50 öre för
hvarje förnyelse, och om man borttoge hela stämpeln, så blefve be¬
sparingen 2 kronor på landet och 1 krona i stad. Detta är, tror jag,
en sak att reflektera på.
Slutligen anser jag mig böra gifva till känna, att jag sjelf icke
har ett öres inkomst af dylika sportler, och kommer, menskligt att
döma, aldrig att få det. Men äfven om jag det hade, skulle jag
dock icke låta bestämma mig deraf vid bedömande af denna fråga.
Jag har nu sagt min mening, hvilken är den, att jag anser att alla
förslag i denna rigtning böra afstyrkas.
Jag vill endast tillägga en sak. Här har åberopats exempel från
Danmark och Tyskland, men der äro ju helt andra institutioner gällande
än här. Men vi hafva ett annat, närmare liggande exempel, och
det är från Norge. Norrmännen bruka ju icke underlåta att vidtaga
reformer, då de anse sådana nödiga och nyttiga, men i detta afseende
hafva de icke gjort några ändringar, utan stå på samma basis
som vi.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr Dahn: Med anledning af det, som den siste talaren nämnde
om mortifikationsförfarandet, ber jag att få säga några ord.
Han yttrade, att när t. ex. en person var ute på resa, kunde en
inteckning, som tillhörde honom, dödas honom ovetande. Gent emot
detta vill jag påpeka, att såväl förut som äfven nu af mig föreslagits,
att inteckningsinnebafvåre skulle antecknas i inteckningsboken, och
att något dödande af inteckningen icke skulle kunna ske, förrän
innehafvaren derom blifvit underrättad. Sålunda kan väl icke något
dödande ske medan innehafvaren är ute och reser.
Hvad beträffar det påståendet, att de penningar, som man skulle
få på inteckningar utomlands, såsom från Danmark eller Tyskland,
skulle blifva dyrare än lån här hemma, ber jag att få åberopa en
Eerson, som för icke länge sedan var ledamot af denna kammare.
»ennes slägtingar hade stora fonder i Pommern, och det var me¬
ningen att placera dessa penningar uti inteckningar i Sverige, och
N:o 28.
52
Angående
upphörande
af inteck-
ninysför-
nyelse.
(Forts).
Lördagen den 24 Mars, e. m.
så skulle äfven ha skett, om ej våra bestämmelser om inteckuings-
förnyelse både funnits. Detta var skälet, hvarför man drog sig,
oaktadt de tingo sämre ränta på sina pengar hemma i Tyskland, än
de skulle hafva fått här i landet.
Hvad angår det förhållande, som uppstår, när en fastighet säljes
på exekutiv auktion, så måste dervidlag en inteckningsiunehafvare
foga sig efter omständigheterna och se till, att egendomen icke säljes
så mycket under taxeringsvärdet, att inteckningen förlorar sitt värde.
Hvad nu beträffar de inteckningar, som möjligen skulle gå till ut¬
landet, så är det dervidlag öfver hufvud taget endast fråga om först¬
klassiga inteckningar, hvilka svårligen på detta sätt kunna förlora
sitt värde. Men jag ser intet skäl för att icke äfven i ett sådant
fall den i iuteckningsboken antecknade inteckningsinnehafvaren un¬
derrättas, lika väl som, när det är fråga om dödande af en inteck¬
ning, underrättelse derom först måste lemnas innekafvaren.
Jag finner således icke något af det, som framstälts mot för¬
slaget, hafva någon som helst betydelse.
Herr Lundell: Den ärade ledamoten af lagutskottet anförde
nyss, att då man ändrar lagar, bör man ändra gamla lagar och icke
sådana, som äro så nya som iuteckningslagen. Jag tror emellertid,
att när man skall ändra en lag, skall man mest fästa sig vid de
olägenheter, som den ifrågavarande lagen har. Väglagen är ju olönt
ligt mycket nyare än inteckningslagen, och ändå hafva många yrkat
på ändringar i densamma. Det skälet tror jag derför vara sådant,
att man icke kan tillmäta det så stor vigt.
