RIKSDAGENS PROTOKOLL
1900. Andra Kammaren. N:o 10.
Onsdagen den 14 februari.
Kl. 11 f. m.
§ i.
Upplästes för justering det i kammarens sammanträde den 7
innevarande februari förda protokoll.
Derefter yttrade:
Herr Elowson: Då kammaren jemlikt det protokoll, som nu
föreligger till justering, gifvit åt en och samma grundlagsbestäm¬
melse två skiljaktiga affattningar, så finner jag mig föranledd att
deremot afgifva min reservation.
Kammaren har nemligen den 7 innevarande månad genom ett
beslut gifvit åt första punkten i 16 § 3 mom. af riksdagsordningen
följande lydelse: »Kommuner, som hafva att gemensamt välja riks¬
dagsman, ega dock begagna det omedelbara valsättet, derest af de
röstberättigade så beslutas». Enligt ett annat kammarens beslut
skulle samma lagrum lyda: »Kommuner, som hafva att gemensamt
välja riksdagsman, ega dock begagna det omedelbara valsättet,
derest flertalet af de röstberättigade så beslutar».
Genom två särskilda beslut har kammaren jemväl faststält
två från hvarandra skiljaktiga affattningar af sista punkten i samma
16:de paragrafs 3:dje moment.
Likaledes har kammaren genom två hvar för sig fattade beslut
gifvit två olika affattningar åt första stycket i 18 § af riksdags¬
ordningen.
Slutligen har ock kammaren godkänt två från hvarandra af¬
vikande formuleringar af samma 18:de paragrafs sista stycke.
Såsom stöd för min afvikande mening tillåter jag mig hänvisa
såväl till de i grundlagen gifna allmänna föreskrifter angående
sättet för grundlagsändringar som ock särskildt till 64 § riksdags¬
ordningen.
Vidare anfördes icke. Det ifrågavarande protokollet förklara¬
des af kammaren justeradt.
§ 2.
Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till
Riksdagens skrifvelse, n:o 3, till Konungen, angående af Riksdagen
beslutade ändringar i rikets grundlagar.
Andra Kammarens Prot. 1900. N:o 10.
1
N:o 10.
•2
Onsdagen den 14 Februari.
§ 3.
Upplästes följande till kammaren ankomna protokoll:
Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen för kongl.
justitiedepartementet den 14 februari 1900.
Generalmajoren Carl "Wilhelm Ericson hade å gårdagen af-
lemnat fullmagt, utvisande, att han vid riksdagsmannaval, som
den 26 september 1899 hållits i Mariestad, Sköfde och Falköpings
städer, blifvit utsedd till ledamot af Riksdagens Andra Kammare
för en tid af tre år, räknade från och med den 1 januari år 1900;
och sedan berörda fullmagt funnits vara i föreskrifven form utfär¬
dad samt vidare granskats af vederbörande fullmägtige i riksban¬
ken och riksgäldskontoret, utan att desse mot fullmagten framstält
någon anmärkning, beslöts, att protokoll öfver hvad sålunda före¬
kommit skulle meddelas Andra Kammaren, hvarjemte fullmagten
skulle till kammaren öfverlemnas för att hållas generalmajoren
Ericson till hända.
In fidem.
E. Quensel.
Jemte det protokollet lades till handlingarna, godkände kam¬
maren herr Ericsons behörighet att taga säte i kammaren; och
skulle fullmagten genom kammarens kanslis försorg till herr Eric¬
son återställas.
§ 4.
Enligt derom förut fattadt beslut företogos val af tjugufyra
valmän för utseende af Riksdagens justitieombudsman och hans
efterträdare äfvensom af 6 suppleanter för samme valmän jToch ut-
sågos dervid till:
valmän:
herr M. Andersson i Löfhult.................... med 197 röster
» J. Byström ......................................... » 197 »
» L. J. Jansson i Djursätra .................. » 197 »
» J. M. Johansson i Mellbyn ............... » 197 »
» N. Nilsson i Skärhus........................ » 197 »
» A. Olsson i Tyllered .......................... » 197 »
» A. 6r. Olsson i Prösvi ........................ » 197 »
» N. Wallmark ...................................... » 197 »
» O. Larsson i Mörtlösa ........................ » 195 »
» L. Eriksson i Bäck........................... » 193 »
» O. G. Eklund i Stockholm.................. » 111 »
» H. Öhngren.......................................... » 110 »
Onsdagen den 14 Februari.