Enligt min öfvertygelse är den allmänna meningen i fråga om
inteckningslagen den, att det system med afseende å inteckningar,
som vi nu hafva, är både dyrt och dåligt Men vi vilja hafva eu
lag, som är billig och bra, eller åtminstone ny och bra.
En ärad ledamot af lagutskottet sade, att om man antoge motio¬
närernas förslag, måste man ständigt gifva akt på kungörelserna an¬
gående inteckningars dödande, enär man eljest riskerade sin inteck¬
ning. Men detsamma är förhållandet äfven nu. En af mina bekanta
omtalade, att han hade eu inteckning i en gård, belägen icke långt
från hans egen, och att han i bref begärde att få räntan å denna
inteckning, men att han då erhöll det svaret, att inteckningen i gården
var dödad, så att han hvarken kunde få räntan eller kapitalet. Detta
var eu följd af att innehafvaren icke både läst Post- och lurikcs
Tidningar eller någon notis om saken i någon annan tidning och
derför icke kunnat bevaka sin rätt. Detta är alltså eu olägenhet,
som kan förekomma äfven enligt den nuvarande lagen.
Det är klart, att när man skall hafva ett nytt inteckningssystem,
sb att inteckningarna icke behöfva förnyas, måste man naturligtvis
göra eu del lagändringar, och med den revision, som jag föreslagit,
bär jag just afsett en revision af lagen i alla de delar, som er¬
fordras för att den skall passa till det systemet, att inteckningarna
fortfara att hafva gällande kraft, fastän förnyelse af desamma ej egt
rum Jag tror, att man kunde gå derhän, att man hade två slags
inteckningar, ett slags löpande inteckningar, som måste förnyas, och
63
N:o 28.
Lördagen den 24 Mars, e m.
ett slags inteckningar, som icke beköfde förnyas och som vore stälda Angående
på eu viss person. I>et skulle blifva till ofantligt stor fördel för
fonder, kassor och dylikt, om man både sådana inteckningar, som ning»för-
fortfore att gälla utan förnyelse. Anteckningen i fastighetsbokeu om nyelse.
hvem som vore egare till inteckningen kunde stå ända till dess att (Forts.)
inteckningen öfverläts å annan person. Det blefve dä ofantligt mycket
lättare att få en inteckning bibehållen till sitt värde, om den bränn
eller på annat sätt kom bort, än hvad nu är förhållandet.
Oupphörligen har man exempel på att inteckningslagen anses
vara dålig, och ofta hafva ändringar af densamma påyrkats. Jag kan
åberopa eu ekonomisk komité, som tillsattes år 1887. Den säger i
sitt betänkande, efter att hafva påvisat ett tiotal fall, der det för
utvecklingen af vårt ekonomiska lif vore i hög grad önskligt, att in¬
teckningslagen erhölle nya, mer tillfredsställande bestämmelser, »att
komitén anser derför äfven synnerligen önskvärd!, att Kongl. Maj:t
täcktes taga frågan om lämpligt reformerande af inteckniugsväseudet
i dess helhet under nådigt öfvervägande». Jag tror också, att det är
många skäl, som tala för att något sådant bör ske. Den omständig¬
heten, att yrkandet derpå kommer igen gång på gång, visar, att all¬
mänheten alls icke är tillfredsstäld med det system, som nu är rådande.
Jag tror, att man kan åstadkomma ett system, som är bättre än det
nuvarande, men då måste omfattande ändringar göras i den nu
gällande lagen. Svårare än inteckningsförnyelsen anses det för¬
hållandet vara, att en inteckning dödas till följd af exekutiv försälj¬
ning, utan att innehafvaren har reda derpå.
Jag skall icke göra något särskildt yrkande, ty jag anser, att
om det af herr Dahn gjorda förslaget om revision af iuteckningslageu
skall kunna få någon framgång, måste eu sådan revision, som jag
föreslagit, gå igenom. Jag ber derför att iå förena mig med herr
Dahn i hans yrkande.
Herr Olsson i Stockholm: Jag var tyvärr icke i tillfälle att
höra hela det yttrande, som nyss afgafs af en ärad ledamot af lag¬
utskottet. Men jag kan ej underlåta att söka bemöta några af de
skäl han anförde i den del af yttrandet jag afhörde.
Så vidt jag fattade honom rätt, menade han, att det ej funnes
någon risk under nuvarande bestämmelser, att man skulle kunna
förlora sitt kapital, om man glömde att förnya en inteckning. Meu
jag känner exempel på att detta verkligen egt ruin, att en person
t. ex., som af en händelse glömt förnya sina inteckningar, blifvit af
med hela kapitalet — ett ganska stort kapital för öfrigt. En sådan
glömska kan ju inträffa t. ex derigenom, att en person missförstår
en postponering och tror, att den har samma betydelse som en in-
teckningsföruyelse. Jag har sett ett exempel på att sådant inträffat.
Den person, som hade egt fastigheten i fråga, ville icke vara med
om inteckningens förnyelse, utan bestred den; och då han hade sålt
fastigheten och icke både några andra tillgångar, blef intecknings-
hafvareu af med sitt kapital.
Vidare upprepade den ärade talaren hvad utskottet yttrat i fråga
om placeringen af utländskt kapital i svenska inteckningar, nemligen
N:o 28.
54
Lördagen den 24 Mars, e. m.
Angående att den farhåga utländingar skulle hysa vore hufvudsakligen med
Unfinteck- hänsyn till fastigheternas exekutiva försäljning. Något egentligt skäl
ningsför- för detta påstående är dock icke anfördt. Jag tror för min del icke,
ny dse. att denna farhåga spelar särdeles stor roll, och det derför, att utländ-
(Forts.) ska kapitalister naturligtvis komma att placera sina kapital i första
eller bäst liggande inteckningar, och vid eventuel exekutiv försäljning
komme ju då i de allra flesta fall inteckningarna att blifva betäckta.
Jag tror icke, att de skulle behöfva vara tillstädes för att bevaka sin
rätt; snarare blefve det väl köparen, som behöfde af intecknings-
hafvareu söka få medgifvande att låta inteckningarna qvarstå i fastig¬
heten. Nämnda farhåga med hänsyn till fastigheternas exekutiva för¬
säljning torde alltså kunna lemnas ur räkningen.
Vidare yttrade den ärade talaren, att hänsynen till stämpeln
härvidlag skulle spela en vigtig roll. Jag tror icke, att detta kan
förevitas motionären eller i allmänhet dem, som förfäkta intecknings-
förnyelsens upphäfvande; ty vi anse frågan om stämpelskatten för
förnyelserna såsom jemförelsevis obetydlig. Men det finnes andra
svårigheter och risker, som äro förenade med nuvarande bestämmelser
om inteckningsförnyelse. Jag vill särskildt framhålla en synpunkt.
För hvarje gång jag vill förnya inteckningar och för sådant ändamål
iulemnar handlingarna till dombafvanden far jag — åtminstone har
så varit händelsen i de fall jag känner till — icke något qvitto på
att jag inlemnat dem. Man lemnar i allmänhet ej in dem vid sittande
rätt, utan på förhand hos domhafvanden personligen. Då ligger in¬
teckningen der under mellantiden, tills tinget hålles och inteckningen
skall förnyas. Under denna tid kan t. ex. en eldsvåda öfvergå arkivet,
eller kan inteckningen på annat sätt förkomma — och då står man
der. Detta är naturligtvis en ganska afsevärd risk, som man löper
just derigenom att man är skyldig att så ofta lemna in inteckningar
till förnyelse.