3
N:o 10.
herr F. Andersson i Helgesta...........
|
......... med
|
108
|
röster
|
* C. E. Johansson i Berga...........
|
......... »
|
108
|
»
|
» J. Johansson i Noraskog .........
|
......... »
|
108
|
»
|
» S. J. Kardell .........................
|
......... »
|
108
|
|
» P. A. Larsson i Säby .............
|
........ »
|
108
|
»
|
» E. A. Lindblad ........................
|
......... »
|
108
|
»
|
» I. Månsson i Träa ..................
|
......... »
|
108
|
»
|
» E. Nilsson i Kattleberg ...........
|
......... »
|
108
|
|
» J. Nilsson i Skrafvelsjö ........
|
......... »
|
108
|
»
|
» N. Svensson i Olseröd ............
|
......... »
|
108
|
|
» A. Thylander ..........................
|
|
108
|
»
|
och » 0. E. Gädda ......................
|
......... »
|
107
|
» •
|
Närmast i röstetal kom herr C. Hj.
|
Wittsell med 93 röster;
|
suppleanter:
|
herr Antonsson............................
|
..... med
|
178
|
röster
|
» C hr. Olsson i Rögle .................
|
........ »
|
161
|
»
|
» E. L. M. Hedin i Torp ..........
|
........ »
|
120
|
»
|
» L. L. Lorichs .......................
|
|
116
|
»
|
» P. F. Landelius .......................
|
....... »
|
in
|
|
och » S. M. Petersson i Snällebo ......
|
........ »
|
no
|
|
Närmast i röstetal kommo herrar I).
M. F. Nyström, hvardera med 71 röster.
|
Holmgren
|
i Värnhem och
|
Justerades protokollsutdrag angående de i nästföregående §
omförmälda val.
§ 6.
Herr talmannen tillkännagaf, att herr C. O. F. Trupp anmält,
att han denna dag åter instält sig vid Riksdagen, oaktadt honom
under den 3 innevarande månad meddelad ledighet från riksdags-
göromålen ännu icke tilländagått.
§ 7.
Föredrogs och hänvisades till kammarens tillfälliga utskott
n:o 2 herr K. G. Karlssons i Göteborg m. fl. å kammarens bord
hvilande motion, n:o 151.
§ 8.
Statsutskottets härefter föredragna utlåtande n:o 2, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens första hufvudtitel, inne¬
fattande anslagen till kongl. hof- och slottsstaterna, blef af kam¬
maren godkändt.
Nso 10.
4
Onsdagen den 14 Februari.
§ 9.
Till afgörande förelåg härefter statsutskottets utlåtande n:o 3,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra hufvud-
titel, innefattande anslagen till justitiedepartementet.
Punkten 1.
Lades till handlingarna.
Punkterna 2—7.
Godkändes.
Vid föredragning häruppå af punkten 8, afseende anslag till
lagbyrån, begärdes ordet af:
Herr Segerdahl, som anförde: Herr talman! Jag har vågat
begära ordet i denna fråga icke för att framställa något yrkande om
vare sig bifall till eller afslag å den föreliggande punkten, utan
jag har velat begagna tillfället att uttala en åsigt om lagbyrån och
dess förhållande till det framtida lagstiftningsarbetet i vårt land,
en åsigt, som jag tror omfattas ganska allmänt inom juridiska
kretsar.
Jag ber då först och främst att få erinra derom, att lagbyrån
utgör blott en del af kongl. justitiedepartementet och behandlar
endast frågor, som af justitieministern hänskjutas till densamma.
Den är vidare i sitt arbete bunden af de föreskrifter, som departe¬
mentschefen meddelar. Den saknar sålunda i ganska hög grad
frihet och sjelfständighet i sitt arbete och är — kan man säga —
icke annat än ett kollegialt byråchefsembete. Vi hafva förut för
icke så länge sedan haft en lagbyrå, men den blef icke långlifvad.
Jag tror icke, att jag tager miste, då jag säger, att endast tre år
hade förgått — det var i början af 1870-talet — när det befans
nödigt att utbyta densamma mot en lagberedning, den så kallade
Hya lagberedningen. I denna insattes ett större antal ledamöter
och den försågs med vidsträcktare befogenhet. Denna lagberedning
skulle behandla de stora lagfrågorna, och dess första uppgift skulle
bli att utarbeta förslag till ombildning af rättegångsväsendet samt
att sysselsätta sig med omarbetning af handelsbalken.