För öfrigt tror jag icke, att den åberopade hänsynen till frågan
om dödniugen är så särdeles mycket att fästa sig vid. Ty det är
dock högst sällan som en inteckning rent af kommer bort från den,
som innehar den. Den synpunkten tror jag sålunda icke är af så
stor betydelse, att man blott derför bör underlåta att vidtaga denna
reform. Om man verkligen vill, kan man nog finna ett betryggande
sätt att få inteckningar, som äro bortkomna, dödade.
Af dessa skäl, och särskildt med hänsyn till att det vore högstönsk-
värdt, att utländska kapital skulle kunna upplänas mot första inteckning
i fastigheter i Sverige, har jag instämt i syftet med herr Dahns motion,
till hvilken jag ock nu, herr talman, ber att få yrka bifall.
^ flerr Trolle: Jag skall ej i denna sena timma tillåta mig att
ingå på den juridiska sidan af saken. Den är, så vidt jag kan finna,
tillräckligt debatterad i denna kammare, och jag intager dessutom
samma ståndpunkt, som nyss af eu ärad talare på stockholmsbänken
blifvit förfäktad.
Jag kan emellertid icke underlåta att göra en reflektion med an¬
ledning af hvad utskottets utlåtande innehåller. På sid. 8 säger
utskottet, att det »anser, att en lagändring i syfte att upphäfva stad-
55
N:o 28.
Lördagen den 24 Mars, e. m.
gandet om inteckningsförnyelse kan teoretiskt försvaras och är praktiskt Angående
genomförbar samt otvifvelaktigt vore egnad att undanrödja vissa med
inteckningsväsendet för närvarande förbundna olägenheter». Efter ningSför-
dessa premisser kommer dock utskottet till det slut, att det afstyrker nyelse.
det ifrågavarande skrifvelseförslaget, som endast innehåller eu begäran (Forts.)
om utredning angående här åsyftade förhållanden.
Jag förstår mycket väl, att, om motionärerna framlagt ett detal-
jeradt förslag till ändring i de nuvarande förhållandena, utskottet då
skulle hafva sagt, att, som de föreslagna ändringsbestämmelserna icke
kunde undanrödja de af utskottet nu påpekade olägenheterna, utskottet
på sådan grund afstyrkte förslaget. Men jag måste erkänna, att jag —
måhända af bristande erfarenhet — icke förstår, att utskottet, trots de af
mig angifna premisserna, kan komma till det slut, att det afstyrker en
begärd utredning. Utskottet erkänner faktiskt de brister, som finnas
i de nuvarande förhållandena, men derför att det enligt utskottets
förmenande skulle uppstå stora olägenheter af eu ändring, så afstyrker
utskottet en blott begäran om utredning. Jag kan ej förstå det följd¬
riktiga häri. Men äfven om utskottets resonnement kan anses logiskt,
så synes utskottet i hvarje fall utgå ifrån att det icke funnes någon
möjlighet för någon att kunna framlägga förslag till bestämmelser,
som vore acceptabla.
Jag har naturligtvis den största veneration för Riksdagens lag¬
utskott, men jag tror dock, att Kongl. Maj:t har bättre resurser för
och framför allt bättre tid och tillfälle att åstadkomma förslag till nya
lagar. Utskottet arbetar endast under en ganska kort tid och har
antagligen icke kunnat på detta ärende nedlägga så särdeles mycket
arbete. Jag tror, som sagdt, att med de resurser, som Kongl. Maj-.t
har till sitt förfogande, och i betraktande af den rundliga tid, som
Kongl. Maj:t i allmänhet använder för utarbetande af lagförslag,
utsigt förefinnes för att man från Kongl. Maj:t skulle kunna få ett
förslag, som kunde accepteras. Och det är just på detta skäl som
jag, herr talman, anhåller få instämma med reservanterna.
Herr Eklundh i Lund: Det skulle visserligen vara ganska fre¬
stande att framdraga några exempel på de stora faror, hvilka mången
gång kunna vara förenade med tillämpningen af vår nuvarande in¬
teckningslag, särskildt i fråga om bestämmelserna angående intecknings-
förnyelse, och på hvilka jag sett många exempel under den tid jag,
innan jag tillträdde det embete, som nu är mig anförtrodt, tjenst-
gjorde hos skånska hypoteksföreningen, der inteckningar till belopp
af bortåt sjuttio millioner kronor äro belånade. Då tiden är långt
framskriden och goda skäl för bifall till herr Dahns motion redan
andragits, vill jag emellertid inskränka mig till att säga, att det
skulle se besynnerligt ut, om denna kammare, sotn i fjor nästan en¬
hälligt biföll ett skrifvelseförslag i det syfte motionären hemstält, nu
skulle frångå denna ståndpunkt och bifalla utskottets förslag. Jag
kan förstå, att lagutskottet, som nu har en annan sammansättning
än nästlidet år, afstyrkt den motion, som lagutskottet i fjor tillstyrkte.
Men det skulle, som sagdt är, vara besynnerligt, om Andra Kam-
N:o 28. 66
Lördagen den 24 Mars, e. m.
Angående maren frånginge den uppfattning den så nyligen som förlidet år ut-
upphörande ta]at i detta ärende.
ningsför•" -lag skall för (ifrigt icke inlåta mig på sakfrågan, utan nu endast,
nyelse. herr talman, yrka bifall till herr Dahns motion.
(Forts.)
Herr Kempe: Ilerr talman, mina herrar! Jag vill blott uttala
min förvåning öfver att hvarje gång det är fråga om att bringa vår
lagstiftning i nivå med de stora kulturländernas, man framhåller alla
möjliga de obotfärdigas förhinder, som ställa sig i vägen, och hvilka
väl egentligen hänföra sig till sportler, provisioner och dylikt. När
nu två afsevärda fördelar skulle vinnas genom upphäfvande af be¬
stämmelserna om inteckningsförnyelse, den ena att eganderätten
säkerstäldes och den andra att man möjliggjorde införande af ut¬
ländskt kapital i vårt land, så kan jag ej finna annat, än att den
modesta motion, som herr Dahn framlagt om att Riksdagen skulle
ingå till Kongl. Maj:t med anhållan, att Kong], Maj:t täcktes taga
under ompröfning, huruvida gällande bestämmelser om intecknings¬
förnyelse kunde upphäfvas och i så fall vidtaga åtgärder för lag¬
ändring i sådant syfte, är förtjent af bifall. Och jag skall derför
instämma med dem, som yrkat bifall till reservationen.
Herr Persson i Tällberg: Om jag icke hade någon erfarenhet
om den lagstifning vi nu hafva rörande inteckningsförhållandena,
skulle jag kanske mycket väl kunna instämma med den siste talaren
deri, att vi borde taga exempel från utlandet. Men då jag tror mig ega
icke så liten erfarenhet om vår lagstiftning och jag funnit den på
detta område tillfredsställande, så kan jag ej finna det vara skäligt
att göra ändring deri endast derför, att det finnes ett eller annat
kulturland, som har en annan lagstiftning i detta hänseende.
För min del är jag öfvertygad om att för den ort jag represen¬
terar genomförandet af den föreslagna ändringen skulle medföra af¬
sevärda kostnader. Det förekommer der ganska ofta, att fastighets-
egare taga lån på kort tid emot inteckningar. Upphäfves stadgandet
om förnyelse, skulle man sålunda nödgas döda sådana inteckningar,
för så vidt man ville hafva sin egendom gravationsfri.
Man har insinuerat, att det här gälde en sportelfråga, och att
domhafvandena stälde sig afvisande, derför att borttagandet af in¬
teckningsförnyelse skulle minska deras inkomster. Jag tror, att för
min ort skulle i så fall inkomsterna för domhafvanden icke minskas,
utan snarare ökas.
Nu har man granskat inteckningslageu, särskilt tyckes detta
hafva varit fallet med herr Lundell, och dervid ej funnit annat fel
än stadgandet, att man skulle vara skyldig förnya inteckning inom
tio år, hvilket jag nu för min del som sagdt tycker vara en förtjenst
hos lagen. Men så vill man, att Riksdagen skall skrifva till Kongl.