Under första tiden af sin tillvaro framkom denna lagberedning
med ganska omfattande lagförslag, som lyckades tillvinna sig bifall
af såväl regering som Riksdag. Jag vill i detta afseende endast
påminna om den nya utsökningslagen och vattenrättsförord-
ningarne. Sedan fick emellertid nya lagberedningen taga i tu med
utarbetandet afen ny rättegångsordning, och beredningen inkom också
efter några års förlopp med ett betänkande härom. Detta betän¬
kande framkom i sinom tid, ändradt och omrördt, till Riksdagen,
Onsdagen den 14 Februari.
5
N:o 10.
men det lyckades icke i detta skick tillvinna sig Riksdagens bifall.
Häraf alstrades ett visst missmod såväl bland lagberedningens egna
ledamöter som hos regeringen och inom Riksdagen, hvilket nog
verkade förlamande på lagberedningens arbeten. Dessa fortgingo
dock sålunda, att beredningen tick befatta sig med mindre bety¬
dande uppgifter, och den fungerade på detta sätt ända till år 1894.
Under den sista tiden hade det emellertid mött stora svårigheter
för regeringen att finna lämpliga personer, som voro villiga att
åtaga sig ledamotskap i denna lagberedning, och till sist gick det
så långt, att regeringen efter landshöfding Bergströms död icke
kunde finna någon kompetent person, som var villig åtaga sig ord¬
förandeskapet i lagberedningen. Under sådana förhållanden var
det, som regeringen till 1894 års Riksdag inkom med förslag, att
lagberedningen skulle utbytas mot en lagbyrå, och regeringen be¬
gärde för detta ändamål ett anslag af 25,000 kronor, eller samma
belopp, som för nästa år föreslås för lagbyråns verksamhet. Stats¬
utskottet, som hade att behandla denna proposition, stälde sig, så
vidt jag kunnat finna, ganska tveksamt gent emot förändringen.
Utskottet yttrade, att de af Kongl. Maj:t anförda skälen för för¬
ändringen syntes vara talande, men utskottet framhöll äfven, att
utskottet tänkte sig förändringen endast såsom ett arrangement
tills vidare. Ordagrant yttrade sig för öfrigt utskottet i frågan på
följande sätt: »Då verksamheten med utarbetande af förslag till
nya lagar och till förändring af gällande icke lärer böra afbrytas,
men de i statsrådsprotokollet anförda omständigheter synas göra
möjligt och lämpligt att för det fortsatta arbetet härutinnan tills
vidare använda den förändrade arbetsmetod, departementschefen
föreslagit, har utskottet velat tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts
förevarande framställning». Ett medverkande skäl till förändringen
var också, att derigenom skulle vinnas en besparing.
Jag vågar nu framkomma med det påståendet, att lagbyråns
verksamhet icke varit tillfredsställande för vår lagstiftning. Jag
vill emellertid skynda att tillägga, att i detta påstående icke ligger
någon som helst anmärkning eller någon misstro mot de män, som
suttit eller sitta i lagbyrån. Jag är för min del tvärt om fullt
öfvertygad, att de varit sitt uppdrag i allo vuxne och att de om¬
fattat det med nit och intresse. Det är endast mot institutionen
såsom sådan, jag rigtar mina anmärkningar. Jag anser den vara
för fåtalig för att kunna uträtta något verkligt stort i lagstiftnings¬
väg. Den saknar äfven nödig frihet och sjelfständighet, hvarför¬
utan lika litet på lagstiftningens område som inom vetenskap och
konst något verkligt stort kan åstadkommas. Några verkligt stora
uppgifter hafva icke heller förelagts lagbyrån, utan den har endast
fått i uppdrag att utarbeta jemförelsevis mindre lagförslag och för¬
slag om ändring i de eller de paragraferna eller det eller det
kapitlet af vår nu gällande lag. Jag tror, att i detta sätt att gå
till väga ligger en stor fara för vårt lagstiftningsarbete. Det lappas
och lappas på den gamla lagen, men man riskerar, att till sist den
nödiga enheten försvinner. Det kan då gå, som det heter i den
N:o 10.
Onsdagen den 14 Februari.
gamla gåtan om kålhufvudet, att det blir »lapp på lapp och
ingen söm».
Jag. är visserligen öfvertygad om, att det för sådant mindre
lagstiftningsarbete kan behöfvas extra biträde inom justitiedeparte¬
mentet. Men detta kan åstadkommas både med mindre apparat
och med mindre kostnad.
Jag tror, att tiden nu borde vara inne att åter gripa sig an
med det stora lagstiftningsarbetet. Det är särskildt en del af
lagen, som jag på grund af min erfarenhet finner behöfva om¬
arbetas, och detta är handelsbalken. 1734 års lagstiftare tänkte sig
icke och kunde icke tänka sig alla de rättsfall, som affärslifvet i
våra dagar medför. Rättskipningens män stå dagligdags rådvilla i
fall, der man i gällande lag på detta område förgäfves letar efter
normer för slitandet af uppkomna tvister. Sakerna måste afgöras,
och det personliga tycket får då träda in i stället för lagen. Häraf
vållas dock en stor rättsosäkerhet på ifrågavarande område.
Jag tror, som sagdt, att tiden nu är inne att gripa fatt i det
stora lagstiftningsarbetet. Men man bör då också komma i håg, att
man dervid icke får vara otålig, utan gifva sig tid och vänta, ty
det tager lång tid att skrifva lagar och i synnerhet goda lagar.
Man får icke heller förbise, att lagstiftningsarbete kräfver kost¬
nader, hvarför man icke får vara för njugg och sparsam att anslå
medel till detta arbete. Man har i våra dagar anslagit så jem¬
förelsevis stora belopp till andra statsändamål, att äfven rätts¬
väsendet, grundvalen för samhällets bestånd i det inre, bör kunna
påräkna sin anpart af statsverkets rikliga inkomster.
Jag hyser den förhoppning, att vår regering skall behjerta
denna angelägenhet och för Riksdagen snart nog framlägga förslag
i den rigtning, jag nu antydt, och jag vädjar till denna kammare,
att, när ett sådant förslag en gång framkommer, kammaren äfven
måste skänka det sitt behjertande och det understöd, som det så
väl förtjenar.
Grefve Hamilton: Herr talman, mine herrar! Den siste
ärade talaren berörde ett synnerligen vigtigt ämne, och enligt min
tanke uttalade han i detta ämne just det rätta ordet. På ett
synnerligen klart och öfvertygande sätt redogjorde han för anled-
ningarne, hvarför lagberedningen utbytts mot en lagbyrå. Jag har
icke mycket att tillägga och skulle i sjelfva verket icke tagit till
ordet i denna fråga, om jag icke nyss i Första Kammaren hört
justitieministern yttra, att han för sin del vore öfvertygad om, att
regeringen med nöje åter skulle framlägga förslag om införande af
en lagberedning, så snart man funne, att Riksdagen det önskade.
För min del har jag visserligen svårt att förstå, hvarför rege¬
ringen skulle behöfva komma till en sådan kunskap, då, enligt
mitt förmenande, initiativet i denna fråga uteslutande tillkommer
regeringen.
Men jag har tagit till orda för att i min mån söka bidraga
till den, såsom jag tror, rigtiga uppfattningen — och åtminstone
hos många af denna kammare är den öfvertygelsen rådande — att
Onsdagen den 14 Februari.
ff:o 10.
det vore ett lyckligt grepp att nu återgå till den större och mera
omfattande lagberedningen. En bland de vigtiga anledningarna
dertill, att lagberedningen utbyttes mot lagbyrån, var utan tvifvel
den omständigheten, att lagberedningen, kanske dock förnämligast
på grund af mindre lyckade arbetsplaner, blef mindre populär; men
den förnämsta anledningen till utbytet var dock, att inom Riksdagen
började förnimmas den åsigten, att den institution, som hade att
främja reformarbetet på lagstiftningens område, borde stå i ett när¬
mare personligt samband med chefen för justitiedepartementet och
vara ett verkligt direkt uttryck för hans åsigter. Detta är otvifvel¬
aktigt i viss mån rigtigt, men det innebär också i viss mån en
ganska stor fara, ty enligt min tanke, kan icke och får icke lag¬
stiftningsarbetet afstanna på den grund, att möjligtvis den för öfrigt
kunnige och insigtsfulle man, som bekläder chefskapet för justitie¬
departementet, händelsevis icke är specielt egnad att främja lag¬
reformer. Det är, enligt min tanke, lyckligt, om detta lagreform¬
arbete går framåt sjelfständigt, utan afseende å de åsigter, som
möjligtvis omfattas af regeringen.
Det är, herr talman, endast för att framhålla dessa synpunkter,
som jag begärt ordet, och, som sagdt, för att i min mån söka bi¬
draga till den uppfattningen, som jag tror i denna kammare verk¬
ligen timligen allmänt omfattas, nemligen den uppfattningen, att
det vore önskvärdt, att regeringen, så snart det sig göra låter,
återvänder till den gamla anordningen med den mera omfattande
lagberedningen.