Maj:t och begära en utredning, om ej der finnas andra fel. Jag
tycker verkligen, att detta går för långt.
Beträffande hvad herr John Olsson yttrade derom, att man icke
kunde få qvitto af domhafvandena om att man inlemuat intecknings-
handlingar, så vill jag fråga honom, om han träffat en enda dom-
57
N:o 28.
Lördagen den 24 Mars, e. m.
hafvande, som vägrat lemna qvitto på mottagandet af sådana hand¬
lingar. För min del har jag ej träffat någon sådan, utan då jag
inlemnar lagfarts- eller inteckningshandlingar, har jag sjelf upprättat
en förteckning öfver desamma. Domhafvanden jemför handlingarne
med förteckningen, och om han finner den rigtig, skrifver han på
ett bevis om att han mottagit handlingarne. Derpå lägges stämpel
femtio öre, och så får jag betala expeditionslösen femtio öre, summa
en krona för stad och för landet samma stämpel och expeditionslösen
25 öre, således summa 75 öre. Och hvad beträffar den kostnad, som
är förenad med inteckningsförnyelse hvart 10:de år, så är denna icke
så afsevärd. Ty man behöfver ej vidare stämpelbelägga skuldsedeln,
utan det är endast expeditionslösen och stämpel till protokollet,
tillsammans 4 kronor 50 öre eller 45 öre för hvarje år. Den kost¬
naden är utan betydelse i jemförelse med risken, att egendomen för
all framtid blir graverad. Ty säga hvad man vill, skulle det möta
ofantliga svårigheter att få inteckningen dödad, om den skulle för¬
komma eller om — hvilket ingalunda är otänkbart — den på grund af
oförstånd och okunnighet i lagar och författningar vid skuldens qvitte¬
rande helt enkelt refves sönder eller brändes upp. Ett bifall till
motionärens förslag skulle enligt mitt förmenande snarare skada än
stärka fastighetskrediten.
Med understrykande af alla de skäl, som i lagutskottets utlåtande
finnas anförda, och med stöd af det som jag nu här i korthet anfört,
ber jag, herr talman, att få yrka afslag å motionen och bifall till
utskottets hemställan.
Herr Wallmark instämde i detta anförande.
Herr Olsson i Stockholm: Jag blef verkligen något förvånad,
då jag hörde min ärade vän på dalabänken förfäkta bibehållandet af
denna stämpelbeskattning, då han ju helt nyligen varit så ifrig i att
förfäkta afskaffandet af en annan dylik beskattning, nemligen stämpel
för vissa smärre lagfarter.
Jag blef dock egentligen uppkallad deraf, att han bestred riktig¬
heten af mitt påstående, att man icke af domhafvanden erhåller något
qvitto vid inteckningshandlingarnas aflemnande. Det var dock blott
för några veckor sedan, som jag vid inlemnande af inteckningar till
förnyelse begärde att få qvitto derpå, men erhöll det svaret: »Vi
lemna icke något qvitto». Det var visserligen eu tillförordnad dom¬
hafvande. Möjligt är ju, att, om jag kraftigt påyrkat det, jag kunnat
få bevis på att inteckningshandlingarna voro inlemuade. Något diarie-
bevis lär jag väl ej ha kunnat få, ty inteckningar lemnas icke in till
något diarium; utan det hade väl endast kunnat komma i fråga någon
form af qvitto. Men, som sagdt, jag blef vägrad äfven detta.
Ytterligare en sak ber jag att gent emot herr Daniel Persson få
framhålla: om man nu ock fått qvitto af domhafvande!!, men sedan
genom någon olyckshändelse, t. ex. eldsvåda, inteckningen förkommer,
tror då den ärade talaren, att domhafvanden är ansvarig derför? Jag
tvifla!- derpå! Alldeles nyss meddelade mig en af kammarens leda¬
möter, att för några år sedan i den stad han representerar veder-
Andra Kammarem Prof. 1900. N:o 28. 5
Angående
upphörande
af inteck¬
ningsför¬
nyelse.