Häruti instämde herr Centerwall.
Herr statsrådet Restadius: Då statsrådet och chefen för
justitiedepartementet icke är här för närvarande och således ej har
tillfälle att yttra sig med anledning af de uttalanden, som nyss
blifvit gjorda, skall jag tillåta mig att säga några ord i denna vig¬
tiga fråga.
Ingen kan vara mera intresserad än jag af att vår urgamla
lagstiftning, som i vissa delar blifvit föråldrad, kunde lämpas efter
tidens förändrade förhållanden. Men under den tid, jag varit riks¬
dagsman, har jag blifvit klart öfvertygad derom, att ingenting är
svårare än att nå just detta mål. För att vinna detta, har man
tidtals haft en lagberedning och tidtals en lagbyrå. Ena gången
har man tänkt sig lösningen af frågan genom den ena organisa¬
tionen och andra gången genom den andra. Jag minnes mycket
väl från 1870-talet, hvilka olika meningar inom Riksdag och re¬
gering då gjorde sig gällande i fråga om, hvilkendera af de båda
institutionerna vore att föredraga. Visst är, att utgår man från
den åsigten, att man bör så vidt möjligt gripa sig an med de stora
reformerna och söka genomföra dem, då är lagberedningen utan
tvifvel den institution, som lämpligast bör leda till målet. Anser
man återigen, att tiden icke är mogen för dessa stora reformer,
måste man öfvergå — då lagstiftningsarbetet ju icke får stå stilla —
till de mindre reformerna och på sådant vis söka föra lagstiftnings¬
N;o 10*
8
Onsdagen den 14 Februari.
arbetet så långt framåt som möjligt. I detta senare fallet är lag¬
byrån otvifvelaktigt den lämpligaste formen härför.
Det har emellertid anmärkts mot den sist nämnda formen,
att den skulle stå i ett visst beroende af statsrådet och chefen för
justitiedepartementet och att den derför icke skulle kunna verka
lika fritt, som eljest skulle vara förhållandet. Någon kortare tids
erfarenhet utaf tjenstgöringen inom lagbyrån har äfven jag för min
personliga del, enär jag också tillhört densamma; och får jag be¬
stämdt förklara, att såvidt min erfarenhet sträcker sig och efter
hvad jag hört utaf andra, hvilka tillhört byrån, har något dylikt
inflytande icke gjort sig gällande å lagstiftningsarbetet, så att detta
på något sätt derigenom obehörigen hindrats. Tvärtom har det
visat sig vara ganska lyckligt för lagbyråns verksamhet, att dess
ledamöter kunna under hand rådföra sig med den, hvilken står i
ansvar inför Kongl. Maj.t för lagstiftningsarbetet, om och i hvad
mån de olika meningarna derinom kunna sammanjemkas.
Nu säger man, att det skulle vara lämpligare att hafva en
lagberedning än en lagbyrå. Och hvarför? Jo, derför att man
väntar att få stora lagförändringar genomförda. Mine herrar, jag
skall då be att få erinra derom, att under vår tid lifligt debatterats
en fråga, som synes mig i viss mån kunna betraktas såsom grund¬
läggande för hela lagstiftningsarbetets fortskridande, nemligen frå¬
gan om bevisningslagen. Och huru, mine herrar, har den lag¬
frågan blifvit behandlad? Förslag om en dylik lag har två gånger
framkommit och båda gångerna fallit, visserligen på skäl, hvilka
efter deras mening, som varit emot förslaget, nog varit för dem
tillfredsställande, men hvilket dock i alla fall hindrat oss att
komma fram till det mål, som från första början blifvit uppstäldt,
nemligen att på basis af bevisningslagen grunda en ny rättegångs¬
ordning. År det under sådana förhållanden något uppmuntrande
att nu öfvergå från lagbyrå till lagberedning eller, med andra ord,
till lösning af större spörsmål inom det juridiska området?
Det bär såsom bevis för lagberedningens störa nytta anförts,
att densamma från 1870-talet till 1890-talet — hvilket väl dock
är en ganska lång tidrymd åstadkommit två stora nya lagar,
den ena den nya utsökningslagen och den andra den nya vatten¬
rättslagen. Jag skall icke klandra, att det under denna tid icke
blifvit flera stora nya lagar, ty jag vet för visso, huru svårt det är
att framkomma med lagar och göda lagar. Men af så synnerligen
stort omfång kan jag dock icke se, att arbetet med dessa två
lagar varit.
Vidare har emellertid under nämnda tid framlagts ett, så vidt
jag kan finna, utmärkt förslag till omorganisation af vårt domstols¬
väsen. Hvilket oerhördt arbete, som blifvit nedlagdt å detsamma,
kan man lätt inse, men det bohöfdes dock icke många timmar, förr¬
än allt detta arbete föll till föga i Riksdagen.
År det också nu så säkert, att, derest lagberedningen kommer
till stånd efter den korta tid, den hvilat i lugn, densamma skulle
komma att omfattas med större tillit än år 1893 eller 1894-, då af
en talare här ifrån talarestolen mot densamma framstäldes de mest
Onsdagen den 14 Februari.
9
N:o 10.
grava, men lyckligtvis _ej fullt korrekta anmärkningar. Jag kan
icke se, hvarför de tvifvelsmål, som då framstäldes, och hvilka
nog gjorde intryck på en del af kammarens ledamöter, nu skulle
vara afiägsnade, så att tiden vore inne att återgå till lagbered¬
ningen. Det torde väl dock vara fråga om, huruvida herrarne här
kunna sammanjemka sina meningar så långt, att, derest stora lag¬
förslag framkomma, dessa icke komma att röna samma öde, som
andra störa lagförslag förut rönt, eller att lefva endast stundens
korta lif här i kammaren. Så länge jag icke härom är säker, synes
det _ mig, som om man kan hysa en viss tvekan att återinföra en
institution, hvilken blott för några år sedan utdömdes såsom
olämplig.
Den förste ärade talaren nämnde, att han ansåg, att bandels-
balken borde i första rummet blifva föremål för omarbetning. Om
det bör ske i första rummet, derom kau jag icke yttra mig, men
jag är fullständigt öfverens med nämnde talare om, att det är af
synnerligen stor vigt för vår samfundsordning, att fullständig klarhet
och, så vidt möjligt är, bestämdhet i lagstiftningen härutinnan blir
genomförd. Jag ber emellertid att härvidlag få erinra honom
derom,^ att nya lagberedningen den 31 december 1894, eller sista
dagen för denna institutions tillvaro, afgaf ett väl genomarbetadt,
fullständigt förslag till lag om köp och byte, ett förslag, som redan
af en dansk rättslärd vunnit ett varmt erkännande., för cirka två
år sedan föredrogs i högsta domstolen och ännu väntar på dom¬
stolens yttrande. Kan detta förslag upphöjas till lag, har ett syn¬
nerligt vigtigt steg tagits för handelslagstiftningens främjande. '
Med det sagda har jag, herr talman, icke velat framställa
någon anmärkning mot de två talare, som yttrat sig. Jag har blott
velat framhålla, att det gifves många faktorer, som böra tagas med
i räkningen, innan man kommer på det klara med, huruvida en
lagberedning eller en lagbyrå bäst kan befrämja det stora syftemål,
som här föreligger.
Jag skall slutligen för deras räkning, som ifrigt åtrå, att lag¬
stiftningsarbetet i någon större grad bringas till slut, snart meddela
några ord, som för en tid sedan uttalades till mig af den högt
vördade man, hvilken på lagstiftningens område i vårt land här¬
den största kännedom, nemligen herr presidenten Berg. Han ut¬
talade på tal om lagstiftningen, att den, som sysselsätter sig der¬
med, snart skall finna, att arbetet är hardt när tröstlöst. Jag skall
vidare för dem, som tro, att lagstiftningen lätt och hastigt kan
åvägabringas, och att de män, som arbeta dermed, icke till fullo
fyllt sin pligt, då de låta så länge vänta på frukterna af sitt arbete,
framhålla hvad som för femtio k sextio år sedan uttalades af då¬
tidens störste iagskrifvare, Johan Gabriel Richert. Han sade, att
han efter fyrtio års arbete dermed hade trettioåtta gånger måst
omskrifva en paragraf, innan han sjelf blef något så när nöjd der¬
med. Undren då icke på, klagen då icke deröfver, att de institu¬
tioner, som fått sig anförtrodt att framlägga lagförslag, icke kunna
göra det så hastigt, som många af eder önska. - Tron icke, att
deras ifver och flit lemnat något öfrigt att önska. Gent emot den
Andra Kammarens Prof. 1900. N:o 10. 2
N:o 10.
10
Onsdagen den 14 Februari.
siste ärade talaren vill jag likaledes framhålla, att, såvidt jag för¬
står, den nuvarande chefen för justitiedepartementet på ett för¬
tjenstfull sätt befrämjat lagstiftningsarbetets fortgång.