(Forts).
N:o 28.
Angående
upphörande
af inteck-
ningsför-
nyelse.
(Forts.)
58 Lördagen den 24 Mars, e. m.
börande tjensteman i domstolen blef bestulen på en hel del inteck¬
ningar, som inlemnats till förnyelse. Der kunde visst icke någon
talan emot domaren göras gällande af vederbörande med anspråk på
att utfå beloppet, utan saken fick hvila under 10 år, till dess inteck¬
ningarna förfallit. Jag tror sålunda verkligen, att allmänheten har
det illa stäldt, i händelse hos domhafvanden inlemnade intecknings-
handlingar förkomma. Det är en ganska stor risk vid det nuvarande
förfarandet just derför, att man så ofta måste utsätta sig för att
handlingarna kunna komma bort, då de i och för intecknings för¬
nyande aflemnas.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Persson i Tallberg: Jag vill blott svara herr Olsson det,
att jag kan icke begripa, att eu inteckning skulle hafva mera ver¬
kande kraft, äfven om vi skulle fatta beslut om att den icke skulle
förnyas, om den skulle råka ut för vådeld och brinna upp.
Herr Olsson i Stockholm: Det är blott den omständigheten, att
denna risk under nuvarande förhållanden så ofta inträffar, som herr
Daniel Persson icke synes vilja observera.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, framstälde
herr vice talmannen, enligt de gjorda yrkandena, propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall
i stället till den af herr Dahn i ämnet väckta motionen; och för¬
klarade herr vice talmannen sig anse svaren hafva utfallit med öfver¬
vägande ja för sistnämnda proposition. Som votering likväl be¬
gärdes, skedde nu uppsättning, justering och anslag af följande
omröstuingsproposition:
Den, som, beträffande lagutskottets hemställan i första punkten
af förevarande utlåtande n:o 28, bifaller den af herr Dahn i ämnet
väckta motion, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit lagutskottets nämnda hemställan.
Voteringen utvisade 77 ja mot 80 nej; och hade alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallits.
Punkten 2.
Bifölls.
§ 13.
Justerades protokollsutdrag.
§ 14.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr S. M. Petersson i Snällebo under 14 dagar från och med
den 28 dennes, och herr O. A. Brodin under 6 dagar från och med
den 26 dennes.
59
N:o 28.
Lördagen den 24 Mars, e. m.
§ 15.
Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
statsutskottets utlåtanden:
n:o 41, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående be¬
redande af lånemedel till fortsatt utveckling af statens telefon¬
väsende; och
n:o 42, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag för sjökommunikationer;
bevillningsutskottets betänkanden:
n:o 27, i anledning af väckta motioner rörande hvitbetssocker-
tillverkningsafgiften och tullen å socker; och
n:o 28, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och gräns¬
trafiken mellan Sverige och Norge;
lagutskottets memorial,
n:o 29, med föranledande af kamrarnes skiljaktiga beslut, be¬
träffande lagutskottets utlåtande n:o 15, i anledning af väckta motioner
om mera betryggande föreskrifter rörande förvaltningen af omyndiges
egendom;
Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande,
n:o 9, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
angående upphörande af stadgad straffpåföljd för viss förseelse vid
försäljning af almanackor; samt
Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:
n:o 10, med anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t i fråga om förändradt och förbättradt pensioneringssätt af sjö¬
folk; och
n:o 11, angående väckt motion om nedsättning i jern vägsfrakten
för bränntorf m. m.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 11,37 e. m.
♦ In fidem
E, Nathorst Böös.
Rättelse
i Andra Kammarens Protokoll N:o 21,
Sid. 28, rad 12 uppifrån står: Kongl. Maj:t läs: Kongl. Maj:t,
»16 » » erkänner » erkänna,