Herr Olsson i Stockholm: Jag har tagit till ordet, derför att
jag för min del var med, då på sin tid förslag inom Riksdagen
framstäldes att utbyta den dåvarande lagberedningen mot en lag¬
byrå, ett beslut, som jag också med min röst bidrog till. Jag gjorde
det, derför att jag hade den uppfattningen, att det principielt rig-
tiga vore inrättandet af en lagbyrå, som stode under omedelbar
ledning af chefen för justitiedepartementet, genom hvilken anord¬
ning ett uppenbarligen önskvärdt samarbete mellan justitiemini¬
stern och den ifrågavarande institutionen blefve möjligt. Jag tror
också fortfarande, att detta är det principielt rigtiga.
Men å andra sidan måste jag medgifva, att efter den erfaren¬
het, som vunnits, sedan denna förändring vidtogs, de förhoppnin¬
gar, man då hyste om ett mera energiskt reformarbete inom lag¬
stiftningen, icke blifvit förverkligade. Utan tvifvel har detta, kanske
i främsta rummet, berott just på den omständigheten, som talaren
här vid sidan af mig framhöll, nemligen att justitieministern icke
med det intresse omfattat ett verkligt reformarbete inom lagstift¬
ningen, som hade varit önskligt. Och det är ju möjligt, att, så
länge den nuvarande justitieministern sitter qvar, man icke heller
kan hysa synnerligen stora förhoppningar om att någon ändring i
fråga om detta reformarbete kommer till stånd. Under sådana för¬
hållanden kan det ju vara antagligt, att, om en lagberedning in¬
rättades, som mera sjelfständigt kunde taga i tu med reformarbetet
på lagstiftningens område, man skulle få ett mera tillfredsställande
resultat; och jag har begärt ordet för att förklara, att jag för min
del under föreliggande förhållanden icke skulle komma att mot¬
sätta mig en återgång till den gamla lagberedningsinstitutionen.
Just det af herr statsrådet Restadius nyss anförda skälet, då
han framdrog särskildt arbetet i fråga om bevisningslagen, synes
mig vittna om, att man för närvarande icke kan påräkaa det reform¬
initiativ från regeringens sida, som man gerna ville hoppas och
vänta. Ty om arbetet på bevisningslagen hade gått i den rigtnin-
gen, och framför allt varit förenadt med en sådan omorganisation
af våra underdomstolar, att det hela inneburit eu verklig reform,
hade utan tvifvel denna kammare funnits mycket villig att bifalla
ett sådant förslag. Men just den enhälliga förkastelsedom, som i
denna kammare — efter min uppfattning med skäl — uttalats mot
nämnda lagstiftningsarbete, visar, att icke de reformtendenser, man
skulle önska, göra sig gällande från regeringens och särskildt från
den nuvarande justitieministerns sida.
Grefve Hamilton: Det var med anledning af statsrådet Restadii
slutord, som jag begärde ordet å nyo. Jag vill blott säga, att i
mitt anförande icke låg någon anmärkning mot den nuvarande
justitieministern. Jag är alldeles öfvertygad, att han inom den
Onsdagen den 14 Febrnari.
11
JT:o 10.
gifna arbetsplanen gjort allt, som kunnat göras, för att främja det
honom förelagda lagstiftningsarbetet.
För öfrigt må jag tillägga, att det var med en viss förvåning
och ett visst bekymmer, som jag hörde herr statsrådets anförande.
Det syntes mig nemligen häntyda på en viss schism inom rege¬
ringen, i det att, för så vidt jag rätt uppfattade anförandet, herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet ingenting högre
skulle önska än att få för Riksdagen framlägga ett förslag om
återgående till lagberedningen, under det att genom herr statsrådet
Restadii anförande gick ett tydligt skönjbart missmod, som åtmin¬
stone jag för min enskilda del icke kunde tolka annat än så, att
han, minst sagdt, stälde sig ytterst tveksam i denna fråga.
Herr Lindhagen: Icke heller jag kan underlåta att yttra
några ord med anledning af herr statsrådet Restadii anförande, ty
det missmod, som genomgick hela detta anförande, gör, att man
måste känna sig ytterst sorgsen inför de framtidsutsigter, som ett
blifvande lagstiftningsarbete kan ega.
Allt detta bekymmer, som herr statsrådet framlade, grundar
sig emellertid till stor del just på det sätt, hvarpå lagstiftnings¬
arbetet hittills sedan långt tillbaka bedrifvits, i det man nemligen
försökt sätta den ena lappen på den andra utan att ega tillfälle
se till, att det blir något sammanhang i det hela. Ett sådant lag¬
stiftningsarbete kan i längden icke leda till några fruktbringande
resultat, och de, som syssla dermed, kunna icke på något sätt gripas
a,f sin uppgift. Om deremot lagstiftningsarbetet tages mera i stort
— och man får väl vara öfverens om, att det någon gång måste
tagas i tu dermed på det sättet — en sådan uppgift adlar sjelfva
arbetet och kan leda till fruktbara resultat.
Yår lag börjar nu alltmera blifva bestående af en sådan mängd
specialförfattningar, att folket knappt är i stånd att veta, hvad
som är lag eller icke, och man behöfver derför en kodilikation, en
sammanfattning af lagbuden, så att alla lättare och säkrare må
kunna finna sig till rätta i lagen.
Herr statsrådet Restadii uppfattning, att man helt och hållet
skulle kasta yxan i sjön, måste jag för min särskilda del fullkom¬
ligt reagera emot, ocn detta har varit anledningen till, att jag, herr
talman, nu begärt ordet.
Härmed var öfverläggningen afslutad. Punkten bifölls.
Punkterna 9—12.
Biföllos.
Punkterna 13 och 14.
Lades till handlingarna.
N:« 10.
12
Onsdagen den 14 Februari.
§ 10.
Vidare företogs till afgörande statsutskottets utlåtande n:o 4,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens tredje hufvud-
titel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet.
Punkterna 1—3.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Punkten 4.
Lades till handlingarna.
§ 11.
Härefter föredrogs statsutskottets utlåtande n:o 20, angående
riksgäldskontorets förvaltning under den tid, som förflutit, sedan
ansvarsfrihet senast tillerkändes fullmägtige i nämnda kontor.
Punkterna 1—4.
Lades till handlingarna.
Punkten 5.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 12-
Slutligen fans å föredragningslistan upptaget bevillnings¬
utskottets betänkande n:o 1, i anledning af Kong!. Maj:ts proposi¬
tion angående ändrad ordning för upptagande i riksstaten af inkomst¬
titeln bevillning af fast egendom samt af inkomst.
Punlcten 1.
Bifölls.
Punkten 2.
Lades till handlingarna.
§ 13.
Herr E. Wavrinsky, som antecknat sig för motions afgifvande,
aflemnade en motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om utredning, huru arbetsanvisningen bör ordnas m. m.
13
N:o 10.
Onsdagen den 14 Februari.
Denna motion, som
gäran bordlagd.
erhöll ordningsnummern 152, blef på be-
§ 14.
Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
lagutskottets utlåtanden:
n:o 8, i anledning af justitieombudsmannens framställning om
åtgärder för åstadkommande af en förbättrad lagskipning i vissa
skuldfordringsmål;
n:o 9, i anledning af väckt motion om ändring af kongl. för¬
ordningen den 6 februari 1849 angående viss tid för klander af
husesyn emellan enskild jordegare och landbo;
n:o 10, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse af 3 § i lagen den 10 juli 1899
om ersättning af allmänna medel i vissa fall för skada, som för¬
orsakats af embets- eller tjensteman;
n:o 11, i anledning af väckt motion om ändring af kongl. för¬
ordningen angående arfsrätt för oäkta barn den 14 april 1866; och
n:o 12, i anledning af väckta motioner om ändring i lagen an¬
gående skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och under¬
håll af prestgård den 1 maj 1885; samt
bevillningsutskottets betänkande n:o 2, angående vissa delar
af tullbevillningen.
§ 15.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr C. F. Petersson i Dänningelanda under 8 dagar fr. o. m. d. 17 d:s.
» C. Hj. Wittsell » 12 » » » 16 »
» A. Antonsson » 8 » » » 15 »
» C. Sandquist
» C. A. Carlsson i Carlsro
» K. F. G. Almqvist
» J. Persson i Arboga
» P. Olsson i Åsak
» J. Ericsson i Vallsta
» K. S. Husberg
» A. H. Göthberg
» C. J. Jakobson
» K. G. Karlsson i Gröteborg
» 5 » » » 16 »
» 6 » » » 17 »
» S » » » 15 s
» 10 » » » 16 »
» 6 » » » 15 »
» 6 » » » 15 »
» 2 » » » 15 »
» 2 » » » 15 »
» 8 » » » 17 »
» 8 » » » 16 ».
§ 16-
Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 12,49 e. m.
Andra Kammarens Prot. 1900. N:o 10.
In fidem
E. Nathorst Böös.
3